Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
1
N:o 38.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker;
gifven Stockholms slott den 25 Februari 1885.
Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda
förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker; vid hvilket förhållande
Kongl. Maj:t funnit Riksdagens den 10 Maj 1884 aflåtna
underdåniga skrifvelse angående vilkoren för försäljning af bränvin
icke böra till någon särskild åtgärd föranleda.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Utskott tillhandahållas; och förblifver Kongl. Maj:t Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
O. R. Themptander.
Bill. till Biksd. Prot. 1885. 1 Sand. 1 Afd. 28 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
Förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker.
§ I -
Handel med bränvin delas i partihandel, minuthandel och utskänkning.
§ 2.
1. Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250
liter samt vid minuthandel en liter, och får hvad såldt blifvit icke i
mindre belopp än det minsta, som i hvardera fallet säljas må, utlemnas
eller mellan flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda på
försäljningsstället förtäras.
2. Hvad i öfrigt i denna förordning bestämmes om handel med
bränvin vare ej tillämpligt å partihandel, utan gälle allenast minuthandel
och utskänkning.
§ 3.
Vid utskänkning må bränvin försäljas till huru ringa belopp som
helst, vare sig till förtäring på stället eller till afhemtning, dock med
de undantag, hvarom i § 13 mom. 2 och § 26 mom. 7 här nedan sägs.
§ 4.
1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af
bränvin i mindre belopp än han sjelf eger försälja.
2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
3
§ 5.
1. Rättighet till bränvinshandel må ej tilldelas eller Öfverlåtas
å annan än den, som har medborgerligt förtroende, gjort sig känd för
ordentlighet, kan försvarligt skrifva och räkna, råder öfver sig och sitt
gods samt pröfvas i öfrigt till rörelsens utöfvande lämplig vara.
2. Med undantag för vinhandel må bränvinsförsältning icke vara
förenad med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras.
3. Den, som enligt nådiga förordningen angående vilkoren för
tillverkning af bränvin icke får med sådan sig befatta, äfvensom apotekare
må ej tilldelas rättighet till bränvinshandel.
§ 6.
1. Rättighet till bränvinshandel, som i stad innehafves pa grund
af burskap eller särskildt privilegium, tillkommet innan nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående vilkoren för försäljning af
bränvin blef till efterlefnad gällande, må fortfarande, så länge den ej
uppsäges eller förverkas, åtnjutas, dock endast i hittills gällande utsträckning.
2. Burskap, som meddelats efter det nådiga förordningen den
18 Januari 1855 angående vilkoren för bränvins försäljning blef till
efterlefnad gällande, medför ej rätt till handel med bränvin.
§ 7.
1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker blef till efterlefnad
gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört;
då må samma handel, så framt rättigheten dertill icke varder
uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den,
som, då nådiga förordningen den 26 Augusti 1873 angående vilkoren
för försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, var egare till
sådant gästgifveri, och af hans hustru, så länge någon af dem lefver
och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri, sjelf eller genom
annan behörig person, besörjer.
2. Eges sådant gästgifveri af kommun eller annan menighet
eller af bolag, å hvilket de i § 9 mom. 2 befintliga föreskrifter icke
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
äro tillämpliga, då må rättigheten till handel med bränvin af samma
kommun, menighet eller bolag under förestående vilkor tillgodonjutas
under loppet af tjugu år, räknade från den dag, då nådiga förordningen
den 26 Augusti 1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin
blef till efterlefnad gällande.
3. Der gästgifverihållning är mellan flere åbor, fördelad, må utskänkningsrättighet
af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera
endast under den tid, han gästgifveri hållningen besörjer. Den, som
vill sin andel i utskänkningsrättigheten uppsäga, vare dertill berättigad,
der uppsägning sker inom den tid, som i § 16 mom. 4 här nedan
är bestämd.
§ 8.
1. I stad skall magistraten hvarje år inom första hälften af
April månad för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uppgifva de näringsidkare,
hvilka rätt till bränviushandel tillkommer på grund af stadgandet
i § 6 mom. 1.
2. För hvarje år skall, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane
ej finnas, allmän rådstufva hörde blifvit, magistraten till Kongl. Majrts
Befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet att
då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra personer
för högst tre år tilldelas och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas
antal, äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
finnas må, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses
nödig.
3. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i
ämnet och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot både magistratens
och stadsfullmägtiges eller allmän rådstufvas afstyrkande
beslutas, att näringsidkare enligt mom. 2 antagas skola, ej heller
sådane näringsidkares antal bestämmas högre än det, hvarom magistraten
och stadsfullmägtige eller allmän rådstufva äro ense.
§ 9-
1. De i § 8 mom. 2 omförmälda försäljningsrättigheter, äfvensom
de, hvilka magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej
finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda
eller förverkade rättigheters ställe under nästföljande försäljningsår
utöfvas, varde innan Juli månads utgång af magistraten på offentlig,
minst fjorton dagar förut kungjord auktion utbjudna för den af Kongl.
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
Maj:ts Befallningshafvande jemlikt § 8 bestämda tid af högst tre år åt
den eller dem, som åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid
allenast en rättighet i sänder utbjudas. Auktionsanbuden pröfvas af
magistraten, som ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta.
2. Uppstår i stad fråga att åt särskildt inom staden för ändamålet
bildadt bolag öfverlåta all den bränvinshandel, hvilken eljest
skall, enligt näst föregående mom., å auktion utbjudas, må magistraten
genom minst en månad förut utfärdad offentlig kungörelse, inom
viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å handelns öfvertagande. Inkomna
anbud, som böra åtföljas af bolagets stadgar, granskas af
magistraten, hvilken, efter det stadsfullmägtige eller, der sådane ej
finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, insänder handlingarne jemte eget
utlåtande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som med afseende å
ej mindre bolagens lämplighet än äfven den erbjudna afgiftens belopp
samt förhållandet mellan nämnda afgift och det litertal bränvin, bolaget
anses kunna afyttra, eger anbuden antaga eller förkasta. Sådant
anbud får dock icke antagas, om afgiften är lägre, än sammanlagda
beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna
varit åt särskilda personer upplåtna; och må magistraten, om
gjordt anbud antages, med bolaget sluta aftal för den af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande bestämda tid; skolande i annan händelse, äfvensom
då af bolag gjordt anbud icke före Juni månads utgång blifvit pröfvadt,
förfaras såsom i mom. 1 stadgadt är.
§ 10.
1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som
kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas,
göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första
hälften af Mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande
och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta
den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas
till ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April
månads utgång, på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad
pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af
kommunalstämma ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman
bifall tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit
hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
in. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fatte deri sitt beslut
och gifve det kommunalnämndens ordförande till känna.
2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin
i socken må beviljas, förfares på lika sätt, som om utskänkning nu
stadgadt är.
§ 11-
1. De enligt näst föregående § medgifna försäljningsrättigheterna
i socknen varde derefter inom Augusti månads utgång på offentlig
auktion, som minst fjorton dagar förut skall vara genom kungörelse i
socknens kyrka tillkännagifven, utbjudne för den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som
åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet
i sänder utbjudas. Kommunalnämnden pröfve de anbud, som dervid
göras, och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet
och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller
förkasta.
2. På Kongl. Maj:ts särskilda pröfning i hvarje fall skall bero,
om och under hvilka vilkor och bestämmelser all den bränvinshandel
inom köping, hvilken eljest skall, enligt nästföregående mom., å auktion
utbjudas, må åt bolag, som inom köpingen för ändamålet bildats,
öfverlåtas.
§ 12.
Den som uppsagt eller förverkat rättighet till handel med bränvin,
må ej ånyo vinna rättighet till dylik handel annorlunda än i § 9
eller § 11 medgifves.
§ 13-
1. Vid läger eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen,
vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes
anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning
kan för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna
påkallad, må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning
meddelas af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande, när, i förstnämnda fall,
befälhafvande militärchef och, i öfriga fall, andra vederbörande derom
gjort anmälan.
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt
hufvudsäte. Sådan utskänkning må endast ske till förtäring ombord å
fartyget, och ege Kongl. Majrts Befallningshafvande att jemväl i öfrigt
dervid föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas nödiga.
3. Då rättighet till bränvinshandel enligt denna § meddelas, underrätte
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom vederbörande i och för
den åtgärd, som på taxeringsmyndigheterna ankommer.
§ 14.
Försäljningsåret räknas för stad från den 1 Oktober och å landet
från den 1 November.
§ 15.
1. På auktion inropad rättighet till bränvinshandel må ej på annan
person öfverlåtas, utan att denne i stad af magistrat och å landet
af kommunalnämnd pröfvas lämplig och i öfrigt behörig.
2. Öfverlåtelse af annan rättighet till handel med bränvin vare
ej medgifven.
3. Bolag i stad eller köping, som jemlikt föreskriften i § 9 mom.
2 eller § 11 mom. 2 fått öfvertaga bränvinshandel i staden eller köpingen,
får icke denna rätt på annan person öfverlåta; men skulle sådant
bolag vilja mot bestämd, till bolaget erlagd afgift åt annan upplåta
någon af de utaf bolaget öfvertagna utskänknings- eller minuthandelsrättigheter,
må bolaget härom göra framställning hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som efter magistratens hörande eger att,
med afseende å så väl skälen för öfverlåtelsen samt lämpligheten och
behörigheten hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasattes, som
å afgiftens förhållande till den inkomst, hvilken anses kunna af rörelsen
uppkomma, framställningen bifalla eller afslå.
4. Aflider den, som på annan grund än burskap eller sådant
medgifvande, hvarom i § 13 sägs, innehar rättighet till handel med
bränvin, må rörelsen för sterbhusdelegarnes räkning icke fortsättas
längre, än till slutet af löpande försäljningsår och endast under vilkor,
att sådant behörigen anmäles samt att rörelsen förestås af person, som
i stad af magistrat och å landet af kommunalnämnd pröfvas lämplig
och i öfrigt behörig.
5. Aflider den, som på grund af stadgandet i § 13 innehar rättighet
till handel med bränvin, må rörelsen för sterbhusets räkning
fortsättas till utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit med
-
8
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.
gifven, med vilkor att sådant behörigen anmäles och att för rörelsens
utöfvande ställes person, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvas behörig och lämplig.
§ 16-
1. För hvarje sådan näringsidkare, hvarom förmäles i § 8 mom.
1, skall årligen, så länge hans rättighet fortfar, den nämnd, som för
bevillningstaxering satt är, beräkna det litertal bränvin, som må anses
komma att af honom under det nästföljande försäljningsåret i staden
föryttras, i fall han sin rätt till bränvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.
2. Näringsidkare, som icke inom 14 dagar från det taxeringsnämndens
förrättning blifvit afslutad sin rätt till bränvinsförsäljning
hos magistraten uppsagt, vare underkastad den afgift, som bör under
det nästföljande försäljningsåret utgå för det litertal, hvilket i nu stadgad
ordning blifvit bestämdt.
3. Hvarje år, så länge sådan rättighet till bränvinshandel, hvarom
förmäles i § 7 mom. 1, tillkommer innehafvare af gästgifveri å
landet, skall innan bevillning staxeringsnämnden för socknen sammanträder,
kommunalnämnden beräkna det litertal bränvin, som må anses
komma att under det nästföljande försäljningsåret å gästgifveriet försäljas,
i fall handeln der fortfarande utöfvas. Taxeringsnämnden pröfve
beräkningen och bestämme det litertal, för hvilket afgift skall erläggas.
