Konstitutions-Viskottets Memorial N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 30 Mars 1886, kl. 2 e. m.

Konstitutions- Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning
af de i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och intill
början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver

Justitiedepartementsårenden från och med den 23 Januari 1885 till
och med den 14 Januari 1886;

Justitie- och Utrikesdepartementsärenden från och med den 6 Februari
1885 till och med den 11 Januari 1886;

Landtförsvarsdepartementsärenden från och med den 23 Januari 1885
till och med den 14 Januari 1886;

Sjoför svar sdepartementsår enden från och med den 23 Januari 18 ST)
till och med den 11 Januari 1886;

Civildepartementsärenden från och med den 17 Januari 1885 till och
med den 14 Januari 1886; samt

Finansdepartements- och Ecklesiastikdepartementsärenden från och med
den 23 Januari 1885 till och med den 14 Januari 1886.

Vid den granskning af dessa protokoll, som, i öfverensstämmelse med
grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu fullbordad, har Utskottet
hvarken funnit skäl att emot någon Statsrådets ledamot tillämpa § 106
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 8 Sami 8 Höft. 1

2

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 5.

Regeringsformen eller ansett anledning förekomma att framställa någon anmärkning
på grund af § 107 af samma grundlag;

hvilket Utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 30 Mars 1886.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Siljeström: »Jag har trött, att de förhandlingar inom regeringen,
som egt rum i sammanhang med frågan om Kong!. Maj:ts sanktion åt
Riksdagens beslut i fråga om sättet för de så kallade ministeriel ärendenas
behandling (Regeringsformen §§ 11, 12 och 32), bort af Utskottet på grund
af 107 § Regeringsformen för Riksdagen anmälas, hvadan, då så ej skett,
jag emot Utskottets underlåtenhet derutinnan får afgifva min reservation.
De statsrådsprotokoll, som redogöra för dessa förhandlingar, äro daterade
den 10 och 17 April samt 7 och 15 Maj 1885 och liöllos, det första och
tredje i svenskt, de tvenne öfriga i sammansatt svenskt och norskt statsråd,
samtliga på föredragning af chefen för Justitiedepartementet, med hvilken de
öfrige svenske statsråden instämt. Protokollet för den 7 Maj omförmäler i
korthet endast Kong!. Maj:ts meddelade sanktion, enligt statsrådets tillstyrkan,
af ofvan nämnda Riksdagens beslut. De tre ötriga åter redogöra för väckta
förslag att åt hela saken gifva en unionel pregel genom inkallandet af ett
eller två norske statsrådsledamöter, att jemte norske statsministern taga säte
i det ministeriel statsrådet. Man har anledning antaga, att dessa protokoll
skola genom regeringens föranstaltande föreläggas den nu församlade Riksdagen.

Då till utgångspunkt för statsrådsförhandlingarne den 10 och 17 April

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

3

tagits deri Kongl. resolution af år 1835, genom hvilken norske statsministern
inkallades i det ministeriela statsrådet, finner jag nödigt att i förbigående
med några ord erinra om beskaffenheten af detta regeringsbeslut. Detsamma
fattades, såsom bekant, efter en förutgången från norsk sida i det fallet
gjord framställning, i närvaro af utrikesministern och hofkansler^ på den
förres föredragning, samt meddelades derefter åt den norska regeringen,
och måste otvifvelaktigt ur konstitutionel synpunkt betraktas såsom icke
tillkommet i sådan ordning som vederbort. Först i formelt hänseende,
emedan det fattades på föredragning af utrikesministern, såsom ett vanligt
ministerielt mål, fastän det rörde ett konstitutionelt förhållande. För det
andra, hvad sjelfva sakinnehållet beträffar, emedan det, utan Eiksdagens
hörande, gjorde en ändring i det sätt Regeringsformens 11 § föreskref för ministeriela
ärendens behandling. Ty om än denna § gaf åt Konungen makt att
låta bereda och handhafva dessa ärenden på sätt honom lämpligast syntes, och
Konungen således egde obestridlig rätt att till beredningen låta kalla svenske
eller icke svenske män för upplysningars afgifvande, så kunde detta likväl
icke afse annat -än hvarje särskild! måls behandling eller på sin höjd tilllämpas
såsom en refjel, som Konungen egde att uppställa för sig personligen,
men som han icke egde att upphöja till gällande lag, emedan detta var att
betaga en följande Konung dennes rätt att ordna saken på sätt honom lämpligast
syntes. Slutligen, för det tredje, ur unionel synpunkt, emedan Konungen
i en uteslutande svensk konselj bestämde något rörande en norsk embetsmans
tjensteåligganden. Ty om än saken var yrkad af norska regeringen, sä
fattades likväl sj elfva beslutet, såsom nämndt, i en konselj af blott svenske
män och meddelades sedan såsom fattadt heslut.

