Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 21 Mars 1885, kl. 7 e. m,
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 5,
t Öl ande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom.
Herr J. G. Granlund, med hvilken Herrar J. Nydahl, C. J. Blomberg,
M. Arhusiander m. fl. instämt, har i motionen Ko 146 inom Andra
Kammaren föreslagit: att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla om
en utredning, dels huru undervisningen i de enskilda högre skolorna för
qvinlig ungdom för närvarande bedrifves och de resultat, som derigenom
hittills vunnits, dels ock huru denna undervisning, enligt hittills vunnen
erfarenhet, lämpligast bör ordnas och af staten, der behofvet så fordrar
understödjas, samt att Kong], Maj:t täcktes derefter till Riksdagen aflåta
proposition i ämnet.
... . Å{, denc motivering, med hvilken motionären försett ifrågavarande
förslag framgar klart, att det föranledts af de betänkligheter, på grund af
hvilka Riksdagen funnit sig hindrad att bifalla framstälda förslag om bölande
åt anslaget till högre flickskolors understödjande. Motionären anför, huruledes
1883 ars Stats-Utskott ansett mindre välbetänkt, att innan noggrann
erfarenhet vunnits om de resultat, den understödda »institutionen» fram bragd
låta densamma i obegränsad utsträckning tillväxa, hvarjemte sagda Utskott
vidare anmarkt att en sådan erfarenhet ännu saknades, emedan osäkerhet
lortiarande radde om den qvinliga undervisningens hufvudsakliga mål rätta
systemet för dess ordnande och de kurser, som borde genomgås. Då på
giund af sålunda påpekade omständigheter Riksdagen vägrat höja förberorda
anslag, men frågan om de enskilda högre flickskolornas framtid vore
Bih. till Riksd. Prot. 1885. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o lo.
särdeles behjertansvärd och en förhöjning af anslaget, huru nyttig och nödig
den än vore, icke torde kunna erhållas utan en föregående utredning, har
motionären, efter fruktlös väntan på regeringens ingripande, funnit sig höra
framkomma med förevarande motion, under förhoppning att de skiljaktigheter,
som rörande den föreslagna utredningen vid sistlidna arets riksdag förefunnos,
lätt borde kunna samman]emkas.
Dessa skiljaktigheter bestodo deruti, att då den skrifvelse Första Kammaren
beslöt, omfattade allt hvad motionären nu i sitt förslag upptagit,
stannade deremot Andra Kammaren vid en hemställan, att Kongl. Maj:t
måtte dels låta utreda, huru undervisningen i de enskilda högre skolorna för
qvinlig ungdom bedrefves och hvilka resultat åt densamma hittills vunnits,
dels ock för Riksdagen framlägga de upplysningar, som genom undersökningen
erhållits. Andra Kammaren fann således icke lämpligt, att den ifrågasatta
utredningen skulle omfatta jemväl ordnandet af undervisningen i sagda skolor
samt frågan om deras understödjande åt staten, »der behofvet sä fordrade»,
likasom Kammaren heller icke fann sig böra redan på förhand begära en
Kongl. proposition i ämnet, utan föredrog att först få del af undersökningens
resultat.
Utskottet förmodar att frågans vigt är klar för en hvar. I den man
uppfattningen af qvinnan, hennes uppgifter och anspråk blifvit djupare och
allvarligare, har ock med nödvändighet uppmärksamheten mera än förr mast
rigta sig å beskaffenheten och resultaten af den undervisning, som står den
qvinligt ungdomen till buds. Redan under ståndsrepresentationens tid visade
sig Riksdagen ega blick för denna frågas betydelse. Inrättandet af seminariet
för bildande af lärarinnor samt den härmed förenade normalskolan för flickor
var ett intyg härom; och det efterföljdes af den underdåniga skiifvelse, i
hvilken Rikets Ständer den 16 Juni 1866, under erkännande af att det
kunde ifrågasättas, om icke i den man fullt skickliga lärarinnor kunna
bildas och äfven tillgången på lärare blefve mindre knapp, staten äfven pa
ett mera direkt sätt borde åtaga sig omsorgen om den qvinligt ungdomens
ändamålsenliga undervisning, hos Kongl. Maj:t anhöllo, att lian måtte låta
utreda och undersöka, dels i hvad mån offentliga läroanstalter för qvinlig
ungdom månde anses ytterligare böra pa det allmännas bekostnad uppi ättas,
och dels huru i sådan händelse dylika anstalter borde organiseras; samt att
han för en kommande Riksdag måtte framlägga denna utredning med deiaf
föranledda förslag. .
