Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

N:0 2.

Kongl. Maf.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid
edgångs fullgörande; gifven Stockholms slott den 9
Januari 1885.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 2 Juni 1883 anhållit att då
enligt Riksdagens åsigt, den förändring i gällande edsformulär bör
vidtagas, att, när edsförpligtelse skall afgifvas, bekräftelseorden: »så
sant mig Gud lijelpe till lif och själ» utbytas mot andra och mera
lämpliga,. olika för löfteseder och för bekräftelseeder, Kongl. Maj:t behagade
till Riksdagen aflåta proposition i sådan syftning beträffande
edsformulär, hvilka böra beslutas i den ordning 87 § Regeringsformen
bestämmer, har förslag till sådan lag blifvit inom Justitiedepartementet
utarbetadt; och vill Kongl. Magt, med bifogande af de i ämnet i Statsrådet
och Högsta Domstolen hållna protokoll, enligt 87 § Regeringsformen
föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande.

Med upphäfvande. af den genom förordningen den 6 Februari
1849 meddelade föreskrift angående förändradt edsformulär, då mosaisk
trosbekännare skall aflägga vittnesed, förordnas härigenom:

att 1 kap. 7 § och 17 kap. 10 § Rättegångsbalken, sistnämnda
lagrum sådant det lyder i förordningen den 5 November 1867, skola
erhålla följande förändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami 1 Afd. 2 Iläft.

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1 kap. 7 §.

Domare skall denna ed svärja: Jag N. N. lofvar och svär, att
jag vid fullgörande af domarekallet vill och skall, efter bästa förstånd
och samvete, rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga
stadgar döma och aldrig uppsåtligen derifrån vika eller orätt göra för
hvad orsak det vara må. Detta svär jag inför Gud den allvetande och
allsmäktige. Ej må någon till domareembetet träda, förr än han så
svurit häfver.

17 kap. 16 §.

Vittnen skola i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro
denna ed med hand å bok svärja: Jag N. N. lofvar och svär,
att jag skall vittna och gifva till känna allt hvad jag vet i denna sak
händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.
Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.

samt att jemväl i öfriga fall, då enligt allmän civil- eller kriminallag
edgång skall ega rum, orden »vid Gud och hans heliga evangelium))
i edens begynnelse skola uteslutas och eden afslutas sålunda:
Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § i lörordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
Oktober 1873 föreskrifver för den händelse, att främmande trosbekännare
är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms
slott Fredagen den 22 Juni 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet:

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 2 innevarande Juni, hvaruti,
enär enligt Riksdagens åsigt den förändring uti gällande edsformulär
borde vidtagas att, när edsförpligtelse skulle afgifvas, bekräftelseorden
»så sant mig Gud hjelp?, till lif och själ» utbyttes mot andra och
mera lämpliga, olika för löfteseder och för bekräftelseeder, Riksdagen,
hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, förty och på i öfrigt
anförda skäl i underdånighet anhållit

ej mindre att Kongl. Maj:t täcktes dels till Riksdagen aflåta proposition
i sådan syftning beträffande edsformulär, hvilka borde beslutas
i den ordning § 87 Regeringsformen bestämmer, dels ock i fråga om

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

öfriga genom särskilda författningar stadgade eder, som ansåges böra
bibehållas, förordna om ofvan antydda förändring uti edsformuläret,

än äfven att en förnyad allmän revision af nu gällande föreskrifter
i afseende på eder, åsyftande inskränkning i deras användande,
måtte ega rum.

I enlighet med Statsrådets tillstyrkan fann Hans
Maj:t Konungen godt förordna, att Nya Lagberedningen
skulle anbefallas dels att vid afgifvande af
förslag till ny rättegångslag taga i öfvervägande
hvad Riksdagen i ofvanberörda skrifvelse anfört om
inskränkning i eders användande, för så vidt sådana
föreskrefves i hittills gällande allmänna rättegångsordning,
dels ock att, så fort ske kunde, afgifva
yttrande, huruvida skäl förefunnes att förändra lydelsen
af ifrågavarande eders begynnelse- och slutord,
samt, derest sådan förändring ansåges erforderlig, inkomma
med underdånigt förslag dertill.

Ex protocollo
Otto Rooth.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj-.t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 19 Oktober 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hooiischild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Eichert,

Themptandee,

Ryding,

von Kbusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet,
att sedan Kongl. Maj:t, vid föredragning den 22 sistlidne
Juni af Riksdagens den 2 i samma månad aflåtna underdåniga skrifvelse
angående ändring af nuvarande edsformulär och revision af
gällande föreskrifter angående eder, förordnat att Nya Lagberedningen
skulle anbefallas bland annat att afgifva yttrande, huruvida skäl kunde
förefinnas att förändra lydelsen af de i hittills gällande rättegångsordning
föreskrifna eders begynnelse- och slutord; så hade Nya Lagberedningen
den 28 i förenämnda månad i ämnet sig utlåtit samt dervid
afgifvit förslag till förändrad lagstiftning rörande ordalagen vid
edgångs fullgörande.

Statsrådet hemstälde, att Högsta Domstolens yttrande måtte för
det ändamål, § 87 Regeringsformen omformäler, genom note ur proto -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

kollet infordras öfver följande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Lagberedningens förslag affattade,

Förslag

till

förordning angående förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid

edgångs fullgörande.

Med ändring af föreskrifterna i 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och 17
kap. 16 § Rättegångsbalken, såvidt angår ordalagen vid edgångs fullgörande,
förordnas, att de i dessa lagrum afsedda eder skola inledas
med orden »jag N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmäktige»
och att den ytterligare bekräftelsen )>så sant mig Gud hjelpe till lif
och själ» nteslutes.

vHvad sålunda är stadgadt beträffande ordalagen vid eds afläggande
länder till efterrättelse jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän lagedgång
skall ega rum.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § af Kongl. förordningen
den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsutöfning föreskrifver för den händelse att främmande
trosbekännare är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

Hans Maj:t Konungen täcktes till omförmälda
hemställan i nåder lemna bifall.

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

Nya Lagberedningens den 28 Juni 1883 afgifna utlåtande i fråga om

ändring af edsformulär en.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 22 innevarande Juni månad har Eders
Kongl. Maj:t, med . öfverlemnande till Nya Lagberedningen af Riksdagens
den 2 Juni aflåtna skrifvelse om ändring af nuvarande edsformulär
och revision af gällande föreskrifter angående eder, anbefalt
Beredningen dels att vid afgifvandet af förslag till ny rättegångslag
taga i öfvervägande frågan om inskränkning uti de enligt hittills
gällande allmänna rättegångsordning föreskrifna eders användande, dels
ock att, så fort ske kunde, afgifva yttrande, huruvida skäl förefunnes
att förändra lydelsen af ifrågavarande eders begynnelse- och slutord,
samt, derest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med
underdånigt förslag dertill.

Uti omförmälda skrifvelse har Riksdagen, så vidt nu är i fråga,
anfört:

att, i följd af den för många motbjudande lydelsen af edens slutord,
under senare tiden vid flera tillfällen inträffat, att personer af
samvetsskäl antingen helt och hållet vägrat att gå ed eller fordrat en
annan form för dess afläggande än den nu föreskrifna, och att de
statens embetsman, som hade att vaka öfver tillämpningen af gällande
bestämmelser om edgångar, för närvarande stode utan makt att förmå
de vägrande att fullgöra eden;

att de skäl, som föranledt den år 1870 beslutade förändringen i
jurymannaedens form, äfven torde vara fullt tillämpliga vid styrkandet
utaf behofvet af en förändring jemväl i öfriga eders lydelse; samt

atf enligt Riksdagens åsigt, den förändring utfällande edsformulär
borde vidtagas, att, när edsförpligtelse skulle afgifvas, bekräftelseorden
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» utbyttes mot andra och mera
lämpliga, olika för löfteseder och för bekräftelseeder;

och har Riksdagen med stöd häraf anhållit, att Eders Kongl.
Maj:t behagade dels till Riksdagen aflåta proposition i sådan syftning
beträffande edsformulär, hvilka borde beslutas i den ordning § 87
Regeringsformen bestämde, dels ock i fråga om öfriga genom särskilda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

författningar stadgade eder, som ansåges böra bibehållas, förordna om
ofvan antydda förändring uti edsformuläret.

Vid den genom ofvannämnda nådiga beslut infordrade utredning
af ämnet har Beredningen för närvarande att i främsta rummet taga
i betraktande de tre i Rättegångsbalken föreskrifna eder, för hvilka
formulär äro i sjelfva lagen faststälda, nemligen domareeden (1 kap.
7 §), vrångoeden (14 kap. 9 §) samt vittneseden (17 kap. 16 §), af
hvilka eder den förstnämnda är eu löftesed, den andra innefattar både
bekräftelse och löfte, samt den sista är formulerad såsom löftesed.

Vidare hafva bort uppmärksammas de flera i Rättegångsbalken
och dermed i samband stående författningar stadgade, till allmänna
rättegångsordningen hänförliga eder, för hvilka särskildt formulär icke
är faststäldt, såsom: den bjudna eden (Rättegångsbalken kap. 17 § 34);
värjemålseden (Rättegångsbalken kap. 17 §§ 29, 30); urtjufva ederna
(Förordningen om nya strafflagens införande § 16 mom. 4 och 5);
eden rörande myckenheten och värdet af gods, som någon genom stöld
eller brand förlorat (Rättegångsbalken kap. 17 § 35); eden till besannande
af handelsboks rigtighet (Förordningen angående handelsböcker
in. in. den 4 Maj 1855 §§ 16, 18); eden för vinnande af befrielse
från erläggande af revisionsskilling m. in. vid revisionsansökniugar
(Rättegångsbalken kap. 30 § 6); den ed, som efter beviljad resning
skall föregå pröfningen af de nya skälen (Rättegångsbalken kap.
31 § 3) äfvensom den ed, som i anledning af verkstäld husransakan
kan förekomma (Förordningen om nya strafflagens införande § 16 mom.
7), samt slutligen den genom nådiga förordningen den 10 Augusti 1877
föreskrifna eden för stämningsmän.

Samtliga dessa eder utom den sistnämnda äro af bekräftelseeds
natur;’ och har, så vidt Beredningen eger sig bekant, vid deras afläggande
inför rätta det för de förstnämnda ederna stadgade formulär, i
afseende å inlednings- och afslutningsorden, tjenat till ledning i domstolarnes
praxis.

