Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
1
N:o
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 April 1885.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till Lag angående lösdrifvares
behandling.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.)
Till Konungen.
I proposition af den 9 sistlidne Januari har Eders Kongl. Maj:t,
jemlikt 87 § Regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen
bifogadt förslag till Lag angående lösdrifvares behandling.
Vid granskning af denna Eders Kongl. Maj:ts proposition har
Riksdagen saknat uttrycklig bestämmelse derom, att för lösdrifveri å
tvångsarbetsanstalt insatt person må, likasom nu den för försvarslöshet
dömde, kunna frigifvas före utgången af arbetstiden, derest förändring
i hans vilkor inträffar. Fall kunna emellertid tänkas, i hvilka skäligen
kan sättas i fråga, huru vida det må vara af nöden att vidare å tvångsarbetsanstalt
qvarhålla lösdrifvare, såsom att han der genom eget arbete
Bih. till Riksd. Prot. 4885. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Höft. 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
samlat ansenligare besparing, att arf eller gåfva af någon betydenhet
tillfallit honom under tvångsarbetstiden, eller att någon för erbjudandet
vederhäftig person förklarar sig vilja taga honom i sin tjenst eller annars
om honom draga försorg.
I betraktande häraf och då Riksdagen delar Högsta Domstolens
nästan enhälliga mening och Kongl. Fångvårdsstyrelsens dermed öfverensstämmande
uppfattning, att det tvångsarbete, hvarom här är fråga,
icke kan betraktas som straff för begången förseelse, utan allenast såsom
en samhällets preventivåtgärd mot befarad framtida brottslighet, har
Riksdagen ansett, att, då den eller de omständigheter, som orsakat den
preventiva åtgärden, upphört, den person, som är föremål för densamma,
ock genast må frigifvas. Samhället har, i Riksdagens tanke, icke vidare
någon anledning och följaktligen icke heller någon rätt att längre hålla
personen i tvångsarbete. Det må visserligen vara sant, att särskilt,
hvad angår de på grund af gjordt anbud om laga tjenst frigifne, dylik
före den ådömda arbetstidens slut skeende frigifning hittills ofta vållat
många missbruk, men Riksdagen kan dock icke finna, att denna omständighet
bör kunna leda till rubbning i den konseqventa tillämpningen af
den grundprincip, på hvilken, enligt Riksdagens uppfattning, hela nu
ifrågavarande lagstiftning hvilar. Korrektivet mot de befarade olägenheterna
torde vara att söka uti en af vederbörande Konungens Befallningshafvande
före beslutet om frigifningen med en viss diskretionär
makt verkstäld noggrann och sträng pröfning af de förefintliga förhållanden,
som skulle utgöra grund för frigifningen.
Riksdagen har derföre funnit, att efter förslagets 12 § bör såsom
en ny paragraf (13 §) införas ett stadgande af innehåll, att, om den,
som undergår tvångsarbete, kommer i förändrade vilkor, så att hans
qvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden, Konungens
Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten är belägen, eger
förordna, att han skall från anstalten frigifvas. Enär Riksdagen anser
anledning saknas, att sålunda frigifven person förpassas enligt 10 §,
klädes och födes på statens bekostnad eller förhindras förfoga öfver
egna tillgångar enligt 11 §, eller ställes under polisuppsigt enligt 12 §,
har Riksdagen i 13 § infört bestämmelse, hvarigenom nu anförda stadganden
förklaras icke vara tillämpliga beträffande en dylik person.
Såsom följd af tillkomsten af den nya 13 § har nummerordningen
för efterföljande §§ i förslaget ändrats.
Då, efter Riksdagens mening, sådan frigifning, som här är i fråga,
endast bör kunna meddelas af Konungens Befallningshafvande, har i
16 § funnits erforderlig en särskild undantagsbestämmelse i detta fall
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
från det allmänna stadgande, der gifvits, att i stad, der poliskammare
finnes, poliskammare utöfvar i fråga om lösdrifvares behandling den
myndighet, som enligt lagen tillkommer Konungens Befallningshafvande.
Med anledning af det nu anförda har Riksdagen funnit sig icke
kunna bifalla Eders Kongl. Maj:ts proposition i oförändradt skick, men
har för sin del antagit en
Lag
angående lösdrifvares behandling
af den lydelse, bilagan lätt. A till denna skrifvelse utvisar.
Sitt sålunda fattade beslut far Riksdagen härmed för Eders Kongl.
Maj:t anmäla.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 18 April 1885.
