Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
1
N:0 17.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående nedsättning
i lastpenningarne; gifven Stockholms slott den
9 Januari 1885.
Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för
denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed i nåder föreslå Riksdagen, att den
i § 4 af de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser om hvad vid
taxans tillämpning iakttagas bör under namn af lastpenningar omförmälda
afgift må från och med år 1886 utgå med ett till 10 öre nedsatt
belopp.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
O. R. Themptander.
Bih. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afä. 11 Höft.
1
2
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 17.
Utdrag af protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 9 Januari
1885.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochsciiild,
Statsråden: Lovén,
VON StEYEEN,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Herr Statsministern anförde härefter:
Vid flera tillfällen har fråga varit väckt om borttagande af de på
utrikes sjöfarten hvilande s. k. lastpenningarne, hvilka enligt § 4 af
gällande tulltaxeunderrättelser för närvarande utgå med 14 öre för hvarje
ton af fartygets drägtighet. Redan vid 1840 års riksdag framlades af
enskild motionär förslag i sådan rigtning. 1863 års tullkomité fäste i
sitt betänkande uppmärksamhet på önskvärdheten af denna afgifts
upphörande, och den hos ridderskapet och adeln vid 1865—1866 årens
riksdag derom väckta motion blef af bevillningsutskottet afstyrkt
endast på den grund, att de i följd af den kort förut med Frankrike
afslutade handelstraktaten gjorda tullnedsättningar befarades komma
att medföra en betydande minskning i tullinkomsten. Sedermera aflät
Eders Kongl. Maj:t till 1872 års Riksdag nådig proposition om upphörande
af ifrågavarande afgift. Bevillningsutskottet förordade bifall
3
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
till propositionen under framhållande, hurusom afgiften menligt inverkade
på landets varuomsättning, men Riksdagen fann förslaget ej
böra antagas. Vidare har Skatteregleringskomitén tagit frågan om
lastpenningarnes afskaffande under ompröfning; men då komitén ansett
denna fråga vara i väsentlig mån beroende af beskaffenheten af
de mellan Sverige och en del främmande magter afslutade sjöfartstraktater,
har komitén funnit sig ej böra framställa förslag om afgiftens
borttagande. Slutligen har Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition
till 1883 års Riksdag föreslagit, att omförmälda afgift måtte från och
med år 1884 utgå med ett till 10 öre nedsatt belopp. Då emellertid
den vid sistnämnda riksdag ifrågasatta genomgripande reformen af vårt
skattesystem icke kom till verkställighet, fann Riksdagen enligt skrifvelse
den 8 Juni 1883 ej skäl att för det dåvarande bifalla Eders
Kongl. Maj:ts berörda framställning.
Af ordalagen i sistberörda skrifvelse torde framgå, att Riksdagen
ansett någon förändring i denna på en viss näring lagda skatt icke
böra vidtagas, då de vida mer omfattande förslag till reformer i fråga
om de på viss jord hvilande skatter, hvilka samtidigt voro framlagda,
ej blefvo af Riksdagen godkända. Derest denna min uppfattning af
Riksdagens skrifvelse är riktig, ligger således deri en särskild anledning
för mig att nu, sedan Eders Kongl. Maj:t denna dag beslutat
föreslå lindring i nyssnämnda grundskatter, återkomma till frågan om
en nedsättning af lastpenningarne, äfven om dessa skatters sammanhang
med hvarandra, såvidt jag kan förstå, icke består i annat, än att
begge slagen kunna i det skick, hvari de existera, anses utgöra qvarstående
oegentligheter i vårt skatteväsende.
För att närmare motivera min åsigt om oegentligheten ur skattesynpunkt
af lastpenningarne tillåter jag mig att här upprepa hvad jag
derom yttrade till statsrådsprotokollet för den 8 Januari 1883, då Eders
Kongl. Maj:t förra gången beslöt aflåtande till Riksdagen af förslag om
nedsättning i denna skatt.
»Ifrågavarande afgift,, hvilken bör noga särskiljas från fyr- och
båkafgift och andra liknande umgälder, som af skeppsfarten utkräfvas
såsom direkt godtgörelse för inrättningar och anstalter till sjöfartens
gagn, hvilar på en grund, som ur statshushållningens synpunkt måste
anses oegentlig, enär den utgör en beskattning icke på den af skeppsrederirörelsen
härflytande inkomst, utan på sjelfva fartyget eller det
fortskaffningsmedel, genom hvilket varan tillföres förbrukaren. I följd
häraf verkar den ogynsamt på den för vårt land så naturliga sjöfartsnäringen,
på samma gång den utgör en tunga på sjelfva varuomsättningen
och derigenom bidrager att menligt inverka på prisen såväl å
4
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.
det egna landets produkter, som öfverföras till den utländska marknaden,
som å de vigtiga konsumtionsartiklar, råämnen, redskap m. m.,
som från utlandet tillföras oss. Uppenbart är nemligen, att, då vid
uppgörande af fraktslut lastpenningarne måste ingå såsom en faktor
vid fraktens bestämmande, denna i allmänhet stegras med ett mot berörda
afgift svarande belopp, hvilken stegring åter i de flesta fall
drabbar den fraktade varan. Dels är afgiften således att betrakta såsom
en tilläggsafgift utöfver de faststälda tullsatserna å tullpligtiga
varor, dels ock tynger den jemväl å tullfria artiklar, och deribland
finnas dock sådana, för hvilka, såsom kändt är, en tullafgift vore med
nuvarande tull-lagstiftnings grundsatser alldeles oförenlig. Icke heller
må man hängifva sig åt den föreställningen, att i fråga om varuutförseln
denna afgift icke skulle drabba den svenske säljaren. Denne
måste nemligen nöja sig med det på den utländska marknaden gällande
priset, och huruvida detta pris kan möjliggöra en försäljning med vinst,
beror ofta derpå, att kostnaderna för varans transporterande till utlandet
kunna nedbringas så mycket som möjligt.