Vid de ifrågavarande edsformulären hafva anmärkningar förekommit
icke allenast emot inlednings- och afslutningsorden, hvilka
innefatta edsformeln i egentlig mening, utan ock emot de uttryck,
som angifva sjelfva föremålet för edgången. Då sistnämnda delar af
edsformulären icke för närvarande föreligga till granskning, har Beredningen
ej att här framlägga de brister, som i detta hänseende kunna
finnas. Uppmärksammas bör dock, att den opinion emot edgångsväsendet
i allmänhet, som på senare tider yppats, säkerligen äfven till
någon del är framkallad genom det närmare aktgifvandet å dessa brister

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och att följaktligen en lagstiftningsåtgärd, som icke omfattar dem,
möjligen endast ofullständigt uppfyller ändamålet.

Beträffande den egentliga edsformeln hafva de vid riksdagarne
väckta förslagen äfvensom de i anledning deraf förda diskussionerna
väsentligen rört sig kring följande hufvudpunkter. _

Man har yrkat att de i edsformulären alltsedan början af sjuttonde
århundradet med obetydliga vexlingar upptagna begynnelseorden »Jag
N. N. svan eller »svär och betygar» eller »lefra» och. svär vid Gud och
hans heliga evangelium)) måtte ändras till det af Justitiekanslersembetet
i dess utlåtande den 29 April 1865 förordade och af Riksdagens Andra
Kammare för dess del vid 1875 års riksdag antagna uttrycket »svär
inför Gud». Med afseende å de betänkligheter, som stundom yppats
emot användandet af ordet »svär», har dock äfven i dess ställe föreslagits
ordet »lofvar». Särskildt för att i formuläret närmare antyda,
att eden icke tillhörde evangelii utan lagens område, har jemväl förordats
uttrycket »svär vid Gud och hans heliga ord», mot hvilken lydelse
likväl erinrats, att densamma ej utmärkte den uppfattning af
eden, som i ett kristet samhälle borde deri få ett bestämdt uttryck. .

Vidare har anmärkts, att slutorden »så sant mig Gud. hjelte till
lif och själ», såsom innefattande en förpantning af själens eviga välfärd,
ett eventuelt afsvärjande af den gudomliga nåden, vore i hög grad
otjenliga och stötande samt fördenskull borde antingen helt och hållet
utgå eller ock utbytas emot »härtill förhjelpe mig Gud» eller annat
lämpligt uttryck.

I motsats till denna tolkning af slutorden har dock äfven gjorts
o-ällande den åsigt, att de icke skulle innehålla en försvärjelse utan
fast mera en åkallan om nåd och bistånd att fullgöra den genom eden
åtagna förbindelsen eller en tilläggsförklaring, att den afgifna föisäkringen
vore lika sann eller viss som förklarandens åstundan om Guds
hjelp och förbarmande.

Slutligen hafva antydningar ej saknats derom, att eden må hända
i vissa fall kunde och borde ersättas med ett enkelt löfte eller försäkran.

Det är en känd sak, att edgångsfrågan jemväl i andra länder
utgjort föremål för lifligt meningsbyte. Innan Beredningen vidare uttalar
sig om skälen och sättet för de ifrågavarande edsformulärens
ändrande, torde det derföre ej vara otjenligt att, till närmare belysning
af ämnet, i korthet erinra om de vigtigaste, enligt den nyare utländska
lagstiftningen härom gällande bestämmelser.

I de nya tyska civil- och straffprocessordningarne stadgas, i när iBill.

till Uiksd. Prot. 18S5. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

maste öfverensstämmelse med den österrikiska lagen af den 3 Maj 1868,
för de egentliga rättegångsederna religiösa begynnelse- och slutord,
lydande, de förra: »Jag N. N. svär vid Gild den allsmäktig^ och allvetande»,
samt slutorden: »så sant mig Gud hjelpe».

I enlighet härmed skall vid eds afläggande af jury- och meddomsmän
det af rättens ordförande till dem rigtade talet inledas med orden:
»I svären vid Gud den allsmäktig^ och allvetande», livilket af hvarje
jury- eller meddomsman besvaras med orden: »jag svär det, så sant
mig Gud hjelpe».

Ordförandens tal till juryn inledes enligt den österrikiska straffprocessordningen
med orden: »I svären och lofven inför Gud», och
enligt den franska code dflnstruction criminelle med orden: »I svären
och lofven inför Gud och inför menniskor», livilket besvaras af de österrikiska
jurymännen på enahanda sätt, som i den tyska straffprocessordningen
är föreskrifvet, och af de franska jurymännen med orden:
»jag svär det». För öfriga eder är i Frankrike icke någon religiös
eller sakramental form föreskrifven. De utmärkas stundom endast
genom orden: »Ni svär», »jag svär»; stundom användes af domaren
vid edens förestafvande formeln »Ni svär inför Gudi>, hvilket tilltal åt
den, som aflägger eden, besvaras med: »jag svär det».

De norska och danska rättegångsederna börjas, så vidt ej annorlunda
är för vissa trosförvandter stadgadt, med orden »lover og sva;rger»,
samt afslutas med bekräftelseformen »saa sandt hjailpe mig Gud og
hans hellige ord».

I England afslutas det formulär, som vid eds afläggande^ af jurymän,
vittnen med flere förestafvas af domaren, med orden »så hjelpe
eder Gud».

Enligt den holländska lagstiftningen bero formaliteterna vid eds
afläggande i hvarje fall på det bruk, som godkännes af det trossamfund
eller den lära, som den person, hvilken eden affordras, tillhör.

Mångfalden och olikheten af de uttryck, som, på sätt ofvan i korthet
blifvit antydt, ansetts tjenliga att frambära den edliga bekräftelsen,
lemna tvifvelsutan ett gällande vitsord om svårigheten af att finna en
för olika religiösa åskådningssätt och olika grader af samvetsömhet
tillfredsställande lösning af frågan. Visst är att, huru än den edliga
bekräftelsen formuleras, ingen säkerhet gifves derför, att ej den antagna
formeln ändock kan framkalla samvetsbetänkligheter och oro hos
en eller annan individ. Skälet dertill ligger sannolikt mindre i formen
än i saken, eller just i sjelfva bekräftelsens natur af edgång, fy huru
formen än ordnas, framstår alltid edgången såsom en särskild religiös
förpligtelse i det förevarande fallet. Beskaffenheten af denna förpligtelse

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och påföljden af dess uppsåtliga öfverträdande kunna vara föremål för
olika meningar, men ingen meningsskiljaktighet kan gerna uppstå
derom, att eden såsom sådan alltid innefattar åtagandet af en särskild
religiös ansvarighet inför Gud utom det ansvar, som den borgerliga
lagen förknippar dermed. Så länge det borgerliga samhällets lagar
pålägga edgång såsom skyldighet, skall derföre ock en i lag stadgad
edgångsformel säkerligen likasom sj elfva edgångspligten tid efter annan
angripas såsom medförande obehörigt samvetstvång.

Men, ehuru man icke kan hoppas att en förändring af edsformeln
skall för framtiden undanrödja alla svårigheter, följer dock ej deraf
att hvarje förändring är onyttig eller obehöflig. Finnes en lagstadgad
edsformel endast undantagsvis väcka betänkligheter hos en eller annan
enskild person, må man med skäl tveka att föreslå ändringar deri och
fordra att den enskilde fogar sig i det, som tillfredsställer samhällets
medlemmar i allmänhet. Om deremot en edsformel icke längre allmänt
godkännes af samhällets tänkande medlemmar, om den väcker anstöt
och framkallar betänkligheter icke hos fåtalet utan hos^ flertalet, ligger
det vigt uppå, att förändring sker och sker snart. Äfven den, som
icke delar betänkligheterna, måste erkänna att edgången vid sådant
förhållande löper fara att betraktas antingen såsom en tom formalitet,
hvilken utan eftertanke af den lättsinnige fullgöres, eller såsom eu
olidlig tvångsåtgärd, emot hvilken den allvarligt tänkande och religiöse
måste i samvetsfrihetens namn protestera.

Att döma efter hvad så väl vid riksdagen som utom densamma
förekommit, synes det sist antydda förhållandet i ganska hög grad
vara för handen i vårt land. När så är, när de ordalag, vid hvilka
man under århundraden varit van att fästa den högsta bindande kraft,
som kan gifvas det menskliga löftet eller betygandet, icke längre allmänneligen
åtnjuta den helgd och betraktas med den vördnad, som
åt edgången förlänar karakteren af eu religiös akt, då bör hos eu hvar,
som nitälskar för sann religiositet likasom för den på edens helgd beroende
borgerliga rättsordningens upprätthållande, betänkligheten vid
att rubba den välkända och häfdvunna formen vika.

Derest sålunda en ändring af de ifrågavarande edsformlerna med
skäl fordras för att hålla edens betydelse vid makt, ligger det i öppen
dag, att den nya formel, som sättes i stället för den gamla, bör göras
så enkel och så allmängiltig som möjligt. Intet bör inrymmas deri,
som kan gifva anledning till olika tolkning eller behöfva ändras för
olika trosbekännelser. Men tillika lärer vara uppenbart att, så länge
edgång fordras, edsformeln hör tydligt och utan omsvep angifva sig
vara en ed och afmattas i ordalag, egnade att hos den edspligtige fram -

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

kalla den djupt allvarliga sinnesstämning, som handlingens religiösa

karakter kräfver. . ...

Ur dessa synpunkter anser Beredningen i fråga om iormularens

begynnelseord, att försäkringens beskaffenhet af ed i regeln lämpligast
utmärkes genom det vid både löftes- och bekräftelseed lika användbara
»tag svär» och att det religiösa momentet deri ytterligare karl och bor
betonas genom tillsatsen »inför Gud den allvetande och allsmäktig^».

Då ordet slafva-» stundom föreslagits såsom lämpligare än ordet
»svara*, torde härvid böra erinras, att i detta sammanhang båda orden
i si elfva verket innebära alldeles detsamma. Då utfästelsen stel såsom
en religiös akt inför Gud, är den ovedersägligen en ed, äfven om den
skulle benämnas löfte, och vid sådant förhållande torde det val ock
vara rigtigare att öppet och bestämdt framhålla edsförpligtelse^ tillvaro
genom användandet af just det ord, som i vårt språk innefattar
åtagandet af sådan förpligtelse.

På enahanda skäl, som gjort sig gällande _i den tyska och österrikiska
lagstiftningen, har Beredningen antagit, att edsförpligtelse!^
allvar och högtidlighet förhöjes derigenom, att i densamma särskild!
framhållas Guds allvetenhet och allmakt, till erinran derom att sanningen
och uppsåtets ärlighet äro uppenbara för Honom och att makten

att straffa öfverträdelsen ligger i Hans hand.

