Struts-Utskottets Utlåtande N:o 48.
1
N:o 48.
Ant. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1885, kl. 1 e. in.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma,j:ts proposition angående inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves
under enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet
till skattesåld kronoegendom. (I, A.)
Med åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver finansärenden
för den 20 Februari innevarande år, har Kongl. Maj:t i en till Riksdagen
samma dag afbiten proposition (N:o 30) föreslagit Riksdagen att besluta:
l:o) att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom köp, byte
eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets
eller inrättnings ego och icke blifvit med jordeganderätten förenade,
äfvensom ej mindre den kronotionde, hvilken åtföljer patronaträtt inom
vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafves och
utgår af jord, till hvilken tiondetagare!! ej innehar eganderätt, än ock
den rätt till arbete eller hofveri, som på grund af skattebref ännu utgöres
till egare af skattesåld kronoegendom från hemman och lägenheter,
hvilka ej till egendomen höra, må i mån som vederbörande egare
derom framställa anbud, sedan behörig utredning om utskyldernas eller
besvärens rätta natur och belopp egt rum, för statsverkets räkning inlösas,
räntorna och kronotionden, sedan deras värde efter medeltalet
af 1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning
af 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre,
blifvit kapitaliseradt efter fyra för hundrade, med det sålunda erhållna
kapitalbelopp, samt arbets- eller hofveriskyldigheten med ett belopp,
som efter en räntefot af fyra för hundrade motsvarar kapitalvärdet å
Bill. Ull Riksd. Prof. 18Sä. 4 Sami. I Afd. 39 Haft. 1
2
Stats-Vtikottets Utlåtande N:o 48.
nämnda skyldighets årliga värde, bestämdt i den ordning, som i 7:de
punkten af Kongl. förordningen den 15 Juni 1883 angående reglering
af arbets- eller hofveriskyldigheten till vissa kronans egendomar i Skåne
är föreskrifven för beräknande af ersättning till arrendator af kronoegendom
för afstående af arbets- eller hofveriskyldighet till densamma;
2:o) att, der arbets- eller hofveriskyldigheten icke är bestämd eller
utgöres med sådan tjenstbarhet, hvarå värde i markegångstaxan ej är
upptaget, den, som eger rätt till arbetet, skall, då han erbjuder staten
detsamma till inlösen, förete en med de arbetsskyldige träffad öfverenskommelse
om ifrågavarande skyldighets storlek, uttryckt i sådana dagsverken,
som i markegångstaxan förekomma, hvarefter, och sedan berörda
öfverenskommelse med hänsyn till kronans deraf beroende rätt
blifvit granskad och godkänd, densamma skall tjena till beräkningsgrund
för löseskillingens bestämmande enligt föreskrifterna i nästföregående
punkt;
3:o) att inlösta räntor och kronotionde skola, med iakttagande af
de beräkningsgrunder, som gälde för utgörande af kronans räntor och
tionde näst före utfärdandet af Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855
angående de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling,
omsättas enligt föreskrifterna i nämnda Kongl. kungörelse och
Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 samt till statsverket utgöras för
tiden från räntornas och kronotiondens indragning, hvarvid för desamma
gälla enahanda bestämmelser, som för annan till staten utgående
grundskatt;
4:o) att inlöst arbets- eller hofveriskyldighet skall upphöra och afgäld
enligt föreskrifterna i ofvannämnda Kongl. förordning den 15 Juni
1883 de arbetsskyldige hemmanen och lägenheterna åsättas samt jemte
den för arbetsskyldigheten afkortade ränta till statsverket utgöras efter
enahanda bestämmelser, som gälla för annan till statsverket ingående
afgäld för upphörd arbets- eller hofveriskyldighet;
5:o) att skattefrälsehemman, hvars ränta blifvit inlöst till kronan,
skall i jordeboken omföras till skatte;
G:o) att vederbörande, som vill begagna sig af den sålunda bestämda
inlösen, skall, inom ett år efter förordningens utfärdande, derom hos
Kammarkollegium göra anmälan, hvarefter kollegium har att i hvarje
fall pröfva befogenheten af det väckta anspråket och bestämma beloppet
af den lösesumma, som enligt ofvan stadgade grunder bör utgå, samt
Statskontoret sedermera på kollegii framställning besörja utbetalning i
vederbörlig ordning af den bestämda lösesumman; börande, der inlösen
eger rum, räntan, tionden eller rättigheten till arbete af säljaren från
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48.
