Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
1
N:o 11.
Ank. till Riksd. Kansli den 27 Jan. 1885, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen;
gifven Stockholms slott den 9 Januari 1885.
Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i
ärendet hållna protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen
hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag
till
Lag angående ändring i 9, 51 och 52 §§ Konkurslagen.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i Konkurslagen
den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:
9 §•
Vid konkursansökning foge gäldenär uppteckning å boets egendom
och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock
å de böcker och handlingar, som boet röra; och vare uppteckningen
med edsförpligtelse underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller
uppstår konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflemnar ej gäldenär
vid förklarings afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och
å landet af domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson,
kronofogde, länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att
uppteckningen utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt,
som till boet hörer, under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan ej
Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 1
2 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.
fullständig uppteckning genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerne
och deras hemvist rätten eller domaren ofördröjligen tillställas.
Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,
som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som
hans rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock,
der rätten eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända
egendom under säker vard hållas och boets angelägenheter bevakas
intilldess, såsom framdeles sägs, gode män utsedde blifvit. År ej bouppteckning
af gäldenären ingifven, varde förordnande, på sätt nyss
nämndt är, alltid meddeladt. På yrkande af gäldenären eller någon
af borgenärerne ege rätten eller domaren att, i stället för förordnande
hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller flere skicklige män att
boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda äro, omhändertaga
och med den befogenhet, som tillkommer gode män, boet förvalta,
intilldess gode män utsedde blifvit.
. Varder annan än den, som domare- eller tjensteed aflagt, till förrättningsman
enligt denna § förordnad; svärje inför rätten eller domaren,
att han det uppdrag redligen fullgöra skall; och hafve sedan
samma pligt och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem,
hvilka rättens ärenden gå.
Öl §.
Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der
ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,
hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen
å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro,
dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt
framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenäleme
i den ordning 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare,
hvilkas rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna.
Kan försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande
myndighet äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den
der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt.
Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den
der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som
* ^ och ^ §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf
må säljas under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.
hörande dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt
eller annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej
i något fall utan hans samtycke säljas utom auktion.
52 §.
Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, skall försäljning
af boets egendom, så fort ske kan, ega rum, der ej borgenärerne
besluta uppskof med försäljningen. Sådant uppskof må dock ej emot
någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande
bestämmas till längre tid än ett år. Ej heller må sådant beslut lända
till inskränkning i den rätt, i fråga om försäljning af egendom, som
enligt lag tillkommer inteckningshafvare eller borgenär, hvarom i 54
§ sägs.
Väckes fråga om sådant uppskof, skola borgenärerne sammankallas
att öfver frågan besluta; skolande i kallelsen till borgenärssammanträdet
utsättas, att dylik fråga å sammanträdet förekommer till
afgörande.
Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Steg er n.
4
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 21 November 1884,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
9:o.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde:
»Under de senare åren har fyrfaldiga gånger inom Riksdagen
väckts förslag om en lag, hvarigenom en på obestånd kommen köpmans
tillgångar skulle kunna öfvertagas till förvaltning af borgenärerna,
utan att konkurs behöfde inträda. Såsom skäl för ett dylikt förslag
har anförts, att fall kunde inträffa, då konkurslagens föreskrifter ej
vore i allo tillämpliga och då boets realisation oberoende af de i
konkurslagen gifna regler kunde lemna ett fördelaktigare resultat så
väl för borgenärerna som för gäldenären. De bestämmelser i konkurslagen,
mot hvilka anmärkningar framstälts, äro följande:
I 9 § åläggeB rätten eller domaren att utse lämplig person att
under försegling sätta eller i förvar taga gäldenärens böcker och andra
5
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.
handlingar, som hans rörelse angå, så ock, der rätten eller domaren
så nödigt anser, låta konkursboets kända egendom under säker vård
hållas och boets angelägenheter bevakas, intill dess gode män blifvit
utsedde. Det syntes alltså vara lagens mening, att, så snart konkurs
inträffade, all gäldenärens rörelse skulle afstanna och rättens uppmärksamhet
hufvudsakligen rigtas derpå, att hvad som funnes i boet, när
konkursen började, ock skulle oförskingradt öfverlemnas till borgenärerna,
när de genom gode män toge boet om hand. Ett sådant afbrott
i en större affärsverksamhet, vare sig handel, sjöfart eller fabriksrörelse,
kunde emellertid ej blott lända konkursboet till verklig skada,
utan ock försätta i arbetslöshet med deraf följande ekonomiskt betryck
en talrik, hos gäldenäi-en anstäld arbetspersonal.