Hvad slutorden i de gällande formulären angar, hafva, såsom
redan är antydt, motsatta tolkningar af deras betydelse förekommit.
Den allmänna, af framstående auktoriteter jemväl af ålder delade uppfattningen
torde dock vara, att de innefatta en afsägelse åt Guds ancllio-a
och lekamliga hjelp, och vid sådant förhållande maste de mot
desamma yppade betänkligheterna anses i hög grad behj er tans varda.
Det synes derföre Beredningen som om, i öfverensstämmelse med nva
alternativt föreslagits, dessa slutord icke böra hädanefter bibehaiias;
och då edens religiösa karakter torde genom inledningsordens innehåll
vara med tillräcklig bestämdhet och kraft an gifven, lär någon ersättning
för de borttagna slutorden icke vara af nöden, särdeles om, såsom
ensidigt vore, edgångsformulärens innehåll i öfrigt förenklas och iorkortas,
så att behofvet af en särskild afslutande mening mindre an nu
fräniträdor

På grund af det anförda, som torde ega lika giltighet i afseende
å alla i allmän lag stadgade edgångar, får Beredningen alltså i underdånighet
afgifva följande

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

Förslag till förandrad lagstiftning rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande:

»Med ändring af föreskrifterna i 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och
kap. 16 § Rättegångsbalken, så vidt angår ordalagen vid edgångs
fullgörande, förordnas att de i dessa lagrum afsedda eder skola mledas
med orden »jag N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmaktige»
och att den ytterligare bekräftelsen »så sant mig Gild hjelpe till lit

och själ» uteslutes. . , . ,

''Hvad sålunda är stadgadt beträffande ordalagen vid eds afläggande

länder till efterrättelse jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän lag

edgång skall ega rum. _ _ p n Tr , r..

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § af Kong!, loioi
ningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och
deras religionsntöfning toreskrifver, för den händelse att främmande
trosbekännare är af sådan lära, som ej tillstäder honom att aflägga ec.»

Underdånigst

AXEL ÖRBOM.

G. W. I1EDENSTRÖM.

O. BERG1US.

Willi. Uppström.

Stockholm den 28 Juni 1883.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Fredagen den 25 Januari 1884.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Rabe,

Olivecrona,
von Segebaden,
SVEDELIUS,

Hernmarck,

Wedeerg,

Annerstedt.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 27 sistlidna
November, de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande remitterade
förslag till förordningar, dels angående förändrade bestämmelser
rörande ordalagen vid edgångs fullgörande och dels angående upphäfvande
af 20 kap. 2 § och ändring i 21 kap. 2 § Kyrkolagen, för
närmare granskning cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter,
så företogos nu dessa ärenden till slutlig behandling; varande omförmälda
förslag bilagda detta protokoll.

l:o.

Förslaget till förordning angående förändrade bestämmelser rörande
ordalagen vid edgångs fullgörande.

Justitieråden Robe, von Segebaden och Svedelius lemnade förslaget
utan anmärkning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Justitieråden Hernmarck, Wedberg och Annerstedt förenade sig- om
följande yttrande: Såsom grund för den föreslagna ändringen af ordalagen
vid edgångs fullgörande har blifvit anfördt, att hittills använda
edsformulär »framkallat betänkligheter hos flertalet af samhällets tänkande
medlemmar». Hvad angår begynnelseorden i eden synes man
dock, enligt vår uppfattning, kunna ifrågasätta huruvida så är förhållandet.
Den Riksdagens skrifvelse, hvilken utgjort anledningen till
förevarande förslag, uttalar endast att, enligt Riksdagens åsigt, en
ändring af edsförpligtelsernas slutord synes erforderlig, och senast
hållna kyrkomöte afslog väckt förslag att nuvarande lydelsen af begynnelseorden
i presteden skulle förändras. På sätt inom kyrkomötet
blifvit uttaladt torde ock de betänkligheter, som försports beträffande
begynnelseorden i edsformeln, i allmänhet hafva afsett icke de ord,
hvilka genom det remitterade förslaget skulle ändras, utan sjelfva
ordet »svär». Det religiösa moment, som ingår i eden, synes böra föranleda
dertill, att en sådan formulering af ordalagen företrädesvis bör
väljas, hvilken hos den medlem af svenska kyrkan eller annat kristligt
religionssamfund, som aflägger ed, utmärker att han bekänner sig till
den kristna läran. Så skulle ej förhållandet blifva vid den nu föreslagna
lydelsen af edsformuläret, och den omständighet att, såsom till förmån
för förslaget anmärkts, efter detsamma enahanda formulär skulle kunna
användas för kristen och för icke kristen trosbekännare torde, af ofvanangifna
skäl, ej heller kunna betraktas såsom någon väsentlig fördel,
helst, så vidt erfaras kunnat, någon olägenhet icke uppstått deraf att
hittills olika formulär blifvit använda. Yi hemställa derföre, att begynnelseorden
i edsformuläret måtte bibehållas oförändrade.

Hvad åter angår slutorden i edsformeln synes väl, med afseende
å den ej sällan förekommande tydningen af dessa ord, att de skulle
innefatta en förpantning af själens eviga välfärd, en förändring i dem
vara behöflig. Det torde dock vara att befara, att borttagandet af dessa
ord utan att desamma blifva af andra ersatta skall visa sig mindre
ändamålsenligt för bibehållande af uppfattningen om edens egenskap
af en religiös handling. Efter deras uteslutande skulle exempelvis af
de i Rättegångsbalken intagna edsformulären domareeden komma att
afslutas med orden »list och påfund» och vittneseden med orden »eller
förändrar», men en sådan afsilning kan, då en edsformel ju alltid bör
vara affattad i ordalag, egnade att hos den edspligtige framkalla den
djupt allvarliga sinnesstämning, som handlingens natur kräfver, ej vara
lämplig eller af beskaffenhet att med tillräcklig bestämdhet och kraft
angifva edens ofvan antydda betydelse. Ett försvagande af uppfattningen
om edsförpligtelsens religiösa karakter skulle utan tvifvel komma

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att leda till ett förringande af dess helgd och följaktligen menligt inverka
på upprätthållandet af den borgerliga rättsordningen. Vid nu ano-ifna
förhållande synes derföre de nuvarande slutorden höra utbytas
mot andra, hvilka å ena sidan icke kunna tolkas såsom innefattande
eu afsägelse af Guds hjelp, men å den andra ändock tydligen utmärka
det religiösa momentet i edgången. Önskvärdheten åt eu dylik afstakning
af edsförpligtelse!! har ock af lärare inom den svenska kyrkan
bl hvit uttalad, och emot det i sådant hänseende framstälda förslaget,
att vid löftesederna slutorden skulle lyda: »dertill mig Gud nådeligen
förhjelpa, kan efter vår uppfattning någon giltig anmärkning icke framställas.
För bekräftelseederna åter synes en afsilning böra väljas,
hvilken tydligt innebär ett betygande af den, som aflägger eden, att
hvad han uti densamma försäkrat är lika sant, som han önskar att Gud
skall hjelpa honom. Ur religiös synpunkt torde desto mindre några
betänkligheter häremot möta, som ett dylikt betygande måste anses
vara oskiljaktigt från bekräftelseedens eget väsende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då, enligt vårt förmenande,
det är af synnerlig vigt att lagstiftaren uti ett så grannlaga
ämne som det förevarande förfar med nödig varsamhet och undvikei
att i den bestående rätten införa större förändringar än som af för handen
varande förhållanden verkligen påkallas, helst ett motsatt tillvägagående
skulle kunna alstra föreställning om att en förändring i sjelfva
betydelsen af edgången varit åsyftad, hemställa vi, att de vid edgång
hittills använda slutorden måtte utbytas vid löfteseder mot orden »dertill
mig Gud nådeligen förhjelpa» och vid bekräftelseeder mot »så sant
jag vill att Gud mig hjelper», eller mot andra _ ordalag, som i fråga om
de förra ederna innebära eu bön om Guds bistånd att troget hålla det,
hvarom eden aflägga, och beträffande de senare tydligen uttrycka att den,
som aflägger eden, talar sanning lika visst som han åstundar Guds hjelp.

Justitierådet Olivecrona anförde: Fn ändring af de ordalag, som
skola användas vid afläggande af ed förefaller, vid ett ytligt betraktande,
vara eu lagstiftningsåtgärd af föga betydenhet; men vid ett närmare
eftersinnande skall man snart blifva öfvertygad derom, att så icke ar
förhållandet, utan att det tvärtom ligger rätt mycken vigt just vid
sjelfva edens form. Ty, om formen icke fullständigt återgifver hela
det religiösa moment, som genom ordalagen i eden bör och skall uttryckas,
kan sådant verka både till förminskande af edens helgd, till
försvagande af det förtroende, som vid aflagd ed bör vara förbundet,
och ändtligen till ett undergräfvande af den rättssäkerhet, som i vissa

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

fall är af edgång beroende. Allt manar derföre lagstiftaren att, i fråga
om ändring af edens form, med yttersta varsamhet gå till väga.

Det till utlåtande af Högsta Domstolen nu remitterade förslaget
innehåller högst väsentliga förändringar i de ordalag, som hittills varit
föreskrifna för ed enligt 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och 17 kap. 16 §
Rättegångsbalken, ordalag, livilka, på grund af långvarigt bruk, äfven
funnit användning i alla öfriga fall, då enligt allmän lag eller särskilda
författningar edgång skall ega rum. Vid en granskning af ett lagförslag
af beskaffenhet som detta, hvilket, såsom af framställningen framgår,
allena afser formen, men der just formen spelar en framstående,
vigtig role, synas tvenne frågor vara att taga i öfvervägande och beakta,
nemligen:

Do uttrycker den nya föreslagna formen för edgång samma begrepp
som det gamla, af häfd och lag stadgade, edsformuläret rätt
uppfattadt? och

2:o kan den nya edsformen i lika mån som den hittills varande
betrygga rättssäkerheten i de fall, der denna kan af edgång röna inflytande ?

