Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Riksd. Kansli den 27 Jan. 1885, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj ds nådiga ''proposition till Riksdagen, angående aflöning
och lönetillskott åt lärare och lärarinnor vid folkskolor
m. m.; gifven Stockholms slott den 19 December 1884.
Kongl. Maj:t vill, under åberopande af bifogade protokoll öfver
ecklesiastikärenden för denna dag, härmed föreslå Riksdagen att besluta
:
att lönen för ordinarie lärare eller lärarinna, som efter undergången
godkänd afgångsexamen från seminarium blifvit vid folkskola i
föreskrifven ordning anstäld, skall utgöra, förutom de naturaförmåner
eller ersättning derför, som enligt hittills gällande bestämmelser honom
eller henne tillkomma, minst sexhundra kronor, att utgå dels i spanmål
dels i penningar efter samma grunder, som hittills varit föreskrifna;
att såsom tillägg till hvad nu är bestämdt om lönetillskott af allmänna
medel åt lärare och lärarinnor vid folkskolor jhterligare må
stadgas, att, der lönen för ordinarie folkskolelärare eller lärarinna, som
i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort under minst fem år, utgår för
åtta månaders undervisning med sjuhundra kronor jemte de i lag bestämda
naturaförmåner eller ersättning derför, bidrag för aflöningens
utgörande skall utgå af allmänna medel med fyrahundra sextiosex
kronor 67 öre;
att för beredande af tillgång till de förhöjda bidragen af statsmedel
må, i stället för det å extra stat för åren 1884 och 1885 uppförda
förslagsanslag af etthundraåttio tusen kronor till löneförbättring åt lärare
och lärarinnor vid folkskolor, uppföras å ordinarie stat för år
1886 enahanda belopp, etthundraåttio tusen kronor;
Bill. till Biksd. Prof. 1885. 1 Sand. 1 Afd. 6 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.
samt att det å nionde hufvudtiteln uppförda anslag till folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa må höjas med sjutusen femhundra kronor,
eller från femtiosex tusen kronor till sextiotre tusen femhundra
kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
C. G. Hammarskjöld.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.
3
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 19
December 1884.
N ärvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,
yon Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
44:o.
Departementschefen Statsrådet Hammarskjöld anförde i underdånighet:
»Enligt
nu gällande stadganden skall den årliga lönen för ordinarie
lärare eller lärarinna, som efter undergången godkänd afgångsexamen
från seminarium blifvit vid folkskola i föreskrifven ordning anstäld,
utgöra minst femhundra kronor samt efter fem års oförvitlig
tjenstgöring minst sexhundra kronor, utom husrum, vedbrand och kofoder.
Dessa belopp, som .utgöra lön för åtta månaders tjenstgöring,
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.
bestämdes i enlighet med Riksdagens beslut först genom Kong], kungörelsen
den 2 September 1873 och hafva tillkommit folkskolelärare och
lärarinnor från och med år 1874. De utgöra endast ett minimum, och
egen alltså hvarje skoldistrikt att sjelf bestämma beloppen af de derinom
anstälda ordinarie folkskolelärares löner, blott att lönerna icke få
understiga hvad lag faststält såsom det minsta. Till aflönande af hvarje
examinerad, vid folkskola antagen lärare eller lärarinna, som åtnjuter
den sålunda bestämda minimilönen eller derutöfver, och som meddelar
undervisning i skolan minst åtta måuader af året, egen skoldistrikt att
af statsmedel bekomma två tredjedelar af den lön, läraren eller lärarinnan,
förutom de lagbestämda naturaförmånerna, åtnjuter, hvilket bidragdock
intill början af detta år ej fått öfverstiga fyrahundra kronor.
Vid 1883 års riksdag föreslogs af enskild motionär en omfattande
lönereglering för ordinarie folkskolelärare och lärarinnor. Enligt detta
förslag skulle minimum för lärare utgöra 600 och för lärarinna 500
kronor, hvartill skulle komma efter 5 års oförvitlig tjenstgöring 100 och
efter 10 års sådan tjenstgöring ytterligare 100 kronors ålderstillägg.
Förslaget innehöll derjemte bestämmelser om särskild! lönetillägg åt
lärare eller lärarinna i flyttande folkskola och om bidrag till aflönande
af vikarie, då ordinarie innehafvare af folkskoletjenst genom svårare,
ehuru öfvergående sjukdom vore urståndsatt att sjelf sköta tjensten.