4. Gästgifvare, som icke inom en månad från det taxeringsnämndens
förrättning blifvit afslutad hos kommunalnämnden uppsagt
den rätt till bränvinshandel, hvarom ofvan förmäles, vare underkastad
den afgift, som bör under det nästföljande försäljningsåret utgå för det
litertal, hvilket i nu stadgad ordning blifvit bestämdt.
§ n.
Vid den beräkning, som i näst föregående § föreskrifves, må litertalet
för hvarje rättighet till bränvinshandel i stad ej sättas under
3,000 och å landet ej under 1,500. Ej heller får auktionsanbud, som
enligt § 9 eller § 11 för hvardera slaget af handel antages, understiga
i stad 3,000 eller å landet 1,500 liter.
§ 18-
1. För sådan rättighet till bränvinshandel, som i § 6 eller § 7
9
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38
omförmäles, äfvensom för de genom inrop å auktion enligt § 9 eller §
11 förvärfvade rättigheter till handel med bränvin erlägges afgift med
15 öre för hvarje liter af det bränvin, som enligt ofvan berörda §§
blifvit beräknadt eller hvarför afgift åtagen är.
2. Då i stad bränvinshandeln blifvit, på sätt i § 9 mom. 2 sägs,
å bolag öfverlåten, skall, förutom den der bestämda afgift, bolaget afstå
hela den nettovinst, som, sedan nödiga förvaltningskostnader blifvit
afdragna, enligt bolagets räkenskaper visat sig hafva uppkommit af all
den bränvinshandel, bolaget idkat. Granskning af dessa räkenskaper
och bolagets förvaltning skall hvarje år i Januari månad å dag, som
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet bestämmes, ske för näst
föregående försäljningsår af fem revisorer, af hvilka stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva utse två, landstinget en,
hushållningssällskapet eu samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den
femte. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmägtige jemväl
den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm
utses tre revisorer af stadsfullmägtige och två af Ofverståthållareembetet.
Berättelse öfver revisionen meddelas stadsfullmägtige eller allmän rådstufva,
landstinget och hushållningssällskapet. Revisorerne eg a åtnjuta
ersättning efter fjerde klassen i gällande resereglemente, hvilken ersättning
skall af ofvanberörda vinstmedel utgå. Vägrar landsting eller
hushållningssällskap ansvarsfrihet för bolagets förvaltning, hänskjutes
saken till Kongl. Majds Befallningshafvande; och vare bolaget pligtig^
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter Kongl. Maj ds Befallningshafvande
kan meddela till rättelse i anmärkta åtgärder. Tredskas bolaget
sådant fullgöra, egen Kongl. Majds Befallningshafvande förelägga
lämpligt vite.
§ 19-
Årsafgift för rättighet till handel med bränvin skall för hvarje
halfår förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.
§ 20.
1. Afgiften för iskänkning, dertill på grund af § 13 rättighet
meddelats, bestämmes af den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande
nämnd, men får ej understiga det belopp, som för den
ifrågavarande tiden svarar mot den afgift, hvilken enligt de i §§ 17
Bill. till Riksd. Prot. 1885. 1 Samt. 1 Afd. 28 Häft. 2
10
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
och 18 stadgade beräkningsgrunder för år minst utgå bör. Skulle tiden
ej uppgå till 14 dagar, må dock afgifterna ej för kortare tid beräknas.
Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp förskottsvis
erläggas till vederbörande uppbördsman.
2. Afsutten för rätt till utskänkning å passagerareångbåtar skall
uppbäras i den stad eller kommun, der rederiet har sitt hufvudsäte.
§ 21.
1. Öfver beslut, som taxeringsnämnd, jemlikt § 16 inom. 1 och
mom. 3, meddelar i fråga om beräkning af det litertal bränvin, för kvilket
försäljningsafgift skall erläggas, eller jemlikt § 20 rörande bestämmandet
af sådan afgift, eger såväl den skattskyldige, som vederbörande
landsting, hushållningssällskap, stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd
att hos pröfningsnämnd anföra besvär inom den tid och i den
ordning, som för Överklagande af taxeringsnämndens beslut i allmänhet
äro bestämda; äfvensom pröfningsnämnd tillkommer att, ehvad dylikt
beslut blifvit öfverklagadt eller ej, deri vidtaga förändringar, som
finnas skäliga; och må vidare klagan öfver pröfningsnämnds beslut, i
den ordning förordningen angående bevillning af fäst egendom samt
af inkomst i allmänhet bestämmer, fullföljas af dem, hvilka öfver taxeringsnämnds
beslut, enligt hvad här ofvan sägs, ega besvär anföra.
2. Utan hinder af förd klagan skall försäljningsafgiften utgå efter
det af taxeringsnämnd bestämda litertal, intill dess ändring deri blifvit
vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.
§ 22.
1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till handel med bränvin, äfvensom den nettovinst på rörelsen,
som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:
för
Stockholms stad:
åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i Statskontoret;
för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sju tiondedelar tillfalla staden;
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i Statskontoret;
b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten ät bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i Statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
a) dd bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i Statskontoret;
b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten ät bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i Statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar
densamma med:
sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
två
tiondedelar till länets landsting;
en tiondedel till länets hushållningssällskap.
I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 bränvinshandeln blifvit åt
bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna och vinstmedlen fördelas
efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för stad, i hvilken
bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.
2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
Do andelar åter, som ingå till Statskontoret, skola genom dettas
försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af, att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom livilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med
samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning
tillkommer hvarje landstingsområde, eger landstinget uppbära tre fjerdedolar
och vederbörande hushållningssällskap en ijerdedel.
3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsfing och hushållningssällskap,
12
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
skall, der Chefen för Kongl. Finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse
till nämnda departement af vederbörande afgifvas.
§ 23.
1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg
eller torg, och må å landet ej förläggas stad eller köping närmare än
en half mil utan att Kong!. Maj:ts Befallningshafvande efter särskild
pröfning och vederbörandes hörande det medgifvit och bestämt vilkoren
derför.
2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa
och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig
storlek samt hållas i ordentligt skick.
§ 24.
1. Försäljningen må ej börjas förr, än besigtning å den lägenhet,
der rörelsen skall drifvas, hållits i stad af stadsfiskal och på landet
af kronobetjent jemte två personer utsedde af magistrat eller kommunalnämnd,
samt besigtningsmännen utfärdat bevis derom att föreskrifterna
i näst föregående § blifvit uppfylda.
2. Hvad här föreskrifves gälle ock då försäljningsställe ombytes.
§ 25.
1. Å landet vare bränvinshandel förbjuden på eller inom 0,2 mil
från ställe, der auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller
mönstring med beväringsmanskap hålles.
2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet
eller der i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom. omförmäles,
anledning förekommer till enahanda förbud, ege för landet
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet
att derom meddela föreskrift.
§ 26.
1. Minuthandel med bränvin må ega rum söcknedagar från klockan
8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- eller helgdag,
då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 6 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara
13
Kongl. Ålaj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen, men
vare å dagen näst före sön- eller helgdag ej medgifven efter klockan
7 eftermiddagen.
3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin i stad
tillåten endast vid middagstiden under högst tre timmar, som af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter kommunalstyrelsens hörande,
bestämmas.
4. På landet vare å sön- och helgdagar all annan bränvinsutskänkning
förbjuden, än på gästgifvaregård ar åt resande.
5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
6. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna §
bestämda tiderna för bränvinsutskänknings utöfvande befinnas erforderliga,
eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att på framställning af
kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande
derom besluta.
7. Der rätt till utskänkning enligt § 13 mom. 1 lemnats till
utöfning vid läger eller der trupp eljest är för flere dagar sammandragen,
må bränvin utlemnas endast till lägerpersonalen och till förtäring
på stället samt utskänkningen ej ega rum före klockan 6 förmiddagen
eller efter klockan 5 eftermiddagen; dock vare å sön- och
helgdagar all utskänkning förbjuden utom under högst tre timmar vid
middagstiden, hvilka af högsta befälhafvare!! på stället bestämmas.
§ 27.
1. Vid tider, då bränvinshandel enligt näst föregående § ej är
tillåten, vare allt utlemnande af bränvin från försäljningsställe förbjudet.
2. Det vare ock förbjudet att, då utskänkning ej är medgifven,
låta bränvin å utskänkningsställe förtäras.
§ 28.
1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.
2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den, som
är rusig, ej heller till minderårig.
3. Ofverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe,
der häri förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.
§ 29.
Under det bränvinshandel pågår får dörren till försäljningsrummet
ej vara läst.
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.
§ 30.
1. Der bränvinshandel idkas, skall vara anbragt skylt, som rörelsen
utvisar.
2. I försäljningsrumraet skall ett exemplar af denna förordning
vara anslaget.
-3. Å gästgifveri, der rörelsen är mellan flere åbor fördelad, skall
en af kronobetjent påtecknad uppgift om den tid, hvardera åbon är
till bränvinsutskänkning berättigad, vara anslagen i försäljningsrummet
hos den, som för tillfället rättigheten utöfva!’.
§ 31.
I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin äfvensom
vid auktioner vare bränvinsutdelning äfven utan betalning förbjuden.
§ 32.
Byteshandel med bränvin vare lika med bränvinshandel ansedd.
§ 33.
Bränvin, som är försatt med något för helsan skadligt ämne
eller som icke är renadt från finkelolja eller hvars styrka ej uppgår
till minst 46 procent, får ej till salu hållas.
§ 34.
1. Ej vare någon berättigad att söka betalning för bränvin, som
blifvit vid utskänkning utborgadt.
2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre
belopp än 3 liter utborgadt.
§ 35.
Med undantag af den i § 33 meddelade föreskrift om brän vinets
rening och styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om handel
med bränvin gälla äfven för sprit samt andra brända eller distillerade,
in- eller utländska, spirituösa drycker, äfvensom för drycker, livilka
äro dermed tillagade.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.
15
§ 36.
1. Polismyndighet i stad samt kronobetjent och kommunalnämnd
å landet åligge tillse, att å ställe, der bränvinshandel idkas, ordningsamt
de i denna författning meddelade föreskrifter noga iakttagas; och
ega dessa myndigheter anbefalla stängning af handelsställe och bränvinshandelns
inställande, när störande oordning förekommer eller anledning
finnes att sådan befara.
2. Förekomma å gästgifveri eller å annat ställe, der bränvinshandel
utöfvas, vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att innehafvaren
af rättigheten icke kan anses fortfarande lämplig att densamma
utöfva, eller har någon af de enligt § 13 meddelade utskänkningsrättigheter
visat sig föranleda störande oordningar, må Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, på anmälan i stad af magistraten eller stadsfullmägtige
och på landet af socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd,
efter vederbörlig undersökning, ega att förenämnda rättighet
inskränka eller indraga eller ock innehafvaren derifrån skilja;
dock ege innehafvare af rättigheten i sådant fall att af redan erlagd
forsäljningsafgift återfå så stor del, som motsvarar den tid, hvarunder
rättigheten ej utöfvats.
§ 37.
1. Å apotek må bränvin eller sprit hvarken säljas eller annorledes
utlemnas utom för medicinskt ändamål uppå behörig läkares recept,
för tekniskt behof, då detsamma behörigen styrkes medelst intyg af
magistratsledamot, kronobetjent, kommunalstämmas eller kommunalnämnds
ordförande eller vice ordförande, och för vetenskapliga ändamål
uppå skriftlig reqvisition af känd vetenskapsidkare; börande alla
sådana recept, intyg och reqvisitioner å apoteken qvarhållas och der
förvaras.