3
trädas med nytt kalenderår, och köpeskillingen till honom utbetalas vid
början af det år, från och med hvilket frånträdandet eger rum;
7:o) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af här
ofvan stadgade grunder för inlösen af ifrågavarande utskylder och besvär
kunna finnas erforderliga, må af Kongl. Maj:t meddelas;
och har Kongl. Maj:t slutligen föreslagit, att de belopp, som för
utskyldernas och besvärens inlösande kunde ifrågakomma att af statsmedel
gäldas, måtte förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten
borde hos Riksdagen till ersättande anmälas.
Stats-Utskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, får till en början erinra om, att 1884 års
Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 Maj nämnda år i anledning
af enskilde motionärers förslag i förevarande ämnen anfört, att,
jemväl oberoende af frågan om grundskatternas afskrifning, rättvisa
och billighet påkallade, att ifrågavarande rånte- och tiondegifvare genom
deras utskylders inlösen till staten och fixering i penningar bereddes
samma förmåner, som redan kommit öfrige grundskattegifvare till de!.
Ett beslut om inlösen af ifrågavarande utskylder, hvilken åtgärd kunde
tänkas såsom för rånte- och tiondeegaren antingen obligatorisk eller frivillig,
syntes dock böra föregås af eu närmare utredning angående de
vilkor och föreskrifter, som i ena eller andra fallet erfordrades, än som
kunde inom Riksdagen åstadkommas, hvadan Riksdagen anhöll, att Kongl.
Maj:t efter förutgången utredning täcktes vidtaga åtgärder för att cj
mindre de räntor ä skattefrälsehemman, Indika genom köp, byte eller
gåfva kommit från kronan i enskild persons hand och icke blifvit med
jordeganderätten förenade, än äfven den kronotionde, hvilken åtföljde
patronaträtt inom vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt
innehades, måtte emot full ersättning till rånte- eller tiondeegarne
varda af statsverket inlösta samt derefter omsatta enligt föreskrifterna
i nådiga kungörelsen den 11 Maj 1855 och nådiga förordningen den 23
Juli 1869.
Enligt hvad Herr Statsministern till förenämnda statsrådsprotokoll
anfört, hade de öfverlåtelser, hvarigenom ifrågavarande räntor och tionde
kommit, från kronan i enskild ego, icke varit beroende af ränte- eller
tiondegifvarens samtycke, och denne hade, om sådan öfverlåtelse cj egt
rum, icke haft att, såsom nu vore fallet, utgöra sina omförmälda utskylder
efter markegång eller in natura, utan redan varit i åtnjutande
af samma förmån, som genom grundskatternas omsättning till penningar
i senare tider kommit öfrige ränte- och tiondegifvare till del. På grund
deraf ansåge Herr Statsministern lika med Riksdagen rättvisa och billig
-
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48.
het påkalla, att åtgärder vidtoges för att bereda nu ifrågavarande ränteoch
tiondegifvare den af Riksdagen åsyftade förmån, och detsamma gälde
äfven om den arbets- eller hofveriskyldighet, som till skattesåld kronoegendom
i Skåne utgjordes af hemman och lägenheter, hvilka. ej hörde
till egendomen. Det förslag, Kong]. Magt aflåtit till innevarande Riksdag
om nedsättning med 30 procent i de nu af viss jord utgående grundskatter,
gjorde det än mera angeläget, att den i Riksdagens ofvanberörda
skrifvelse väckta fråga vunne skyndsam behandling, för att icke den ogynsamma
ställning, hvari de, som hade att utgöra sina grundräntor till enskilde,
redan befunne sig, måtte blifva ännu mera försämrad i förhållande till
de vilkor, som efter en nedsättning i grundskatten skulle gälla för öfriga
egare af skattehemman. Men man borde i första rummet söka att åt
staten åter förvärfva ifrågavarande räntor, kronotionde och arbetssk}ddighet
medelst frivilliga aftal med rånte- och tiondetagarne och endast
i den mån sådant visade sig icke kunna ske tillgripa expropriation af
rånte- och tiondegifvarnes rätt såsom en yttersta nödfallsutväg. — Vid
anordnande af en inlösen medelst frivilligt aftal af merberörda utskylder
och tjenstbarhet^ vore den frågan af öfvervägande betydelse, till
hvilket belopp löseskillingen borde bestämmas, för att det med åtgärden
åsyftade mål måtte uppnås, naturligtvis utan att statsverket öfver höfvan
betungades. I detta hänseende måste man taga i betraktande, att
frälseränta och kronotionde vore för den enskilde egaren att anse såsom
eu af de säkraste inkomstarter som funnes, och att detta slags inkomst,
såsom till hufvudsak!igaste delen beroende af årlig markegång, hittills
vant, i jembredd med donna, underkastad en under tidernas lopp fortgående
stegring. Äfven borde hänsyn tagas till den räntefot, som vid
kapitalplacering mot första klassens säkerheter under senare tider betingats.