Stats-Utskottet, till hvilket motionen remitterades, erkände önskvärdheten
af en förbättring af folkskolelärarnes vilkor. Men Utskottet anmärkte,
att hvarje, äfven den minsta förändring af deras löneförhållanden
kunde utöfva en väsentlig inverkan på kommunernas hushållning,
då de enligt gällande bestämmelser till aflöningen bidroge med minst
en tredjedel af den kontanta lönen samt med alla naturaförmånerna och
derjemte hade att erlägga dels afgift till folkskolelärarnes pensionsinrättning,
dels äfven, i händelse undervisningen i folkskola fortginge
under mera än åtta månader om året, till läraren en åttondedel af
minimilönen för hvarje Överskjutande månad. Vidare skulle löneförhöjning
kunna medföra rubbning i pensionskassans ställning. Hel pension
utginge nemligen med sjuttiofem procent af den lön, hvarför delaktighet
vunnits i pensionsinrättningen, och kunde således icke understiga
tre fjerdedelar af minimilönen. En undersökning om verkan af eu höjning
af folkskolelärarnes löner å pensionskassans förmåga att uppfylla
sina förbindelser vore derföre önskvärd. Vigtigast syntes emellertid
Utskottet den principiella betänkligheten, att, under det att det för närvarande
vore i viss mån öfverlenmadt åt kommunerna att fastställa aflöningsbeloppet,
skulle, om motionen vunne afseende, en väsentlig in
-
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.
skränkning ske i denna kommunernas bestämmanderätt. Af dessa skäl
och under anförande dessutom af åtskilliga anmärkningar emot särskilda
punkter i det framstälda förslaget, ansåg sig Utskottet icke
kunna tillstyrka detsamma, men hemstälde att Riksdagen måtte dels
hos Eders Kongl. Maj:t anhålla derom, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
efter ärendets närmare utredning, så fort ske kunde, för Riksdagen
framlägga förslag till skälig löneförbättring för lärare och lärarinnor
vid folkskolorna i riket, dels ock besluta, att, der skoldistrikt för ordinarie
folkskolelärare eller lärarinna, som i minst fem år oförvitligen
tjenstgjort, bestämde aflöningen för år 1884 till 700 kronor, der den
icke redan uppgick till detta belopp, staten skulle bidraga med högst
två tredjedelar af hela nämnda lönesumma, samt att för ändamålet utöfver
hvad redan vore härtill anslaget på extra stat för år 1884 uppföra
ett förslagsanslag af 180,000 kronor.
Riksdagen medgaf, att det förhöjda statsbidraget skulle under
föreslagna vilkor få utgå, och uppförde de af Stats-Utskottet tillstyrkta
180,000 kronor å extra stat. Förslaget om en underdånig skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t ledde ej till något resultat, då Kamrarne derom
stannade i olika beslut.
Angående det beviljade lönetillskottet utfärdades nådig kungörelse
den 29 Juni 1883.
Till senaste Riksdag aflät Eders Kongl. Maj:t nådig proposition
om beviljande äfven för år 1885 af enahanda anslag att för samma
ändamål användas. I särskilda motioner framstäldes äfven flera förslag
angående folkskolelärarnes aflöning, i allmänhet afseende samma mål,
som med den Kongl. propositionen åsyftades. Af eu motionär föreslogs
derjemte ett bortfallande af skoldistriktets skyldighet att lemna skolläraren
kofoder, men i stället en förhöjning af den kontanta lönen med
100 kronor. Stats-Utskottet tillstyrkte äfven denna gång ett extra anslag
för år 1885 att användas för tillfällig löneförbättring åt lärare eller
lärarinnor i folkskolor under likartade vilkor med dem, som föregående
år blifvit beslutade. Men derjemte anmärkte Utskottet, att en löneförbättring,
som beslötes år efter år, icke kunde för lärare medföra förmånen
af rätt till ökad pension, en rätt, som, enligt hvad erfarenheten
visat, ett stort antal skoldistrikt, med anledning af den tillfälliga löneförbättringen,
redan, ehuru förgäfves, sökt bereda vid distriktets skolor
anstälda ordinarie lärare. Utskottet hemstälde derföre, att Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om verkställande
af utredning af frågan om ny reglering på ordinarie stat af
lönerna till folkskolelärarne och folkskolelärarinnorna i riket, hvarvid
6
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 8.
borde undersökas, bland annat, dels i livad män pensionsförhållandena
för dessa lärare och lärarinnor berördes af säd an reglering, dels huruledes
den förändring i nu bestämda aflöningsförhållanden kunde vidtagas,
att vissa uppgifna naturaförmåner, der kommun eller lärare det
önskade, utbyttes mot kontant permingebelopp, hvarvid tillika borde
tillses, i hvad mån förändring i proportionen mellan statens och kommunernas
bidrag till aflöningen kunde vara erforderlig.