51 § konkurslagen innehåller, att konkursboets lösa egendom
skall försäljas på offentlig auktion, der ej alla vid sammankomst närvarande
borgenärer och gäldenären dertill samtycka; dock att borgenärerna
i vanlig ordning ega besluta om försäljning under hand af
varulager eller af ett eller annat stycke af annan lös egendom. I
52 § föreskrifves derjemte, att försäljningen ej får mot någon borgenärs
eller gäldenärens bestridande uppskjutas längre tid efter inställelsedagen,
än som till kungörelse derom nödig är. En sådan forcerad
försäljning af all gäldenärens lösa egendom på auktion kunde leda till
ett oskäligt nedtryckande af priset på densamma, i synnerhet då det
gälde att realisera en myckenhet egendom af samma slag, hvaremot
bättre försäljningsvilkor kunde vara att förvänta, om egendomen finge
utbjudas under hand, och större rådrum medgåfves för underhandling
med spekulanter. I synnerhet vore detta fallet, då, såsom någon gång
inträffade, tillfälliga orsaker vållade stockningar inom affärsverlden och
nödgade köpmän att inställa sina betalningar, utan att derföre verklig
brist i tillgångarna förefunnes.
Slutligen har ock anmärkning gjorts mot den tidsutdrägt, som
vållades genom iakttagande af de i konkurslagen stadgade formaliteter
i fråga om boupptecknings verkställande, borgenärernas sammankallande
och boets realisering, samt mot de kostnader, hvilka vore en följd af
konkursutredningen. Det har ej heller saknats antydan derom, att
det för gäldenären personligen vore angenämare och för möjligheten
att återupptaga hans verksamhet förmånligare, om konkurs ej behöfde
inträda.
Häraf har man dragit den slutsats, att lagen borde gynna ett
förfarande, hvarigenom på ansökan af gäldenär, som vore köpman,
konkursboet öfverlemnades till borgenärernas förvaltning utan att konkurs
inträdde. Hufvuddragen af den föreslagna lagstiftningen äro i
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
öfrigt, att öfver en dylik hos rätten gjord ansökning borgenärerna
skulle inom viss kort tid höras, att administration ej skulle komma
till stånd, derest ej en viss pluralitet af borgenärerna derom förenade
sig och rätten gåfve sitt bifall, att borgenärerna skulle välja administratörer
af boet och bestämma deras arfvode, samt att förvaltningen ej
finge fortgå längre än ett år utan rättens tillstånd. Att under nämnda
tid lös. egendom finge säljas under hand är väl meningen, ehuru det
ej blifvit uttryckligen utsagdt. I öfrigt innehåller det sista och utförligaste
förslaget närmare bestämmelser angående beskaffenheten af den
fordran, för hvilken rösträtt skulle få utöfvas, hvarjemte meddelas stadganden
rörande den verkan, som ansökning om administration skulle
utöfva på senare ingifven ansökan om gäldenärens försättande i konkurs
samt på de exekutiva åtgärder, som mot gäldenären redan börjats
eller under administrationens fortgång ifrågasattes.
Förslaget har icke tillvunnit sig Riksdagens bifall. Mot detsamma
hafva dels vid särskilda tillfällen af Riksdagens Lag-Utskott,
dels af Justitieombudsmannen i hans berättelse till 1879 års Riksdag
gjorts vigtiga erinringar. Förslaget åsyftade, har man sagt, att genom
några borgenärers beslut hindra andra att anlita vanliga exekutiva åtgärder
för. att göra sin rätt gällande, samt att tvinga dem att deltaga
i en administration. Derföre fordrades att alla borgenärer finge tillfälle
att i beslutet deltaga, och att fordringarna och den på dem grundade
rösträtt blifvit rättsligen faststälda, men intetdera kunde ega rum
enligt förslaget, som medgaf borgenärerna så kort tid att fatta sitt
beslut, att alla ej kunde inställa sig, ännu mindre få sina fordringar
pröfvade. Skulle detta ske, blefve tidsutdrägten ej mindre än den nu
är vid konkurs. . Om anmärkningar gjordes mot anmäld fordran, funnes
ingen utväg anvisad att få densamma pröfvad. Att hänskjuta en sådan
tvist till profning af domstol i vanlig ordning skulle vålla större tidsutdrägt.
, än om ärendet behandlades enligt konkurslagen. Denna lags
föreskrifter i 36 § om återvinning till konkursboet af egendom, som
under den närmaste tiden före konkursen afhändts boet till borgenärernas
skada, skulle ej vara tillämplig i fråga om administration. Likaså
38 § om säljares rätt att ej annorledes än mot betalning till konkursboet-
utlemna varor, som gäldenären köpt men ej betalt. Och slutligen
skulle en gäldenär, som lyckats få till stånd ett beslut om administration,
icke vara underkastad lagens stadganden om ansvar å bedräglig,
oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs.