I anledning af denna skrifvelse tillsatte Kongl. Maj:t en komité »för
behandling af frågor rörande ordnandet af undervisningen för qvinlig ungdom».
I sitt den 18 November 1868 afgifna betänkande förklara komiterade,
efter föregående motivering, sin åsigt vara, att det vore af behofvet
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Betänkande N:o 13■
högeligen påkallaclt, att offentliga bildningsanstalter för qvinlig ungdom måtte,
utom dem som redan funnos, varda på det allmännas bekostnad inrättade.
Sådana anstalter skulle, enligt komiterades förslag, omfatta tvenne afdelningar,
den ena åsyftande att meddela de insigter och färdigheter, som
för hvarje menniska och särskildt för qvinnan med afseende på hennes anlag
och bestämmelse äro vigtigast, den andra åsyftande dels att gifva den allmänna
bildningen större fullständighet, dels ock tillika att meddela sådana
kunskaper, som mera direkt afsågo inträdet i vissa yrken eller befattningar
i det allmännas eller i enskild tjenst och icke lämpligast tillhörde specialskolans
område. Den förra afdelningen benämndes Högre flickskola, den
senare Lyceum, ehuru båda borde betraktas såsom ett tillsammans hörande
helt; läroplaner för båda blefvo jemväl i betänkandet framlagda och dessutom
kostnadsberäkningar uppgjorda för så väl »högre fullständiga» som
»högre femklassiga» och till en början blott treklassiga flickskolor, bestigande
sig till resp. 14,650, 8,500 och 4,400 rdr rmt, deraf en tredjedel antogs
böra bestridas af skolafgifter och återstående två tredjedelar genom statsbidrag.
Första uppsättningen af undervisningsmateriel borde bekostas med
hälften hvar af staten och vederbörande kommun. Denna senare skulle
äfven anskaffa skollokal med öppen lekplats, bekosta bostad eller hushyreersättning
åt rektor eller föreståndarinna samt ansvara för gäldandet af det
belopp, som skulle täckas af skolafgifterna. I fråga om de ställen, der dessa
skolor skulle upprättas, borde kommunernas offervillighet för ändamålet utgöra
bestämningsgrund.
För 1873 års Riksdag framlade Kongl. Maj:t en på sagda komitébetänkande
stödd proposition, deruti föreslogs: att på statsverkets bekostnad
måtte inrättas fyra offentliga elementarskolor för qvinlig ungdom, belägna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping och afsedda att efter behof
utvidgas, dock under vilkor att dessa kommuner förbundo sig åt skolorna
anskaffa och underhålla lokal och lekplats; att för hvar af nämnda skolor,
hvilka till en början komme att omfatta blott tre klasser, ett årligt anslag
af 5,000 kronor måtte beviljas; samt att rätt till lönetillägg, i enlighet med
hvad som i detta afseende stadgats för adjunkt vid elementarläroverk, måtte
tillerkännas ordinarie lärare eller lärarinna, som fullgjort stadgade kompetensvilkor,
samt jemväl föreståndarinna, i den ordning och under de förutsättningar,
som i propositionen bestämts.
