Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
1
Sf:o 1.
Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1886, kl. 12 midt!.
Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets ''Utlåtande, i anledning
af ej mindre Kongl. Majds nådiga propositioner dels
under N:o 27 med förslag till särskilda förordningar angående
bankaktiebolag och angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar, dels under N:o 28 med
förslag till lagar angående bankbolag med sedelutgifnmgsrätt,
angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handels -balken, angående bankbolags och sparbanks konkurs samt
angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
Bank: den 1 Mars 1830, än äfven Herrar L.
0. Smiths och J. Petterssons i Alfvesta motioner angående
upphörande af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.
Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 19 April 1881 anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse gällande lagstiftning för enskilda
sedel utgifvande banker samt till Riksdagen afgifva förslag till ny lag i
ämnet, tillsatte Kongl. Maj:t i anledning häraf en komité för att afgifva
yttrande och förslag dels i fråga om ny lag för enskilda banker med rätt
Bill. till Likså. Prof. 1886. 6 Sami. 2 Afd. 1 Käft. 1
2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
att utgifva egna sedlar, dels rörande erforderlig lagstiftning för aktiebolag,
som drifva bankrörelse men ej ega sedelutgifningsrätt, dels ock
angående de förändringar, Indika med afseende å Riksbanken böra ifrågakomma,
i händelse en större eller mindre inskränkning skulle komma att
ske i den sedelutgifningsrätt, som för närvarande tillkommer enskild bank.
Denna komité afgaf den 14 December 1883 underdånigt betänkande med
tvenne grupper af förslag, af hvilka den ena, betecknad med kitt. A.,
innefattade förslag, afgifna under förutsättning, att sedelutgifningsrätt fortfarande
skulle beviljas enskilda bankbolag, och den andra, med Litt. B.
betecknade, gruppen innehöll förslag, åsyftande att, med indragning af all
enskild sedelutgifning, uteslutande åt Riksbanken anförtro rätten att utgifva
sedlar.
Öfver dessa förslag hafva fullmäktige i Riksbanken och styrelserna
för enskilda bankinrättningar i underdånighet afgifvit utlåtanden.
Med ledning af hvad sålunda förekommit, har Kongl. Maj:t låtit utarbeta
följande förslag, hvilka den 6 sistlidne Mars till Riksdagen aflåtits,
nemligen med propositionen N:o 27 förslag till
Ro) förordning angående bankaktiebolag, och
2:o) förordning angående bankbolag med rätt att utgifna egna banksedlar;
samt
med propositionen N:o 28 förslag till
Ro) lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,
2:o) lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,
3:o) lag angående bankbolags och sparbanks konkurs, och
4:o) lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 Mars 1830.
De fyra sistnämnda förslagen hafva för afgifvande af yttrande varit
öfverlemnade till Högsta Domstolen, och det vid samma förslags behandling
derstädes förda protokoll åtföljer propositionen N:o 28.
Det första af de propositionen N:o 28 åtföljande förslagen är af följande
lydelse:
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
3
Förslag
till
Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag
med sedelutgifningsrätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Vilja enskilde ingå bolag i ändamål att drifva bankrörelse med rätt
att utgifva egna banksedlar, söke dertill Konungens lof och begäre Hans
stadfästelse af bolagets ordning.
Bolagsmännen i sådant bolag kallas hufvudlottegare; egande de med
sig förena kommanditlottegare.
2 §•
Hvarje hufvudlottegare skall utöfver den andel af bolagets grundfond,
som å honom belöper, gemensamt med öfrige hufvudlottegare ansvara för
bolagets samtliga förbindelser med lika belopp, som hans andel i grundfonden,
och dessutom särskildt för de af bolaget utgifna sedlar med lika
stort belopp som hans sagda andel. Brister någon hufvudlottegare i gäldande
af sitt ansvarsbelopp, fälle bristen öfrige hufvudlottegare till last,
så långt deras ansvarighet sig sträcker.
Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger hufvudlottegarne,
må ej mot dem göras gällande i annan ordning, än i lagen angående
bankbolags och sparbanks konkurs finnes föreskrifven.
3 §•
Kommanditlottegare vare icke för bolagets förbindelser ansvarig med
mera, än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.
4 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
4 §•
Bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i de mål,
för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten
i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget, eller, der staden lyder
under landsrätt, under Rådstufvurätten i den stad, der Konungens Befallningshafvande
i länet har sitt säte.
Ö
5 §.
När bankbolag med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs, vill,
uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga en
hvar, som innehar af bolaget utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens
dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln till infriande i
banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under hvartdera året
uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarne.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887; dock att för bankbolag,
hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse, meddelad
före nämnda dag, fortfarande skall gälla hvad hittills varit stadgadt.
Öfriga fem förslag finnas här nedan i detta utlåtande intagna.
Sedan berörda^ Kongl. propositioner af Kamrarne hänvisats till Lagutskottet,
som jemväl fått från Första Kammaren mottaga ett i anledning
af dem inom samma Kammare afgifvet yttrande, har Lag-Utskottet, jemlikt
47 § Regeringsformen, för handläggning af ifrågavarande Kongl. propositioner
begärt sammanträde med Banko-Utskottet; hvadan sålunda Sammansatt
Utskott har att i anledning af samma propositioner afgifva
yttrande.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
5
Till Sammansatta Utskottet hafva jemväl öfverlemnats en af Herr
L. 0. Smith inom Första Kammaren väckt, till Banko-Utskottet hänvisad motion,
Nio 31, angående upphörande af enskilda bankers rätt att utgifva egna
banksedlar samt en af Herr J. Pettersson i Ålfvesta inom Andra Kammaren
väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion, N:o 53, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan att oktroj ej må lemnas enskild sedelutgifvande
bank.
Då i Högsta Domstolens ofvan oinförmälda protokoll hänvisas till Högsta
Domstolens den 9 Februari 1881 afgifna utlåtande angående det af dertill
utsedde komiterade den 7 Oktober 1880 utarbetade förslag till förordning
angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks och sparbanks konkurs,
har Utskottet låtit aftrycka detta såsom bilaga till Utskottets utlåtande.
Utskottet har derjemte erhållit del af en af de enskilda bankernas syndikat
den 6 sistlidne April till Kongl. Maj:t ingifven skrift i ämnet.
Sedan Utskottet numera fullbordat granskningen af de Kongl. propositionerna
jemte omförmälda motioner, får Utskottet härmed öfver desamma
till Riksdagen afgifva utlåtande.
O o
Hvad först angår den formella anordningen af ämnena för den tilltänkta
lagstiftningen, så hade bankkomitén icke allenast i det första och
hufvudsakliga förslaget inom den af bankkomitén med Ditt A. betecknade
gruppen sammanfört aktiebanker och sedelutgifvande bankbolag,
utan ock i samma förslag jemväl upptagit samtliga föreskrifter, hvilka
ansetts böra i allmän författning stadgas vare sig om bankaktiebolag eller
sedelutgifvande bankbolag. Kongl. Maj:ts förslag afvika deremot, hvad
angår nämnda anordning, i tvenne hänseenden från bankkomiténs förslag.
I Kongl. Majrts förslag har sålunda först och främst lagstiftningen angående
bankaktiebolag helt och hållet skilts från lagstiftningen angående
sedelutgifvande banker, i det att bestämmelserna angående dessa olika
slag af bankinrättningar inrymts i olika, i förhållande till hvarandra
fullt sjelfständiga författningar. Till stöd för denna anordning och emot
bankkomiténs förslag att i en och samma författning sammanföra både
aktiebanker och sedelutgifvande banker anför Herr Statsministern och
Chefen för Finansdepartementet, att en dylik sammanföring visserligen må
erkännas ganska naturlig, då man, såsom bankkomitén föreslår, vill för
delegarne i båda dessa slag af banker fastställa en viss solidarisk ansvarighet
för bankens förbindelser utöfver det tecknade aktiekapitalet, men
vore deremot ingalunda på sin plats då, såsom i Kongl. Maj:ts förslag
6 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
skett, bankbolagen utan sedelutgifningsrätt tillåtits bibehålla sin karakter
/ o o o
att vara aktiebolag.
Då Utskottet å ena sidan icke kan annat än instämma i Herr Statsministerns
åsigt, att det icke tinnes någon anledning till att ålägga delegare
i bankaktiebolag större ansvarighet än den, som den allmänna
lagen angående aktiebolag i allmänhet bestämmer för delegare i sådana
bolag, men Utskottet å andra sidan anser, att delegare i sedelutgifvande
bank böra iklädas ansvarighet för bankens förbindelser utöfver det tecknade
aktiekapitalet, finner jemväl Utskottet deraf följa, att man icke bör
i en författning sammanföra dessa båda till deras rättsliga karakter väsentligen
skilda slag af banker, utan lagstifta för hvartdera slaget särskildt.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle likväl äfven i ett annat afseende
afvikelse komma att ske från hvad bankkomitén i afseende å den
formella anordningen af förevarande lagstiftning föreslagit. Kongl. Majd
har nemligen ytterligare sönderdelat hvar och eu af omförmälda lagstiftningar
i syfte att skilja de bestämmelser, som ansetts vara af civillags
natur, från öfriga stadgande!!. I fråga om bankaktiebolagen skulle sålunda
i främsta rummet lända till efterrättelse förordningen angående
aktiebolag den 6 Oktober 1848, hvilken är civillag. Utöfver hvad denna
författning innehåller, skulle, enligt ingressen till förslaget till »Förordning
angående ''bankaktiebolag'')''), sistnämnda förordning gälla. Beträffande bankbolag
med sedelutgifningsrätt äro de stadgande!!, som ansetts böra stiftas
i form af civillag, inrymda i förslaget till y>Lag med vissa bestämmelser
angående bankbolag med sedelutgifningsrätt», under det att öfriga stadganden
angående dessa banker finnas sammanförda i förslaget till »Förordning
angående enskilda banker med rätt afl utgifva egna banksedlar.
Under behandlingen af frågan om förändrad lagstiftning angående
enskilda bankinrättningar har visserligen några gånger ifrågasatts att vidtaga
eu sådan fördelning af ämnet för denna lagstiftning, som Kongl.
Maj:t nu föreslagit. Ännu oftare har deremot motsatt åsigt gjort sig gällande.
Sålunda voro i de förslag, som af Rikets Ständer vid 1862—1863
årens riksdag antogos, bestämmelserna af civillags natur och öfriga stadganden
förenade i eu och samma författning. Äfven den senaste bankkomitén
hade, såsom redan blifvit anfördt, ansett eu sådan anordning vara
att föredraga. Och vid behandlingen af de vid propositionen N:o 28 fogade
lagförslagen inom Högsta Domstolen har en i samma rigtning gående
åsigt omfattats af pluraliteten bland Högsta Domstolens ledamöter. De
skäl, som dervid anfördes mot eu sådan sönderdelning, som ligger till grund
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
7
för Kongl. Maj:ts förslag, gifva enligt Utskottets förmenande otvifvelaktigt
vid handen, att en sådan anordning, utan att medföra några egentliga fördelar,
deremot är egnad att vålla stora olägenheter. Utskottet anser sig
derför böra föreslå, att de i förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående
bankbolag med sedelutgifningsrätt och de i förslaget till Förordning
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar gifna stadganden
sammanföras i en författning, samt att uti författningen angående
bankaktiebolag varda införda de bestämmelser i 1848 års förordning angående
aktiebolag, som, utom hvad Kongl. Maj:ts förslag till förordning
angående dessa banker innehåller, må på dem anses tillämpliga.
Med hänsyn till bankaktiebolagen är en sådan förändring, som Utskottet
föreslagit, äfven ur en annan synpunkt särdeles önskvärd. Lagstiftningen
angående de sedelutgifvande bankerna är sedan länge i sin
helhet sammanförd uti sjelfständiga författningar, skilda från den öfriga
lagstiftningen om solidariska bolag. Beträffande nämnda banker gäller
frågan sålunda blott, huruvida bestämmelserna skola förenas i en enda
författning eller fördelas uti tvenne. Annorlunda äro deremot förhållandena
i afseende å bankaktiebolagen. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle
en del af den allmänna aktielagens bestämmelser komma att fortfarande
gälla angående dessa banker. Om åter Utskottets förslag antages, skulle
lagstiftningen angående bankaktiebolag blifva frigjord ifrån den allmänna
lagstiftningen om aktiebolag, och således äfven med hänsyn till lagstiftningen
angående omförmälda banker vinnas samma fördelaktiga anordning,
som redan är genomförd i afseende å lagstiftningen angående sedelutgifvande
bankbolag. För att fullständigt vinna berörda syfte hafva i Utskottets
förslag jemväl införts de bestämmelser, som innehållas i Förordningen
den 30 Maj 1879 angående tillägg till förordningen om aktiebolag.
För de tillägg och ändringar, som af denna förändrade anordning blifva
en följd, samt för de öfriga ändringar, som Utskottet, jemte några
redaktionsändringar, hvilka icke torde behöfva någon särskild motivering,
ansett sig böra föreslå, går Utskottet nu att redogöra, dervid behandlande
de särskilda förslagen hvar för sig.
8 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
l:o.
Förslag till förordning angående bankaktiebolag.
Till följd deraf att i Utskottets förslag intagits vissa bestämmelser
ur 1848 och 1879 års förordningar angående aktiebolag, hafva, utom de
tillägg till vissa paragrafer, för hvilka här nedan närmare redogöres, följande
nya paragrafer tillkommit nemligen 14, 28, 30, Bo, 39, 40 och 42 §§,
hvarjemte, i anledning deraf, de efter dessa följande paragrafernas nummerordning
förändrats. Af samma anledning har på alla de ställen, der
denna författning omnämnes, ordet »förordning)) utbytts mot ordet »lag»
eller »författning».
1 §•
I rubriken till I Kap. har gjorts ett tillägg, som betingas deraf,
att i samma kapitel införts en ny paragraf (14 §), som handlar om ansvarigheten
för delegare i bankaktiebolag. Första delen af 1 § har derjemte
undergått en ändring i syfte att angifva hvad som förstås med aktiebolag
i enlighet med hvad 1 § 1 punkten i 1848 års förordning angående
aktiebolag innehåller.
4 §.
Enligt denna paragraf skulle bankaktiebolags grundfond utgöra minst
tre hundra tusen kronor. Detta stadgande anser Utskottet i tvenne hänseenden
vara mindre lämpligt. Såvidt det är fråga om sådana större bankaktiebolag,
hvilka drifva bankrörelse i egentlig bemärkelse och som hafva
till uppgift att tjena den större rörelsens och omsättningens behof,
anser Utskottet det föreslagna minimet vara alldeles för lågt. I det förslag
till lag angående enskilda banker utan rätt att utgifva egna banksedlar,
som Rikets Ständer vid 1862—1863 årens riksdag antogo, och
hvilket förslag hade till föremål bankaktiebolag med begränsad ansvarighet
för delegarne, var äfven grundfondens minsta belopp bestämdt till en
million kronor. Då, enligt förslaget till förordning angående enskilda
banker med sedelutgifningsrätt, sådan banks grundfond bestämts till minst
en million kronor, oaktadt delegarne i sådan bank utöfver sina respektive
andelar af bankens grundfond ansvara för bankens förbindelser med dubbla
beloppet af sagda andelar, torde det ock enligt Utskottets förmenande
blifva svårt att anföra något giltigt skäl, hvarför icke grundfondens be
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
9
lopp bör bestämmas till minst en million kronor jemväl för ofvanberörda
större bankaktiebolag, hvilkas delegare ansvara för bankens förbindelser
endast i den begränsade mån som lagen utstakar, men hvilkas rörelse,
om man frånser sedelutgifningen, så väl till beskaffenhet som omfattning,
är fullt jemförlig med berörda sedelutgifvande bankers rörelse.
Beträffande åter s. k. folkbanker och andra smärre med dessa jemförliga
låneinrättningar med begränsad ansvarighet för bolagsmännen,
hvilka inrättningar hafva till uteslutande ändamål att såsom kreditförmedlande
anstalter inom viss ort tillgodose den mindre rörelsens och omsättningens
behof, torde det enligt Utskottets mening få anses såsom af erfarenheten
i vårt land till fullo bestyrkt, att delegarne i dylika bankinrättningar
endast undantagsvis äro i tillfälle att sammanskjuta en grundfond
af minst trehundra tusen kronor. Af de sju aktiefolkbanker, som för
närvarande finnas, hafva endast tre en grundfond, som uppgår till eller
öfverstiger trehundra tusen kronor. I de öfriga fyra uppgå grundfonderna
blott till 120,200, 100,220, 100,000 och 54,230 resp. Och den nuvarande
största aktiefolkbanken — Stockholms folkbank — erhöll tillstånd
att börja sin rörelse med ett inbetaldt kapital af 50,000 kronor. Det af
Kongl. Maj:t föreslagna minimet för grundfondens belopp skulle sålunda
i kanske flertalet fall omöjliggöra bildandet af sådana för den mindre
omsättningen afsedda kreditinrättningar i form af aktiebolag.
Utskottet hyser för sin del stora betänkligheter mot att på detta sätt
förhindra uppkomsten af smärre bankaktiebolag af ofvan omförmälda art.
Det torde nemligen få anses såsom ganska säkert att, om ock på vissa
orter och under vissa förhållanden sådana smärre bankanstalter utan svårighet
kunna bildas i form af solidariska bolag, det likväl kanske lika
ofta skulle blifva händelsen, att fruktan för den solidariska ansvarighetens
eventuella följder komme att afskräcka dem, som hafva någon förmögenhet
att äfventyra, från att ingå i dylika företag, och att sålunda
omöjligheten att bilda sådana företag med begränsad ansvarighet flerstädes
skulle verka såsom ett förbud mot bildandet af smärre kreditanstalter.
1 likhet med hvad bankkomitén i sitt betänkande sid. 289, 290
framhållit anser Utskottet emellertid det vara mindre rådligt att försvåra
uppkomsten af dylika bankinrättningar. Jemte de skäl, som redan under
nuvarande förhållanden kunna anföras mot lagstiftningsåtgärder, som skulle
kunna verka i denna rigtning, anser sig Utskottet särskildt höra påpeka,
att, derest, såsom ofta framhållits, den ifrågasatta inskränkningen af de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle leda till indragning af be
Bill.
till Riksd. Frot. 1886. 6 Sami. 2 Afd. 1 Käft.
o
10
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
rörda bankers på mindre betydande orter belägna afdelningskontor, folkbanker
och andra smärre lånekassor i många fall blefve de enda slag af
kreditförmedlande anstalter, som skulle kunna träda i de sålunda indragna
afdelningskontorens ställe. På grund deraf anser Utskottet, att den blifvande
lagstiftningen bör lägga så få hinder som möjligt i vägen för uppkomsten
af sådana smärre bankaktiebolag. Minimum för sådant bankaktiebolags
grundfond torde det derför enligt Utskottets åsigt ej vara redligt
att sätta högre än till två hundra tusen kronor.
Beträffande den formella affattningen af en på nu angifna grunder
byggd lagstiftning angående bankaktiebolag har under ärendets förberedande
behandling ifrågasatts, att ofvanberörda mindre kreditinrättningar
borde hänföras under den allmänna aktiebolagslagen, i hvilken händelse
sålunda föreliggande författning endast skulle gälla angående de större
bankaktiebolagen. En sådan anordning finner Utskottet likväl icke vara
ändamålsenlig, enär den skulle innebära ett omintetgörande af det önskningsmål,
som Utskottet ofvan framhållit, nemligen att helt och hållet
frigöra lagstiftningen angående bankaktiebolag från lagstiftningen angående
aktiebolag i allmänhet. Det torde ej heller kunna påvisas något
giltigt skäl, hvarför omförinälda anordning skulle vara nödvändig. Visserligen
har till stöd för berörda förfarande anförts, att det vore särdeles
olämpligt att för de största bankaktiebolagen med lika vidtomfattande
rörelse, som de största bland de sedelutgifvande bankerna, föreskrifva
samma bestämmelser som för dessa små folkbanker och små lånekassor.
Men enligt Utskottets förmenande kan denna olägenhet mycket väl undvikas,
utan att det blifver nödvändigt att göra dessa olika slag af bankaktiebolag
till föremål för särskilda lagstiftningar. Den blifvande lagstiftningen
angående bankaktiebolag har med rätta aldrig afsetts att innefatta
andra än de allmänna bestämmelserna för dessa bolags organisation
och rörelse, under det att de speciella föreskrifterna skulle erhålla sin
plats i de särskilda bankernas bolagsordningar. Förutnämnda allmänna
bestämmelser åter hafva i alla de förslag, som blifvit framställa, icke
varit och kunna, enligt Utskottets mening, icke heller lämpligen vara af
annan art än att de äro fullt tillämpliga på alla slag af bankaktiebolag.
Om sålunda Konungen vid pröfningen af hvarje särskildt bankaktiebolags
ordning tillser, att denna kommer att innehålla de bestämmelser, som af
bolagets tillämnade verksamhet kräfvas, skulle de befarade olägenheterna af
en gemensam författning för alla bankaktiebolag till fullo förekommas.
Utskottet har derför underkastat förevarande paragraf en omarbet -
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
11
ning i antydda rigtning sålunda, att bankaktiebolags grundfond i regeln
skall utgöra minst eu million kronor, men att, der de närmare bestämmelser
angående bolagets rörelsegrenar och vilkoren derför, som bolagsordningen
innehåller, uppenbarligen gifva vid handen att bolaget har till
ändamål, icke att drifva bankrörelse i större omfattning, utan blott att i
likhet med så kallade folkbanker, sparkassor och andra sådana penningeinrättningar
tillgodose den mindre omsättningens behof å en viss ort,
grundfonden må med Konungens särskilda tillåtelse bestämmas till lägre
belopp, ehuru icke understigande två hundra tusen kronor.
6 §.
Enligt denna paragraf, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts förslag, skall,
innan bankaktiebolag öppnar sin rörelse, inför Konungens befallningshafvande
styrkas, att förbindelse blifvit afgifven, att hvad som å aktierna
återstår oguldet skall inbetalas på de tider, som äro bestämda i 9 §. I
förslaget till förordning angående sedelutgifvande banker § 11 är deremot
föreskrifvet, att, innan bolagets rörelse öppnas, säkerhet skall vara
stäld för fullgörande af återstående inbetalningar. Enligt Utskottets mening
böra dock jemväl delegare i bankaktiebolag vara pligtige att ställa
sådan säkerhet. I dylikt bolag, der till följd af delegarnes begränsade
ansvarighet grundfonden är den enda grundvalen för bolagets verksamhet,
är det i fordringsegarnes intresse högeligen önskvärdt, att fullt säkra garantier
finnas för att denna grundfond också verkligen varder till fullo
inbetald. Fordras åter blott, att förbindelse afgifves för fullgörande af
återstående inbetalningar, kan det lätt hända, att personer, som aldrig
förmå fullgöra dessa inbetalningar, teckna sig såsom delegare i bankaktiebolag.
Ej blott i fordringsegarnes, utan äfven i bolagens eget intresse,
torde det vara önskvärdt, att sådana personer förhindras från att
blifva delegare i bankaktiebolag. På grund af dessa skäl har Utskottet
i denna paragraf utbytt orden »förbindelse afgifven» mot »säkerhet stäld».
I följd af denna förändring torde det blifva öfverflödigt att i denna
författning införa hvad i 1848 års förordning angående aktiebolag, 6 §
sista punkten, stadgas derom, att, i den händelse bolag råkar i konkurs
inom ett år från det delegare enligt samma paragrafs andra punkt blifvit
utesluten, sålunda utesluten delegare, så vidt borgenärers rätt angår, icke
genom uteslutandet blifver befriad från skyldigheten att inbetala hvad å
de aktier, han tecknat, återstår oguldet. Enligt förevarande paragraf,
12
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
sådan den lyder i Utskottets förslag, får nemligen bankaktiebolag ej börja
sin rörelse, förr än inför Konungens Befallningshafvande blifvit styrkt, att
säkerhet för återstående inbetalningar blifvit stäld. Då sålunda Konungens
Befallningshafvande icke blott skall tillse, att sådan säkerhet blifvit stäld
utan jemväl eger pröfva säkerhetens beskaffenhet, torde genom detta
stadgande borgenärernas rätt vara fullt tryggad.
8 §•
I första stycket har ordet »antalet» utbytts mot »de» för att tydligt
uttrycka, att der omförmälda anteckning i registerboken äfven skall innehålla
uppgift om numren på de aktier, en hvar delegare i bolaget innehar.
9 §.
Om sista punkten i första stycket af 9 § bibehölles, torde det, med
anledning af den ändring, som 6 § andra stycket undergått, och i öfverensstämmelse
med den lydelse, som 14 § i förslaget till lag angående
bankbolag med sedelutgifningsrätt eger, blifva nödvändigt att ändra orden
»förbindelse afgifvas» till »säkerhet ställas». Enär emellertid 6 § i den
affattning, den erhållit i Utskottets förslag, föreskrifver, att, innan bankbolag
öppnar sin rörelse, skall inför Konungens Befallningshafvande styrkas,
att säkerhet blifvit stäld derför, att återstående inbetalningar varda fullgjorda
inom de tider, som 9 § föreskrifver, och det enligt Utskottets
mening icke finnes någon anledning att derutöfver fordra, att denna säkerhet
ställes redan vid första inbetalningen å aktierna, hvilken kan ega
rum långt innan banken öppnar sin rörelse, har Utskottet låtit omförmälda
punkt såsom obehöflig helt och hållet utgå.
12 §.
För att förekomma den missuppfattningen, att denna paragraf afsåge
att ovilkorligen förbjuda bankbolag att öka sin grundfond utöfver dubbla
beloppet af hvad densamma ursprungligen minst utgjort och för att tydligare
framhålla, att med detta stadgande endast åsyftas att förekomma
de missbruk, hvartill bankaktiebolag medgifven rättighet att fritt och
utan inskränkningar efter godtycke öka grundfonden skulle kunna gifva
anledning, har Utskottet underkastat paragrafen sådan omredaktion, att
det klart framgår, att densamma icke lägger hinder i vägen för Ko
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 18
nungen att, efter förnyad pröfning af bolagets ordning, medgifva sådan
ändring af denna, att en tillökning af grundfonden utöfver dubbla beloppet
af denna fonds ursprungliga minimibelopp blifver möjlig.
13 §.
Föreskriften i denna paragraf, att bankaktiebolag skall vara skyldigt
att af sin behållna årliga vinst afsätta minst tjugu procent till reservfonden,
anser Utskottet ej allenast innebära en hårdhet gentemot bankaktiebolags
delegare, hvilkas vinstutdelningar derigenom skulle komma
att allt för mycket förminskas, utan äfven kunna leda till, att bolagen
inlåta sig på äfventyrliga affärer för att på denna väg söka, trots den
höga afsättningen till reservfonden, hålla vinstutdelningen uppe vid en
hög siffra. Herr Statsministern och Chefen för Finansdepartementet bär
visserligen till stöd för Kongl. Maj:ts förslag anfört, att det med skäl
kan fordras, att vid bankaktiebolag, der delegarne ej hafva någon ansvarsfrihet
utöfver grundfonden, fordringsegarnes rätt tryggas genom
skärpta föreskrifter om afsättning af vinstmedel till reservfonden. Enligt
Utskottets mening torde dock omförmälda rätt kunna och böra i främsta
rummet betryggas på ett ändamålsenligare sätt, nemligen genom att tillse
att grundfonden redan från början afpassas efter den blifvande utsträckningen
af bolagets rörelse. Utskottet har ock såsom redan omnämnts
föreslagit en i denna rigtning* gående förändring af 4 §. På grund af
hvad här anförts, anser sig Utskottet böra föreslå* att bankaktiebolag i
likhet med sedelutgifvande bankbolag icke må vara pligtigt att af den
årliga vinsten afsätta mera än tio procent till reservfonden. Dessa afsättningar
böra deremot hvad angår bankaktiebolag jemväl enligt Utskottets
förslag fortgå, till dess reservfonden uppgår till minst femtio
procent af grundfonden.
14 §.
Denna paragraf, som bestämmer delegarnes i bankaktiebolag ansvarighet,
är, förutom några mindre redaktionsförändringar, lika lydande
med 10 § i 1848 års förordning angående aktiebolag.
16 § (15 §).
Ordet »behöflig» i första punkten af förevarande paragraf anser Utskottet
böra utbytas mot »afsedd» för att förekomma en sådan tolkning
14 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
af denna del af paragrafen, att bankaktiebolag skulle vara förhindradt
att förvärfva en fastighet, som på grund af sitt läge eller andra omständigheter
vore synnerligen lämplig för bankens inrymmande, men som
vore af den storlek, att den icke i sin helhet vore för detta ändamål
behöflig.
Vid jemförelse med hvad Herr Statsministern och föredragande departementschefen
till stöd för bestämmelsen i senare stycket af förevarande
paragraf anfört framgår, att paragrafen i denna del icke, såsom ordalydelsen
skulle kunna synas angifva, afser att bereda bankaktiebolag
möjlighet att med Konungens särskilda tillåtelse direkt förvärfva egna
aktier, utan blott att mottaga sådana såsom säkerhet för försträckning.
Då emellertid äfven tillåtelse af sistnämnda art kan leda till, att aktiebolag
tvingas att förvärfva egna aktiebref, och då sådant förvärf är liktydigt
med en motsvarande minskning af grundfonden och sålunda genom
berörda tillåtelse i sjelfva verket förbudet i 11 § mot grundfondens
minskning skulle mista en del af sin betydelse, anser Utskottet, att bankaktiebolag
bör ovilkorligen förbjudas att emottaga egna aktier såsom säkerhet
för försträckning; och har Utskottet på den grund föreslagit, att
slutorden i paragrafen »der ej Konungen dertill gifver särskildt loft)
böra utgå.
18 § (17 §).
Denna paragraf har omskrifvits i syfte att tydligare skilja mellan å
ena sidan s. k. depositionsbevis, hvilka äro fordringsbevis i egentlig mening,
som genom transport kunna på annan person öfverlåtas, och å andra
sidan de bevis, som vanligen i form af qvitten utfärdas öfver på uppoch
afskrifningsräkning (löpande räkning, folioräkning) eller kassakreditiv
gjorda insättningar resp. inbetalningar, hvilka senare bevis icke äro sjelfständiga
fordringsbevis, hvarför genom deras transporterande någon öfverlåtelse
af fordran icke eger rum. Depositionsbevisen afhandlas i paragrafens
första stycke, under det att andra stycket gäller de senare slagen af
bevis. Med hänsyn till detta senare slag har Utskottet ansett lämpligt att
icke sammanföra bevis öfver insättningar på upp- och afskrifningsräkning
och dylika räkningar med bevis öfver inbetalningar på kassakreditiv under
en och samma benämning.
15
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
20 § (19 §).
Första stycket af denna paragraf har omredigerats i syfte, att i likhet
med hvad förordningen angående aktiebolag 8 § innehåller, utmärka, att
ledamöterna i bolagets styrelse till bolaget intaga samma ställning som
syssloman till hufvudman. Sålunda komma paragrafens ordalag att gifva
vid handen, att bestämmelserna i allmän lag angående syssloman äro på
ledamöter i bankaktiebolags styrelse tillämpliga.
21 § (20 §).
Det andra stycket i 21 §, som af Utskottet tillagts till Kongl. Maj:ts
förslag, innehåller samma bestämmelse, som i ofvan omförmälda förordning
den BO Maj 1879 meddelas angående aktiebolag i allmänhet. Då
för den anmälan af val till styrelse eller styrelseledamot hos rätten eller
domhafvanden, som der föreskrifves, en tid af trettio dagar är bestämd,
har Utskottet ansett rigtigt, att den anmälan af samma val, som enligt
paragrafens första stycke skall ske hos Konungens befallningshafvande,
jemväl bör ske inom samma tid, och för den skull gjort ett tillägg derom
till sistnämnda del af paragrafen. Åt det tillägg till Kongl. Maj:ts
förslag, som tredje stycket innehåller, och hvilket äfven är hemtadt ur
omförmälda 1879 års förordning, men som i denna förordning endast
gäller anmälan hos rätten eller domhafvanden, har Utskottet funnit sig
böra gifva sådan formulering, att det äfventyr, som der stadgas, jemväl
gäller försummelse af sådan anmälan, som paragrafens första stycke föreskrifver.