2. I afseende på försäljningen af sådana läkemedel, hvilka innehålla
bränvin eller sprit, gälle hvad medicinalförfattningarna föreskrifva.
§ 38.
1. Då bränvin försändes sjöledes och någon del af saltsjön dervid
befares, skall det vara underkastadt försegling och, på sätt i tullstadgan
föreskrifves, förpassning.
2. Vid annan försändning af bränvin inom landet eger deremot
16
Kongl. Maj:ts Nåd. ‘Proposition N:o 38.
förpassning icke ruin; skolande dock bränvin, när det i större myckenhet
än fyratio liter forslas landvägen inom en mil från kusten mellan
norska gränsen och gränsen mellan Blekinge och Kalmar län, åtföljas
af tillverkarens eller säljarens på tro och heder senast inom en vecka
före uppvisandet afgifna bevis, att bränvinet icke blifvit i riket olofligen
infördt.
§ 39.
1. Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin,
utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller
som, på sätt i § 2 sägs, mellan flere köpare fördelar bränvin, eller,
mot föreskriften i § 4 mom. 1, tillhandagår med anskaffande af bränvin,
böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor, andra
gången från 60 till och med 120 kronor och tredje gången från 120
till och med 240 kronor. Den, som fjerde gången eller oftare med
sådan förbrytelse beträdes, dömes till fängelse från och med två månader
till och med ett år.
2. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga bränvin
till och med 150 liter tillika med kärl, som för dess afhemtning tjenliga
äro, underkastade beslag och förbrutna.
3. Förbrytaren varde derjemte dömd att, då oloflig minuthandel
eller utskänkning egt rum, utgifva försäljningsafgift för det litertal,
som, efter hvad utredas kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under
det belopp, som svarar mot en fjerdedel af hvad, enligt de i §§ 17
och 18 stadgade grunder, för år minst utgå bör; skolande, der den,
som idkar minuthandel, gör sig skyldig till oloflig utskänkning, den
här stadgade påföljd ådömas oberoende af den försäljningsafgift, som
erlägges för minuthandeln.
4. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å sön- eller
helgdag, ökas straffet med böter från 15 till och med 30 kronor.
§ 40.
Om den, som till minuthandel med bränvin berättigad är, andra
gången beträdes med oloflig utskänkning, vare han tillika denna sin
handelsrättighet förlustig.
§ 41.
öfverträdes förbud, som i § 37 gifvet är, vare lag som i § 39 sägs.
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.
17
§ 42.
1. Underlåter den, som erhållit rättighet till handel med bränvin,
att afgift derför i föreskrifven tid erlägga, varde afgiften genast
utmätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången vare rättigheten förverkad,
och varde försäljningen genast instäld, i stad af magistraten
och å landet af kronofogden; men näringsidkaren vare ändock pligtig
att, under försäljningsåret, afgiften fortfarande utgöra.
. 2. Den, som idkar handel med bränvin under tid, hvarför afgift
icke blifvit i föreskrifven ordning erlagd, böte första gången från
och med 15 till och med 30 och andra gången från 30 till och med
60 kronor.
§ 43.
Idkar någon^ handel med bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill uppgifvet är, eller
begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, ombud för bränvins
utlemnande å annat ställe, än der han sin försäljningsrätt utöfvar,
eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad att, då han
i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på
försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han är
berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till handel med bränvin
berättigad är, mot § 26 mom. 4, 5 och 7 eller § 27, böte första
gången från och med 30 till och med 60 kronor samt andra gången
från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra gången sin
handelsrättighet förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit
rättighet till utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes
än till förtäring ombord å fartyget eller utan att iakttaga de
inskränkningar dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande jemlikt § 13 mom. 2 föreskrift^.
§ 44.
Förbrytelse mot § 31 straffes enligt § 43.
§ 45.
1. Förbrytelse mot §§ 24, 28, 29, 30 eller 33 straffes med böter
från och med 10 till och med 50 kronor.
JBih. till BiJcsd. Prot. 1885. 1 Smil. 1 Afd. 28 Häft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
2. Då förbrytelse skett mot § 33, vare tillika det till salu hållna
bränvin underkastadt beslag och förbrutet.
§ 46.
Skulle den, som är pligtig att förbrytelser mot denna förordning
åtala, sjelf beträdas med oloflig bränvinsförsäljning, vare han förfallen
till dubbla böter och miste tjensten.
§ 47.
Den, som under tid, då han för förbrytelse mot förordningen är
under tilltal stäld, samma förbrytelse fortsätter, skall, när han härtill
lagligen förvunnen varder, för hvarje gång stämning derför utfärdats
och delgifvits, fällas till de böter eller det fängelsestraff, som för sådan
förbrytelse stadgade äro; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.
§ 48.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot
denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans. arbete
antagen person likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
§ 49.
Underlåtes vid landväga transport af bränvin föreskrift, som i
§ 38 gifven är, dömes varan förbruten, derest egaren ej gitter visa
att hon är af inhemsk tillverkning eller blifvit vederbörligen förtullad.
§ 50.
Böter, som efter denna förordning ådömda äro, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
§ 51.
Då försäljningsafgift jemte böter enligt denna förordning ådömda
blifvit, må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas,
böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfälde i
stället undergå motsvarande förvandlingsstrafif.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
19
§ 52.
Af böter, så ock af försäljningsafgift, som enligt denna förordning
ådömas, samt värde af bränvin, som förbrutet anses, tillfälle två
tredjedelar åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa,
der den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare,
tage han hälften af åklagarens andel.
§ 53.
Kongl. Maj:s Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande
af hvad i förordningen stadgadt är.
§ 54.
1. Lands- och stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjente samt
de personer, hvilka särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad,
åligge att förbrytelser mot densamma åtala.
2. I öfrigt ege en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa
åtal, dock ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de
i tiensten äro, mot husbondefolk. . „
3. Då åtal anställes af annan än den, som i mom. 1 åt denna §
nämnd är, gifve han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att
denne må kunna målets utförande öfvervara.
§ 55.
1. Å landet bör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet
egna synnerlig uppmärksamhet deråt, att förbrytelser
mot denna förordning varda till åtal angifna.
2. Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 54 mom. 1
omförmälda allmänna åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.
§ 56.
Ej vare någon jäfvig att angående oloflig bränvinsförsäljning
vittne bära endast på den grund, att han dervid bränvin sig tillhandlat
eller förtärt.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
§ 57.
Förbrytelser mot denna förordning böra vid allmänna domstolarna
åtalas och afdömas, med undantag af frågor om oloflig bränvinsförsäljning
i _ de städer, der poliskammare finnes, uti hvilka dylika
frågor skola i hittills vanlig ordning behandlas.
Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller
hvad derom särskild! är stadgadt.
Denna föroidning träder i kraft från och med det försäljningsår,
som tegöi sin början under år 1885; dock att under nämnda försäljningsår
hittills stadgade försäljningsafgifter skola utgöras för alla de
rättigheter, som ej blifvit beviljade först efter det denna förordning''
trädt i kraft. &
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 38.
21
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 25 Februari
1885.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
l:o.
Hans Excellens Herr Statsministern, Chefen för Finansdepartementet
Themptander föredrog i underdånighet komiténs för öfverseende
af gällande bränvinslagstiftning den 20 December 1878 afgifna underdåniga
betänkande med förslag till författningar angående tillverkning
och försäljning af bränvin jemte deröfver ej mindre af Högsta Domstolen,
beträffande de uti författningförslagen förekommande nya eller
förändrade bestämmelser af kriminalrättslig natur, än äfven af Öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga
län i underdånighet afgifna utlåtanden, så vidt nämnda förslag och utlåtanden
afsåge förändring i gällande föreskrifter rörande försäljning af bränvin.
/
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
I sammanhang härmed föredrog Herr Statsministern nedannämnda
underdåniga ansökningar, framställningar och skrifvelser, nemligen:
l:o) En af Svenska Nykterhetssällskapet med skrifvelse den 3
Mars 1881 öfverlemnad underdånig petition i anledning af förenämnda
författningsförslag;
2:o) Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Mai 1884 angåenda
vilkoren för försäljning af bränvin, jemte deröfver af Ofverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län,
generalbefälhafvarne i militärdistrikten, militärbefälhafvaren på Gotland
samt kavalleriinspektören på grund af nådig befallning afgifna underdåniga
utlåtanden;
3:o) En af kapellpredikanten O. Å. Wester, målaremästaren E.
Rosén och handlanden And. Andersson, enligt uppdrag af ett den 15
Juni 1884 i Söderhamn hållet folkmöte, gjord underdånig framställning
om nådig fastställelse å de i Riksdagens nyssnämnde skrifvelse
innefattade förslag till förändrad lydelse af §§ 23 och 28 i nådiga förordningen
den 24 Augusti 1877 angående vilkoren för försäljning af
bränvin;
4:o) Skatteregleringskomiténs den 13 September 1882 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket, i
hvad detsamma afsåge förändring i gällande lagstiftning angående försäljning
af bränvin;
5:o) Särskilda af hushållningssällskapen i Malmöhus, Kristianstads,
Blekinge, Kronobergs, Vermlands och Norrbottens län gjorda underdåniga
framställningar om ogillande af Skatteregleringskomiténs förslag,
så vidt det afsåge rubbning af den hushållningssällskapen hittills tillkommande
rätt till andel i bränvinsförsäljningsmedlen, äfvensom en af
hushållningssällskapens ombud vid sammanträde i Landtbruksakademien
den 17 Februari 1883 i enahanda syftning gjord, af akademiens förvaltningskomité
med underdånig skrifvelse den 8 Junisamma år öfverlemnad
framställning;
6:o) En af komministern C. O. Kihlström, skräddaren J. Jonsson
m. fl. personer inom Färila socken i underdånighet gjord framställning
om förbud mot rusdryckers tillverkning och försäljning;
7:o) En af Stockholms allmänna nykterhetskomité i enahanda syfte
gjord underdånig framställning; .
8:o) Direktionens för Svenska Missionssällskapet underdåniga skrifvelse
den 29 April 1880 med framställning om förnyelse af förbudet mot in -försel eller försäljning af bränvin ilappmarken; öfver hvilken framställning
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands, Vesterbottensoch Norrbottens
län hvar för sig afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden; samt
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 38.
9:o) Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Vesterbottens län underdåniga
skrifvelse den 13 Juni 1883 med öfverlemnande och förordande
af en utaf Lycksele socknemän gjord underdånig framställning om utsträckning
jemväl till Lycksele socken af gällande förbud mot införsel
och försäljning af bränvin i lappmarken.