Riksdagen hade i sitt den 22 Maj samma år aflåtna svar åtskilliga
anmärkningar att göra mot de anordningar, som i den Kongl. propositionen
föreslagits; men hufvudskälet för det skedda afslaget å densamma är ögonskenligen
att söka i fruktan för sjelfva grundfrågan. »Olika åsigter», heter
det i berörda skrifvelse, »hafva yppat sig derom, huruvida staten har samma
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Betänkande N:o 13.
förpligtelse! med afseende å den q vinliga som å den manliga ungdomens
bildning. Riksdagen för sin del anser förbindelserna i förra afseende! vara
större, derför att staten mer tagel- mannens verksamhet i anspråk än qvinnans,
och fruktar fördenskull, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition innehåller
ett vidsträcktare erkännande af statens skyldighet att vidkännas uppoffringar
för qvinnans bildning, än landet kan och bör åtaga sig. Hade staten en
gång börjat upprätta och ensam underhålla offentliga flickskolor, så blefve
en återgång svår, om ej omöjlig. Anspråk skulle framträda, som det blefve
omöjligt att tillfredsställa, fastän rättvisan fordrade, att den ena orten erhölle
en skola likaväl som den andra. Ehuru Riksdagen af dessa skäl ej
anser sig böra bifalla upprättandet af flickskolor på det sätt, som af Eders
Kongl. Maj: t blifvit föreslaget, anser Riksdagen likväl sjelfva saken vara i
hög grad behjertansvärd, och att fördenskull staten borde uppmuntra till
inrättande af goda undervisningsanstalter för qvinno!'' genom att understödja
sådana läroverk. Detta skulle, enligt Riksdagens mening, bäst kunna ske på
det sätt, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, som af komiterade
uttalats, staten samverkade med kommunerna för ändamålets vinnande.
De bidrag, som staten åtoge sig att lemna, torde då lämpligen böra gifvas
under vissa vilkor rörande skolornas omfång, lärares och lärarinnors kompetens,
skolafgifternas maximibelopp, frie elevsplatser, rättighet för staten att
utöfva kontroll öfver de särskilda skolornas verksamhet m. m., Indika bestämmelser
likväl enligt Riksdagens tanke ej borde gå derhän, att kommunernas
rätt att organisera dessa skolor efter sina behof träddes för nära.
På sådant sätt blefve det enligt Riksdagens öfvertygelse möjligt att lättare
och snarare få goda qvinliga bildningsanstalter upprättade öfver allt i landet,
än om staten ensam åtoge sig att successivt anordna sådana. Åtskilliga
kommuner hafva utan något statsunderstöd ådagalagt ett verksamt nit för
den qvinliga undervisningens befrämjande. Vissheten om att erhålla ej obetydliga
bidrag af allmänna medel skulle utan tvifvel stegra ifvern att erhålla
en väl ordnad undervisning för flickor.»
Riksdagen slöt sin skrifvelse med att anhålla om framläggande af
nådigt förslag för näst sammanträdande Riksdagen, i hvad mån och under
hvilka vilkor staten månde understödja af kommuner upprättade undervisningsanstalter
för qvinlig ungdom och i sammanhang dermed om vidtagande
af de ytterligare åtgärder, som kunde erfordras för bildande af lärarinnor.
En sådan proposition afläts ock till 1874 års Riksdag. Deruti föreslogs
att till Kongl. Maj:ts disposition måtte ställas ett förslagsanslag å
50,000 kronor att användas till understöd åt af kommuner upprättade tre-,
fem- eller åttaklassiga elementarskolor för flickor under vilkor för kommunerna
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af komiterade föreslagna.
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 13.
Men icke heller denna proposition vann Riksdagens bifall.