Genom dessa erinringar, hvilkas befogenhet ej lärer kunna bestridas,
torde vara ådagalagdt, att en lagstiftning om administration ingalunda
är eu så lätt uppgift, som man förestält sig. För att lösa den så, som
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
en lagstiftningsuppgift bör lösas, fordras en lag af föga mindre omfång
än konkurslagens.
En sådan lagstiftning är emellertid, enligt mitt förmenande, icke
nödvändig för det afsedda ändamålet. Deraf att förhållanden finnas,
på hvilka vissa af konkurslagens nuvarande föreskrifter ej äro fullt
tillämpliga, följer icke att sådana förhållanden böra ställas helt och
hållet utom konkurslagens verkningsområde. Konkurslagens bestämmelser
sakna ingalunda mottaglighet för förändringar, egnade att sätta
den ganska väl i stånd att motsvara de kraf, hvilka i en utvecklad
affärsverksamhets intresse kunna ställas på densamma. Visserligen kan
det ej undvikas, att hvarje konkursförfarande för gäldenären medför
vissa obehag och möjligen försvårar hans utsigter att kunna återupptaga
sin verksamhet. Men denna brist, om den ens så får kallas, gör
sig gällande icke blott i de större konkurser, hvilka man vill förekomma
genom administrationsförfarandet, utan ock i de mångfaldiga
små, der detta förfarande enligt förslaget ej skulle komma till användning,
och jag inser ej något skäl att skapa en undantagsställning för
de förra. Dessutom betviflar jag, att eu gäldenär anseende skulle
vinna särdeles mycket derpå, att han i stället för konkurs underkastades
ett legalt förfarande, som, derest lagstiftningen angående detsamma
gjordes fullständig, knappast i något afseende utom till namnet komme
att skilja sig från konkurs.
Mot införande af administrationsförfarandet hos oss talar jemväl
den omständighet, att detta förfarande i följd af de missbruk, hvartill
en från offentlig myndighets sida okontrollerad förvaltning af gäldenärs
egendom visat sig leda, icke vunnit varaktigt insteg i något lands
lagstiftning, med undantag af Englands; samt att i sistnämnda land,
der det nästan gjordes till regel genom 1869 års konkurslag, dess användning
genom eu år 1883 antagen ny lag betydligt inskränkts.
De nu anförda betänkligheterna delas jemväl af den komité, som
år 1879 fick i uppdrag att taga i öfvervägande frågan om hvilka särskilda
föreskrifter må finnas lämpliga för utredning af tillgångar, som
blifvit till borgenärers förnöjande afträdda af enskilda banker och andra
dermed jemförliga bolag och affärsfirmor, samt i detta ämne afgifva
förslag. Komitén erkänner befogenheten af de flesta bland de anmärkningar,
som, enligt hvad jag anfört, blifvit mot vissa konkurslagens
stadgande!! gjorda, men den vill undanrödja de anmärkta bristerna
genom ändringar i konkurslagen, hvilka komitén sålunda motiverar:
»Bland de med rätta anmärkta bristerna i nu gällande konkurslag
möter först saknaden af en fullt tillfredsställande form för förvaltningen
af gäldenärens tillgångar under tiden från den offentliga stäm
-
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.
ningens utfärdande och intill dess gode män blifvit utsedde, hvilken
tid kan utgöra ända till tre veckor och derutöfver. Om nemligen
gäldenären drifvit en omfattande handelsrörelse eller en större industriel
verksamhet eller idkat t. ex. skeppsredareaffärer, kan en dylik verksamhet
icke ögonblickligen afbrytas, eller länder åtminstone ett dylikt
afbrott helt säkert boet till skada. Men det stadgande, som i 9 §
konkurslagen förekommer, att rätten skall förordna eu person att gäldenärens
böcker och andra handligar, som hans rörelse angå, under försegling
sätta eller i förvar taga samt att, der så nödigt anses, låta
konkursboets kända egendom under säker vård hållas och boets angelägenheter
bevakas, hvilar på förutsättningen, att den verksamhet, gäldenären
utöfvat, helt och hållet skall afbrytas, och uppdraget att bevaka
boets angelägenheter torde endast afse de rättsliga åtgärder, som kunna
ifrågakomma för skyddande af desamma. Denna uppfattning har åtminstone
i praxis gjort sig gällande, och nekas kan icke, att lydelsen
af ifrågavarande stadgande ej gifver stöd för antagandet, att den enligt
nämnda föreskrift förordnade personen skulle ega vidtaga några
egentliga förvaltningsåtgärder. Det är denna brist i lagstiftningen,
komiterade velat afhjelpa genom ett tillägg till sist åberopade paragraf,
deri komiterade anvisat gäldenären eller den borgenär, som yrkar derpå,
en utväg att genom rättens förordnande för den tid, som föregår
godmansvalet, få till stånd en förvaltning, utrustad med samma befogenhet,
som tillkommer gode männen. Då komiterade ansett behofvet af
eu oafbruten förvaltning icke kunna i någon afsevärd mån göra sig
gällande i andra fall, än der gäldenären är köpman eller, enligt detta
ords betydelse i konkurslagen, drifvit sådan rörelse, att han varit skyldig
föra handélsböcker, har stadgandet blifvit inskränkt till gäldenärer,
som äro köpmän.