Efter redogörelse för innehållet af dessa handlingar anförde Herr
Statsministern:
»Hvad först angår framställningarne om förbud mot rusdryckers
tillverkning och försäljning, lärer detta förslag, huru välmenande det
än må vara, stå i en så bestämd strid med föreställningssättet hos det
stora flertalet af vårt folk i närvarande tid, att det icke kan skäligen
ifrågakomma, att lagstiftaren skulle egna annan uppmärksamhet åt dessa
framställningar än såsom de der gifva uttryck åt det inom vårt folk mer
och mer vaknade intresset för nykterhetens främjande. Detta intresse
var det ock, som uttalade sig i Riksdagens underdåniga skrifvelse den
17 Maj 1877, då Riksdagen anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom
sakkunnige män låta öfverse gällande författningar angående tillverkning
och försäljning af bränvin, i syfte att genom lagstiftning en
mätte åstadkommas ett kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk,° än
som genom dittills varande lagstiftning egt rum. Ehuru Riksdagen således
synes hafva vid tiden för nämnda skrifvelses aflåtande ansett väsentliga
ändringar i lagstiftningen erforderliga för främjande af nykterheten,
vågar jag påstå, att den senare tidens märkliga och framgångsrika
nykterhetsrörelser inom vårt land och de ringa sympatier, hvilka
de af den senaste bränvinslagstiftningskomitén, likasom af reservanterne
inom samma komité väckta förslagen om bränvinshandelns ordnande
efter andra grunder mött från de flesta håll, ådagalägga å ena
sidan, att den sedliga uppgift lagstiftaren i detta fall måste för sig
uppställa icke kan lösas endast på lagstiftningens väg, utan fordrar
ett lefvande intresse och en frivillig medverkan från folkets .sida för
nykterhetens sak, och å andra sidan, att de grunder, på hvilka den
nuvarande lagstiftningen hvilar, af vårt folk omfattas med större förtroende
och visat sig, rätt tillämpade, främja det sedliga syftet i större
utsträckning än att ett öfvergifvande af dessa grunder skulle vara i
någon mån tillrådligt. Redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 10 Januari 1883 vid afgifvande af förslag till den samma dag beslutade
statsregleringen och till hvilket yttrande jag jemväl nu tillåter
mig hänvisa, har jag ock, jemte afstyrkande af de väckta förslagen
om sammanslagning af tillverknings- och försäljningsskatterna å bränvin
och om indragning till statsverket af försäljningsafgifterna, uttalat
den mening, att hänsynen till sedlighetens kraf efter min åsigt påkallar,
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
tat icke någon väsentlig rubbning göres i de nu gällande grunderna
för. ordnandet af bränvinshandeln. Då jag icke heller sedernreia
funnit anledning frångå denna uppfattning, har jag vid afgifvande
af det förslag till ny förordning om försäljning af bränvin och dermed
likstälda drycker, jag nu går att inför Eders Kongl. Maj:t anmäla, lagt till
grund .derför den nu gällande författningen i detta ämne och endast
gjort till min uppgift att söka deri afhjelpa de brister och oegentlighet^
hvilka erfarenheten gifvit vid handen, likasom att i lagen få
inlagda sådana nya bestämmelser, som kunna vara egnade att kraftigare
främja dess sedliga syfte. Att senaste Riksdags beslut om afskaffande
af utskänkningen vid arméns mötesplatser och inskränkning i bränvinshandeln
under sön- och helgdagar först nu inför Eders Kongl.
Maj:t anmäles, beror helt naturligen derpå, att så vigtiga bestämmelser,
som de af Riksdagen beslutade, synas mig icke böra lösryckas ur sitt
sammanhang med försäljningslagen i öfrigt, hvarföre och då skäl derjemte
torde förefinnas att gifva de åsyftade bestämmelserna ett i viss
män förändradt innehåll, det åtminstone lärer få anses önskvärd!, att
Riksdagen ånyo tager under öfvervägande de i dess senaste beslut afspäda
ämnen i samband med öfriga delar af denna lagstiftning.
. Det torde härefter tillåtas mig att närmare redogöra för de väsentligare
ändringar jag är sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t i den
nu gällande lagstiftningen angående försäljning af bränvin, hvilken lagstiftning
innefattas i nådiga förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
den 24 Augusti 1877 samt nådiga kungörelsen den 6 Maj 1881
angående ändring i §§ 12 och 23 af nämnda förordning.
Genom nådiga förordningen den 18 September 1874 angående
vilkoren för försäljning af bränvin infördes med den s. k. mindre
partihandeln ett nytt begrepp i bränvinslagstiftningen. Handeln med
bränvin till myckenhet ej understigande 15 kannor hade, innan nämnde
förordning trädde i gällande kraft, icke varit underkastad några särskilda
bestämmelser. Försäljningslagen af år 1874 medförde häruti
den ändring, att för rättighet att idka handel med bränvin till belopp
af 15 kannor eller derutöfver under 100 kannor, eller hvad som då erhöll
benämningen mindre partihandel, skulle erfordras bifall i stad af stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga och å landet af kommunalstämma samt
tillstånd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvarjemte de allmänna
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
kompetensvilkoren af god frejd m. m. för idkande af minuthandel med
eller utskänkning af bränvin utsträcktes jemväl till den mindre partihandeln.
Afsigten med denna lagstiftningsåtgärd var, enligt hvad Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 19 Maj 1874 gifver vid handen, att förekomma
de talrika missbruk, som yppat sig vid den dittills fria handeln
med bränvin till belopp af 15 kannor och derutöfver.
Långt ifrån att vilja underkänna vigten af de skäl, som anfördes
för den s. k. mindre partihandelns indragande under den speciela bränvinslagstiftningen,
synas mig likväl grundade tvifvel kunna uppstå angående
ändamålsenligheten af dess bibehållande såsom en ur lagstiftningssynpunkt
särskild art af bränvinsförsäljning.
Då med lagstiftningen angående försäljning af bränvin åsyftas
dels att med en accisafgift träffa förbrukningen af denna vara, dels
att genom stränga ordningsföreskrifter motverka missbruket af rusdrycker,
följer häraf, att denna lagstiftning har till egentligt föremål
endast sådan handel, hvarigenom bränvinet öfvergår i konsumentens
hand, hvaremot den handel, som förmedlar bränvinets öfvergång från
producenten till bränvinshandlanden eller från don ene handlanden till
den andre, enligt sakens natur måste falla utom området för ifrågavarande
lagstiftning. I denna måste således göras en åtskilnad mellan
den handel, som afser att omedelbart betjena förbrukningen, och den
som kan rubriceras som en-gros-handel, eu åtskilnad som tydligen endast
kan ega rum på det sätt, att eu viss försäljningsqvantitet bestämmes
som den gräns, under hvilken försäljningen skall vara underkastad
de lagstadgade afgifterna och ordningsföreskriftrrna. Vid hvilket belopp
denna gräns bör sättas, är en helt och hållet praktisk fråga. Nu
gällande lagstiftning har satt gränsen vid ett belopp af 15 kannor, så
att all försäljning af bränvin till belopp icke understigande nämnde
qvantitet är fri ej mindre från afgift än äfven från de för bränvinsförsäljning
stadgade strängare ordningsföreskrifterna, ehuru till förekommande
af missbruk handeln med bränvin till belopp understigande
100 kannor gjorts beroende af vissa kontrollföreskrifter. Det synes
otvifvelaktigt, att den sålunda bestämda gränsen blifvit satt vid ett
alltför lågt belopp. I de fall, då vid bränvinshandel mindre parti än
100 kannor afyttras, förefaller det nemligen mycket antagligt, att dermed
mera afses konsumentens förseende på en gång med hans förbrukningsbehof
för en längre tid, än att transaktionen är af en-gros-handels
natur. Att för öfrigt förhållandena inom landet icke kunna anses påkalla
den mindre partihandelns bibehållande framgår deraf att, medan
under första året efter förändringens genomförande 67 rättigheter till
mindre partihandel meddelades i städerna och 192 å landet, hade under
Bill. till Eilcsd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 4
26
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.
försäljningsåret 1882—1883 antalet dylika rättigheter nedgått till 4 i
städerna och 46 å landsbygden. Hvad som är hufvudskälet mot denna
handels bibehållande är emellertid, att den frihet, som i jemförelse med
minuthandeln medgifvits den dermed temligen närslägtade mindre partihandeln,
lätteligen föranleder till hvarjehanda missbruk, särskildt i form
af salning, såsom erfarenheten tyvärr icke sällan gifvit vid handen.
Till de nu af mig påpekade omständigheter, eller obehöfligheten
för affärslifvet af de genom den mindre partihandeln medgifna lättnader
och den fara för missbruk, som innebäres i dessa lättnader, omständigheter,
hvilka i och för sig synas mig tillräckliga att motivera tilllämpning
jemväl å den mindre partihandeln af de nu för minuthandel
gällande stadganden, kommer ytterligare ett efter mitt förmenande
ganska afsevärdt skäl för vidtagande af denna förändring. Då med de
å förbrukningen af bränvin lagda afgifter åsyftas ej mindre att bereda
för vissa offentliga ändamål afsedda inkomster, än äfven att genom
varans fördyrande motverka missbruket af densamma, ligger redan ur
skatteteknisk och sedlig synpunkt en synnerlig oegentlighet deruti, att
afgiftens utgörande kan af konsumenten helt och hållet undvikas genom
uppköp på eu gång af bränvin till belopp af 15 kannor eller
derutöfver. Och erinrar man sig, att denna utväg för skattens undgående
företrädesvis står de förmögnare klasserna till buds, blifver ur social
synpunkt nyssnämnde oegentlighet ännu större. Den beskattning,
som ålägges den mindre bemedlade förbrukaren af en vara, bör icke
rimligen lindras och än mindre alldeles borttagas, när det är fråga om
förbrukare, som äro i tillfälle att förse sig med varan i större qvantitet.
Lika med bränvinslagstiftningskomitén hemställer jag derföre i
underdånighet, att den hittills s. k. mindre partihandeln må likställas
med minuthandeln och att, med upphäfvande af åtskilnaden mellan
större och mindre partihandel, gränsen för partihandeln må sättas vid
ett minimibelopp af 250 liter, eller det belopp, som efter metersystemet
i rundt tal närmast motsvarar 100 kannor.
Nu gällande försäljningslag innehåller icke några bestämmelser,
som hafva afseende på den så kallade större partihandeln. Enahanda
skulle ock, beträffande handeln med bränvin till belopp icke .understigande
250 liter, förhållandet blifva i det förslag till försäljningslag,
som nu underställes Eders Kongl. Maj:ts pröfning, allenast med det
undantag, att då det missbruk, som plägar benämnas salning, ifrågakommer
äfven vid den egentliga partihandeln, de i § 2 af 1877 års försäljningslag
meddelade bestämmelser till förekommande af detta missbruk
synts böra vinna tillämpning å all slags handel med bränvin och
således äfven å partihandeln.
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 38.
Vid tillämpning'' af det metriska systemet å nu gällande måttbestämmelser
i försäljningslagen torde minsta tillåtna försäljningbeloppet
vid minuthandel böra sättas till en liter. Detta innebär väl en
sänkning af det nu för denna handel stadgade minimum med ungefär
tre tiondedel liter, men det föreslagna minimum torde dock vara tillräckligt
stort för att upprätthålla karaktersskilnaden mellan minuthandel
och utskänkning, hvilken skilnad för öfrigt hufvudsakligen
beror på helt andra omständigheter.
Förbudet att idka minuthandel med bränvin i förening med annan
handel har hittills endast gält landet. Det befarade missbruket af en
sådan förening synes emellertid kunna göra sig gällande äfven i stad,
hvarföre för förbudet i § 5 nu föreslagits en sådan lydelse, att det omfattar
all bränvinshandel vare sig i stad eller på landet och att den
enda art af handel, som finge utöfvas jemte bränvinshandel, skulle på
grund af allmänt förekommande förhållanden vara vinhandel.