»Det har ofta blifvit ifrågasatt», heter det i Riksdagens skrifvelse
den 16 Maj 1874, »huruvida icke efter olika mönster anordnade enskilda
läroverk, särdeles beträffande ifrågavarande nya och under utveckling stadda
läroanstalter med frihet att begagna den organisation så väl som de lärometoder,
som funnes mest lämpliga, vore att föredraga framför en fast och en
gång för alla bestämd organisation, som alltid medför en viss likformighet,
hvars inverkan pa den individuella utvecklingen alltid måste blifva mera
hämmande i samma mån dess tillämpning utsträckes. Att denna åsigt, åtminstone
hvad den qvinliga uppfostran angår, egen giltighet, torde lika litet
kunna förnekas, som att eu läroanstalts beskaffenhet ytterst beror af den
anda, som föreståndare och lärare förstå att ingjuta i densamma. Härtill
kommer, att på den enskilda företagsamhetens väg flera högre läroverk för
qvinlig ungdom på senare tiden redan uppstått, hvilka med rätta tillvunnit
sig förtroende. Dessa läroverk äro i allmänhet upprättade i större städer,
men med ett stigande välstånd torde dylika på ännu flera ställen utan statens
mellankomst upprättas, samt de redan befintliga besökas af ett större
antal elever. Men då tillträdet till dessa läroanstalter, som endast uppehälles
af elevernas egna afgifter, för närvarande blott står de mera bemedlade
till buds, torde anspråken på staten i förevarande hänsende böra inskränkas
till åtgärder, som afse de mindre bemedlades delaktighet af en god
och grundlig elementarundervisning samt underlätta upprättandet af dylika
högre undervisningsanstalter för qvinlig ungdom å skilda orter af landet.
Ett obetingadt bifall till det framlagda förslaget kunde dessutom möjligen
hafva till följd, att de enskilda läroverkens antal minskades, hvarigenom anspråken
på statens bidrag till dylika kommunalskolor komme att än ytterligare
ökas. Det åsyftade målet, eller beredande af ökadt tillfälle för den
qvinliga ungdomen att inhemta kunskaper och bildning, skulle derföre, enligt
Riksdagens åsigt, säkrare ernås utan fastställande af så detaljerade vilkor
och bestämmelser, som i det nådiga förslaget innehållas. Riksdagen anser
i detta hänsende en sådan anordning vida lämpligare, att staten skulle åt
enskilda undervisningsanstalter, som deraf kunna vara i behof, lemna understöd
mot vilkor endast att skolafgifterna ej sättas utöfver ett visst maximum,
att åtskilliga frielever der emottagas, samt att berättelse årligen afgifves om
skolans verksamhet, hvilken för öfrigt bör vara underkastad offentlig kontroll.»
På grund häraf fann sig Riksdagen kunna bifalla den Kongl. propositionen
endast på det sätt, att för år 1875 på extra stat anvisades 30,000
kronor att användas till understöd, med högst 3,000 kronor till hvarje, åt
sådana högre skolor för qvinlig ungdom, hvilka efter vederbörandes hörande
pröfvades vara deraf i behof, under vilkor att elevernas årsafgifter icke be
-
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 13.
stämdes till högre belopp än 50 kronor, att frielever till antal, som af Kongl.
Maj:t bestämdes, vid skolan antoges, att årlig berättelse afgåfves öfver skolans
verksamhet samt att skolan vore underkastad den kontroll och de vilkor
i öfrigt, Kongl. Maj:t kunde finna godt bestämma.
Af den öfverblick öfver frågans gång, Utskottet härmed lemnat, torde
framgå med fullkomlig tydlighet: att Riksdagen börjat med att tänka sig
befrämjandet af den qvinliga ungdomens undervisning såsom en staten åliggande
angelägenhet; att, sedan Riksdagen litet närmare besinnat sig på saken,
den funnit sig böra inskränka statens ingripande för syftemålets vinnande
till en samverkan med vederbörande kommuner genom att understödja der
inrättade undervisningsanstalter för qvinnor; samt att, med öfvergifvande
äfven af denna ståndpunkt, Riksdagen slutligen bestämt sig för att befrämja
den qvinliga undervisningen genom att till förmån för de mindre bemedlade
på vissa vilkor understödja på den enskilda företagsamhetens väg uppkomna
läroanstalter för qvinlig ungdom i skilda delar af landet.