23 §.
År lika lydande med 8 § andra punkten i 1848 års förordning.
26 § (24 §) o. 28 § (26 §).
Då 28 § innehåller bestämmelse om huru ansvarsfrihet för styrelsens
medlemmar skall beviljas, torde det vara på sin plats att i denna paragraf
uttryckligen stadgas, hvad som i Kongl. Maj:ts förslag indirekt framgår
ur 26 § (24 §) jemförd med 28 § (26 §) eller att sådan ansvarsfrihet
endast må meddelas af ordinarie bolagsstämma, hvarför Utskottet i 28 §
16 Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
framför ordet »bolagsstämma» tillagt ordet »ordinarie». Med en sådan
ändring af 28 § blifver det öfverflödigt att i 26 § framhålla, att ansvarsfrihet
endast må beviljas af ordinarie bolagsstämma, och har Utskottet
derför låtit detta ur 26 § utgå samt i dess ställe infört en hänvisning
till 28 §.
29 § (27 §).
Utskottet har dels till denna paragraf gjort ett tillägg, genom hvilket
styrelsens ledamöter uttryckligen förbjudas att deltaga i val af revisorer,
dels förändrat bestämmelsen, att årligen minst en af revisorerna skall ombyta
så, att sådant ombyte endast behöfver ske hvartannat år. Det förstnämnda
tillägget torde icke behöfva någon motivering. Anledningen till den andra
ändringen har varit, att föreskriften, att årligen minst en af revisorerna
skall ombytas, i de fall då revisorernas antal vore ringa, skulle leda till
allt för täta ombyten och sålunda beröfva bankaktiebolagen förmånen af
att till revisorer erhålla personer med den kännedom om och förtrogenhet
med bolagets förhållanden, som endast genom ett flerårigt fullgörande af
berörda uppdrag kunna vinnas. Ehuru en viss rörlighet bland revisorerna
är önskvärd till förekommande af slentrian och vårdslöshet vid revisionens
verkställande, anser Utskottet likväl, att detta syfte i tillbörlig
grad ernås genom att, såsom Utskottet föreslagit, stadga att åtminstone
hvartannat år en revisor skall ombytas.
30 §,
hvilken af Utskottet tillagts, innehåller samma bestämmelse, som återfinnes
uti 1848 års förordning angående aktiebolag, 9 §, sista punkten.
35 §
motsvarar 11 § i nyss omförmälda förordning.
39 §.
Äfven denna paragraf har Utskottet tillagt. Dess innehåll återfinnes
uti nyssberörda förordning, 1 §, sista punkten.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
40 §
IT
är jemväl hemtad ur förordningen angående aktiebolag 12 §,
första punkten.
41 §.
I denna paragraf har tillagts ett nytt mom. Litt. b. som innehåller
samma föreskrift som förordningen angående aktiebolag 6 §,
första punkten, likväl med den förändring, som af bär ofvan omförmälda
ändring af 6 § i föreliggande förslag betingas.
42 §
innehåller samma bestämmelser som förordningen angående aktiebolag
13 §, för den händelse bankaktiebolag träder i verksamhet, utan
att hafva erhållit den stadfästelse, som 1 § föreskrifter.
Som 14 § i förordningen angående aktiebolag redan nu innehåller
den upplysning, att om bankbolag med sedelutgifning särskilda
stadgande!! finnas, har Utskottet ansett § 37 i Kong!. Maj:ts förslagböra
utgå.
På grund af den ofvan omförmälda ändrade anordning af lagstiftningen
angående bankaktiebolag, som Utskottet föreslagit och
hvarigenom i ofvan behandlade författning införts samtliga allmänna
stadganden, som ansetts böra för bankaktiebolag blifva gällande, kommer
denna författning att erhålla civillags natur, hvadan rubriken
ändrats till
»Lag angående bankaktiebolag»
samt äfven de af detta förhållande betingade förändringar i förslagets
ingress vidtagits.
På grund af hvad ofvan anförts och med åberopande i öfrigt af
hvad bilagorna till Kongl. Maj:ts propositioner N:o 27 och N:o 28 innehålla,
får Utskottet hemställa,
l:o
att Riksdagen ville, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förslag till förordning angående bankaktieBih,
till Rilesd. Prof. 1880. 6 Sand. 2 Afd. 1 Höft. 3
18
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
bolag icke kan bifallas i oförändradt skick, för sin
del antaga följande
Lag
angående bankaktiebolag.
Kong! Maj:ts förslag.
Förordning angående bankaktiebolag.
Utöfver de för aktiebolag i allmänhet
gifna bestämmelser varder
för bankaktiebolag stadgadt som
följer:
Utskottets förslag.
Lag angående bankaktiebolag.
Härigenom varder angående aktiebolag
med rätt att drifva bankrörelse
förordnadt som följer:
I Kap.
Om bankaktiebolags bildande. Om bankaktiebolags bildande,
så och: om bolagsmännens begränsade
(limiterade) ansvarighet.
§ 1.
De, som vilja ingå aktiebolag i
ändamål att drifva bankrörelse, på
sätt i denna förordning sägs, skola
begära Konungens stadfästelse af
b.olagets ordning och dervid styrka,
att det belopp, hvartill enligt bolagsordningen
grundfonden minst
skall uppgå, blifvit tecknadt, samt
att bolagsmännens antal ej understiger
det, som för bankaktiebolags
1 §■
De, som vilja ingå aktiebolag i
ändamål att drifva bankrörelse och
åstunda att försäkra sig om tillgodonjutande
af de rättigheter, som 14 §
omförmäla och denna lag eljest medgifver,
skola begära Konungens
stadfästelse af bolagets ordning
och dervid styrka, att det belopp,
hvartill enligt bolagsordningen
grundfonden minst skall uppgå,
19
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
bildande i denna förordning är
föreskrifvet.
Konungen pröfvar bolagsordningens
öfverensstämmelse med denna
förordning samt lag och författningar
i öfrigt, så ock om och i hvad
mån derutöfver, med hänsyn till
vidden och beskaffenheten af bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser
må erfordras.
Stadfästes bolagsordningen, meddelar
Konungen tillåtelse till bankrörelsens
drifvande under en tid af
högst tjugu år och derutöfver intill
slutet af då löpande kalenderår.
§ 2.
Utskottets förslag.
blifvit tecknadt, samt att bolagsmännens
antal ej understiger det,
som för bankaktiebolags bildande
i denna lag är föreskrifvet.
Konungen pröfvar bolagsordningens
öfverensstämmelse med denna
lag samt lag och författningar i
öfrigt, så ock om och i hvad mån
derutöfver, med hänsyn till vidden
och beskaffenheten af bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser må
erfordras.
Stadfästes bolagsordningen, meddelar
Konungen tillåtelse till bankrörelsens
drifvande under en tid af
högst tjugu år och derutöfver intill
slutet af då löpande kalenderår.
2 §•
I bolagsordningen skall angifvas den benämning, hvarunder bolaget
drifver sin rörelse; och skall benämningen utmärka bolagets
egenskap af aktiebolag.
§ 3- 3 §.
Delegarne i bankaktiebolag skola vara svenske medborgare och
till antalet minst tjugu.
§ 4.
Bankaktiebolags grundfond skall
utgöra minst tre hundra tusen kronor.
4 §■
Bankaktiebolags grundfond skall
utgöra minst en million kronor; dock
att, der de i bolagsordningen meddelade
närmare bestämmelser angående
bolagets rörelsegrenar och vilkoren der
-
20
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
för uppenbarligen gifva vid handen,
att bolaget icke har till ändamål att
drifva bankrörelse i större omfång,
titan blott att i likhet med så kallade
folkbanker, sparkassor och andra sådana
låneinrättningar tillgodose den
mindre omsättningen å viss ort, grundfonden
må, om Konungen gifver dertill
lof, bestämmas till lägre belopp,
dock ej understigande två hundra tusen
kronor.
§ 5. 5 §.
Bolagsordningen och Konungens beslut om stadfästelse derå skola
företes hos den rätt, under hvilken bolaget lyder. Rätten intage ordagrannt
innehållet af dessa handlingar i sitt protokoll samt läte på bolagets
bekostnad i allmänna tidningarna införa kungörelse om bolaget.
§ 6.
Förr än bankaktiebolag öppnar
sin rörelse, skall inför Konungens
befallningshafvande styrkas:
att hvad i § 5 är föreskrifvet i
afseende å kungörelse om bolaget
blifvit behörigen fullgjordt;
att å aktierna blifvit inbetaide
minst tjugu procent af grundfonden
och förbindelse afgifven för inbetalning
af återstoden i enlighet med
hvad i § 9 stadgas, samt
att uppgift å de personer, livilka
utgöra bolagets styrelse, äfvensom
å dem, livilka eg a att underskrifva
bolagets förbindelser, blifvit i allmänna
tidningarna införd.
6 §•
Förr än bankaktiebolag öppnar
sin rörelse, skall inför Konungens
befallningshafvande styrkas:
att hvad i 5 § är föreskrifvet i
afseende å kungörelse om bolaget
blifvit behörigen fullgjordt;
att å aktierna blifvit inbetaide
minst tjugu procent af grundfonden
och säkerhet stöld derför, att återstoden
varder inbetald i enlighet med hvad
i 9 § stadgas, samt
att uppgift å de personer, Indika
utgöra bolagets styrelse, äfvensom
å dem, hvilka ega att underskrifva
bolagets förbindelser, blifvit i allmänna
tidningarna införd.
21
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
§ 7. 7 §.
Har genom öfverlåtelse, arf eller på annat sätt förändring i
eganderätten till aktie skett, vare den njm egaren, efter skriftlig anmälan
hos bolagets styrelse och derest hinder ej möter af bestämmelsen
i 3 §, berättigad att i bolaget inträda; skolande anteckning härom af
styrelsen göras å aktiebrefvet.
§ 8.
I banken skall finnas en särskild
bok, i hvilken samtlige bolagsmän
skola inregistreras och anteckning
göras om antalet aktier
en hvar innehar.
I registerboken skola alla förändringar
i eganderätten till aktier
genast antecknas. Ej må någon
uppbära vinstutdelning å aktie, för
hvilken han ej är i registerboken
införd såsom egare.
En hvar som sådant önskar
stånde fritt att, å de tider banken
hålles för allmänheten öppen, af
registerboken taga kännedom äfvensom
att, mot afgift, erhålla till
rigtigheten af vederbörande tjensteman
bestyrkt utdrag derur.
§ 9.
Af grundfonden skola inbetalas
minst tjugu procent, innan bankaktiebolag
öppnar sin rörelse, ytterligare
minst tjugu procent inom tre
8 §-
I banken skall finnas en särskild
bok, i hvilken samtlige bolagsmän
skola inregistreras och anteckning
göras om de aktier en
hvar innehar.
I registerboken skola alla förändringar
i eganderätten till aktier
genast antecknas. Ej må någon
uppbära vinstutdelning å aktie, för
hvilken han ej är i registerboken
införd såsom egare.
En hvar som sådant önskar
stånde fritt att, å de tider banken
hålles för allmänheten öppen, af
registerboken taga kännedom äfvensom
att, mot afgift, erhålla till
rigtigheten af vederbörande tjensteman
bestyrkt utdrag derur.
9 §•
Af grundfonden skola inbetalas
minst tjugu procent, innan bankaktiebolag
öppnar sin rörelse, ytterligare
minst tjugu procent inom tre
22''
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
månader och återstoden inom ett år
från öppnandet af bolagets rörelse.
Vid första inbetalningen skall förbindelse
afgifvas för behörigt fullgörande
af återstående inbetalningar.
tiar ej grundfonden blifvit till
hela sitt belopp inom ett år från
bankens öppnande inbetald, vare
den bolaget meddelade tillåtelse till
bankrörelses drifvande förverkad.
§ 10.
Grundfonden skall i lika aktier
fördelas. Aktiebref skall ställas till
viss person och må ej utfärdas förr,
än grundfonden blifvit till fullo inbetald.
Utskottets förslag.
månader och återstoden inom ett år
från öppnandet af bolagets rörelse.
Har ej grundfonden blifvit till
hela sitt belopp inom ett år från
bankens öppnande inbetald, vare
den bolaget meddelade tillåtelse till
bankrörelses drifvande förverkad.
10 §.
Grundfonden skall fördelas i aktier
å lika belopp. Aktiebref skall ställas
till viss person och må ej utfärdas
förr, än grundfonden blifvit till
fullo inbetald.
§ 11-
Så länge bankrörelsen fortfar
må ej inbetald grundfond minskas
genom utdelning eller annan återbetalning
till aktieegarne.
11 §•
Inbetald grundfond må ej, så länge
bankrörelsen fortfar, minskas genom
utdelning eller annan återbetalning
till aktieegarne.
§ 12-
Ej må i bolagsordning medgifvas
bankaktiebolag rätt att öka
sin grundfond utöfver dubbla beloppet
af hvad samma fond enligt
bolagsordningen minst skall utgöra.
12 §•
I bolagsordningen må ej rätt medgifvas
bankaktiebolag att öka sin
grundfond utöfver dubbla beloppet
af hvad samma fond enligt bolagsordningen
minst skall utgöra.
23
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 13-
Af bankaktiebolags behållna årliga
vinst skola minst tjugu procent
afsättas för bildande af en
reservfond. Sedan reservfonden
uppgått till femtio procent af bolagets
grundfond, må vidare afsättning
till reservfonden kunna
upphöra; nedgår den under detta
belopp, skall afsättning dertill ånyo
vidtaga.
Reservfonden må endast användas
till betäckande af den förlust,
som å bolagets rörelse i dess helhet
under något år kan hafva uppstått.
Utskottets förslag.
13 §.
Af bankaktiebolags behållna årliga
vinst skola minst tio procent
afsättas för bildande af en reservfond.
Sedan reservfonden uppgått
till femtio procent af bolagets
grundfond, må vidare afsättning
till reservfonden kunna upphöra;
nedgår den under detta belopp,
skall afsättning dertill ånvo vidtaga.
Reservfonden må endast användas
till betäckande af den förlust,
som å bolagets rörelse i dess helhet
under något år karl hafva uppstått.
14 §.
Utom i de fall, hvarom i denna
lag särskildt stadgas, skola delegare i
bankaktiebolag, hvars ordning blifvit af
Konungen stadfästad och jemlikt 5 §
hos rätten anmäld, ej vara ansvarige
för bolagets förbindelser med mera, än
en hvar insatt eller åtagit sig insätta,
derest de icke särskildt utfäst sig till
vidare ansvarighet.
II Kap.
Om bankaktiebolags rörelse.
§ 14.
15 §.
Bankaktiebolag må ej drifva handel med annat än guld och
silfver, in- och utrikes vexlar samt räntebärande papper.
24
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 15.
Ej må bankaktiebolag ega annan
fastighet än som för bankens inrymmande
är behöflig. För bankaktiebolags
fordran pantsatt eller
utmätt, fast eller lös, egendom, som
å auktion försäljes, dervid bolagets
rätt kan vara beroende, må bolaget
vara oförhindradt att inropa; vare
dock skyldigt att densamma åter
afyttra, så snart det utan förlust
kan ske.
Bankaktiebolag må ej förvärfva
egna aktiebref, ej heller mottaga
sådana såsom säkerhet för försträckning,
der ej Konungen dertill gifver
särskild! lof.
Utskottets förslag.
16 §.
Ej må bankaktiebolag'' ega annan
fastighet än som för bankens inrymmande
är ctfsedd. För bankaktiebolags
fordran pantsatt eller
utmätt, fäst eller lös, egendom, som
å auktion försäljes, dervid bolagets
rätt kan vara beroende, må bolaget
vara oförhindradt att inropa; vare
dock skyldigt att densamma åter
afyttra, så snart det utan förlust
kan ske.
Bankaktiebolag må ej förvärfva
egna aktiebref, ej heller mottaga
sådana såsom säkerhet för försträckning.
§ 16.
17 §•
Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till viss
man eller order, eller till innehafvaren stälda förbindelser.
§ 17
Af bankaktiebolag utfärdadt insättningsbevis,
med eller utan ränta,
skall ställas till viss man och innehålla,
att öfverlåtelse må ske endast
till viss man.
Qvitto å insatta medel gälle
endast såsom bevis öfver insättningen,
men må icke genom öfverlåtelse
såsom betalningsmedel användas.
18 §.
Varda penningar hos bankaktiebolag
insatta att viss tid der innestå,
mot eller utan ränta, skall bevis, som
bolaget derom utfärdar, ställas till viss
man och innehålla, att öfverlåtelse må
ske endast till viss man,
I öfrigt må af bankaktiebolag
utfärdadt bevis, att medel blifvit der
insatte eller dit inbetaide, icke genom
öfverlåtelse användas som, betalnings
-
25
Sammansatta Banko- och Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
medel, utan galle det endast såsom be-.
visning smedel i fråga om inbetalningen
eller insättningen.
§ 18.
19 §.
Till lånereversal, qvittenser, kontrakt och bevis må begagnas tryckta
eller graverade blanketter.
III Kap.
Om bankaktiebolags förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma
och revision.
§ 19.
Bolagsmännen skola inom sig
utse en styrelse, hvilken eger att,
under det ansvar och den kontroll
af offentlig myndighet, som i allmän
lag eller genom denna förordning
stadgas, banken förvalta
samt att i alla mål för bolaget lagligen
tala och svara.
Styrelsens ledamöter skola vara
minst fem.
§ 20.
Uppgift på styrelsens ledamöter
samt på dem, hvilka ega att underskrifva
bolagets förbindelser, skall,
så ofta förändring deri inträffar,
så ock efter hvarje ordinarie bolagsstämma,
lemnas till Konungens
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 6 Sami.
20 §.
Bolagsmännen skola inom sig
utse syssloman att utgöra bolagets styrelse.
Denna eger att, under det ansvar
och den kontroll af offentlig
myndighet, som i allmän lag och
genom denna författning stadgas, förvalta
banken, äfvensom att i alla
mål lagligen tala och svara för bolaget.
Styrelsens ledamöter skola vara
minst fem.
21 §•
Uppgift på styrelsens ledamöter
samt på dem, hvilka ega att underskrifva
bolagets förbindelser, skall,
så ofta förändring deri inträffar,
inom trettio dagar derefter, så ock inom
samma tid efter hvarje ordinarie
2 Afd. 1 Höft. 4
26
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong!. Maj:ts förslag.
befallningshafvande och på bolagets
bekostnad införas i allmänna tidningarna.
Härförutom gälla till efterlefnad
de föreskrifter, som eljest äro gifna
om skyldighet för styrelse för aktiebolag
att anmäla val af styrelse
eller styrelseledamot hos rådstufvurätt
eller domhafvande i den ort,
der styrelsen har sitt säte.
§ 21.
Styrelsen åligger:
att ställa sig till noggrann efterrättelse
denna förordning, den
för bolaget faststälda bolagsordning
samt den af bolaget för styrelsen
utfärdade instruktion;
att när som helst hålla bankens
räkenskaper och handlingar
tillgängliga för Konungens befallningshafvande
eller dess ombud, för
den af Konungen förordnade bankinspektören
samt för den särskilda
undersökning,Konungen eller chefen
för finansdepartementet eljest kan
finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads
slut i närvaro af Konungens be
-
Utskottets förslag.
bolagsstämma lemnas till Konungens
befallningshafvande och på
bolagets bekostnad införas i allmänna
tidningarna.
Inom trettio dagar efter hvarje val
till styrelse eller styrelseledamot skall ock
om valets utgång göras skriftlig anmälan
hos rådstufmrätten eller domhafvanden
i den ort, der styrelsen har sitt säte.
Rätten eller domhafvanden anteckne dessa
anmälanden i särskild dagbok och liålle
dem. för allmänheten tillgängliga.
Försummas något af hvad i denna
§ är föreskrifvet, höte en hvar af styrelsens
ledamöter, som till försummelsen
gjort sig skyldig, från och med tio
till och med femtio kronor.
22 §.
Styrelsen åligger:
att ställa sig till noggrann efterrättelse
denna lag, den för bolaget
faststälda bolagsordning samt
den af bolaget för styrelsen utfärdade
instruktion;
att när som helst hålla bankens
räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Konungens befallningshafvande
eller dess ombud, för den
af Konungen förordnade bankinspektören
samt för den särskilda
undersökning, Konungen eller chefen
för finansdepartementet eljest
kan finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads
slut i närvaro af Konungens be
-
27
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
fallningshafvande eller dess ombud,
enligt formulär, som från finansdepartementet
meddelas, upprätta
eu öfversigt, utvisande bankens tillgångar
och skulder, jemte uppgift
om räntesatserna för bolagets inoch
utlåning samt diskonto, som
under den tid öfversigten omfattar
varit hos bolaget gällande, och att
derefter ofördröjligen till nämnda
departement insända denna öfversigt
för dess offentliggörande genom
departementets försorg;
att jemväl i öfrigt meddela chefen
för finansdepartementet eller
bankinspektören alla de upplysningar
rörande banken, som af dem
äskas;
att vid hvarje kalenderårs slut
låta upprätta fullständigt bokslut
öfver bolagets ställning;
att, efter verkstäld revision, till
finansdepartementet insända revisionsberättelsen
och låta införa densamma
i allmänna tidningarna, samt
att, der chefen för finansdepartementet
eller styrelsen under löpande
räkenskapsår finner anledning
till antagande, att bolaget gjort
sådana förluster, att reservfonden
och tio procent af grundfonden förlorats,
ofördröjligen låta upprätta
bokslut och kalla revisorerna att
granska bokslutet.
Utskottets förslag.
iällningshafvande eller dess ombud,
enligt formulär, som från finansdepartementet
meddelas, upprätta
en öfversigt, utvisande bankens tillgångar
och skulder, jemte uppgift
om räntesatserna för bolagets inoch
utlåning samt diskonto, som
under den tid öfversigten omfattar
varit hos bolaget gällande, och att
derefter ofördröjligen till nämnda
departement insända denna öfversigt
för dess offentliggörande genom
departementets försorg;
att jemväl i öfrigt meddela chefen
för finansdepartementet och
bankinspektören alla de upplysningar
rörande banken, som af dem
äskas;
att vid hvarje kalenderårs slut
låta upprätta fullständigt bokslut
öfver bolagets ställning;
att efter verkstäld revision till
finansdepartementet insända revisionsberättelsen
och låta införa densamma
i allmänna tidningarna, samt
att, der chefen för finansdepartementet
eller styrelsen under
löpande räkenskapsår finner anledning
till antagande, att bolaget
gjort sådana förluster, att reservfonden
och tio procent af grundfonden
förlorats, ofördröjligen låta
upprätta bokslut och kalla revisorerne
att granska bokslutet.
23 §.
Alla skriftliga afhandlingar, som
styrelsen ingår för bolaget, skola under
-
28
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
§ 22.
Sker afvikelse från denna förordning
eller från bolagets ordning,
och varder ej den anmärkta afvikelsen
inom en månad rättad, ankomme
på Konungen att förklara
bolaget hafva förverkat rättigheten
att bankrörelse drifva.
tecknas å bolagets vägnar och med utsättande
af dess antagna benämning,
vid äfventyr att eljest styrelsens ledamöter,
som underskrifvit afhandlingen,
skola för fullgörande af bolagets derpå
grundade förbindelse ansvara som för
egen skuld, en för alla och alla för en.
24 §.
Sker afvikelse från denna lag
eller från bolagets ordning, och varder
ej den anmärkta afvikelsen inom
eu månad rättad, ankomme på Konungen
att förklara bolaget hafva
förverkat rättigheten att drifva bankrörelse.
§ 23.
25 §.
Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas genom i behörig
ordning fattadt bolagsstämmobeslut.
§ 24.
Afgående styrelseledamot förblifver
bolaget ansvarig för de åtgärder,
i hvilka han deltagit, till
dess, efter i vanlig ordning skeende
revision, ordinarie bolagsstämma beviljat
ansvarsfrihet.
26 §.
Afgående styrelseledamot förblifve
bolaget ansvarig för de åtgärder,
i hvilka han deltagit, till
dess revision i vanlig ordning försiggått
och bolagsstämma beviljat ansvarsfrihet,
på sätt i 28 § sägs.
§ 25. 27 §.
Ordinarie bolagsstämma skall hållas minst en gång årligen.
Vid bolagsstämma tillkomme rösträtt endast den, som i registerboken
är antecknad såsom delegare i bolaget.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
29
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 26.
Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter
må meddelas endast af bolagsstämma
och må ej styrelseledamot
i beslut derom deltaga.
§ 27.
Revision skall årligen förrättas.
Val af revisorer skall årligen ske
vid ordinarie bolagsstämma och
skall dervid minst en af revisorerne
ombytas. I revisionen skall
jemväl deltaga en af Konungens
befallningshafvande förordnad person,
hvilken derför af bolaget åtnjuter
ersättning efter bestämmande
af Konungens befallningshafvande.
Utskottets förslag.
28 §.
Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter
må meddelas endast af
ordinarie bolagsstämma. Ej må styrelseledamot
i beslut derom deltaga.
29 §.
Revision skall årligen förrättas.
Val af revisorer skall årligen ske
vid ordinarie bolagsstämma. Ej
må styrelseledamot i sådant val deltaga.
Åtminstone hvart annat år skall en af
revisorerne ombytas. I revisionen skall
jemväl deltaga en af Konungens
befallningshafvande förordnad person,
hvilken derför af bolaget åtnjuter
ersättning efter bestämmande
af Konungens befallningshafvande.
30 §.
Öfverträda styrelseledamöter eller
andra bolagsmän denna lag eller bolagets
ordning, vare de skyldige att ersätta
all genom sådan öfverträdelse uppkommen
skada, en för alla och alla
för en.
IV Kap.
Om bankaktiebolags upplösning och om förlängning af bolagets oktroj.
§ 28. 31 §.
Har bankaktiebolag, enligt behörigen revideradt bokslut, gjort
sådana förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden för
-
30
Sammansatta Banko- och Lacj-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong!. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
lorats, skall styrelsen, senast den olag revisionsberättelsen aflemnas,
sammankalla bolagsstämma till första dag sådant enligt bolagsordningen
kan ske, och läte styrelsen dessutom om bolagsstämman ofördröjligen
underrätta bolagsmännen genom särskilda bref, som med posten afsändas.
I kallelsen till bolagsstämman skall uppgifvas, att bolaget gjort
sådan förlust, som bär är sagd.
Besluter bolagsstämman med två tredjedelar af de å stämman
afgifna röster att inom tre månader tillskjuta hvad som erfordras för
att återställa grundfonden till dess behöriga belopp, ege bolaget att
rörelsen fortsätta; i motsatt fall skall bolaget ställas under utredning.
Konungens befallningshafvande åligge att tillse, att sådant bolagsstämmobeslut
inom sagda tid blifvit fullgjordt. Finner Konungens befallningshafvande
att så ej skett, varde bolaget ovilkorligen under utredning
stål dt.
§ 29.
Bolagsman, som vid den bolagsstämma,
hvarom i § 28 sägs, anmält
sig icke vilja i beslutadt tillskott
deltaga, vare ej dertill pligtig.
De bolagsmän, som tillskottet
verkstält, ega att af bolagets
blifvande behållna vinstmedel erhålla
åter hvad af dem blifvit tillskjutet,
jemte sex procent årlig
ränta, innan annan utdelning får
ske. Upplöses bolaget förr, än sådant
tillskott blifvit till fullo guldet,
skall, sedan bolagets skulder
blifvit betalda, tillskottet, dock utan
beräkning af ränta för tid efter
bankrörelsens upphörande, återgäldas
af bankens tillgångar, så långt
de dertill förslå, innan någon utdelning
å aktierna må ega rum.
32 §.
Bolagsman, som vid den bolagsstämma,
hvarom i 31 § sägs, anmält
sig icke vilja deltaga i beslutadt
tillskott, vare ej dertill pligtig.
De bolagsmän, som verkstält
tillskottet, ega att af bolagets blifvande
behållna vinstmedel erhålla
åter hvad af dem blifvit tillskjutet,
jemte sex procent årlig ränta, innan
annan utdelning får ske. Upplöses
bolaget förr, än sådant tillskott
blifvit till fullo guldet, skall,
sedan bolagets skulder blifvit betalda,
tillskottet, dock utan beräkning
af ränta för tid efter bankrörelsens
upphörande, återgäldas af
bankens tillgångar, så långt de dertill
förslå, innan någon utdelning å
aktierna må ega rum.
31
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong]. Majrts förslag.
§ SO.
Hav konungen förklarat bankaktiebolag
hafva förverkat rättigheten
att drifva bankrörelse eller
varder i det fall, hvarom i § 28
förmäles, bankaktiebolag stridt under
utredning, skall, der ej bolaget
afträdt sin egendom till konkurs,
chefen för finansdepartementet
förordna allmänt ombud, som
bär att närvara vid styrelsens sammanträden,
med rätt att yttra sig
till protokollet, samt att utredningen
i öfrigt öfvervaka.
§ 31.
Har, under det bankaktiebolag
fortsätter sin rörelse, utdelning
blifvit beslutad och verkstäld, ändock
att, enligt senast upprättade
bokslut, tillgång dertill icke finnes
utan minskande af bolagets grundfond
eller reservfond, vare, i händelse
af bolagets oförmåga att fullgöra
sina förbindelser, de bolagsmän,
som sådan utdelning uppburit,
skyldige att densamma återbära;
och ansvare derjemte de bolagsmän,
som i beslutet deltagit, eu
för alla och alla för en, för den
brist, som vid återbäringen kan
uppkomma.
Lag samma vare der, efter det
bankaktiebolag blifvit stäldt under
utredning eller beslut fattats om
Utskottets förslag.
33 §.
Har Konungen förklarat bankaktiebolag
hafva förverkat rättigheten
att drifva bankrörelse eller
varder i det fall, hvarom i 31 §
förmäles, bankaktiebolag stäldt under
utredning, skall, der ej bolaget
afträdt sin egendom till konkurs,
chefen för finansdepartementet
förordna allmänt ombud, som
har att närvara vid styrelsens sammanträden,
med rätt att yttra sig
till protokollet, samt att i öfrigt
öfvervaka utredningen.
34 §.
Varder, under det bankaktiebolag
fortsätter sin rörelse, utdelning
beslutad och verkstäld, ändå att,
enligt senast upprättade bokslut,
tillgång dertill icke finnes utan minskande
af bolagets grundfond eller
reservfond, vare, i händelse af bolagets
oförmåga att fullgöra sina förbindelser,
de bolagsmän, som uppburit
sådan utdelning, skyldige att
återbära densamma; och ansvare
derjemte de bolagsmän, som deltagit
i beslutet, en för alla och alla
för en, för den brist, som vid återbäringen
kan uppkomma.
Lag samma vare der, efter det
bankaktiebolag blifvit stäldt under
utredning eller beslut fattats om
bolagets upplösning, utdelning till
32
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
bolagets upplösning, utdelning till
bolagsmännen skett och bolaget
sedermera finnes oförmöget att sina
förbindelser fullgöra.
Utskottets förslag.
bolagsmännen skett och bolaget
sedermera finnes oförmöget att fullgöra
sina förbindelser.
35 §.
Då bankaktiebolag upplöses, ege bolaget
rätt att söka årsstämning å borgenärerne.
§ 32. 36 §.
Önskar bankaktiebolag erhålla förlängning af bolaget meddelad
oktroj, göre i den ordning, som i 1 § är sagd, ansökning derom sist
sexton månader, innan den löpande oktrojen tilländagå^.
Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie bolagsstämma
sist tjugu månader före utgången af den löpande oktrojen.
V Kap.
