Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
1
N:0 27.
Ank. till Riksd. Kansli den lft April 1885, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter
äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande
ämnen.
(I. A.)
Uti en till Riksdagen aflåten proposition (Nio 16) af den 9 Januari
innevarande år har Kongl. Maj:t, under förmälan att Kongl. Maj:t vore
sinnad att samma dag afgifva proposition med förslag till ny värnpligtslag,
och för att samtidigt bereda lindring i de på viss jord hvilande
grundskatter, föreslagit Riksdagen att, för den händelse Riksdagen
godkände sistnämnda proposition, jemväl besluta:
l:o) att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans
jordeböcker och räkenskaper skola sammanföras till en summa
under benämning grundskatt;
2:o) att nedsättning uti den kronan behållna grundskatt å hemman
och lägenheter af skatte eller frälse natur, å sådana hemman och
lägenheter af krono natur, som enligt hittills gällande föreskrifter
kunna till skatte köpas, å ecklesiastikstatens boställen samt å hemman
och lägenheter, som innehafvas af enskildt verk, menighet eller inrättning,
likasom ock uti presternas utlagor skall ega rum med trettio
procent af grundskattens eller utlagornas belopp, hvilken nedsättning
skall inträda från och med år 1886;
3:o) att, der vid beräknande af nedsättning i grundskatt för hemman
eller lägenhet eller i presternas utlagor bråk af öre uppkommer,
Bih. till Riksd. Prof. 1S85. 4 Sami. 1 Afä. 23 Häft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
det belopp, hvarmed nedsättningen skall ega rum, höjes till närmast
högre öretal;
4:o) att från den i punkten 2:o här ofvan stadgade nedsättning
skola undantagas hospitalens med ingången af år 1877 till statsverket
indragna frälseräntor och andra afgälder af fast egendom;
5:o) att grundskatt å statens utarrenderade egendomar skall, der
nu gällande arrendekontrakt sådant föreskrifva, oafkortadt utgöras,
intilldess vid upprättande af nya kontrakt om dessa egendomar eller
deras disponerande på annat sätt grundskatten kan utan förlust för
statsverket upphöra;
6:o) att grundskatt å civila boställen skall med ingången af år
1886 helt och hållet upphöra; den kronan behållna grundskatt af dessa
egendomar dock endast så vida densamma kan statsverket ersättas
genom en motsvarande minskning i vederbörande embets- eller tjenstemans
penningeaflöning;
7:o) att sådan i kronans jordeböcker och räkenskaper upptagen
grundskatt å ecklesiastika boställen samt å hemman och lägenheter
tillhöriga enskildt verk, menighet eller inrättning, som är vederbörande
boställsinnehafvare eller hemmanets egare anordnad, skall med ingången
af år 1886 ur jordeböcker och räkenskaper uteslutas;
8:o) att någon lindring icke medgifves i de skogsräntor, som utgöras
för områden, hvilka i ersättning för privilegierad stockfångst
blifvit åtskilliga sågverk i de norra länen upplåtna; börande, då skogsområden
hädanefter upplåtas till ersättning för privilegierad stockfångst,
desamma icke vidare till hemman indelas, utan enligt hittills gällande
stadgar alltid åsättas skogsränta;
9:o) att de till båtsmansrustningen i Blekinge anordnade tillskottsräntor
skola med ingången af år 1886 till statsverket indragas emot
ersättning till vederbörande rust- och rotehållare, enligt hvad i sammanhang
med frågan om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
stadgas;
10:o) att nedsättningen i grundskatten å de under bruk skatteköpta
hemman skall tillgodokomma åbon;
ll:o) att jemväl i ny eller tillökad grundskatt, hvars utgörande
ifrågakommer först för tiden efter 1886 års början, nedsättning medgifves
i de fall och med det belopp, som i punkten 2:o bestämmas;
12:o) att hvad i punkten 2:o är stadgadt rörande nedsättning i
grundskatt äfven skall tillämpas å:
a) drängespanmålen och hjelpedagsverkena i Färentuna härad af
Stockholms län; börande, innan lindring i hjelpedagsverkena beräknas,
dessa omsättas till penningar i den ordning, som angående de i ordi
-
Stats-Utskottets Utlåtande A7:o 27.
3
narie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling är i Kongl.
kungörelsen den 11 Maj 1855 stadgad;
b) till statsverket ingående afgäld för upphörd arbets- eller hofveriskyldighet;
och
c) arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu utgöres till någon
statens egendom; och bör i detta fall lindring beredas på det sätt, att
egare eller innehafvare af hemman och lägenhet, som har ett dylikt
åliggande, så länge detsamma fortfar, derför årligen undfår ett belopp,
motsvarande den enligt punkten 2:o bestämda nedsättning å arbetseller
liofveriskyldighetens med tillämpning af medeltalet af 1874—1883
årens markegångspris uträknade värde;
13:o) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna
angående lindring i grundskatten kunna finnas erforderliga,
må af Kongl. Maj:t meddelas;
Och har Kongl. Maj:t slutligen föreslagit, att de belopp, som på
grund af ofvanstående punkt 12:o lit.t. c) kunde ifrågakomma att af
statsmedel gäldas, måtte förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter
förskotten borde hos Riksdagen till ersättande anmälas.
Stats-Utskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, har i sammanhang med densamma behandlat
jemväl nedannämnda, inom Riksdagens kamrar väckta och till Utskottet
remitterade motioner rörande förevarande ämne, nemligen:
inom Första Kammaren:
motion N:o 9 af Herr Friherre 11. M. Klinckowström med förslag,
att Riksdagen icke måtte medgifva en partiel afskrifning för en gång
af grundskatter och indelningsverk, såsom Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslagit;
motion N:o 11 af Herr C. E. Casparsson, som hemstält, att Riksdagen
måtte för sin del besluta,
l:o) att den del af hemmans eller skattlagd lägenhets till kronan
utgående ränta och kronotionde, som öfverstege en half procent af det
hemmanet eller lägenheten senast åsätta taxeringsvärdet, skall eftergifvas
genom det Överskjutande räntebeloppets afskrifning under år
1886; skolande dock det afskrifningsbara beloppet minskas med en
4
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27.
tiondedel, motsvarande räntan å jordfastighetens genom afskrifniugeu
ökade kapitalvärde;
2:o) att räntan ock kronotiondens sammanlagda belopp skall tagas
i beräkning vid bestämmandet af den del, som må afskrifvas, och det
sålunda uppkommande beloppet afskrifvas å räntan, men icke å kronotionden,
som bör lemnas orabbad;
3:o) att de till båtsmansrustningen anordnade tillskotts- och
tillgiftsräntor, som icke blifvit till statsverket indragna, må efter ofvan
nämnda grunder åtnjuta afkortning och vederbörande rusthållare af
statsverket erhålla ersättning;
4:o) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t behagade låta utreda och beräkna den minskning i statsverkets
inkomster, som en ytterligare afskrifning af den del af grundskatten,
hvilken öfverstiger en tredjedels och en fjerdedels procent af
den med grundskatt belagda jordens senast åsätta taxeringsvärde,
komme att medföra, och derefter till Riksdagen göra den framställning,
hvartill utredningen och statsverkets finansiella ställning må föranleda;
motion N:o 48 af Herr J. E. Nyström, som hemstält, att, under
förutsättning att vissa, i särskild motion föreslagna ändringar i bevillningsförordningen
vunne Riksdagens bifall, mantals- och jordeboksräntorna
samt tionden måtte aflyftas från jorden; samt
inom Andra Kammaren:
motion N:o 72 af Herr A. G. Jönsson i Mårarp, som föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om förslag
till lag i syfte, bland annat, att så kallad grundränta aflyftades från
de hemman, som dermed vore betungade, på det sätt att af den kapitaliserade
skattesumman en tredjedel på en gång afskrefves och de återstående
två tredjedelarne inbetalades till statsverket på en tid af 15 år
med en femtondedel af återstående summan, tills skulden blefve betald;
motion N:o 76 af Herr A. P. Danielson med förslag att från och
med år 1886 nedsättning skulle ske af trettio procent å den kronan
behållna ränta och kronotionde af frälse-, skatte- och kronohemman och
lägenheter, i enlighet med det af 1883 års Särskilda Utskott framlagda
förslag till lag angående afskrifning af den å viss jord Infilande grundskatt
och deri framstälda särskilda föreskrifter;
motion N:o 113 af Herr Jöns Rundbäck m. fl., som hemstält, att
Riksdagen måtte, i enlighet med i motionen särskild! angifna, här nedan
vidare omförmälda grunder för aflösningsförslaget, med afslag af Kongl.
Maj:ts proposition om nedsättning af 30 procent af grundskatterna med
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
5
dervid fastade vilkor och förbehåll i afseende på värnpligten, för sin
del besluta, att af grundskatterna skulle afskrifvas 10 procent och att
återstående 90 procent skulle aflösas i enlighet med ofvan nämnda
grunder, samt, under förutsättning af bifall härtill, i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anmäla detta beslut, med anhållan, det Kongl.