Den sålunda inslagna vägen har Riksdagen sedermera fullföljt. De
från början bestämda vilkoren hafva något ändrats, anslagssumman tid efter
annan ökats, men utgångspunkten är densamma. Det är åt »enskilda högre
skolor» understödet lemnas. Men allt efter som dessas antal stiger, stegras
ock krafven på statens understödsanslag; och sa uppstår slutligen fråga om
dessa enskilda skolor verkligen äro förtjenta af sagda understöd och om
deras verksamhet är sådan, att den utan närmare kontroll ma allt vidare
lemnas åt sig sjelf, utan att något men deraf må väntas uppstå. _
Då motionären hemställer om en utredning, huru undervisningen i berörda
skolor för närvarande bedrifves, och de resultat, som derigenom hittills
vunnits, vidrör han utan tvifvel ett från olika sidor med allt större allvar
framstäldt spörsmål. Från hufvudsakligen tvenne hall begär man uppmärksamhet
derå: från undervisningens och helsovårdens.
Säkerligen är det icke utan all grund man ifrågasätter, huruvida med
undervisningsplaner och lärokurser inom de enskilda flickskolorna allt är
väl bestäldt. Motionären synes härom hysa tvifvel och föreslår derför, att
den begärda utredningen jemväl må omfatta frågan, huru undervisningen enligt
hittills vunnen erfarenhet lämpligast bör ordnas. Såsom i det föregående
redan nämnts, hafva dock undervisningsplaner för flickläroverken redan blifvit
upprättade, ehuru hvarken Kongl. Maj:t förordnat eller Riksdagen ifrågasatt,
att de borde lända till efterrättelse för de af staten understödda skolorna.
Om man fortfarande vill undvika att, såsom 1873 års riksdag utlät sig,
fixera en bestämd organisation med deraf följande, för den individuella utvecklingen
hämmande likformighet, torde från sådan utgångspunkt åtgärder
i dylikt syfte icke heller böra nu ifrågasättas.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 13. 7
Men om det deremot skulle visa sig att flickskoleundervisningen
redan lider af en annan för lärjungarnes »individuella utveckling hämmande
likformighet», lärer nödvändigheten af dennas brytande icke böra allt för
länge förbises. I hundradetals hem har man redan länge haft en mindre
tillfredsställande erfarenhet af de resultat, som i antydda afseendet genom
undervisningen vunnits; och de spridda röster, som härom hörts yttra sig,
vänta ifrigt på en utredning, hvilken, enligt deras fasta öfvertygelse, blott
allt för visst skulle komma att vitsorda rigtigheten af deras meningar. Sedan
Ilertel 1881 offentliggjorde resultatet af sina undersökningar rörande sundhetstillståndet
i de högre skolorna för manlig och qvinlig ungdom i Köpenhamn,
har man känt farhågorna växa med hänsyn till de i vårt lands skolor
tilläfventyrs rådande förhållandena. Den danske författaren uppgifver i sitt
nämnda arbete, att af lärjungarne i de undersökta flickskolornas högre
klasser utgjorde de friska barnen det minsta antalet; klasser funnos, hvaruti
det fans mer än 70 procent sjukliga och sjuka. För att om möjligt erhålla
någon ledning vid bedömandet af tillståndet inom våra egna skolor har Utskottet
sökt att erhålla del af hvad de till läroverkskomité-utlåtandets bilaga
Lit. D hörande uppgifterna i detta afseende kunnat gifva vid handen; och har
Utskottet af de härvid benäget delgifna tabellerna inhemtat upplysningar, som
sätta behöfligheten af den utaf motionären begärda utredningen utom allt tvifvel.