Särskilda bestämmelser.
§ 33. 37 §.
Enskildes förhållanden till bankaktiebolag må ej för allmänheten
yppas.
§ 34. 38 §.
Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagifvas,
när bankaktiebolag börjar eller slutar sin rörelse; och skall underrättelse
om dagen, då sådant sker, till finansdepartementet insändas.
39 §.
Förändring af bankaktiebolags ordning
ege ej giltighet med mindre den
33
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 35.
Bolagsordning för bankaktiebolag
skall innefatta närmare bestämmelser
angående:
a) grundfondens belopp;
b) reservfonden och den del af
årliga vinsten, som skall till reservfonden
öfverföras;
c) bankens rörelsegrenar och
vilkoren derför;
d) den ort, der bolagets stj-relse
har sitt säte;
e) antalet af styrelsens ledamöter
och suppleanter för dem
samt tiden för deras befattningar;
f) tid och ort för ordinarie bolagsstämma
och vilkoren för sammankallande
af extra bolagsstämma;
g) rösträtt vid bolagsstämma;
Bill. till Likså. Prof. 1886. 6 Sami.
Utskottets förslag.
varder af Konungen stadfästad; och
vare om anmälan hos rätten af den
förändring och dess kungörande lag,
som i 5 § sägs.
40 §.
Bankaktiebolag vare uti de mål, för
hvillta ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den
ort, der styrelsen enligt bolagsordningen
har sitt säte.
41 §.
Bolagsordning för bankaktiebolag
skall innefatta närmare bestämmelser
angående:
a) grundfondens belopp;
b) det äfventyr, som skall följa å,
bolagsmans uraktlåtenhet att i rätt tid
verkställa inbetalning å eller ställa
nöjaktig säkerhet för hvad af grundfonden
å hans andel sig belöper;
c) reservfonden och den del af
årliga vinsten, som skall till reservfonden
öfverföras;
dj bankens rörelsegrenar och
vilkoren derför;
<?) den ort, der bolagets styrelse
har sitt säte;
f) antalet af styrelsens ledamöter
och suppleanter för dem samt
tiden för deras befattningar;
g) tid och ort för ordinarie bolagsstämma
och vilkoren för sammankallande
af extra bolagsstämma;
h) rösträtt vid bolagsstämma;
2 Afd. 1 Höft. 5
34
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
h) antalet revisorer och tiden
för revisionen;
i) den ordning, i hvilken bolaget
må besluta att före oktrojtidens utgång
sig upplösa, samt
k) sättet för vinnande af ändring
i bolagsordningen.
§ 36.
Hvad i denna förordning blifvit
stadgadt skall ej ega tillämpning
på aktiebolag, som uteslutande
hafva till ändamål att idka fastighetsbelåning
eller pantlånerörelse.
§ 37.
Om bankbolag med rätt att
utgifva egna sedlar är särskildt
stadgadt.
Denna förordning träder i kraft
Utskottets förslag.
i) antalet revisorer och tiden
för revisionen;
k) den ordning, i hvilken bolaget
må besluta att före oktrojtidens
utgång sig upplösa, samt
l) sättet för vinnande af ändring
i bolagsordningen.
42 §,
Träder bankaktiebolag i verksamhet,
utan att hafva erhållit stadfästelse, som
i 1 § sägs, stånde hvar, som emellertid
å det bolags vägnar ingår förbindelse,
derför i personlig ansvarighet
till fordringsegaren såsom för annan
sin förbindelse efter allmän lag.
43 §.
Hvad i denna lag blifvit stadgadt
skall ej ega tillämpning på
aktiebolag, som uteslutande hafva
till ändamål att idka fastighetsbelåning
eller pantlånerörelse.
Denna lag träder i kraft den 1
Januari 1887.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
35
2:o.
Då alla de i 1848 års förordning om aktiebolag’ förekommande
bestämmelser, hvilka af Utskottet ansetts vara tillämpliga å bankaktiebolag,
blifvit inrymda i Utskottets förslag till lag angående sistnämnda
bolag; samt således åberopade förordning icke vidare kommer att gälla
för bankaktiebolag, blifver det nödigt att införa bestämmelse härom
uti 14 § af nämnda förordning. På grund deraf får Utskottet hemställa,
2:o
att Riksdagen ville för sin del antaga följande
Lag
rörande förändrad lydelse af 14 § i Förordningen angående
aktiebolag den 6 Oktober 1848.
Härigenom stadgas, att 14 § i Förordningen angående aktiebolag
den 6 Oktober 1848 skall erhålla följande förändrade lydelse:
14 §.
Denna förordning eger ej tillämpning å aktiebolag, som drifva
bankrörelse. Om sådana bolag, så ock om enskilda bankbolag med rätt
att utgifva egna banksedlar, är särskildt stadgadt.
3:o.
Förslag dels till förordning angående enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar, dels till lag med vissa bestämmelser
angående bankbolag med sedelutgifningsrätt.
Bankkomitén hade, såsom redan blifvit anfördt, hvad angick enskild
sedelutgifning uppgjort tvenne alternativa förslag, det ena afgifvet under
36
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
förutsättning, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt fortfarande
ansåges böra bibehållas, det andra för den händelse, att all enskild
sedelutgifning komme att indragas. Ehuru komitén utan skiljaktighet
omfattade den mening, att den enskilda sedelutgifningens upphörande
och sedelutgifningsrättens koncentrering hos Riksbanken vore det slutliga
mål, hvartill lagstiftningen på bankväsendets område borde sträfva,
ansåg komitén likväl, att en sådan reform icke kunde för närvarande
genomföras, utan att gifva anledning till betänkliga rubbningar i vår
nationella hushållning, hvarjemte komitén höll före, att föga sannolikhet
förefunnes, det sådana förändringar af Riksbankens organisation och
verksamhet under den närmaste framtiden skulle kunna åstadkommas,
som enligt komiténs tanke erfordrades för att göra Riksbanken skickad
att ensam öfvertaga all sedelutgifning. Komitén betraktade på grund
deraf såsom sin närmaste uppgift att söka åstadkomma ett lämpligt
öfvergångsskede genom en lagstiftning, hvilken vore egnad att förbereda
den slutliga reformen.
Denna bankkomiténs uppfattning delas i det hela af Herr Statsministern
och chefen för finansdepartementet, som till stöd för densamma
anför, att sedelutgifningsrätten är allt för nära förbunden med
den öfver hela landet förgrenade verksamhet, hvilken bedrifves af de
enskilda bankerna, och landets hela näringslif i allt för hög grad beroende
af denna verksamhet, för att den varsamme lagstiftaren skulle
våga utsätta detta näringslif, som redan på grund af andra förhållanden
kämpar med stora svårigheter, för de våldsamma rubbningar, som måste
blifva följden af en på eu gång skeende omgestaltning af landets hela
bankväsende, hvarjemte Herr Statsministern framhåller, att väsentliga
och genomgripande förändringar af Riksbankens inrättning äro nödvändiga
förutsättningar för den enskilda sedelutgifningens afskaffande.
På de skäl, som af bankkomitén samt Herr Statsministern och
chefen för finansdepartementet anförts, hyllar äfven Utskottet den
åsigten, att uppgiften för lagstiftningen angående sedelutgifvande banker
för den närmaste framtiden måste inskränkas till att skapa ett öfvergångsskede,
som närmar landets bankväsende till det slutliga målet,
sedelutgifningsrättens öfvertagande af Riksbanken ensam. Utskottet kan
till följd deraf icke godkänna de förslag, som framstälts af ofvan omförmälde
enskilde motionärer, Herr Smith och Herr Pettersson i Alfvesta,
hvilka föreslå, att den enskilda sedelutgifningsrätten måtte med nu
gällande oktrojers utgång upphöra.
Den vigtigaste delen af en sådan lagstiftning, som Utskottet anser
sig böra förorda, blifver naturligtvis den, som angår grunderna för
37
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
sedelutgifningsrättens begränsning. Med hänsyn till denna del företer
nu gällande lagstiftning de största bristerna. Den sedelutgifningsrätt,
som enligt kungörelsen den 12 Juni 1874 tillkommer de enskilda bankerna,
är betydligt större än som af verkligt behof påkallas och kan
lätteligen till näringslifvets skada af de enskilda bankerna missbrukas.
Såsom bankkomitén i sitt betänkande sid. 275 erinrat, hade de enskilda
bankerna den 31 Januari 1878 en sedelutgifningsrätt å 80.151 millioner
kronor, som dessa banker dock, om de så funnit för godt, utan den
ringaste svårighet kunnat öka till 97.741 millioner kronor. Samtidigt
utgjorde hela beloppet af i rörelsen utelöpande enskilda banksedlar
endast 47.100 millioner kronor. Och detta missförhållande mellan de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt å ena sidan och den allmänna
rörelsens normala behof af enskilda banksedlar å andra sidan har icke
varit något för nämnda tidpunkt egendomligt, utan gäller om hvilken
tidpunkt man än må välja.
Att eu så vidsträckt sedelutgifningsrätt innebär stora faror, torde
vara höjdt öfver allt tvifvel. Visserligen hafva flere enskilda banker i
sina ofvan omförmälda utlåtanden öfver bankkomiténs betänkande samt
äfven de enskilda bankernas syndikat i ofvan omnämnda till Kongl.
Maj:t ingifna skrift häremot framhållit, att det icke skulle stå i dessa
bankers makt att i den allmänna rörelsen utpressa ett sedelbelopp,
öfverstigande det, som rörelsen behöfver. Om ock detta må i viss
mening erkännas vara rigtigt, så är dermed likväl icke bevisadt, att den
nuvarande utsträckta sedelutgifningsrätten icke skulle kunna af de
enskilda bankerna, eller af någon bland dem, missbrukas. Enligt Utskottets
mening får det nemligen icke förbises, att den allmänna rörelsen
kan hafva både så att säga berättigade och oberättigade behof af rörelsemedel.
Sålunda framträda såsom bekant under affärsperioder med
gynsamma konjunkturer i stor skala mer eller mindre osunda spekulationer,
ej mindre i form af dels enstaka handelsaffärer, dels ock grundande
af nya mindre solida eller öfverdrifven utvidgning af redan bestående
handels- eller industriföretag, än äfven såsom obetänksamma
fastighetsköp. Enär sådana osunda företag icke kunna i någon större
skala uppstå och utveckla sig utan stödet af en vidsträckt kredit, beror
deras möjlighet i väsentlig grad på den beredvillighet, hvarmed den erforderliga
krediten ställes till deras tjenst. Den vidsträckta sedelutgifningsrätt,
som de enskilda bankerna för närvarande eg a, och den
derpå beroende stora utvidgniugsförmågan hos deras utlåningsrörelse,
sätta dem i stånd till att, om de vilja, j stor utsträckning med lemnad
kredit befrämja sådana spekulationer. Äfven när de enskilda bankerna
38
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande B:o 1.
begagna sin sedelutgifningsrätt till sådana ändamål, kunna de visserligen
sägas tillfredsställa den allmänna rörelsens behof af omsättningsmedel,
men man bör dervid besinna, af hvilken karakter dessa behof äro.
Under nuvarande förhållanden beror det sålunda till högst väsentlig
del på de enskilda bankernas godtycke, till hvilken öfverdrift spekulationer
under gynsamma affärsperioder skola lyckas att utveckla sig,
samt derigenom också, hvilken styrka de på dylika perioder städse
följande handelskriserna komma att ernå. Såsom erfarenheten från de
senare åren i vårt land bevisar, kan det ej vara rådlig^, att ett sådant
tillstånd får fortfara, utan blifver det på grund af det anförda nödvändigt
att underkasta den enskilda sedelutgifningsrätten betydliga inskränkningar.
Den omständigheten, att en sådan åtgärd icke ensam
kan helt och hållet förekomma osunda företeelser inom näringslifvet,
är naturligtvis ej något skäl till att underlåta densamma.
När det emellertid gäller att uppdraga trängre gränser för den
enskilda sedelutgifningsrätten, än nu gällande lagstiftning utstakat, är
det af största vigt att dervid tillse, att denna begränsning icke sker på
ett sådant sätt eller göres så stor, att handel och näringar derpå blifva
lidande.
I likhet med bankkomitén och Herr Statsministern och föredragande
departementschefen anser Utskottet, att denna begränsning till
en början bör ske med stor varsamhet och försigtighet, och detta icke
blott derför, att det gäller att afskaffa en beståndsdel af vårt bankväsende,
som egt så lång tillvaro och slagit så djupa rötter i vår
nationella hushållning som de enskilda bankernas sedelutgifning, utan
äfven af det skäl, att landets näringslif redan till följd af andra orsaker
befinner sig i så stort betryck och under så ovissa fraintidsutsigter,
att hvarje i någon mån brådstörtad brytning med bestående förhållanden
i förevarande afseende säkerligen icke skulle aflöpa utan ganska ödesdigra
följder.
1 väsentlig öfverensstämmelse med de fordringar på varsamt och
försigtigt tillvägagående, som enligt Utskottets mening böra utmärka
den tilltänkta lagstiftningen angående sedelutgifvande banker, har bankkomitén
föreslagit, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt begränsas
till ett för dem alla saminanlagdt belopp af femtio millioner
kronor, hvilket skulle af Konungen mellan do särskilda bankerna fördelas.
För det belopp sedlar, som en bank inom gränserna för sin så
bestämda emissionsrätt har utelöpande, skulle banken hafva i allmänt
förvar nedsatt pant af värdepapper till ett motsvarande värde. Kongl.
Maj:ts förslag ansluter sig visserligen i hufvudsak till det af bank
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utledande N:o 1. 39
komitén föreslagna sättet för sedelutgifningsrättens begränsning, i det
äfven enligt nämnda förslag de enskilda bankerna skulle ega utgifva
sedlar intill ett sammanlagdt belopp af femtio millioner kronor, men i
omförmälda förslag* har sedelutgifningsrätten likväl i någon mån vidgats
genom bestämmelsen, att enhvar bank utöfver dess på värdepapper
grundade emissionsrätt skulle ega utgifva sedlar till ett belopp motsvarande
värdet utaf banken tillhörigt guld, som af banken sättes såsom
pant i allmänt förvar, dock under det vilkor, att banken derutöfver
vid hufvudkontoret bär i sin kassa inneliggande guld till ett värde af
femtio procent af det i allmänt förvar satta guldet. Till stöd för detta
tillägg anför Herr Statsministern och chefen för finansdepartementet,
aft detsamma är nödvändigt för att sätta bankerna i stånd att begagna
sig af sedelutgifningsrätten till _ hela det belopp, hvartill densamma
blifvit bestämd. Saknades åter ifrågavarande bestämmelse, blefve en
hvar bank tvungen att, för att icke äfventyra att vid något tillfälle öfverskiida
sin emissionsrätt och derigenom ådraga sig den härför stadgade
stränga påföljd, innehålla såsom reserv en icke obetydlig del af det
tillåtna sedelbeloppet. Enär den ökning i sedelutgifningsrätt, som genom
omförmälda tillägg beredes bankerna, icke uppgår till mer än två
tredjedelar af bankernas guldförråd, kan detsamma''ej framkalla några
farhågor för öfverdrifven sedelutgifning.
Kongl. Maj:ts förslag skiljer sig derjemte från bankkomiténs
derutinnan, att, enligt det förra, bank förbjudes att af sedlar å tio kronor
hafva utelöpande ett större belopp, än som motsvarar tre femtedelar
af bankens på värdepapper grundade sedelutgifningsrätt, i följd
hvaraf högsta beloppet, hvartill sedlar å denna valör få uppgå, blifver
för samtliga banker trettio millioner kronor.
Ehuru Utskottet erkänner, att de sålunda gjorda tilläggen till
hvad bankkomitén föreslagit innebära väsentliga förbättringar, kan Utskottet
likväl icke finna annat, än att Kongl. Maj:ts förslag det oaktadt
lemnar rum för anmärkningar, som icke torde sakna befogenhet.
Enligt Utskottets mening är det belopp, hvartill den enskilda
sedelutgifningsrätten för den närmaste framtiden begränsats, eller femtio
millionei kronor, för lågt. Visserligen har till stöd för valet af nämnda
siffra anförts, att medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar
under åren 1878—1882 utgjort 48,2 millioner kronor och under åren
1881 1885 uppgått till 50,g millioner kronor, men dervid är likväl att
beakta, att ifrågavarande åtta år varit en tid af ganska stort betryck
och att till följd deraf behofvet af omsättning-smedel varit mindre, än
det under normala förhållanden skulle hafva varit, Det torde derför
40
Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
icke vara rigtigt att till grund för beräkningen af, hvad den utelöpande
mängden af enskilda bankers sedlar för framtiden högst skall få utgöra,
lägga det belopp sedlar, som under omförmälda åtta år varit i medeltal
utelöpande. Härförutom är enligt Utskottets mening att beakta, att de
enskilda bankerna hafva ett särdeles stort antal afdelningskontor, vid
hvilka de måste hålla ofta betydliga kassor, hvilka ej kunna utgöras af
guld, utan till största delen måste bestå af bankens egna sedlar, och att
till följd deraf eu icke obetydlig del af bankernas sedelutgifningsrätt
måste förblifva obegagnad. Detta förhållande gör, att Kongl. Maj:ts
förslag skulle leda till, att den utelöpande mängden af enskilda banksedlar
skulle komma att betydligt understiga femtio millioner kronor
eller det belopp, som äfven föredragande departementschefen anser den
allmänna rörelsen behöfva.
Enligt Utskottets åsigt skulle omförmälda olägenheter undvikas,
om, i likhet med hvad styrelsen för Skånes enskilda bank i sitt den 24
Februari 1884 afgifna utlåtande öfver bankkomiténs betänkande samt de
enskilda bankernas syndikat i ofvan omförmälda skrift hemstält, bankernas
på värdepapper grundade sedelutgifningsrätt höjes till sextio millioner
kronor. Då Utskottet på grund af det anförda föreslår en sådan förhöjning
af sedelutgifningsrätten, anser sig Utskottet samtidigt böra
framhålla, att densamma endast afser att tillförsäkra den allmänna omsättningen
erforderligt belopp af omsättningsmedel, men att deremot
nämnda förhöjning ingalunda är egnad att medföra någon som helst
fara för en öfverdrifven sedelutgifning från de enskilda bankernas sida.
Utskottet har nemligen äfven föreslagit, att det vid samma äfventyr,
som gäller för den händelse, att sedelutgifningsrätten eljest öfverskrides,
skall vara enskild bank förbjudet att någonsin hafva sedlar å tio kronor
utelöpande till högre sammanlagdt belopp än hälften af bankens
på värdepapper grundade sedelutgifningsrätt, hvadan samtliga banker
icke skulle få hafva sedlar å denna valör utelöpande till ett högre sammanlagdt
belopp än trettio millioner kronor, eller samma belopp, som
Kongl. Maj:t föreslagit. Den förhöjning till sextio millioner af den,på
värdepapper grundade emissionsrätten, som Utskottet föreslagit, skulle
sålunda endast sätta bankerna i stånd att af sedlar å femtio kronor
eller högre valörer hålla utelöpande en större mängd än hvad enligt
Kongl. Maj:ts förlag vore möjligt, men deremot icke innebära någon
ändring af Kongl. Maj:ts förslag till begränsning af bankernas rätt att
utgifva sedlar å tio kronor. Under sådana förhållanden torde berörda
förhöjning ej kunna väcka några berättigade farhågor för en öfverdrifven
enskild sedelutgifning.
41
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
Med stöd af det anförda får Utskottet derför föreslå att 2 § andra
stycket ändras, så att ordet »femtio» utbytes mot »sextio».
Såsom Utskottet redan anfört, bör lagstifningen angående sedelutgifvande
banker blifva en öfvergångslagstiftning i verklig mening,
så att densamma i väsentlig mån förbereder den reform — enskilda
sedelutgifningsrättens upphörande — som jemväl enligt Utskottets åsigt
måste betraktas såsom det slutliga målet för lagstiftningen angående
vårt bankväsende. Äfven ur denna synpunkt anser Utskottet Kongl.
Maj:ts förslag icke vara fullt tillfredsställande, enär enligt detsamma
den enskilda sedelutgifningsrätten och antagligen också den verkligen
utelöpande mängden af enskilda banksedlar komme att vara af samma
storlek vid nästkommande oktrojtids slut som vid samma oktrojtids
början. Under den första oktrojtiden enligt denna lag skulle sålunda
i sjelfva verket hvarje närmande till det omförmälda slutmålet vara
omöjliggjordt, med mindre i de blifvande oktrojerna infördes den erkändt
skadliga föreskriften, att bankbolagen vore skyldiga att underkasta sig
ändringar i banklagen. I detta hänseende innebär Kongl. Maj:ts förslag
en tillbakagång i jemförelse med nu gällande lagstiftning. Enligt
1874 års kungörelse eger Konungen att när som helst förordna om
upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor.
Nuvarande lagstiftning medgifver sålunda en successiv indragning
af en betydlig del af den enskilda sedelutgifningen, under det att
deremot Kong!. Maj:ts förslag skulle för en lång tid lägga hinder i
vägen för eu sådan.
I sina utlåtanden öfver bankkomiténs betänkande hafva flere enskilda
banker med rätta uttalat en önskan om en snar slutbehandling
af den ifrågasatta bankreformen, enär stadga och trygghet i utöfningen
af lofliga näringsgrenar vore näringslifvets främsta behof. Men ett
stadgande, som åt Konungen öfverlemna!- att, när som helst, vidtaga
en åtgärd, som föranleder indragning till större delen af den enskilda
sedelutgifningen, skapar ett ständigt ovisshetstillstånd, som icke kan
verka annat än menligt. Att fortfarande bibehålla omförmälda stadgande,
anser Utskottet derför icke vara att tillråda.
Då emellertid Utskottet för sin del är öfvertygadt om, att den
faktiska inskränkning af sedelutgifningsrätten, som ett upphörande af
bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor innebär, utan någon våda
skulle kunna successivt vidtagas redan under den första oktrojtiden
enligt den nya lagen, förefinnes ingen annan utväg än att i sjelfva lagen
föreskrifva ej blott, vid hvilken tidpunkt indragningen af tiokronosedlarne
skall börja, utan ock efter hvilken plan den sedermera skall
Bih. till Biksd. Urat. 1886. 6 Sami. 2 Afä. 1 Höft. 6
42 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
fortgå. Utskottet har derför föreslagit, att 31 § andra stycket ändras
så, att indragningen af de enskilda bankernas sedlar å tio kronor tager
sin början under loppet af år 1894 och fortgår på det sätt, att under
sagda år och hvart och ett af de fyra derpå följande åren maximibeloppet
för enskild banks utelöpande sedlar å nämnda valör minskas
med en femtedel af det ursprungliga maximibeloppet, så att rättigheten
att utgifva sedlar å denna valör upphör med 1898 års utgång. Derigenom,
att tidpunkten för indragningens början bestämmes till 1894,
eller det åttonde året efter det den nya lagen är afsedd att träda i
kraft, anser Utskottet tillräckligt rådrum lemnas så väl för åvägabringande
af sådana förändringar af Riksbankens inrättning och verksamhet,
som af åtgärden kunna påkallas, som ock åt den enskilda företagsamheten
att fylla de luckor i landets bankväsende, som till äfventyrs
uppstå i följd deraf, att nämnda indragning skulle leda till en minskning
i antalet af de enskilda bankernas afdelningskontor.
Derjemte har Utskottet äfven ansett förslagets egenskap af öfvergångslagstiftning
fordra några andra tillägg. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle, i det fall att enskild bank upplöses eller afstår från sin sedelutgifningsrätt
eller del deraf eller ock förverkar densamma, Konungen
ega upplåta sålunda frigjord sedelutgifningsrätt åt annan bank. Ehuru
denna punkt icke är af någon större praktisk betydelse, emedan föga
sannolikhet förefinnes för att sedelutgifningsrätt på något af omförmälda
sätt skall komma att frigöras, anser Utskottet likväl det vara
med en öfvergångslagstiftnings skaplynne mer öfverensstämmande, att
sådan förlorad eller förverkad enskild sedelutgifningsrätt helt och hållet
indrages, i likhet med hvad som egt rum vid bankreformen i Storbritannien
och Irland 1844 och 1845 samt i Tyska riket 1875. Utskottet
har derför till 36 § fogat i sådant syfte gående tillägg.
Såsom redan blifvit anfördt hafva i Utskottets förslag sammanförts
de bestämmelser, som förekomma i Kongl. Maj:ts tvenne förslag angående
sedelutgifvande banker. I stället för § 6 i förordningen har Utskottet
infört 2 § i lagen. 3 § i civillagsförslaget har inarbetats uti §7
i förslaget till förordning. 5 § i lagen har införts såsom en särskild paragraf
(55 §) och 4 § i lagen likaså såsom en särskild paragraf (62 §), i följd
hvaraf nummerordningen för de efter dessa följande paragrafer förändrats.
Derjemte har slutstycket i Kongl. Maj:ts förslag till lag införts i Utskottets
förslag och i följd deraf slutstycket i förslaget till förordning bortfallit.
Af samma skäl, som ofvan anförts vid förslaget till författning
angående bankaktiebolag, har ordet »förordning» utbytts mot »lag» eller
»författning».
43
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N\o 1.
I öfrigt anser sig Utskottet böra föreslå förutom några mindre
redaktionsförändringar följande ändringar i sak af Kongl. Maj:ts förslag.
1 §•
Rubriken till I Kap. har erhållit ett tillägg på grund deraf, att
§ 6 i Kongl. Maj:ts förslag till förordning ersatts med 2 § i förslaget
till lag, hvilken senare paragraf innehåller bestämmelser om delegarnes
ansvarighet.
8 §•
I andra stycket af denna paragraf har Utskottet föreslagit några
tillägg och ändringar, som åsyfta att skapa starkare garantier för att
icke den makt att godkänna öfverlåtelser af lotter i bolaget, som bolagsstämman
enligt denna paragraf eger åt styrelsen öfverlemna, må
leda till missbruk. Utskottet har sålunda föreslagit, dels att beslut
om sådant godkännande endast får fattas vid sådant styrelsesammanträde,
till hvilket styrelsens samtlige ledamöter bevisligen blifvit kallade,
dels att kallelse till sådant sammanträde skall innehålla uppgift
om den eller de öfverlåtelser, om hvilka beslut skall fattas, dels slutligen
att öfverlåtelse ej må anses af styrelsen godkänd, derest icke
alla vid sammanträdet närvarande styrelseledamöter biträda beslutet
om öfverlåtelsen. Genom dessa tillägg och ändringar anser Utskottet,
att alla de betänkligheter, som annars skulle kunna framställas mot
rätt för bolagsstämma att åt styrelsen uppdraga att godkänna dylika
öfverlåtelser, blifvit häfda.
12 §.
Ändringen i denna paragraf påkallas af de skäl, som Utskottet
anfört i afseende å ändringen af 8 § i förslaget ungående bankaktiebolag.
14 §.
Af samma skäl, som anförts vid 9 § i förslaget angående bankaktiebolag,
har Utskottet låtit sista punkten af paragrafens första stycke
utgå.
44
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
16 §.
Till denna paragraf har Utskottet fogat ett tillägg i syfte att
uttryckligen stadga, hvad som följer af andra bestämmelser i förslaget,
eller att äfven den af kommanditlottegare tillskjutna fonden skall fördelas
i lotter å lika belopp, samt att jemväl sådana lottbref skola ställas
till viss man och ej utfärdas förr än fonden blifvit till fullo inbetald.
18 §.
Med hänsyn till ändringen af denna paragraf får Utskottet hänvisa
till hvad som anförts vid 12 § i förslaget angående bankaktiebolag.
21 §.
Anledningen till utbytet af ordet »behöflig» mot »afsedd» i denna
paragrafs första punkt har Utskottet redan angifvit vid 16 § (§ 15) i
förslaget angående aktiebolag.
23 §.
Denna paragraf har ändrats så, att den är lika lydande med 18 §
i förslaget angående bankaktiebolag.
25 §.
Enligt ordalydelsen af första stycket af denna paragraf skulle
bankbolag, då det börjar sin rörelse, ovilkorligen vara förpligtigadt att
såsom pant i allmänt förvar nedsätta värdepapper till ett värde, motsvarande
hela den sedelutgifningsrätt på grund af värdepapper, som
medgifvits bankbolag. Enär emellertid 35 § tillåter bankbolag, som
visat sig hafva sedlar utelöpande till mindre belopp än det, hvartill
värdet af den för sedlarne satta panten uppgår, att utbekomma så stor
del af panten, som i värde öfverstiger de utelöpande sedlarne, skulle
nyss omförmälda stadgande i första stycket af 25 § leda till onödig
omgång i det fall, att bankbolag redan från början endast önskar begagna
sig af en del af sin sedelutgifningsrätt. I syfte att förekomma sådant
45
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
öfverflödigt nedsättande af pant, har Utskottet föreslagit en ändring af
berörda del af 25 §.
26 §.
I anledning af denna paragraf har de enskilda bankernas syndikat
i dess ofvan omförmälda skrift anfört, att vid bestämmandet af de värdepapper,
som af bankerna skulle få användas såsom sedelpant, förfarits
nog strängt, i det att från dessa uteslutits en mängd värdepapper af
allmänt erkänd säkerhet.
Syndikatet påpekar bland annat, att, om blott de i denna paragraf
uppgifna slag af obligationer — statens, allmänna hypoteksbankens
och hypoteksföreningars mellan jordegare å landet — antagas såsom
sedelpant, skulle bankerna, hvilka nära nog alla torde komma att
samtidigt behöfva förskaffa sig de för deras sedelutgifningsrätt erforderliga
belopp af sådana obligationer, nödgas inköpa dem till öfverdrifvet
högt pris. Syndikatet erinrar derjemte om, att goda utländska
statspapper, som kunna påräkna lätt afsättning i utlandet, vore under
tryckta tider lämpligare till sedelpant än de i paragrafen upptagna slagen
af obligationer. Äfven Utskottet anser, att begränsningen i förevarande
afseende gått något för långt. Jemte det att den starka efterfrågan
efter de i paragrafen omnämnda obligationer komme att uppdrifva
dessas pris, skulle bankerna nödgas uppköpa dem i utlandet,
enär de endast der kunna erhålla de stora belopp, de behöfva. Utskottet
anser sig derför böra föreslå, att äfven andra inhemska obligationer,
som noteras på utlandets börser, samt lätt säljbara utländska
papper må få tjena såsom sedelpant, så vida Konungen godkänner dem
för detta ändamål. Genom detta sista tillägg, och då Konungen derjemte
äfven i afseende å dessa obligationer skall bestämma det värde,
hvartill de må godkännas såsom pant för sedlarne, finner Utskottet all
fara af ett dylikt medgifvande vara undanröjd. Denna Konungens
dubbla pröfningsrätt anser Utskottet vara en fullt tillräcklig garanti
för, att äfven den af sådana obligationer bestående delen af sedelpanten
skall vid behof visa sig fullt tillräcklig, och bör derför tillvaron af denna
pröfningsrätt kunna häfva de visserligen ej starka betänkligheter, som
bankkomitén i sitt betänkande sid. 297 anfört mot att såsom sedelpant
antaga andra obligationer än de, som äro upptagna i Kongl. Maj:ts
förslag. Till stöd för det medgifvande, som Utskottet föreslagit, kan
ytterligare anföras, att enligt § 5 i Kongl. Maj:ts förslag angående
tillägg till och ändring i Lag för Rikets Ständers bank den 1 Mars
46
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
1830 såsom underlag för Riksbankens sedelutgifning föreslagits, förutom
de i förevarande paragraf upptagna obligationer, jemväl andra
inhemska obligationer, som på utlandets börser noteras, och lätt säljbara
utländska statspapper.
27 §.
Den omskrifning af denna paragraf, som Utskottet vidtagit, har
hufvudsakligen haft till syfte att bestämdare framhålla, att vid det utbyte,
som paragrafen omnämner, städse skall tillses, att den del af sedejpanten,
som består af inteckningar, icke kommer att öfverstiga trettio
procent af hela pantens värde.