Maj:t täcktes taga frågan under ompröfning och om möjligt till nästa
Riksdag aflåta nådig proposition i ämnet;
motion N:o 129 af Herr J. Anderson i Tenhult, hvilken föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta att från och med 1886 afskrifning skulle
ske af 33^ procent å den till kronan hittills utgående s. k. ränta och
kronotionde af frälse-, skatte- och kronohemman och lägenheter i enlighet
med det af 1883 års Särskilda Utskott framlagda förslag till lag
angående afskrifning af den å viss jord hvilande s. k. grundskatt och
deri framstälda särskilda föreskrifter; och
motion N:o 147 af Herr E. Ersson om tillämpning jemväl på
s. k. »grufvedrängshjelp» af den i Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda
proposition föreslagna gruudskattenedsättning.
Då så väl Regering som Riksdag sammanstämmande uttalat sig
om önskvärdheten af grundskatternas afskaffande, har Utskottet icke
ansett sig nu böra å nyo framdraga de skäl, som förut ofta åberopats
till stöd för denna åsigt; utan har Utskottet endast velat framhålla
vigten deraf, att ej ytterligare uppskof må ega rum i afseende å åtgärders
vidtagande till beredande af den länge motsedda skattelindringen.
Det af Kongl. Maj:t nu framlagda förslag till nedsättning i grundskatterna
synes Utskottet, vid jemförelse med öfriga vid innevarande
riksdag gjorda framställningar i detta ämne, innebära väsentliga företräden,
bland annat, deruti, att enligt detsamma, efter hvad Herr Statsministern
jemväl framhållit, skattenedsättningen, inskränkt inom den
gräns de närvarande förhållandena utstaka, genast skall inträda, samt
åt framtiden öfverlåtes att bestämma, huru med den återstående grundskatten
skall förfaras. Utskottet har alltså funnit detta förslag synnerligen
välbetänkt; och har Utskottet icke heller haft något att erinra mot
de särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t föreslagit till iakttagande vid
den ifrågasatta skattelindringen. Men Utskottet har icke ansett en nedsättning
i grundskatterna böra ske utan att, på sätt ock af Kongl. Maj:t
föreslagits, enahanda lindring beredes i rustnings- och roteringsbesvären.
Och ehuruväl någon bestämmelse om en samtida nedsättning i så väl
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
grundskatterna som rustnings- och roteringsbesvären icke finnes i
den särskildt om grundskatterna afgifna Kongl. propositionen intagen,
synes Kongl. Maj:t otvifvelaktigt dela Utskottets åsigt om dessa frågors
sammanhang och nödvändigheten af deras samtida lösning. I det yttrande
Herr Statsministern i detta ämne afgifvit till statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 9 Januari innevarande år anföres, bland annat, att
förhållandena inom vårt skatteväsen vore sådana, att en lindring i
de nuvarande rustnings- och roteringsbesvären icke kunde eller borde
företagas utan ändring i jemväl en annan bestående skattereform, nemligen
grundskatterna. Rustnings- och roteringsbesvären vore endast ett
slag af grundskatter. Skiljaktigheten bestode deri, att, under det
grundskatterna i allmänhet numera i vårt land utgjordes i penningar
och inginge till statskassan för att användas till statens allmänna behof,
fullgjordes rustnings- och roteringsbesvären in natura och vore
en fastighetsbeskattning, anvisad för ett särskildt statsändamål. Till
sitt väsende vore dessa besvär derföre fullkomligt likartade med grundskatter
och när, såsom i många fall skedde, rustnings- och roteringsbesvären
utgjordes medelst vakansafgifter, blefve äfven den yttre formen
för de båda skattetitlarne densamma. Vore nu så, att all med
grundskatter besvärad jord likaledes på ett mellan de särskilda hemmanen
rättvist fördeladt sätt deltoge i rustnings- och roteringsbesvären,
skulle visserligen de lättnader, man funne skäl bereda de rustningsoch
roteringsskyldige, kunna behandlas såsom en fråga för sig utan
samband med de öfriga grundskatterna, och deri skulle onekligen ligga
en fördel. Men långt ifrån att denna förutsättning egde sin motsvarighet
i verkligheten, drabbades olika delar af landet, ja, olika hemman
inom samma trakt vid jemförelse med hvarandra på ett mycket
olika sätt af grundskatter och indelningsverk, och en lindring i rustningen
och roteringen, under det man skulle lemna öfriga grundskatter
orubbade, skulle derföre endast än mera föröka den öfverklagade ojemnheten
i jordens beskattning, som nu egde rum. Huru gerna man än
önskade att behandla dessa frågor fristående från hvarandra, skulle
sådant säkerligen alltid komma att möta ett bestämdt hinder i nyss
antydda förhållande; och dessa frågors sammankoppling berodde således
alldeles icke af några särskilda beslut eller konstlade kombinationer,
utan af frågornas eget naturliga inre sammanhang och af den
fullt berättigade hänsyn, som måste tagas dertill, att man vid reformer
inom vårt skatteväsende icke skulle öka, i stället för att undanrödja,
befintliga ojemnheter och brister, 1 öfverensstämmelse med dessa af
Utskottet delade åsigter har Utskottet trott sig böra föreslå Riksdagen
att vid beslutet om nedsättningen i grundskatterna uttala den mening,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
7
att denna nedsättning skall eg a rum endast under förutsättning att motsvarande
lindring beslutes i afseende å rustnings- och roteringsbesvären.
I afseende å den af Kongl. Maj:t nu föreslagna sammanbindningen
af försvars- och grundskattefrågorna får Utskottet åberopa hvad
Herr Statsministern vid detta ärendes föredragning inför Kongl. Majrti
statsrådet den 9 Januari innevarande år anfört derom att, ehuruväl
talande skäl kunde anföras för en förändring i vårt skatteväsende med
afseende å rustnings- och roteringsbesvären samt grundskatterna, oberoende
af försvarsfrågan, hade, å andra sidan, äfven från dem, hvilka ansåge
sig sjelfve vara motståndare till dessa frågors sammanknytande med hvarandra,
förnummits vid andra tillfällen uttalanden, som vittnade om den
största oro för lösningen af endera frågan, utan att någon åtgärd vidtoges
med den andra. Då man kände, huru meningarne vore delade
i dessa frågor, så att somliga med intresse uteslutande för försvarsfrågan
endast obenäget ville göra något medgifvande i fråga om grundskatterna,
under det andra, äfven erkännande försvarets brister och
villige att afhjelpa dessa, dock fordrade såsom en gärd af rättvisa och
billighet, att en utjemning af dessa skatter och besvär egde rum samtidigt
med påläggande af ökade förpligtelser för försvaret, måste man
komma till öfvertygelse derom, att en samverkan af dessa intressen
och skilda åskådningssätt här, liksom i så många andra fall, voro förutsättningen
för en lösning, som icke skulle vara af beskaffenhet att tillfredsställa
endast den ena delen af de i beslutet deltagande. Då sålunda
detta samband mellan försvars- och skattefrågorna icke kunde
undgå att göra sig gällande, och då man i fråga om försvarsväsendet,
enligt Herr Statsministerns åsigt, vore hänvisad till de partiella förbättringarnas
väg, vore dermed också gifvet, att en fullständig plan
för hela grundskattereformens genomförande icke kunde eller borde nu
ifrågakomma, utan att man borde inskränka sig till den nedsättning i
dessa skatter, hvartill man funne de för handen varande förhållandena
gifva anledning.
Då Utskottet, under förutsättning att en af förhållandena allvarligen
påkallad förbättring i vårt försvarsväsende samtidigt beslutas,
ansett sig böra tillstyrka bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättningen
i grundskatterna, har Utskottet velat åberopa tvenne omständigheter,
hvilka, enligt Utskottets förmenande, för närvarande torde
vara af stor vigt vid grundskattefrågans pröfning, nemligen dels jordbrukets
tryckta ställning och dels det gynsamma tillstånd, hvari statsverkets
finanser befinna sig.
I afsende å det tryck, hvaraf jordbruket för närvarande lider, torde
den allmänna meningen vara så stadgad, att någon närmare, belysning
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
af detta förhållande icke synes här vara af nöden; och beträffande
statsverkets ställning har Utskottet endast velat hänvisa till Herr Statsministerns
ofvan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet för den
9 sistlidne Januari, hvari omförmäles, att den minskning i statsinkomst,
hvilken den föreslagna nedsättningen skulle komma att medföra, och
den förhöjning i statsutgift, som skulle komma att uppstå genom den
i form af kontant bidrag till de rustnings- och roteringsskyldige
beredda lindringen, vid anstäld beräkning visat sig uppgå till ungefär
2,980,000 kronor, men att budgeten för år 1886 kunde vidkännas
den sålunda ifrågakommande inkomstförminskningen och utgiftsstegringen,
utan att någon ny eller förhöjd skatt Sehöfde anlitas, och
skulle Kongl. Maj:t ändock derutöfver finna sig kunna föreslå Riksdagen
att disponera högst betydliga belopp till nya eller höjda utgifter
så väl till försvarets stärkande som till andra ändamål inom statsförvaltningens
olika områden. Väl åstadkommes detta lyckliga förhållande
derigenom, att de öfverskott från 1883 års statsreglering, som
nu kunde för 1886 års budget tagas i anspråk, uppginge till nära sju
millioner kronor. Men tillvaron af ett dylikt öfverskott vore icke en
enstaka företeelse af tillfällig art. Betydliga öfverskott från föregående
statsregleringar hade ingått i budgeterna för åren 1883—1885, för
1886 års budget funnes att disponera förenämnda öfverskott, och ändock
återstode de odisponerade öfverskotten å 1884 års statsreglering,
öfver hvilka en approximativ kalkyl slutade å 6,400,000 kronor, men
hvilka enligt de senare årens praxis icke syntes böra tagas i beräkningför
1886 års budget, utan reserveras till ett följande års statsreglering.