Vid ett sådant öfvervägande torde till en början en jemförelse
böra anställas emellan begynnelseorden i de af lag hittills påbjudna
ederna, hvilka lyda sålunda: Djag N. N. lofvar och svär vid Gud och
hans heliga evangelium-i) och hvad förslaget vill sätta i stället, eller- »jag
N. N. svår inför Gud den allvetande och allsmäktige». Hvarje redlig,
samvetsgrann och sanningsälskande menniska skall säkerligen känna
sig lika uppmanad att, vid afläggande af vittnesmål eller då värjemålsed
varder honom ålagd, strängt hålla sig till sanningen, antingen han
betygar sin utsago med orden: »jag svär» eller med orden »jag lofvar
och svär»; men förhållandet är dock icke enahanda med den stora mängden
af mindre samvetsgranna män och qvinnor, hvilka vid rikets domstolar
kunna komma i fråga att underkastas edgång. Dessa senare behöfva
en i edens ord inlagd kraftig påminnelse om att en aflagd ed
innebär något mera än en vanlig bindande förklaring. Man kan med
skäl. befara, att de icke skola anse sig särdeles strängt bundna vid
sanningen genom blotta orden: i>jag svära; ty, till följd af vanans makt
i uppfattningen af ordens sammanhang, skola de säkerligen icke förmedelst
dessa ord känna sig till sanningen lika fullkomligt och kraftigt
förbundne som genom den häfdvunna formeln: ajag lofvar och svara, i
synnerhet när svärjandet, enligt förslaget, icke längre skulle förblifva
avid Gud och hans heliga evangelium» utan stanna vid att »svära inför
Gud den allvetande och allsmäktige» och dertill med fullkomligt utelemnande
af den allvarliga påminnelse, som slutorden i nu gällande
Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

edsformulär innehålla. Uteslutandet ur edsformulär af ordet »lofvar»
torde i hopens ögon i och för sig antagas betyda ett förminskande af
de förbindelser, eden innebär. Ett sådant antagande måste derföre
redan i sig sjelft medföra en skadlig verkan. Om det religiösa momentet
i eden skall, i det ögonblick ed aflägges, gripande imponera på
menniskan och för hennes inre rätt lifligt ställa hela vidden af det särskilda
religiösa ansvar gent emot det högsta väsendet, hvartill eden
tillförbinder henne, måste detta äfven på ett mycket bestämdare och
otvetydigare sätt framträda för reflexionen än allena genom orden:
»jag svär inför Gud». Ty när någon svär vid Gud, måste det för
hans inre öga vara tydligt och klart att han gent emot det gudomliga
väsendet, vid hvithet han likasom bundit sig genom eden, ålagt sig
sjelf ett särskildt stort ansvar, hvilket han icke ostraffadt kan afbörda
sig. Det är derföre, enligt mitt omdöme, ingalunda rådligt att vidtaga
en ändring af begynnelseorden i edsformulär, hvarigenom man kan
löpa fara att försvaga det religiösa momentet i eden och likasom lemna
öpp^t rum för undanflygter hos dem, som icke äro synnerligen besvärade
af samvetsbetänkligheter, att, under tysta förbehåll, med vett och
vilja edligen bekräfta hvad icke är med sanning öfverensstämmande.

Det har blifvit, sagdt, att den nya edsformel, som skulle sättas i
stället för den gamla, borde göras »så enkel och så allmängiltig som
möjligt och passande för alla trosbekännare». Sådant låter visserligen
ganska plausibel!, men man bör dock besinna, att man lätteligen, vid
ett sådant förfarande, kan äfventyra att skapa ett edsformulär, som just
genom sin enkelhet och allmängiltighet säger allt för litet och der det
religiösa momentet förlorar sig i det rent af obestämda, hvarigenom
hos mången tillfälle just lemnas öppet för hvarjehanda hemliga reservationes
mentales. Fåfängt skall man här med framgång kunna åberopa
stöd af förhållandet i andra länder. Ty när det gäller bibehållandet af
det religiösa momentet i eden, måste man i fråga om svensk lagstiftning
uteslutande taga i betraktande svenska folkets nuvarande religiösa
ståndpunkt och dess uppfattning af edens betydelse. Erbjuder man
nu folket ett edsformulär af det evasiva och föga tilltalande innehåll,
som det remitterade förslaget framlägger, skall det säkerligen icke
heller dröja länge innan den religiösa vördnaden för eden, som man
kan påräkna att ännu förefinna, allt mer försvinner och för sent skall
man då erfara att dermed äfven åt rättssäkerheten, i de fall der ed är
med laga bevisning förbunden, tillfogats eu obotlig skada.

I öfvervägande torde ock böra tagas den omständighet, att Riksdagen
i dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 2 Juni
1883 ingalunda begärt någon förändring af begynnelseorden i edsformu -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

läret i den allmänna lagen. De mosaiske trosbekännarne här i riket
hafva icke heller låtit förspörja någon önskan om rättelse i det för dem
genom förordningen den 6 Februari 1849 stadgade formulär för eds
afläggande. I frågans närvarande skick saknas derföre, enligt mitt förmenande,
giltigt stöd för åtgärden att nu vidtaga en ändring af sjelfva
begynnelseorden i det edsformulär, som hittills gält till efterrättelse.

Beträffande åter de ordalag, hvarmed alla de hittills brukliga
ederna afslutats, mana de onekligen i hög grad det religiösa sinnet till
allvarlig eftertanke af den särskilda religiösa förpligtelse, som den,
hvilken aflägger ed, ikläder sig. De anmärkningar, som blifvit rigtade
emot edsformeln, hafva emellertid hufvudsakligen gält just sjelfva slutorden:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Det är ock allena
dessa slutord, som, enligt Riksdagens nyss nämnda skrifvelse, ansågos
påkalla en ändring af edens form. Dessa slutord hafva emellertid mer
än ett hälft årtusendes häfd för sig. De äro nemligen lånade från
den i Magnus Erikssons Landslag i Konungabalken intagna ed, som
den nyvalda konungen inför folket skulle svärja, äfvensom från den
trohetsed, som lagmännen och folkets ombud svuro konungen tillbaka,
deri slutorden lydde: »sva bit>er iak mik gut> hullan halm til lif ok
»siael». De gammal-svenska orden »sva bibel- iak mik Gub hullan
»babe til lif ok siad» utbyttes sedermera i sjuttonde seklet mot en
mera ny-svensk ordform: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»,
men begge uttrycka dock i sak detsamma.

Då åtskillige personer, så utom som inom nationalrepresentationen,
påyrkat ändring af, eller till och med det fullständiga borttagandet af
nämnda, eden afsittande ord, torde ett sådant yrkande ytterst hafva
berott på en fullkomligt ensidig och, enligt mitt förmenande, ovigtig
uppfattning af de ifrågavarande ordens innersta och förnuftiga mening.
Det är att hoppas, att med en stigande upplysning äfven en klarare
uppfattning i detta hänseende skall göra sig gällande och att i följd
deraf äfven de betänkligheter skola försvinna, hvilka stundom emot
samma ord blifvit uttalade. Det åberopas visserligen ock att många
personer af samvetsömhet taga anstöt af förenämnda ordalag. Men
för omfånget af ömt samvete finnes för en del individer ingen gräns,
huru än en ed må formuleras. Ty personer gifvas, hvilka vägra gå
all ed, likasom de neka att öfva sig i vapen till fosterlandets försvar.
Förebärandet af samvetsbetänkligheter för att aflägga en af domstol
ådömd ed har mången gång, synnerligen vid värjemålsed och gäldenärsed
i konkurs, visat sig endast vara ett försök att kunna undgå
lagens näpst för lagstridiga handlingar eller ock har sådant skett af
andra föga hedrande bevekelsegrunder. På dessa och dylika fall kan

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

med skäl tillämpas den fullkomligt rigtiga grundsats, som kyrkolagsutskottet,
vid det under sistlidet år samlade allmänna kyrkomötet,
uttalat, nemligen att »staten eller kyrkan kan ej, af hänsyn blott till
»någons subjektiva åskådningssätt, rubba anordningar, i bvilka mäktiga
»garantier för upprätthållande af borgerlig och kyrklig ordning inne»hållas».

Det remitterade förslaget har borttagit slutorden i edsformulär:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ», utan att i stället vidfoga
detsamma någon annan tillsats, som genom sitt innehåll kunde gifva
åt eden i sin helhet stämpeln af en högtidlig, religiös akt. Såsom
motiv till nämnde åtgärd, synes man hafva förestält sig, att »edens re»ligiösa
karakter skulle genom inledningsordens innehåll ändock vara
»med tillräcklig bestämdhet och kraft angifven». Men detta måste högeligen
betviflas. Det stora flertalet, hvilket just i slutorden uppfattat
edens hufvudsaklig a, religiösa tyngdpunkt, skall i inledningsorden till
den föreslagna, stympade eden aldrig återfinna den imponerande sammanfattning,
som hittills utgjort edens slut och i synnerhet bidragit
att afhålla från edens missbrukande. Det säkra är, att den nya, föreslagna
edsformen ingalunda med den klarhet och fullständighet, som
höfves, återgifver samma allvarligt, till besinning manande religiösa
moment, som i det gamla edsformuläret träder den svärjande personen
till mötes.

Om nu förhållandet onekligen är sådant, att det föreslagna nya
edsformuläret icke med samma kraft som det gamla framhåller det religiösa
momentet i eden; om i det förra tvärtom det religiösa momentet
blifvit reduceradt, så skall, enligt min uppfattning, den oundvikliga
följden af den ifrågastälda lagstiftningsåtgärden blifva den, att rättssäkerheten
kommer att på ett betänkligt sätt minskas i de fall, der bevisning
genom vittnen eller genom parts ed i rättegång skall åvägabringas.
Det allmänna kan häraf icke annat än lida skada. Redan
nu inträffar det, ty värr, allt för ofta genom samvetslösa menniskors
lättsinne, egennytta eller elakhet, att falsk ed bringar förderf och
elände öfver oskyldiga medmenniskor; och om än desses oskuld sedermera
varder ådagalagd, förefinnes likväl för dem högst sällan någon
utväg att vinna ersättning för lidande eller återupprättelse af förloradt
medborgerligt anseende. Åfventyret i nämnde hänseende skall blifva
större i samma mån, som vördnaden för det religiösa momentet i eden
går förloradt, och den trygghet, man väntat af laga bevis genom vittnen
eller parts ed, skall sålunda på ett betänkligt sätt rubbas. Vid
sådant förhållande och då en svensk domare fortfarande är bunden vid
de i 17 kap. Rättegångsbalken framstälda reglor för laga bevis,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

synes det ingalunda rådligt att nu, utan sammanhang med en ändring
af samma reglor, vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som man kan förutse
skall medföra skadliga verkningar. Tidpunkten torde icke vara
lyckligen vald för en dylik lagreform. Ty då, såsom bekant, Nya
Lagberedningen är sysselsatt med utarbetandet af förslag till eu ny
rättegångsordning och i sammanhang dermed sannolikt äfven förslag
till ändringar i de hittills stadgade grunderna för laga bevis, så förekommer
det mindre lämpligt att, innan andra grunder för den legala
bevisningen blifvit af den lagstiftande makten faststälda, åvägabringa
en så genomgripande ändring af edsformuläret, som det remitterade
förslaget innehåller.