28 §.
I denna paragraf har Utskottet föreslagit en ändring, så att det
uttryckligen må medgifvas, att rum, hvari sedelpanten skall förvaras,
icke ovilkorligen behöfver vara beläget i samma byggnad som bankens
hufvudkontor, utan att lagens bud är uppfyldt, så snart nämnda förvaringsrum
är beläget på samma ort som hufvudkontoret. Då berörda
förvaringsrum skall vara af Konungens befallningshafvande godkändt,
kan enligt Utskottets mening ingen fara af ett sådant medgifvande
uppstå.
29 §.
Som det är uppenbart, att innehafvare af bolagets sedlar skola
åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 3 § Handelsbalken endast i de bolagets
tillgångar, hvilka äro på det sätt, som i 28 § sägs, satta i allmänt
förvar, har Utskottet gjort ett tillägg till denna paragraf i syfte
att uttryckligen inskränka förmånsrätten till omförmälda tillgångar.
30 §.
Utskottet har föreslagit sådan ändring af denna paragraf, att
Konungens befallningshafvande ålägges att hos Konungen anmäla hvarje
47
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
öfverskridande af sedelutgifningsrätten och icke, såsom Kongl. Maj:t
föreslagit, endast de fall, der detta öfverskridande fortfarit utöfver fyra
dagar. Jemte det att det i och för sig är rigtigt, att Konungen erhåller
kunskap om hvarje sådant öfverskridande, torde den omständigheten,
att en bank upprepade gånger öfverskridit sin sedelutgifningsrätt,
ehuru den iakttagit den försigtigheten att rätta förhållandet inom
de fyra dagarnes förlopp, icke böra blifva utan all betydelse, för den
händelse att fråga uppstår, huru vida bankens sedelutgifningsrätt skall
återkallas eller icke.
31 §.
Grunden till ändringen af senare stycket i denna paragraf har
Utskottet redan angifvit.
35 §.
Till denna paragraf har Utskottet ansett sig böra föreslå ett tillägg,
som förekommer i motsvarande paragraf i bankkomiténs förslag Litt. A
angående bankbolag och hvilket tillägg åsyftar att uttryckligen stadga,
att bank, som en gång på sätt i denna paragraf är medgifvet, minskat
den för dess sedlar satta panten, ej må derefter öka sin sedelutgifning,
förr än pant för sedlarna till motsvarande belopp åter blifvit nedsatt i
allmänt förvar.
36 §.
Utskottet har redan anfört de skäl, som förmått Utskottet att föreslå
de till denna paragraf fogade tilläggen.
37 §.
I denna paragraf stadgas, att, innan bank börjar utgifva egna
banksedlar, skall det styrkas att pant för sedlarne blifvit, på sätt i §
25 sägs, satt i allmänt förvar. Då emellertid nämnda paragraf ej innehåller
något om sättet för pantens sättande i allmänt förvar, utan bestämmelserna
härom förefinnas i § 28, har Utskottet föreslagit på grund
deraf erforderlig ändring af paragrafen.
48
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
39 §.
Anledningen till ändringen af denna paragraf är angifven vid
20 § (19 §) i förslaget angående bankaktiebolag.
46 § och 48 §.
Dessa paragrafer hafva ändrats så, att de blifvit likalydande med
26 och 28 §§ i Utskottets förslag till lag angående bankaktiebolag.
47 §.
Enär jemväl i afseende å sedelutgifvande banker, i likhet med
hvad Kongl. Maj:t föreslagit med hänsyn till bankaktiebolag, bör stadgas,
att vid bolagsstämma rösträtt endast tillkommer den, som i registerboken
är antecknad såsom delegare i bolaget, har Utskottet föreslagit
ett sådant tillägg till denna paragraf.
49 §.
Denna paragraf har underkastats samma ändringar, som motsvarande
paragraf — 29 § (27 §) — i förslaget angående bankaktiebolag.
60 %.
Ehuru den i förevarande paragraf innehållna bestämmelse torde
kunna såsom en följdsats härledas ur 1 och 10 §§, har Utskottet
likväl ansett densamma böra uttryckligen uttalas i likhet med hvad som
skett med motsvarande stadgande i 39 § af Utskottets förslag till lag
angående bankaktiebolag.
64 § (61 §).
Utskottet kan icke finna annat än att stadgandet i denna paragrafs
mom. 4:o) skulle komma att förorsaka större olägenhet än gagn.
Vunne nemligen ett sådant stadgande gällande kraft, skulle följden
blifva, att antalet sedeltyper blefve kanske dubbelt så stort, som det för
49
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
närvarande är, och sålunda de olägenheter, som redan nuvarande jemförelsevis
stora antal sedeltyper framkalla, ytterligare förvärras. Derjemte
skulle bestämmelsen förorsaka de enskilda bankerna ökade kostnader.
Utskottet har ej heller kunnat finna, att stadgandet medför
några egentliga fördelar, som icke skulle kunna vinnas äfven på annat
sätt. Enär enligt mom. 2:o) af denna paragraf innehafvare af sedel,
utgifven under någon af bolagets föregående oktrojer, skall ega lika
rätt till betalning ur bankens tillgångar som innehafvare af sedel, utgifven
under oktroj enligt föreliggande författning, kan syftet med stadgandet
i mom. 4:o) ej vara annat än att få ett tydligt skiljemärke mellan
de nya sedlarne, som blott berättiga till hvad den nya lagen medgifver,
och de gamla sedlarne, utgifna under föregående oktrojer, som derutöfver
kunna medföra rättigheter på grund af den under dessa oktrojer
gällande solidariska ansvarigheten. Då emellertid bankens böcker böra
lemna upplysning, när hvarje sedel blifvit af banken utfärdad, torde
det i paragrafen föreslagna sättet att skilja mellan sedlar, utgifna under
den nya, och sådana utgifna under den gamla oktrojen äfven blifva
öfverflödigt. Utskottet har derför föreslagit att detta mom. måtte utgå.
På grund af hvad Utskottet ofvan anfört och med åberopande i
öfrigt af hvad bilagorna till Kongl. Maj:ts propositioner N:o 27 och 28
innehålla, får Utskottet hemställa,
3:o)
att Riksdagen ville, med förklarande att Kongl.
Maj:ts ifrågavarande två förslag icke kunna bifallas i
oförändradt skick, för sin del antaga följande
Lag
angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Förordning angående enskilda banker med Lag angående enskilda bankbolag
rätt att utgifva egna banksedlar. med sedelutgifningsrätt.
Med upphäfvande af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga kungörelse
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12
Juni 1874 stadgas som följer:
Bill. till Likså. Prot. 1886. 6 Sami. 2 Åfd. 1 Häft.
7
50
Sammansätta Banko- och Lag-JJtskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
I Kap.
Om bankbolaga bildande.
§ 1.
De, som vilja ingå bolag i ändamål
att drifva bankrörelse med rätt
att utgifva egna banksedlar, skola
begära Konungens stadfästelse af
bolagets ordning och dervid styrka,
att det belopp, hvartill enligt bolagsordningen
grundfonden minst
skall uppgå, blifvit tecknadt samt
att bolagsmännens antal ej understiger
det, som för bankbolags bildande
i denna förordning är föreskrifvet.
Finner Konungen, att bolagsordningen
är öfverensstämmande
med denna förordning samt lag och
författningar i öfrigt; att rätt till
utgifvande af egna banksedlar kan
bankbolaget medgifvas utan öfverskridande
af det i § 2 stadgade
högsta beloppet för bankbolagens
sammanlagda, på värdepapper grundade
sedelutgifningsrätt, samt att
den bankinrättning är för landet
nyttig, meddelar Konungen bolaget
tillåtelse till bankrörelsens drifvande
under högst tio år och derutöfver
intill slutet af då löpande
kalenderår och bestämmer dervid
Om bankbolags bildande, så och om
bolagsmännens ansvarighet.
1 §•
De, som vilja ingå bolag i ändamål
att drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar,
skola begära Konungens stadfästelse
af bolagets ordning och dervid
styrka, att det belopp, hvartill
enligt bolagsordningen grundfonden
minst skall uppgå, blifvit tecknadt,
samt att bolagsmännens antal
ej understiger det, som för bankbolags
bildande i denna lag är föreskrifvet.
Finner Konungen, att bolagsordningen
är öfverensstämmande
med denna lag samt lag och författningar
i öfrigt; att rätt till
utgifvande af egna banksedlar kan
bankbolaget medgifvas utan öfverskridande
af det i 2 § stadgade
högsta beloppet för bankbolagens
sammanlagda, på värdepappergrundade
sedelutgifningsrätt, samt att
den bankinrättning är för landet
nyttig, meddelar Konungen bolaget
tillåtelse till bankrörelsens drifvande
under högst tio år och derutöfver
intill slutet af då löpande
kalenderår och bestämmer dervid
51
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
den sedelutgifningsrätt, som under |
den sedelutgifningsrätt, som under |
§ 2. |
2 §• |
Bankbolags sedelutgifningsrätt Sedelutgifningsrätt grundad på |
Bankbolags sedelutgifningsrätt Sedelutgifningsrätt grundad på |
§ 3. |
3 §• |
I bolagsordningen skall angif-vas den benämning, hvarunder bank-bolaget bedrifver sin rörelse; och |
I bolagsordningen skall angif-vas den benämning, hvarunder;hank-bolag drifver sin rörelse; och skall |
§ 4. |
4 §• |
Delegarne i sådant bankbolag |
Delegarne i bankbolag skola |
§5. |
5 §• |
Bankbolags grundfond .skall af hufvudlottegarne insättas och utgöra
minst en million kronor.
52
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 6.
Om hufvudlottegares ansvarighet
gäller hvad derom särskildt i
lag stadgas.
(Kongl. Maj:ts förslag till Lag med visea bestämmelser
angående bankbolag med
s edelutgif ningsrätt).
2 §•
Hvarje hufvudlottegare skall utöfver
den andel af bolagets grundfond,
som å honom belöper, gemensamt med
öfrige hufvudlottegare ansvara för bolagets
samtliga förbindelser med lika
belopp, som hans andel i grundfonden,
och dessutom särskildt för de af bolaget
utgifna sedlar med lika stort belopp
som hans sagda andel. Brister
någon hufvudlottegare i gäldande af
sitt ansvarsbelopp, fälle bristen öfrige
hufvudlottegare till last, så långt deras
ansvarighet sig sträcker.
Den ansvarighet utöfver andel i
grundfonden, som åligger hufvudlottegarne,
må ej mot dem göras gällande
i annan ordning, än i lagen angående
bankbolags och sparbanks konkurs finnes
föreskrifven.
§ 7.
Hufvudlottegarne stånde öppet
att med sig förena kommanditlottegare;
dock må ej sådane i bolaget
inrymmas för större belopp än
som motsvarar hälften af grundfonden.
Det af kommanditlottegare
tillskjutna belopp ansvarar lika med
grundfonden för bolagets samtliga
förbindelser.
Utskottets förslag.
6 §•
Hvarje hufvudlottegare skall utöfver
den andel af bolagets grundfond,
som å honom belöper, gemensamt
med öfrige hufvudlottegare
ansvara för bolagets samtliga
förbindelser med lika belopp,
som hans andel i grundfonden, och
dessutom särskildt för de af bolaget
utgifna sedlar med lika stort
belopp, som hans sagda andel. Brister
någon hufvudlottegare i gäldande
af sitt ansvarsbelopp, fälle
bristen öfrige hufvudlottegare till
last, så långt deras ansvarighet sig
sträcker.
Den ansvarighet utöfver andel
i grundfonden, som åligger hufvudlottegarne,
må ej mot dem göras
gällande i annan ordning, än i
lagen angående bankaktiebolags, sedelutgifvande
bankbolags och sparbanks
konkurs finnes föreskrifven.
7 §•
Hufvudlottegarne stånde öppet
att med sig förena kommanditlottegare,
hvilka icke äro för bolagets förbindelser
ansvarige med mera än en
hvar af dem insatt eller åtagit sig insätta.
Ej må kommanditlottegare inrymmas
för större belopp än som
motsvarar hälften af grundfonden.
Det af kommanditlottegare till
-
53
Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
OKongl. Maj:ts förslag till lag med yissa bestämmelser
angående bankbolag med
sedelntgifningsrätt).
3 §•
Kommanditlottegare vare icke för
bolagets förbindelser ansvarig med
mera, än han i bolaget insatt eller
åtagit sig att insätta.
Kommanditlottegare må ej deltaga
i andra beslut å bolagsstämma
än val af revisorer. Till revisor
må kommanditlottegare kunna utses.
§ 8.
Hufvudlottegare eller hans sterbhusdelegare
vare ej berättigad att
under oktrojtiden från bolaget afgå
eller någon af sina lotter å annan
person öfverlåta, med mindre bolaget
dertill samtyckt. Begäran derom
skall anmälas skriftligen hos bolagets
styrelse och pröfvas å den ordinarie
bolagsstämma, som hålles
under nästföljande räkenskapsår.
Bolaget må dock eg a att å bolagsstämma
åt styrelsen uppdraga
att godkänna öfverlåtelse af lotter
i bolaget. Ej må öfverlåtelse anses
vara af styrelsen godkänd,
derest icke minst tre fjerdedelar af
dess vid sammanträdet närvarande
ledamöter biträdt beslutet derom.
Ledamot af styrelsen ege ej utan
bolagsstämmas samtycke öfverlåta
någon af de lotter, som af honom
innehades, då han sist i styrelsen
invaldes.
Utskottets förslag.
skjutna belopp häftar lika med
grundfonden för bolagets samtlige
förbindelser.
Kommanditlottegare må ej deltaga
i andra beslut å bolagsstämma
än val af revisorer. Till revisor
må kommanditlottegare kunna utses.
8§.
Hufvudlottegare eller hans sterbhusdelegare
vare ej berättigad att
under oktrojtiden afgå från bolaget
eller öfverlåta någon af sina lotter å
annan person, med mindre bolaget
dertill samtyckt. Begäran derom
skall anmälas skriftligen hos bolagets
styrelse och pröfvas å den ordinarie
bolagsstämma, som hålles
under nästföljande räkenskapsår.
Bolaget må dock ega att å bolagsstämma
åt styrelsen uppdraga
att vid sammanträde, hvartill styrelsens
samtlige ledamöter böra vara bevisligen
kallade, godkänna öfverlåtelser
af lotter i bolaget; skolande kallelsen
innehålla närmare uppgift om den
eller de öfverlåtelser, hvilka vid sammanträdet
komma under pröfning. Ej
må öfverlåtelse anses vara af styrelsen
godkänd, derest icke alla vid
sammanträdet närvarande styrelseledamöter
biträdt beslutet derom.
54
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 9.
Kommanditlottegare må sina lotter
till annan person öfverlåta; skolande
anmälan om sådan öfverlåtelse
af den nye egaren göras hos
bolagets styrelse.
Utskottets förslag.
Öfverlåtelser, som styrelsen godkänt,
skola vid näst derefter infällande ordinarie
bolagsstämma för bolaget anmälas.
Ledamot af styrelsen ege
ej utan bolagsstämmas samtycke
öfverlåta någon af de lotter, som
af honom innehades, då han sist
invaldes i styrelsen.
9 §.
Kommanditlottegare må öfverlåta
sina lotter till annan person; skolande
anmälan om sådan öfverlåtelse af
den nye egaren göras hos bolagets
styrelse.
§ 10. 10 §.
Bolagsordningen och Konungens beslut om stadfästelse derå samt
förteckning öfver hufvudlottegarne med uppgift tillika å det antal lotter
en hvar af dem innehar, skola företes hos den rådstufvurätt, under
hvilken bolaget lyder. Rätten intage ordagrannt innehållet af dessa
handlingar i sitt protokoll samt läte på bolagets bekostnad i allmänna
tidningarna införa kungörelse om bolaget jemte förteckningen öfver
hufvudlottegarne och det antal lotter en hvar af dem innehar.
§ 11-
Förr än bankbolag öppnar sin
rörelse skall inför Konungens befallningshafvande
styrkas:
11 §•
Förr än bankbolag öppnar sin
rörelse skall inför Konungens befallningshafvande
styrkas:
55
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
att hvad i § 10 är föreskrifvet
i afseende å kungörelse om bolaget
blifvit behörigen fullgjordt;
att å lotterna blifvit inbetaide
minst tjugu procent af grundfonden
och säkerhet stäld för inbetalning
af återstoden i enlighet med
hvad i § 14 stadgas, samt
att uppgift å de personer, hvilka
utgöra bolagets styrelse äfvensom
å dem, hvilka eg a att underskrifva
bolagets förbindelser, blifvit i allmänna
tidningarna införd.
§ 12.
I banken skall finnas en särskild
bok, i hvilken samtlige såväl
hufvudlottegare som kommanditlottegare
skola inregistreras och
anteckning göras om antalet lotter
en hvar innehar.
I registerboken skola alla i behörig
ordning godkända förändringar
i eganderätten till lotter genast
antecknas. Ej må någon uppbära
vinstutdelning å lott, för hvilken
han ej är i registerboken införd
såsom egare.
En hvar som sådant önskar stånde
fritt att, å de tider banken hålles
för allmänheten öppen, af registerboken
taga kännedom äfvensom
att, mot afgift, erhålla till
rigtigheten af vederbörande tjensteman
bestyrkt utdrag derur.
Utskottets förslag.
att hvad i 10 § är föreskrifvet
i afseende å kungörelse om bolaget
blifvit behörigen fullgjordt;
att å lotterna blifvit inbetaide
minst tjugu procent af grundfonden
och säkerhet stäld derför att
återstoden varder inbetald i enlighet
med hvad i 14 § stadgas, samt
att uppgift å de personer, hvilka
utgöra bolagets styrelse äfvensom
å dem, hvilka ega att underskrifva
bolagets förbindelser, blifvit i allmänna
tidningarna införd.
12 §.
I banken skall finnas en särskild
bok, i hvilken samtlige såväl
hufvudlottegare som kommanditlottegare
skola inregistreras och
anteckning göras om de lotter en
hvar innehar.
I registerboken skola alla i behörig
ordning godkända förändringar
i eganderätten till lotter genast
antecknas. Ej må någon uppbära
vinstutdelning å lott, för hvilken
han ej är i registerboken införd
såsom egare.
En hvar som sådant önskar stånde
fritt att, å de tider banken hålles
för allmänheten öppen, af registerboken
taga kännedom, äfvensom
att, mot afgift, erhålla till
rigtigheten af vederbörande tjensteman
bestyrkt utdrag derur.
56
Sammanfatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
§ 13. 13 §.
När i registerboken anteckning skett om förändring i eganderätten
till hufvudlottegares lott, skall uppgift härom genom styrelsens försorg
ofördröjligen aflemnas till rådstufvurätten, som låter intaga uppgiften
i sitt protokoll. Efter utgången af hvarje år skall rådstufvurätten på
bolagets bekostnad låta i allmänna tidningarna införa kungörelse om
de under året i dess protokoll antecknade förändringar i eganderätten
till hufvudlottegarnes lotter.
§ 14.
Af grundfonden skola inbetalas
minst tjugu procent innan bankbolag
öppnar sin rörelse, ytterligare
minst tjugu procent inom tre
månader och återstoden inom ett
år från öppnandet af bolagets rörelse.
Vid första inbetalningen skall
säkerhet ställas för behörigt fullgörande
af återstående inbetalningar.
Har ej grundfonden blifvit till
hela sitt belopp inom ett år från
bankens öppnande inbetald, vare
den bolaget meddelade tillåtelse till
bankrörelses drifvande förverkad.
14 §.
Af grundfonden skola inbetalas
minst tjugu procent innan bankbolag
öppnar sin rörelse, ytterligare
minst tjugu procent inom tre
månader och återstoden inom ett
år från öppnandet af bolagets rörelse.
Har ej grundfonden blifvit till
hela sitt belopp inom ett år från
bankens öppnande inbetald, vare
den bolaget meddelade tillåtelse till
bankrörelses drifvande förverkad.
§ 15. 15 §•
Hafva kommanditlottegare blifvit i bankbolag inrymde, skall det
belopp, som dem åligger att tillskjuta, inbetalas inom ett år, räknadt
från den dag, då teckningen till sådan delaktighet i bolaget afslutats.
§ 16. 16 §•
Grundfonden skall i lika lotter Grundfonden skall fördelas i lotter
fördelas. Lottbref skall ställas till å lika belopp. Lottbref skall ställas till
57
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Majrts förslag.
viss person och må ej utfärdas förr,
än grundfonden blifvit till fullo inbetald.
§ 17.
Så länge bankrörelsen fortfar
må ej inbetald grundfond eller den
genom tillskott af kommanditlottegare
bildade särskilda fond minskas
genom utdelning eller annan
återbetalning till lottegarne.
§ 18.
Ej må i bolagsordning medgifva»
bankbolag rätt att öka sin
grundfond utöfver dubbla beloppet
af hvad samma fond enligt bolagsordningen
minst skall utgöra.
Utskottets förslag.
viss person och må ej utfärdas
förr, än grundfonden blifvit till
fullo inbetald.
Lag samma vare om den gemm
tillskott af kommanditlottegare bildade
särskilda fond och om utställande af
lottbref till sådane delägare.
17 §•
Inbetald grundfond och den genom
tillskott af kommanditlottegare bildade
särskilda fond må eg, så länge bankrörelsen
fortfar, minskas genom utdelning
eller annan återbetalning
till lottegarne.
18 §.
I bolagsordningen må ej rätt medgifvas
bankbolag att öka sin grundfond
utöfver dubbla beloppet af
hvad samma fond enligt bolagsordningen
minst skall utgöra.
§ 19. 19 §.
Af bankbolags behållna årliga vinst skola minst tio procent afsättas
för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
tjugu procent af bolagets grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra; nedgår den under detta belopp, skall afsättning
dertill ånyo vidtaga.
Reservfonden må endast användas till betäckande af den förlust,
som å bolagets rörelse i dess helhet under något år kan hafva
uppstått.
Bill. till jRiksd. Prat. 1886. 6 Sand. 2 Afl. 1 Höft.
8
58
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
II Kap.
Om bankbolags rörelse.
§ 20. 20 §.
Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld och silfver,
in- och utrikes vexlar samt räntebärande papper.
§ 21.
Ej må bankbolag ega annan
fastighet än som för bankens inrymmande
är behöflig. För bankbolags
fordran pantsatt eller utmätt,
fast eller lös, egendom, som
å auktion försäljes, dervid bolagets
rätt kan vara beroende, må bolaget
vara oförhindradt att inropa; vare
dock skyldigt att densamma åter
afyttra, så snart det utan förlust
kan ske.
Bankbolag må ej eg a eller såsom
säkerhet för försträckning mottaga
egna lottbref.
21 §.
Ej må bankbolag eg a annan fastighet
än som för bankens inrymmande
är afsedd. För bankbolags
fordran pantsatt eller utmätt, fast
eller lös, egendom, som å auktion
försäljes, dervid bolagets rätt kan
vara beroende, må bolaget vara
oförhindradt att inropa; vare dock
skyldigt att densamma åter afyttra,
så snart det utan förlust kan ske.
Bankbolag må ej ega eller såsom
säkerhet för försträckning mottaga
egna lottbref.
§ 22. 22 §.
Bankbolag må ej utfärda räntebärande förbindelser, stälda till viss
man eller order, eller till innehafvaren, lydande å mindre belopp än
fem hundra kronor, ej heller utställa tryckta eller graverade obligationer.
§ 23.
23 §.
Af bankbolag utfärdadt insätt- Varda penningar hos hankho
ningsbevis,
med eller utan ränta, lag insatta att viss tid der innestå,
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong]. Maj:ts förslag.
skall ställas till viss man och innehålla,
att öfverlåtelse må ske endast
till viss man.
Qvitto å insatta medel galle
endast såsom bevis öfver insättningen,
men må icke genom öfverlåtelse
såsom betalningsmedel användas.
5 9
Utskottets förslag.
mot eller utan ränta, skall bevis, som
bolaget derom utfärdar, ställas till viss
man och innehålla, att öfverlåtelse må
ske endast till viss man.
I öfrigt må af bankbolag utfärdadt
bevis, att medel blifva der insatte
eller dit inbetaide, icke genom
öfverlåtelse användas som betalningsmedel,
utan galle det endast såsom bevisningsmedel
i fråga om inbetalningen
eller insättningen.
§ 24.
24 §•
Till lånereversal, qvittenser, kontrakt och bevis må begagnas
tryckta eller graverade blanketter.
III Kap.
Om bankbolags sedelutgifningsrätt.
§ 25.
För det belopp af sedlar, som
Konungen medgifvit bankbolag att
utfärda mot säkerhet af värdepapper,
skola såsom pant i allmänt
förvar sättas sådane värdepapper,
hvarom i nästföljande § förmärs
; egande bolaget att inom
den sålunda medgifna sedelutgifningsrätt
i allmänna rörelsen hålla
på en gång utelöpande banksedlar
till ett belopp, som motsvarar värdet
af den för sedlarne sålunda
satta panten.
25 §.
För sedlar, hvilka af bankbolag utgifvas,
skall finnas i allmänt förvar
satt pant, bestående af guld eller värdepapper.
Inom den bankbolag af Konungen
medgifna sedelutgifningsrätt på
grund af värdepapper må bolaget i
allmänna rörelsen hålla på en gång
utelöpande banksedlar till belopp, som
motsvarar värdet af den för sedlarne
satta pant, hvarom i nästföljande §
sägs.
60
Sammansätta Bank!- och Lag-Uttkottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
Derutöfver må bankbolag jemväl
utfärda sedlar till ett belopp, motsvarande
värdet utaf bolaget tillhörigt
guld, som af bolaget sättes
såsom pant i allmänt förvar, dock
under vilkor att bolaget derutöfver
vid sitt hufvudkontor bar i kassan
inneliggande guld till ett värde af
femtio procent af det i allmänt
förvar satta guldet.
§ 26.
Pant i värdepapper, som af bankbolag
sättes för dess sedlar, skall
bestå till minst sjuttio procent af
statens, allmänna hypoteksbankens
eller hypoteksföreningars mellan
jordegare å landet obligationer, och
må till den öfriga delen utgöras
af skuldebref, intecknade i jordegendom
å landet eller fastighet i
stad inom hälften af senast faststälda
taxeringsvärde, så framt Konungens
befallningshafvande finner
inteckningen medföra full säkerhet
för förskrifna beloppet; skolande
likväl byggnad i stad, för att inteckning
deri må sättas såsom pant
för sedlarne, vara brandförsäkrad
uti någon med vederbörligen faststäldt
reglemente försedd brandförsäkringsinrättning
inom landet.
Konungen bestämmer det värde,
hvartill hvarje särskildt slag af
obligationer må godkännas såsom
pant för sedlarne.
Utskottets förslag.
Derutöfver må bankbolag jemväl
utfärda sedlar till ett belopp,
motsvarande värdet utaf bolaget tillhörigt
guld, som af bolaget sättes
såsom pant i allmänt förvar, dock
under vilkor att bolaget derutöfver
vid sitt hufvudkontor har i kassan
inneliggande guld till ett värde af
femtio procent af det i allmänt
förvar satta guldet.
26 §.
Pant i värdepapper, som af bankbolag
sättes för dess sedlar, skall
till minst sjuttio procent hestå af statens,
allmänna hypoteksbankens
eller hypoteksföreningars mellan
jordegare å landet obligationer;
dock må jemväl andra inhemska ohligationer,
som noteras på utlandets hörser,
äfvensom lätt säljbara utländska
statspapper pantsättas, der de af Konungen
i sådant afseende varda godkända.
Panten får till återstående delen
eller högst trettio procent utgöras af
skuldebref, intecknade i jordegendom
å landet eller fastighet i stad
inom hälften af senast faststälda
taxeringsvärde, så framt Konungens
befallningshafvande finner inteckningen
medföra full säkerhet
för förskrifna beloppet; skolande
likväl byggnad i stad, för att inteckning
deri må sättas såsom pant
för sedlarne, vara brandförsäkrad
uti någon med vederbörligen faststäldt
reglemente försedd brandförsäkringsinrättning
inom landet,
61
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 27.
Den af bankbolag för dess sedlar
satta pant i värdepapper eller
någon del deraf må, på begäran
af bolaget, utbytas mot andra värdepapper,
hvilka äro af den beskaffenhet,
som i § 26 sägs och af
Konungens befallningshafvande blifvit
godkända. Värdepapper må ock
kunna utbytas mot guld, som då
skall på enahanda sätt som om
värdepapper stadgas i allmänt förvar
nedsättas.
§ 28.
Pant, som af bankbolag sättes
för dess sedlar, skall, afskild från
bankens öfriga tillgångar, vara vid
hufvudkontoret förvarad i rum, som
är försedt med tre olika lås och
blifvit af Konungens befallningshafvande
godkändt. Konungens befallningshafvandes
ombud, bankbolagets
styrelse samt en ledamot
af magistraten, eller, i stad der
magistrat ej finnes, den Konungens
befallningshafvande förordnar,
skola innehafva nyckeln till
hvar sitt lås.
Utskottets förslag.
Konungen bestämmer det värde,
hvartill hvarje särskildt slag af
obligationer må godkännas såsom
pant för sedlarne.
27 §.
De af bankbolag för dess sedlar
i pant satte värdepapper eller
någon del deraf må, på bolagets begäran.
, utbytas mot andra värdepapper
af beskaffenhet, som i 26 §
sägs, dock med iakttagande deraf, att
den del af panten, som får utgöras af
intecknade skuldebref, icke någonsin kommer
att öfverstiga trettio procent af hela
panten. Värdepapper må ock kunna
utbytas mot guld, som då skall
på enahanda sätt, som om värdepapper
stadgas, i allmänt förvar
nedsättas.
\
28 §.
Pant, som af bankbolag sättes
för dess sedlar, skall, afskild från
bankens öfriga tillgångar, vara i
den stad, der hufvudkontoret är beläget,
förvarad i rum, som är försedt
med tre olika lås och blifvit af Konungens
befallningshafvande godkändt.
Konungens befallningshafvandes
ombud, bankbolagets styrelse
samt en ledamot af magistraten,
eller, i stad der magistrat ej
finnes, den Konungens befallningshafvande
förordnar, skola innehafva
nyckeln hvar till sitt lås.
62
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 29.
Uti de bankbolags tillgångar,
som af bolaget äro satta i allmänt
förvar såsom pant för dess sedlar,
njute innehafvare af bolagets sedlar
den förmånsrätt, som i 17 kap.
handelsbalken stadgas.
§ 30.
Finnes bankbolag hafva sedlar
på en gång utelöpande utöfver det
belopp, som bolaget, enligt hvad
här ofvan är vordet föreskrifvet,
eger utfärda, skall, der förhållandet
ej inom fyra dagar blifvit rättadt,
bolaget till statsverket erlägga
ett tusen kronor för hvarje dag
dess utelöpande sedlar öfverskridit
det tillåtna beloppet, och åligge
Konungens befallningshafvande att
förhållandet hos Konungen genast
anmäla. Inträffar ett sådant
öfverskridande af sedelutgifningsrätten
oftare eller är förseelsen
eljest af svårare beskaffenhet, ankomme
på Konungen att återkalla
det bolaget lemnade tillstånd att
egna banksedlar utgifva.
§ 31.
De sedlar, som af bankbolag
må utgifvas, skola ställas till innehafvaren
att utan ränta vid anfordran
inlösas.
Utskottets förslag.
29 §.
Uti de bankbolags tillgångar,
som äro på sätt i 28 § sägs af bolaget
satta i allmänt förvar såsom
pant för dess sedlar, njute innehafvare
af bolagets sedlar den förmånsrätt,
som i 17 kap. handelsbalken
stadgas.
30 §.