Dessa årligen återkommande öfverskott utgjorde ett bevis, att statsinkomsterna
blifvit under de senare åren beräknade mycket lågt.
Samma grundsats vore iakttagen vid uppgörandet af det förslag till
inkomstberäkning, som skulle föreläggas innevarande Riksdag. Att
beräkna inkomsterna så, att öfverskott uppstå till disposition vid ett
senare års statsreglering, måste i synnerhet i vårt land, der budgeten
uppgjordes en ganska lång tid före dess tillämpning, innebära en större
trygghet, än om man skulle vara nödsakad att ställa beräkningarne
så högt, att de ungefär komme att sammanfalla med inkomsternas
verkliga belopp, i hvilket fall man uppenbarligen mången gång skulle
utsätta sig för misstag. Men om under en följd af år öfverskott uppstått,
ådagalade detta onekligen, att landets skatteförmåga vore större,
än de i budgeten upptagna inkomstberäkningarue utvisade. Det borde
vid sådant förhållande icke heller kunna dragas i tvifvel, att budgeten
framgent lika väl som nu skulle kunna bära den förändring, hvilken
den föreslagna skattelindringen innebure — naturligtvis alltid under
9
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
förutsättning att förhallandena icke komme att något år allt för mycket
skilja sig från de normala. Ar af finansielt trångmål för staten hade
förut inträffat och påkallat exceptionella åtgärder; de komme säkerligen
icke heller att i framtiden uteblifva. Men en sådan framtida möjlighet
kunde icke rimligtvis hindra medgifvandet af en skattelindring, som
ansåges i och för sig önskvärd, och det vore en orättvisa att bibehålla
en oegentlig befunnen skatt, som man kunde undvara, endast derföre
att i händelse af ett framtida nödår det vore fördelaktigt att hafva
den i behåll. Vunne en sådan grundsats tillämpning i skattepolitiken,
vore dermed vägen också stängd för allt, som hette afskaffandet af
olämpliga skatteformer; — och dithän ville man väl dock icke drifva
tillämpningen af den gamla, men mer och mer bestridda satsen om
»gammal skatt god skatt.» Derjemte finge man icke släppa ur sigte,
att den första åtgärd, ett inträdande finansielt trångmål påkallade för
staten likasom i den enskildes hushållning, vore att tillse, i hvad mån
en besparing kunde göras i utgifter för ändamål, som väl i och för sig
vore^ af vigt, men med. hvilkas tillgodoseende man dock kunde låta
anstå, tilldess en förbättring egt rum i den finansiella ställningen.
Då Utskottet sålunda förordat den af Kongl. Maj:t föreslagna
nedsättningen i grundskatterna, har Utskottet ansett sig dermed äfven
i hufvudsak hafva besvarat ofvan omförmälda, i detta ämne afgifna
och till Utskottet remitterade motioner. I afseende å det af Herr
Casparsson väckta förslag om afskrifning af de mest tryckande grundskatterna,
hvilket förslag hufvudsakligen öfverensstämmer med den
framställning, som af den år 1864 nedsatta skattekomitén gjordes i
dess utlåtande af den 18 Juni 1867, får Utskottet åberopa hvad Herr
Statsministern vid förevarande ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t
i detta afseende anfört. Herr Statsministern har erinrat, att han, med
sin uppfattning om grundskattefrågan i vårt land, icke kunde tillstyrka
sådana partiella förslag, som ginge derpå ut, att man genom en jemkning
af dessa skatter, der de tyngde mest, skulle söka åstadkomma en
jemnare fördelning af grundskatten. Ty utom det vidlyftiga och tidsödande
arbete samt de betydliga kostnader, en sådan skattejämkning
skulle medföra och hvilka efter Herr Statsministerns förmenande icke
motsvarades af den mera underordnade betydelse, grundskatterna numera
egde för budgeten, skulle ett sådant företag alltid lemna orubbadt
hvad som för närvarande just i främsta rummet gjorde våra grundskatter
ohållbara, nemligen skilnaden mellan skattejorden och den
privilegierade jorden. Det vore denna skiljaktighet, utgörande en lemning
efter ett föråldradt skattesystem, som borde småningom utplånas
och ej genom dyrbara åtgärder ytterligare fastlåsas.
Biii. till Riksd. Prot. 1885. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft.
2
10
Siats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
Beträffande den af Herr J. Rundbäck m. fl. väckta, ofvan omförmälda
motionen i förevarande ämne, har Utskottet ansett sig här böra
anföra de i motionen sammanfattade grunder, hvarpå motionärernes förslag
uppgifvits vara fotadt. Dessa grunder äro följande:
1. Grundskatterna afskaffas genom aflösning i förening med
afskrifning under 38 år på det sätt, att 10 procent af deras belopp
genast vid aflösningens början afskrifvas, hvarefter återstående 90 procent
af dem utgöras under hvart och ett af de 33 åren, efter hvilkas
förlopp grundskatterna helt och hållet upphöra att utgå.
2. Under hvart och ett af förenämnda 33 år afsättes af bankovinsten
eller andra statsmedel ett en gång för alla bestämdt belopp,
hvilket, löpande med ränta på ränta efter en antagen räntefot af 4,2 5
procent, skall hafva till ändamål att, bilda en fond, hvars samlade tillgångar
vid aflösningstidens slut skola fullt motsvara det kapital, hvarå
grundskatterna efter afdrag af 10 procent utgöra ränta, beräknad efter
0 för hundrade!.
3. Förvaltningen af denna fond öfverlemnas till Riksgäldskontoret,
som har att i särskild räkning bokföra och redovisa fondens
medel, hvilka skola användas i främsta rummet för ep fortskynda^
amortering af statens skuld och inlösen af dess obligationer samt vidare,
då omständigheterna och fondens intresse så fordra, till inköp
dels af hypoteksbankens och andra säkra inhemska obligationer och
dels af goda utländska statspapper.
4. Derest fondens medel icke kunna på nämnda sätt placeras
så, att fondens tillväxt sker minst efter normen af ofvannämnda räntefot,
skola Riksgäldsfullmäktige ega att i Riksbanken insätta fondens
disponibla kontanta medel mot en årlig ränta, som icke får beräknas
lägre än efter samma räntefot.
5. Under aflösningstiden får fondens tillväxt icke rubbas eller
förhindras genom användande af dess tillgångar för statens behof eller
för andra ändamål än de i mom. 3 angifna. Efter aflösningstidens
slut användes åter fondens årliga afkastning för statens behof under
samma vilkor, som nu gälla för grundskatternas användande; och bör
åt bestämmelserna såväl härom som om aflösningen i dess helhet gifvas
helgden af civillag, så att ingen ändring eller rubbning af desamma
må vidtagas utan Konungens och Riksdagens gemensamma
beslut.
Då den bland dessa grunder omförmälda fond, hvars samlade
tillgångar vid aflösningstidens slut vore afsedda att ersätta de nuvarande
grundskatterna, minskade med 10 procent, skulle bildas genom
afsättning under aflösningstiden af bankovinsten eller andra statsmedel,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
11
skulle möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke Stats-Utskottet, med
afseende å den väckta frågan om bankovinstens användande, för behandling
af motionen i denna del bort begära gemensamt sammanträde
med Banko-Utskottet, men då, såsom blifvit nämndt, bankovinsten
endast exempelvis anförts såsom tillgång för denna fond och densamma
ansetts kunna bildas jemväl af andra statsmedel, har Utskottet,
som i allt fall icke kunnat biträda omförmälda förslag i dess helhet,
och särskildt funnit förslaget om bildande af nämnda fond mindre välbetänkt,
icke ansett af behofvet påkalladt att för denna frågas behandling
föranstalta om ett sammansatt Utskotts sammanträdande. Hvad iöfrigt
angår de i förevarande motion väckta förslag, anser sig Utskottet, såsom
ofvan är nämndt, hafva bemött desamma genom uttalande af de åsigter,
som föranledt Utskottet att understödja den af Kongl. Maj :t gjorda framställningen
om nedsättning i grundskatterna; och får Utskottet i fråga
härom endast tillägga, att en afskrifning nu af endast tio procent af
grundskatterna, under det att ett tre gånger så stort belopp kan utan
svårighet för statsverket eftergifvas, ej står väl tillsammans med billighet
och ett behörigt aktgifvande på jordbrukets skatteförmåga och
nuvarande ställning; samt att det likaledes synes vara mindre välbetänkt
och stå allt för mycket i strid mot statsmakternas flera gånger uttalade
åsigter att, såsom Herr J. Rundbäck m. fl. föreslagit, nu fatta ett
ovilkorligt beslut derom att ej mindre än nittio procent af grundskatterna
fortfarande skulle under trettiotre år utgå.