Erfarenheten har ådagalagt, att auktioner, som hållas i stad för
utbjudande af rättigheter till försäljning af bränvin, stundom icke erhållit
nödig offentlighet, så att tillfälle till täflan mellan flere spekulanter
dervid saknats. Till förekommande af detta förhållande, hvarmed
kan befordras ett obehörigt gynnande af någon viss spekulant, har i
§ 9 mom. 1 stadgats, att auktionen alltid skall tillkännagifvas genom
minst fjorton dagar förut utfärdad kungörelse. Då vidare kan inträffa,
att man ej öfverlåter bränvinshandeln åt bolag, för att icke behöfva
afstå någon del af vinsten åt landsting och hushållningssällskap, men
ändock är angelägen att få hela bränvinshandeln i staden koncentrerad
på en hand och att derigenom kunna betinga staden särskilda
förmåner, för hvilket syftes främjande man kan låta samtliga försäljningsrättigheterna
i en stad blifva på en gång eller under ett klubbslag
utbjudna, hvarigenom naturligtvis tillfället att uppträda såsom
spekulant vid auktionen betydligt försvåras, har jag sökt förebygga ett
sådant mot lagens anda och mening stridande förfaringssätt genom
införande i nyssnämnda moment af uttrycklig föreskrift derom, att
allenast en rättighet i sänder må utbjudas.
För att, vid den jemlikt § 9 mom. 2 Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
åliggande pröfning af lämpligheten utaf ett för bränvinshandelns
öfvertagande i stad bildadt bolag, i möjligaste mån bereda
bemälda myndighet tillgång till de på frågan inverkande upplysningar,
har stadgats, att bolags skriftliga anbud å handelns öfvertagande skall
åtföljas af bolagets stadgar.
I § 11 hafva beträffande kungörande af auktion å försäljningsrättigheter
på landet samt förfaringssättet dervid intagits bestämmel
-
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
ser väsentligen enahanda med de för stad i § 9 mom. 1 föreslagna.
Erfarenheten har nemligen visat, att äfven på landet auktioner stundom
hållits utan att nödig offentlighet i tid gifvits åt kungörelserna
derom.
De förhållanden, som framkallat lagstadgandet om rätt för Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, sedan vederbörande kommunalmyndigheter
yttrat sig i frågan, öfverlåta bränvinshandeln i stad åt
ett för ändamålet bildadt bolag, förefinnas i alldeles samma grad i flere
af rikets köpingar. Eders Kongl. Maj:t har ock i särskilda fall, der
behofvet framträda medgifvit användande af ifrågavarande bolagsinstitution
äfven i köpingar. Då nu bränvinsförsäljningslagen undergår en
omarbetning, synes det mig emellertid vara i sin ordning, att detta
förhållande i lagen uppmärksammas. Med afseende ej mindre å den
synnerliga olikheten i storlek de särkilda köpingarne emellan, än äfven
å de olikartade administrativa förhållanden, som i dem förefinnas, har
det likväl icke synts ändamålsenligt att i detta afseende alldeles likställa
köpingarne med städerna, utan torde det hädanefter såsom hittills
böra i hvarje särskilt fall ankomma på Eders Kongl. Maj:ts pröfning,
huruvida och under hvilka vilkor och bestämmelser nu omförmälda
sätt för bränvinshandelns ordnande skall i en köping vinna
tillämpning.
Den i § 23 af gällande bränvinsförsäljningslag innefattade bestämmelsen
om befogenhet för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att medgifva rätt till tillfällig bränvinsutskänkning vid helsobrunn
eller badort, har synts erfordra någon närmare bestämning och inskränkning.
För att sådan rättighet skall för eu ort kunna ifrågakomma,
är det icke tillräckligt att några personer der valt sin sommarbostad
för att begagna befintliga bad, utan synes skäligen böra fordras,
att den ort, för hvilken rättigheten begäres, såsom brunns- eller badort
har en viss betydenhet. Denna fordran torde anses uppfyld, då freqvensen
å stället är så stor, att särskild läkare der blifvit anstäld, och
har i öfverensstämmelse härmed föreskrift i detta moment meddelats.
I ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1884 har
Riksdagen anmält, att Riksdagen, i afsigt att befria soldaten och beväringsynglingen
från de frestelser, som medföras af lättheten att inom
läger erhålla bränvin, samt med hänsyn till den obillighet, som enligt
Riksdagens åsigt onekligen ligger deruti, att kommuner, inom hvilkas
område lägerplatser äro belägna, icke ega samma rätt att förbjuda
utskänkning af spirituösa, som tillkommer andra kommuner, för sin
del beslutat en sådan förändring af § 23 i gällande försäljningslag,
att det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lemnade bemyndigande
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
att medgifva tillfällig rätt till bränvinsutskänkning vid läger eller der
trupp eljest är för flere dagar sammandragen skulle komma att upphöra.
Såsom jag förut nämnt hafva öfver denna Riksdagens skrifvelse underdåniga
utlåtanden afgifvits af Ofverståthållareembetet och Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom af generalbefälhafvarne
i militärdistrikten, militärbefälhafvaren på Gotland och kavalleriinspektören.
Af dessa myndigheter hafva Ofverståthållareembetet och 11
bland Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i länen, en af generalbefälhafvarne,
militärbefälhafvaren på Gotland och kavalleriinspektören
tillstyrkt den af Riksdagen beslutade förändringen, hvaremot densamma
afstyrkts af 13 länsstyrelser samt af 4 generalbefälhafvare. De skäl,
som dervid blifvit anförda mot godkännande af Riksdagens beslut äro
hufvudsakligen, att, derest iskänkning vid lägerplatser förbjudes, det
med säkerhet kan antagas, att bränvin ändock på smygvägar skall
inkomma i lägret, hvarigenom man i stället för en laglig och lätt
öfvervakad iskänkning finge en oloflig och okontrollerad bränvinsförsäljning;
att å ort, der annan laglig handel med bränvin finnes i närheten
af lägerplatsen, såsom förhållandet är flerestädes, förbudet mot
utskänkning derstädes varder gagnlöst; att bränvin skulle till lägerplatserna
medföras af besökande och svårigheterna blifva större än nu
att i omgifningen af lägerplatsen upprätthålla ordning; att till följd af
den tilltagande nykterhetsrörelsen antalet fylleriförseelser inom lägren
på senare tider betydligt aftagit, hvarföre det ifrågasatta förbudet
kunde anses mindre nödigt; samt att, beträffande det skäl förförbudet,
som hemtats derifrån, att vederbörande kommun i detta fall saknade
rätt att förbjuda all bränvinsutskänkning inom sitt område, vidare betydelse
icke syntes kunna tillmätas detsamma, då Riksdagen icke samtidigt
ifrågasatt upphäfvande af alla de tillfälliga rättigheter, som omförmälas
i § 23 af gällande försäljningslag. Några bland de länsstyrelser,
som afstyrkt absolut förbud mot utskänkning vid läger,
hafva likväl ansett utskänkningen, i likhet med hvad redan på flere
ställen eger rum, böra begränsas så, att den endast får ske till militärpersonalen
vid lägret, hvarjemte äfven förbud mot utskänkning å sönoch
helgdagar blifvit ifrågasatt.
Såsom jag redan antydt, har jag trott det vara lämpligast, att
den af senaste Riksdag beslutade förändring i syfte att afskaffa all
bränvinsutskänkning vid lägerplatser icke lösrycktes ur sitt sammanhang
med öfriga delar af försäljningslagen; och då från åtskilliga myndigheter
erinringar gjorts mot förändringen, hvilka synas mig icke böra
lemnas utan allt afseende, samt om hela denna lagstiftning gäller, att
alltför långt gående restriktiva åtgärder kunna befaras vid tillämpnin
-
30
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 38.
gen framkalla resultat, som äro alldeles motsatta hvad man åsyftat,
har jag ansett, att vid frågans förnyade behandling hos Riksdagen det
borde Riksdagens pröfning underställas, huruvida icke skäl kunde förefinnas
att åtminstone såsom ett försök tills vidare icke sträcka den
åsyftade förändringen längre än att, med bibehållen rätt för länsstyrelse
att medgifva utskänkning vid lägerplats, utskänkningsrörelsen i
sådana fall underkastas de väsentliga inskränkningar, hvilka återfinnas
i § 26 mom. 7 af det författningsförslag, som nu underställes Eders
Kongl. Maj:ts pröfning.
I § 15 mom. 5 är tillagd en hittills saknad bestämmelse för det
fall, att person, som på grund af stadgandet i § 13 erhållit tillfällig
rätt till utskänkning af bränvin, aflider före utgången af den tid, för
hvilken rättigheten blifvit meddelad.
De hittills stadgade försäljningsafgifterna hafva varit olika för
minuthandel och för utskänkning. Till bibehållande af en dylik olikhet
förefinnas emellertid efter min tanke ej vidare giltiga skäl. Bränvinets
fördyrande genom beskattning af både tillverkningen och försäljningen
utgör eu af hufvudgrunderna för nu gällande lagstiftning,
men redan när jag yttrade mig om den mindre partihandeln, erinrade
jag, hurusom det läge eu oegentlighet deri, att beskattningen af samma
vara gjordes olika för olika konsumenter och dertill anordnades så, att
den mindre bemedlade förbrukaren drabbades af den högre skatten.
Om man, såsom här är fallet, vill genom skatt fördyra varan, när den
tillhandahålles förbrukaren å sådana ställen, till hvilka den mindre
bemedlade företrädesvis är hänvisad, är det från skattesynpunkt oegentligt,
att de förbrukare, som förse sig med sitt behof af varan på
minuthandelsstället, fritagas från skyldigheten att för varan betala en
lika hög skatt. Det kommer väl på grund af andra förhållanden att
ändock alltid inträffa, att varupriset vid utskänkningen ställer sig dyrare
än i minuthandeln, men lagstiftningen bör enligt min tanke icke medverka
till att inköpspriset för bränvin ställer sig gynsammare för den
ene än för den andre förbrukaren. Man bör vidare icke lemna ur
sigte, att, om man än vid tillkomsten af nu gällande lagstiftning ansåg
utskänkningsrörelsen, såsom befordrande det för sedlighet och
arbetsdrift i hög grad menliga kroglifvet, verka skadligare än minuthandeln
och derföre önskade göra bränvinet å utskänkningsstället mera
svåråtkomligt genom dess högre pris, en senare tids erfarenhet torde
hafva gifvit vid handen, att det genom minuthandeln förmedlade bränvinsförtärandet
i hemmen är minst sagdt lika väl förtjent att motarbetas
genom varans beskattande på samma sätt vid minuthandeln som vid
utskänkningen. I öfverensstämmelse härmed har jag föreslagit, att
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
för båda dessa slag af bränvinshandel må stadgas samma afgift och
denna sättas till 15 öre per liter, närmast motsvarande den nu för utskänkning
bestämda afgiften af 40 öre per kanna.
Uti § 18 hafva fullständigare bestämmelser meddelats om utseende
af revisorer för granskning af bolagens räkenskaper och förvaltning,
hvarjemte, då praxis hittills i allmänhet varit, att respektive landsting
och hushållningssällskap beslutat angående ansvarsfrihet för bolagens
förvaltning, ehuru förordningen icke innehållit uågon deråt syftande bestämmelse,
samt dessutom en bestämd brist för närvarande förefinnes
i stadgandena om dessa myndigheters kontroll öfver bolagens verksamhet
i det afseende!, att någon påföljd icke är bestämd, för den händelse
landsting eller hushållningssällskap skulle finna ansvarsfrihet för bolags
förvaltning ej kunna lemnas, ett tillägg gjorts i § 18 i syfte, att saken
i sådant fall skulle hänskjutas till Kong]. Maj:ts Befallningshafvande,
som egde meddela föreskrifter till rättelse i anmärkta åtgärder, hvilka
föreskrifters fullgörande, i fall af tredska å bolagets sida, kunde framtvingas
genom af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förelagdt lämpligt
vite.