Finnes bankbolag hafva sedlar
på en gång utelöpande utöfver det
belopp, som bolaget, enligt hvad
här ofvan föreskrifvet är, eger utfärda,
åligge Konungens befallningshafvande
att genast anmäla förhållandet
hos Konungen och skall, der förhållandet
ej inom fyra dagar blifvit
rättadt, bolaget till statsverket erlägga
ett tusen kronor för hvarje
dag dess utelöpande sedlar öfverskridit
det tillåtna beloppet. Öfverskrides
sedelutgifningsrätten oftare eller
är förseelsen eljest af svårare beskaffenhet,
ankomme på Konungen
att återkalla det bolaget lemnade
tillstånd att utgifva egna banksedlar.
31 §.
De sedlar, som af bankbolag
må utgifvas, skola ställas till innehafvaren
att utan ränta vid anfordran
inlösas.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag
Banksedlar
må ■ lyda endast å
tio, femtio, ett hundra, fem hundra
och ett tusen kronor; varande det
dock bankbolag förbjudet vid äfventyr,
som i § 30 sägs, att hafva
sedlar å tio kronor utelöpande till
högre sammanlagdt belopp än tre
femtedelar af hvad Konungen medgifvit
att bankens på värdepapper
grundade sedelutgifning högst må
utgöra.
Utskottets förslag.
Banksedlar må lyda endast å
femtio, ett hundra, fem hundra och
ett tusen kronor samt till och med
1898 jemväl å tio leronor. Dock vare
bankbolag förbjudet att under tiden
från och med 1889 till och med 1894
hafva sedlar å tio kronor utelöpande
till högre sammanlagdt belopp än
hälften af hvad Konungen medgifva,
att bankens på värdepapper
grundade sedelutgifning högst må
utgöra; skolande inom 1894 års utgång
clet belopp, hvartill bankbolags utelöpande
sedlar å tio kronor högst må
uppgå, minskas med en femtedel samt
under hvart och ett af derpå följande
fyra år ytterligare minskas med en femtedel,
så att bankbolags rätt att utgifva
sedlar å tio kronor med 1898 års utgång
upphör.
Finnes bankbolag hafva utgifva sedlar
å tio kronor utöfver det belopp,
som bolaget enligt denna § eger utfärda,
gälle det äfventyr, som i BO § sägs.
§ 32. 32 §.
Om längd och bredd å de sedlar, som af bankbolagen må utgifvas,
förordnar Konungen. Till sedlar må tryckta eller graverade blanketter
användas, och skola sedlarne vara underskrift^ af minst två bland
styrelsens ledamöter samt en af bolagets tjenstemän. Ej må bankbolags
sedlar tillverkas till likhet med riksbankens sedlar. Innan sedlar
af bankbolag utgifvas, skola profblanketter dertill inlemnas till finansdepartementet.
33.
33 §.
Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till
invexling företes, inlösas med lagligen i riket gällande guldmynt.
64
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
§ 34. 34 §.
Vägras inlösen, vare innehafvare!! af banksedeln berättigad att
jemte kapitalet åtnjuta ränta efter sex för hundra om året från den dag
inlösen blifvit vägrad, intilldess betalning kan erhållas, och ege innehafvaren
efter protest, verkstäld genom notarius publicus, anmäla förhållandet
hos Konungens befallningshafvande, som, derest det ej genast
kan visas, att hindret härrört af någon tillfällighet, ofördröjligen skall
inberätta förhållandet till Konungen och under tiden inställa bankrörelsen.
På Konungen ankomme att besluta, huruvida den bolaget meddelade
tillåtelse till bankrörelses drifvande i sådant fall skall vara förverkad.
§ 35.
Har bankbolag, medelst bestyrkt
utdrag af bankens böcker, hos Konungens
befallningshafvande visat,
att bolaget har sedlar utelöpande
till mindre belopp än det, hvartill
värdet af den för sedlarne satta
pant uppgår, ege bolaget att utbekomma
så stor del af panten, som
i värde öfverstiger de utelöpande
sedlarne.
§ 36.
Vill bankbolag afstå sin sedelutgifningsrätt
eller någon del deraf,
göre hos Konungen derom anmälan.
35 §.
Har bankbolag, medelst bestyrkt
utdrag af bankens böcker, hos Konungens
befallningshafvande visat,
att bolaget har sedlar utelöpande
till mindre belopp än det, hvartill
värdet af den för sedlarne satta
pant uppgår, ege bolaget att utbekomma
så stor del af panten,
som i värde öfverstiger de utelöpande
sedlarne. Ej må bankbolag
derefter Öka sin sedelutgifning, förr än
pant för sedlarne till motsvarande belopp
åter blifvit i allmänt förvar satt.
36 §.
Vill bankbolag afstå sin sedelutgifniugsrätt
eller någon del deraf,
göre hos Konungen derom anmälan.
Sålunda afstådd sedelutgifningsrätt
må icke vidare till bankbolag
upplåtas. Lag samma vare om sedel
-
65
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets
Kongl. Maj:ts förslag.
§ 37.
Förr än bankbolag börjar att
utgifva egna banksedlar, skall inför
Konungens befallningshafvande
styrkas:
att pant för sedlarne blifvit, på
sätt i § 25 sägs, satt i allmänt
förvar;
att profblanketter till banksedlarne
blifvit till finansdepartementet
inlemnade, samt
att uppgift å de personer, som
skola underskrifva banksedlarne,
blifvit uti allmänna tidningarne införd.
Utlåtande N:o 1.
Utskottets förslag.
utgifningsrätt, som hankbolag förverkat
eller som tillhört bankbolag, hvilket blifvit
upplöst.
37 §.
Förr än bankbolag börjar att
utgifva egna banksedlar, skall inför
Konungens befallningshafvande
styrkas:
att pant för* sedlarne blifvit, på
sätt i 28 § sägs, satt i allmänt förvar
;
att profblanketter till banksedlarne
blifvit till finansdepartementet
inlemnade, samt
att uppgift å de personer, som
skola underskrifva banksedlarne,
blifvit uti allmänna tidningarna införd.
Kap*
IV
Om bankbolags förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma och revision.
§ 38. 38 §.
Bankbolags hufvudkontor skall vara beläget i stad.
§ 39.
Hufvudlottegarne skola inom sig
utse en styrelse, hvilken eger att,
under det ansvar och den kontroll
af offentlig myndighet, som i allBih.
till Biksd. Prof. 1886. 6 Sand.
39 §.
Hufvudlottegarne skola inom sig
utse syssloman att utgöra bolagets styrelse.
Denna eger att, under det ansvar
och den kontroll af offentlig
2 Afd. 1 Höft. 9
66
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
män lag eller genom denna förordning
stadgas, banken förvalta
samt att i alla mål för bolaget lagligen
tala och svara.
Styrelsens ledamöter skola vara
minst fem,
Utskottets förslag.
myndighet, som i allmän lag och
genom denna författning stadgas, förvalta
hanken samt att i alla mål lagligen
tala och svara för bolaget.
Styrelsens ledamöter skola vara
minst fem.
§ 40. 40 §.
För att kunna väljas till ledamot af styrelsen eller till suppleant
för styrelseledamot skall bolagsman i bankens registerbok vara antecknad
såsom innehafvare af lotter till belopp af minst ett tusen kronor.
§ 41. 41 §.
Uppgift på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka ega att underskrifva
bankbolagets sedlar och öfriga förbindelser, skall, så ofta förändring
deri inträffar, så ock efter hvarje ordinarie bolagsstämma, lemnas
till Konungens befallningshafvande och på bolagets bekostnad införas
i allmänna tidningarna.
§ 42.
Styrelsen åligger:
att ställa sig till noggrann efterrättelse
denna förordning, den för
bankbolaget faststälda bolagsordning
samt den af bolaget för styrelsen
utfärdade instruktion;
att när som helst hålla bankens
räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Konungens befallningshafvande
eller dess ombud, för den
af Konungen förordnade bankinspektören
samt för den särskilda
42 §.
Styrelsen åligger:
att ställa sig till noggrann efterrättelse
denna lag, den för bankbolaget
faststälda bolagsordning samt
den af bolaget för styrelsen utfärdade
instruktion;
att när som helst hålla bankens
räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Konungens befallningshafvande
eller dess ombud, för den
af Konungen förordnade bankinspektören
samt för den särskilda
67
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong]. Maj:ts förslag.
undersökning, Konungen eller chefen
för finansdepartementet kan
finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads
slut i närvaro af Konungens befallningshafvande
eller dess ombud,
enligt formulär, som från finansdepartementet
meddelas, upprätta
en öfversigt, utvisande bankens tillgångar
och skulder, jemte uppgift
om räntesatserna för bolagets inoch
utlåning samt diskonto, som
under den tid öfversigten omfattar
varit hos bolaget gällande, och att
derefter ofördröjligen till nämnda
departement insända denna öfversigt
för dess offentliggörande genom
departementets försorg;
att jemväl i öfrigt meddela chefen
för finansdepartementet eller
bankinspektören alla de upplysningar
rörande banken, som af dem
äskas;
att vid hvarje kalenderårs slut
låta upprätta fullständigt bokslut
öfver bolagets ställning;
att, efter verkstäld revision, till
finansdepartementet insända revisionsberättelsen
och låta införa densamma
i allmänna tidningarna, samt
att, der styrelsen eller chefen
för finansdepartementet under löpande
räkenskapsår finner anledning
till antagande, att bankbolaget
gjort sådana förluster, att reservfonden
och tio procent af grundfonden
förlorats, ofördröjligen låta
upprätta bokslut och kalla revisorerna
att granska bokslutet.
Utskottets förslag.
undersökning, Konungen eller chefen
för finansdepartementet eljest
kan finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads
slut i närvaro af Konungens befallningshafvande
eller dess ombud,
enligt formulär, som från finansdepartementet
meddelas, upprätta
en öfversigt, utvisande bankens tillgångar
och skulder, jemte uppgift
om räntesatserna för bolagets inoch
utlåning samt diskonto, som
under den tid öfversigten omfattar
varit hos bolaget gällande, och att
derefter ofördröjligen till nämnda
departement insända denna öfversigt
för dess offentliggörande genom
departementets försorg;
att jemväl i öfrigt meddela chefen
för finansdepartementet och
bankinspektören alla de upplysningar
rörande banken, som af dem
äskas;
att vid hvarje kalenderårs slut
låta upprätta fullständigt bokslut
öfver bolagets ställning;
att, efter verkstäld revision, till
finansdepartementet insända revisionsberättelsen
och låta införa densamma
i allmänna tidningarna, samt
att, der styrelsen eller chefen
för finansdepartementet under löpande
räkenskapsår finner anledning
till antagande, att bankbolaget
gjort sådana förluster, att reservfonden
och tio procent af grundfonden
förlorats, ofördröjligen låta
upprätta bokslut och kalla revisorerna
att granska bokslutet.
68
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
§ 43. 43 §.
Alla skriftliga afhandlingar, som styrelsen för bolaget ingår, skola
underskrifvas å bolagets vägnar och med utsättande af dess antagna
benämning, vid äfventyr att eljest styrelsens ledamöter, som afhandlingen
underskrift, skola för fullgörande af bolagets derpå grundade förbindelse
ansvara såsom för egen skuld, en för alla och alla för en.
§ 44.
Sker afvikelse från denna förordning
eller från bolagets ordning,
och varder ej den anmärkta afvikelsen
inom en månad rättad, ankomme
på Konungen att förklara
bolaget hafva förverkat rättigheten
att drifva bankrörelse.
44 §.
Sker afvikelse från denna lag
eller från bolagets ordning, och
varder ej den anmärkta afvikelsen
inom en månad rättad, ankomme
på Konungen att förklara bolaget
hafva förverkat rättigheten att
drifva bankrörelse.
§ 45.
45 §.
Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas genom i behörig
ordning fattadt bolagsstämmobeslut.
§ 46.
Afgående styrelseledamot förblifver
bolaget ansvarig för de åtgärder,
i hvilka han deltagit, till
dess, efter i vanlig ordning skeende
revision, ordinarie bolagsstämma
beviljat ansvarsfrihet.
§ 47.
Ordinarie bolagsstämma skall
hållas minst en gång årligen.
46 §.
Afgående styrelseledamot förhlifve
bolaget ansvarig för de åtgärder,
i hvilka han deltagit, till
dess revision i vanlig ordning försiggått
och beviljat ansvarsfrihet på sätt
i 48 § sägs.
47 §.
Ordinarie bolagsstämma skall
hållas minst eu gång årligen.
69
Sammansätta Banko- och Lag-JJtskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
§ 48.
Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter
må endast meddelas af
bolagsstämma, och må ej styrelseledamot
i beslut derom deltaga.
§ 49.
Revision skall årligen förrättas.
Val af revisorer skall årligen ske
vid ordinarie bolagsstämma och
dervid minst en af revisorerna ombytas.
I revisionen skall jemväl deltaga
en af Konungens befallningshafvande
förordnad person, hvilken
derför af bolaget åtnjuter ersättning
efter bestämmande af Konungens
befallningshafvande.
§ 50.
Öfverträda styrelseledamöter eller
andra bolagsmän denna förordning
eller bolagsordningen, vare de
skyldige att ersätta all genom sådan
öfverträdelse uppkommen skada,
en för alla och alla för en.
Vid bolagsstämma tillkomma rösträtt
endast den, som i registerboken är
antecknad såsom delägare i bolaget.
48 §.
Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter
må meddelas endast af ordinarie
bolagsstämma. Ej må styrelseledamot
i beslut derom deltaga.
49 §.
Revision skall årligen förrättas.
Val af revisorer skall årligen ske
vid ordinarie bolagsstämma. Ej
må styrelseledamot i sådant val deltaga.
Åtminstone hvart annat år skall en af
revisorer^ ombytas. I revisionen skall
jemväl deltaga en af Konungens
befallningshafvande förordnad person,
hvilken derför af bolaget åtnjuter
ersättning efter bestämmande
af Konungens befallningshafvande.
50 §.
Öfverträda styrelseledamöter eller
andra bolagsmän denna lag
eller bolagsordningen, vare de skyldige
att ersätta all genom sådan
öfverträdelse uppkommen skada, en
för alla och alla för en.
70
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
Y Kap.
Om bankbolags upplösning och om förlängning af bankbolags oktroj.
§ 51. 51 §.
Har bankbolag, enligt behörigen revideradt bokslut, gjort sådana
förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats, skall
styrelsen, senast den dag revisionsberättelsen aflemnas, sammankalla
bolagsstämma till första dag sådant enligt bolagsordningen kan ske,
och läte styrelsen dessutom om bolagsstämman ofördröjligen underrätta
hufvudlottegarne genom särskilda bref, som med posten afsändas. I
kallelsen till bolagsstämman skall uppgifvas, att bolaget gjort sådan
förlust, som här är sagd.
Beslutar bolagsstämman med två tredjedelar af de å stämman
afgifna röster att inom tre månader tillskjuta hvad som erfordras för
att återställa grundfonden till dess behöriga belopp, ege bolaget att
rörelsen fortsätta; i motsatt fall skall bolaget ställas under utredning.
Konungens befallningshafvande åligge att tillse, att sådant bolagsstämmobeslut
inom sagda tid blifvit fullgjordt. Finner Konungens befallningshafvande
att så ej skett, varde bolaget ovilkorligen under
utredning stäldt.
§ 52.
Bolagsman, som vid den bolagsstämma,
hvarom i § 51 sägs, anmält
sig icke vilja i beslutadt tillskott
deltaga, vare ej dertill pligtig.
De bolagsmän, som tillskottet
verkstält, ega att af bolagets
blifvande behållna vinstmedel erhålla
åter hvad af dem blifvit tillskjutet,
jemte sex procent årlig
ränta, innan annan utdelning får
ske. Upplöses bolaget, förr än så
-
52 §.
Bolagsman, som vid den bolagsstämma,
hvarom i 51 § sägs,
anmält sig icke vilja deltaga i beslutadt
tillskott, vare ej dertill pligtig.
De bolagsmän, som verkstält
tillskottet, ege att af bolagets blifvande
behållna vinstmedel erhålla
åter hvad af dem blifvit tillskjutet,
jemte sex procent årlig ränta, innan
annan utdelning får ske. Upplöses
bolaget, förr än sådant tillskott
71
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
dant tillskott blifvit till fullo guldet,
skall, sedan bolagets skulder
blifvit betalda, tillskottet, dock utan
beräkning af ränta för tid efter
bankrörelsens upphörande, gäldas
af bankens tillgångar, så långt de
dertill förslå, innan någon utdelning
å lotterna må ega ruin.
Utskottets förslag-.
blifvit till fullo guldet, skall, sedan
bolagets skulder blifvit betalda, tillskottet,
dock utan beräkning af
ränta för tid efter bankrörelsens
upphörande, gäldas af bankens tillgångar,
så långt de dertill förslå,
innan någon utdelning å lotterna
må ega rum.
§ 53. 53 §.
Har Konungen förklarat bankbolag hafva förverkat rättigheten att
drifva bankrörelse eller varder i det fall, hvarom i 51 § förmäles, bankbolag
stäldt under utredning, skall, der ej bolaget afträdt sin egendom
till konkurs, chefen för finansdepartementet förordna allmänt ombud,
som bär att närvara vid styrelsens sammanträden, med rätt att yttra
sig till protokollet, samt att utredningen i öfrigt öfvervaka.
§ 54.
Har, under det bankbolag fortsätter
sin rörelse, utdelning blifvit
beslutad och verkstäld, ändock att,
enligt senast upprättade bokslut,
tillgång dertill icke finnes utan minskande
af de bolagets fonder, som
i §§ 17 och 19 omförmälas, vare,
i händelse af bolagets oförmåga
att fullgöra sina förbindelser, de
bolagsmän, som sådan utdelninguppburit,
skyldige att densamma
återbära; och ansvare derjemte de
bolagsmän, som i beslutet deltagit,
en för alla och alla för en, för den
brist, som vid återbäringen kan
uppkomma.
Lag samma vare der, efter det
54 §.
Varder, under det bankbolag
fortsätter sin rörelse, utdelning beslutad
och verkstäld, ändå att, enligt
senast upprättade bokslut, tillgång
dertill icke finnes utan minskande
af de bolagets fonder, som
i 17 och 19 §§ omförmälas, vare,
i händelse af bolagets oförmåga
att fullgöi-a sina förbindelser, de
bolagsmän, som uppburit sådan utdelning,
skyldige att återbära densamma;
och ansvare derjemte de
bolagsmän, som deltagit i beslutet,
en för alla och alla för eu, för den
brist, som vid återbäringen kan
uppkomma.
Lag samma vare der, efter det
72
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande U:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag.
bankbolag blifvit stäldt under utredning
eller beslut fattats om bolagets
upplösning, utdelning till bolagsmännen
skett och bolaget sedermera
finnes oförmöget att sina
förbindelser fullgöra.
(Kong], Maj:ts förslag till Lag med vissa bestämmelser
angående bankbolag med
sedelutgifningsrätt.)
6 §•
Nät bankbolag med sedelutgifningsrätt
upplöses utan konkurs, vill, uppå
anmälan härom, Konungen genom allmän
kungörelse förelägga en hvar,
som innehar af bolaget utgifven sedel,
att inom två år från kungörelsens dag,
vid förlust af all betalningsrätt, förete
sedeln till infriande i banken; skolande
kungörelsen minst fyra gånger
under hvartdera året uppläsas i rikets
kyrkor och införas i allmänna tidningarne.
Utskottets förslag.
bankbolag blifvit stäldt under utredning
eller beslut fattats om bolagets
upplösning, utdelning till bolagsmännen
skett och bolaget sedermera
finnes oförmöget att fullgöra
sina förbindelser
55
§.
När bankbolag med sedelutgifningsrätt
upplöses utan konkurs,
vill, uppå anmälan härom, Konungen
genom allmän kungörelse förelägga
en hvar, som innehar af bolaget
utgifven sedel, att inom två
år från kungörelsens dag, vid förlust
af all betalningsrätt, förete
sedeln till infriande i banken; skolande
kungörelsen minst fyra gånger
under hvartdera året uppläsas
i rikets kyrkor och införas i allmänna
tidningarna.
§ 55. 56 §.
önskar bankbolag erhålla förlängning af bolaget meddelad oktroj,
göre i den ordning, som i 1 § är sagd, ansökning derom sist sexton
månader, innan den löpande oktrojen tilländagå!’.
Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie bolagsstämma
sist tjugu månader före utgången af den löpande oktrojen; och åligge
det styrelsen att om beslutet ofördröjligen underrätta hufvudlottegarne
genom särskilda bref, som med posten afsändas.
§ 56.
57 §.
Hufvudlottegare som ej vill under förlängd oktroj i bolaget qvarstå,
ege, derest lian sist aderton månader före oktrojtidens utgång sådant
73
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag- Utskottets förslag.
för styrelsen anmält, att, efter det den löpande oktrojen tilländagått,
ur bolaget utträda samt att af bolagets tillgångar utbekomma hvad på
honom belöper.
Yl Kap.
Särskilda bestämmelser.
§ 57. 58 §.
Enskildes förhållanden till bankbolag må ej för allmänheten yppas.
§ 58. 59 §.
Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagifvas,
när bankbolag börjar eller slutar sin rörelse; och skall underrättelse
om dagen, då sådant sker, till finansdepartementet insändas.
60 §.
Förändring af bankbolags ordning
ege ej giltighet med mindre den varder
af Konungen stadfästad; och vare om
anmälan hos rätten af den förändring
och dess kungörande lag, som i 10 §
sägs.
§ 59.
61 §.
Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma rätt till handräckning,
som för riksbanken är beviljad.
(Kongl. Maj;ts förslag till Lag med vissa bestämmelser
angående bankbolag med
sedelutgifningsrätt.)
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 6 Sami.
62 §.
Bankbolag, som eger rätt att
utgifva egna banksedlar, skall i de
2 Afd. 1 Käft. 10
74
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 1.
Kong]. Majrts förslag.
* §•
Bankbolag, som eger rätt att utgifva
egna banksedlar, skall i de mål,
för hvilka ej annorlunda genom lag
stadgas, lyda under Rådstufvurätten i
den stad, der bolagets hufvudkontor
är beläget, eller, der staden lyder under
landsrätt, under Rådstufvurätten
i den stad, der Konungens befallningshafvande
i länet har sitt säte.
Utskottets förslag.
mål, för hvilka ej annorlunda genom
lag stadgas, lyda under rådstufvurätten
i den stad, der bolagets
hufvudkontor är beläget, eller,
der staden lyder under landsrätt,
under rådstufvurätten i den stad,
der Konungens befallningshafvande
i länet har sitt säte.
§ 60. 63 §.
Bolagsordning för bankbolag skall innefatta närmare bestämmelser
angående:
a) grundfondens belopp;
b) huruvida kommanditlottegare inrymmas i bolaget samt, derest
det medgifves, vilkoren derför och den andel i årliga vinsten, som skall
dem tillkomma;
c) reservfonden och den del af årliga vinsten, som skall till reservfonden
öfverföras;
d) bankens rörelsegrenar och vilkoren derför;
e) antalet af styrelsens ledamöter och suppleanter för dem samt
tiden för deras befattningar;
f) tid och ort för ordinarie bolagsstämma och vilkoren för sammankallande
af extra bolagsstämma;
g) rösträtt vid bolagsstämma;
h) antalet revisorer och tiden för revisionen;
i) den ordning, i hvilken bolaget må besluta att före oktrojtidens
utgång sig upplösa; samt
k) sättet för vinnande af ändring i bolagsordningen.
75
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong!. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Öfvergångsstadganden.
§ 61.
Varder enligt denna förordning
sedelutgifningsrätt medgifven bankbolag,
som enligt äldre lag egt rätt
att utgifva egna banksedlar, skola
följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse:
l:o) Innan bankbolaget börjar
sin rörelse på grund af oktroj, meddelad
enligt denna förordning,
skall bolaget, medelst styrkt utdrag
ur bankens böcker, inför Konungens
befallningshafvande visa,
att sedlar, utgifna under bolagets
föregående oktrojer, icke äro utelöpande
till högre belopp än bolaget,
enligt hvad i denna förordning
stadgas, är berättigadt utgifva,
samt att, i öfverensstämmelse med
föreskrifterna i denna förordning,
pant för bolagets sedlar blifvit i
allmänt förvar satt.
2:o) Innehafvare af sedel, utgifven
under någon af bolagets föregående
oktrojer, skall ega lika rätt till betalning
ur bankens tillgångar, som
innehafvare af sedel, utgifven under
oktroj enligt denna förordning.
3:o) Under föregående oktrojer
af bolaget utgifna sedlar, hvilka
icke blifvit infriade, skola inräknas
i beloppet af bolagets utelöpande
sedlar.
64 §.
Varder enligt denna lag sedelutgifningsrätt
medgifven bankbolag,
som enligt äldre lag egt rätt
att utgifva egna banksedlar, skola
följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse:
l:o) Innan bankbolaget börjar sin
rörelse på grund af oktroj, meddelad
enligt denna lag, skall bolaget,
medelst styrkt utdrag ur bankens
böcker, inför Konungens befallningshafvande
visa, att sedlar, utgifna
under bolagets föregående
oktrojer, icke äro utelöpande till
högre belopp än bolaget, enligt
hvad i denna lag stadgas, är berättigadt
utgifva, samt att, i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i
denna lag, pant för bolagets sedlar
blifvit i allmänt förvar satt.
2:o) Innehafvare af sedel, utgifven
under någon af bolagets föregående
oktrojer, skall ega lika rätt
till betalning ur bankens tillgångar,
som innehafvare af sedel, utgifven
under oktroj eldigt denna lag.
3:o) Under föregående oktrojer
af bolaget utgifna sedlar, hvilka icke
blifvit infriade, skola inräknas i
beloppet åt bolagets utelöpande
sedlar.
76
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong!. Maj:ts förslag.
4:o) Sedel, som af bolaget i allmänna
rörelsen ntgifves, skall tydligt
skilja sig från bolagets sedlar
under föregående oktrojer.
5:o) Först sedan två år förflutit
från det denna förordning trädt i
kraft, skola de af bankbolaget såsom
pant för sedlar satta obligationer
ovilkorligen utgöras af de
slag, som omförmälas i § 26. Före
nämnda tid ege bolaget att för sådant
ändamål betjena sig jemväl
af andra slag af lätt säljbara, räntebärande
obligationer, derest de blifvit
af Konungens befallningshafvande
såsom pant för sedlarne godkända.
Denna förordning träder i kraft
(Kongl. Majits förslag till Lag med vissa bestämmelser
angående bankbolag med sedelutgifningsrätt.
)
Denna lag träder i kraft den 1 Januari
1887; dock att för bankbolag,
hvars rätt att utgifva egna banksedlar
grundas på tillåtelse, meddelad före
nämnda dag, fortfarande skall gälla
hvad hittills varit stadgadt.
Utskottets förslag.
4:o) Först sedan två år förflutit
från det denna lag trädt i
kraft, skola de af bankbolaget såsom
pant för sedlar satta obligationer
ovilkorligen utgöras af de
slag, som omförmälas i 26 §. Före
nämnda tid ege bolaget att för sådant
ändamål betjena sig jemväl af
andra slag af lätt säljbara, räntebärande
obligationer, derest de
blifvit af Konungens befallningshafvande
såsom pant för sedlarne
godkända. ___
Denna lag träder i kraft den 1
Januari 1887; dock att för bankbolag,
hvars rätt att utgifva egna
banksedlar grundas på tillåtelse,
meddelad före nämnda dag, fortfarande
skall gälla hvad hittills
varit stadgadt.
4:o.
Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 §
Handelsbalken.
Kongl. Maj:ts omförmälda förslag är af följande lydelse:
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
77
Lag
angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken.
Härigenom förordnas att 17 kap. 3 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:
3 §•
Häfver någon lös pant i händer njute han derutur betalning framför
alla andra. Samma rätt hafve de, hvilka innehafva af bankbolag
utgifna banksedlar, i de bolagets tillgångar, som äro satta i allmänt
förvar såsom pant för sedlarne.
Handtverkare hafve ock enahanda rätt för arfvode å det gods,
som hos honom qvar är.
Med åberopande af hvad bilagorna till Kongl. Maj:ts proposition
N:o 28 innehålla, får Utskottet hemställa,
4:o
att Riksdagen ville bifalla Kongl. Maj:ts ofvanstående
förslag.
5:o
Förslag till Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.
I detta förslag får Utskottet föreslå följande ändringar:
4 §•
Mot andra stycket af denna paragraf torde följande anmärkningar
kunna göras. Det stadgas derstädes, att den i paragrafen omförmälda
förteckningen skall i afskrift, som af den, som har att motta
-
78
Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
ga bevakningshandlingar i konkursen, blifvit bestyrkt, under de trettio
sista dagarna före inställelsedagen hållas på angifna ställen tillgänglig
för allmänheten. Deremot saknas hvarje bestämmelse om skyldighet
för gode männen, hvilka skola ingifva omförmälda förteckning i hufvudskrilt
till den som har att emottaga bevakningshandlingar i konkursen,
att göra detta så tidigt, att iakttagandet af nyssberörda tidsbestämmelse
blifver möjligt. På grund deraf har Utskottet föreslagit, att gode männen
skola åläggas att så fort ske kan ingifva nämnda förteckning.
Det föreskrifves derjemte i samma stycke af denna paragraf, att,
sedan förteckningen i hufvudskrift inkommit till den, som enligt konkurslagen
har att emottaga bevakningshandlingar i konkursen, skall förteckningen
i afskrift, som af honom blifvit bestyrkt, hållas tillgänglig
hos rättens ombudsman samt vid hvart och ett af bankens kontor. Det
skulle sålunda åligga omförmälda myndighet, som har att bestyrka afskrifterna,
att jemväl ombesörja afskrifternas utskrifvande. Denna anordning
är enligt Utskottets mening mindre lämplig. Man bör ihågkomma,
att, då detta stadgande äfven gäller enskilda sedelutgifvande
bankbolag och sparbanker, hvilka ofta hafva ett stort antal kontor,
afskrifternas antal kan blifva särdeles stort. Genom att ålägga nyss
omförmälda myndighet att äfven låta ombesörja afskrifterna, lägges
sålunda på densamma ett ofta mycket tidsödande arbete, som för öfrigt
mycket lättare kan utföras af den ifrågavarande bankens egna tjensteman.
Utskottet har derföre föreslagit, att gode männen icke blott skola
ingifva förteckningen i hufvudskrift, utan jemväl dervid foga afskrifter
till det antal, som påkallas af bestämmelsen, att afskrifter skola finnas
hos rättens ombudsman samt vid hvart och ett af bankens kontor.
6 §•
Då påskrift å banksedel om, att densamma blifvit inom tid, som
i paragrafen föreskrifves, uppvisad inför det af chefen för finansdepartementet
förordnade allmänna ombud, skall ske kostnadsfritt, bör
ock det bevis, som enligt andra stycket af denna paragraf skall af
samma allmänna ombud tillställas den, som vill aflemna banksedel,
äfven lemnas utan afgift, och har Utskottet på den grund i nämnda
stycke mellan orden »erhålle» och »bevis» infört orden »utan afgift».
Enär ordet bankbolag, som förekommer uti rubriken och ingressen
till föreliggande förslag, är missledande, så till vida, som det skulle
kunna framkalla den tanke, att lagen vore afsedd att gälla alla bank
-
Sammansatta Banko- ooh Lag-Vtslcottds Utlåtande N:o 1. 79
bolags, af hvad slag de vara må, konkurs, under det att lagen blott
skall gälla bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks
konkui s, men deiemot ingalunda- solidariska folkbanker, hafva rubrik
och ingress ändiats, på det att någon tvekan angående föremålet för
lagens bestämmelser icke må uppstå.
På grund af hvad Utskottet anfört samt bilagorna till Kongl
Maj:ts proposition N:o 28 och den vid Utskottets utlåtande fogade
bilaga innehålla, får Utskottet hemställa,
5 ro
att . Riksdagen ville, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förslag, icke kan oförändradt bifallas, för sin
del antaga följande
Lag
angående bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och
sparbanks konkurs.