Uti ofvan omförmälda motion (N:o 147) har Herr E. Ersson,
med anledning deraf att den skatt å kronoskattehemmanen inom Salbergs
fögderi i Vestmanlands län, »grufvedrängsbjelp» kallad, hvilken
utgjordes till Sala silfververk och blifvit reglerad genom Kongl. brefvet
den 22 November 1803, icke funnes upptagen i förevarande Kongl.
proposition om nedsättning i grundskatterna, föreslagit, att, då denna
grufvedrängshjelp ej mindre än de i 12:te punkten af samma Kongl.
proposition omförmälda onera vore af grundskattsnatur och likasom
dessa borde nedsättas, i densamma måtte medgifvas lika nedsättning,
som uti andra grundskatter komme att beslutas.
I afseende å ifrågavarande skatt har Utskottet velat meddela,
hurusom, enligt hvad i Kammarrådet A. Andersons den 15 September
1874 afgifna betänkande angående sättet och vilkoren för grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning omförmäles,
allmogen i de inom Vestmanland belägna tolf socknar, hvilka fordom
utgjorde Salbergs län, i äldre tider haft skyldighet att till silfververket
framforsla knekte- eller grufveved, derstädes hålla grufvedrängar samt
utgöra arbete med konstgrafsbyggnad, dammars vidmakthållande, årens
-
12
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 27.
ning, grässkärning, afterkörning, storstockskörsel med hvad mera dertill
hörde, i ersättning för hvilka besvär utskrifningsfrihet var allmogen
medgifven. Åliggandet att hålla grufvedrängar hade dock emellan
åren 1664 och 1682 utbytts emot viss afgift, kallad grufvedrängshjelp,
bestående af 2 fjerdingar spanmål samt 8 öre silfvermynt af
hvarje mantalsskrifven mansperson. Ehuru dessa besvär och afgifter
fortfarande utgjordes äfven sedan Sala silfververk genom Kongl. transport
den 20 Januari 1682 blifvit till Sala bergslag upplåtet, underkastades
vid det ständiga knektehållets inrättande i Vestmanland jemväl
ofvannämnda socknar rotering, likväl med den genom Kongl. resolutionen
den 22 Februari 1683 medgifna lindring, att derstädes i
allmänhet 3 mantal indelades på hvarje rote, under det att inom öfriga
delar af provinsen öfver hufvud endast två mantal anslogos på roten,
hvarförutom äfven, jemlik! nyssberörda Kongl. resolution samt det af
Kongl. Maj:t den 18 April 1698 faststälda indelningsverk för Vestmanlands
regemente, allmogen uti ifrågavarande socknar, med afseende å
dess skyldighet att utgöra grufvedrängshjelpen, tilldelades ett understöd
för hvarje rote af en tunna kronotiondespanmål och, i mån som
öfverskottet af kronotionden inom hvarje socken härtill icke lemnade
tillgång, i stället tre daler silfvermynt för hvarje tunna spanmål, hvilket
understöd, sedan indelta och anordnade rånte- och tiondeanslag
jemlik! Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 blifvit till statsverket
indragna, numera utbetalas af statsmedel. Förutnämnda skyldigheter
till silfververket utgjordes äfven sedan detsamma genom Kongl. transport
den 9 September 1741 blifvit å Sala bergslag öfverlåtet och fortforo
intill dess år 1802 en förening ingicks emellan bergslaget och allmogen,
hvarigenom allmogens skyldighet att leverera knekteved och knekteko],
att erlägga de till grufvedrängshjelpen hörande penningar samt utgöra
ofvannämnda arbetsprestationer upphörde och den i grufvedrängshjelpen
ingående spanmål för hvarje socken fördelades på hemmanen efter
deras inbördes beskaffenhet och förmåner. Härigenom förvandlades grufvedrängshjelpen
från en personel utskyld till en hemmanen åliggande
beständig utlaga. Denna förening faststäldes genom Kongl. brefvet
den 22 November 1803 för den tid bergslaget efter dåvarande författning
innehade silfververket, med tillägg af den bestämmelse att, i
händelse någon annan anstalt om bergverksrörelsen vid Sala komme
att vidtagas, allmogens skyldigheter då skulle så regleras, att densamma
ej kunde sägas blifva mera betungad än annan allmoge i länet, hvilken
icke vore något bergverk underkastad, hvaremot det understöd,
allmogen i Salbergs län i och för roteringen åtnjöt, skulle till kronan
indragas och samma allmoge derjemte åtaga sig full rotering efter de
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27.
13
allmänna grunderna för roteringsverket i länet utan sådan lindring deri
som förut åtnjutits.
Sala bergslag innehar fortfarande på grund af 1682 och 1741
årens ofvannämnda Kongl. transporter silfververket under perpetuel
arrende. Emellertid har Riksdagen i skrifvelse den 2 Maj 1868, i anledning
deraf att staten på arrendet tillskyndades förlust samt att de
till silfververket hörande vattenverk utgjorde hinder för att medelst
vattenafledning göra en betydlig jordareal tillgänglig för odling, anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes efter vidare utredning af frågan, låta höra
Sala bergslag om och på hvilka vilkor det kunde vara villigt att afstå
från ifrågavarande arrende och i sådant fall till Riksdagen aflåta proposition
i ämnet, men att i händelse bergslaget skulle fortfarande vägra
att ingå på reglering af frågan, Kongl. Maj:t täcktes, bland annat, vidtaga
åtgärder ledande dertill, att vattenuppdämningen vid silfververket
om möjligt komme att upphöra. Sedan i anledning häraf erforderliga
mätningar och afvägningar verkstälts till utrönande af den fördel, som
genom vattenafledningen kunde beredas samt andra undersökningar
och värderingar af så väl sjelfva silfververket som den dertill anslagna
allmänning och andra förmåner egt rum, hafva Kammar- och Kommerskollegierna
den 19 Januari 1884 i ämnet afgifvit, underdånigt utlåtande,
som enligt hvad Utskottet erfarit för närvarande är utstäldt
till yttrande af Sala bergslag. I detta utlåtande hafva kollegierna, hvilka
ansett önskvärdt att en öfverenskommelse om upphörande af Sala bergslags
arrende af Sala silfververk kunde åvägabringas, föreslagit, att
bland de hufvudgrunder, som för en sådan öfverenskommelse borde
uppställas, måtte intagas föreskrift om, att de till Sala bergslag anvisade,
ännu qvarstående förmåner af statsanslag samt grufvedrängshjelpen
skola till statsverket återgå och indragas. Af förenämnda utlåtande
inhemtas vidare, att grufvedrängshjelpen, hvilken i sin helhet utgör
3,263 kubikfot 4 kannor spanmål, hälften råg och hälften korn, som
af de skattskyldige betalas till bergslaget efter medelmarkegångspris
med tillämpning af medeltalet af nämnda pris för åren 1872—1881, uppgår
till 7,533 kronor 56 öre, hvaremot de förmåner, som härför kommit
de skattskyldige till godo, bestå dels af ersättning för den till understöd
för roteringen förut åtnjutna kronotionde
-
spanmål .......................................................................... kronor 1,934: es
dels ock värdet af förut omförmälda, vid roteringens
införande medgifna lindring ................................... ,,_ 12,576: 67
eller tillsammans kronor 14,511: 29.