Jag får alltså af dessa skäl afstyrka förslaget i de delar, som
afse ed enligt 14 och 17 kapitlen Rättegångsbalken äfvensom edgång
i de öfriga fall, då ed, enligt allmän lag, för bevisning finnes föreskrifven.

Hvad slutligen angår den för domare i 1 kapitlet 7 § nämnda
balk föreskrifna ed, måste det medgifvas att eu förändring af denna
löftesed icke är förknippad med någon fara för rättssäkerheten. Sveriges
domare skola nog, derom är jag öfvertygad, pligttroget, fullgöra
sina skyldigheter, huru än domareeden formuleras. Men eden bör dock
ega en religiös afslutning för att i mängdens ögon stärka embetets
helgd, på samma gång den gifver en allvarlig påminnelse om den
religiösa förbindelse, som eden pålägger. Såsom förslaget föranleder
skulle domareeden emellertid snöpligt afslutas med orden »arga list
och påfund», hvilket förefaller hvarken vackert eller ändamålsenligt.
Men om en ändring af domareeden skall göras, hvarigenom ej allenast
de under snart två århundraden brukade begynnelseorden utbytas mot
andra, utan ock sjelfva den religiösa afslutningen helt och hållet utelemnas,
framställer sig helt naturligt den frågan om icke samtidigt
den tro- och huldhetsed som af krigsmanskapet, officerare vid armén
och flottan, civile embets- och tjensteman skall aflägga^, äfvensom
den ed, läkare och prester afgifva, bör i enahanda syfte ändras. Ty
då den nya, föreslagna formen för domares ed otvifvelaktigt kommer att
af massan af folket uppfattas såsom innebärande ett lindrigare religiöst
ansvar, än det gamla i lag stadgade edsformuläret hittills uttryckt,
torde följdrigtigheten gifva stöd för antagandet, att exempelvis kronans
manskap, officerare och embetsmän, äfvensom Riksdagens talmän,
icke vidare borde betungas med löfteseder, utmärkande ett större,
omfångsrikare religiöst ansvar, än domaren iklädt sig, då han första
gången träder till utöfningen af sitt vigtiga embete.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Men det gifves ock en annan ed, som står den allmänna domareeden
i det afseende mycket nära, att den för rikets högste domare
— Konungen — tillika utgör eu domareed. Denna ed innehålles i
den konungaförsäkran, som af Rikets Ständer faststäldes vid 1810 års
riksdag och som sedermera vid hvarje regentombyte äfven blifvit begagnad.
Slutorden deri lyda »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
Någon ändring af dessa ordalag i konungaförsäkran har veterligen
icke varit ifrågastäld. Jag öfverlemnar åt andra att afgöra om i våra
dagar en sådan ändring skulle kunna bidraga att stärka aktningen
för konungamakten eller icke. Men derest en ändring skall vidtagas
i formuläret till den allmänna domareeden, som är lika för alla underdomare
och för dem, livilka såsom ledamöter af Konungens Högsta
Domstol döma i Konungens namn, lärer äfven här följdrigtigheten bjuda
att edsformeln anordnas så, att desse domares genom eden åtagna ansvarighet
icke af någon må uppfattas såsom varande af en ringare art
och beskaffenhet än den, hvilken Konungen sjelf iklädt sig genom edsformeln
i konungaförsäkran. Af anförde skäl anser jag mig derföre
böra afstyrka antagandet af förslaget äfven i den del, som afser ändring
af 1 kapitlet 7 § Rättegångsbalken.

2:o.

Ex protocollo
Th, Wilh. Malm.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 26 September 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptandek,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
IIochschild,

Statsråden: von Steyern,

Friherre von Ottek,

Hammarskjöld,

Richert,

Röding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet:

»Den 2 Juni 1883 aflät Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ten underdånig
skrifvelse om ändring af nuvarande edsformulär och revision af
gällande föreskrifter angående eder. Under erinran om de förändrade
bestämmelser i nämnda hänseenden, som meddelats genom kungörelserna
den 25 Oktober och 13 December 1878, förklarade sig Riksdagen
hysa den åsigt, att en ytterligare inskränkning af edens användande
utan fara kunde ega rum. I sammanhang härmed ansåg Riksdagen
sig böra framhålla, hurusom, i följd af den för många motbjudande
lydelsen af edens slutord, under senare tiden vid flera tillfällen inträffat,
att personer af samvetsskäl antingen helt och hållet vägrat att gå
ed eller fordrat en annan form för dess afläggande än den nu föreskrifna,
och att de statens embetsmän, som hade att vaka öfver tilllämpningen
af gällande lagbestämmelser om edgången, för närvarande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

stode utan makt att förmå de vägrande att fullgöra eden. De skäl,
som föranledt den år 1870 beslutade förändringen i jurymannaedens
form, torde äfven vara fullt tillämpliga vid styrkandet af beliofvet af
en förändring jemväl i öfriga eders lydelse. Enligt Riksdagens åsigt
borde den förändring i gällande edsformulär vidtagas, att, när edsförpligtelse
skulle afgifvas, bekräftelseorden: »så sant mig Gud hjelpe
till lif och själ» utbyttes mot andra och mera lämpliga, olika för löfteseder
och för bekräftelseeder. Med stöd häraf anhöll Riksdagen, dels
att Eders Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen aflåta proposition i sådan
syftning beträffande edsformulär, hvilka borde beslutas i den ordning
87 § Regeringsformen bestämde, samt i fråga om öfriga genom
särskilda författningar stadgade eder, som ansåges böra bibehållas, förordna
om ofvan antydda förändring i edsformuhiret, dels att en förnyad
allmän revision af nu gällande föreskrifter i afseende på eder,
åsyftande inskränkning i deras användande, måtte ega rum.

För så vidt denna skrifvelse angår eder, föreskrifna i allmän lag
eller dit hörande författning, tillhör den Justitiedepartementets handläggning.
Den afser dels att åstadkomma eu undersökning, huruvida
icke vissa af dessa eder skulle kunna afskaffas, dels att för de eder,
som anses böra qvarstå, erhålla ett förändradt formulär. Den förra
frågan kan ej vinna någon fullständig utredning annorlunda än i sammanhang
med frågan om rättegångsväsendets ombildning. De flesta
af dessa eder hafva sin egentliga betydelse såsom bevisningsmedel inför
domstol och behofvet att bibehålla dem beror helt och hållet på

beskaffenheten af de regler för bevisningen i rättegångsmål, som i en

blifvande rättegångsordning kunna varda faststälda. Deremot möter
naturligtvis intet hinder att redan nu ändra formuläret för samtliga
eder, derest detsamma befinnes otillfredsställande. Genom nådigt beslut
den 22 Juni 1883 har ock Eders Kongl. Maj:t, med öfverlemnan de

till Nya Lagberedningen af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, anbefalt
Beredningen dels att vid afgifvande af förslag till ny rättegångslag
taga i öfvervägande frågan om inskränkning i de enligt hittills
gällande allmänna rättegångsordning föreskrifna eders användande, dels
ock att, så fort ske kunde, afgifva yttrande, huruvida skäl förefunnes
att förändra lydelsen af ifrågavarande eders begynnelse- och slutord,
samt, derest sådan förändring skulle anses erforderlig, inkomma med
förslag dertill. Denna befallning har Lagberedningen fullgjort i ett
den 28 i samma månad afgifvet underdånigt yttrande, som torde få
bifogas detta protokoll. 1 hufvudsak innehåller detta yttrande följande:

Efter att hafva i förbigående erinrat derom, att en lagstiftningsåtgärd,
som endast omfattade sjelfva edsformeln eller edens begynnelse -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

och slutord, men ej edens innehåll i öfrig!, möjligen endast ofullständigt
uppfylde ändamålet, lemnar Beredningen en öfversigt af de ändringsförslag
i afseende på edsformeln, som under senare tider hos
oss förekommit, äfvensom af utländska lagars stadganden i detta hänseende.
Beredningen medgifver, att den nu vedertagna edsformeln
icke längre allmänt godkännes af samhällets tänkande medlemmar, att

den särdeles med afseende å slutorden »så sant mig Gud hjelpe till

lif och själ», hvilka ansetts innefatta eu förpantning af själens eviga
välfärd, ett eventuel afsvärjande af den gudomliga nåden, väcker anstöt
och framkallar betänkligheter icke hos fåtalet utan hos flertalet,

och anser derföre det ligga vigt uppå, att förändring sker och sker

snart. Den nya formeln borde göras så enkel och allmängiltig som
möjligt. Men tillika borde den, så länge edgång fordras, tydligt och
utan omsvep angifva sig vara eu ed och affattas i ordalag, egnade att
hos den edspligtige framkalla den djupt allvarliga sinnesstämning, som
handlingens religiösa karakter kräfde. I fråga om begynnelseorden
ansåg Beredningen, att försäkringens beskaffenhet af ed i regeln lämpligast
utmärktes genom det vid både löftes- och bekräftelseed lika användbara
»jag svär», och att det religiösa momentet deri ytterligare
kunde och borde betonas genom tillsatsen: »inför Gud den allvetande
och allsmäktige». Beredningen antog, att edsförpligtelsens allvar och
högtidlighet förhöjdes derigenom, att i densamma särskild! framhölles
Guds allvetenhet och allmakt, till erinran derom, att sanningen och
uppsåtets ärlighet vore uppenbara för Honom och att makten att straffa
öfverträdelsen läge i Hans hand. Då edens religiösa karakter vore
genom inledningsordens innehåll med tillräcklig bestämdhet och kraft
angifven, kunde slutorden borttagas, särdeles om, såsom önskligt vore,
edgångsformulärens innehåll i öfrigt förenklades och förkortades, så
att behofvet af en särskild afsilande mening mindre än nu framträdde.

Nya Lagberedningen afgaf på grund af hvad sålunda anförts följande
förslag till förändrad lagstiftning rörande ordalagen vid edgångs
fullgörande:

»Med ändring af föreskrifterna i 1 kap. 7 §, 14 kap. 9 § och 17
kap. IG § Rättegångsbalken, så vidt angår ordalagen vid edgångs fullgörande,
förordnas att de i dessa lagrum afsedda eder skola inledas
med orden: »jag N. N. svär vid Gud den allvetande och allsmäktige»
och att den ytterligare bekräftelsen »så sant mig Gud hjelpe till lif
och själ» uteslutes.

Hvad sålunda är stadgadt beträffande ordalagen vid eds aflägse,
till Riksd. Prof. 1885 1 Sami 1 Afd. 2 Höft. 4

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 2.

gande länder till efterrättelse jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän
lag edgång skall ega rum.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § af Kongl. förordningen
den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och
deras religionsutöfning föreskrifver för den händelse att främmande trosbekännare
är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.»