Då jag gör dessa anmärkningar i afseende på den norske statsministerns
inkallande i det ministeriela statsrådet, skyndar jag, till undvikande af allt
missförstånd, att tillägga, att sjelfva detta inkallande i och för sig utom allt
tvifvel varit både tillbörligt och nyttigt. Jag endast beklagar, att det skett
på ett sätt, som lemnar så mycket öfrig! att önska ur laglighetens synpunkt,
och att den norske statsministern än i dag, femtio år senare, nödgas se sin
ställning såsom medlem af det ministeriela statsrådet fotad på ingen bättre
grundval än den här nämnda.

Af protokollen den 10 och 17 April finner man, att Konungens rådgifvare
ansett hinder ej bort möta för regeringen att år 1885 göra tillämpning
af det år 1835 begagnade förfaringssättet, eller att blott genom en
under något modifierade former beslutad resolution, d. v. s. på administrativ
väg, men utan Riksdagens hörande samt för obestämd tid, afgöra en fråga
af fullkomligt likartad beskaffenhet med den af år 1835, genom att i sådan
ordning inkalla ännu en norsk statsrådsledamot att jemte norske statsministern

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

taga plats i det ministeriela statsrådet. Jag har tillåtit mig tvifla på,
att denna uppfattning af saken varit den fullt korrekta. Det förslag, som i
den nämnda syftningen af svenska statsrådet framlades, strandade emellertid
på de norske rådgifvarnes motstånd och ledde ej till något besluts fattande.

Efter detta fruktlösa försök att gifva frågan en unionel vändning blef,
såsom förut nämnts, den af Riksdagen beslutade förändringen åt 11, 12 och
32 §§ Regeringsformen sanktionerad den 7 påföljande Maj. Men endast
åtta dagar senare, den 15 Maj, företogs, utan någon i protokollen synlig
yttre anledning, frågan till förnyad behandling i sammansatt statsråd, då
både de svenske och norske statsrådsledamöterne enades om det beslut, som
äfven blef af Kongl. Maj:t antaget och som varit i Post- och Inrikes tidningar
infördt, att uppdrag skulle lemnas »åt chefen för svenska Justitiedepartementet
samt åt norska regeringen att till framläggande för näst sammanträdande
lagtima Riksdag och Storting utarbeta förslag till ett tillägg
i riksakten, hvarigenom föreskrifves, att ministeriela ärenden skola inför
Konungen föredragas af ministern för utrikes ärendena i närvaro af två
andra ledamöter af svenska statsrådet samt tre ledamöter af det norska».

Mot detta förslag synas mig grundade anmärkningar kunna göras.
Åt'' den mening, som framgår ur protokollen, att den ifrågavarande lagbestämmelsen
skulle hafva sin råtta plats i riksakten och att, efter bestämmelsens
införande i denna urkund, det icke skulle vara af något behof påkalladt
att bibehålla en annan sammansättning af konseljen, vill det synas såsom man
skulle hafva ansett föreskriften om de ministeriela ärendenas behandling kunna
rent af uteslutas ur svenska grundlagen, hvilket väl emellertid svårligen kan
hafva varit meningen. Detta skulle i sjelfva verket vara att öfverflytta bestämmelsen
från den svenska grundlagen till en annan lag, som väl för Norge,
men icke för Sverige, har karakter af grundlag. Och betänker man, å en
annan sida, den egendomliga beskaffenheten af riksakten, betraktad ur synpunkten
af ett kontraktsenligt aftal mellan de båda förenade folken, så synes
det åtminstone från svensk sida näppeligen kunna godkännas, att endast i en
så beskaffad urkund intaga en för Sverige så vigtig bestämmelse som den
ifrågavarande. Skall åter den föreslagna bestämmelsen, under bibehållande
af § 11 Regeringsformen, intagas i riksakten, så uppstår den oegentligheten,
att Regeringsformen och riksakten, det vill säga svensk grundlag och norsk
grundlag, i det fallet komma att innehålla stridiga föreskrifter, samt att
Regeringsformen, som är grundlag, får vika för riksakten, som för Sverige
icke är grundlag. Huru denna knut skall lösas, kommer väl emellertid att
visa sig af det förslag, som möjligen någon gång blir för Riksdagen framlagdt.
Upplysningsvis torde böra erinras, att samtidigt med förenämnda besluts
fattande Kongl. Maj:t i norskt statsråd resolverat, att det skulle åläg -

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 5.