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
Då, såsom ofvan blifvit nämndt, frågan om uppgörelse med Sala
bergslag om silfververksarrendets upphörande och i sammanhang dermed
grufvedrängshjelpens indragande till statsverket är på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende, har Utskottet icke ansett någon åtgärd i detta ärende
nu böra af Riksdagen vidtagas, helst de förmåner, som i och för
grufvedrängshjelpens utgörande åtnjutas, enligt hvad Kollegierna i omförmälda
utlåtande upplyst, äro af den betydelse att någon lindring
i grufvedrängshjelpen för närvarande icke synes af särskildt behof påkallad.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under hänvisande
till hvad Herr Statsministern äfven i andra delar än de ofvan omförmälda
yttrat till ofta åberopade statsrådsprotokoll af den 9 Januari
innevarande år, får Utskottet hemställa:
A) att Riksdagen, för den händelse att Kamrarne,
i anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda förslag,
med sammanstämmande beslut antaga ny värnpligtslag
samt under förutsättning af motsvarande lindring
i rustnings- och roteringsbesvären, måtte besluta:
l:o) att ränta och kronotionde å hemman eller
lägenhet i kronans jordeböcker och räkenskaper skola
sammanföras till en summa under benämning grundskatt
;
2:o) att nedsättning uti den kronan behållna
grundskatt å hemman och lägenheter af skatte eller
frälse natur, å sådana hemman och lägenheter af
krono natur, som enligt hittills gällande föreskrifter
kunna till skatte köpas, å ecklesiastikstatens boställen
samt å hemman och lägenheter, som innehafvas af
enskildt verk, menighet eller inrättning, likasom ock
uti presternas utlagor skall ega rum med trettio procent
af grundskattens eller utlagornas belopp, hvilken
nedsättning skall inträda från och med år 1886;
3:o) att, der vid beräknande af nedsättning i
grundskatt för hemman eller lägenhet eller i presternas
utlagor bråk af öre uppkommer, det belopp, hvarmed
nedsättningen skall ega rum, höjes till närmast
högre öretal;
4:o) att från den i punkten 2:o här ofvan stadgade
nedsättning skola undantagas hospitalens med
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
15
ingången af år 1877 till statsverket indragna frälseräntor
och andra afgälder af fast egendom;
5:o) att grundskatt å statens utarrenderade egendomar
skall, der nu gällande arrendekontrakt sådant
föreskrifva, oafkortadt utgöras, intilldess vid upprättande
af nya kontrakt om dessa egendomar eller deras
disponerande på annat sätt grundskatten kan utan
förlust för statsverket upphöra;
6:o) att grundskatt å civila boställen skall med
ingången af år 1886 helt och hållet upphöra; den
kronan behållna grundskatt af dessa egendomar dock
endast så vida densamma kan statsverket ersättas
genom en motsvarande minskning i vederbörande embets-
eller tjenstemans penningeaflöning;
7:o) att sådan i kronans jordeböcker och räkenskaper
upptagen grundskatt å ecklesiastika boställen
samt å hemman och lägenheter tillhöriga enskildt verk,
menighet eller inrättning, som är vederbörande boställsinnehafvare
eller hemmanets egare anordnad,
skall med ingången af år 1886 ur jordeböcker och
räkenskaper uteslutas;
8:o) att någon lindring icke medgifves i de
skogsräntor, som utgöras för områden, hvilka i ersättning
för privilegierad stockfångst blifvit åtskilliga
sågverk i de norra länen upplåtna; börande, då skogsområden
hädanefter upplåtas till ersättning för privilegierad
stockfångst, desamma icke vidare till hemman
indelas, utan enligt hittills gällande stadgar alltid
åsättas skogsränta;
9:o) att de till båtsmansrustningen i Blekinge
anordnade tillskottsräntor skola med ingången af år
1886 till statsverket indragas emot ersättning till
vederbörande rust- och rotehållare, enligt hvad i sammanhang
med frågan om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären stadgas;
10:o) att nedsättningen i grundskatten å de under
bruk skatteköpt.a hemman skall tillgodokomma åbon;
11 :o) att jemväl i ny eller tillökad grundskatt,
hvars utgörande ifrågakommer först för tiden efter
1886 års början, nedsättning medgifves i de fall och
med det belopp, som i punkten 2:o bestämmas;
16
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27.
12:o) att livad i punkten 2:o är stadgadt rörande
nedsättning i grundskatt äfven skall tillämpas å:
a) drängespanmålen och hjelpedagsverkena i
Färentuna härad af Stockholms län; börande, innan
lindring i hjelpedagsverkena beräknas, dessa omsättas
till penningar i den ordning, som angående de i
ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och
förenkling är i Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855
stadgad;
b) till statsverket ingående afgäld för upphörd
arbets- eller hofveriskyldighet; och
c) arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu utgöres
till någon statens egendom; och bör i detta
fäll lindring beredas på det sätt, att egare eller innehafvare
af hemman och lägenhet, som har ett dylikt
åliggande, så länge detsamma fortfar, derför årligen
undfår ett belopp, motsvarande den enligt punkten
2:o bestämda nedsättning å arbets- eller hofveriskyldighetens
med tillämpning af medeltalet af 1874
-—1883 årens markegångspris uträknade värde;
13:o) att de ytterligare bestämmelser, som för
tillämpning af föreskrifterna angående lindring i grundskatten
kunna finnas erforderliga, må af Kongl. Maj:t
meddelas;
äfvensom att de belopp, som på grund af ofvanstående
punkt 12:o litt. c) kunna ifrågakomma att af
statsmedel gäldas, må förskjutas af tillgängliga medel,
hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande
anmälas; samt
B) att Herrar Friherre Klinckowströms, Casparssons,
Nyströms, A. G. Jönssons, Danielsons, Jöns
Rundbäcks, J. Andersons och E. Erssons ofvannämnda
förslag icke måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd
föranleda.
Stockholm den 10 April 1885.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 27.
17
Reservationer:
af Herr L. M. Nordenfelt, som yttrat: »Grundskatterna innebära, för
så vidt jag kan förstå, icke någon orättvisa emot de nuvarande innehafvarne
af skattlagd jord, hvilka genom köp, arf eller annat laga fång erhållit
jorden med känd skatt.
För den händelse att någon orättvisa egt rum vid skattens påläggande,
hvilket numera icke lärer kunna bevisas, och en förminskning i förmögenhet
derigenom drabbat dåvarande egare af jorden, äro de nuvarande egarne likväl
icke de förres rättsinnehafvare samt hafva alltså icke rätt till det. vederlag,
som derför skulle kunna påyrkas, till större del, än den som hvar och
en af de nuvarande jordegarne skulle kunna styrka sig hafva ärft, och om
man antager att dessa skatter till största delen funnits 300 år och att under
tiden den ifrågavarande jorden gått i arf åtta gånger med i medeltal fyra
arfvingar hvarje gång, så skulle endast Vo5,336 tillkomma hvar och en af de
nuvarande arfvingarne.
Om äfven åtskillig jordegendom på mer eller mindre giltiga grunder
blifvit befriad från grundskatt, kan detta icke utgöra någon rättsgrund att
för annan egendom erhålla samma frihet från skatt. Grundskatt med gammal
häfd är efter min uppfattning en särdeles lämplig skatteform, som dessutom
medför den stora fördelen, att den underlättar möjligheten af att förvärfva
jord äfven för den, som icke ärft något kapital.
Statsverkets ställning synes mig icke vara så god att, utan våda för framtiden,
på en gång kunna afskrifvas trettio procent både af grundskatter och
indelningsverk, ty dels hafva de årliga öfverskotten sedan flera år tillbaka
utgjort en tillgång för följande års utgifter, dels synes mig tullinkomstens
tillväxt till en afsevärd del bero på större export af obligationer och af
trävaror, än som för landets framtid är nyttig, dels återstå ofantliga kostnader
att bestrida för landets försvar med flera andra ändamål, och dels äro
flere af våra väsentligaste inkomsttitlar af den art, att de mycket nedgå
under dåliga konjunkturer. Jag kan icke inse nyttan af att afskrifva vissa procent
af grundskatter, hvilka icke äro i någon mån tryckande, såsom å frälsejorden
eller å hemman i Norrland, af hvilka senare större delen för utgörande
af en obetydlig grundskatt erhållit tusentals tunnland värdefull skog;
icke heller rättvisan af att afskrifva grundskatt å hemman, som blifvit skatteköpta
från kronan med uttryckligt vilkor af den årliga skattens erläggande.