Med ledning häraf borde, så vida man ville bereda framgång
åt den ifrågasatta lösningen medelst frivilligt aftal, eu räntefot af fyra
procent läggas till grund för kapitaliseringen af frälseräntornas årsbelopp,
eller med andra ord inlösningssumman bestämmas till tjugufem
gånger utskyldernas årliga värde. Ehuru inlösen i sådant fall kunde
synas ställa sig icke obetydligt drygare för statsverket än skattekomitén
föi utsatt, då den ansett inlösningssumman böra sättas till samma belopp
som frälseränta^ taxeringsvärde, hvilket, såsom kändt, enligt bevillningsförordningen
§ 3 upptages till tjugu gånger räntans årliga belopp,
kunde det icke få anses gifvet, att kostnaderna i det hela skulle blifva
billigare enligt komiténs förslag. Detta innefattade nemligen, att, om
icke räntetagare!! nöjdes med den bestämda lösningssumman, frälseräntans
kapitalvärde skulle bestämmas af gode män efter samma grun
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48.
5
der, som gälde vid expropriation af jord för allmänt behof. Det läte
näppeligen antaga sig, att en sådan värderingsnämnd i allmänhet skulle
bestämma lösesumman lägre än till 25 gånger räntans årliga belopp,
och någon frivillig inlösen komrae då i regeln ej i fråga. Men dertill
komme, att, så snart expropriationsförfarandet skulle tillämpas, staten
finge vidkännas kostnaderna för de värderingar genom gode män, hvilka
skulle företagas, under det att en dylik utgift ej förekomme vid den på
frivillig väg skeende inlösningen.
Hvad vidare anginge frågan om beredande af medel för inlösen af
omförmälda utskylder, så kunde det för närvarande icke närmare än
vid föregående i detta afseende anstälda kalkyler beräknas, till hvilket
belopp dessa utskylder årligen uppginge och till hvilken siffra de följaktligen
belöpte sig, kapitaliserade efter den nu föreslagna grunden. Beräknande
att statens utgift för dessa utskylders inlösen närmade sig fyra
millioner kronor, ansåge Herr Statsministern naturligt, att denna utgift
borde fördelas på flera års budgeter, ehuru beloppet borde af Statskontoret
kunna förskjutas i mån tillfälle till inlösen erbjöde sig. lill
bestridande af dessa förskott egde Statskontoret ock erforderliga
tillgångar, i hvilket afseende Herr Statsministern hänvisade dertill, att
det senast förflutna årets eller 1884 års öfverskott, hvilka vid statsregleringens
uppgörande beräknats till 6,400,000 kronor och antagligen efter
räkenskapernas afslutande skulle befinnas icke obetydligt öfverstiga
nämnda siffra, vore odisponerade och sålunda kunde användas såsom eu
kassareserv, hvilken satte Statskontoret i tillfälle att förskjuta de belopp,
som erfordrades till ifrågakommande liqvider för inlösen af nu omförmälda
räntor och tionde. Statskontoret borde derföre erhålla ett bemyndigande
i sådant afseende, och de förskjutna beloppen borde sedermera
få anmälas hos Riksdagen till ett successivt ersättande.