Bilaga Litt. A.
LAG
angående lösdrifvares behandling.
Med upphäfvande af stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer den 29 Maj 1846, förordnas som följer:
1 §•
Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att
han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka
ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda
deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.
2 §•
1 mom. Den som beträdes med lösdrifveri må anhållas af kronoeller
polisbetjent eller tillsyningsman, och varde den anhållne ofördröjligen
instäld till förhör å landet inför ortens kronofogde eller länsman
och i stad inför stadsfiskal.
Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,
må den som håller förhöret meddela den anhållne varning samt
för honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående
varningens meddelande och skälen derför.
1 händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver förhöret,
upptagande anledningen till detsamma och hvad den anhållne
till sin ursäkt förebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsomständigheter
samt beskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,
att beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till
Konungens Befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom
den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens
Befallningshafvande tillgängligt.
2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare
hörd, ege han hos Konungens Befallningshafvande i länet antingen
personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga
påminnelser inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der
Konungens Befallningshafvande har sitt säte, men eljest inom fjorton
dagar från varningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det
ej är betaget att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda
står honom öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet.
3 mom. Sedan förhör hållits eller påminnelser afgifvits, som i
nästföregående mom. sägs, eller ock den derför bestämda tid tilländagått,
utan att den varnade låtit sig afhöra, skall Konungens Befallningshafvande
taga den meddelade varningen under ompröfning och, om han
finner den befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter.
4 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig
att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att
5
.Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,
som af lösdrifvaren innehafvas, eller annorledes genast utredas, skall
han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och
må Konungens Befallningshafvande antingen hålla honom i häkte, till
dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller sända honom
till Konungens Befallningshafvande i annat län, der anledning är
att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,
ankomme på Konungens Befallningshafvande att meddela varning och
densamma kungöra såsom förr är sagdt.
3 §•
1 mom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad
varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter
det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas och
sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift
af förhörsprotokollet skall insändas.
2 mom. Konungens Befallningshafvande hålle ytterligare förhör
med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans
lefnadsomständigheter samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den
häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort,
som efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den
häktade hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom.
sägs, må Konungens Befallningshafvande döma honom till tvångsarbete
från och med en månad till och med ett år. Har han förut undergått
dylikt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest försvårande
omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.
3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits
skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas, eger
Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad varning samt
ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2 § sägs.
4 §•
Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet
blifvit beträdd med lösdrifveri, vare utan vidare varning underkastad
behandling som i 3 § sägs.
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
5 §•
Beslut, hvarigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den
dömde genast afkunnas med underrättelse om hvad för besvärs anförande
bör iakttagas; och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig
besvärshänvisning honom tillstäld inom tre dagar, den oräknad
då beslutet afkunnades.
6 §•
Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag,
hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han inom
åtta dagar efter det utslaget blifvit afkunnadt, den dagen oräknad,
till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Konungen stälda
underdåniga besvär. Behöfver klaganden biträde vid besvärens författande,
foge Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.
Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Justitierevisions-expeditionen insända, tillika med vederbörandes
yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom
eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.
Konungens Befallningshafvande eger, om skäl förefinnes, förordna,
att den dömde må, intill dess besvären blifvit afgjorda eller
utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.
Konungens Befallningshafvandes beslut angående varning, må ej
öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom
tvångsarbete blifvit ådömdt.
7 §•
Den som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete,
eller, om han börjat sådant undergå, dermed fortfara; och varde han,
derest han tillhör annat län än det, der han vistas, af Konungens Befallningshafvande
öfversänd eller förpassad till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.
8 §•
I fråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare lag
som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff.
Riksdagens Skrifvelse N:o 34.
7
9 §•
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad
att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt att
de dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämpligt
arbete efter olika arbetsförmåga.
Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt med
annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står under
offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det medgifva,
ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes förordnande
der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning
af staten, efter ty Konungen pröfvar skäligt.
10 §.
1 mom. Den som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves
skall af arbetsanstaltens föreståndare förpassas till den kommun,
der han har sin hemort, derest ej Konungens Befallningshafvande medgifva,
att han utan att först begifva sig till hemorten må förpassas
till ort, som omförmäles i 12 § 3 mom. Passet skall innehålla föreskrift
om väg, tid och sätt för färden äfvensom underrättelse om hvad
den frigifne enligt 12 § har att iakttaga.