Riksdagen biföll äfven nu det föreslagna anslaget å extra stat,
men afslog ett af en reservant framstäldt förslag att ersätta vissa naturaförmåner
genom 100 kronors förhöjning i den kontanta lönen, med
rätt för skoldistrikt att, om det utgjorde dessa förmåner in natura, af
lönen behålla 100 kronor. Frågan om aflåtande af skrifvelse i ämnet
till Eders Kongl. Maj:t förföll äfven denna gång.
Nådig kungörelse angående det beviljade lönetillskottet utfärdades
den 30 sistlidne Maj.
Den svenska folkskolelagstiftningen har alltid hyllat den grundsats,
att läraretjensterna vid folkskolorna äro kommunala tjenster, som
af kommunerna så väl tillsättas som aflönas. Med aflöningen har staten
icke tagit annan befattning, än att dels bestämma ett minimum, hvarunder
lönen ej får vara, dels lemna kommunerna bidrag till lönens utgörande.
Förhandlingarna och besluten vid de senaste tvenne riksdagarna
synas mig visa, att Riksdagen visserligen inser behofvet, att
något göres för förbättring af folkskolelärarnes och lärarinnornas aflöning,
men att Riksdagen icke önskar några mera genomgripande förändringar
i nuvarande aflöningsförhållanden. Enligt min uppfattning
bör det ej heller ifrågakomma att frånträda de grundsatser, hvarpå, såsom
nyss är nämndt, den svenska folkskolelagstiftningen hittills hvilat.
Den förbättring i lönerna, som på lagstiftningens väg kan vinnas, kan
derföre bestå endast uti en förhöjning antingen af det faststälda minimum
eller af det från staten till aflöningen utgående bidrag, det senare
för att för skoldistrikten underlätta ett höjande af lönerna.
Hvad nu först angår det bestämda aflöningsminimum, så har jag
redan nämnt, att det utgör, utom vissa naturaförmåner eller ersättning
derför, under de första fem åren 500, men sedan 600 kronor. Det har
emellertid visat sig-, att numera lönen för ordinarie folkskolelärare äfven
under de första fem årens tjenstgöring endast undantagsvis är så ringa
som 500 kronor. Enligt för Ecklesiastikdepartementet tillgängliga uppgifter
skulle den understiga 600 kronor jemte naturaförmåner eller ersättning
derför endast för omkring femtio folkskoleläraretjenster i hela
riket. Häraf torde man hafva full rätt att sluta, att det nuvarande löne
-
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.
minimum af 500 kronor jemte naturaförmåner temligen allmänt inses
och erkännes vara för lågt, och att derföre tiden är inne att det bestämmes
till 600 kronor jemte naturaförmåner. Någon vidare förändring
i bestämmelserna angående löneminimum synes mig ej böra ifrågasättas.
De förslag i detta ämne, som utgjort föremål för senaste Riksdagars
förhandlingar, hafva icke vunnit godkännande. Förändringar i bestämmelserna
om folkskolelärarnes aflöning böra endast med försigtighet
vidtagas. Hvarje förhöjning i aflöningen äfven i form af obligatoriska
ålderstillägg utöfvar, såsom 1883 års Statsutskott anmärkt, icke ringa
inflytande på kommunernas finanser. De lokala förhållandena äro så
olika, att en mångenstädes såsom billig ansedd förhöjning annorstädes
kan kännas opåkallad och vålla ovilja emot folkskolan. Sådant bör, så
vidt ske kan, undvikas. Ty folkets kärlek till folkskolan är det främsta
vilkoret för dess trefnad. Skoldistrikten äro dessutom oförhindrade att,
der behof göres, bestämma aflöningen högre än lag fordrar, såsom ock
flerestädes, särdeles i städer, redan har skett.