Bih. till Bi/tsd. Prot. 1885. 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
Något vidare sammanhang emellan värnpligtslagen och grundskatterna
kan jag icke finna hvarken nyttigt eller nödigt, än att man bör tillse, att
icke statens inkomster förminskas så, att landets förmåga att stärka sitt försvar
derigenom försvagas. Den omständigheten, att grundskatterna äro ojemnt
fördelade, synes icke böra föranleda till deras afskrifvande, men väl dertill,
att de mest tryckande af dessa skatter böra förmedlas. Med stöd af hvad
ofvan blifvit anfördt yrkar jag
afslag å Kongl. Majds proposition och bifall till de yrkanden,
Herr Casparsson framstält»;
af Herr C. E. Casparsson, med hvilken Herr Friherre H. M. Palmstierna
instämt, och som anfört: »Då Kongl. Maj:t i till Riksdagen afbiten proposition
(N:o 16) föreslagit, att, t>för den händelse''» Riksdagen godkänner det samtidigt
till Riksdagen aflåtna förslaget till ny värnpiigtsiag, trettio procent af de på
viss jord hvilande grundskatter måtte afskrifvas, torde man vara berättigad
till det antagandet, att den ifrågavarande »händelsen», derest den inträffar, ej
blott »ser ut som en tanke», utan äfven verkligen innebär en genomtänkt
framtidsplan. Och då, jemte motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
trettio procent af grundskatterna skulle utgöra vederlag för en med
18 dagar ökad öfningstid för beväringen, så synes, med användande af enkel
regula de tri, den ledande tanken föra derhän, att, mot eftergifvande af
grundskatternas och indelningsverkets samtliga tillgångar, svenska folket genom
dess representanter skulle tillhandla sig en med 60 dagar ökad öfningstid
för dess vapenföra ungdom. Ett slikt köpslående om landets vigtigaste
intressen har visserligen redan genom Riksdagens skrifvelse den 24 Maj
1873 blifvit principielt godkändt, men den motfordran, nämnda skrifvelse
för eftergifternas beviljande uppställer, är ett på allmän värnpligt grundadt
betryggande försvar. Denna ur det allmännas synpunkt rigtigaste delen af
1873 års köpeafhandling synes mig i de nu framlagda förslagen föga tillgodosedd;
och om man i allra bästa fall genom fortsatta eftergifter lyckades
tillbyta sig en med 60 dagar ökad öfningstid för beväringen jemte de nuvarande
fem åldersklassernas ökande till tolf samt en landstorm på papperet,
så är denna värnpligtsorganisation i sig sjelf så löslig och ohållbar,
att den nödvändigt förutsätter och betingar en väl öfvad, väl disciplinerad
och väl förlagd stamtrupp. Något förslag härutinnan föreligger dock icke
för närvarande, och om än, enligt Herr Statsrådet och Chefens för Landtförsvarsdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 9 Januari, »fråga
nu icke är om antagande af någon på annan grund än rustning och rotering
byggd försvarsorganisation» samt till följd häraf den föreslagna »lindrin
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
19
gen i rustnings- och roteringsbesvären måste ordnas så, att något hinder
derigenom icke uppstår för nuvarande försvarsorganisations bibehållande och
utveckling på den redan gifna grunden», så finnes dock i ofvan nämnda
statsrådsprotokoll icke på minsta vis antydt, på hvad sätt och i hvilken
rigtning vår nuvarande, på rustning och rotering byggda försvarsorganisation
skulle bibehållas och utvecklas. De brister i afseende å öfning och förläggning,
som vidlåda vår nuvarande stamorganisation, äro tillräckligt kända och
erkända för att kräfva en snar lösning, och derföre synes mig talet om
»nuvarande försvarsorganisations bibehållande och utveckling på den redan
gifna grundem vara ett mörkt tal, när det icke illustreras af några som
helst försök till de erkända bristernas afhjelpande.
Den föreslagna nedsättningen och lindringen i så väl grundskatterna
som rustnings- och roteringsbesvären hafva dessutom det gemensamma felet
att komma helt andra till godo än dem, som drabbats af de utsträckta
vapenöfningarne, enär det öfvervägande flertalet värnpligtige utgöres af de
egendomslösa samhällsklasserna. Att pålägga dessa ökad personlig tunga,
under det man samtidigt köper den maktegande samhällsklassens bilall härtill
genom att befria denna från sekelgamla skatter, hvilka till större delen
för länge sedan ingått i egendomsvärdet, synes mig icke tillrådligt. Man afhjelper
icke gamla orättvisor genom att skapa nya, och man tillgodoser icke
framtidens väl förstådda kraf, då man för stundens förmenta nytta åsidosätter
stora och vigtiga rättsprinciper. Yill eller förmår icke det svenska folket
att lösa försvarsfrågan för dess egen skull, då är det icke längre ett folk,
utan ett aggregat af löst sammanfogade stånd och klasser, och det saknar
då den känsla af solidarisk ansvarighet inför samtid och efterverld, som i
farans och pröfningens stund utgör det enda säkra sammanhållande bandet.
Om jag derföre icke kunnat dela hvarken den uppfattning, som i grundskatterna
ser ett lämpligt bytesmedel för köpandet af ett mera betryggande
försvar, eller deras mening, som medelst en procentisk afskrifning å all grundskatt
vilja råda bot för de med skäl öfverklagade ojemnheterna i den nuvarande
jordbeskattningen, så anser jag dock denna senare delen af frågan
vara tillräckligt vigtig för att, oberoende af frågan om försvarets ordnande,
taga Riksdagens uppmärksamhet i anspråk. Uti en i Första Kammaren väckt
motion (N:o 11) har jag framlagt de skäl och föreslagit de åtgärder, som
synas mig vara de i grundskattefrågan bestämmande och för frågans lösning
lämpliga. Stats-Utskottet har icke till vederläggning upptagit de framlagda
skälen, men afstyrkt de föreslagna åtgärderna, under hänvisning till hvad
Herr Statsministern vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 9 Januari 1885
till statsrådsprotokollet i ämnet anfört. Herr Statsministern har dervid erinrat,
att han, med sin uppfattning om grundskattefrågan i vårt land, icke
kunde tillstyrka sådana partiella förslag, som ginge derpå ut, att man genom
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
en jemkning af dessa skatter, der de tyngde mest, skulle söka åstadkomma en
jemnare fördelning af grundskatten. Ty utom det vidlyftiga och tidsödande
arbete samt de betydliga kostnader, en sådan skattejemkning skulle medföra,
och hvilka efter Herr Statsministerns förmenande icke motsvarades af den
mera underordnade betydelse, grundskatterna numera egde för budgeten, skulle
ett sådant företag alltid lemna orubbadt hvad som för närvarande just i främsta
rummet gjorde våra grundskatter ohållbara, nemligen skilnaden mellan skattejorden
och privilegierade jorden. Det vore denna skiljaktighet, utgörande en
lemning efter ett föråldradt skattesystem, som borde småningom utplånas och
ej genom dyrbara åtgärder ytterligare fastlåsas.
Herr Statsministerns af Utskottet ofvan anförda resonnement, hvarpå
Utskottet grundat sitt afstyrkande af den föreslagna utjemningen af grundskatterna,
afser antagligen endast att framhålla de olägenheter, som af en
illa och planlöst anlagd skattejemkning kunna uppstå. Det vidlyftiga och
tidsödande arbete samt de betydliga kostnader, som en skattejemkning förmenas
skola medföra, kunna helt och hållet undvikas, om, på sätt 1864 års
grundskattekomité föreslagit, egendomens taxeringsvärde lägges till grund för
utjemningen; och en på detta sätt åstadkommen skattejemkning torde i sjelfva
verket komma att förorsaka mindre arbete, tidsutdrägt och kostnad, än den
af Herr Statsministern förordade trettio procent-afskrifningen å alla skattskyldiga
hemman, emedan det förra tillvägagåendet begränsar åtgärden till
de hemman, som genom felaktiga metoder eller af andra orsaker blifvit för
hårdt skattlagda. Yill man åter, hvarom nu icke är fråga, utsträcka skattejemkningen
ändå längre och upphäfva skilnaden mellan skattejorden och den
i egentlig mening privilegierade jorden, så torde icke heller för sådant ändamål
några »dyrbara åtgärder» behöfva vidtagas. Enligt senaste skattekomiténs
uppgift utgjorde taxeringsvärdet för jordbruksfastighet 1,886 millioner, hvari
det ypperliga frälset ingår med ett värde af omkring 219 millioner, eller
11,6 procent. Att, såsom exempelvis i Danmark och Preussen skett, under
grundskatt inköpa äfven säterijorden, synes derföre icke behöfva föranleda
någon ny uppmätning och uppskattning af jorden, utan torde, då den ifrågasatta
nya grundskatten i alla händelser ltomme att understiga en half procent
af egendomens taxeringsvärde, detta senare kunna läggas till grund
för skattesättningen.
I Frankrike, der man längst och följdrigtigast tillämpat kadastersystemet
vid jordbeskattningen, har dess genomförande medfört en kostnad af 150—200
millioner francs och en tidsutdrägt af 43 år. Det oaktadt hafva resultaten
befunnits otillfredsställande, och då derföre en revision af hela kadasterverket
måste företagas, föreslår en af Frankrikes mest framstående statsekonomiske
skriftställare, bland annat, att lemna hela kadasterverket å sido och i stället
för bedömandet af jordvärdet använda köpekontrakt, arfskiftesbandlingar och
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 27.
21
arrendeuppgörelser eller i de fall, der sådan ledning för uppskattningen saknas,
anställa jemförelse med närgränsande, likartade egendomar; hvilken metod
nästan helt och hållet sammanfaller med de grunder, som hos oss begagnas
för bestämmandet af jordens taxeringsvärde. Yid sådant förhållande torde
både det vidlyftiga, tidsödande arbetet och de betydliga kostnaderna för en
skattejemkning kunna nedbringas till ganska måttliga proportioner. Och då
Stats-Utskottet, som stöd för sin uppfattning af grundskatternas underordnade
betydelse för budgeten, och att desamma såsom lemningar efter ett föråldradt
skattesystem borde småningom utplånas, anfört Herr Statsministern och
Chefens för Finansdepartementet tungt vägande auktoritet, må det tillåtas mig
att till stöd för min afvikande mening andraga de ord, hvarmed en af den
ekonomiska vetenskapens stormän, Leroy-Beaulieu, sammanfattar sina åsigter
om den på jorden hvilande grundskattens betydelse. »En stat», säger han,
»bör lika litet afstå från en befintlig grundskatt som från rätten att reglera
den för att bringa den i öfverensstämmelse med jordens afkastning. Ma»
skadar icke endast statsverkets intressen, men man sårar det offentliga samvetet
genom att från en måttlig skatt befria en af de vigtigaste näringsgrenarne
för de moderna samhällenas välstånd».