Kongl. Maj:ts förslag.
Lag angående bankbolags och sparbanks
konkurs.
I bankbolags eller sparbanks
konkurs skola, jemte hvad konkurslagen
innehåller, som icke strider
mot denna lag, tillämpas följande
stadganden:
Utskottets förslag.
Lag angående bankaktiebolags,
sedelutgifvande bankaktiebolags
och sparbanks konkm''8.
I bankaktiebolags, sedelutgifvande
bankbolags och sparbanks konkurs
skola, jemte hvad konkurslagen
innehåller, som icke strider mot
denna lag, tillämpas följande stadganden
:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag,
som drifvit bankrörelse, råkat i konkurstillstånd, varde det af
rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt för chefen för finansdepartementet;
och förordne departementschefen ett allmänt ombud att
80
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
såsom god man och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga
med de gode män och syssloman, som utses på sätt i konkurslagen
stadgas.
Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom
af rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen
af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.
På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.
2 §•
Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika med
rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver
ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos rätten anmäla,
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller
försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag.
Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.
3 §•
Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne
särskildt för rättens ombudsman och särskildt för gode männen och
sysslomännen. Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage
allmänna ombudet en tredjedel.
§4.
Under anslagstiden upprätte
gode männen förteckning öfver
de borgenärer, hvilka enligt bankens
räkenskaper hafva fordran
4 §.
Under anslagstiden upprätte
gode männen förteckning öfver
de borgenärer, hvilka enligt bankens
räkenskaper hafva fordran
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kong]. Maj:ts förslag.
hos banken på grund af insättning
å depositions-, upp- och afskrifning^-
eller annan räkning, eller
ock enligt sparbanksbok; skolande
denna förteckning för hvarje borgenär
upptaga beloppet af hans
fordran, så ock, der ränta å fordringen
är utfästa, den dag, från
hvilken räntan är ogulden, jemte
räntefoten.
Förteckningen skall i hufvudskrift
af gode männen ingifvas till
den, som, enligt hvad i konkurslagen
stadgas, har att emottaga
bevakningshandlingar i konkursen;
och skall förteckningen i afskrift,
som af honom blifvit bestyrkt,
under de trettio sista dagarne före
inställelsedagen hållas tillgänglig
hos Rättens ombudsman samt vid
hvart och ett af bankens kontor fölen
hvar, som vill deraf taga del.
81
Utskottets förslag.
hos banken på grund af insättning
å depositions-, upp- och afskrifning^-
eller annan räkning, eller
ock enligt sparbanksbok; skolande
denna förteckning för hvarje borgenär
upptaga beloppet af hans
fordran, så ock, der ränta å fordringen
är utfäst, den dag, från
hvilken räntan är ogulden, jemte
räntefoten.
Förteckningen skall i hufvudskrift
af gode männen så fort ske
kan ingifvas till den, som, enligt
hvad i konkurslagen sägs, har att
emottaga bevakningshandlingar i
konkursen; börande vid hufmdskriften
fogas afskrifter till antal som påkallas
af hvad här efteråt stadgas. Sedan desammas
öfverensstämmelse med. hufvudskriften
blifvit af honom bekräftad, skall
förteckningen i sålunda styrkt afskrift
under de trettio sista dagarne före
inställelsedagen hos rättens ombudsman
samt vid hvart och ett
af bankens kontor hållas tillgänglig
för en hvar, som vill taga del af
densamma.
5 §■
Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;
och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i
konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen
uppgifvit fordringen.
Bih. till Biksd. Prof. 1886. 6 Samt. 2 Afd. 1 Höft.
11
82
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Majrts förslag. Utskottets förslag.
Särskilda bestämmelser angående sedelutgifvande bankbolags konkurs.
§ 6.
Har bankbolag med rätt att
utgifva egna banksedlar råkat i
konkurstillstånd, vill Konungen
genom allmän kungörelse förelägga
en hvar, som innehar af
bolaget utgifven sedel, att inom
två år från kungörelsens dag, vid
förlust af all betalningsrätt. uppvisa
sedeln inför det af chefen
för finansdepartementet förordnade
allmänna ombud, som låter
bokföra sedeln och kostnadsfritt
förse den med påskrift om uppvisandet.
Nämnda kungörelse bör
minst fyra gånger under hvartdera
året uppläsas i rikets kyrkor och
införas i allmänna tidningärne.
Vill den, som sålunda uppvisar
sedel, densamma aflemna, ege dertill
rätt och erhålle bevis deröfver
af allmänna ombudet. Sådant bevis
medför för den, till hvilken
beviset blifvit utfärdadt, samma
betalningsrätt som sedel, hvilken
enligt beviset blifvit aflemnad.
6 §•
Har bankbolag med rätt att
utgifva egna banksedlar råkat i
konkurstillstånd, vill Konungen
genom allmän kungörelse förelägga
en hvar, som innehar af
bolaget utgifven sedel, att inom
två år från kungörelsens dag, vid
förlust af all betalningsrätt, uppvisa
sedeln inför det af chefen
för finansdepartementet förordnade
allmänna ombud, som låter
bokföra sedeln och kostnadsfritt
förse den med påskrift om uppvisandet.
Nämnda kungörelse bör
minst fyra gånger under hvartdera
året uppläsas i rikets kyrkor och
införas i allmänna tidningarna.
Vill den, som sålunda uppvisar
sedel, densamma aflemna, ege dertill
rätt och erhålle :utan afgift bevis
deröfver af allmänna ombudet.
Sådant bevis medför för den, till
hvilken beviset blifvit utfärdadt,
samma betalningsrätt som sedel,
hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.
7 §•
För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt
konkurslagen i bolagets konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare
af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.
83
SammansaMa Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan
i konkursen, sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger.
8 §.
Gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de bankbolagets
tillgångar, hvilka äro satta såsom pant för de af bolaget utgifna sedlar,
antingen å offentlig auktion eller under hand efter som de pröfva för
konkursboet fördelaktigast.
9 §•
Visar sig under konkursen, att den för sedlarne satta pant icke
förslår till infriande af det enligt bolagets räkenskaper utelöpande
sedelbeloppet tillika med det ytterligare belopp af sedlar, hvilket, utan
att finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt, skall,
till betäckande af bristen, den särskilda ansvarighet för bolagets sedlar,
som åligger hufvudlottegarne, mot dem göras gällande på sätt nedan
stadgas.
10 §.
Det belopp, som erfordras till betäckande af den brist, hvarom
i 9 § sägs, skall af gode männen eller sysslomännen genast å hufvudlottegarne,
så långt desse äro för bristen ansvarige, uttaxeras i förhållande
till det antal lotter, en hvar af dem enligt bolagets registerbok
innehar.
Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp, som för
hvarje lott skall inbetalas, äfvensom dagen, då inbetalningen senast
skall verkställas, varde genast i allmänna tidningarna tre gånger införd,
första gången minst trettio dagar före nämnda dag; och läte gode
männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen ofördröjligen
underrätta hufvudlottegarne genom särskilda bref, som afsändas med
posten.
11 §•
A den i kungörelsen om uttaxering utsatta förfallodag skall uttaxeradt
belopp vara inbetaldt eller derför vara stäld pant eller borgen,
som af gode männen eller sysslomännen godkännes.
84
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Brister hufvudlottegare i fullgörande häraf, vare han underkastad
utmätning utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen
med företeende af rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp,
för hvilket hufvudlottegaren häftar, hos utmätningsman påkalla
utmätning; vare ock skyldig att på yrkande af gode männen eller
sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode
männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot hufvudlottegaren vidtaga
erforderliga åtgärder för tillämpning af den påföljd, som i hvarje
fall må anses lämplig.
12 §.
Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall detsamma
inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen om uttaxering utsatta
förfallodag. Sker det ej, läte sysslomännen, till gäldande af hvad
hufvudlottegaren bör betala, ofördröjligen försälja panten å offentlig
auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen.
13 §.
Å uttaxeradt belopp, som ä den i kungörelsen om uttaxering utsatta
förfallodag ej är inbetaldt, skall hufvudlottegare gälda ränta efter
sex för hundra om året från nämnda dag till dess betalning sker.
14 §.
Har uttaxeradt belopp ej influtit och säkerhet derför icke heller
blifvit stäld, eller har stöld säkerhet icke förslagit till gäldande af
belopp, hvarför den lemnats, och uppkommer förty brist i hvad för de
ifrågavarande borgenärernes förnöjande erfordras, skola gode männen
eller sysslomännen, intill dess bristen blifvit betäckt eller det belopp,
hvarför hufvudlottegarne i ifrågavarande afseende äro ansvarige, blifvit
till fullo uttaxeradt, hos de hufvudlottegare, hvilka icke afträdt sina
tillgångar till konkurs, verkställa uttaxering i förhållande till deras
lotter i bolaget; skolande i fråga om sådan fortsatt uttaxering i öfrig!
gälla hvad i 10—13 §§ finnes stadgadt.
85
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
15 §.
När bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i konkurstillstånd,
skola bolagets samtliga tillgångar med undantag af den
för sedlarne satta pant, så fort ske kan, värderas af en nämnd, bestående
af det af chefen för finansdepartementet förordnade allmänna
ombud såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene af borgenärerne
och den andre af hufvudlottegarne. Tillgångar!^ skola dervid
upptagas till det värde, de efter noggrann pröfning anses ega.
Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens beslut.
16 §.
Borgenärerne välje ledamot i nämnden i den ordning, som i 60 §
konkurslagen är föreskrifven för val af gode män eller sysslomän.
För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af hufvudlottegarne,
kalle rättens ombudsman dem att inför honom sammanträda;
och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt,
som i den för bolaget faststälda bolagsordning äro gifna för val af
styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde rättens ombudsman
kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet.
Underlåta borgenärerne eller hufvudlottegarne att utse ledamot i
nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den rätt, der bolagets
konkurs är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden
tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.
17 §•
Visar sig vid den värdering, hvarom i 15 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att de bolagets tillgångar, hvilka på grund af
nämnda § blifvit värderade, icke förslå till betäckande af all bolagets
kända, icke på banksedel grundade gäld, eller kan, der den för bolagets
sedlar satta pant befunnits otillräcklig att tillsammans med hufvudlottegarnes
särskilda ansvarighet för sedlarne bereda erforderliga medel
till infriande af de utelöpande sedlarne, hvad i sådant afseende brister icke
86
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
betäckas genom sedelinnehafvarne tillkommande utdelning af bolagets
öfriga tillgångar, skall den allmänna ansvarighet för bolagets förbindelser,
hvilken åligger hufvudlottegarne, mot dem göras gällande och
det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i bolagets tillgångar
uttaxeras å hufvudlottegarne så långt de äro för bristen ansvarige; skolande
dervid förfaras på enahanda sätt som i 10—14 §§ finnes stadgadt;
dock att, der pant eller borgen ställes för uttaxeradt belopp, borgenärerne
ega att utöfver den i 12 § bestämda tid bevilja ytterligare anstånd
af högst sex månader med inbetalande af beloppet.
18 §.
Afträdas hufvudlottegares tillgångar till hans borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas,
i hufvudlottegarens konkurs anställas jemväl af gode männen eller sysslomännen
i bolagets konkurs; och skall, der sådan talan af dem föres
och hufvudlottegarens konkurs börjats inom sex månader efter det
offentlig stämning å bolagets borgenärer utfärdades, tid, som i 36 §
nämnda lag sägs, räknas från den dag, bolagets konkurs börjades.
19 §.
Gode männen eller sysslomännen i bolagets konkurs varepligtige
att, der hufvudlottegare blifvit försatt i konkurs, deri så väl för bolagets
konkursbo som å öfrige hufvudlottegares vägnar bevaka hvad förstnämnde
hufvudlottegare på grund af sin delaktighet i bolaget är skyldig
tillskjuta, samt, intilldess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära derå
belöpande utdelning.
20 §.
Utan hinder deraf att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit,
må utdelning i bolagets konkurs ega rum. 1 den mån medel influtit
för den för sedlarne satta pant eller efter uttaxering, som grundas
på hufvudlottegarnes särskilda ansvarighet för sedlarne, må utdelning
af sagda medel till sedelinnehafvare ega rum; och skall utdelningen
beräknas å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp af
sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att finnas
87
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; egande borgenär,
som iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger, att för fordran, som nu
är nämnd, uppbära derå belöpande utdelning; dock att sedel, som genom
utdelningen ej varder till fullo infriad, skall, innan utdelningen må
lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda § sägs.
21 §.
Ej må bolagets konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade
an in älningstid förflutit.
Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt
före den 1 Januari 1887.
Varder sedelutgifvande bankbolag, hvars rätt att utgifva egna
sedlar grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, försatt i konkurs,
gälle i afseende derå hvad i äldre lag finnes föreskrifvet.
6:0.
Förslag till lag angående tillägg till och ändring i Lagen
för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830.
§ 5.
Enligt mom. 2 af denna paragraf skulle Riksbanken utöfver det
enligt mom. 1 af samma paragraf medgifna belopp vara berättigad till
en sedelutgifning af högst fyratiofem millioner kronor, under vilkor
att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade, nemligen: vexlar, betalbara inom eller utom riket,
statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utlandets börser noteras, samt lätt säljbara utländska statspapper.
Enligt Utskottets mening kan dock åtgärden att inskränka de tillgångar,
88
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1
som få läggas till grund för berörda sedelutgifning till de ofvan nämnda,
lätteligen förorsaka vissa olägenheter. Det skulle sålunda kunna hända,
att under tider, då Riksbanken skulle behöfva i större utsträckning än
vanligt begagna sig af sin sedelutgifningsrätt, berörda tillgångars knapphet
komme att lägga hinder i vägen derför, i ty att, såsom erfarenheten
visat, dessa tillgångar ej alltid uppnå ett belopp af fyratiofem
millioner kronor. Sålunda uppgingo omförmälda tillgångar under första
hälften af år 1884 till högst 43-7 och lägst 40-4 millioner kronor. Derjemte
är att taga med i betraktande, att Riksbanken skulle kunna, just
i syfte att städse hålla sin sedelutgifningsrätt uppe vid dess maximum,
föranledas till att söka öka de tillgångar, som enligt förevarande mom.
skulle få läggas till grund för ifrågavarande del af bankens sedelutgifning,
och att stadgandet sålunda komme att leda till en för näringslifvet,
skadlig förändring af förhållandet mellan bankens inköp af obligationer
och statspapper samt diskontering och köp af vexlar å ena sidan
och dess öfriga utlåningsrörelse å den andra. För att undvika dessa
faror har Utskottet föreslagit, att Riksbanken bland de tillgångar, som
få läggas till grund för omförmälda sedelutgifning å högst fyratiofem
millioner kronor, äfven må få inräkna fordringar, för hvilka banken
bär säkerhet i obligationer, vågförda effekter och inteckningar.
På grund af det anförda och med åberopande af hvad bilagorna
till propositionen N:o 28 om förevarande förslag innehålla, får Utskottet
hemställa,
6:o.
att Riksdagen ville, under förklarande att Kongl.
Maj:ts sist omförmälda förslag icke kan bifallas i oförändrad!
skick, för sin del antaga följande
Lag
angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830.
Härigenom förordnas, att nedannämnde §§ i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830 skola erhålla följande lydelse:
89
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
Kong], Maj:ts förslag.
§ 5.
Mom,. 1. Banken ege att utgifva
sedlar till det belopp, som
motsvaras af följande tillgångar:
a) metallisk kassa, så beräknad
som i § 6 sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller
under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt
eller omyntadt guld; och
c) hos bankinrättningar eller
handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
Mom,. 2. Utöfver det enligt mom.
i medgifna belopp vare banken
berättigad till en sedelutgifning af
högst fyratiofem millioner kronor
under vilkor att de på grund häraf
utgifna sedlar motsvaras af följande
tillgångar sammanräknade:
a) vexlar, betalbara inom eller
utom riket;
b) statens, allmänna! hypoteksbankens
och andra inhemska obligationer,
som å utlandets börser noteras;
samt
c) lätt säljbara utländska statspapper.
Utskottets förslag.
5 §•
Mom. 1. Banken ege att utgifva
sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande tillgångar:
a) metallisk kassa, så beräknad
som i § 6 sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller
under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt
eller omyntadt guld; och
c) hos bankinrättningar eller
handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
Mom. 2. Utöfver det enligt mom.
1 medgifna belopp vare banken
berättigad till en sedelutgifning af
högst fyratiofem millioner kronor
under vilkor att de på grund häraf
utgifna sedlar motsvaras af följande
tillgångar sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b)
statens, allmänna hypoteksbankens
och andra inhemska obligationer, som, å
utlandets börser noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller utom
riket; samt
d) fordringar, för hvilka banken
egen säkerhet i obligationer, vågförda
effekter och inteckningar.
§ 6.
Såsom bankens metalliska kassa skall beräknas allt inom landet
befintligt, banken tillhörigt svenskt och utländskt guldmynt, omyntadt
guld samt i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse med
konventionen den 27 Maj 1873 pregladt sifvermynt.
Bih. till Likså. Prof,. 1886. 6 Sami. 2 Afä. 1 Haft.
12
90
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än femton
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af § 5 mom. 2 utgifna
sedlar öfverstiga trettiofem millioner kronor, banken hålla i metallisk
kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan
grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.
Den del af metalliska kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas
vid mindre belopp, än som svarar mot fyra femtedelar af den
metalliska kassan i dess helhet.
§ 7.
Guld i plants, som för bankens räkning aflemnas till myntverket,
skall af banken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller två
tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld med afdrag
af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der smidbargöring
och skedning ifrågakomma, af derför stadgade utgifter; dock må fullmäktige,
när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden
eller någon del deraf.
§ 8.
Uppgifter rörande bankens ställning skola offentliggöras på sätt
och i den ordning, reglementet för banken närmare bestämmer.
§ 9.
Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning
skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna
lag faststälda grunder.
§ 10.
I fråga om enskildes rätt att ingå bolag för drifvande af bankrörelse
galle hvad derom särskildt är stadgadt eller framdeles af
Konung och Riksdag stadgadt varder.
91
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än
på sätt i Regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt är, och ege i afseende
på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande
lagar.
Med hänsyn till hvad här ofvan blifvit anfördt får Utskottet slutligen
hemställa
7:o
att Herrar L. O. Smiths och J. Petterssons i Mfvesta
ofvan omförmälda motioner måtte anses vara
genom Utskottets föregående hemställanden besvarade.
Stockholm den 28 April 1886.
På Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets vägnar:
Axel Bergström.
Beservationer anmälda:
beträffande I) Lagen angående bankaktiebolag:
vid 4 §:
af Herr Dcihn, hvilken anfört:
»Då en skilnad i denna § blifvit gjord mellan egentliga aktiebanker
och s. k. folkbanker, sparkassor in. m., så att dessa senares
verksamhet begränsas till antingen en viss samhällsklass eller
92 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
ett bestämdt inskränktare område, har det synts mig, som om etthundratusen
kronors grundfond vore tillräcklig; helst åtskilliga dylika
bankinrättningar för närvarande ega icke ens hälften af nämnda summa
i grundfond. Och anser jag derför, att i 4 § orden tvåhundratusen böra
utbytas mot etthundratusen''».
I denna reservation har Herr Hans Andersson i Nöbbélöf instämt;
af Herrar Lyttkens, J. A. Johansson från Kalmar och Sjö, samt
af Herr J. Anderson i Tenhult, som anfört:
»I 4 § har Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet föreslagit, att
bankaktiebolags grundfond skall i regeln bestämmas till minst en million
kronor, dock så att Konungen må i vissa fall kunna oktrojera
bankaktiebolag jemväl med mindre grundfond och till och med till belopp
af 200,000 ki-onor.
I motsats härtill har jag för min de! ansett, att smärre samhällen,
som sakna förmåga att åstadkomma en så stor grundfond, som
den Utskottet föreslagit, icke borde förmenas att bilda bankaktiebolag
med lägre grundfondsbelopp för tillgodoseende af det behof af omsättningsmedel,
som inom sådant samhälle kan förefinnas i lika hög grad
som inom större och rikare, och har jag derför inom Utskottet yrkat,
att det lägsta belopp, hvartill grundfonden under de af Utskottet angifna
förhållanden må kunna af Konungen bestämmas, icke bort sättas
högre än till 100,000 kronor»;
vid 13 §:
af Herrar Bergström, Claeson, Ericsson, Peyron, Sandberg, Bäckström
och Rääf, hvilka ansett Utskottet hafva bort tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, att af bankaktiebolags behållna årliga vinst minst tjugu
procent skola afsättas för bildande af reservfond.
hvad angår 3) Lagen angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt:
vid 2 §:
af Herr Lyttkens, hvilken anfört:
»På de skäl som finnas anförda i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
och i bankkomiténs utlåtande anser jag att de sedelutgifvande ban
-
93
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
kernas sammanlagda sedelutgifningsrätt bör bestämmas till femtio millioner
kronor.»
I denna reservation hafva Herrar Thomasson, H. Andersson i Nöhhelöf
och J. A. Johansson från Kalmar instämt;
af Herr Gumodius;
af Herr Ha/m, som anfört:
»På de skäl bankkomitén (sidorna 277—278) framlagt anser jag
för min del, att samtliga bankbolags sedelutgifningsrätt bör begränsas
till femtio millioner kronor. 2 § komme då att lyda:
2 §•
Bankbolags sedelutgifningsrätt skall vara grundad på värdepapper
på sätt i 25 och 26 §§ närmare förmäles.
Sedelutgifningsrätt må ej medgifvas utöfver ett sammanlagdt belopp
af femtio millioner kronor för samtliga bankbolag.»
af Herr J. Anderson i Tenhult, hvilken anfört (se reservation härnedan),
och
af Herr Sjö;
vid 8 § senare momentet:
af Herr Stråle;
vid 19 §:
af Herr J. A. Johansson från Kalmar, hvilken ansett ordet »tjugu»
böra utbytas emot »femtio»;
af Herr J. Anderson i Tenhult, hvilken anfört (se reservation här
nedan), samt
af Herr Dahn. hvilken anfört:
»Då enligt detta lagförslag de enskilda bankernas grundfonder
till största delen komma att förvandlas till grundfondshypotek för sedel
-
94 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
utgifningsrätten och följaktligen i det hela taget endast en enkel ansvarighet,
motsvarande grundfondens belopp, förefinnes för bankernas
öfriga förbindelser, har jag ansett, att, i likhet med hvad som är bestämdt
för aktiebanker, reservfonden bör utgöra 50 procent af grundfonden.
Hvadan i 19 § ordet tjugu bör utbytas mot ordet femtio»;
vid 25 §:
af Herr Bolin, hvilken i öfverensstämmelse med hvad han anfört
i fråga om 2 §, yrkat, att 2 stycket af förevarande paragraf borde utgå;
af Herr J. Anderson i Tenhutt, hvilken anfört (se reservation här
nedan), samt
af Herr Sjö:
vid 30 §:
af Herrar Bergström, Claeson, Ericsson, Peyron, Sandberg, Bäckström
och Bääf hvilka tillstyrkt antagande af Kongl. Maj:ts förslag i oförändradt
skick;
af Herr Stråle;
af Herr Sjö, hvilken yrkat att paragrafen måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
»Finnes bankbolag hafva sedlar på en gång utelöpande utöfver
det belopp, som bolaget, enligt hvad här ofvan föreskrifvet är, eger
utfärda, skall bolaget till statsverket erlägga ett tusen kronor för hvarje
dag dess utelöpande sedlar öfverskridit det tillåtna beloppet och åligge
Konungens Befallningshafvande att förhållandet hos Konungen genast
anmäla. Ofverskrides sedelutgifningen ofta eller är förseelsen eljest af
svårare beskaffenhet, ankomme på Konungen att återkalla det bolaget
lemnade tillstånd att utgifva egna banksedlar»;
vid 31 § 2 stycket:
af Herr Bergström, hvilken ansett annan förändring i detta stycke
icke böra vidtagas, än att, med anledning af Utskottets beslut vid 2 §,
orden »tre femtedelar» utbyttes mot ordet »hälften»;
95
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
af Herr Claeson, hvilken icke ansett någon förändring i detta
stycke böra vidtagas, så att med tillämpning af Utskottets beslut vid
2 § det belopp sedlar å tio kronor, som de sedelutgifvande enskilda
bankerna egde rätt att hafva utelöpande, finge bestiga sig till högst 36
millioner kronor;
i denna reservation hafva Herrar Ericsson, Sandberg, Bäckström och
Rääf instämt;
af Herr Stråle:
af Herr J. Anderson i Törnhult, hvilken anfört (se reservation här
nedan);
af Herr Halm, hvilken anfört:
»Då Utskottet föreslagit en successiv indragning af enskilda
bankernas tiokronesedlar under den närmast följande oktrojen och ju
äfven meningen är, att riksbanken småningom skall blifva ensam sedelutgifvande
bank, synes mig att, i mån af tiokronesedlarnes indragning,
den i 2 § bestämda sedelutgifningsrätten bör minskas med ett de indragna
tiokronesedlarne motsvarande belopp. Då riksbanken naturligtvis
måste lemna omsättningsmedel i samma valör som de indragna
privatbanksedlarne, blifver en ökad utgifning af högre sedelvalörer från
enskilda bankerna öfverflödig. Man kan äfven tänka sig, enligt redan
gällande praxis, riksbankens tior och femmor skrinlagda och utbytta
mot enskilda bankernas femtior till föga fromma för den ett beqvämt
omsättningsmedel behöfvande allmänheten.
För att i någon mån göra förlusten af tiokronesedlarne mindre
känbar anser äfven jag, att det i 31 § bestämda belopp af tre femtedelar
af hela sedelutgifningen bestämmes till hälften af densamma, d. v. s.
till tjugufem millioner kronor. 31 § skulle således lyda:
31 §.
De sedlar, som af bankbolag må utgifvas, skola ställas till innehafvaren
att utan ränta vid anfordran inlösas.
Banksedlar må lyda å tio, femtio, ett hundra, femhundra och ett
tusen kronor; varande det dock bankbolag förbjudet vid äfventyr, som
96
Sammansätta Banko- och Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 1.
30 § sägs, att hafva sedlar å tio kronor utelöpande till högre sammanlagdt
belopp än hälften af hvad Konungen medgifvit, att bankens sedelutgifning
högst må utgöra.
Under åren 1890, 1892, 1894, 1896 och 1898 indragas bankbolagens
tiokronesedlar med en femtedel hvardera året.
Samtidigt minskas den i 2 § medgifna sedelutgifningen med belopp,
motsvarande de indragne tiokronesedlarne»;
af Herr Gumoelius, som anfört:
.»I sammansatta Utskottet .blef, vid »första läsningen», framlagdt
ett förslag om tiokronesedlarnes amorterande under de tio åren 1889—
1898 med en femtedel inom hvart annat års utgång, således inom åren
1890, 1892, 1894, 1896 och 1898._
Detta yrkande segrade då visserligen i en kontrapropositionsvotering,
men förlorade i hufvudvoteringen på två röster, vid hvilket förhållande
förslagsställaren vid »andra läsningen» afstod från att draga
yrkandet under ny votering, utan föll undan till fördel för ett de enskilda
bankerna än mera tillmötesgående förslag, som förmodades kunna,
såsom utgörande en förmedling, kring sig samla skilda meningars
representanter.
Då emellertid denna förmodan icke vunnit bekräftelse, utan från
den ena sidan flere reservationer anmälts mot Utskottets beslut att såsom
sitt upptaga ifrågavarande förmedlingsförslag, så föranledes jag
deraf att återupptaga och såsom reservation framlägga det här ofvan
antydda förslaget, nemligen:
att åt 31 § gifves följande lydelse:
»De sedlar — — — — — inlösas.
»Banksedlar må lyda endast å femtio, etthundra,
femhundra och ett tusen kronor samt till och med år
1898 jemväl å tio kronor. Sistnämnda sedlar få dock,
i förhållande till hvad banks på värdepapper grundade
sedelutgifning högst må utgöra, icke hållas utelöpande
till högre sammanlagdt belopp, än
fem tiondedelar under åren 1889 och 1890,
fyra » » » 1891 » 1892,
tre » » » 1893 » 1894,
två » » » 1895 » 1896 och
en tiondedel » » 1897 » 1898,
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 97
efter hvilken tid sedlar å tio kronor icke vidare få af
bankbolag utgifvas.
»Finnes bankbolag — — — — — 30 § sägs»;
vid 36 §:
af Herrar Bergström, Claeson, Ericsson, Leffler, Peyron, Sandberg, Bäckström
och Tida/, hvilka ansett sig icke kunna biträda Utskottets beslut i
afseende å de till samma paragraf gjorda tillägg, utan till bifall förordat
paragrafen i oförändradt skick; och
af Herr Stråle, hvilken dessutom anmält reservation mot åtskilliga delar
af motiveringen till ifrågavarande lag.
Herr J. Andersons i Tcnhult ofvanberörda reservation är af följande
lydelse:
»Då jag anser, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt i och
genom denna nya lag i någon mån bör inskränkas, för att så snart
lämpligen ske kan upphöra, har jag ansett att nedannämnda paragrafer
böra hafva följande förändrade lydelse:
2 § mom- 2. Sedelutgifningsrätt grundad på guld och värdepapper
må ej medgifvas utöfver ett sammanlagdt belopp af fyratio millioner
kronor för samtliga bankbolag.
25 § mom. 2 bör utgå.
31 § mom. 2. Banksedlar må lyda endast å femtio, ett hundra,
femhundra och ett tusen kronor samt till och med år 1893 jemväl å
tio kronor. Dock vare bankbolag förbjudet att under år 1889 hafva
sedlar å tio kronor utelöpande till högre belopp än femton millioner
kronor för samtliga bankbolag, hvilket belopp minskas med en femtedel
under hvart och ett af derpå följande fyra år, så att bankbolags
rätt att utgifva sedlar å tio kronor med 1893 års utgång upphör.
Mom. 3. Finnes bankbolag — — — — - i 30 § sägs.
19 §. Då den nuvarande solidariska ansvarigheten med denna
lags trädande i kraft kommer att upphöra, anser jag att afsättning
enligt 19 § till reservfonden bör fortgå, tills denna fond uppgått till
minst tjugufem procent af bolagets grundfond.
Bih, till Riksd. Prot. 1886. 6 Sami 2 Afd. 1 Höft.
13
98
Sammansätta Banko- och Lag-Utshottets Utlåtande N:o 1.
I sammanhang med dessa yrkanden har jag ansett, att omredigering
borde ske af 1 och 26 §§ samt 1 mom. af 2 och 25 samt 4 mom.
af 64 §.»
Dessutom hafva reservationer anmälts:
I fråga om 5) Lagen angående bankaktiebolags, sedelutgifvande
bankbolags och sparbanks konkurs:
vid 12 §:
af Herr J. Anderson i Tenlwlt, hvilken anfört:
»Då den i 12 § medgifna tid af sex månader för inbetalning af
uttaxeradt belopp, för hvilket pant eller borgen jemlik! föregående paragraf
blifvit stäld, synes vara allt för högt tilltagen och uteslutande
afse bankdelegarnes fördel utan tillbörlig hänsyn till sedelinnehafvarens
rätt, anser jag denna tid böra bestämmas till högst två månader, enär,
om dertill lägges den tid, som förflyter från utfärdandet af kungörelsen
om uttaxeringen och till förfallodagen, bankdelegare ändock erhålla en
respittid af minst tre månader, utom den antagligen långa tid, som åtgår
från konkursens början, innan det visat sig att den för sedlarne satta
pant icke förslagit till infriande af bankens utelöpande sedlar. Jagyrkar
således fortfarande, att den i ofvannämnda paragraf bestämda
tid af sex månader nedsättes till två månader.»
beträffande 6) Lagen angående tillägg till och ändring i lagen för
Rikets Ständers bank den I Mars 1830:
af Herr Dalm, hvilken anfört:
»Då intagande i lagen för Rikets Ständers bank af bestämmelser
angående riksbankens metalliska kassa och sedelutgifningsrätt vore en
utvidgning af konungamakten på Riksdagens bekostnad och då Riksdagen
väl ej kan sägas hafva missbrukat sin makt och således ej heller
gjort sig förtjent af misstroende, kan jag ej för närvarande vara med
om att göra här föreslagna bestämmelser till lag.