Hvad åter angår det från statsverket till folkskolelärarnes aflöning
utgående bidrag, synas mig de senaste Riksdagarnes öfverläggningar
och beslut innebära ett ojäfaktigt vittnesbörd att man allmänt önskar,
att förhöjdt sådant bidrag gifves skoldistrikt, när skollärare eller lärarinna
efter vissa års oförvitlig tjenstgöring har högre lön än minimum.
Såsom anmärkts, kan dock icke en sådan rätt medföra fullt gagn för
lärarne eller lärarinnorna, så länge förhöjningen är beroende af ett endast
för ett år i sänder lemnadt medgifvande. Om Riksdagen icke gifvit
beslutet en annan form, hvarigenom större fasthet deråt beredts, så har
detta otvifvelaktigt haft sin orsak uti ovissheten, om pensionsinrättningarne
för folkskolelärare samt deras enkor och barn skulle kunna
bestrida den förhöjda pensionering, som skulle blifva en följd af en
mera stadgad löneförbättring. För att nödiga upplysningar i detta afseende
måtte vinnas, har Eders Kongl. Maj:t låtit anbefalla Direktionen
öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning att inkomma med yttrande,
i hvad mån förhöjning af minimilönen åt folkskolelärare med 100 eller
200 kronor kunde ega inflytande på pensionsinrättningens förmåga att
uppfylla sina förbindelser. ''
I anledning häraf har direktionen den 21 Oktober 1884 afgifvit
utlåtande i ärendet och dervid, med öfverlemnande af en af Professorn
vid Vetenskapsakademien D. G. Lindhagen på anmodan i det angifna
syftet verkstäld utredning af pensionsinrättningens ställning, anfört,
bland annat, att direktionen, under förutsättning att de pensionsberät
-
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.
tigade tjensternas antal, som vid 1883 års slut utgjorde 4,621, icke
komme att öfverstiga 5,000, och att inrättningens fonder kunde göras
fruktbärande efter en räntefot af 41/*» procent, ansåge inrättningen i
stånd att utan tillökning i statsbidraget för framtiden fullgöra sina förbindelser
äfven för den händelse, att lägsta delaktighetsbeloppet skulle
böjas från 600 till 700 kronor och i följd deraf lägsta beloppet af hel
pension från 450 till 525 kronor; men att deremot, om lägsta delaktighetsbeloppet
höjdes till 800 och lägsta beloppet af hel pension till 600
kronor, skulle under enahanda förutsättningar erfordras i statsanslaget
en förhöjning af 76,500 kronor.
Härjemte har direktionen anfört, att eu förhöjning i minimilönen
äfven komme att utöfva inflytande på folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.
Vid en år 1879 gjord utredning beträffande denna kassas
ställning befans det årliga anslaget af 56,000 kronor (hvaraf 3,000
kronor till förvaltningskostnaders bestridande) vara mer än tillräckligt
för det dåvarande antalet af delegare, nemligen 3,700 i tjenst varande
och 1,400 pensionerade folkskolelärare; och af den nu gjorda beräkningen
hade visat sig, att vid ett lika stort antal delegare samma anslag
skulle förslå, äfven om minimilönen höjdes från 600 till 700 kronor och
pensionerna i samma förhållande. Men sedan 1879 hade delegarnes
antal ökats och måste allt framgent ökas, i samma mån läraretjensternas
antal växte och alla nyantagne lärare blefve förbundna att i kassan
inträda. Vid ett antal af 5,000 läraretjenster, hvarifrån 700, som innehades
af lärarinnor, borde fråndragas, och 1,600 pensionerade lärare,
måste antalet delegare beräknas till 5,900, och för pensionerandet af
dessas enkor och barn måste statsbidraget ökas, så att det nuvarande
årliga anslaget af 56,000 kronor erhölle eu förhöjning af 7,500 kronor,
eller till 63,500 kronor, så vida minimilönen höjdes till 700 kronor, men
med 16,000 kronor, eller till 72,000 kronor, om minimilönen höjdes till
800 kronor, allt under föutsättning att delegarnes antal ej öfverskrede
5,900 och räntefoten ej sjönke under 41 -2 procent.
Af hvad sålunda blifvit upplyst framgår, att eu ringa uppoffring
å statens sida är tillräcklig för att sätta pensionskassorna i stånd att
bestrida den förhöjda pensionering, som kunde blifva en följd af ett
allmännare höjande af folkskolelärares och lärarinnors kontanta löner
till 700 kronor om året, och att således ingen betänklighet bör möta
att gifva besluten af 1883 och 1884 större stadga och att uppföra det
erforderliga anslaget å ordinarie stat.