5

gas norska regeringen »i betimelig tid inden meste storting åt indkomme
med förslag til grundlovsbestemmelse, gaaende ud paa åt Kongen i diplomatiske
sager tryffel'' afgörelse efter åt liave bort de til enhver tid tilstedevserende
medlemmer af den norske statsraadsafdeling» (se 1885 års stortings
tryckta förhandlingar).

Hvad det ifrågavarande förslagets innehåll i och för sig beträffar,
torde vara mer än tvifvelaktigt, huruvida, efter den omkastning i åsigter,
som enligt det föregående och efter omkring en månads tid gjort sig gällande,
man omsider kommit till en god lösning af frågan. Jag förbigår i det fallet
de för öfrigt tänkvärda anmärkningar, som i afseende härpå blifvit gjorda
dels med hänsyn till de svenske och norske statsrådsledamöternas i det föreslagna
ministeriela statsrådet olika ställning i förhållande till riksdag och
storting, dels i fråga om det mer eller mindre lämpliga deruti, att diplomatiska
ärenden skulle komma att behandlas af personer, som ombytas efter
kalenderår; men deremot kan jag icke annat än lägga en synnerlig vigt
på de följder af den föreslagna åtgärden, som, efter mitt omdöme, med all
sannolikhet, ja, nästan med visshet kunna förväntas.

Den fråga, som här föreligger, är i sjelfva verket af genomgripande
betydelse för de skandinaviska folkens framtid, och man kan icke, utan att
göra sig klar denna betydelse, rätt stadga sitt omdöme i saken. Men ehuru,
å ena sidan, ingen må med något anspråk på profetisk förmåga tro sig om
att kunna förutsäga hvad framtiden kommer att bära i sitt sköte, är det
likväl, å andra sidan, vid hvarje vigtigare handling ej blott tillåtligt, utan
en pligt att söka beräkna det sannolikt kommande från det gifna närvarande.
Så äfven här. Och del gifna närvarande, som härvidlag måste läggas till
grund för beräkningen, är det i denna fråga rådande tänkesättet i Norge.

Det faller då genast i ögonen, att detta förslag, framstäldt i tydlig
afsigt att tillmötesgå »likställighetens» fordringar, alldeles icke uppfyller ett
sådant vilkor. För att desto bättre åskådliggöra detta, tecknar jag här i
följande ordning sammansättningen af det nya ministeriela statsrådet, sådant
detta skulle komma att se ut efter det af regeringen antagna förslaget.
Detsamma skulle nemligen bestå af:

Svenske Statsministern — Norske Statsministern,

En svensk Statsrådsledamot — En norsk Statsrådsledamot,

Svenske Utrikesministern — En norsk Statsrådsledamot;
och hvar man finner, vid första ögonkast på denna uppställning, att formel
»likställighet» ingalunda dervidlag existerar, så vida ej den sistnämnde norske
statsrådsledamoten får betraktas såsom endast den svaga konturteckningen
till en framdeles vardande fullständig bild af en norsk utrikesminister.

Att den unionspolitik, som, hvad rättigheter beträffar, strängt häller

6

Konstitutions-Utslcottets Memorial N;o 5.