99
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Hvar och en känner hvilka strider, som utkämpats, för att till
riksbankens förstärkning få bibehålla någon del af bankovinsten. Skulle
hvad här föreslagits blifva lag, tror jag för min del att riksbankens
utveckling och förmåga att utvidga sin verksamhet skulle komma att
väsentligen hämmas, för att ej säga omöjliggöras. Jag yrkar derföre
afslag på här berörda lagförslag»;
af Herr •/. Anderson i Tenkult. samt
af Herr Sjö.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
I
Rättelser
i Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
sid. 29 rad 6 och 7 uppifrån (Utskottets förslag 28 §) står: i beslut derom deltaga.
läs: deltaga i beslut derom.
» 33 » '' 21 » ( » » 41 § litt. b) står: å hans andel sig be
löper;
läs:
belöper sig å hans andel;
» 62 » 14 » ( » » 30 §) står: föreskrifvet är
läs: är föreskrifvet
» 68
» 69
» 79
» 82
» 89
» 5 nedifrån ( » »46 §) står: beviljat
läs: bolagsstämma beviljat
»9 och 10uppifrån( » » 48 §) står: i beslut derom deltaga.
läs: deltaga i beslut derom.
» 18 » (Utskottets förslag) står: sedel utgifvande bankak
tiebolags
läs:
sedelutgifvande bankbolags -
» 3 » (Kongl. Maj:ts förslag) står: § 6 läs: 6 §
» 2 » (Utskottets förslag) står: 5 § läs: f 5
Bill. till Likså. Prof. 1886- 6 Samt 2 Afd.
Bilaga
till
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande i
anledning af Kongl. Majits Proposition N:o 28 med
förslag till lag angående bankbolags och
sparbanks konkurs.
Bill. till Rilcsd. Vrot. 1880. 6 Sami. 2 Afd. 1 Haft.
1
.
4
\
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl,
Maj:ts Högsta Domstol Onsdagen den 9 Februari 1881.
Första rummet.
N är varand e;
Justitieråden: Friherre Leuhusen,
Almqvist,
Carleson,
Rabe,
Olivecrona,
von Segebaden,
Lindhagen.
Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 17 sistlidne
December, de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande remitterade
lagförslag, nemligen:
Do) Förslag till Förordning angående enskilda sedelutgifvande
banks, aktiebanks och sparbanks konkurs;
2:o) Förslag-till Förordning angående vissa lagbestämmelser med
afseende på enskilda banker; och
4
3:o) Förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 9, 52
och 79 §§ Konkurslagen,
för närmare granskning cirkulerat emellan Högsta Domstolens
ledamöter, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
omförmälda förslag bilagda detta protokoll.
Do.
Förslag till Förordning angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks
och sparbanks konkurs.
Justitierådet Lindhagen yttrade: De enskilda sedelutgifvande bankerna
här i riket hafva enligt gällande banklag sin säkerhet till ej ringa
del grundad på lottegarnes solidariska ansvarighet. Med stöd af denna
hafva bankerna öppnat och utvecklat sin rörelse; i förlitande på densamma
har allmänheten med dem inlåtit sig i affärer och emottagit
deras sedlar. De ömsesidiga rättsförhållanden, som sålunda uppkommit,
böra bedömas efter de lagar, som gälde då de uppstodo; och när kollision
inträffar, lärer afgörandet böra tillkomma domstolarne och icke
lagstiftningen. Till denna erinran ledes man ofrivilligt vid genomläsningen
af sista raderna i föreliggande förslag, enligt hvilka den tillämnade
lagen strax skulle träda i kraft, endast med den inskränkning
att han ej blefve gällande i de mål, som göras anhängiga före utgången
af Juni månad året näst efter det lagen utfärdas. Fåfängt må man
nemligen invända, att här är fråga endast om processuella föreskrifter,
som kunna träda i verket när som helst. Då nästföljande lagförslag,
hvilket skulle innehålla de konstitutiva stadgandena om »solidariska
bolagsmännen», härom endast säger i § 3, att »den ansvarighet för
bankens förbindelser, som åligger de solidariska bolagsmännen, må ej
mot dem göras gällande i annan ordning, än uti Förordningen om
enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks och sparbanks konkurs finnes
stadgadt» och således icke innehåller någonting annat än en hänvisning
till den författning, hvarom nu är fråga, så är uppenbart, att de solidariska
bolagsmännens ansvarighet bestämmes i denna senare författning,
hvilken ej blott behandlar sättet att göra de solidariska bolagsmännens
ansvarighet gällande, utan ock med det samma bestämmer
vidden af denna ansvarighet. Ej heller kunna de nu föreslagna föreskrifterna
anses såsom varande allenast en lagförklaring i afseende å
nämnda ansvarighet, hvilket visar sig redan genom otänkbarheten deraf
D
att vid stiftandet af nu gällande banklag, der denna ansvarighet uttryckes
allenast genom orden »solidariska bolagsmän», man i dessa två
ord skulle inlagt allt det och just det innehåll, man nu söker uttrycka
genom en hel författning; utan man bör öppet vidgå hvad som icke
kan ordas bort, eller att man här bär framför sig en alldeles ny lagstiftning,
hvilken ej bör fä verka retroaktivt på redan bestående rättsförhållanden.
Det synes således, som skulle eu lag i öfverensstämmelse
med ifrågavarande förslag icke kunna göras gällande, så vidt kap. 2
angår, annorlunda än i den mån de sedelutgifvande bankerna, efter
utgången af de nuvarande oktrojerna, erhålla nya sådana.
Jag har tagit lagförslagets slutord till utgångspunkt för min
granskning af den anledning, att tanken derigenom ledes till närmare
betraktelse af den ställning, den tillämnade nya lagen skulle intaga.
År det sä att, på sätt nyss är sagdt, denna lag icke bör kunna göras
tillämplig annat än småningom och efter längre tid, så fyller han icke
något stundens kraf. Under tiden kan en så speciel undantagslag som
den -angående sedelutgifvande banker mycket lätt komma att undergå så
väsentliga förändringar, att det ansvarsförhållande, hvilket man nu vill
genom lagstiftningen reglera, icke längre vore det samma då de nya
oktrojerna meddelades, hvarigenom skulle inträffa, att lagen icke heller
då kunde användas, och att man sålunda stiftat en lag, som aldrig
blefve tillämplig. Vidare är det i formelt afseende allt annat än eu
fördel att bredvid den allmänna konkurslagen få eu särskild sådan för
åtskilliga banker; och oegentligheten af en sådan anordning är så
mycket större, när det såsom här icke linnes annat än en fullkomligt
godtycklig gräns emellan föremålen för den allmänna och den speciella
lagen, såsom exempel på hvilken senare omständighet kan anföras, att
den föreslagna speciallagen skulle gälla äfven för rikets sparbanker,
deraf större delen hafva en mycket inskränkt och enkel affärsverksamhet,
under det att samma lag icke ansetts behöflig med hänsyn till bankirfirmor
och andra vare sig bolag eller enskilda personer, som hafva den
mest utsträckta och invecklade rörelse. Aktiebankerna och sparbankerna
hafva en så underordnad ställning i förslaget, att de synas medtagna
nästan endast för fyllnads skull. Om dem stadgas ingenting
annat, än att vid inträffande konkurs ett allmänt ombud skall utses för
att deltaga i konkursboets förvaltning, och att bevakning af alla fordringar
hos sådan bank skall ske på en gång i föreslagen ordning,
utan att fordringsegarne sjelfva behöfva dermed taga någon befattning;
men dessa nya stadganden, om de anses nödiga och ändamålsenliga,
äro så enkla och så föga vidlyftiga, att de utan svårighet kunna in
-
6
föras i allmänna konkurslagen, hvarigenom vunnes åtminstone så mycket,
att lagstiftningen icke rycktes sönder mer än som är alldeles oundgängligt.
Det, vill, efter min uppfattning, således synas: att det förtjena!-ett noggrant öfvervägande, huruvida en sådan lag, som den i 2 kap.
föreslagna, för närvarande kan vara nödig eller lämplig; att i hvarje
tall det, som af handlas i kap. 1, bör införas i allmänna konkurslagen,
hvarigenom den speciella lagen får eu konseqvent och hållbar begränsning^
då han inskränkes till de likartade bolag, som hafva fått den
alldeles speciella rättigheten att utgifva sedlar, som gå man och man
emellan lika med rikets mynt; samt att den sålunda begränsade lagen icke
bör få tillämpas annat än i den mån nya oktrojer för sedelutgifvande
banker hädanefter meddelas.
1 §.
Enär meningen med den i sista stycket af denna paragraf förekommande
bestämmelsen, att på den, hvilken förordnat här föreslagna
allmänna ombud, skulle ankomma att, när så skäligt pröfvades, entlediga
ombudet, icke kunde vara att upphäfva den i gällande allmänna konkurslag
Rätten tillagda befogenhet att i de uti 64 § konkurslagen angifna
fall från konkursboets förvaltning skilja god man eller syssloman och
således äfven det allmänna ombudet, hvilken enligt hvad förut i paragrafen
förekomme, skulle såsom god man och syssloman i nämnda
förvaltning deltaga, erinrades af Justitieråden Friherre Leuhusen. Gc/rleson,
Rabe, von Segebaden och Lindhagen, att ordalagen i paragrafens sista
stycke matte ställas sa, att deraf tydligt framginge, att någon ändring
i konkurslagens nämnda stadgande icke skett.
2 §.
Då den i 66 § konkurslagen Rätten eller borgenärerne tillerkända
rätt att, der gode männen eller sysslomannen vilja dela förvaltningen
sig emellan, bestämma, om och i hvad mån det ske må, möjligen kunde
leda dertill, att det af chefen för finansdepartementet eller af Konungens
Befallningshafvande förordnade ombudets skyldighet och befogenhet att
deltaga i förvaltningen i dess helhet kunde genom ett dylikt beslut
om fördelning inskränkas, anmärkte Justitieråden Friherre Leuhusen,
Carleson, Håle, von Segebaden och Lindhagen, att i denna paragraf borde
införas ett stadgande, hvarigenom sådant förekommes.
Justitieråden Friherre Lenhusen. Både, von Segebaden och Lindhagen
yttrade: Enär fordringsegare kunde drabbas af stora förluster och allt
förtroende till den i förevarande och nästföljande §§ föreslagna gemensamma
bevakning för alla här omförmälda borgenärer skulle rubbas,
derest skiljaktigheter kunde förefinnas emellan de exemplar af förteckningen
å vissa. af bankens fordringsegare, Indika vid bankens kontor
funnits tillgängliga, och den förteckning å dessa fordringsegare, som å
inställelsedagen blefve af Rättens ordförande uppläst, borde, till förekommande
häraf, senare stycket i denna paragraf omskrifvas, så att
deri blefve stadgadt, att förteckningen skulle i hufvudskrift af gode
männen ingifvas till den som enligt hvad i konkurslagen stadgas har
att emottaga bevakningshandlingar i konkursen, samt att af honom
bestyrkta afskrifter af den sålunda ingifna förteckningen skulle under
de trettio sista dagarne före inställelsedagen hållas tillgängliga hos
Rättens ombudsman samt vid hvart och ett af bankens kontor.
4 tf.
Då föreskrift blifvit intagen uti ingressen till ifrågavarande förslag
derom att i de konkurser, hvarom vore fråga, skulle tillämpas, förutom
förslagets stadgande!), jemväl hvad konkurslagen innehölle som icke
strede mot dessa stadgande^ ansågo Justitieråden Friherre Leuhusen,
Carleson, Hake, ron Segebaden och Lindhagen andra stycket i denna paragraf
höra utgå såsom obehöfligt och äfven i någon mån vilseledande.
•5 J
Justitieradet
Rabe yttrade: På samma skål, som vid granskningen
^Högsta Domstolen af sistlidna års riksdags Förslag till ändring af
G7 § konkurslagen blifvit af Högsta Domstolens flesta ledamöter anförda
8
mot bifall till nämnda förslag, enligt hvilket borgenärerne uti konkursen
i allmänhet skulle få bestämma arfvodet till Rättens ombudsman, bör
efter mitt omdöme eu sådan rättighet icke heller medgifvas borgenärerne
uti nu ifrågavarande konkurser.
Hvad angår den arfvodes-andel, som borde tillkomma det allmänna
ombud i de konkurser, om hvilka förslaget handlar, finner jag förslaget
härutinnan icke gifva anledning till anmärkning, så vidt rörer arfvodet
i aktiebanks eller sparbanks konkurs, men, med afseende å omfattningen
af de göromål, som i enskild sedelutgifvande banks konkurs
skulle åligga bemälda ombud, synes mig skäligt och lämpligt vara, att
’/.s-del af hela arfvodet för sådant konkursbos förvaltning, ej blott '' a-del
af det arfvodesbelopp, som återstår sedan Rättens ombudsmans andel
utgått, tillerkändes omförmälda ombud, samt att öfriga beloppet fördelades
emellan Rättens ombudsman och de af borgenärerne valde gode
män eller syssloman efter den i 67 § konkurslagen bestämda grund.
ös'' <>■
Enär föreskriften, att vid den värdering, hvarom förevarande
§ handlar, bankens tillgångar skulle upptagas till det belopp, hvartill
de vid tiden för värderingen kunde i penningar förvandlas, skulle
kunna -föranleda, att fordringar, hvilka förföllo till betalning innan
någon utdelning till borgenärerne kunde komma i fråga, upptoges
endast till det pris, de vid en ögonblicklig försäljning ansåges betinga,
ehuru någon tvekan hos värderingsmännen icke förefunnes derom, att
fordringarne skulle å deras förfallodagar till fullo infrias, hemstälde
Justitieråden Friherre Leulvusen, Rahe och von Segébaden, att omförmälda
föreskrift måtte omredigeras så, att endast de bankens tillgångar, hvilka
af värderingsmännen antoges böra genom försäljning för konkursboets
räkning realiseras, blifva värderade enligt den i förslaget utsatta värderingsgrunden.
Då det syntes vara hvarken lämpligt eller behöflig^ att söka genom
lag på förhand bestämma de grunder, värderingsmännen borde
följa vid bedömandet af tillgångarnes värde, hemstälde Justitierådet
Lindhagen, att sista punkten i första stycket måtte utgå.
§ ?’•
Då meningen i slutet af sista stycket måste vara, att ordföranden
endast egde att för tillfället tillkalla annan person att deltaga i värde
-
9
ringen till dess den frånvarande inf nne sig, hemstälde Justitieråden
Friherre Leuhusen, Rote, ron Segebaden o h Lindhagen, att ordalagen måtte
ställas i öfverensstämmelse härmed t. ex. derigenom att orden »utse
annan person att i den frånvarandes ställe» utbytas mot orden »tillkalla
annan person att i dennes frånvaro»---—
§ 9.
Justitieråden Friherre Leuhusen, Både, von Segebaden och Lindhagen
ansågo, att i senare stycket borde utsättas, dels att gode männen eller
sysslomännen skulle genast foga anstalt, att kungörelsen om uttaxeringen
blefve i allmänna tidningarne införd, dels ock att de särskilda brefven
skulle ofördröjligen till delegarne afsändas.
§ 10.
Justitieråden Friherre Leulmsen, Rahe, von Segebaden och Lindhagen
hemstälde att, till undvikande af missförstånd, senare styckets första och
andra led borde närmare sammanslutas, och tredje leden deremot mera
skiljas från de andra, hvilket kunde ske exempelvis derigenom att ordet
»bolagsmannen» uteslötes samt orden »och åligga» utbyttes mot »åliggande».
Justitierådet Lindhagen, som instämde i denna anmärkning endast
för den händelse att andra stycket skulle qvarstå, erinrade emellertid
fö t sin del att, då här vore fråga ej om sedelutgifvande banker utan
om deras solidariska bolagsmän, hvad i andra stycket förekommer borde
upptagas i allmänna utsökningslagen och allmänna konkurslagen, dit
det rätteligen hörde, och uteslutas ur förevarande författning. Komme
sådant dock ej att ske, borde åtminstone erinran göras i nämnda allmänna
lagar derom att i ämnet vore särskild! stadgadt.
§ 13.
Justitieråden Friherre Leulmsen, Rabe, von Segebaden och Lindhagen
ansågo ny uttaxering böra ega rum äfven i det fall, att den för uttaxerad
t belopp stälda säkerhet vid verkstäld realisering visade sig otillräcklig
för det afsedda ändamålet; och borde derför ordalagen i denna
Bih. till Likså. Prof. 1886. 6 Sund. 2 Afd. 1 Haft. 2
10
paragraf så ändras, att livad här föreskrifves komme att gälla äfven
för detta fall.
Slutorden »med afseende å uttaxering, hvarom i § 8 sägs» syntes
böra uteslutas såsom obehöfliga och möjligen vilseledande.
§ 14.
På sätt af Styrelsen för en enskild bank blifvit anmärkt, syntes
bär föreslagna stadgande kunna komma att föranleda vidtagande mot
de solidariske bolagsmännen af mer än nödigt stränga åtgärder, hvarigenom
de förhindrades att, i tid träffa erforderliga aftal för anskaffande
af penningar till fullgörande af sin inbetalningsskyldighet. Rättighet
för gode männen eller sysslomännen att i andra fall, än utsökningslagen
medgifver, vinna qvarstad å solidarisk bolagsmans gods torde ej
heller kunna anses behöflig till förekommande deraf att bolagsmannens
egendom skall af honom kunna undanskaffas eller förskingras, enär gode
männen eller sysslomännen uti den i förslaget dem tillagde rättighet
att ej mindre iå bolagsman, hvilken brustit i fullgörande af infordrad
inbetalning, försatt i konkurs, än ock väcka återgångstalan i fråga om
aftal, som af honom blifvit ingångna, torde ega ett tillräckligt kraftigt
medel i sådant hänseende. På grund häraf hemstälde Justitieråden Friherre
Leuhusen, Carleson, Bote, von Begebaden och Lindhagen att paragrafen
måtte utgå.
Derjemte erinrades af bemälde justitieråd att, om denna hemställan
icke blefve godkänd, utan paragrafen komme att i förslaget qvarstå,
erfordrades ett tillägg till förslagets ingress, utmärkande att genom
ifrågavarande författning äfven utsökningslagen ändrades.
§ 17.
I öfverensstämmelse med hvad af flera bankstyrelser blifvit anmärkt,
hemstäldes af Justitieråden Friherre Leuhusen, Carleson, Bahe, von
Segebadm och Lindhagen att den kungörelse, hvarom i andra stycket förmärs,
skulle äfven införas i allmänna tidningarne; och ansågo bemälde
justitieråd att i sista stycket borde orden »som vore fordringen bevakad»
uteslutas.
11
§ 18.
Justitieråden Friherre Leuhusen, iHalte, von Segebaden och Lindhagen
yttrade: För vinnande af större tydlighet vore en redaktionsförändring
nödig; och syntes ändamålet lätt kunna vinnas genom att flytta orden
■»sedlar eller andra löpande, tryckta eller graverade förbindelser» en rad
högre upp, så att de komma att hänföras till det på tredje raden före.’
kommande ordet »utdelning» och
2:o.
Förslaget till förordning angående vissa lagbestämmelser med afseende
på enskilda banker.
Justitieråden Friherre Leuhusen, Carleson, Både, von Segebaden och
Lindhagen yttrade: Då detta lagförslag uppenbarligen både afseende
endast å sedel utgifvande banker, borde, i öfverensstämmelse med öfverskriften
å andra kapitlet i föregående lagförslag, ordet »sedelutgifvande»
inskjutas framför ordet »bank» såväl i rubriken, som i 1 §; och hemstäldes
derjemte att, i likhet med hvad ansetts böra ega rum i fråga
om införande i allmänna tidningarne af den kungörelse, som omtalas i
17 § i föregående förslag, jemväl den i 1 § i förevarande förslag föreskrifna
kungörelse borde i allmänna tidningarne införas.
Justitierådet Lindhagen gjorde här dessutom enahanda erinran som
vid föregående förslaget, eller att den blifvande förordningen må, hvad
angår § 3, träda i kraft endast i den mån nya oktrojer för sedelutgifvande
banker meddelas.
Justitierådet Olivecrona anförde: Den verksamhet, som de en
skilda,
sedelutgifvande bankerna i vårt land utvecklat sedan år 1830,
då den törsta bank af sådan art i Sverige grundlädes, har varit högst
betydande, synnerligen under de Denne sista årtiondena. Med denna
utvecklade verksamhet hafva af naturliga orsaker inträdt dels nya rättsförhållanden,
dels en ökad vigt åt de förbindelser, hvari en sedelutgifvande
bank alltid måste komma till den stora allmänhet, hvilken såsom
12
reda penningar emottager dess kreditsedlar. En gifven följd häraf Riden,
att större anspråk blifvit stälda på lagstiftningen rörande de enskilda
bankerna, och att såväl 1848 års förordning, som de i administrativ
väg utfärdade författningar icke tillfredsstält behofvet af klara, bestämda
och omfattande stadgande!), rörande dessa bankers och bankdelegares
rättsförhållanden till dem, hvilka hos samma banker äro fordringsegare.
Då det för knappt tvenne år tillbaka inträffat, att en enskild
bank nödgats inställa sina betalningar, har ett dylikt förut hos
oss lyckligtvis oerhördt förhållande lemna! lagstiftare)) en allvarlig maning
att i tid iakttaga hvad på honom kan ankomma för att trygga
medborgare i sin rätt gent emot dem, hvilka, med begagnande af allmänhetens
förtroende för deras förbindelser, sjelfva söka bereda sig
ekonomiska fördelar.
Med anledning af gjorda framställningar bär visserligen en af
Kong!. Maj:t förordnad komité afgå hvit förslag
l:o) till förordning angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks
och sparbanks konkurs;
2:o) till förordning angående vissa lagbestämmelser med afseende på
enskilda banker; samt
3:o) till förordning angående förändrad lydelse af 9, 52 och 79 §§ Konkurslagen,
hvilka förslag blifvit till Högsta Domstolen remitterade för det ändamål
§ 87 Regeringsformen omförmäler; men huruvida de tvenne förstnämnda
förslagen kunna anses motsvara anspråken på en förbättrad
lagstiftning i ämnet, torde för mången, likasom för mig, visa sig mer
än tvifvelaktigt.
Då jag nu går att, i anledning af remissen yttra mig, finner jag
nödigt att i ett sammanhang framställa mina anmärkningar emot de
tvenne första af dessa förslag, emedan samma förslag äro till hvarandra
stälda i det samband, att man svårligen kan företaga en granskning af
det ena förslaget utan att genast äfven beröra innehållet af det andra.
Vidkommande till en början sjelfva begränsningen af ämnet för
ifrågavarande förslag till speciallagar, synes den ingalunda vara tillfredsställande,
vare sig att man tager i betraktande frågan om beskaffenheten
af de särskilda, från den allmänna konkurslagens närvarande
stadganden afvikande, föreskrifter, hvilka man ansett påkallade i de
fall att sedelutgifvande enskilda banker, aktiebanker eller sparbanker
nödgas till borgenärers förnöjande afstå sina tillgångar, eller man afser
den gränslinie, som blifvit uppdragen mellan förslaget till förordning
angående sådana bankers konkurs och förslaget till den författning,
13
hvilken är ämnad att träda i stället för 1848 års, af Korning och Rikets
Ständer gemensamt stiftade förordning angående enskilda banker.
1 torra hänseendet finner man, huruledes första kapitlet af förstnämnda
förslag, med rubrik »allmänna bestämmelser», upptager föreskrifter angående
förordnande af ett allmänt ombud vid konkursbehandlingen af
banker, dels huru genom konkursboets Gode Män en förteckning öfver
de borgenärer, som enligt räkning hafva att emot bank göra fordringar
gällande, skall upprättas, dels huru, genom uppläsandet af eu sådan
förteckning på inställelsedagen i konkursen, alla derå upptagna fordringar
skola betraktas såsom bevakade, samt slutligen huru arfvode för
konkursboets förvaltning skall bestämmas och fördelas. Alla dessa
»allmänna bestämmelser» äro likväl i det hela så allmänna eller hafva
den karakter, att icke något hinder synes möta att kunna införa dem
såsom tillägg på lämpliga ställen i den allmänna konkurslagen i sammanhang
med der förekommande stadganden om Gode Män, bevakning
af fordringar samt bestämmandet af arfvode för förvaltningen af gäldenärs
afträdda tillgångar. Uti det andra kapitlet § 10 finnes likaledes
upptaget ett stadgande om de vilkor, hvarunder enskild bolagsman i ett sedelutgifvande
bankbolag skall kännas skyldig träda i konkurstillstånd;
men ett sådant stadgande hörer uppenbarligen icke till en special-lag
angående bankers konkurs, utan till den allmänna konkurslagen, hvilken
rätteligen är den lag, som skall angifva alla de fall, i hvilka eu enskild
person kan försättas i konkurstillstånd. 1 samma paragraf förekommer
likaledes ett stadgande att solidarisk bolagsman i ett sedelutgifvande
bankbolag skall utan dom eller utslag vara underkastad utmätning för
uttaxeradt belopp, hvilket stadgande, då det rörer utmätning hos enskild
bolagsman, rätteligen synes böra utgöra ett tillägg till den allmänna
utsökningslagen, om nemligen hela stadgandet kunde betraktas
såsom gagneligt. Men föreskriften, öfverdrifvet sträng i sig sjelf, skulle,
om den vunne kraft af lag, endast bidraga att försvåra möjligheten för
solidariske bankbolagsmän att kunna anskaffa penningar till taxeringars
fullgörande. Hvad §§ lo och 16 innehålla rörer äfvenledes enskild bolagsmans
konkurs, icke förfarandet vid ett sedelutgifvande bankbolags och
bör derföre till den allmänna konkurslagen öfverföras. På samma sätt
är hvad i § 14 förekommer angående qvarstad något, som, om det kunde
anses vara ett Renligt stadgande, hvilket dock ingalunda är händelsen,
rätteligen äfven hörer under omfånget för utsökningslagen och i denna
lag borde finna plats.
Af allt detta torde framgå att förslaget icke- uppdragit någon på
giltiga grunder stödd gränslinie mellan den allmänna konkurslagen och
14
utsökningslagen, å ena sidan, och förslaget till en special-lag för behandlingen
af enskilda sedelutgifvande bankers, aktiebankers och sparbankers
konkurser å den andra. Föga motiveradt synes ock vara hvarföre
de under rubriken allmänna bestämmelser införda föreskrifter, så vidt
de röra sparbanker med eu i allmänhet ganska inskränkt penningerörelse,
jemte ett antal aktiebanker, skola inpassas i en special-lag, som
från början till slut eljest är skrifven uteslutande med hänsyn till sedelutgifvande
banker. Deremot förbigår förslaget med tystnad huru förhållas
skall i händelse konkurs uppstår för andra penningeanstalter,
hvilka sakna benämningen bank, eller icke äro grundade på aktier, ehuru
de otvifvelaktigt idka bankrörelse (såsom Jernkontoret, Städernas allmänna
hypotekskassa, Stockholms stads hypotekskassa m. fl.) i större
utsträckning än flertalet af alla i landsorten befintliga små sparbanker
sammantagna.
Lika otillfredsställande är ock gränslinie!! utstakad mellan det senare
förslaget, som är afsedt att, med upphäfvande af förordningen den
6 Oktober 1848, träda i dess ställe och det förut omförmälda förslaget
till special-lag för konkursförfarandet, då sedelutgifvande bank, aktiebank
eller sparbank kommit i konkurstillstånd; ty då man genomläser
§ 3 angående den ansvarighet för ett sedelutgifvande bankbolags förbindelser,
som skall åligga de solidariske bolagsmännen, söker man der
förgäfves ett svar på frågan om omfånget af en sådan ansvarighet, om
tidpunkten när den samma kan emot dem göras gällande, och under hvad
vilkor sådant kan ske. Man hänvisas blott till det föregående förslaget
till special-lag rörande konkursförfarandet vid bankers fallissement,
hvarest man likväl allena finner upplysning om tiden när och sättet
huru den solidariska ansvarigheten kan utkräfvas. Det är emellertid
fullkomligt säkert, att icke några frågor angående lagstiftningen om
enskilda sedelutgifvande banker kunna i högre grad intressera den
stora allmänheten, än just dessa om vidden eller omfattningen af de solidariske
bolagsmännens ansvarighet, samt när och huru densamma kan
af sådana bankers fordringsegare tagas i anspråk eller utkräfvas. Då
nu 1848 års förordning angående enskilda banker icke på dessa frågor
lemnat något svar och då de i administrativ väg meddelade föreskrifterna
icke heller kunnat gifva någon tillfredsställande ledning för frågornas
lösning, synes åtminstone den nya författning, som utarbetats
för att ersätta 1848 års ofullständiga lag hafva bort på ett lämpligare
sätt afhjelpa den ifrågavarande allmänt erkända bristen, än . såsom nu
föreslagits genom eu blott negativ bestämning om sättet huru solidariske
bolagsmäns ansvarighet skall kunna göras gällande, i det hänvisning
15
göres till eu annan special-lag, nemligen den om sedelutgifvande bankers
samt icke sedelutgifvande bankers konkurs.
Beträffande den vigtigaste af nämnde frågor, hvilken alltid måste
framträda i förgrunden, eller om den egentliga betydelsen af de solidariske
bolagsmännens ansvarighet för sedelutgifvande bankbolags förbindelser,
finner man af de förslagen bifogade motiv — sid. 35—38 —
att komiterade, som redigerat dem, uppfattat denna ansvarighet såsom
varande enligt nu gällande lagstiftning icke annan än den, som i 15
kap. Handelsbalken stadgas för »solidarisk delägare i handelsbolag» eller att
»solidariske bankdelegare åro ansvarige på samma sätt som delegare i ett handelsbolag
».
Jag icke blott betviflar utan måste bestrida att denna uppfattning
är eller kan vara fullt rigtig. Det är visserligen sant, att 1734 års
lag allmänligen använder ordställningen att ansvara »en för alla och
alla för en» för att utmärka den odelade eller hvad man kallat den solidariska
ansvarighet, som hvi lar på flera, förpligtade personer, de der
hvar för sig skola ansvara för det hela af en förbindelse. Sant är ock
att allmänna lagen i 15 kap. Handelsbalken stadgat, att »bolagsmän (i
ett handelsbolag) ega svara, »alla för eu och en för alla, till den handel,
som för bolaget slutes», likaså ock att 1824 års kungörelse, till
hvilken under senare år tillkomna författningar rörande sedelutgifvande
banker hänvisat, innehåller, att »allt hvad för handelsbolag är stadgadt
---— samt bolagsmännens ansvarighet eu för alla och alla för em, skall
lända till efterrättelse. Men lika säkert är att lagstiftarens mening icke
är eller kunnat vara att ställa bolagsmän i ett handelsbolag och bolagsmän
i ett sedelutgifvande bankbolag i fullkomligt lika rättsliga
ställning, emedan sådant skulle leda till orimligheter. Den likhet i
rättsligt hänseende emellan bolagsmän i de begge kategorierna af bolag,
hvilken lagstiftaren velat utmärka, består visserligen i den odelade
eller solidariska ansvarigheten för bolagets alla förbindelser; men dermed
är ingalunda sagd!, att denna ansvarighet gent emot bolagets fordringsegare
skall af dessa kunna på alldeles enahanda sätt göras gällande
emot delegare i ett vanligt handelsbolag och emot bolagsmän i
en på aktier stäld, sedelutgifvande bank. Tvärtom ligger det i sakens
natur, att häri måste ligga eu väsentlig skilnad, utan hvilken skilnad
orimliga förhållanden skulle uppkomma. Ty i ett handelsbolag äro alla
delegare (så vidt de icke äro kommandit-delegare) att betrakta såsom
aktiva bolagsmän, hvilka ega att, i bolagets namn, med laga verkan för
bolaget sluta aftal och ikläda bolaget förbindelser; Och det är just
till följd af denna bolagsmännens rättsliga ställning af aktiva ledamöter
16
i ett handelsbolag, som dessa bolagsmän icke allenast böra vara underkastade
att ansvara solidariskt för bolagets alla förbindelser, utan ock
att kunna när som helst sökas om full betalning, då handelsbolaget af
någon orsak vägrat eller icke vidare kan liqvidera till betalning förfallen
skuld. Annorlunda måste deremot de solidariska bolagsmännens
rättsliga ställning visa sig vara i ett aktiebolag, som drifver bankrörelse.