I mitt förut åberopade yttrande till statsrådsprotokollet för den
10 Januari 1883, som under inkomstberäkningen finnes bifogadt statsverkspropositionen
till samma års Riksdag, har jag redan närmare utvecklat
den mening, att afgifterna å handeln med bränvin icke synas
mig böra ens till någon del indragas till statskassan, utan framgent
såsom hittils få utgå lör kommunala ändamål, under det staten medelst
anlitande af tillverkningsskatt på ett enklare och mera egentligt sätt
upphemtar den inkomst den för sina ändamål vill bereda sig genom
bränvinsbeskattningen. Jag erinrade då också, att, när försäljningsskatten
hittils vore anvisad för kommunala ändamål, det vore så mycket
betänkligare att till statsverket indraga densamma, som kommunerna
för fyllande af sina skattebehof väl behöfde ega tillgång på någon indirekt
skatt, och de kommuner, hvarinom bränvinshandeln idkades,
egde det mest naturliga kraf att genom denna skattekälla bereda sig
ett skadestånd för de uppoffringar, kommunerna måste vidkännas såsom
följder af bränsvinshandeln i fråga om polis och ökad fattigvård. Jagerkände
emellertid då och jag erkänner fortfarande, att en ändring i
de nu gällande grunderna för försäljningsafgifternas fördelning kan
vara af omständigheterna påkallad och detta beroende derpå, att bränvinshandeln
under senare tider faktiskt blifvit mer och mer koncentrerad
i städerna, ity att dels det ena efter det andra af gästgifverierna
å landet upphört eller eljest förlorat sin rättighet till bränvinshandel,
så att endast å ett ringa antal gästgifverier dylik handel ännu utöfvas,
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
dels landtkommunerna icke velat tillåta bränvinsliandel inom sitt område,
dels ock, i många fall, der kommunen önskat det, vederbörande
embetsmyndighet icke lemnat sitt medgifvande till handelns idkande.
Landsbygden har derigenom för inköp af denna vara blifvit mer och
mer hänvisad till städerna, och onekligt är således, att städernas bränvinshandel
och den deraf för dem uppkommande inkomst icke härflyta
endast af den förbrukning, som eger rum inom städerna. Det är
af denna anledning som en jemkning till landsbygdens förmån af försäljningsskattens
fördelning synes mig billig, och endast derigenom torde
man kunna påräkna, att ett allmännare missnöje icke skal lå landsbygden
göra sig gällande mot den vidsträckta rätt, administrativ myndighet
nu eger att äfven när landskommun sjelf önskar upprättande af
bränvinshandel inom sitt område, vägra tillåtelse dertill — en rätt,
hvars utöfvande mångenstädes verkat välgörande. Vid en dylik jemkning
i fördelningen af denna skatteinkomst måste dock en stor varsamhet
iakttagas för att icke i städernas ekonomi må göras en alltför häftig
rubbning. Deras inkomst af bränvinsmedlen har uppenbarligen tagits
i beräkning för en mängd utgifter och förbindelser för framtiden,
Indika städerna iklädt sig, och man bör dervid komma ihåg, att städerna
i en mängd fall genom denna inkomst satts i tillfälle att medverka
till företag, gagnande icke blott dem sjelfva utan en vidsträckt
landsort, såsom t. ex. jernvägsanläggningar. Äfven får man i detta
fall icke lemna ur sigte, att städerna, såsom centra för bränvinshandeln,
väl hafva fördelen af rätt goda inkomster, men också drabbas af
olägenheterna af denna handel i en utsträckning, hvartill någon motsva
righet ej förefinnes inom landskommunerna.
Vid bestämmandet af den andel städerna böra få behålla af bränvinsmedlen
har jag ock trott ett visst afseende böra göras derpå, huruvida
bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag eller icke. Först
och främst är jag öfvertygad, att dylika bolag, rätt handhafda, äro ett
kraftigt medel för främjande af god ordning vid bränvinshandelns utöfvande
och att endast på den vägen denna handel kan bedrifvas så,
att en uppmuntran till ökad förbrukning icke eger rum. Det är ju
gifvet, att, när bränvinshandeln utöfvas af enskilda personer, det, såsom
i all annan handelsrörelse, ligger i säljarens intresse att se sin afsättning
tillväxa. Bolagen åter, när de rätt fatta sin uppgift, och lyckligtvis
erbjuder vårt land många exempel derpå, behöfva icke påverkas
af ett dylikt intresse. Om man således af detta skäl kan vara sinnad
ordna lagstiftningen så, att deri inlägges en bestämd uppmuntran till bo—
lagssystemets tillämpning, är sådant derjemte synnerligen fördelaktigt för
dem, som jemte städerna ega andel i försäljningsskatten. Bolagen afstånem
-
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 35
ligen till lika fördelning som försäljningsafgifterna jemväl hela sin nettovinst,
och så snart bränvinshandeln blifvit öfverlåten åt bolag, finner
man derför i regeln, huru städerna och öfrige i bränvinsmedlen delaktiga
korporationer deraf erhålla en betydligt förhöjd inkomst. Det måste
således ligga i deras finansiella intresse, hvilka bränvinsmedlen tillgodokomma,
att bolagsinstitutionen anlitas. När försäljningsrättigheterna åter
utbjudas på auktion och inroparen åtager sig afgift för ett visst försäljningsbelopp,
har man ju icke ens garanti för att detta belopp icke
kommer att vida understiga den verkliga försäljningen och att således
kanske en betydlig del af denna undandrages all försäljningsskatt. Bolagen
deremot skola afstå hela sin nettovinst och således jemväl den
handelsvinst, som den enskilde försäljaren naturligtvis alltid behåller.
Anmärkningar hafva visserligen stundom sports derom, att bränvinsbolags
förvaltningskostnader stält sig ganska dryga och omfattat för bolagen
främmande utgifter, men just för att undanrödja befogade anmärkningar
i det afseendet, har jag i förslagets 18 § inlagt de redan omförmälda
nya bestämmelserna om en utväg att rätta anmärkta missförhållanden
i bolagens förvaltning. Med fullt skäl torde derför få antagas,
att ett stadgande, som låter städerna behålla större andel af bränvinsmedlen,
när handeln utöfvas genom bolag, både skall verka till
ett bättre ordnande af denna handel och vara till fördel för dem, som
ega del i bränvinsmedlen. Det kan väl synas, som skulle städernas
eget intresse mana dem att tillämpa bolagssystemet äfven utan en i
fördelningen inlagd särskild uppmuntran dertill, men det låter tänka sig
att åtminstone i mindre städer man skulle kunna med större fördel för
dem låta försäljningsrättigheterna utbjudas på auktion, då det naturligtvis
sedermera står de enskilde inroparne öppet att af sin vinst
bereda staden de förmåner de behaga. En motsvarande förmån tillgodokommer
dock i sådana fall icke de öfrige participanterna i bränvinsmedlen,
och deri ligger ett talande skäl för att genom en gynsammare
fördelning uppmuntra till bolagssystemet.
Mot den nu gällande och i förslaget bibehållna bestämmelsen, att
bolagens nettovinst skall gå till fördelning lika med sjelfva försäljningsskatten
kan visserligen erinras, att en sådan fördelning af handelsvinsten
i och för sig är en oegentlighet, men då den af åtskilliga praktiska
skäl tillkomna bestämmelsen f tillämpningen hittills icke mötts af
något allmännare ogillande, torde det ej vara skäl att deri söka göra
någon ändring, så länge man inom måttliga gränser inskränker den
jemkning af bränvinsmedlens fördelning, som göres till landsbygdens
förmån. Vidgar man åter dessa gränser, då tvingas man ock, efter
Bill. till Riltsd. Prot. 1885. 1 Smil. 1 Afd. 28 Höft. 5
34
Katigt, Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.
min åsigt, att skilja mellan försäljningsskatten och handelsvinsten eller
också skall man genom ett motsatt förfarande helt och hållet omöjliggöra
bolagssystemets tillämpning.
De korporationer, som jemte städerna ega andel i de från dessa
härflytande bränvinsmedlen, äro de landsting och hushållningssällskap,
inom hvilkas område städerna äro belägna. Förslag hafva varit väckta
att i följd af det olika omfång, hvari bränvinshandeln bedrifves i olika
delar af riket, låta landstingens och hushållningssällskapens andelar
ingå till en gemensam kassa för hela riket och sedermera fördela dem
mellan nämnda korparationer efter folkmängden. Då jag ansett den
tanke, som ligger till grund för dessa förslag, vara förtjent af ganska
stort afseende, har jag deråt sökt bereda tillämpning äfven i det ifrågavarande
förslaget, men dock icke så, att jag trott landsting och hushållningssällskap
böra beröfvas all direkt andel i de medel, som inflyta
från städerna inom deras område. Tvärtom lärer det vara af
ganska stor vigt att bibehålla dem vid en viss direkt sådan andel, dels
för att icke göra en större rubbning i bestående förhållanden än som
med fog påkallas, dels för att göra dessa korporationer mera intresserade
i öfvervakandet af bränvinsbolagens verksamhet inom deras område.
Såsom jag redan antydt, är denna kontroll af betydelse för att
icke missförhållanden i bolagens förvaltning skola göra sig gällande,
och det är också uppenbart, att denna kontroll skall handhafvas af
landsting och hushållningssällskap med större intresse och kraft, när
de sjelfva omedelbarligen beröras af det ekonomiska i-esultatet af
bränvinshandeln inom deras område. Jag har derföre föreslagit, att
landstingen skulle behålla samma direkta andel af bränvinsmedlen från
sitt område, som de för närvarande ega, och hushållningssällskapen direkt
få uppbära hälften af hvad dem nu tillkommer.
Deremot har grundsatsen om fördelning efter folkmängden tillämpats
på återstoden af dessa medel sedan städernas och de direkt till
landsting och hushållningssällskap utgående andelar afdragits. Denna
återstod bör efter min åsigt fördelas på landstingsområdena i riket efter
deras folkmängd och hvad som på hvarje område sig belöper sedermera
delas så, att deraf landstinget erhåller tre fjerdedelar och vederbörande
hushållningssällskap en fjerdedel. Att denna fördelning skulle
ske endast på landstingsområdena Och ej också omfatta de stöi''re städer,
som ej deltaga i landsting, beror derpå, att sedan man först låtit städerna
behålla den andel, som anses böra dem tillkomma, denna senare
fördelning gäller medel, hvilka synts böra tillgodokomma landsbygden.
Jag har låtit uppgöra eu tabell, som torde få bifogas detta protokoll
och utvisar en ungefärlig jemförelse mellan bränvinsmedlens för
-
35
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
delning efter nu gällande lag och huru förhållandena skulle gestalta
sig efter de i förslagets § 22 upptagna förändrade grunderna. Häraf
visar sig, att hushållningssällskapens sammanlagda inkomst af bränvinsmedlen
blifvit icke obetydligt minskad, men detta torde få anses såsom
en helt naturlig följd af den förändrade ställning dessa korporationer
numera intaga efter det landstingsinstitutionen tillkommit och
vunnit stadga såsom länsrepresentation. De väsentligt ökade inkomster
af bränvinsmedlen landstingen enligt förslaget skulle erhålla eller från
cirka 630,000 kronor till 1,370,000 kronor för hela riket, böra ock sätta
dem i tillfälle att från hushållningssällskapen öfvertaga omsorgen om
åtskilliga af de behof, för hvilka de senare hittills anvisat medel.