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under hänvisning i öfrigt
till de i ofvan nämnda motion (N:o 11) anförda skäl, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del ville besluta:
l:o) att den del af hemmans eller skattlagd lägenhets
till kronan utgående ränta och kronotionde, som
öfverstiger en half procent af det hemmanet eller lägenheten
senast åsätta taxeringsvärdet, skall eftergifvas genom
det Överskjutande räntebeloppets afskrifning från och med
år 1886; skolande dock det afskrifningsbara beloppet minskas
med en tiondedel, motsvarande räntan å jordfastighetens
genom afskrifningen ökade kapitalvärde;
2:o) att räntans och kronotiondens sammanlagda
belopp skall tagas i beräkning vid bestämmandet af den
del, som må afskrifvas, och det sålunda uppkommande
beloppet afskrifvas å räntan, men icke å kronotionden,
som bör lemnas orubbad;
3:o) att afskrifning icke medgifves å de skogsräntor,
som utgöras för områden, hvilka i ersättning för privilegierad
stockfångst blifvit åtskilliga sågverk i de norra
länen upplåtna;
4:o) att de till båtsmansrustningen i Blekinge anordnade
tillskottsräntor må från och med år 1886 till
22
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
statsverket indragas, och vederbörande rusthållare af statsverket
erhålla ersättning;
5:o) att nedsättningen i grundskatten å de under
bruk skatteköpta hemman skall tillgodokomma åbon;
6:o) att hvad i punkterna l:o och 2:o är stadgadt
rörande afskrifning å grundskatt äfven skall tillämpas å:
a) drängespanmålen och hjelpedagsverkena i Färentuna
härad af Stockholms län; börande, innan afskrifningsbeloppet
beräknas, hjelpedagsverkena omsättas till penningar
i den ordning, som angående de i ordinarie räntan
ingående persedlars omsättning och förenkling är i Kongl.
kungörelsen den 11 Maj 1855 stadgad;
b) till statsverket ingående afgäld för upphörd arbets
eller hofveriskyldighet; och
c) arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu utgöres
till någon statens egendom;
7:o) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning
af ofvanstående föreskrifter angående lindring i grundskatten
kunna finnas erforderliga, må af Kongl. Maj:t
meddelas, samt att de belopp, som på grund af G:te punkten
litt. c) möjligen kunna ifrågakomma att af statsmedel
gäldas, må förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten
böra hos Riksdagen till ersättande anmälas; samt
8:o) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t behagade låta utreda och beräkna
den minskning i statsverkets inkomster, som en ytterligare
afskrifning af den del af grundskatten, hvilken öfverstiger
en tredjedels och en fjerdedels procent af den med grundskatt
belagda jordens senast åsätta taxeringsvärde, komme
att medföra, och derefter till Riksdagen göra den framställning,
hvartill utredningen och statsverkets finansiella
ställning må föranleda»;
af Herr Friherre B. A. LeijonhufvucL, hvilken anfört: »Den utomordentliga
vigt jag fäster vid ernående af en lag, som ordnar vår för
närvarande alldeles kaotiska beväring och skaffar oss en något ökad öfning
för densamma på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, har förmått mig att
ej motsätta mig de nu föreslagna nedsättningarne i grundskatter samt
rustning och rotering, så vida det stora målet dermed vinnes. Men jag
har ej kunnat instämma uti de åsigter om dessa inrättningar och de derpå
grundade principer för lindringarne, som af Hans Excellens Finansministern
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27.
23
framställes uti statsrådsprotokollet af den 9 Januari detta år och den 8
Januari 1883. Äfven i afseende på den nu föreslagna djupt ingripande förändringen
uti indelningsverket, att kontant utbetala till rust- och rotehållarne
30 procent af det värde, hvartill rustnings- och roteringstungan uppskattas,
mot det att jordegarne fortfarande utgöra de deremot svarande besvären,
hyser jag mycket stora betänkligheter, af fruktan att om den sålunda beträdda
vägen fortsättes blifver slutet en fullständig upplösning af vår nuvarande
armé, utan att i dess ställe någon fast organisation ernås.
Jag skyndar genast att tillägga att lindringar i såväl grundskatterna
som i indelningsbesväret hvar för sig ingalunda äro mig motbjudande.
Tvärtom är jag villig att bifalla sådana inom vissa gränser och på en väg,
som, hvad grundskatterna beträffar, synes mig mera öfverensstämmande med
både billighet och förtänksamhet och hvad angår indelta armén ej förer oss
till hvad jag befarar kan blifva slutet, en schweizisk milisarmé, d. v. s. en
organisation, som har föga mer än namnet af en armé.
Uti det statsrådsprotokoll, som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition N:o
16 af 9 Januari angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter,
börjar Hans Excellens Finansministern med det uttalande, att hufvudsaken,
som ej får släppas ur sigte, är angelägenheten att öka landets försvarskraft.
Häruti instämmer jag af fullaste hjerta, men kan just med denna
hufvudsak för ögonen ej följa de resonnementer, hvarigenom föredraganden,
sedan han öfverlemnat försvarsfrågan åt cheferna för Landt- och Sjöförsvarsdepartementen,
söker leda sig till att indelningsverket endast är ett slags
grundskatt. Jag kan ej frångå att detta betraktelsesätt lider af en ensidighet,
som i praktiken leder till förglömmande af indelningsverkets hufvudsak
och ändamålet med dess tillvaro. För mig är det omöjligt att då fråga
uppstår om indelningsverket eller förändringar deruti, än mera om dess afskaffande,
att i ringaste mån abstrahera bort det sakförhållande att det tillkommit
och existerar för försvarsväsendets skull. Derför har jag ej heller
någonsin kunnat vara med om grundskattefrågans sammankoppling med försvarsfrågan
eller grundskatternas sammanräkning med indelningsverkets besvär
i och för deras gemensamma afskrifning. Då någondera eller båda
måste förändras, böra vi tillse att de hvar för sig blifva på ett ändamålsenligt
sätt behandlade och hvad som afskaffas blifver väl ersatt, den ena
med säkra skatteinkomster, det andra genom en fullgod arméorganisation.
Härmed förnekar jag ej att från en viss synpunkt samband kunna uppvisas
emellan grundskatter och indelta armén, men detta samband är i mina
ögon ej afgörande eller hufvudsak, ej heller något bestämdt hinder att, med
afseende å bådas olika bestämmelser, behandla dem oberoende af hvarandra
De
äro båda, heter det, en qvarlefva af förflutna tiders numera utdömda
skattesystem, som ej står tillsammans med vår tids uppfattning, och
24
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 27.
böra derför försvinna, helst genom ett planmessigt tillvägagående, på sätt
som föreslogs 1883. Emellertid medgifves att grundskatter i och för sig
ingalunda äro alldeles olämpliga i samband med ett nutidens skattesystem,
men med dem vi nu hafva anses ej annat vara att göra än att småningom
— ju förr dess bättre — aflysa dem såsom orättvisa och olämpliga. Någon
betänklighet mot ett sådant tillvägagående anses så mycket mindre böra
möta, som de numera spela en mindre roll uti vårt skattesystem än förr,
och det icke bör dragas i tvifvel att budgeten framgent, lika väl som nu,
skall kunna bära förändringen.
Jag medgifver att de nuvarande grundskatterna tynga ojemt på jordegarne.
Men jag ser ej deruti ett afgörande skäl att alldeles afskaffa dem,
utan synes det vara bättre vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom ojemnheterna
minskas. Ej heller bortfalla dessa genom att för alla efterskänka en viss
procent — förr än denna procent uppgår till fulla hundra! Något fullt rättvist
skattesystem lärer väl ock vara svårt att uppvisa, om man från teorierna
vill öfverföra dem till praktiken, och äfven de moderna statsekonomerna
bekriga och förkättra flitigt hvarandras systemer. Sant är att
svenska statens affärer nu äro goda och öfverskotten från föregående år
stora, dervid dock måste erkännas att öfverskotten egentligen uppstått genom
försvarsverkets försummande, och att glädjen öfver på sådant sätt samlade
rikedomar lätt kan komma att vända sig i sorg. Rikare länder än
vårt Sverige hafva kommit i ekonomiskt betryck och sannolikheten att så
kan hända oss än en gång är ej ringa. Hafva vi då ett nytt skattesystem
och detta befinnes väl passa tillsammans med en grundskatt, så kunde en
sådan visa sig ganska önskvärd. Men hvad månde den mannen heta, som
då kan åtaga sig att åter införa en sådan i värt land, sedan de nuvarande
blifvit fullständigt aflyste?
Men utom ofvannämnde principiella skäl till efterskänkande eller, till att
börja med, medgifvande af stora lindringar uti grundskatter och indelningsbesvär,
anföres ett annat, mera politiskt än statsekonomiskt skäl, som ansetts
vara afgörande, och redan länge blifvit såsom sådant åberopadt. Inom dem,
som hafva att bestämma öfver frågornas öde, finnes nemligen en mäktig fraktion,
som uppstält den fordran, att en utjemning af dessa skatter och besvär
skall ega rum samtidigt med påläggande af ökade personliga förpligtelser för
försvaret! Och dermed äro vi inne på köpeafhandlingarnes område, der ej
de rationella teorierna längre tagas med i beräkningen.