Aktieegare i ett sådant bolag kunna icke hvar för sig, i bolagets
namn sluta aftal eller ingå förpligtelse!-, som för bolaget blifva
bindande; det är endast genom den af bolagsmännen samfäld! valda
styrelse för bolaget, som bolagets hela verksamhet kan bedrifvas. Vid
sådant förhållande är lätt förklarligt, hvarföre bolagsmännen i ett sedelutgifvande
bankbolag, äfven om deras ansvarighet med afseende på
bankbolagets alla förbindelser är odelad dem emellan, eller hvad man
kallar solidarisk, likväl rättvisligen icke böra i samma ordning eller på
enahanda sätt som de aktiva delegarne i ett handelsbolag kännas skyldige
att liqvidera bankens förbindelser. Med anledning af denna bolagsmännens
uppenbart olika rättsliga ställning i ett handelsbolag och i
ett sedelutgifvande bankaktiebolag, måste derföre välgrundade invändningar
kunna framställas emot hela den uppfattning, som i förslagen gjort
sigTgällande just med hänsyn till beskaffenheten af de solidariske bankdelegarnes
ansvarighet för sedelutgifvande bankbolags förbindelser. Sålunda
torde icke utan skäl kunna häremot erinras, att förr än det sedelutgifvande
bankbolaget först blifvit sökt och dess insolvens är konstaterad
genom anmälan hos Konungens Befallningshafvande och genom
bankrörelsens inställande på sätt § 29 i Kungörelsen den 12 Juni 1874
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar omförmäler,
bör icke de solidariske bankdelegarnes enskilda förmögenhet kunna
angripas för liqvidation af bankens skulder, vare sig för utelöpande sedlar
eller andra förbindelser; och att först sedan bankens insolvens blifvit
konstaterad, inträder någon rätt för bankens fordringsegare att
vända sig mot hvilken af de solidariske bankdelegarne som helst för utbekommande
af hela sitt fordringsbelopp, antingen detta är grundad!
på bankens utgifna sedlar eller på andra dess förbindelser. Rigtigheten
af den åsigt, som i motiven till de remitterade förslagen uppgifvits
vara den rätta, hvilken för närvarande, på den punkt, der lagstiftningen
sig nu befinner, skall följas med hänseende till solidariske
bankdelegares ansvar för bankens förbindelser — eller att sådane bankdelegare
skola ansvara på samma sätt som bolagsmän i ett handelsbolag
— måste derföre bestridas; ty om jag väljer såsom exempel,
att ett handelsbolag accepterat eu vexel, men på förfallodagen vägrar
17
infria vexelskulden, lärer icke någon draga i betänkande att tillerkänna
vexelinnehafvaren rätt att genast vända sig till hvilken af de aktiva
bolagsmännen som helst med skyldighet för denne att infria hela vexelbeloppet.
Har deremot en sedelutgifvande bank accepterat en vexel,
men på förfallodagen af någon anledning undandragit sig att betala
vexelsumman, torde knapt någon domare i riket, innan bankens oförmåga
att betala vexelskulden blifvit, såsom nyss nämndes, konstaterad,
vilja ålägga någon af de solidariskt förbundne aktieegarne, mot hvilken
vexelinnehafvaren vändt sig, att i bankens ställe genast erlägga hela
fordringsbeloppet.
Ehvad man nu hyllar eller ogillar en sådan sträng men, enligt
min mening, icke fullt rigtig uppfattning af de solidariske bankdelegarnes
nuvarande ansvarighet gent emot sedelutgifvande bankers alla
fordringsegare, hvilken de remitterade förslagens motiv angifva, vill det
synas mig i alla händelser vara mindre välbetänkt att, på samma gångman
i förslaget angående bankers konkurs söker genom bestämningar om
uttaxering betydligt reducera sjelfva udden af den solidariska ansvarigheten,
stadga, såsom begge lagförslagen innehålla, att ifrågavarande
förordningar skola träda i kraft på en viss utsatt dag och således omedelbart
derefter träda i verksamhet med afseende på alla de sedelutgifvande
banker, hvilka för närvarande bedrifva sin bankrörelse enligt
redan beviljade oktrojer. Ty följden af ett sådant stadgande måste
blifva den, att de solidariske bankbolagsmännens nuvarande ansvarighet,
innan tiden för bankbolagens oktroj löper till ända, skall blifva
icke obetydligt förändrad just till följd af det anstånd med betalning,
hvarom §§ 10 och 11 i de första af de remitterade förslagen omförmäler,
och i samma mån äfven den säkerhet om skyndsam full betalning,
hvarvid allmänheten hittills tryggat sig vid emottagande! af de
enskilda bankernas kreditpapper, lida en ej ringa minskning. Fullt
giltiga skäl tala för stiftandet af en ny lag med en reducerad solidarisk
ansvarighet för bankdelegare i sedelutgifvande bankbolag; men en lag
med ett dylikt stadgande bor endast afse bankbolag med oktroj beviljad
efter det att lagen trädt i verksamhet, icke tillerkännas retroaktiv
verkan på redan oktrojerade bankbolag. På det bestämdaste anser jag
mig derföre böra afstyrka ett förfarande sådant som förslaget åsyftar
etablera, hvilket skulle leda till våldförandet af rättsanspråk, som allmänheten
i närvarande stund erkännas ega — en åtgärd, som vore
klandervärd redan derföre, att den rubbade stabiliteten i rättsförhållanden,
hvilka framför allt böra vara tryggade, alldenstund de hafva
förtroendet till grundval och utgångspunkt.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1886. 6 Sami. 2 Afcl, 1 Häft.
3
18
Förslaget N:o 2 till förordning angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker är afsedt att träda i stället för Förordningen
angående enskilda banker af den 6 Oktober 1848 och skall
genom de deri förekommande bestämmelserna uteslutande gälla de
sedelutgifvande bankerna. Under de senare åren har likväl här i riket
uppstått ett antal icke-sedelutgifvande banker eller penninge-institutioner,
hvilket antal synes vara i hastig tillväxt, och då dessa anstalters
betydelse för den allmänna rörelsen är ganska stor och några
af dem utgifvit löpande till innehafvare!! stälda »tryckta och graverade
förbindelser» eller så kallade obligationer, som till serier af många tiotal
millioner kronors värde äro i allmänhetens händer, synes mig, att vid
utarbetandet af en ny lag med afseende på de enskilda bankerna, hade
man icke uteslutande bort fästa sig vid de sedelutgifvande bankerna,
utan äfven tagit i öfvervägande de rättsbestämmelser, som kunnat vara
af nöden att stadga med afseende på de icke-sedelutgifvande penningeinstitutionenia,
hvilka lika väl genom sina löpande förbindelser taga
allmänhetens förtroende i ganska stort anspråk. Om också icke till
alla delar enahanda stadgande!! må anses lämpliga eller erforderliga
för de icke-sedelutgifvande bankerna och penninge-institutionerna som
för de sedelutgifvande, torde dock, vid fråga om en ny banklagstiftning,
de förra icke helt och hållet bort lemnas utan uppmärksamhet.
Då 1848 års Förordning antages ej afse de icke-sedelutgifvande bankinstitutionerna,
förefinnes derföre en lucka i lagstiftningen, som förr
eller senare måste påkalla nya rättsbestämmelser, hvilka, efter hvad
mig vill synas, bäst hade kunnat anordnas i ett sammanhang med nu
ifrågavarande lagstiftning för de sedelutgifvande enskilda bankerna.
Ehuru jag redan, med anledning af hvad jag nu anfört, anser
mig böra afstyrka att i frågavarande tvenne förslag göras till föremål
för proposition till Riksdagen, vill jag likväl med afseende å det första
af dessa förslag ytterligare anmärka följande:
Uti § 1 stadgas att ett allmänt ombud skall dels förordnas af
Chefen för Finans-departementet, dels i vissa fall utses af Konungens
Befallningshafvande; men såsom detta ombuds verksamhet blifvit i §§
1 och 2 utstakad, synes samma ombud komma att intaga en högst tvetydig
och oklar ställning. Ombudet skall nemligen enligt § 1 »såsom
god man och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga», med de
öfrige gode männen och sysslomännen; men enligt § 2 skall det allmänna
ombudet kunna i vissa fall uppträda såsom rättens ombudsman
och såsom eu slags fiskal på sina kolleger, de af borgenärerna valde
gode männen och sysslomännen. Att det icke kan vara lämpligt att
19
det allmänna ombudet skall med rättens ombudsman i visst afseende
dela dennes myndighet, framgår, bland annat, redan deraf, att det
skulle kunna inträffa, i fall rättens ombudsman och det allmänna ombudet
blefvo med hvarandra oense, att de till samma dag och på olika
ställen hvar för sig utlyste sammanträden med borgenärerne för att
höra dem öfver »ämnen, som boet och dess förvaltning röra», hvarvid
alldeles motsatta beslut kunde komma att fattas af de tillstädeskommande
borgenärerne. Behofvet af ett dylikt allmänt ombud torde emellertid
ur flere synpunkter kunna ifrågasättas; men om detta allmänna
ombud skall kunna uträtta något för det allmänna och samtlige borge„
närer verkligen gagnande, måste ombudets ställning anordnas uteslutande
lika med de öfrige gode männen och sysslomännen i afseende
på boets förvaltning, och göras fullt klar och bestämd. Genom det
allmänna ombudets lika berättigade deltagande i förvaltningen af konkursboets
alla angelägenheter torde det allmännas rätt och bästa vara
tillräckligt skyddade, förutsatt att rättens ombudsman äfven fullgör sina
skyldigheter, hvilka han dock bör antagas kunna fullgöra utan att vid
sin sida hafva en medbroder, hvilken i vissa fall skulle med honom
dela den makt och myndighet, som konkurslagen hittills uteslutande tillerkänner
honom, I öfrigt instämmer jag i de anmärkningar, som vid
§§ 2 och 3 blifvit gjorda af Högsta Domstolens flesta ledamöter.
Hvad i 2 kap. 6 § förekommer rörande värdering af ett insolvent
sedelutgifvande bankbolags tillgångar »till det belopp, hvartill de vid
tiden för värderingen kunna i penningar förvandlas», anser jag vara ett stadgande,
som i hög grad måste verka skadligt för de solidariske bolagsmännen,
hvilka, i anledning af en värdering efter sådan grund, skulle
underkastas uttaxering för betäckande af den brist, som för bankbolaget
uppstått. Det är nemligen alldeles klart, att enär ett sedelutgifvande
bankbolag antagligen först under tider, då en ytterst knapp penningtillgång
är rådande, råkar i obestånd, måste den för tillfället herskande
penningbristen också oskäligt nedtrycka priset äfven på de allra bästa
valutor. Följden af den värderingsmetod, som föreslagits i ifrågavarande
paragraf, måste alltså blifva den, att då bankbolagets verkligen säkra
tillgångar värderades mycket lågt, efter det pris, som då för dagen för
dem kunde erhållas, måste uttaxeringen på de solidariske bolagsmännen
ställas så mycket större, men dermed äfven svårigheten för dessa bolagsmän
ökas att kunna under en allmän penningförlägenhet anskaffa
penningar.
Det i § 14 föreslagna stadgande om qvarstad å solidarisk bolagsmans
gods är likaledes ett stadgande, som icke kan annat än verka
20
högst skadligt för de solidariske bolagsmännen och möjligen medföra
deras fullständiga ruin. Ty eu qvarstad kan, under de förhållanden,
hvarom fråga är, göra det alldeles omöjligt för de solidariske bolagsmännen
att anskaffa penningar eller skaffa borgen, då uttaxering blifvit
påbjuden, eller fortsätta den affärsverksamhet, hvaraf hela deras
ekonomiska existens kan vara beroende.
Justitierådet Almqvist yttrade: Det Kongl. Maj:ts beslut, hvarigenom
den komité, som framlagt förevarande lagförslag, erhållit sitt uppdrag,
är hvarken till motivering eller till sitt öfriga innehåll af komitén
omförmäldt annorlunda, än att det nådiga uppdraget innefattat att
komitén hade att taga i öfvervägande, hvilka särskilda föreskrifter kunde
finnas lämpliga för utredning af tillgångar, som blifvit till borgenärers
förnöjande afträdda af enskilda banker och andra dermed jemförliga
bolag och affärsfirmor, samt derom afgifva förslag. Emellertid har komiténs
föreliggande förslag afseende å, jemte enskilda sedelutgifvande
banker, allenast aktiebanker och sparbanker, men handlar icke om andra
bolag och affärsfirmor; och någon orsak är icke uppgifven, hvarför
dessa ej, såsom det nådiga uppdraget föranledde, kommit i betraktande
hos komitén. Vid ett annat tillfälle har jag, i anledning af framstäldt
förslag till förordning angående vissa jernvägsaktiebolags konkurs, yttrat
att jag, i den omständigheten att ett aktiebolag blifvit bildadt i ändamål
att anlägga jernväg, ej kunde finna tillräckligt skäl att för bolaget
föreskrifva då ifrågasatta undantag från de allmänna konkursreglerna,
och att frågan om dessa mera omfattande förändringar i konkurslagen
borde hvila, till dess de kunde i ett annat lämpligare sammanhang
komma under pröfning. Nu anmärker jag, i fullföljd af samma tanke,
att, om ock en undantagslag angående sedelutgifvande bankers konkurs
må af dessa bankers egna beskaffenhet påkallas, ett särskilt konkursförfarande
dock ej bör föreskrifvas beträffande de af komitén omtalade
aktiebanker och sparbanker, utan att på samma gång frågan om förfarandet
vid konkurs af andra med dessa bankinrättningar jemförliga bolag
och affärsfirmor, hvilka i det för komitén meddelade nådiga förordnande
antydas, komme under behandling. År nemligen från det allmännas
sida särskild tillsyn nödig vid en aktiebanks eller sparbanks
konkurs, såsom komitén ansett, så förefinnes utan tvifvel samma behof
vid ett jernvägsbolags och vid en mängd andra industriella och finansiella
21
bolags; och är det angeläget att bereda lättnad för bevakning af fordran
i en aktiebanks eller sparbanks konkurs, kan en sådan lättnad ej
vara mindre angelägen vid de andra nyssnämnda bolagens konkurser.
Min mening härutinnan kan jag desto mindre underlåta att nu
vidhålla, som jag finner densamma uttryckt i sjelfva det nådiga förordnandet
för komitén, hvarmed säkerligen åsyftats att lagstiftningen borde
på en gång behandla det ifrågavarande ämnet i hela dess vidd, hvilket
ostridigt lärer vara det ändamålsenliga och rätta.
På frågan, hvilka de bolag och affärsfirmor äro, som kunna anses
jemförliga med de af komitén framhållna aktiebanker och sparbanker,
lärer svaret kunna lemnas först efter en långt mera noggrann undersökning
än den jag varit i tillfälle eller ens kunnat försöka att nu företaga;
men såsom ett allmängiltigt kännetecken på sådana bolag synes
emellertid kunna angifvas det, att de till följd af tillåtelse i sina bolagsordningar
eller eljest med vederbörligt tillstånd utfärda tryckta eller
graverade räntebärande obligationer, tillhörande serier af större lån.
Dessa obligationer äro i den stora allmänhetens händer och löpa i
marknaden både in- och utrikes. De utgöra ock en icke obetydlig del
af tillgångarna hos de enskilda bankinrättningarna, hvilka, enligt n}^ss
utkommen redogörelse för deras ställning den 31 sistlidne December,
innehade sådane obligationer till ett stort antal millioner, utgifna af
landsting, städer, liypoteksinrättningar, stadshypotekskassor, jernkontoret,
apoteksprivilegiernas amorteringsfond, brandstodsbolag, jernvägsbolag
samt andra enskilda bolag och industriidkare. Med dessa finansiella
eller industriella bolags bestånd eller obestånd äro allmänhetens
intressen i hög grad förknippade och torde böra tagas i hägn af lagstiftningen
i lika måtto vid dessa bolags konkurs, som det efter komiténs
åsigt funnits nödigt vid eu aktiebanks eller sparbanks fall. Bättre
än en sådan halfhet, som man nu kan förebrå den föreslagna förordningen,
vore att densamma inskränktes till en författning angående blott
sedelutgifvande banker.
Utom denna allmänna erinran mot komiténs första förslag, såsom
icke till sin omfattning fullständigt och ej motsvarande det komitén
gifna nådiga uppdrag, hyser jag mot dess antagande äfven andra betänkligheter,
dem jag nu vill framställa.
Om vid utredning af eu banks eller annan penninganstalts konkurs,
der ett allmänt intresse anses vara att bevaka, man af den anledningen
tror sig ega skäl att göra undantag från konkurslagens förutsättning,
att tillgångarnas förvaltning lagligen tillkommer och bäst besörjes
af borgenärerne sjelfva, synas två utvägar för tillvaratagande af
22
detta allmänna intresse vara att välja, bestående den ena deri, att bankens
affärer utredas genom statens mellankomst och medelst eu af staten
tillförordnad liqvidation under lämplig kontroll af bolagsmännen och borgenärerne,
och den andra deri, att utredningen af bankens konkurs sker enligt
konkurslagen genom en af borgenärerne utsedd förvaltning under den
tillsyn och kontroll från statens sida, som kan finnas påkallad af omsorgen
för det gemensamma bästa. Ingendera af dessa utvägar är nu föreslagen,
utan komitén har valt ett mellanting emellan dem båda, i det komitén
ansett att af chefen för finansdepartementet eller, vid sparbankers
konkurs, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör tillsättas ett allmänt
ombud, som skulle dels i egenskap af god man och syssloman deltaga
i konkursförvaltningen tillsammans med de af borgenärerne utsedde
sysslomännen och dels i vissa fall utöfva samma funktioner som
rättens ombudsman i konkursen. Den ställning, förslaget tilldelar
detta allmänna ombud, har icke någon bestämd karakter och komme
derför säkerligen att visa sig sakna praktiskt värde samt föranleda
svårigheter och förvecklingar af hvarjehanda slag. Detta ombud finge
vid utförandet af sitt uppdrag naturligtvis ej lemna obeaktade sin hufvudmans,
finansministerns eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes föreskrifter
men måste ock ställa sig till efterrättelse dem, som borgenärerne
meddelade sina syssloman; han skulle i sin dubbla egenskap af
chefens för finansdepartementet eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
ombud och af borgenärernes syssloman vara redovisningsskyldig
på två håll, både för sin nämnde hufvudman och för borgenärerne enligt
konkurslagen; han skulle enligt förslaget kunna af finansministern
eller Kongl. .Maj:ts Befallningshafvande afsättas utan att klagan deröfver
finge föras, men han kunde mot desse hufvudmäns önskan af domstolen
skiljas från sin sysslomannabefattning; han skulle i förvaltningsfrågor
kunna öfverröstas af andre sysslomän samt derigenom, äfvensom till
följd af den delning af förvaltningen, som kan beslutas enligt 66 §
konkurslagen, blifva utestängd från de hufvudsakligaste förvaltningsbestyren;
han skulle slutligen stå vid sidan af och i vissa fall ega lika
befogenhet som den af rätten förordnade Ombudsmannen samt följaktligen
kunna råka i stridigheter med denne, utan att det angifves, huru
sådana stridigheter skulle undvikas eller slitas.
De i 1 och 2 §§ af komiténs första förslag gifna föreskrifter finner
jag således icke vara lämpliga.
Beträffande 3 § anser jag, äfven om den föreslagna förordningen
skulle blifva inskränkt till de deri omförmälda banker, att det icke finnes
23
giltiga skäl, hvaiföi endast bankernas skulder till så kallade räkningshafvare
skulle upptagas på den förteckning, som, ingifven till konkursdomaren,
borde ega giltighet såsom bevakning af fordringsegaren sjelf,
och hvarför icke äfven bankernas tryckta eller graverade räntebärande
obligationer samt sedelbankernas sedlar må införas å samma förteckning
då likväl en banks obligations- och sedelskuld måste lika fullständigt
och säkert som skulderna till räkningshafvare kunna inhemtas
af bankens böcker, samt innehafvare af nämnda löpande papper måste
antagas hafva större behof än räkningshafvare af lättnad i bevakningsformaliteterna.
Om 3 § finge det innehåll, att äfven sedel- och obligationsskulden
borde upptagas å omförmälda förteckning, komme detta ej
i strid med 17 och 18 §§, fastän deraf föranleddes någon förändring i
deras redaktion.
Jag har här nämnt blott sedel- och obligationsskuld, emedan jag
tror, att banker icke utgifva andra, till hela texten tryckta eller graverade
förbindelser än antingen sedlar eller räntebärande obligationer,
och att andra bolag än banker utgifva tryckta eller graverade förbindelser
blott af sistnämnda beskaffenhet; hvarför man torde böra i lagen
nämna endast dessa begge slag samt undvika att tala om »andra löpande
tryckta . eller graverade förbindelser)), på det den ovisshet och tvekan
måtte förekommas, som användandet af dylika obestämda uttryck medför.
För öfrigt deltager jag i de anmärkningar, som af Högsta Domstolens
fleste ledamöter blifvit framstälda, åsyftande förändrad redaktion
af 3 och 4 §§.
Föreskriften i 6 § att tillgångarna skola upptagas till det belopp,
hvartill de vid tiden för värderingen kunna i penningar förvandlas,
synes, vara förvillande och obehöflig samt derför kunna utgå, såsom
Justitieradet Lindhagen ansett. — Om det likväl skulle finnas nödigt
att gifva någon föreskrift till ledning för värderingsmännen, borde det
blott stadgas, att tillgångarna skola upptagas till sitt verkliga värde;
ty fasta egendomar, metaller å våg, bankers depositionsbevis och andra
lika säkra fordringar eller panter hafva ett värde, som ej bör bestämmas
efter hvad de vid realisation under en tillfälligtvis betryckt tidpunkt
kunna inbringa. Om det allmänna ombudet bortgår ur författningen,
kan till ordförande i värderingsnämnden annan person utses
antingen af de begge valde ledamöterne eller af domaren; eller ock,
kanske ännu lämpligare,, af statsmakten tillförordnas enkom för denna
väidering en ordförande i nämnden med vidsträckt affärskännedom och
erfarenhet.
24
I den af Högsta Domstolens fleste ledamöter vid 7 § gjorda anmärkning
instämmer äfven jag, likasom i anmärkningen vid 9 §, med det
tillägg, att om stadgandet i 13 §, att ny uttaxering ej bör ske hos de
bolagsmän, som gjort konkurs, vore rigtigt, borde samma stadgande
äfven införas i 9 § beträffande första uttaxeringen.
Den i 10 § utsatta korta tid af trettio dagar blefve troligen för
mången otillräcklig för anskaffande af uttaxeradt belopp; och något
längre anstånd, t. ex. 60 dagar, synes billigtvis kunna lemnas.
Andra stycket i denna 10 § skulle ej, såsom nu, gå in på utsökningslagens
område, derest den ytterligt stränga och ändock i och för
sig ej fullt klara föreskriften, att bolagsman, som ej fullgör uttaxering,
skall, på grund af Rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade beloppet,
vara underkastad utmätning utan dom eller utslag, utbyttes mot det
stadgande, att nämnda bevis borde anses lika med förfallet skuldebref
å beloppet; i hvilket fall vid utmätningen för detsamma komme att
förfaras enligt de i utsökningslagen i allmänhet stadgade grunder.
Eljest, eller om det af komitén härutinnan föreslagna stadgande antoges,
synes gäldenären blifva underkastad utmätning utan rätt att göra
någon invändning eller att vinna rättelse, om han än kunde visa att
uttaxeringen vore felaktig.
Hvad åter angår det i samma stycke vidare införda stadgande, att
bolagsman, som brustit i fullgörande af uttaxering, äfven skulle vara
skyldig att afträda sin egendom till konkurs, så faller tydligen detta
stadgande utom omfånget för denna förordning, hvilken handlar om
bankers konkurser, men icke om de enskilde bankdelegarnes. Stadgandet
borde således införas i den allmänna konkurslagen, om det vore
nödigt eller lämpligt; men jag kan icke finna detta, utan anser konkurslagens
föreskrifter i fråga om _ gäldenärs skyldighet att afträda sin
egendom till borgenärerne vara tillfyllestgörande äfven för insolventa
bankdelegare; och torde särskilt böra anmärkas, att då ett af hufvudsyftemålen
för lagförslaget angifvits vara att förekomma de enskilde
bankdelegarnes försättande i konkurs på samma gång som banken, skulle
detta syftemål väsentligen förfelas, derest dock hvarje bolagsman, som
ej fullgjorde uttaxering, vore ovilkorligen och genast skyldig att afträda
sin egendom på yrkande af sysslomännen i bankens konkurs, ett yrkande,
som de här blifvit anmanade att icke försumma.
På grund af det anförda anser jag hela andra stycket af 10 § höra
inskränkas till allenast det stadgande, att rättens ombudsmans bevis
om det uttaxerade belopp, hvarför bolagsman häftar, skall anses lika
med förfallet löpande skuldebref samt gode marinen eller sysslomannen
i bankens konkurs vara skyldige att derför genast i laga ordning anställa
lagsökning.
I 13 § gifvas icke fullt bestämda och noggranna regler för uttaxeringarnas
verkställande, och det torde vara vanskligt att fastställa sådana.
Nu kan emellertid denna paragraf tydas så, som borde ny uttaxeringske
vid hvarje bristande inbetalning å utsatt tid och utan afbidan på
utgången af lagsökning mot de försumlige bolagsmännen. Vissa terminer
med lämpliga mellantider för hvarje ny uttaxering synas böra
föreskrifvas till vinnande af någon ordning och reda samt till förekommande
af uttaxeringar i allt för obegränsadt antal och af allt för invecklade
fordringsanspråk emellan de särskilda bolagsmännen, af hvilka
en hvar, som guldit något öfver sin andel, naturligtvis derför får fordran
hos en hvar af de försumlige till belopp, som måste under uttaxeringarnas
fortgång vexla, allt efter som flere bolagsmän under tiden blefve
insolventa, eller andra komme i stånd att i större eller mindre män göra
sina tillskott. Det af komitén föreslagna uttaxeringssystem sjmes afse eller
kan åtminstone gifva anledning till den uppfattning, att uttaxeringarna
skola oupphörligen fortgå till den ovissa tidpunkt, då antingen, såsom
komitén säger, bristen blifvit betäckt eller sig visat att vidare tillskott
af bankdelegarne eller i deras konkursmassor ej stode att erhålla. Men
om tillgången i délegarnes konkurser kan visshet ej vinnas förr än
de blifvit afslutade; och om utredningen af eu banks konkurs blefve
sammanblandad med och beroende på afslutandet af de enskilde delegarnes,
de de]- i sin ordning möjligen berodde på andra cessionanters,
skulle bankens konkurs må hända icke kunna afslutas tidigare än i eu
framtid, som först ett kommande slägte finge skåda. ] följd häraf
och då frågan huru bristen i bankens tillgångar skall betäckas af bankbolagets
enskilda delegare är eu fråga, som i och för sig icke tillhör
bankens konkursmål, synes det vara lämpligt och blifver må hända i
allt fall nödvändigt, att en uttaxering utsättes såsom den ovilkorligen
sista i bankens konkurs och att i sådant afseende stadgas, att, sedan
efter förloppet af den i IT § bestämda preskriptionstid bankens sedeloch
obligationsskuld blifvit känd samt de tillgångar, som tillhöra sjelfva
bankbolaget, jemte dittills från bankdelegarne influtna tillskott tagits i
beräkning och realiserats för skuldernas gäldande, bankbolagets konkurs
skall afslutas samt slutlig utdelning deri ske; hvarefter de fordringsanspråk,
som de bolagets borgenärer, hvilka ej erhållit, full betalning,
på grund deraf kunna ega mot de enskilda bolagsmännen, likasom desse
sistnämndes rättsförhållanden inbördes, till följd af någras bristande
Bil), till Rund. Prof. 1886. 6 Sami. ,3 Afl. 1 Höft. 4
26
tillskott till bolagsskuldens gäldande och andras bidrag dertill utöfver
deras andelar i bolaget, borde blifva från den egentliga bank-konkursen
skilda saker, som borgenärerne och bankdelegarne finge särskildt handhafva
och utföra, hvarvid de för uttaxeringarna stadgade grunder borde
tjena till efterlefnad. Ett sådant förfaringssätt skulle ej stå i strid mot
grunderna för 25 § konkurslagen.
Högsta Domstolens fleste ledamöters anmärkning mot 14 $ biträdes
af mig.
Stadgandet i 15 $ afser ej banks konkurs, utan enskild bankdelegares.
Det tillhör således icke förevarande förordning, utan den
allmänna konkurslagen. Men dess införande i sistnämnda lag kan ej
heller af mig tillstyrkas, då stadgandet är godtyckligt och kan lända
till förnärmelse af andras rätt.
Orden tryckt dier graverad förbindelse i 17 och 18 §§ anser jag, enligt
hvad förut är yttradt, böra utbytas mot: tryckt eller graverad räntebärande
obligation: och instämmer jag i Högsta Domstolens fleste ledamöters
anmärkning vid sistnämnda paragraf.
Jemte erinran att ett uttryckligt förklarande kunde vara erforderligt
derom, att det första af de framstälda förslagen, hvaröfver jag hittills
hufvudsakligen yttrat mig, eger sådant sammanhang med det andra
lagförslaget angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda
sedelutgifvande banker, att det ena förslaget icke kan antagas utan att
det andra äfven blifver lag, får jag beträffande sistnämnda förslag anföra,
att då frågan om beskaffenheten och vidden af den personliga ansvarighet
för sedelutgifvande banks förbindelser, som borde stadgas fö)- delegare
i sådan bank, nu förekom att genom civillag afgöra, detta ifrigt
väntade afgörande synes hafva bort ske, icke i en sådan obestämd och
negativ form, som blifvit använd i förslagets 3 §, utan genom eu positiv
och klar lagbestämning, såsom Justitierådet Olivecrona i sitt anförande
redan hemstält.
Hvad nu angående sagda ansvarighet blifvit föreslaget kan i hufvudsaken
och till sin syftning icke anses sakna grund i rättvisa och billighet,
men det innefattar emellertid väsentlig ändring i gällande stadganden,
antingen till lindring för bankdelegarne, i fall dessa stadgande]!
äro så att förstå, att bankdelegarne, på sätt komitén ansett, befinna sig
i samma ställning som bolagsmännen uti de i 15 kap. Handelsbalken
afsedda bolag, eller till skärpning i ansvaret, om den motsatta lagtolkningen
antoges, att nemligen den personliga ansvarigheten kunde utkräfvas
först efter det den i 1848 års förordning stadgade anståndstid
förflutit och bankens ställning blifvit utredd. I hvithet fall som helst
27
skulle koraiténs förslag, om det blefve lag, verka retroaktivt på rättsförhållanden,
som uppkommit under nu gällande bestämmelser, och torde
derför, såsom Justitieråden Olivecrona och Lindhagen äfven anmärkt,
ej böra få tillämpning i afseende å andra sedelutgifvaude banker än
dem, som hädanefter oktroj eras.
In fidem
E. Adlerstråhle.
Vidimeras ex officio
Cad Boheman.