Om, såsom nu föreslagits, inlösningen gjordes beroende af den enskilde
räntetagare^ frivilliga anmälan om räntans öfverlåtande till staten,
måste i hvarje särskild! fall inom Kammarkollegium utredning ega
rum rörande utskyldernas natur, och likaså en uträkning göras öfver
lösesummans rätta belopp efter de faststälda grunderna. Enär Kammarkollegium
måste bära ansvaret för denna utredning och uträkning, hvilka
läge till grund för inlösningsbeslutet, vore egentligast, liksom det vore
förenadt med minsta omgång, att detta verk också pröfvade ansökningarne
om inlösen. Att en bestämd tid blifvit föreslagen, hvarinom anmälan
om inlösen borde göras, härrörde deraf, att det måste vara angeläget
att så mycket som möjligt påskynda genomförandet af inlösningen,
för att den likställighet man ville bereda ifrågavarande rånte- och tionde
-
6
Stats-lits kottets Utlåtande N:o 48.
gifvare med dem, hvilka utgjorde sina skatter direkte till statsverket,
måtte kunna snarast möjligt komma dem allesammans till godo. Derest
det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen icke skulle på frivillighetens
väg kunna genomföras, blefve det nödigt att vidtaga särskilda
åtgärder i fråga om de qvarstående skattefrälseräntorna antingen under
form af deras exproprierande eller också på det sätt, att staten öfvertoge
de skattskyldiges förpligtelse!’ gent emot ränteegaren, i hvilket
senare fall man naturligtvis också kunde bereda de skattskyldige den
åsyftade förmånen, ehuru ett dylikt tillvägagående, som innefattade att
liksom göra statsverket för all framtid skattskyldigt till enskilda personer,
så väl derför som ur administrativ synpunkt vore mindre lämpligt
än frälseräntornas inlösen af staten. Då man emellertid, äfven med antagande,
att ett af staten beredt tillfälle för de enskilde att på fullt
skäliga vilkor få dessa räntor inlösta i regeln skulle villigt af dem tagas
i akt, måste förutse, att andra bestämmelser kunde påkallas för hvad
som ej på frivillighetens väg läte sig ordna, läge äfven deri ett bestämdt
skäl för att söka påskynda den frivilliga inlösningen.
. I likhet med hvad nästlidet års Riksdag uti den i förevarande ämne
aflåtna skrifvelse anfört, har Utskottet ansett rättvisa och billighet fordra
ifrågavarande besvärs fixering oberoende af frågan om nedsättning i
grundskatterna; och har Utskottet funnit det af Kongl. Maj:t framlagda
förslag till detta måls vinnande innebära väsentliga fördelar. Då Utskottet
alltså ansett, att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, ofvannämnda räntor, kronotionde
och arbetsskyldighet böra, så vidt ske kan, medelst frivilliga aftal
åt staten åter förvärfvas, har Utskottet funnit önskvärdt, att vederbörande
rånte- och tiondetagare i möjligaste mån beredes tillfälle att
utan omgång begagna sig af den föreslagna inlösningen, hvadan Utskottet
förestält sig, att anmälan om inlösen lämpligen borde kunna få ega rum
förutom, såsom Kongl. Maj;t föreslagit, hos Kammarkollegium jemväl
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen; men då Kongl. Maj;t icke
torde underlåta att vidtaga alla de åtgärder, som må befinnas tjenliga
till omförmälda syftes ernående, har Utskottet saknat anledning att förorda
särskildt tillägg till hvad Kongl. Maj:t i punkt 6:o af förevarande
proposition föreslagit angående anmälan om begagnande af den ifrågasatta
rätten till inlösen.
Med afseende å hvad sålunda förekommit och under hänvisande till
hvad i öfrigt finnes uti ofvan åberopade statsrådsprotokoll meddeladt,
får Utskottet hemställa:
Do) att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka
genom köp, byte eller gåfva kommit från kronan i en
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48.