Inom Högsta Domstolen, som hördes öfver detta förslag, voro
meningarna angående detsamma delade. Tre ledamöter lemnade förslaget
utan anmärkning. Tre andra hemstälde att edens begynnelseord,
livilka icke medfört någon olägenhet eller framkallat några betänkligheter,
måtte bibehållas oförändrade, samt att slutorden, hvilkas
borttagande, särdeles om edsformulärens innehåll blefve oförändrad!,
kunde visa sig mindre ändamålsenligt för bibehållande af uppfattningen
om edens egenskap af en religiös handling, och derigenom leda
till förringande af edens helgd samt menligt inverka på upprätthållandet
af den borgerliga rättsordningen, måtte utbytas vid löfteseder mot
orden: »dertill mig Gud nådeligen förhjelpe» och vid bekräftelseder mot
orden: »så sant jag vill att Gud mig hjelper». En ledamot ansåg det
föreslagna nya edsformuläret icke med samma kraft som det gamla
framhålla det religiösa momentet i eden, samt att följden häraf kunde
blifva att rättssäkerheten på ett betänkligt sätt minskades i de fall, der
bevisning genom vittnen eller genom parts ed i rättegång skulle åvägabringas.
Han afstyrkte derföre förslagets antagande.

Om det ock må erkännas, att de vid eds afläggande nu begagnade
begynnelseord ej i lika hög grad som slutorden viickt anstöt, kan
man dock, sedan fråga om deras ersättande med andra nu blifvit väckt,
svårligen undgå att erkänna dessas företräde i afseende på uttryckets
klarhet och bestämdhet. Visserligen förklarade 1883 års kyrkomöte,
ehuru ej med någon synnerligen stor pluralitet, sig föredraga de hittills
använda begynnelseorden, då det gälde presteden, men ett af hufvudskälen
till detta beslut syntes hafva varit obenägenheten att just
ur presteden utesluta hvad som tillkännagifver edens natur att vara en
kristlig religiös akt. Deremot beslöt kyrkomötet för sin del utan omröstning
slutordens borttagande utan att ersätta dem med andra. Ingen
lär kunna med visshet förutsäga hvilket inflytande en dylik förändring
i fråga om parts eller vittnes ed skulle åstadkomma på den borgerliga
rättsordningens upprätthållande. Jag är för min del böjd att lika med
Lagberedningen anse edens begynnelseord med så tillräcklig kraft återgifva
det religiösa elementet i eden, att slutorden kunna undvaras, och
äfven tre af de ledamöter i Högsta Domstolen, som uttalat farhågor i
motsatt rigtning, synas icke hafva varit obenägna att åtminstone i nå -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 27

gon mån modifiera Bin mening, derest edens ordalag i öfrigt undergå
förändring.

Det måste nemligen medgifvas, att när den bekräftelse, som slutorden
innehålla, bortfaller, så väl domare- som vittneseden, om de nu
varande formulären bibehållas, erhålla en mindre lämplig utslutning.
Lagberedningen har ock antydt att eu revision af de ordalag, i hvilka
dessa eder utläggas, vore önskvärd, särdeles i det fall att slutbekräftelsen
uteslutes. I sitt innevarande år afgifna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning har Lagberedningen föreslagit ny, väsentligen
förkortad lydelse af dessa eder, och såsom skäl derför, särskilt
beträffande vittneseden, anfört följande: »Genom förordningen den 5 November
1867 blef den förut varande vittneseden betydligt förenklad och
förkortad. Erfarenheten ådagalägger dock nästan dagligen att formuläret
det oaktadt icke rätt uppfattas af personer, tillhörande de mindre
bildade klasserna. Detta antyder, att någon otydlighet eller allt för
stor omständlighet förefinnes i ordalagen. I motsats till äldre tiders uppfattning
att edens kraft förstärktes genom ett utförligt uppräknande af
olika ''omständigheter, som kunde föranleda till öfverträdelse af edspligten
eller som eljest borde vid dess samvetsgranna uppfyllande uppmärksammas,
synes man i våra dagar allmänt hysa den öfvertygelse,
att edens verksamhet ökas genom att göra den i möjligaste måtto kort,
kraftig och omedelbart rigtad på hufvudfö rem niet derför med förbigående
af mindre väsentliga biomständigheter. 1 öfverensstämmelse med
sistnämnda åsigt har i förslaget vittneseden blifvit ytterligare förkortad
och förenklad derhän, att den endast skulle innehålla att vittnet
svär inför Gud don allvetande och allsmäktige att i sin utsago hålla
sig till sanningen. Utom den större omedelbarhet och enkelhet, som
vinnes genom en dylik förkortning, medför denna äfven den fördel att,
om än vittnena äro flera, eden dock utan allt för stor tidsutdrägt kan
förestafva^ för hvarje vittne särskildt i stället för gemensamt för alla
på en gång.» Lagberedningens förslag i begge dessa delar synas mig
förtjenta att redan nu göras till föremål för Riksdagens pröfning.

I öfrigt finnas i gällande allmän lag eller författning fullständiga
edsformulär bestämda för den s. k. vrångoeden (14: 9 Rättegångsbalken),
gäldenärs- och borgenärsederna i konkurs (Konkurslagen §§ 26 och 82),
ed, som aflägges af god man vid landtmäteriförrättning (Skiftesstadgan
§ 21) samt ed, som aflägges af expropriationsnämnd (Kongl. förordningen
den 14 April 1866 § 11). Den förstnämnda användes, så vidt kändt är,
numera aldrig, och den kommer efter all sannolikhet icke att upptagas i en
ny rättegångsordning. För de öfriga torde, intill dess frågan om deras
behöflighet företoges till pröfning, den nu varande lydelsen kunna bibehål -

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

las. För alla dessa eder, liksom för dem, hvilkas ordalag ej blifvit i lagen
bestämda, t. ex. värjemålseden, erfordras nu endast det stadgande, att
begynnelseorden skola vara lika med de för domare- och vittnesederna
bestämda, samt att slutorden uteslutas.

Då det i öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört upprättade
förslaget i afseende på lydelsen af domare- och vittneseden väsentligen
skiljer sig från det, hvaröfver Högsta Domstolen senast hördes,
hemställer jag att Högsta Domstolens yttrande öfver det nya, vid detta
protokoll fogade förslaget måtte för det ändamål 87 § Regeringsformen
förmäler genom note ur protokollet inhemtas.»

Häri instämde Statsrådets öfrige ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen till hvad Statsrådet
sålunda hemstält lemna nådigt bifall.

Ex protocollo
C. P. Hagbergli.

Förslag

till

Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande.

Med upphäfvande af den genom förordningen den 6 Februari 1849
meddelade föreskrift angående förändradt edsformulär då mosaisk trosbekännare
skall aflägga vittnesed, förordnas härigenom,

att 1 kap. 7 § och 17 kap. 16 § Rättegångsbalken, sistnämnda
lagrum sådant det lyder i förordningen den 5 November 1867, skola
erhålla följande förändrade lydelse:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 2.

/ kap. 1 §.

Domare skal] denna ed svärja: Jag N. N. svär inför Gud den
allvetande och allsmäktige att efter bästa förstånd och samvete, utan
veld och mannamån, fullgöra mig anförtrodda domarevärf. Ej må någon
till domareembetet träda, förrän han så svurit häfver.

17 kap. 16 §.

Vittnen skola, i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro,
denna ed, med hand å bok, svärja: Jag N. N. svär inför Gud
den allvetande och allsmäktige, att i min rrtsago hålla mig till sanningen; samt

att jemväl i alla öfriga fall, då enligt allmän lag eller
författning edgång skall ega rum, eden skall inledas med orden: »Jag
N. N. svär inför Gud den allvetande och allsmäktige», samt de nu
brukliga slutorden: »Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» uteslutas.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
Oktober 1873 föreskrifver för den händelse, att främmande trosbekännare
är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Måndagen den 21 Oktober 1884.

Närvarande:

Justitieråden: Naumann,

Ra be,

Huss,

Östergren,

Glimstedt,

Ahlgren,

ÅBERGSSON.

Sedan, jemlik!, Högsta Domstolens beslut den 15 och 16 innevarande
månad, handlingarna i de till Högsta Domstolens utlåtande
öfverlemnade, i protokollen för nyssnämnda dagar omförmälda ärenden
cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter; så företogs nu till
slutlig behandling:

4:o.

Förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen
vid edgångs fullgörande; bifogadt detta protokoll.

Justitierådet Abergsson anförde: De föreslagna formulären för
domare- och vittneseden synas mig icke vara affattade i ordalag, hvilka
i lika hög grad som de äldre formulären äro egnade att framkalla den
känsla af högtidligt allvar, som med edgång åsyftas.

Då uttrycket domare värf betecknar, icke domareembetet i dess
helhet, utan endast till embete! hörande göromål, synes det af domaren
afgifna löftet att utan veld och mannamån fullgöra honom anförtrodda
domarevärf kunna, särdeles vid det förhållande att domareeden vanligen
aflägges, då den unge domaren första gången erhållit ett tillfälligt
förordnande, anses innefatta förpligtelse med hänsyn allenast

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

till det eller de värf, som för tillfället blifvit honom anförtrodda, men
icke till hela framtida utöfningen af domareembetet. För att afhjelpa
detta och tillika gifva eden eu mindre matt form, kunde ur den gamla,
om ock onödigt vidlyftiga, dock i ett varmt och värdigt språk hållna
domareeden upptagas några af de kraftigaste uttrycken, så att eden
erhölle följande eller någon dermed liknande lydelse: »jag svär, vid
Gud den allvetande och allsmäktige, att jag skall efter bästa förstånd
och samvete, utan veld eller mannamån fullgöra min pligt som eu god
och rättvis domare, aldrig lag vränga eller orätt främja, utan i alla
domar rätt göra». Villigt medgifver jag, att ur den stränga logikens
synpunkt ett formulär af ungefär denna lydelse kan anses onödigt vidlyftigt
och tautologiskt; men å andra sidan är jag öfvertygad, att en
torftig ordställning, om ock ur logisk synpunkt fullt uttömmande, icke
väl lämpar sig till formel för en högtidlig akt. Eden bör hos den
unge domaren uppväcka eu varm och allvarlig känsla af de höga pläter,
som med domareembetet äro förenade. Eljest nedsjunker den till
en tom formalitet och kan då hellre helt och hållet undvaras.

Ur samma synpunkt föredrager jag nu gällande formulär till
vittnesed framför det föreslagna.

