4

Stats-Utskottets inlåtande N:o 47.

K:o é7.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 April 1886, kl. 1/212 midd.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om förändring i 1 § af
Kongl. förordningen den 11 September 1885 angående
inlösen af skattef''rälserautor.

(I. A.)

I Kongl. förordningen den 11 September 1885 angående inlösen af
skattefrälseräntor m. in. stadgas i § 1, bland annat, att de räntor å skattefrälsehemman,
hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild
persons eller verks, menighets eller inrättnings ego och icke blifvit med
jordeganderätten förenade, må i mån som vederbörande egare derom framställa
anbud, sedan behörig utredning om räntornas rätta natur och belopp
egt rum, för statsverkets räkning inlösas.

Då detta stadgande af vederbörande embetsmyndighet ansetts icke
kunna tillämpas på sådana skattefrälseräntor, hvilka tillförene någon, om ock
kortare, tid varit förenade med jordeganderätten, men sedermera blifvit
derifrån skilda, samt i följd deraf inträffat, att under det exempelvis räntan
af ls/16 mantal af ett hemman förklarats vara af skattefrälse natur och sålunda
af beskaffenhet att böra af staten inlösas, hinder mött för inlösen af
räntan af återstående 1/16 mantal af samma hemman, enär denna hemmansdel
på 1850-talet inköpts och under en kortare tid egts af ränteegaren, som
sålunda i sin hand förenat både jord- och ränteeganderätten, har Herr Nils
Olsson i Åttersta uti en inom Andra Kammaren väckt, till Stats-Utskottet
remitterad motion (N:o 100) under uppgift, att enahanda förhållande förekomme
på flera ställen inom landet, föreslagit den ändring i ofvannämnda

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 47.

5

författning, att här ofvan anförda uttryck »icke blifvit med jordeganderätten
förenade» måtte utbytas mot »icke åro med jordeganderätten förenade».

Frågan om inlösen af skattefrälseräntor förevar till behandling hos
1884 års Riksdag, som i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 Maj samma
år anförde, bland annat, att skattefrälseräntorna till följd deraf, att de utgjorts
till enskilde, icke kunnat underkastas den förenkling och omsättning i
penningar, som, jemlik! Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kongl.
förordningen den 23 Juli 1869, med öfriga grundskatter vidtagits; samt att,
jemväl oberoende af frågan om grundskatternas afskrifning, Riksdagen ansåge
rättvisa och billighet påkalla, att åt dem, som hade att utgöra skattefrälseräntor,
medelst dessa räntors inlösen till staten och fixering i penningar bereddes
samma förmåner, som redan kommit öfrige grundskattegifvare till del.
I öfverensstämmelse härmed funnes ock i det vid Kongl. Maj:ts proposition
till sistlidet års Riksdag angående inlösen af ifrågavarande räntor fogade
statsrådsprotokoll den åsigt uttalad, att då de öfverlätelser, hvarigenom räntorna
kommit från kronan i enskild ego, icke varit beroende af räntegifvarens
samtycke, och denne, om sådan öfverlåtelse ej egt rum, icke haft att, såsom
då vore händelsen, utgöra omförmälda utskyld efter markegång eller in natura,
utan redan vore i åtnjutande af samma förmån, som genom grundskatternas
omsättning till penningar i senare tider kommit öfrige räntegifvare till del,
det vore af rättvisa och billighet påkalladt, att åtgärder vidtoges för att bereda
ifrågavarande räntegifvare den af Riksdagen åsyftade förmån.

Af hvad här blifvit anfördt torde uppenbarligen framgå, att, då sistlidet
års Riksdag lemnade sitt bifall till ofvannämnda Kongl. proposition, afsigten
dermed endast varit att bereda dem, hvilka utan eget tillgörande betala sina
ursprungligen till kronan men, i anledning af öfverlåtelse från kronan till
enskilde, sedermera till dessa utgående räntor, den lindring vid deras utgörande,
hvaraf öfrige till kronan skattskyldige räntegifvare kommit i åtnjutande.

Den skattefrälseränta, som ålegat det af motionären såsom exempel omnämnda
Vte mantal, upphörde att finnas till, då ränteegaren inköpte hemmansdelen,
hvilken genom rånte- och jordeganderättens förening i en hand erhöll
naturen af rent frälse. Då sedermera efter någon tid jord och ränta å nyo
åtskildes, var den nya räntans tillkomst samt dess storlek och beskaffenhet
beroende uteslutande af det aftal, som vid jordens försäljning träffades mellan
säljare och köpare. Denna sistnämnda ränta är tydligen af frälseskattenatur;
och då det icke synes tillrådligt att ikläda staten någon skyldighet att inlösa
räntor eller afgäld, som utan någon statens mellankomst tillkommit eller
kunna tillkomma genom aftal mellan enskilde, hemställer Utskottet,

6

Stats-TJtshottets Utlåtande N:o 48.

att Herr Olssons förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 13 April 1886.

På Stats-Utskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

N:o 48.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Aprl 1886, kl. 1/212 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter torparen Johan
Petter Nyherg från Auråkra.

(I. A.)

Sedan torparen Johan Petter Nyberg från Auråkra och hans hustru
Maria Helena Nyberg, född Eriksdotter, aflidit, mannen den 22 December
1882 och hustrun den 29 nästförutgångne November, utan att, på sätt den
5 Januari 1883 förrättad bouppteckning utvisade, efterlemna andra arfvingar
än hustru Nybergs broder Erik Eriksson Sles i Boge samt systrar Catharina
Christina, gift med Lars Petter Jakobsson Gartes i Tingstäde, och Margaretha
Elisabeth, gift med förre sjömannen Lars Peter Westberg Sles i Boge,
samt Gotlands norra häradsrätt i utslag den 8 Januari 1885 förklarat qvarlåtenskapen
efter Johan Petter Nyberg skola såsom danaarf tillfalla kronan,
hade, enligt hvad af en utaf Kongl. Maj:t den 19 nästlidne Mars aflåten, till
Stats-Utskottet remitterad proposition (N:o 33) inhemtas, af makarne Nybergs
behållna qvarlåtenskap hälften, eller 292 kronor 76 öre, blifvit öfverlemnad
till Statskontoret. Vederbörande pastors intyg hade utvisat, att