Från den generaltabell, som rör sig om helsotillståndet bland 3,073, efter
åldersklasser ordnade lärjungar vid 35 af staten understödda högre läroverk
för flickor, tillåter sig Utskottet meddela: att af det i nedanstående tabell
upptagna antal lärjungar befunnos i sjunde lefnadsåret 64,3 proc. friska och,
med afdrag af ensamt närsynta, 28,(i proc. »långvarigt sjuka», d. v. s. behäftade
med en stadigvarande ohelsa; i åttonde året tillhörde 50 proc. hvartdera
slaget; i nionde året 52,4 proc. det förra, 47,6 proc. det senare; i tionde
43,2 proc. det förra, 55,7 proc. det senare; i elfte 38,5 proc. det förra, 59,7
proc. det senare. Allt skarpare blir det språk siffrorna tala. För tolfte
året uppvisa de 33,9 proc. friska och med nyss anmärkt undantag 64,8 proc.
sjuka; för trettonde stå 31,5 proc. friska mot 64,4 proc. sjuka; för fjortonde
30,6 proc. friska mot 63,i proc. sjuka; för femtonde året 29,9 proc. friska
mot 63,9 sjuka; för sextonde året 32,6 proc. friska och 62,5 proc. sjuka; för
sjuttonde året 23,5 proc. friska mot 68,5 proc. sjuka; för adertonde året 34
proc. friska mot 60,3 proc. sjuka; för nittonde året 28 proc. friska mot 60
proc. sjuka; för tjugonde året 9,1 proc. friska mot. 90,9 proc. sjuka och för
tjugondeförsta året samt deröfver 14,y proc. friska mot 71,4 proc. sjuka. De
danska förhållandena tyckas så mycket säkrare vara öfverträffade af våra egna,
som den danska för undersökning af sundhetstillståndet m. m. i skolorna tillsatta
kommissionen i sitt i Maj sistlidet år afgifna betänkande meddelar, att
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 13.
i flickskolor af ifrågavarande art de sjukas antal befunnits icke öfverstiga
39 procent.
Utskottet anser sig böra från ofvannämnda tabell låna äfven nedanstående
siffror. De torde tala tydligare än till och med de mest kraftigt
färgade ord.
Lidande af bleksot och hufvudvärk funnos följande antal lärjungar:
bleksot |
hufvudvärk |
bleksot |
hufvudvärk |
|||||
af 14 i |
7:de lefnadsåret |
7P |
proc. |
7,2 proc. |
af 435 i 15:de lefuads&ret |
40,2 proc. |
38,9 proc. |
|
„ 50 i |
8:de |
} 1 |
24 |
11 |
32 |
,, 285 i 16:de |
41,4 „ |
40,3 „ |
„ 145 i |
9:de |
26,2 |
21,4 „ |
„ 187 i 17:de |
40,6 „ |
38,5 ,, |
||
„ 271 i |
10:de |
n |
32,5 |
i1 |
25,5 |
,, 53 i 18:de ,, |
39,6 „ |
26,4 „ |
„ 330 i |
ll:te |
^ i |
32,7 |
31,2 „ |
,, 25 i 19;de |
48 |
48 |
|
,, 383 i |
12:te |
11 |
39,7 |
n |
37,9 „ |
,, 11 i 20:de ,, |
63,6 „ |
81,8 „ |
„ 435 i |
13:de |
11 |
38,2 |
40,7 „ |
,, 7 i 21:sta ,, |
42,8 „ |
28,6 „ |
|
„ 433 i |
14:de |
11 |
33,3 |
i > |
40 |
(och deröfver). |
Svårligen lärer kunna nekas, att ju icke de förhållanden, hvilka af de
anförda siffrorna angifvas, måste stå i nära beroende af lärjungarnes lif
ej blott i hemmet utan ock, ja, företrädesvis i skolan. Beskaffenheten af
dennas lokaler, af undervisningstid och lärokurser, liksom af andra på skolans
anordningar beroende omständigheter kan ej undgå att på lärjungarne
utöfva ett kraftigt inflytande vare sig till gagn eller skada; och huru än de
anförda tabellutdragen i sammanhang med andra uppgifter, hvilka icke varit
för Utskottet tillgängliga, må kunna uppfattas, torde dock så mycket af dem
otvetydigt framgå, att en noggrann utredning af förhållandet med undervisningen
»och dess resultat» inom våra högre enskilda flickskolor verkligen är
af behofvet påkallad.