Begynnelseorden: »svär inför Gud den allvetande och allsmäktige»
finner jag vackra och värdiga. Jag kan dock icke se någon förbättring
i uttrycket »inför Gud», som föreslagits i stället för »vid Gud».
Att svärja vid något är ett uttryck lika gammalt som bibeln. Det,
återfinnes i alla språk (III Mosebok 19: 12, Jeremia 5: 7, Matth. Evaug.
23: 20, Brefvet till Ebreerna 6: 13 och ie. Omösai kåta, •—jurare per,—
jurer par, — schwören bei, —swear by) och betyder något helt annat
än att svärja inför någon. Eden aflägges också icke inför Gud, utan
inför verldslig myndighet.

Med hänsyn till det anspråk jag ställer på edens förmåga att
framkalla en allvarlig, högtidlig känsla, kan jag icke tillstyrka att
slutorden helt och hållet borttagas, hvarigenom eden erhåller eu afluiggen
form, efterlemnande ett snöpligt, i stället för ett högstämd!
intryck. Anses det öfverflödigt att begagna både begynnelse- och
slutformel, kunde begynnelseorden hellre nedflyttas till slutet, så att
ederna börjades med orden: »Jag N. N. lofvar och svär (vid bekräftelseeder:
svär och försäkrar) att» etc., och slutades med orden:
»Detta lofvar (försäkrar) jag inför (vid) Gud den allvetande och
allsmäktige».

Vill man åter behålla sistnämnda uttryck såsom begynnelseformel,
uppstår icke ringa svårighet att finna passande slutord i stället för den
hittills brukliga formeln: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»,

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

för hvars afskaffande öfvervägande skäl synas tala. Flera förslag härtill
äro dock redan framstapla, särskildt vid ärendets behandling i
Högsta Domstolen den 25 Januari innevarande år. Det föreslogs då
af några ledamöter, att slutorden skulle lyda, vid löfteseder: »dertill
mig Gud nådeligen förhjelpe» och vid bekräftelseeder: »så sant jagvill
att Gud mig hjelper». Sistnämnda formel står mycket nära deri
nu gällande och skulle utan tvifvel, likasom denna, komma att af många
tolkas såsom en afsvärjelse af Guds hjelp. Mig synes, som edens
religiösa moment blifvit genom de föreslagna begynnelseorden tillräckligt
angifvet. I följd häraf har jag kommit på tanken, att eden måhända
skulle kunna afslutas med ett vädjande till edgångarens heder
och samvete samt en påminnelse om den verld sliga påföljden af sanningseds
brytande. Slutorden skulle då kunna vid vittneseden samt alla
bekräftelseeder formuleras ungefär sålunda: »Detta lofvar (försäkrar) jag,
på heder och samvete, och så sant jag icke vill som menedare anses
och straffas», hvaremot embetseder, hvilkas brytande icke medför ansvar
såsom för mened, kunde afslutas med orden: »Detta lofvar jag
på heder och samvete».

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig icke kunna
tillstyrka förevarande lagförslag oförändradt.

Justitierådet Ählgren yttrade: Jag lemnar förslaget utan annan
anmärkning, än att, enär, hvad beträffar den föreslagna domareeden,
ordalagen deri torde kunna lemna rum för den uppfattning, att edgången
skulle afse endast det eller de domarevärf, som då äro anförtrodda
honom, som aflägger eden, och således icke, såsom dock meningen
uppenbarligen är, innefatta förpligtelse jemväl i fråga om domarevärf,
som framdeles må varda honom anförtrodda, förslaget härutinnan synes
påkalla någon redaktionsförändring; i hvilket afseende jag anser mig
höra hemställa, att orden »fullgöra mig anförtrodda domarevärf» måtte
utbytas mot orden »utöfva domarekallet» eller mot andra för åsyftade
ändamålet lämpligare ordalag.

Justitierådet Glirnstedt yttrade: I fråga om ändring i inledningsord
och om borttagande af nu brukliga slutord vid edgångar delar jag
i allo de åsigter, som Justitierådet Olivecrona uti samma fråga den 25
Januari detta år till Högsta Domstolens protokoll uttalat.

Beträffande åter innehållet i domare- och vittnesederna synes mig
någon förändring i nuvarande formulär för närvarande och utan samband
med andra reformer inom processlagstiftningen icke vara af något
behof påkallad. I allt fall torde den föreslagna förändringen ingalunda

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

innefatta någon förbättring, då den åsyftade förenklingen och förkortningen
skulle vinnas på bekostnad af fullständighet och konkret bestämdhet.
Ordalagen i den föreslagna domareeden utmärka icke tydligen
något förpligtande, som afser annat eller andra domarevärf, än
som redan vid tiden för edens afläggande äro domaren anförtrodda;
och i nuvarande vittnesed framhålles sanningspligten för vittnet utan
öfverflödig vidlyftighet i klara och bestämda ordalag, som väl äro att
föredraga framför det föreslagna abstrakta uttrycket »hålla sig till»
sanningen.

Jag finner mig alltså böra afstyrka förslaget.

Justitierådet östergren anförde: Då nu ifrågasatta ändring af
begynnelseorden och borttagande af slutorden i edsformulären redan
den 25 sistlidne Januari varit föremål för granskning inom Högsta
Domstolen, samt Justitierådet Olivecrona dervid till protokollet afgifvit
ett fullständigt motiveradt afstyrkande yttrande, hvari jag kan till alla
delar instämma, behöfver jag härom endast åberopa samma yttrande.

Hvad angår föreslagna ändringen af innehållet i vittneseden,
finner jag den med ändringen åsyftade enkelhet hafva vunnits endast
på bekostnad af nödig fullständighet. För ett samvetsgrant vittne
kan det vara nog, att det förpligta!- sig att hålla sig till sanningen,
men beklagligen förekommer det icke sällan, att vittnen ej vilja omtala
hela sanningen, utan söka förtiga omständigheter, som äro af
största vigt; och i sådana fall har nu gällande edsformulär, som i tydliga
ordalag uppfordrar vittnena att sjelfmant omtala allt hvad de veta
i saken, ett afgjordt företräde framför det föreslagna nya, hvilket är
så affattadt, att vittnena kunna, utan att bryta mot den afiagda eden,
dölja en del af hvad de veta, intill dess de genom ämnet uttömmande
frågor tillhållits att yppa hvarje särskild omständighet, som på saken
har inflytande.

På grund af hvad jag nu erinrat och på de af Justitierådet Olivecrona
i ofvannämnda yttrande anförda skäl afstyrker jag förslagets
antagande.

Justitierådet Huss yttrade: »För samhället och den borgerliga
rättsordningens upprätthållande är det utan tvifvel af största vigt, att
i de fall, der en afgifven försäkran anses böra med ed bekräftas, åt
densamma förlänas jemväl en yttre form, som är egnad att hos den
svärjande framkalla en liflig erinran, icke allenast om den förbindelse
gent emot samhället, som han genom eden ikläder sig, utan äfven om
den djupa betydelse eden eger för hans eget religiösa lif. Detta edens
Bill. till Riksd. Prat. 1885. 1 Samt. 1 Afd. 2 Höft, 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

religiösa moment synes mig genom begynnelseorden i de nu föreslagna
edsformulären vara med värdiga och högstämda ord vederbörligen framhållet,
hvadan jag ej har något att erinra mot förslaget i denna del. —
Beträffande de i nuvarande edsformulär begagnade afslutningsorden
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» lärer det ej kunna bestridas
att dessa ord genom sin gripande högtidlighet för den svärjande innebära
en stark väckelse att noga besinna vigten och betydelsen af den
försäkran lian afgifvit samt ansvaret fördess brytande; och, om samma
ord utan vidare borttagas, befarar jag att sådant skulle hos mången
kunna verka till försvagande af uppfattningen om edens helgd. Då
jag likväl delar de betänkligheter, som ofta blifvit uttalade mot lämpligheten
af nyssnämnda ords användande, anser jag desamma böra utbytas
mot andra ord, dock så att äfven i dessa det religiösa momentet
i eden med styrka framträder.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan annan anmärkning än att jag,
i fråga om vittneseden, anser den nuvarande lydelsen deraf ega företräde
framför den föreslagna, enär den förra med större tydlighet och
bestämdhet inskärper vittnets pligt att i sin berättelse icke allenast
icke afvika från sanningen, utan äfven uppenbara hela sanningen eller
allt som i saken är vittnet bekant.

Justitierådet Rabe lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Naumann anförde: Jag ber att få först yttra mig
rörande den föreslagna ändringen af vittnesedens innehåll. Bland de
absoluta stadganden rörande bevisning, hvilka den svenske domaren
maste i processen följa, så att intet annat får lagenligt anses såsom
visst, än det, som med iakttagande af dessa regler är ådagalagdt,
finnes, som bekant är, i Rättegångsbalkens 17 kap. 29 § den gamla
regeln: »Tu vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma». Således
är i två till det yttre oförvitliga menniskors händer lagd den makten
att genom sina utsagor bestämma om en medmenniskas lif, ära, egendom
och välfärd. Lagen har dock stadgat vissa kauteler egnade att i
någon måtto förekomma missbruk af denna farliga makt. En bland
dem, och den ingalunda minst vigtiga, har hittills ansetts vara vittneseden.
Att nu minska eller försvaga dessa kauteler och likväl bibehålla
de absoluta bevisreglorna, skulle vara för rättssäkerheten mer än
vådligt. Annorlunda gestaltar sig förhållandet i de länder, der den
lagfarne domaren är befriad från legala bevisning sr eglor, så att särskildt
i kriminalmål intet visst bevisningsmedel eller bestämdt mått af bevis
må betaga honom friheten att, med hänsyn till alla i målet förekom -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 35

mande omständigheter, pröfva huruvida bevisningen är fullt öfvertygande
eller icke, dock med förbindelse för domaren att alltid noggrant i domen
redogöra för de grunder, som bestämt honom. En sådan bevisteori
synes vara i Nya Lagberedningens sist afgifna betänkande åsyftad.

Här kan vittnesedens lydelse jemförelsevis icke vara af den ödesdigra
betydenhet, som den eger, när åt två vittnens sammanstämmande
utsagor skall tillerkännas det inflytande, som ofvan är anmärkt.

•Enligt det nu gällande formulär i 17 kap. 16 § Rättegångsbalken
tillförbinder sig den till vittne kallade att, såsom orden lyda »vittna
och gifva tillkänna allt hvad jag vet i denna sak händt och sant vara,
så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar».

Dessa få ord gifva äfven för den mindre bildade eller begåfvade
ett redigt begrepp om vittnets oafvisliga åligganden.

Deremot skulle vittnet, enligt det nu föredragna förslaget, svärja
endast att i sin utsaga »hålla sig vid sanningen.''» ■—- ett alltför allmänt
och elastiskt, för mängden ingalunda klart begripligt uttryck, hvilket
osökt kunde föranleda en Pilatifråga.