»Den andra anmärkningen, som efter komiterades tanke med fog
kan göras mot gällande konkurslag, afser föreskriften i 52 § konkurslagen,
att sedan afgjordt är att ackord ej kommer till stånd, må ej mot
någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande
försäljning af boets egendom uppskjutas längre tid efter inställelsedagen,
än som till kungörelse derom nödig är.
»Denna föreskrift kan onekligen i vissa fall för borgenärerne
medföra skada. I följd af de större affärsförhållanden, som här i landet
under tiden efter konkurslagens antagande uppstått, inträffar numera
att till konkurs afträdes tillgångar af den beskaffenhet och omfattning,
att deras försäljning icke utan stor förlust låter sig verkställas
inom den i 52 § konkurslagen bestämda korta tid, hvari emot
gäldenärens eller eu enda borgenärs bestridande någon förlängning nu
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
icke kan ske, äfven om sådant uppenbarligen skulle leda till en fördelaktig
realisation. Det är med den nuvarande föreskriften icke ens
möjligt för borgenärernes flertal att få försäljningen uppskjuten till en
årstid, som mera lämpar sig derför.
»Men att t. ex. kunna afvakta sjöfartens öppnande, att, i fråga
om varulager och upplag, kunna anordna försäljningen så, att ej hela
lagret behöfver på en gång afyttras, att vinna längre rådrum för egendoms
utbjudande under hand eller för att lemna spekulanter tillfälle
att vidtaga åtgärder för att bereda sig till öfvertagandet af eu större
affär, kan dock vara af den vigt för en gynsam realisation, att det
synes böra vara borgenärernes flertal medgifvet att besluta ett visst
uppskof med försäljningen, och att det icke bör få bero på en enda
gäldenär att omintetgöra hvad flertalet i detta afseende finner för konkursboet
vara fördelaktigast. A andra sidan, och då konkurs innebär
liqvidation åt fordringsegarne så långt tillgångarne förslå, kan med
de principer, hvarå konkurslagstiftningen hvilar, ej vara förenligt, att
med liqviden uppskjutes huru länge som helst, och komiterade hafva
derföre icke velat förorda, att uppskof med realisationen får beslutas
för längre än ett år. Det är likaledes klart, att ett sålunda beslutadt
uppskof icke kan verka någon inskränkning i inteckningsliafvares rätt
att få intecknad fast egendom utan uppskof försåld i öfverensstämmelse
med hittills gällande föreskrifter, samt att panthafvare äfven bibehålies
vid den rätt, hvarom förmäles i 54 § konkurslagen.
»Med dessa båda ändringar i konkurslagen synes det komiterade,
att man i hvad på lagstiftningen ankommer undanröjt de med rätta
öfverklagade olägenheter, som den nuvarande konkurslagstiftningens
tillämpning å konkurser af större omfattning ej sällan fört med sig.»
Enligt komiterades förslag skulle till andra stycket af 9 § fogas
ett så lydande tillägg: »År gäldenären köpman, ege rätten eller domaren
på yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna, att, i stället
för förordnande, hvarom nu är nämndt, uppdraga åt eu eller flera
skickliga män att boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda
äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män,
boet förvalta, intill dess gode män utsedde blifvit.» Och 52 § skulle
enligt samma förslag lyda så: »Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer
till stånd, skall försäljning af boets egendom, så fort ske kan,
ega rum, der ej borgenärerne besluta uppskof med försäljningen. Sådant
uppskof må dock ej emot någon borgenärs eller gäldenärens vid
sammankomst gjorda bestridande bestämmas till längre tid än ett år.
Ej heller må sådant beslut lända till inskränkning i den rätt i fråga
Bill. till Iiiksd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
om försäljning af egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshafvare
och borgenär, hvarom i 54 § sägs.»
Vid granskning af detta förslag gjordes i Högsta Domstolen endast
den anmärkning, att i 52 § borde intagas föreskrift att, der fråga
väcktes om uppskof, borgenärerne skulle sammankallas att öfver frågan
besluta, samt att i kallelsen till borgenärssammanträdet borde utsättas,
att dylik fråga förekomme till afgörande å sammanträdet.
Förslaget kom ej under Kongl. Maj:ts pröfning, emedan lösningen
af den fråga, det afhandlar, ansågs inbegripen i det vidsträcktare uppdrag,
som lemnades åt den år 1881 tillsatta bankkomitén. Denna har
enhälligt omfattat förslaget med den af Högsta Domstolen föreslagna
ändring.