Att redan nu yttra sig öfver den vid remissen af motionärens förslag
uppkastade frågan, huruvida icke statens goss-skolor borde öppnas äfven för
flickor, synes Utskottet mindre nödigt. Ändamålsenligheten af en sådan åtgärd
är säkerligen, minst sagdt, tvistig; och Utskottet föreställer sig, att så
länge ännu är oafgjordt, huruvida pedagogierna och de smärre elementarläroverken
böra bibehållas eller indragas, är utgångspunkten för den antydda
anordningen rätt sväfvande. Utskottet föreställer sig ock, att hvarje beslut
om gemensamma skolor för manlig och qvinlig ungdom bör föregås af en
från fysiologisk synpunkt skedd utredning om verkligen sådan likformighet
förefinnes i de båda könens utveckling, att likformighet i deras skolundervisning
icke kan antagas å dem utöfva menligt inflytande. Men den motion, som föreligger,
rör endast de enskilda högre flickskolarna och torde icke berättiga
Utskottet till framläggande af något skrifvelseförslag, som åsyftade ett slutgiltigt
ordnande af qvinnoundervisningsfrågan i hela hennes vidd.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 13. 9
Innan nödigt material härför blifvit samladt, och tillgodogjordt, anser
Utskottet också med rätt stor svårighet förbundet att med nödig klarhetens
tillnärmelsevis för sig uppgöra hvad i sagda syfte från statens sida i saken
kan höra göras eller låtas. Såsom i det föregående visats, har Riksdagen i
sitt bedömande af denna fråga ledts af skiftande meningar; och Utskottet
har häraf hemtat än ytterligare anledning för häfdandet af den åsigt, att
Riksdagen, förr än den satts i tillfälle att efter en omsorgsfull utredning af
frågan stadga sin uppfattning af densamma, icke hör genom något tillsvidare
mindre påkalladt nttalande binda sig med hänsyn till sitt framtida handlingssätt.
Det är fullkomligen klart, att Kongl. Maj:t eger för Riksdagen framlägga
de förslag, hvilka han finner nyttiga eller nödiga; dertill behöfverhan
ej af Riksdagen anmanas. En anhållan från Riksdagens sida att Kongl.
Maj:t måtte föreslå, huru den qvinligt ungdomens högre skolundervisning
lämpligast borde ordnas och af staten, der behofvet så fordrade, understödjas,
skulle kunna tolkas såsom en antydan af Riksdagen att den för sin del ansåge
sagde undervisning böra af staten organiseras och i större eller mindre
grad bekostas — något som dock i närvarande stund icke gerna kan förutsättas
vara Riksdagens mening. För undvikande af hvarje tvetydighet i
detta afseende och då främst af allt torde böra eftersträfvas det klargörande
af hithörande faktiska förhållanden, hvilket måste för den qvinligt
högre undervisningens ändamålsenliga ordnande utgöra en nödvändig förutsättning,
föreslår Utskottet,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, huru undervisningen
i de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom för
närvarande bedrifves och hvilka resultat af densamma
hittills vunnits samt af de upplysningar, som genom undersökningen
erhållits, gifva Riksdagen del.
Stockholm den 17 Mars 1885.
På Utskottets vägnar:
SIGFRID WIE SEL GREK.
Bill. till JRilcsd. Prat. 1885. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Käft.
2