Hvad beträffar begynnelseorden i formuläret för denna ed, sådan
den nu lyder, äfvensom slutorden, bär frågan om deras afskaffande
redan förevarit hos Högsta Domstolen den 25 Januari innevarande år,
då utlåtande skulle afgifvas om en tillämnad Kongl. proposition i ämnet,
hvarvid af Högsta Domstolens sju ledamöter fyra, nemligen Justitieråden
Olivecrona, Hernmarck, Wedberg och Annerstedt, i motiverade
utlåtanden (aftrycka i Tidskrift för Lagstiftning m. m. tjugoförsta årgången)
ansett begynnelseorden böra fortfarande bibehållas oförändrade,
hvilken mening Justitierådet Olivecrona uttalar äfven i afseende på
slutorden; hvaremot Justitieråden Annerstedt, Hernmarck och Wedberg
ansett slutorden kunna utbytas vid löfteseeder mot orden: »dertill mig
Gud nådeligen förhjelpe», och vid bekräftelseeder mot: »så sant jag vill
att Gud mig hjelper», eller ock mot andra ordalag, som »i fråga om de
förra ederna innebära en bön om Guds bistånd att troget hålla det,
hvarom eden aflägges, och beträffande de senare tydligen uttrycka,
att den, som aflägger eden, talar sanning lika visst som han åstundar
Guds hjelp».

Jemte det jag ej kan annat än dela de betänkligheter, som ofvannämnde
fyra ledamöter framhållit, bör jag anmärka att dessa farhågor
ingalunda blifvit minskade genom de vid sista kyrkomöte, med afseende
på presteden, af ansedde teologer och religionslärare uttalade, mot hvarandra
stridiga åsigter särskildt om rätta betydelsen af edens slutord,
så att dessa åsigter i ämnet ännu icke i allmänhet tyckas hafva kommit
till full mognad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Jag afstyrker alltså det nu föredragna förslaget i denna del och
eiinrar om den förut inom Högsta Domstolen åberopade grundsats,
som . kyrklagsutskottet vid det sistlidna år samlade kyrkmötet uttalat,
nemligen att: »staten eller kyrkan icke kan af hänsyn blott till nå»gons
subjektiva åskådningssätt rubba anordningar, i hvilka mäktiga
»garantier för upprätthållande åt borgerlig och kyrklig ordning innehållas».

Beträffande den föreslagna ändringen af formuläret för domareeden
i 1 kap. 7 § Rättegångsbalken, anser jag mig böra erinra derom, att
Lagkomitén i sina förslag till Rättegångsbalk, tryckta åren 1822 och
1826, samt i det reviderade förslaget till Allmän Civillag, tryckt år
1838, äfvensom Lagberedningen i sitt förslag till Rättegångsbalk,
tryckt 1840, föreslagit ett formulär till domareed, enligt hvilket domaren
tillförbinder sig, såsom orden i alla förslagen lyda: »att jag
vill och skall, efter mitt bästa förstånd och samvete, rätt och sanning
styrka och främja, efter lag och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen
derifrån vika eller orätt göra för hvad orsak eller under hvad
sken det vara må».

Att detta formulär har ett ostridigt företräde framför det nu föreslagna,
torde finnas, redan deraf att orden: ''»mig anförtrodda domar ev ärf»,
på hvilkas tvetydighet andra förut voterande ledamöter här fästat
uppmärksamhet, skulle undvikas.

Vidkommande slutligen förslagets stadgande, att jemväl i alla
öfriga fall, da edgång skall ega rum, begynnelseorden i edsformuläret
skulle ändras till: »Jag svär inför Gud den allvetande och allsmäktige»,
men de nu föreskrifna slutorden alldeles uteslutas, så torde,
hvad särskild!; presteden angår, sådant icke kunna grundlagsenlig! ske
i annan ordning, än den som är i Regeringsformens 87 § 2 inom.
stadgad, enär fråga i slikt fall skulle uppstå om förändrad lydelse af
Kyrklagens 22 kap. 2 §, sådan denna § nu lyder enligt Kongl. kungörelsen
den 25 Oktober 1878.

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 9 Januari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusen stjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Rabe,

von Segebaden.

Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad
att komma tillstädes.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet:

2:o.

Högsta Domstolens yttrande öfver det förslag till lag om förändrade
bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande, som
den 26 September 1884 af Kongl. Maj:t infordrats.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen: »Bland

de ledamöter af Högsta Domstolen — tillsammans 13 —
som vid två särskilda tillfällen i detta ärende sig yttrat, hafva endast
fyra förordat bibehållande af edens nuvarande slutord och ansett yr -

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bundet om deras ändring eller borttagande bero på en ensidig och
ovigtig uppfattning af dessa ords mening. Inom Högsta Domstolen
har sålunda vunnits stöd för den af Riksdagen uttalade och jemväl af
Kyrkomötet omfattade mening, att dessa edens slutord kunna gifva
anledning till missförstånd af den allvarsamma art, att det bör genom
lagstiftningens mellankomst undanrödjas.

Förslaget att åstadkomma detta genom uteslutande af slutorden,
utan att ersätta dem med andra, har deremot en lika stark majoritet
inom Högsta Domstolen — 9 ledamöter — funnit betänkligt, enär det
skulle verka till förringande af uppfattningen om edens helgd, hvilket
särskildt i fråga om vittnes- och värjemålseden kunde blifva för rättssäkerheten
vådligt, så länge nuvarande regler för hvad som skall anses
såsom laga bevis bibehöllos. Man torde häraf kunna draga den slutsats,
att inom domarecorpsen råder en afgjord farhåga att edens kraft
skulle genom en sådan förändring af dess lydelse försvagas. I strid
mot eu sådan opinion finnes det så mycket mindre anledning att vidhålla
förslaget, som Riksdagen ej önskat slutordens utelemnande utan
endast deras ersättande med andra, mera lämpliga.

Valet af dessa ord företer emellertid ej ringa svårigheter. Att
låta löfteseder afslutas med de af några justitieråd föreslagna orden:
»dertill mig Gud nådeligen förhjelpe» kan visserligen ganska väl försvaras.
Men mot de af samma justitieråd föreslagna afslutningsord
för bekräftelseeder: »så sant jag vill att Gud mig hjelper» har med
skäl erinrats, att deras betydelse föga skiljer sig från de nu varandes,
och att de liksom dessa innefatta en afsvärjelse af Guds hjelp, derest
eden brytes. Mera tilltalande förefaller det då att, såsom en ledamot
i Högsta Domstolen föreslagit, flytta orden: »inför Gud den allvetande
och allsmäktige» från edens början till dess slut. Huruvida genom
en sådan förändring eden i den allmänna uppfattningen skall förlora
något af den helgd den nu eger, är ett spörsmål, som jag ej tilltror
mig att kunna med full säkerhet besvara och som svårligen kan afgöras
utan en vidsträckt erfarenhet om det åskådningssätt, som i dylika
frågor hos vårt lands befolkning gör sig gällande. Då en sådan erfarenhet^
måste antagas vara i högre grad än någonstädes eljest samlad
hos Riksdagen, tror jag mig höra tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att
underställa Riksdagens pröfning detta förslag till edsformulär, hvilket
af de hittills framstälda torde vara det mest antagliga.

I afseende på innehållet har Högsta Domstolen i allmänhet ansett
de af Nya Lagberedningen föreslagna edsformulären allt för knapphändiga
och icke i lika hög grad som de äldre egnade att framkalla
den känsla af högtidligt allvar, som med edgång åsyftas. Det har i

Kongl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 2. SO

öfrigt mot dessa förslag erinrats, att domareedens lydelse lemnade
rum för tvekan, huruvida eden afsåg andra domarevärf än dem, som
vid tiden för dess afläggande vore domaren anförtrodda, samt att vittneseden
saknade nödig fullständighet, då den ej uttryckligen förpligta©.
den, som aflade eden, att sjelfmant uppenbara hela sanningen,
så vidt den vore honom bekant. Med anledning af dessa anmärkningar,
hvilkas befogenhet ej torde kunna helt och hållet jäfvas, har jagtrott
vittneseden i sin nuvarande form böra bibehållas och domareeden
affattas i ordalag som hufvudsakligen öfverensstämma med de af Lagkomitén
och äldre Lagberedningen föreslagna och af en ledamot af
Högsta Domstolen nu förordade. Utbyte af uttrycket: »enligt allmän lag
eller författning» i förslagets näst sista stycke mot: »enligt allmän
civil- eller kriminallag)) torde förebygga den af en ledamot i Högsta
Domstolen uttalade förmodan, att meningen vore att i denna ordning
lagstifta äfven angående presteden.

Att ändring af edsformuläret medför behof af ändring i 33 § Riksdagsordningen,
som bestämmer lydelsen af den ed Riksdagens talmän
och vice talmän skola aflägga, derom har jag nu endast velat erinra,
förbehållande mig att framdeles få afgifva förslag i nämnda hänseende».

Under åberopande af hvad sålunda tillstyrkts hemstälde Departementschefen
att Kongl. Maj:t täcktes jemlikt 87 § Regeringsformen
till Riksdagens antagande öfverlemna ett af honom nu uppläst förslag
till Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs
fullgörande.

Justitierådet Rabe åberopade sitt i Högsta Domstolen afgifna
yttrande i ämnet.

Statsrådet Richert yttrade: »Ehuru jag för min del icke kan annat
än dela de betänkligheter, som blifvit inom Högsta Domstolen uttalade
mot borttagande, eller förändring, af nu brukliga slutorden i de eder,
som skola af vittnen och parter afläggas, särskildt med afseende på de
för närvarande stadgade regler för hvad som skall för laga bevis
gälla, anser jag mig likväl icke böra afstyrka framläggandet af ifrågavarande
lagförslag för Riksdagen, enär, på sätt föredragande Departementschefen
äfven anmärkt, bland dess ledamöter, mer än annanstädes,
kan förutsättas den vidsträckta erfarenhet och kännedom
om uppfattningen bland den stora mängden af landets befolkning af
edens betydelse, derest slutorden deri ändras, som erfordras för att
fullständigt bedöma, huruvida den nu föreslagna förändring uti vittnesoch
parts-ederna må kunna för närvarande, utan våda för den borgerliga
rättsordningen, genomföras».

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde med Departementschefen.

Hans Maj:t Konungen täcktes bifalla hvad Departementschefen
hemstält och skulle i öfverensstämmelse
med det af honom upplästa förslag proposition
till Riksdagen aflåtas, sådan den finnes detta protokoll
under bil. litt. B bifogad.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTKYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.