Det synes mig vara allt skäl att söka bereda framgång åt ett förslag,
som sålunda af ett ganska stort antal med affärslifvets förhållanden
och dess behof förtrogne män ansetts motsvara de för handen
varande fordringarna, och som ur juridisk synpukt icke hos Högsta
Domstolen väckt några betänkligheter. I ett hänseende skulle jag
dock vilja till förslaget foga ett tillägg, som endast är ett förtydligande
af den mening, som redan deri ligger, eller att lös egendom må under
uppskofstiden säljas utom auktion. Det kan ej utan fog sättas i fråga,
om ej samma skäl, som betinga en sådan rätt, tala för dess utsträckning
äfven till andra fall, än då uppskof med försäljning af egendomen
eger rum. Detta förordades af tre ledamöter i Högsta Domstolen, när
förslaget till gällande konkurslag der föredrogs. Desse ledamöter ville
göra försäljning under hand beroende på gäldenärens samtycke. En
allt för stor makt skulle derigenom läggas i en motsträfvig gäldenärs
händer. Hans fördel liksom minoritetens bland borgenärerna synes
tillräckligt till godo sedd derigenom, att såsom vilkor för dylik försäljning
fordras samtycke af rättens ombudsman, sedan gäldenären, i
likhet med borgenärerna, fått tillfälle att framlägga sina skäl.
Att borgenärerna äfven i andra konkurser än köpmäns skulle få
besluta uppskof med egendoms försäljning, synes mig innefatta en
förbättring af det inom Riksdagen väckta förslaget, emedan anledningar
till sådant uppskof lika väl kunna förekomma t. ex. i en jordbrukares
som i en köpmans konkurs.
Förslaget innehåller intet stadgande, som direkt syftar att påskynda
konkursutredningen. Detta skulle svårligen kunna ske annorlunda
än genom förkortning af den tid, inom hvilken borgenärerna
skola kallas att sina fordringar i konkursen bevaka. Men just i konkurser
af större omfång, der gäldenären haft affärsförbindelser med
personer, bosatta långt utom den ort, der han haft sitt hemvist, torde
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
den nu bestämda tiden — näst efter två och sist inom fyra månader
— ej tåla någon väsentligare nedsättning, derest alla borgenärerna
skola hinna få del af kallelsen och vidtaga nödiga förberedelser för
bevakningen. Föreskriften att försäljning af lös egendom får ske underhand
leder naturligtvis indirekt äfven till en minskning i tidsutdrägt
genom frikallelsen från iakttagande af de i fråga om auktion föreskrifna
formaliteter.
Detta medgifvande minskar äfven konkurskostnaderna, och dessa
kunna ytterligare nedsättas genom anlitande af den utväg 67 § konkurslagen
anvisar att genom rättens förordnande få arfvodet till rättens
ombudsman nedsatt. Just i konkurser, der uppskof med försäljning
eger rum och sysslomännens besvär ökas genom försäljning under
hand, är ett dylikt vädjande till rätten synnerligen befogadt.
Då det af mig nu förordade förslag innehåller ett vigtigt tillägg
till det, öfver hvilket Högsta Domstolen förut hörts, torde inhemtande
af dess yttrande öfver förslaget vara nödigt. Jag hemställer alltså, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål, hvarom 87 § Regeringsformen
förmäler, inhemta Högsta Domstolens yttrande öfver det vid
detta protokoll under bilagan litt. B fogade förslag till Lag angående
ändring af konkurslagens §§ 9, 51 och 52.»
Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes,
uppå tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter,.
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
12
Kongl. M.aj:ts Nåd, Proposition N:o 11.
Förslag
till
Lag angående ändring i 9, 51 och 52 §§ konkurslagen.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i konkurslagen
den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:
9 §•
Vid konkursansökniug foge gäldenär uppteckning å boets egendom
och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock
å de böcker och handlingar som boet röra; och vare uppteckningen
med edsförpligtelse underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller
uppstår konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflemna!'' ej gäldenär
vid förklarings afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och
å landet af domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson,
kronofogde, länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att
uppteckningen utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt,
som till boet hörer, under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan ej
fullständig uppteckning genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna
och deras hemvist rätten eller domaren ofördröjligen tillställas.
JDå konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,
som nu nämnd är, att gäldenär böcker och andra handlingar, som
hans rörelse angå, Tinder försegling sätta eller i förvar taga, så ock,
der rätten eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända
egendom under säker vård hållas, och boets angelägenheter bevakas
intilldess, såsom framdeles sägs, gode män utsedde blifvit. År ej
bouppteckning af gäldenären ingifven, varde förordnande, på sätt nyss
nämndt är, alltid meddeladt. År gäldenären köpman, ege rätten eller
domaren på yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerne att, i
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
stället för förordnande hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller flere
skicklige män att boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda
äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män,
boet förvalta, intill dess gode män utsedde blifvit.