Ett ytterligare skäl mot ifrågavarande skatt förefinnes i den ofvan
antydda omständigheten, att afgiften kan verka såsom eu obillighet
mot de inhemske skeppsredarne, för så vidt nemligen dessa i följd af
den rådande täflan mellan sjöfartens idkare vid vissa tillfällen äro hänvisade
till mindre gynsamma fraktvilkor. Då verkar skatten väl icke
till varans fördyrande, utan i stället såsom en dubbel beskattning till
staten för rederirörelsen, hvilken ju i likhet med all annan näringdrabbas
af inkomstbevillning och i fråga om de skattebidrag, hvilka
derutöfver skäligen kunna för densamma ifrågakomma, torde böra behandlas
på samma sätt som andra näringar, d. v. s. genom tillämpning
af stämpelskatten. Nu deremot träffas den inhemska rederirörelsen,
utom af inkomst- och stämpelskatt, jemväl af eu särskild skatt i lastpenuingarne,
hvilket måste innebära en oegentlighet.
Visserligen har mot lastpenningarnes borttagande den anmärkning
blifvit framstäld, att, då varutransporten till och från svenska
hamnar till betydlig del verkställes medelst främmande länders fartyg,
det skulle blifva de utländske skeppsredarne, som i väsentlig mån
komme att skörda vinsten af en sådan åtgärd. Men då, på sätt ofvan
är framhållet, afgiften i de flesta fall i sista hand drabbar den fraktade
varan, torde berörda anmärkning ej kunna tillerkännas någon afgörande
vigt. Att åter från afgiften befria de svenska fartygen, men
låta den qvarstå för de utländska, derför utgöra de med flertalet länder
ingångna sjöfartstraktater ett hinder, i det genom dessa tillförsäkrats
berörda länders fartyg enahanda förmåner som svenska; och att bibe
-
5
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 17.
hålla afgiften allenast för de länders fartyg, med hvilka sjöfartstraktater
ej äro afskräde, är desto mindre lämpligt, som statsverket af en
dylik anordning ej skulle hemta någon nämnvärd inkomst.
Att dessa avgifter innefatta en oegentlig beskattning, är ock en
åsigt som i flera andra länders lagar vunnit erkännande. Sålunda
hafva de i Storbritannien och Irland, Nederländerna samt Belgien af
sjöfarten tillförne utkräfda afgifter, motsvarande lastpenningar, redan
för längre tid tillbaka afskaffa. I Finland och Mecklenburg utgöras
ej heller vidare några lästafgifter. 1 Danmark äro de under olika benämningar
förut utgående umgälder sedan år 1863 sammanslagna till
eu enda skeppsafgift, som beräknas icke såsom hos oss i fråga om
lastpenningar efter fartygets hela drägtighet, utan endast efter det
gods, som lossas eller lastas.»
Vidare torde jag få erinra derom, att då detta ärende förra gången
af mig för Eders Kong!. Ma]it anmäldes, föielag en från åtskilliga
ångbåtsrederier i Göteborg till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift, hvari
framhölls, hurusom de afgifter, hvilka tyngde på den svenska skeppsfarten,
i hög grad försvårade täflan med andra länder; i anledning af
hvilken skrift Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen och Lotsstyrelsen
den 12 Oktober 1882 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande,
förordande lastpenningarnes upphörande med hänsyn till såväl sjöfartens
befrämjande som afgiftens olämplighet såsom beskattningstitel.
Att den senaste tidens tryckta sjöfartsförhållanden än mera uppfordra
till lindring i den sjöfarten ålagda särskilda beskattning, lärer vara
uppenbart.
Om jag än med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt helst
skulle vilja tillstyrka ett fullkomligt upphäfvande af lastpenningarne,
finner jag mig dock, då ett sådant förslag uppenbarligen icke bär utsigt
till framgång inom Riksdagen, böra inskränka mig till att såsom
ett steg, hvarigenom man närmade sig detta mål, förorda en lika stor
nedsättning i denna afgift, som föreslogs i den senaste Kongl. propositionen,
eller från 14 öre till 10 öre för ton.
Lastpenningarne uppgingo för år 1883 till 613,351 kronor 44 öie
och i medeltal för femårsperioden 1879--1883 till 538,246 kronor 63 öre
om året. En nedsättning från 14 till 10 öre för ton skulle således
medföra en minskning i statsinkomst af ej ens 200,000 kronor, hvilket
belopp i jemförelse med de höga siffror, hvartill tulluppbörden numera
stiger, är alltför ringa för att i någon afsevärM man kunna inverka
vid beräkningen af tullmedlen, i hvilken inkomsttitel i riksstaten lastpenningarne
ingå.
Bih. till Biksd. Prof. 1885. 1 Sand, 1 Afd. 11 Höft. 2
6
Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition No 17.
I följd häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen, att den i § 4 af
de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser om hvad vid taxans
tillämpning iakttagas bör under namn af lastpenningar omförmälda
afgift må från och med år 1886 utgå med ett till tio öre nedsatt belopp.
Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t, Konungen
lemna bifall, och skulle proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse, bilagan B till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Axel Adelgren.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.