fast vid »likställighetens» grundsats i dess yttersta konseqvenser, icke kan
komma att nöjas med någonting mindre, är alldeles påtagligt. Yrkandet på
en norsk utrikesminister, såsom conditio sine qua non för Norges ära och
sjelfständighet, har ock bland rådande partier i Norge vid flerfaldiga tillfällen
uttalats. Visserligen har man hört en och annan förmena, att bestämmelsen
om de ministeriela ärendenas föredragning genom svenske utrikesministern
skulle blifva, så att säga, fastläst medelst dess intagande i
riksakten; men riksakten är nog ett af de svagaste lås, som finnas, och helt
visst icke något säkerhetslås. Jag inser icke hvad som skall kunna hindra
stortinget från att besluta inrättandet af ett norskt utrikesministerembete och
insättandet af embetets innehafvare på en af de platser i det ministeriela
statsrådet, som förslaget anvisar åt norske statsrådsledamöter. Det öfriga
kommer sedan. Sjelfva förslaget pekar i formelt afseende tydligen deråt..
Men det behöfves i politiken ofta ej mer än formen, i hvilken ett sakförhållande
kan gjuta sig. Och att den här antydda formen — d. v. s. en
norsk föredragande utrikesminister vid sidan af den svenske utrikesministern —
är, ur »likställighetens» synpunkt, den enda möjliga, följer deraf, att för ett
i egentlig mening unionelt utrikesministerembete de nödiga förutsättningarna
saknas och säkerligen aldrig komma att finnas. Beståndet af den bestämmelse
i afseende på föredragningen af ministeriela ärenden, som innehålles i det
väckta förslaget, skulle derför eventuelt kunna komma att ytterst hvila på
ingenting annat än det bräckliga stödet af unionskonungens veto gentemot
det norska stortinget. Hvad detta stöd vill säga, lärer, i synnerhet efter
de senaste årens politiska tilldragelser i Norge, för eu och hvar hafva blifvit
klart. Jag tillåter mig icke för min del något slags omdöme om dessa tilldragelser,
men man kan icke blunda för det faktum, att konungamaktens
motståndskraft mot stortinget är, minst sagdt, försvagad och sålunda icke att
bygga på i det afseende som nämnts. Det är följaktligen, efter mitt förmenande,
rent af otänkbart att ej, under sådant förhållande och med det
ofvan nämnda i Norge, efter hvad det vill synas, förherskande tänkesättet i
detta hänseende, det ifrågavarande förslaget skall, om det öfvergår till verklighet,
kanske inom en ganska kort tid leda till inrättandet af äfven ett
norskt utrikesministerembete, för hvilket fordras och utan tvifvel snart vinnes
likställighet med det motsvarande svenska embetet. Och hvad skall följden
deraf blifva?

Verlden skall få so det märkliga skådespelet af två nationer, som
sägas utgöra en enhet gentemot utlandet, men som på verldshafvet och i
sjöbataljen uppträda under olika flaggor — två förenade nationer, som icke
vidtagit den ringaste åtgärd för att på ett praktiskt sätt ordna det gemensamma
försvaret mot eu yttre fiende — eu union af stater, slutligen, som

Konstitution?- Utskottets Memorial N:o 5.

7

på det diplomatiska området låter sig företrädas af två — säger två —
utrikesministrar!!

Enahanda resultat skulle för öfrigt sannolikt uppkomma, om äfven,
enligt det från svensk sida först framstälda förslaget (protokollen för den 10
och 17 April), blott en norsk statsrådsledamot intoge plats i det ministeriela
statsrådet jemte den norske statsministern, ty denne statsrådsledamot skulle
antagligen, af samma orsaker, som förut nämnts, äfvenledes komma att ersättas
af en norsk utrikesminister.

Huru i utförandet en sådan sakernas ordning skall komma att gestalta
sig, är icke lätt att saga; men för hvar och en, som med allvar tänker sig
in i förhållandets detaljer, måste det vara uppenbart, att, på hvad sätt man
än i det fallet går tillväga, praktiska svårigheter och brytningar skola
uppstå, som ovilkorligen måste påskynda den katastrof, som heter — unionens
upplösning. Ty man befinner sig här omsider vid den punkt, der i följd af
sjelfva sakens natur antingen den formela »likställigheten» eller unionen
måste tillspillogifvas.

För min enskilda del anser jag nu visserligen icke den ofvan nämnda,
i allt fall förr eller senare inträffande katastrofen såsom någon olycka, utan
håller tvärtom före, att densamma skall lända både till större trygghet för
Norden och till verklig båtnad för båda länderna — icke minst för Sverige —
samt tjena att öka, långt ifrån att minska, det goda förståndet mellan de
båda folken; men jag har här ingen rätt att fästa mig vid denna min individuela
öfvertygelse. Så länge man ännu i allmänhet på båda sidor om
Kölen tror på unionens nytta och nödvändighet och allmänna opinionen icke
är förberedd på den eventualitet, som nämnts, kan det knappt anses visligen
handladt af regeringen att föreslå en åtgärd, som, utan att uppfylla det
dermed egentligen afsedda ändamålet, endast, så att säga, visar vägen till
det sagda slutresultatet.

Framför allt måste jag ur svensk synpunkt så döma, emedan, om en
gång sakerna taga den vändning, som här antydts, den ifrågavarande åtgärden
nödvändigt skall komma att bringa Sverige i en ställning, som ingalunda
är för vårt land den i det fallet mest önskvärda.»

af Herr Gahn: »Ehuru jag icke anser mig berättigad att i form af
reservation söka bringa en anmärkning emot statsrådet under Riksdagens
behandling, kan jag likväl icke underlåta att anmäla min reservation emot
Utskottets beslut att icke till den behandling, som uti § 107 af Regeringsformen
föreskrifves, för Riksdagen anmäla statsrådets ledamöters rådslag,
sådana de finnas omförmälda uti protokollet för sammansatt statsråd af den
15 Maj 1885.»

