Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

B

N:0 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Febr. 1885, kl. 1 e. na.

Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 2, i anledning af väckt motion om aflåtande till
Kongl. Maj:t af skrifvelse i fråga om inskränkning af
rättigheten att låta nötboskap beta på ohägnad skogsmark,
som anses vara till gemensamt mulbete upplåten.

På sätt motionären Herr Stjernspetz i sin motion, N:o 22, anfört,
väcktes vid 1874 års riksdag inom så väl Första som Andra Kammaren
flere motioner, afseende att minska den skada, som förorsakas å
ungskog af hemdjurs betning å gemensam skogsmark. Dessa motioner
remitterades till särskild! Utskott, enligt hvars utlåtande i ämnet, N:o
4, Riksdagen den 6 Maj samma år beslöt aflåtande till Kongl. Maj:t af
en skrifvelse, deruti Riksdagen i underdånighet anhöll, det Kongl. Maj:t
täcktes, efter landstingens hörande, taga i öfvervägande, huruvida för
landstingsområde eller viss del deraf bör förordnas om en efter ortförhållandena
lämpad inskränkning i rättigheten att låta får och getter
beta å skogsmark, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten på
grund af 2 mom. i 5 § af Kongl. förordningen den 21 December 1857,
om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet;
och sedan landstingen blifvit häröfver hörda, utfärdades
Kongl. kungörelsen den 28 Januari 1876, hvarigenom, till skydd för
skogens återväxt, till efterrättelse från 1877 års början förornades att
å ohägnad mark, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten,
skall, derest samtlige delegare ej annorlunda öfverenskomma, betande
vara förbjudet: i Stockholms län af getter och under tiden från årets

4 Första Kammarens Tillfälliga Utsicotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

början till den 15 Juni af får; i IJpsala län af getter och under årets
första hälft af får; i Södermanlands, Östergötlands, Vestmanlands och
Gefleborgs län af getter och före den 15 Juni af får; i Jönköpings län
af getter och före den 1 Juni af får; i Kronobergs län före den 15 Juni
af getter och får; i Kalmar läns norra landstingsområde, Örebro och
Elfsborgs län af getter och under årets första hälft af får; i Kalmar
läns södra landstingsområde under årets första hälft af getter och får;
i Gotlands och Norrbottens län af getter och i Hallands, Skaraborgs,
Vermlands samt Göteborgs och Bohus län af getter och får; dock att
det icke är delegare i betesmarken förmenadt att å sitt eget område
beta getter och får, så vida han om dem håller sådan vård, att de icke
inkomma på annans område; hvarförutan Konungens Befallningshafvande,
derest i något af nämnda län jemkning i den sålunda stadgade
fridlysningstiden skulle för något år finnas af särskilda förhållanden
påkallad, eger att derom hos Kongl. Maj:t gorå anmälan.

I Riksdagens skrifvelse af den 20 Maj 1874 anföras såsom skäl
för bifall till skrifvelsen hufvudsakligen:

att de vid Riksdagen genom enskilda motioner, i syfte att bereda
skydd för skogskulturen, gjorda framställningar om upphäfvande
af bestämmelsen i 2 mom. af 5 § stängselförordningen, att der stängsel
ej finnes emellan egor, som utgöras af skog, utmark eller beteshage
å båda sidor, marken skall anses vara till gemensamt mulbete
upplåten, väl ej borde vinna bifall, enär den gemensamma betesrättens
upphörande sannolikt skulle antingen hindra allt betande å mark, som
var i fråga, eller ock, till skada för skogen, föranleda betydlig tillökning
af stängsel utöfver hvad under gällande förhållanden egde rum,
hvaremot en inskränkning i nämnda betesrätt syntes kunna till allmän
båtnad åstadkommas;

att — enär ostridigt vore att största skadan å de späda skogsplantorna
gjordes icke af de större kreaturen, utan af de smärre, såsom
får och i synnerhet getter, samt att skadan af betningen vore vida
större under våren och försommaren än under den öfriga delen af året
— det af motionärerne afsedda ändamålet, skydd för skogsåterväxten,
således kunde i väsentlig mån och utan betydande olägenheter vinnas
genom förbud mot utsläppande af får och getter åtminstone under våren
och försommaren å den mark, som på grund af 2 mom. 5 § stängselförordningen
anses vara till gemensamt mulbete upplåten;.

samt att det läge i sakens natur, att sådan fridlysningstid icke
lämpligen kunde vara densamma för hela riket.

Motionären, som anser otvifvelaktigt, att ofvannämnda Kongl.
kungörelse den 28 Januari 1876 gagnat skogskulturen, och att tiden är

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 5

inne att lagstadga en lämplig inskränkning i betesrätten å ohägnad
mark äfven för nötkreatur, föreslår nu Riksdagen att hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter landstingens hörande, taga i
öfvervägande, huruvida för landstingsområde eller viss del deraf bör
förordnas om en efter ortförhållandön lämpad inskränkning i rättigheten
att låta nötboskap beta å skogsmark, som anses vara till gemensamt
mulbete upplåten på grund af 2 mom. i 5 § af stängselförordningen,
samt anför, att tvånget att hålla getter och får inom hus eller
i afstängda beteshagar tills fram på sommaren verkat derhän, att i
stället på gemensam skogsmark så mycket tidigare utsläppas äldre och
yngre nötkreatur, hvilka åstadkomma nästan lika stor skada å ungskogen
och förderfva mulbetet, hvadan ock dessa förhållanden föranledt
så väl staten som enskilda skogsegare att allt mera afstånga sina skogsmarker
med stor kostnad för dem sjelfva och till skada för dem, som
å den gemensamma marken brukat beta sina kreatur.

Då de skål, som anförts för Riksdagens skrifvelse angående inskränkning
i betesrätten å gemensam ohägnad skogsmark för får och
getter, synas Utskottet i väsentlig mån gällande jemväl angående rätt
till betning å sådan mark af nötkreatur, samt hvad motionären i öfrigt
anfört till stöd för motionen är värdt beaktande, får Utskottet föreslå,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla det Kongl. Maj:t täcktes, efter landstingens
hörande, taga i öfvervägande, huruvida för
landstingsområde eller viss del deraf bör förordnas
om en efter ortförhållandena lämpad inskränkning i
rättigheten att låta nötboskap beta å skogsmark, som
anses vara till gemensamt mulbete upplåten, på grund
af 2 mom. i 5 § af Kongl. förordningen den 21 December
1857, om egors fredande emot skada af annans
hemdjur och om stängselskyldighet.

Stockholm den 24 Februari 1885.

På Utskottets vägnar:

W. STRÅLE.

Bill. titt Rihsd. Prof. 1885. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 3 Höft.

2