Varder annan än den, som domare- eller tjensteed aflagt, till förrättningsman
enligt denna § förordnad; svärje inför rätten eller domaren,
att han det uppdrag redligen fullgöra skall, och hafve sedan samma
pligt och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka
rättens ärenden gå.
51 §.
Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der
ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,
hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen
å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill
kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma
enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne i den
ordning 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas
rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försäljning
sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet
äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt
blifvit, särskildt är stadgadt.
Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den
der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som
i 59 och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf
må säljas under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens
hörande dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt,
må ej i något fall utan hans samtycke säljas utom axxktion.
52 §.
Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, skall försäljning
af boets egendom, så fort ske kan, ega rum, der ej borgenärerne
besluta uppskof med försäljningen. Sådant uppskof må dock ej emot
någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande
bestämmas till längre tid än ett år. Ej heller må sådant beslut lända
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
till inskränkning i den rätt, i fråga om försäljning af egendom, som
enligt lag tillkommer inteckningshafvare eller borgenär, hvarom i
54 § sägs.
Väckes fråga om sådant uppskof, skola borgenärerne sammankallas
att öfver frågan besluta; skolande i kallelsen till borgenärssammanträdet
utsättas, att dylik fråga å sammanträdet förekommer
till afgörande.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
15
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Tisdagen den 2 December 1884.
Andra Rummet.
N ärvarande:
Justitieråden: von Hofsten,
Rabe,
von Segebaden,
Hernmarck,
Ahlgren,
Örbom,
Abergsson.
Expeditionschefen Lilienberg föredrog i underdåninghet:
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 21 nästlidne November,
hvarmedelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, Högsta
Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett förslag till Lag angående
ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen, så lydande som bilagan
till detta protokoll utvisar.
Justitierådet Abergsson yttrade: Hvad beträffar frågan om konkursboets
vård och förvaltning under tiden intill dess gode män blifvit af
borgenärerne valde, skulle det enligt min åsigt vara gagneligt, om det
icke berodde på rättens eller domarens pröfning i hvarje särskildt fall,
huruvida någon person skall förordnas eller icke att om boet taga
vård och dess angelägenheter bevaka, utan det alltid ålåge rätten eller
domaren att förordna en eller flere förvaltare med enahanda befogenhet,
som gode män, samt med skyldighet att omhänderhafva förvalt
-
16
Kong!,. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 11.
ningen intill dess gode män blifvit utsedde, och detta utan hänsyn
dertill, om gäldenären är köpman eller icke och om yrkande angående
sådant förordnandes meddelande blifvit af gäldenären eller någon af
borgenärerne framstäldt eller icke. Anses emellertid förordnande af
sådan förvaltare böra ifrågakomma endast i det särskilda fall, som i
föreliggande förslag afse®, har jag mot förslagets formulering icke
något att erinra.
Mot den föreslagna förändringen af 51 §, angående rätt för borgenärerne
att i samma ordning som i afseende å andra förvaltningsfrågor
fatta beslut rörande sättet för lös egendoms försäljning, har jag
icke annat att anmärka, än att den i sammanhang dermed meddelade
bestämmelsen, att lös egendom, deri borgenär har panträtt, ej i något
fall må utan hans samtycke säljas utom auktion, efter min tanke borde
göras mera omfattande, så att den skyddade icke blott de borgenärers
rätt, hvilka i lös egendom hafva panträtt och således i regeln sjelfve
innehafva och kunna enligt 54 § disponera öfver egendomen, utan
äfven lände till förmån för sådana borgenärer, som eg a, icke panträtt,
utan allenast förmånsrätt till betalning ur viss egendom såsom innehafvare
af förlagsinteckning med flere; i följd hvaraf och då uttrycket
»borgenärer, som ega förmånsrätt till betalning ur viss lös egendom»
jemväl omfattar pantinnehafvare, jag hemställer, att ifrågavarande bestämmelse
måtte gifvas följande lydelse:
»Har borgenär förmånsrätt till betalning ur viss lös egendom,
må ej i något fall den egendom utan lians samtycke säljas utom auktion».
Förslaget till förändrad lydelse af 52 § lemnas af mig utan anmärkning.
Justitierådet Örbom anförde: Enahanda förhållanden, som tala för
den i 9 § föreslagna anordningen af en provisorisk förvaltning af
konkursbo, kunna vara för handen äfven i andra konkurser än sådana,
der gäldenären är köpman, såsom t. ex. då han i större omfattning
bedrifvit jordbruk eller affärsrörelse hvaröfver han dock icke varit pligtig
att föra handelsbok. Uppenbarligen är det sjelfva rörelsens och den
till konkurs afträdda egendomens beskaffenhet, som vida mer än gäldenärens
skyldighet att föra handelsbok bör vara bestämmande i fråga
om behofvet af den ifrågasatta anordningen. Jag anser mig derföre
böra uttala såsom önskvärd!, att den förmån, som genom förslaget
skulle beredas köpmans till konkurs afträdda bo, äfven måtte utsträckas
till annan gäldenär konkursbo, derest sådant yrkas och af rätten, på
grund af förekomna omständigheter, anses lämpligt.
