Stats-Utskottets Utlåtande N:o 24.

3

N:o 24.

Ank. till Kiksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om efterskänkande för år
1886 af tjugu procent ä arrendena för kronans fastigheter.

(I. A.)

Under åberopande af den tryckta ekonomiska ställningen inom
landet och med förmälan, att ställningen i synnerhet vore svår för
dem bland statens arrendatorer, livilka tillträdt sina arrenden, innan
genom Kongl. Kungörelsen den 8 April 1871 blifvit föreskrifvet, att
arrendeafgifterna för statens egendomar skulle bestämmas i penningar,
har Herr S. Johnson i Hvetlanda i en inom Andra Kammaren väckt
motion (N:o 175) föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva att för innevarande
år 20 procent af arrendet finge efterskänkas de statens arrendatorer,
som innehaft sina arrenden före utgifvande af omförmälda
Kongl. Kungörelse af den 8 April 1871.

Efter erhållen remiss har Stats-Utskottet denna motion till behandling
förehaft, men då, ehuruväl åtskilliga bland kronoegendomarnes
ax-rendatorer visserligen icke torde kunnat undgå att på ett bekymmersamt
sätt beröras af de tryckta förhållanden, hvarunder jordbruket inom
landet för närvarande arbetar, deremot å aixdra sidan otvifvelaktigt
finnas arrendatorer, hvilkas arrendekontrakt varit så förmånliga, att

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 24.

de äfven under brydsamma tider kunna utan svårigheter utgöra de
åtagna förbindelserna, i hvilket afseende särskildt torde böra uppmärksammas,
att vid många kronoarrenden jemte jordbruksarrendena förefinnas
skogsarrenden, hvilka ofta lemnat så stor vinst, att denna fullkomligt
kunnat ersätta minskningen i inkomsten från jordbruket, har
Utskottet icke ansett en allmän nedsättning i arrendena, på sätt motionären
föreslagit, vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
Någon antaglig grund för ett allmännare efterskänkande af arrendeafgifterna
för kronans egendomar torde, enligt Utskottets förmenande,
vara svår att finna, helst vid hvarje särskildt fall omständigheter kunna
förekomma, hvilka inverka än till förmån, än till skada för arrendator]!;
och om nedsättning i arrendeafgifterna verkligen skulle anses böra
ifrågakomma, föreställer sig Utskottet, att giltig anledning icke förefinnes,
hvarför i främsta rummet sådan nedsättning skulle tillgodokomma
de arrendatorer, hvilka under nu rådande tryckta sädespris
erlägga sina arrenden i spanmål.

Med afseende å hvad Utskottet sålunda anfört får Utskottet hemställa,

att Herr S. Johnsons förevarande motion måtte
af Riksdagen afslås.

Stockholm den 2 Mars 1886.

På Stats-Utskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.