Slutligen vill jag om förslaget att till landstingen anslå ökad andel af
bränvinsmedel, i stället att, såsom också varit förutsatt, låta alla landskommuner
efter folkmängden få sin del deraf, endast nämna, att jag
väl finner de af Bevillnings-Utskottet vid sistlidne riksdag till stöd för
det senare förslaget anförda skäl ganska beaktansvärda, men å andra
sidan är öfvertygad att i allmänhet ett gagneligare användande af
medlen kan förväntas, när do icke blifva utportionerade i så små belopp,
som skulle tillfalla hvarje enskild landskommun.
Mom. 3 i § 22 är ett nytt stadgande, som åsyftar att sätta vederbörande
i tillfälle att, när så påfordras, åstadkomma eu statistisk öfversigt
öfver användningen af bränvinsmedlen.
§ 23, som innehåller nya bestämmelser i fråga om försäljningsställes
belägenhet och beskaffenhet i öfrig!, är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med § 22 i bränvinslagstiftningskomiténs förslag till försäljningslag;
dock att den i sistnämnda § intagna föreskrift, att försäljningsställe
ej får ligga i närheten af kyrka, offentlig skola, kasern, större fabrik,
bruk, sågverk eller plats, der större offentligt arbete bedrifves, blifvit
utelemnad, såsom, hvad städerna beträffar, svårligen praktiskt utförbar.
Uti Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1884 erinras,
hurusom den nu medgifna rätten att låta bränvinsutskänkningen i städerna
fortgå under sön- och helgdagar endast med undantag för gudstjensttiderna
föranleder, att en stor del af den manliga befolkningen
på krogarne förslösar såväl sin arbetsförtjenst som den tid, hvilken
borde användas till hvila för samlandet af nya arbetskrafter, hvarföre
och då inom ett ej ringa antal af rikets städer en stark opinion uttalats
för inskränkande af ifrågavarande utskänkning och på åtskilliga
ställen jemväl verkat, att en sådan inskränkning med stöd af gällande
lag redan blifvit genomförd, Riksdagen ansett, att hvad hittills i detta
afseende tillämpats såsom undantagsfall borde stadgas såsom regel.
Riksdagen beslöt derföre för sin del en sådan ändring i 28 § af gäl
-
36 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.
lande förordning, att derigenom all iskänkning af bränvin i allmänhet
skulle vara förbjuden under sön- och helgdagar; dock att vederbörande
myndighet, då särskilda omständigheter föranledde, skulle ega medgifva
iskänkning någon viss tid på dagen.
I sina öfver Riksdagens skrifvelse afgifna utlåtanden hafva Öfverståthållareembetet,
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Vestmanlands samt Vester-Norrlands län afstyra
en sådan ändring i nu gällande stadganden, som Riksdagen beslutat,
hvaremot samtliga öfriga länsstyrelser förordat ändringen, några
dock med erinringar i formel syftning med afseende å lagbudets redaktion.
Då jag redan uttalat mig för att denna vigtiga fråga ej må lösryckas
från sitt sammanhang med öfriga delar af försäljningslagen, anser
jag mig ock böra till öfvervägande vid sakens förnyade behandling
framställa några synpunkter, hvilka ej efter mitt förmenande hittills
blifvit fullt beaktade. Först och främst lära samma skäl, hvilka Riksdagen
anfört för förbud mot iskänkning under sön- och helgdagar,
med lika styrka kunna göras gällande till stöd för att detta förbud må
afse jemväl aftonen före sådana dagar, dä frestelsen att på utskänkningsstället
förslösa en dryg del af den nyss erhållna veckoaflöningen,
enligt hvad erfarenheten visat, ofta nog verkar ett starkt missbruk af
rusdrycker. I de städer, hvarinom man, såsom Riksdagen åberopat,
med begagnande af den nu gällande lagen lyckats åstadkomma en inskränkning
i försäljningstiderna, har man derföre ock i allmänhet fått
utskänkningen förbjuden redan aftonen före sön- och helgdagar. Då
jag föreställer mig, att behofvet af en sådan förbudets utsträckning är
minst sagdt lika stort som af förbudet under sön- och helgdagar, torde
ett förslag att låta förbudet inträda åtminstone från klockan 7 aftonen
före nyssnämnda dagar vara förtjent af närmare öfvervägande; och det
af mig uppgjorda författningsförslag upptager derföre i § 26 en bestämmelse
i sådan syftning.
Men det är en annan sida af senaste Riksdags beslut, som hos
mig framkallat än större betänkligheter, och det är medgifvandet för
vederbörlig myndighet att tillåta undantag från det lagstadgade förbudet,
dä särskilda omständigheter föranleda. Afsåge man med uttrycket
särskilda omständigheter sådana förhållanden, som för ett eller
annat tillfälle kunde påkalla .ett undantag från det allmänna förbudet,
kunde deremot vara mindre att invända, men så har uttrycket i allmänhet
ej fattats i de afgifna utlåtandena, utan man har deri uppenbarligen
inlagt den betydelsen, att en del utskänkningsställen skulle
kunna åtminstone inom vissa gränser frikallas från förbudet. Först
och främst kan den pröfningsrätt, som i detta fall blefve lagd i embets
-
37
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.
myndighetens hand och som inom olika delar af riket kunde komma
att utöfvas på helt olika sätt, i och för sig synas oegentlig. Den kan
nemligen utöfvas så, att hvad lagen velat göra till undantag, blir regel,
hvarigenom det med lagbestämmelsen åsyftade gagnet naturligtvis
kommer att förfelas. Men äfven med villigt erkännande att myndigheterna
sannolikt skulle endast såsom undantagsfall tillåta utskänkning
å sön- och helgdagar, hyser jag den uppfattning, att tillämpningen
dock sannolikt skulle gestalta sig så, att det i allmänhet blott blefve en
viss kategori af utskänkningsställen, som frikallades från det allmänna
förbudet. Man skulle väl upprätthålla förbudet med afseende på de i
dagligt tal så kallade krogarne, men man skulle finna omständigheterna
påkalla undantag för åtminstone vissa af de utskänkningsställen,
hvilka företrädesvis besökas af de mera bemedlade. Det är denna
sannolika följd af en lagbestämmelse sådan som den af Riksdagen beslutade,
hvilken jag skulle anse ganska beklaglig. Det är sannt, att,
när man för att förekomma rusdryckers missbruk vidtager en så
genomgripande åtgärd som förbud mot deras tillhandahållande under
tider, då ett dylikt missbruk i större utsträckning är att befara, lagstiftaren
gör ett ganska väsentligt ingrepp i den enskildes fria görande
och låtande samt sträcker sitt förmynderskap ganska långt,
men om ett sådant till vägagående är för det allmännas bästa nödigt,
såsom Riksdagens uppfattning måste antagas vara, att döma af
dess senaste beslut, och om således den enskilde samhällsmedlemmen
nödgas underkasta sig deraf härflytande inskränkningar, då må för det
allmännas skull den ene samhällsmedlemmen lika väl som den andre
bringa detta offer, der det såsom sådant kännes och uppfattas. En
tidsenlig lagstiftning bör icke på detta område under likartade yttre
förhållanden förmena den ene tillgången till samma njutningsmedel,
som den lemnar den andre öppet att förskaffa sig, bör icke framkalla
ett sakernas tillstånd, som är mera egnadt att söndra sinnena, än att
förena dem i sträfvandet för vinnandet af ett upphöjdt sedligt syfte.
Det är af denna anledning och för att frikalla embetsmyndigheterna
från den i min tanke ytterst förhatliga pröfningsrätt, som enligt Riksdagens
beslut skulle läggas i deras händer, som jag vågar förorda en
annan bestämmelse i detta fall, visserligen icke fullt så sträng som den
af Riksdagen beslutade, men gällande för alla utskänkningsställen. Med
min förut angifna uppfattning om vigten af att gå varsamt till väga
vid sträfvandena för nykterhetens sak, så att man icke sträcker de
restriktiva åtgärderna längre än klokheten och en skälig hänsyn till
ett måttligt begagnande af dessa drycker kräfva, har jag nemligen
trött det af Riksdagen uppstälda syftet kunna i väsentlig mån befor
-
38
Kongl Maj.is Nåd. Proposition No 38.
dras genom att låta förbudet mot utskänkning, efter att hafva inträdt
redan aftonen förut, gälla hela sön- eller helgdagen med undantag
endast för högst tre timmar vid middagstiden, hvilka timmars närmare
bestämmande efter lokala förhållanden skulle ankomma på länsstyrelsen
efter kommunalstyrelsens hörande. Ett visst stöd för detta
förslag hemtar jag ock från de yttranden, som afgifvits i frågan af
Ofverståthållareembetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
hvilka myndigheter närmast känna förhållandena i landets två största
städer. Öfverståthållareembetet anser nemligen all annan utskänkning
å dessa dagar böra vara förbjuden än å spisningsställen till dem, som
der intaga sina måltider; och på det sättet lärer redan saken vara
ordnad å bränvinsbolagets utskänkningsställen i Göteborg. Bestämmelsen
om måltids intagande tror jag icke vara af någon hufvudsaklig
vigt, då den lätteligen kan kringgås af den, som egentligen önskar
åtkomma spritdrycker, men det syfte en sådan bestämmelse har skulle
hvad middagsmåltiden beträffar vinnas enligt det af mig förordade
förslaget.
Ofriga bestämmelser i § 26 om tiderna för bränvins försäljande
lära ej tarfva annan motivering än eu hänvisning till hvad jag redan
yttrat rörande § 13 i fråga om utskänkning vid mötesplatser.
Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 November
1839 och den 15 December 1848 införsel och försäljning af bränvin
och andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna,
men att, sedan i ett särskild!, mål Kongl. Maj:t i Högsta
Domstolen genom utslag den 9 November 1876 åt föreskrifterna i
ämnet gifvit en sådan tolkning, att införsel af bränvin i Lappmarken
icke vore straffbar, derest icke försäljning af den införda varan tillkomme,
och denna tydning af författningarne sedermera blifvit af
domstolarne tillämpad, kronobetjeningen derefter ansett sig icke med
framgång kunna väcka och utföra något åtal emot bränvins eller
andra rusdryckers införande i Lappmarken, har direktionen för Svenska
Missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29 April 1880 hemstält,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att förberörda
nådiga bref fortfarande ega gällande kraft och att följakligen den,
som beträdes med införsel eller försäljning i Lappmarken af bränvin
eller öfriga rusdrycker gör sig förfallen till det stadgade vitet jemte
varans konfiskation.
Sedan denna underdåniga skrifvelse aflåta, har emellertid Högsta
Domstolen i ett annat mål, afdömdt, å Högsta Domstolens båda afdelningar
samfäldt den 6 November 1884, under åberopande att införsel
till Lappmarken af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 Novem
-
89
Kong!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38,
ber 1839 vid vite förbjuden, dömt en person, som erkänt, att han år
1875 till Sorsele socken i Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte
det kärl, hvari det förvarats, tagits i beslag, att utgifva det stadgade
vitet samt förklarat i beslag tagna bränvin och kärl förbrutna. Vid
sådant förhållande och då man väl lärer få antaga, att den af Högsta
Domstolen sålunda tillämpade grundsats, hvilken blifvit i Domstolens
minnesbok antecknad, hädanefter kommer att lända till efterföljd vid
domstolarne, torde den af direktionen för Svenska Missionssällskapet i
underdånighet gjorda framställning icke böra föranleda till annan åtgärd,
än att i bränvinsförsäljningslagen lemnas uttrycklig hänvisning
till det i särskilda författningar meddelade förbudet mot införsel af
bränvin i Lappmarken.