Uti den föreslagna nya 9 § har upptagits enahanda bestämmelse
om edgång af förrättningsman, som förefinnes i den nuvarande lydel
-
17
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o It
sen af samma §. Under de decennier, som förflutit efter det gällande
konkurslag trädde i kraft, har emellertid eu väsentlig förändring inträdt
i det allmänna åskådningssättet i fråga om edgångs behöflighet
och lämplighet i vissa fall. Den allmänna meningen synes numera
med mycken styrka kräfva att ingen ny edgång införes eller någon
redan påbjuden bibehålies, så vidt ej oafvisligt nödtvång föranleder
dertill. Delande denna uppfattning, har jag derföre ansett mig böra
äfven i förevarande fall tillse, huruvida den omnämnda edgången verkligen
är af behofvet påkallad. Dervid har jag kommit till den öfvertygelse
att samma edgång, i likhet med de flesta andra löfteseder,
som endast innebära en i allmänna ordalag åtagen förpligtelse att redligt
eller ordentligt fullgöra vissa åtagna bestyr, är helt och hållet
öfverflödig för den, som träder till uppdraget med redligt uppsåt, men
deremot för den, hos hvilken redbar vilja saknas, betydelselös, då
löftesbrottet icke är såsom mened straffbart enligt statens lagar. I hvilketdera
fallet som helst äfventyrar man att edgången kommer att betraktas
såsom en tom formalitet och till följd deraf, långt ifrån att
lända till fromma för den borgerliga lagens helgd eller sann religiositet,
snarare verkar till motsatsen deraf. Vid sådant förhållande föranlåtes
jag hemställa, att samtidigt dermed att ny lydelse gifves åt förevarande
§ i vissa delar, den nu föreskrifna edgången derur må helt
och hållet uteslutas.
Skulle en sådan åtgärd icke anses lämplig och edgången sålunda
lemnas qvarstående, torde uppmärksamheten böra fästas derå, att gode
män och sysslomän i konkurs i allmänhet icke hafva edgång sig ålagd
och att följaktligen de gode män, som enligt förslaget skulle i förevarande
fall förordnas af domstol eller domare, skulle underkastas en
edgångspligt, som ej förefinnes för gode män, som väljas eller förordnas
enligt konkurslagens 39 och 40 §§, äfvensom att edgångens fullgörande
understundom kan medföra en omgång och tidsutdrägt, hvarigenom
ändamålet med anordningen i viss mån förfelas.
Vid förslaget i 51 § anser jag mig böra erinra, att försäljningen
å offentlig auktion af konkursboets lösa egendom utan tvifvel i regeln
lemnar den bästa garantien för ett godt resultat. Den medför tillika
den stora fördelen att icke allenast förebygga sådana oärliga transaktioner,
som vid försäljning under hand äro möjliga, utan äfven utesluta
den eljest dervid lätt uppstående misstanken om tillvaron af dylika
transaktioner. De allmänna och betydande olägenheter, hvilka sålunda
kunna tänkas förbundna med försäljningen under hand, uppväga
efter min åsigt fullkomligt de fördelar af snabbare realisation och möjBih.
till Ri/csd. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 3
18
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.
ligen äfven högre köpeskilling, som till äfventyrs någon gång i enstaka
fall skulle kunna genom dylik försäljning ernås. Med hänsyn
tillika till de lättnader i fråga om realisation under hand af lös egendom,
hvilka redan äro i konkurslagen medgifna, och då, så vidt jag
kunnat inhemta, behofvet af utsträckt frihet i detta hänseende icke är
af erfarenheten så vitsordadt, att jag obetingadt kan antaga att utsträckningen
skulle lända till de i konkursbo intresserades sannskyldiga
nytta, vågar jag derföre icke förorda förslaget i denna del.
I öfrigt lemnar jag förslaget utan anmärkning.
Justitierådet Ahlgren instämde med Justitierådet Åbergsson i
fråga om hans anmärkning mot 51 §, men lemnade förslaget i öfrigt
utan anmärkning.
Justitierådet Hernmarck lemnade förslaget utan annan anmärkning
än att, då genom afträdd lös egendoms försäljning under hand borgernär,
som på grund af förlagsinteckning eller eljest enligt lag eger
förmånsrätt i viss del af egendomen, möjligen kan blifva i sin rätt
förnärmad, Justitierådet ansåg det böra stadgas, att sådan borgenärs
samtycke erfordras för att lösegendomen skulle kunna utom auktion
försäljas; hvadan Justitierådet föreslog, att sista punkten i 51 § erhåller
följande lydelse: »Lös egendom, hvari borgenär har panträtt eller
annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion.»