7
skild persons eller verks, menighets eller inrättnings
ego och icke blifvit med jordeganderätten förenade,
äfvensom ej mindre den kronotionde, hvilken åtföljer
patronaträtt inom vissa församlingar eller under annan
enskild eganderätt innehafves och utgår af jord, till
hvilken tiondetagaren ej innehar eganderätt, än ock
den rätt till arbete eller hofveri, som på grund af
skattebref ännu utgöres till egare af skattesåld kronoegendom
från hemman och lägenheter, hvilka ej till
egendomen höra, må i mån som vederbörande egare derom
framställa anbud, sedan behörig utredning om utskyldernas
eller besvärens rätta natur och belopp egt rum, för
statsverkets räkning inlösas, räntorna och kronotionden,
sedan deras värde efter medeltalet af 1874—1883 årens
markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8
öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten
för hafre blifvit kapitaliseradt efter fyra för hundrade,
med det sålunda erhållna kapitalbelopp, samt arbetseller
hofveriskyldigheten med ett belopp, som efter en
räntefot af fyra för hundrade motsvarar kapitalvärdet
å nämnda skyldighets årliga värde, bestämdt i den ordning,
som i 7:de punkten af Kong!, förordningen den
15 Juni 1883 angående reglering af arbets- eller hofveriskyldigheten
till vissa kronans egendomar i Skåne
är föreskrifven för beräknande af ersättning till arrendator
af kronoegendom för afstående af arbets- eller
hofveriskyldighet till densamma;
2:o) att, der arbets- eller hofveriskyldigheten icke
är bestämd eller utgöres med sådan tjenstbarhet, hvarå
värde i markegångstaxan ej är upptaget, den, som eger
rätt till arbetet, skall, då han erbjuder staten detsamma
till inlösen, förete eu med de arbetsskyldige träffad
öfverenskommelse om ifrågavarande skyldighets storlek,
uttryckt i sådana dagsverken, som i markegångstaxan
förekomma, hvarefter, och sedan berörda öfverenskommelse
med hänsyn till kronans deraf beroende
rätt blifvit granskad och godkänd, densamma skall
tjena till beräkningsgrund för löseskillingens bestämmande
enligt föreskrifterna i nästföregående punkt;
3:o) att inlösta räntor och kronotionde skola, med
8
Stats-Utskottels Utlåtande N:o 48.
iakttagande af de beräkningsgrunder, som gälde för
utgörande af kronans räntor och tionde näst före utfärdandet
af Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 angående
de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning
och förenkling, omsättas enligt föreskrifterna
i nämnda Kongl. kungörelse och Kongl. förordningen
den 23 Juli 1869 samt till statsverket utgöras för tiden
från räntornas och kronotiondens indragning, hvarvid
för desamma gälla enahanda bestämmelser, som för
annan till staten utgående grundskatt;
4:o) att inlöst arbets- eller hofveriskyldighet skall
upphöra och afgäld enligt föreskrifterna i ofvannämnda
Kongl. förordning den 15 Juni 1883 de arbetsskyldiga
hemmanen och lägenheterna åsättas samt jemte den
för arbetsskyldigheten afkortade ränta till statsverket
utgöras efter enahanda bestämmelser, som gälla för
annan till statsverket ingående afgäld för upphörd arbets-
eller hofveriskyldighet;
5:o) att skattefrälsehemman, hvars ränta blifvit inlöst
till kronan, skall i jordeboken omföras till skatte;
6:o) att vederbörande, som vill begagna sig af den
sålunda bestämda inlösen, skall, inom ett år efter förordningens
utfärdande, derom hos Kammarkollegium
göra anmälan, hvarefter kollegium har att i hvarje fall
pröfva befogenheten af det väckta anspråket och bestämma
beloppet af den lösesumma, som enligt ofvan
stadgade grunder bör utgå, samt Statskontoret sedermera
på kollegii framställning besörja utbetalning i
vederbörlig ordning af den bestämda lösesumman; börande,
der inlösen eger rum, räntan, tionden eller
rättigheten till arbete af säljaren frånträdas med nytt
kalenderår, och köpeskillingen till honom utbetalas
vid början af det år, från och med hvilket frånträdandet
eger ruin;
7:o) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning
af här ofvan stadgade grunder för inlösen af
ifrågavarande utskylder och besvär kunna finnas erforderliga,
må af Kongl. Maj:t meddelas;
samt slutligen, att de belopp, som för utskyldernas
och besvärens inlösande kunna ifrågakomma att af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48.
9
statsmedel gäldas, må förskjutas af tillgängliga medel,
hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande
anmälas.
Stockholm den 1 Maj 1885.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
2
Bih. till Bilcsd. Prof. 1885. 4 Sami. 1 Afcl. 39 Häft.