Banko-Utskottets Memorial N:o 7.
5
N:o 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1886, kl. 3 e. m.
Memorial, i fråga om eftergift å en Riksbankens fordran.
Enligt en af Bokförläggaren här i Stockholm Hjalmar Linnström
den 1 December 1883 utstäld, af adjunkten vid Karlstads Allmänna
läroverk Filosofie Doktor J. M. Larsson accepterad vexel å 883 kronor
25 öre samt Stockholms Rådhusrätts dom den 15 November 1884 har,
sedan Linnström till borgenärers förnöjande afträdt sin egendom och
genom utdelning i hans konkurs den 20 Juni 1885 guldits upplupen
ränta samt å kapitalet 119 kronor 97 öre, Riksbanken fordran på grund
af sagda vexel till belopp af 763 kronor 28 öre jemte ränta samt kostnadsersättning.
Uti en till fullmäktige ingifven skrift har läroverksadjunkten
Larsson anhållit, det Riksbanken måtte såsom liqvid för sin fordran
antaga ackord å 100 kronor; och har Linnström å denna skrift tecknat
förklarande, det han ej hade något att invända mot bifall till ansökningen,
hvarjemte sysslomännen i Linnströms konkurs skriftligen intygat,
att alla affärer emellan Linnström och hans firma samt Larsson
blifvit till fullo uppgjorda, så att de icke vidare hade någon fordran
hos eller häftade i skuld till hvarandra samt således icke heller egde
föra någon talan emot hvarandra på grund af de utaf Linnström utstälda
och af Larsson accepterade vexlar.
Enligt ansökningen jemväl bifogade handlingar uppgå Larssons
bohag och öfriga tillgångar till ett värde af 981 kronor 20 öre, men
skulderna deremot till 8,245 kronor.
Öfver ansökningen hörd, har ombudsmannen vid Riksbankens
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 6 Afd. 1 Band. 4 käft. 2
6
Banko- Utskottets Memorial N:o 7.
hufvudkontor anfört, att, derest Larsson måste afstå sin egendom till
konkurs, omkostnaderna dervid samt prioriterade skulder, såsom kronoutskylder,
hyra, tjensthjonslön m. m., skulle komma att medtaga så stor
del af tillgångarna, att ringa, kanske ingen utdelning vore att för
oprioriterade fordringsägare påräkna; att sökanden väl såsom läroverksadjunkt
innehade lön till belopp af 3,500 kronor, men att, då han fyllt
69 år och sedan flera år ej kunnat sköta sin tjenst, arfvodet åt hans
vikarie samt nödigt underhåll åt sökanden, hans hustru och deras tre
minderåriga barn säkerligen medtoge så stor del af lönen, att föga
eller intet deraf återstode åt borgenärerna; samt att det derför syntes
ombudsmannen vara för Riksbanken fördelaktigare att antaga det erbjudna
ackordet än att tvinga Larsson till konkurs.
Jemte meddelande häraf hafva fullmäktige i skrifvelse till Utskottet
förklarat, att de delade ombudsmannens åsigter i frågan, men
att de, vid det förhållande att Larsson icke gjort konkurs, äro af
gällande bestämmelser i banko regie in entet förhindrade att något slags
ackord eller eftergift bevilja, i följd hvaraf fullmäktige till BankoUtskottet
öfverlemnat de till ärendet hörande handlingar med hemställan
att det af läroverksadjunkten Larsson gjorda, ofvan omförmälda ackordsanbudet
måtte varda antaget.
Vid behandling af denna fråga har Banko-Utskottet, på grund af
sökandens höga ålder och bekymmersamma ekonomiska ställning samt
öfriga förekomna ömmande omständigheter, lika med fullmäktige ansett
sig böra understödja ansökningen och hemställer derför,
att ifrågavarande ackordsanbud må varda af Riksdagen
antaget.
Stockholm den 12 Mars 1886.
På Banko-Utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS TRYCKERI, 1886.