Justitierådet von Segebaden instämde med Justitierådet Ahlgren.
Justitierådet Rabe yttrade: Jag lemnar förslaget utan annan anmärkning,
än beträffande ändringen af 51 § konkurslagen, till hvars
vidtagande, efter mitt omdöme, hvarken den omständighet, att enligt
den föreslagna nya lydelsen af 52 § nämnda lag, borgenärerna skulle
få i allmänhet rätt att besluta uppskof ända till ett år med försäljningen
af konkursboets egendom, bör gifva anledning eller giltigt skäl
eljest förekommer. De förslag om uppskof med försäljning af konkursbos
egendom, som förut framstälts, hafva icke heller, så vidt jag förstår,
förutsatt eller inneburit, att konkursboets egendom skulle få afyttras
i annan ordning, än som föreskrifves i 51 §, sådan den för
närvarande lyder.
Jag kan ej inse annat, än att, derest i fråga om bästa sättet att
afyttra sådan lös egendom, till hvars försäljning annorledes än å auktion,
som blifvit lagligen kungjord, nu erfordras samtycke af alla vid
sammankomst närvarande borgenärer, så ock af gäldenären, olika meningar
ega rum, egendomens afyttrande å lagligen kungjord auktion
är det lämpligaste försäljningssättet, såsom förekommande till och med
blotta misstanken, att försäljningssättet skulle gynna en eller annans
19
Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 11.
möjliga beräkning att åtkomma egendomen för underpris. Och hvad
särskildt gäldenären angår, synes mig jemväl hans rättmätiga intresse
kräfva, att, då auktionskungörelsen bringar försäljningen till allmän
kännedom och måste antagas framkalla största antalet spekulanter, honom
icke bör i vidare mån, än efter gällande konkurslag redan är fallet,
förvägras att få egendomen försåld å lagligen kungjord auktion.
Justitierådet von Hofsten instämde med Justitierådet Hernmarck.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 9 Januari 1885,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyeen,
Hammarskjöld.
Richert,
Ryding. ©
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Justitieråden: Rabe,
von Segebaden.
Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad
att komma tillstädes.
Chefen för Justititiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet:
4:o.
att Högsta Domstolen afgifvit utlåtande öfver det till Domstolen
remitterade förslag till Lag angående ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen.
Departementschefen redogjorde för innehållet af Högsta Domstolens
utlåtande och anförde derefter:
21
Koncgl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 11.
»I fråga om ändringen i konkurslagens 9 § har jag ansett mig
böra fästa uppmärksamhet vid den af en ledamot i Högsta Domstolen
uttalade erinran att enahanda förhållanden, som tala för den ^siag
anordningen af en provisorisk förvaltning af konkursbo, kunna vara
för handfil äfven i andra konkurser än sådana der ga,ldenaren ar opman
såsom t. ex. då han i större omfattning bedrift jordbruk eller
affärsrörelse, hvaröfver han dock icke vant pligtig att f«ra^d^i8^-Jag anser det i likhet med denna ledamot önskvärd! att d^ forman,
som genom förslaget skulle beredas köpmans till konkurs afladda bo,
äfven måtte utsträckas till annan gäldenär^ konkursbo.
Vid 51 8 hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmarkt att
bestämmelsen-att lös egendom, deri borgenär har panträtt, ej i något
fall må utan hans samtycke säljas utom auktion, borde göras mera
omfattande, så att den skyddade icke blott de borgenarei^ rat^ hvflka
i lös egendom hafva panträtt, utan äfven landa till forman för sada
na borgenärer, som ega allenast förmånsrätt till betalnmg ur v^ss egendom
såsom innehafvare af förlagsmtecknmg, m. fl. Rigtigheten åt
denna anmärkning, som gäller konkurslagens nuvarande lydelse,
väl som förslaget, kan jag icke bestrida och anser forslaget hora
lighet med dea®a““a ^ & tt förslaget, med iakttagande af de af
mig nu" för or d^de 6 än dringar, måtte afWs Kong!. Maj:t före äggas
Riksdagen till antagande i enlighet med 87 § Regeringsformen.))
Justitieråden Rabe och von Segebaden åberopade sina vid forslagets
granskning i Högsta Domstolen gjorda anmarkmngar.
På tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter täcktes
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande
departementschefen hemstält; och skulle proposition
i ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med bil. litt.
D vid detta protocoll.
Ex protocollo
C. P. IJagbergh.
Vill. till Piksd, Prof, 1885. 1 Samt, 1 Afä. 8 llåft.
4