Då detta år är det första, hvarunder förhöjdt statsbidrag kunnat
erhållas, och uppgifterna om hvad af det derför i 1884 års stat upptagna
extra anslag åtgått inkomma först under April månad 1885, kan
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.
ingen på erfarenhet grundad beräkning göras om det anslag, som skulle
behöfva uppföras å ordinarie stat för att bereda tillgång till framtida
utgörande af förhöjningen i statsbidraget. Jag anser dock öfvervägande
sannolikhet tala för, att det nu å extra stat uppförda anslaget 180,000 kronor
för närvarande är och under flera år kommer att vara fullt tillräckligt.
Antalet folkskoleläraretjenster, anmälda till delaktighet i folkskolelärarnes
pensionsinrättning, är, såsom redan är nämndt, omkring 4,600. Enligt
senaste matrikel öfver lärare och lärarinnor i folkskolorna, hvilken matrikel
upptager förhållandena sådana de voro våren år 1882,. hade ett
antal af något öfver 1,000 ordinarie lärare och lärarinnor tjenstgjort
såsom sådana kortare tid än fem år. Det är möjligt, att detta antal är
högre än det normala. Men om man betänker, att naturligtvis alltid
ett icke ringa antal skollärare^enster äro under tillsättning — år 1882
utgjorde de närmare 300 — synes man med visshet kunna antaga, att
minst ett tusen läraretjenster städse äro antingen otillsatta eller beklädda
af innehafvare ined för kort tjenstgöringstid såsom ordinarie,
för att förhöj dt bidrag af statsmedel skulle efter 1883 och 1884 ars bestämmelser
utgå till deras aflöning. Återstå sedan 3,600 läraretjenstei.
De anslagna 180,000 kronor om året motsvara statens andel i lönetillägget
för 2,700 läraretjenster och äro således tillräckliga att betäcka
denna andel i sjuttiofem procent af de tall, i hvilka enligt de nu bestämda
grunderna bidrag af statsmedel till lönetillägg skulle kunna
ifrågakomma. Och svårligen torde åtminstone under de närmaste åren
lönerna så allmänt höjas öfver minimum, att förhöjdt statsbidrag skulle
utgå för ett större procenttal läraretjenster.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen:
att lönen för ordinarie lärare eller lärarinna, som efter undergången
godkänd afgångsexamen från seminarium blifvit vid folkskola i
före skr ifven ordning anstäld, skall utgöra, förutom de naturaförmåner
eller ersättning derför, som enligt hittills gällande bestämmelser honom
eller henne tillkomma, minst sex hundra kronor, att utgå dels i spanmål
dels i penningar efter samma grunder, som hittills varit föreskrifna,
att såsom tillägg till hvad nu är bestämdt om lönetillskott af allmänna
medel åt lärare och lärarinnor vid folkskolor ytterligare måtte
stadgas, att, der lönen för ordinarie folkskolelärare eller lärarinna, som
i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort under minst, fem år, utgår för
åtta månaders undervisning med sju hundra kronor jemte de i lag bestämda
naturaförmåner eller ersättning derför, bidrag för aflöningens
Bih. till Piksd. Prof. 1885. 1 Sami 1 Afd, 6 Höft, 2
10 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 8.
utgörande skall utgå af allmänna medel med fyra hundra sextiosex
kronor 67 öre;
att, för beredande af tillgång till de förhöjda bidragen af statsmedel,
måtte, i stället för det å extra stat för åren 1884 och 1885 uppförda
förslagsanslag af ett hundra åttio tusen kronor till löneförbättringåt
lärare och lärarinnor vid folkskolor, uppföras å ordinarie stat för år
1886 enahanda belopp, ett hundra åttio tusen kronor;
samt att det å nionde hufvudtiteln uppförda anslag till folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa måtte höjas med sju tusen fem hundra
kronor eller från femtiosex tusen kronor till sextiotre tusen fem hundra
kronor.»
Hvad Departementschefen sålunda hemstält täck
tes Hans Maj:t Konungen på tillstyrkan af Statsrådets
öfrige ledamöter i nåder bifalla; och skulle proposition
till Riksdagen aflåtas i enlighet med bil. B vid detta
protokoll.
Ex protocollo
Hj. Westerling.