2 mom. Med lösdrifvares hemort efter denna lag förstås den ort,
der han är eller senast varit inantalsskrifven. Kan det ej utrönas, vare
hans födelseort ansedd såsom hans hemort.
11 §•
Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångsarbete
från arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under färden och
nödtorftig beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån den frigifnes
vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej må den
frigifnes tillgångar i vidsträcktare mån för nämnda ändamål anlitas,
än att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle under minst
fjorton dagar.
Medel, som den frifgifne kan hafva vid arbetsanstalten innestående,
sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvisning,
som bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den ort dit
den frigifne förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren eller,
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 34.
der sådan ej finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att ombesörja
att medlen komma den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse
för medlen skall årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.
12 §.
1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för
honom utfärdade pass, begifva sig till den ort, dit han förpassats, och,
om förpassningen skett till stad, der polismästare finnes, anmäla sig
hos denne inom tjugofyra timmar efter ankomsten.
2 mom. Den som blifvit dömd till tvångsarbete i sex månader
eller derutöfver eger under två år efter frigifvandet icke utan särskildt
tillstånd, meddeladt i stad af polismästare eller, der sådan ej finnes,
af stadsfiskal och å landet af ortens länsman, uppehålla sig utom den
kommun han tillhör eller der han erhållit behörigt tillstånd att vistas;
och skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ordning,
som af polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad
och försörjningsmedel.
3 mom. Tillstånd, hvarom i nästföregående mom. sägs, må lemnas
den frigifne för att han må kunna emottaga erbjuden anställning
hos välkänd och pålitlig person eller å uppgifven ort söka arbete, der
utsigt dertill finnes, eller ombesörja någon för den frigifne vigtig angelägenhet.
För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den myndighet,
som lemnat tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att
ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter och, om han
blifvit förpassad till stad, der polismästare finnes, inom tjugofyra timmar
efter ankomsten anmäla sig hos denne.
4 mom. Den i 2 mom. stadgade skyldighet att anmäla bostad
och försörjningsmedel bör så ordnas, att den anmälningsskyldige icke
störes i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet;
och ege polismästaren i särskilda fall åt tillsyningsman eller
annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarnes
emottagande.
5 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallningshafvande
att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de
skyldigheter, som enligt denna § åligga den frigifne.
6 mom. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom
enligt denna § åligger eller de honom på grund af samma § gifna
föreskrifter, vare underkastad behandling som i 3 § sägs.
Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
9
13 §.
Kominer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade vilkor, så
att hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden, ege
Konungens Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten är
belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas. I sådant fall
varde han utan förpassning på fri fot stäld och hans vid anstalten innestående
medel till honom öfverlernnade; skolande i öfrigt hvad 11 och
12 §§ innehålla icke ega tillämpning på den sålunda frigifne.
14 §.
Då någon genom utslag, som vunnit laga kraft eller blifvit faststäldt,
dömts till tvångsarbete, så ock när någon från tvångsarbetsanstalt
frigifves och när den frigifne erhåller tillstånd att vistas utom
hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller på grund af 12
§ 5 mom. varder fri i val af vistelseort, skall underrättelse derom meddelas
rikets polismyndigheter.
Huru underrättelse, som här sägs, skall meddelas, så ock huru
kungörande enligt 2 § 3 mom. skall ske, derom förordnar Konungen.
15 §.
1 mom. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman åligge
att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör kommunalmyndighet
samt tillsyningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare
utväg till arbete.
2 mom. Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit
sådant uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, ege i utöfningen
af denna befattning åtnjuta det skydd som enligt lag tillkommer
tjensteman.
3 mom. Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som enligt
förordningen angående fattigvården blifvit utsedd att hafva uppsigt
å betlare.
Bih. till Riksd. Prot. 1885. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Häft.
2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 24.
16 §.
I stad, der poliskammare finnes, utöfvar poliskammaren i fråga
om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna lag tillkommer
Konungens Befallningshafvande; dock må poliskammare ej
förordna om frigifning enligt 13 §.
I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan stad
Konungens Befallningshafvande kunna förordna poliskommissarie eller
annan polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskal.
17 §•
Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 Oktober
1885.
Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom
på grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer den 29 Maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då
han varder frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete
enligt denna lag. Derest före den bestämda arbetstidens utgång något
förhållande inträffar, på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga
kunnat blifva frigifven, skall sådan rätt honom tillgodokomma.
Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifvits
från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom
hade han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.
I händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att
låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan
tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant
tillfälle saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse,
dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel af den
ådömda arbetstiden afdrages.