8

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

af Herr Hedin, med hvilken Herrar J. F. Carlsson och L. Jönsson
förenat sig: »Tillämpningen af den form för ministeriel ansvarighet, som
Regeringsformens § 107 utstakar, har nog allmänt blifvit uppfattad såsom
eu personlig förnärmelse, och synes derigenom denna form hafva i det närmaste
mist sin användbarhet. Hur origtig en sådan'' uppfattning af ett
grundlagsbud än är, torde denna föreställning dock förblifva mägtigare, än
den benägenhet, som eljest kunde finnas, att genom Konstitutions-Utskottets
s. k. déchargebetänkande låta komma till Riksdagens kännedom åtgärder,
hvilka måste erkännas för klandervärda, eller livilka stödja sig på en visserligen
lagstridig, men ej öfverklagad praxis och deri hemta sin ursäkt, eller
livilka röja snarare lagstiftningens ofullständighet och oklarhet, än lagtillämpningens
tydliga felaktighet. Vid sådant förhållande lärer Utskottets
granskningsarbete blifva af ringa eller ingen nytta.

Jag har derför inom Utskottet gjort det yrkandet, att anmärkningsvärda
vare sig rådslag eller uraktlåtenheter måtte af Utskottet i dess betänkande
omförmälas under uttrycklig förklaring, att med en sådan redogörelse
icke afsåges eu hemställan till Konungen att han ville afskeda den
rådgifvare, till hvilkens embetsförvaltning det anmärkta fallet närmast hör.
Jag har för detta yrkande hemtat stöd af Konstitutions-Utskottets förfarande
vid riksdagarne 1815, 1817—18, 1823, 1828—30, 1844—45, 1850—51.
Kär denna praxis först uppkom *), sutto i Utskottet — såsom Biskop Hallström
yttrar i sin märkliga reservation vid dechargebetänkande! 1851 —
»män, Indika icke blott redan lagt en närmare hand vid konstitutionens utbildande,
utan ock med oförtruten omsorg deruppå arbetade; och de måste fördenskull
tänkas med dess anda väl förtrogne. Såsom ett bevis häruppå
torde ock kunna anföras, att af de ledamöter, Indika godkände inträdet på
nämnda medelväg, tvenne sedermera inom särskilda stånd intagit talmansstolen
samt en sin plats inom Konungens statsråd.» Att denna medelväg
öfvergafs vid 1834 års riksdag, vore väl sant. »Men», fortsätter den åberopade
reservanten, »med rätta torde åt en ännu aflägsen framtid böra öfverlemnas
att bedöma, huruvida sinnena då voro mera fattade af den anda,
som med helsa och lif genomtränger den konstitutionela samhällskroppen,
eller om dess eld redan i någon måtto förkolnat.»

Konstitutions-Utskottet på denna tid ej blott meddelade till Rikets Ständers
kännedom anmärkningsvärda förhållanden, som det under protokollsgranskningen
uppdagat, utan plägade ock med anledning af de sålunda anmärkta
felaktigheterna föreslå skrivelser till Kong!. Maj:t. Dervid hade

*) 1815 års Riksdag aflat skrivelser till Kongl. Maja angående de af Utskottet sålunda
omförmälda ärenden.

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.

9

Utskottet i ordalagen uti 2 mom. 37 § af 1810 års Riksdagsordning ett stöd
för sin åtgärd, som ej kan påstås vara till uti nuvarande Riksdagsordnings
ordalydelse, om det än ej finnes skäl att antaga, att man afsigtligen velat,
genom den nya Riksdagsordningen, i detta hänseende inskränka Utskottets
tillförene utöfvade befogenhet.

Mitt yrkande, som afsåg icke någon hemställan om skrifvelser till
Kong!. Maj:t, utan blott redogörelser för anmärkningsvärda, vare sig rådgifvareåtgärder
eller uraktlåtenheter af föredragande, har ej godkänts af Utskottet.

Jag har derför här velat uttala den meningen, att ett tillägg till 107
§, hvarigenom ofvan omförmälda praxis hlefve otvetydigt och oomtvistligt
legaliserad, torde vara det verksammaste medel att göra den politiska ansvarighet,
som 107 § afser, till en verklighet och att förhindra, det Konsti
tu tions-Utskottets granskningsarbete oftast nedsjunker till en tom formalitet.»

Bih. till Riksd. Prot. 1886.

3 Sami.

3 Käft.

2