Redan den första dagen, år 1873, då jag hörde omtalas den sedermera
så ryktbara »kompromiss»-afhandlingen, misshagade den mig på det högsta.
Först tyckte jag ej om köpeafhandlingen — oklart uppstäld som den var
— och vidare emotsåg jag genast att vid affärens slutliga uppgörande försvarsverkets
konto skulle komma att visa »debet i full summa och i kredit
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27. 25
netto noll». De följande händelserna emellan 1873 och 1883 kunna utvisa,
i hvad mån min fruktan var grundad! I år är emellertid ej frågan om hela
planens genomförande, utan endast att föra den framåt i den önskade rigtningen,
så långt som de för handen varande omständigheterna medgifva, och
så bjudes för bifall till beväringslagen och 18 dagars ökad beväringsöfning
en eftergift af 30 procent af grundskatter och indelningsbesvär.
Huruvida de, som hafva att bestämma öfver frågans öde, komma att
antaga anbudet, sådant det är, pruta derpå eller vänta i förhoppning om än
fördelaktigare, det kommer snart att visa sig.
Antagom emellertid, att ej endast förslaget om afskrifningen blifver
godkändt, utan ock beväringslagen bifallen, samt att således lindringarne
komma till stånd från och med 1886. Månne då verkligen Regering och
Riksdag kunna räkna på befrielse för en längre tid från att behöfva
syssla med grund skattefrågan, på sätt man förespeglar sig på grund af
de nu bjudna stora lindringarne? Man skall, synes det mig, vara mer än
vanligt sangvinisk för att hysa en sådan förhoppning! »Appetiten kommer
medan man äter» säger ett ordspråk, och »mycket vill mer ha’» säger ett
annat. Med någon kännedom om menniskonaturen i allmänhet, och de i
grundskattefrågan intresserade ej undantagne, kan man med full visshet förutsäga,
att der blir ingen fred hvarken för Regering eller Riksdag genom de
nu ifrågavarande 30 procents lindring. De nästa 30 procent skola genast
fordras och derefter de återstående 40 procent, endast med den skilnaden
att vinsten för försvarsväsendet för hvarje gång blir mindre — eller alls
ingen. Resan utför ett lutande plan lyder, äfven i sådana frågor, tyngdlagen
och ökar alltjemt sin fart, och att derunder tillropa de resande »halt!
hitintill! men icke vidare» — dertill fordras mera än vanlig kraft och bestämdhet.
Men här är dessutom planet oljadt och bonadt genom de afgifna
förklaringarne om grundskatternas umbärlighet och obillighet.
Söker man åter göra sig reda för det inflytande på stamtruppen,
som blir en följd af att rust- och rotehållaren gång efter annan erhåller
större kontanta ersättningar af staten för det besvär, som fortfarande af
dem utgöres, så lära rust- och rotehållarne snart och med skäl komma att
betraktas såsom en öfverflödig mellanhand, hvars anlitande endast medför
en onödig omgång. I och med afskrifning af de sista procenten af grundskatterna
och anvisande af den sista andelen af ersättning till rust- och rotehållarne
komme tvifvelsutan ock att bestämmas, att kronan skulle direkt
till soldaten utbetala hela hans lön och lega samt alldeles öfvertaga hästarnes
både anskaffning och underhåll. Af indelningsverket återstode då endast
rust- och rotehållarnes skyldighet att fortfarande åt karlen upplåta torp,
der sådant finnes. En så beskaffad organisation upplöser det gamla indeiBih.
till Biksd. Prof. 1885. 4 Sami 1 Afd. 28 Höft, 4
26
Stats- Utshottets Utlåtande N:o 27.
ningsverket, bibehållande föga mera än namnet deraf, och bildar en stamtrupp,
som utgör ett mellanting af den nuvarande indelta och 1883 års värfvade
stam utan att kunna fritagas från de brister, man anmärkt mot både den
ena och den andra. Den kunde svårligen blifva af någon fasthet eller varaktighet,
utan skulle endast bilda en kortvarig öfvergångsformation. Tager
man vidare i noggrant betraktande de krafter, som i vårt land arbeta emot
åtagande af det besvär, som alltid måste åtfölja en betryggande försvarsorganisation,
så synes mig sannolikt, att det slutliga resultatet blifver — ej
1875 års vänipligtsarmé — ej heller 1883 års härordning med värfva d
stam — utan en milisarmé i Schweiziskt mönster, en organisation, som
ännu knappast funnit försvar af någon opartisk militär utom Schweiz’ gränser,
men som allmänt blifvit utdömd af sakkunnige så inom som utom nämnda land.
I afseende på grundskatterna hade jag önskat, att vi gått den väg, som
redan af 1864 års grundskattekomité föreslogs, endast med den skilnad att
den lindring, som korame de mest tyngde till godo, bestode ej i en aflösning
utan i en afskrifning af viss del af grundskatten. Jag utgår dervid icke
från några teoretiska grunder, utan helt enkelt från den praktiska satsen, att
då en tunga, som hvilar på medborgare, kan af staten undvaras, så må den
ock aflyftas. Men liksom man dervid å ena sidan bör vara viss, att staten
verkligen ej blott för året, utan fortfarande kan umbära skatten, så bör man
ock å den andra medgifva lättnaden först åt dem, som äro hårdast tryckte,
utan att de, som hafva bättre ställning, deröfver må vara afundsjuka. Det är enligt
denna grundsats, som redan ej så få skattetitlar blifvit afskaffade under
vår lifstid. Jag instämmer sålunda med den uppfattning, som af Herr
Casparsson blifvit utvecklad uti hans motion N:o 11 angående afskrifning af
en del af grundskatten, liksom uti det förslag, som af honom der framställes.
Hufvudsumman af detta förslag är, att den del af hemmans eller skattelagd
lägenhets till kronan utgående ränta och kronotionde, som öfverstiger en
half procent af det hemmanet eller lägenheten senast åsätta taxeringsvärde,
skall eftergifvas genom det Överskjutande räntebeloppets afskrifning — samt
att denna lindring skall ske utan rubbning uti eller samband med indelningsverket.
Medgifver sedermera statsverkets tillstånd, att framdeles denna
halfva procent sänkes med ytterligare något, så är jag villig äfven dertill
samtycka. Grundskatten qvarstår såsom erkänd princip och dess ombildning
i händelse af behof är möjligare, än om den alldeles försvunnit.
I afseende åter på indelningsverket har jag ingen betänklighet mot att
kronan från rusthållen öfvertager underhållet af truppens vapen och beklädnad
och utbetalar ersättning för under tjenstgöring störtade hästar, samt
lindrar andra dermed jemförliga besvär vid armén och motsvarande vid
båtsmanshållet, hvarigenom åtskilliga kamerala och militära fördelar kunna
27
TTJ7,°-i J. -Kl . nrv
uobuvwnuö ±y:o .
vinnas och de s. k. ovissa besvären aflyftas, utan att försvarsverket lider
något afbräck.
Motivet, hvarför jag oaktadt dessa betänkligheter voterat för de af
Kongl. Maj:t föreslagna »lindringarne», har jag angifvit i början af denna
reservation. Men på samma gång har jag velat med några ord uttala min
fruktan för den nu beträdda vägen, och fritager mig från att svara för de
följder, jag motser deraf skola uppkomma. Skulle det under riksdagens lopp
visa sig, att beväringslagen med den utsträckta öfningstiden, sådan den af
Kongl. Maj:t blifvit framlagd, ej blir antagen, så röstar jag mot nu ifrågavarande
afskrifningar och vill äfven genom denna reservation behålla min rätt dertill
öppen»;
af Herrar C. Ifvarsson, A. P. Danielson, S. Nilsson i Efveröd, N.
Petersson i Runtorp, S. Andreasson i Tollerud, G. Eriksson i Mörviken,
J. Jonson i Fröstorp, M. Jonsson i Wansäter, 0. B. Olsson, A. Persson i
Mörarp, P. Persson i Törneryd och J. E. Wikstén (vid punkten A), hvilka
anfört och yrkat:
»Då här icke föreligger något förslag till skatte- och försvarsfrågornas
fullständiga lösning, torde frågan om antagande af värnpligtslagen icke behöfva
sammanbindas med de nu ifrågavarande skattelindringarna, men då
deremot afskrifning af en del af grundskatterna rättvisligen betingar motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbördorna och tvärtom samt båda
delarna synas oss berättigade, så och oberoende af frågan om värnpligtslagen
få vi härmed hemställa, att ingressen må erhålla följande lydelse:
A) att Riksdagen, under förutsättning af motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, måtte besluta:
l:o) att ränta och» etc. (i öfrigt lika med Utskottets
förslag).
Herr L. 0. Larsson har begärt få antecknadt, att han till följd af
sammanträde i Riksbanken varit förhindrad att deltaga i behandlingen inom
Utskottet af de i detta Utlåtande omförmälda ärenden.