I detta sammanhang torde jag jemväl böra omförmäla, att, sedan
på underdånig ansökning af Lycksele socknemän genom nådigt bref
den 21 December 1860 medgifvits, att det genom nådiga brefven den
29 November 1839 och den 15 December 1848 meddelade förbud mot
införsel och försäljning i lappmarkerna af bränvin, konjak, rumm och
arrak skulle, hvad Lycksele socken angår, till all kraft och verkan upphöra,
så hafva nu socknemännen, jemlikt beslut å kommunalstämma
den 24 Mars 1883, i en af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Vesterbottens län med förord insänd skrift i underdånighet anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes, med ändring eller återkallande af 1860 års
nådiga bref, förbjuda såväl införsel af till försäljning afsedda spirituösa
drycker som ock deras försäljning inom Lycksele socken.
I fråga om den i nu omhandlade afseende för lappmarkerna gällande
undantagslagstiftning torde icke böra lemnas ur sigte, att den
ofantliga längden af den gräns, öfver hvilken bränvin icke får införas,
och beskaffenheten af de trakter, genom hvilka nämnda gräns framgår
och hvilka genom sin folktomhet och otillgänglighet lemna all
möjlig lättnad för bränvins insmuggling, i sjelfva verket omöjliggöra
all verksam kontroll å det meddelade förbudets efterlefnad. Då emellertid
ändamålsenligheten af förbudsstadganden, hvilkas upprätthållande
icke står i vederbörande myndigheters makt, synes mig starkt kunna
ifrågasättas, finner jag mig, om ock saknande särskild anledning att
nu föreslå upphäfvande af förbudet, der det ännu gäller, likväl icke
kunna tillstyrka detsammas utsträckande till trakter, der det icke vidare
är i kraft, hvarför jag i underdånighet hemställer, att Lycksele socknemän
ifrågavarande underdåniga ansökning icke må till någon åtgärd
föranleda.»
Sedan Herr Statsministern härefter uppläst dels det af honom
uppgjorda förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af
40
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, dels ock
förslag till nådig proposition i ämnet,
behagade Hans Maj:t Konungen, uppå Statsrådets
enhälliga tillstyrkande, med gillande af berörda
förslag och föredragande Departementschefens i sammanhang
dermed gjorda hemställanden, förordna, att
nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas af den
lydelse bilagan till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Hans Wachtmeister.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.
41
i
Länsvis uppgjord jemförelse mellan 1882-1883 års bränvinsförsäljningsmedels
fördelning enligt 1877 års försäljningslag och Kongl.
Maj:ts Proposition.
Anm. I den sista fördelningen äro dels beloppen beräknade i hela kronor, dels
den till allenast 7,309 kronor uppgående provisionen ej afsedd vid beräkningens
utförande.
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Samt, 1 Afd. 28 Höft.
6
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38,
1 |
Enlig |
t |
1877 års |
Kongl. |
|||||||
Landsting. |
Hushållnings- sällskap. |
Stadskommuner. |
Landsbygds- kommuner. |
Provisioner. |
|||||||
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
öre. |
||
Stockholms stad . |
1,002,851 |
91 |
120 |
||||||||
Stockholms |
län ......... |
17,938 |
53 |
17,938 34,188 |
6 3 |
46,310 99,135 |
11 |
7,505 |
35 |
371 |
70 |
Upsala |
d:o ......... |
34,188 |
71 |
71 |
37 |
3,430 |
73 |
132 |
98 |
||
Södermanlands |
d:o ........ |
32,220 |
78 |
32,220 |
78 |
91,809 |
41 |
4,852 |
86 |
323 |
10 |
Östergötlands |
(bo ........ |
31,905 |
25 |
61,553 |
5 9 |
200,009 |
88 |
14,299 |
2 8 |
616 |
77 |
Jönköpings |
clio ......... |
19,572 |
38 |
19,572 |
38 |
55,005 39,950 |
73 |
3,711 |
36 |
196 ii |
|
Kronobergs |
(bo ..... |
15,551 |
3!) |
15,551 |
40 |
80 |
6,703 |
37 |
140 2 4 |
||
Kalmar |
(bo ...... |
38,438 |
61 |
38,438 |
61 |
101,291 |
12 |
14,024 |
46 |
385 |
, 07 |
Gotlands |
(bo ........ |
8,617 |
10 |
8,617 |
10 |
24,462 83,743 |
01 |
1,389 |
30 |
38 |
56 |
Blekinge |
eko ......... |
31,691 |
70 |
31,691 |
70 |
18 |
11,331 |
93 |
317 |
64 |
|
: Kristianstads |
clio ......... |
15,708 |
25 |
15,708 |
25 |
34,619 |
70 |
12,505 |
04 |
157 |
40 |
Malmöhus |
(bo ....... |
57,838 |
92 |
88,125 |
63 |
275,056 |
21 |
19,607 44 |
875! 8 4 |
||
Hallands |
(bo ........ |
27,132 |
06 |
27,132 |
05 |
72,936 |
60 |
8,459 |
65 |
271! 86 |
|
Göteborgs och Bohus d:o ........ |
28,605 |
13 |
133,283 |
29 |
488,410 |
73 |
16,117! so |
1,335 |
50 |
||
Elfsborgs |
(bo ........ |
30,688 |
2 8 |
30,688 |
26 |
78,187 93,249 |
37 |
13,820 2.238 |
32 |
193 |
80 |
; Skaraborgs |
(bo ......... |
32,329 |
1 6 |
32,329 |
16 |
43 |
— |
120 |
73 |
||
Vermlands |
(bo ......... |
25,751 |
9 6 |
25,751 |
9 6 |
59,735 |
33 |
17,542 |
89 |
234 |
89 |
Örebro |
(bo ........ |
31,900 |
38 |
31,900 |
37 |
93,670 |
26 |
2,030 |
82 |
289 |
50 |
Vestmanlands |
d:o ....... |
d(3?483 |
66 |
36,483 |
55 |
107,766 |
8 3 |
1,683 |
84 |
167 |
63 |
Kopparbergs |
(bo ........ |
23,221 |
18 |
23,221 |
1 9 |
60,418 |
31 |
9,245 |
23 |
154 |
11 |
Getleborgs |
(bo .........; |
37,950 |
15 |
37,950 |
14 |
105,483 |
19 |
8,416 |
72 |
336 |
40 |
; Vesternorrlands |
(bo ........ |
28,476 |
25 |
28,476 |
25 |
82,149 |
9 5 |
3,278 |
77 |
285 |
25 |
Jemtlands |
(bo .........I |
6,142 |
41 |
6,142 |
41 |
18,204 |
96 |
222 |
25 1 |
61 |
54 |
i Vester bottens |
(bo ....... |
11.570 |
04 |
11,570 |
04 |
34,374 |
11 |
336 |
— |
114 |
81 |
! Norrbottens |
(bo ......... |
9,286 |
86 |
9,286 |
86 |
24,730 |
71 |
3,144 |
68 |
33 |
|
Summa] |
633,208 |
91 |
797,823 |
10 |
3,373,563 |
20 |
185,896 |
81 |
7,309 |
66 |
Kong!,. Maj-.ts Nåd, Proposition N:o 38.
43
Föror |
d n |
i n g. |
Enligt Kongl. Maj:ts |
Propositi |
o n. |
|||||
Hvaraf |
influtit |
|||||||||
tf |
Hushållnings- |
Städs- |
Landsbygds- |
Summa. |
||||||
summa. |
i städerna |
å landsbygden. |
Landstinget. |
sällskapet. |
kommunerne. |
kommunerne. |
||||
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
öre. |
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
1,002,971 |
91 |
1,002,971 |
91 |
802,378 |
‘ 802,378 |
|||||
90,064 |
22 |
77,530 |
89 |
12,533 |
33 |
43,610 |
17,538 |
37,623 |
8,773 |
107,544 |
171,076 |
50 |
165,347 |
17 |
5,729 |
3 3 |
53,678 |
23,596 |
82,674 |
4,011 |
163,959 |
161,426 |
9 3 |
153,322 |
68 |
8,104 |
25 |
57,932 |
24,692 |
74,938 |
5,673 |
163,235 |
308,384 |
77 |
284,504 |
87 |
23,879 |
90 |
73,071 |
44,539 |
169,383 |
16,716 |
303,709 |
98,057 |
96 |
91,859 |
96 |
6,198 |
— |
53,595 |
21,134 |
45,756 |
4,339 |
124,824 |
77,897 |
20 |
66,718 |
12 |
11,179 |
08 |
44,724 |
17,505 |
33,359 |
7,825 |
103,413 |
192,577 |
67 |
169,156 |
74 |
23,420 |
93 |
80,747 |
33,335 |
84,578 |
. 16,395 |
215,055 |
43,124 |
07 |
40,808 |
57 |
2,315 |
60 |
17,874 |
7,395 |
20,404 |
1,621 |
47,294 |
158,776 |
05 |
140,496 |
05 |
18,280 |
— |
55,833 |
23,904 |
68,730 |
12,796 |
161,263 |
78,698 |
64 |
57,815 |
14 |
20,883 |
60 |
55,303 |
21,057 |
24,524 |
14,618 |
115,502 |
441,504 |
04 |
408,766 |
68 |
32,737 |
36 |
111,552 |
62,017 |
222,426 |
22,916 |
418,911 |
135,932 |
11 |
121,804 |
61 |
14,127 |
60 |
50,490 |
21,361 |
58,720 |
9,889 |
140,460 |
667,751 |
95 |
640,835 |
9 5 |
26,916 |
— |
60,751 |
77,471 |
425,306 |
18,841 |
582,369 |
153,578 |
03 |
130,498 |
03 |
23,080 |
— |
80,071 |
31,809 |
63,977 |
16,156 |
192,013 |
160,266 |
48 |
156,536 |
48 |
3,730 |
— |
76,385 |
30,804 |
76,746 |
2,611 |
186,546 |
129,017 |
Öl |
99,721 |
09 |
29,295 |
92 |
71,312 |
28,071 |
49,861 |
20,507 |
169,751 |
159,791 |
32 |
156,401 |
32 |
3,390 |
— |
63,265 |
26,415 |
78,201 |
2,373 |
170,254 |
182,585 |
41 |
179,775 |
41 |
2,810 |
— |
58,761 |
25,674 |
89,888 |
1,967 |
176,290 |
116,260 |
02 |
100,820 |
40 |
15,439 |
62 |
56,268 |
22,632 |
47,494 |
10,808 |
137,202 |
190,137 |
60 |
176,075 |
31 |
14,062 |
29 |
69,501 |
29,505 |
88,038 |
9,844 |
196,888 |
142,666 |
47 |
137,190 |
99 |
5,475 |
48 |
58,861 |
24,377 |
68,596 |
3,833 |
155,667 |
30,773 |
67 |
30,402 |
40 |
371 |
17 |
21,181 |
8,086 |
12,161 |
260 |
41,688 |
57,965 |
— |
57,405 |
— |
560 |
30,546 |
12,114 |
22,962 |
392 |
66,014 |
|
46,516 |
76 |
41,276 |
76 |
5,240 |
25,384 |
10,013 |
16,511 |
3,668 |
55,576 |
|
4,997,801 |
68 |
4,688,042 |
52 | |
309,759| |
16 |
1,370,695 |
645,044 |
2,765,234 |
216,832 |
4,997,805 |