12

Riksdagens Skrifvelse N:o 73.

att med ändrade bestämmelser i förevarande hänseende icke måtte anstå
i afvaktan pa den ifrågasatta ombildningen af rättegångsväsendet i
dess helhet, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och, oberoende af förslag angående ombildning af
rättegångsväsendet i dess helhet, för Riksdagen framlägga ett hufvudsakligen
på de af Nya Lagberedningen föreslagna grunder bygdt förslag
till ändrade bestämmelser beträffande ersättning åt vittne, som i
brottmål blifvit af allmän åklagare inkalladt och sig instält.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 20 Maj 1885.

N:0 73.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 Maj 1885.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om förslag till lagändringar
för afhjelpande af vissa brister i gällande inteckningsförordning.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.)

Till Konungen.

Enligt 12 § i 1875 års inteckningsförordning skall, om inteckningsansökan
sker, då lagfart är sökt, men ännu ej beviljad, inteckningsansökningen
förklaras hyllande, till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen
pröfvad. En inteckningsansökan kan emellertid äfven förklaras hyllande
i andra fall, nemligen enligt förordningens 10 och 40 §§, om

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 73.

fastighetsegaren nekar skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf
inteckning sökes, eller gör annat jäf, så att sökandens rätt finnes tvistig;
samt enligt förordningens 13 och 42 §§, om, då inteckning sökes, talan
är instämd om klander å egarens fång eller om återgång deraf eller
om lösningsrätt till egendomen. En hvilande inteckningsausökan verkar
emellertid, enär inteckningen, om den beviljas, räknas till förmånsrätten
från ansökningsdagen, i de flesta fall i fråga om summan, för
hvilken fastigheten anses graverad, såsom vore den beviljad.

Den åsigt har nu framträdt, att, då gravationsbevis hos domare
begäres, denne icke kan anses skyldig att i sådant bevis upptaga annat,
än hvarom upplysning vinnes i inteckningsprotokollen för de senast
förflutna tio åren. Denna åsigt vinner onekligen ett visst stöd af uttrycken
i gällande förordning angående expeditionslösen af den 7
December 1883:

Bevis, grcivations-,

rörande inteckningar i fast egendom:

a) för tio år:

b) för kortare tid än tio år:

derest man nemligen antager, att, hvad väl också är meningen, orden
»tio år» endast afse sistförflutna tio år, samt orden Mortare tid än tio
år» vissa år af dessa tio sistförflutna.

År det nu anförda rigtigt, så måste man derifrån draga den slutsats,
att de gravationsbevis, som utfärdas efter ingången af år 1886,
då mera än tio år hafva förflutit från det nya inteckningsförordningen
trädde i kraft, icke kunna innefatta upplysning, huru vida till äfventyrs
före de vid gravationsbevisets utfärdande nästförflutna tio åren inteckningsansökningar
gjorts och af domstolen förklarats hvilande samt förty
gravera ifrågavarande fastigheten. I de orter, hvarest fastiglietsböcker
äro införda, hemtas visserligen upplysning härutinnan ur inteckningsboken,
den der dock icke eger laga vitsord mot innehållet af inteckningsprotokollen,
men i orter, hvarest fastighetsböcker ännu icke äro införda,
kan icke en gång denna nödfallsutväg anlitas.

Riksdagen finner nu andragna omständigheter göra det högeligen
önskligt, att så snart som möjligt åtgärder vidtagas i syfte att afhjelpa
de olägenheter, hvilka med nu gällande bestämmelser i hithörande afseenden
kunna förutses uppkomma från och med ingången af år 1886.

Riksdagen får följaktligen, med anledning af en hos Riksdagen
gjord framställning i ämnet, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det Eders

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 74.

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och, så vidt ske kan, till nästkommande
Riksdag framlägga förslag till de lagförändringar, som må finnas
lämpliga för vinnande af det här ofvan angifna syftemål.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 20 Maj 1885.

N:o 74.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 Maj 1885.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärd i syfte, att
sådan anteckning i kyrkobok, som enligt förordningen
den 14 April 1866 utgör förutsättning för oäkta barns
arfsrätt efter moder, må verkställas på sådant sätt, att
den må innefatta bevis, att qvinnan låtit anteckna barnet
såsom sitt.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.)

Till Konungen.

Otvifvelaktigt torde vara, att på grund af åtskilliga förhållanden
förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April 1866 icke
nu verkar så, som med densamma afses.

Allmänna uppfattningen torde vara, att, blott ett oäkta barn är i
kyrkoboken antecknadt såsom barn af viss qvinna, barnets arfsrätt efter
denna ock är tryggad, hvilket emellertid ingalunda är förhållandet,
såsom äfven framgår af en utaf Eders Kongl. Maj:t i Högsta Domsto -