Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:o 7.
Ant till Riksd. Kansli den 31 Mars 1886, kl. 3 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af 6 § Regeringsformen.
Uti en vid 1884 års riksdag vackt motion anförde Herr Hedin
hufvudsakligen:
Uti den Kongl. proposition till 1868 års Riksdag, hvari föreslogs
inrättande af ett nytt statsdepartement för näringar och allmänna arbeten,
omförmäldes bland annat, hurusom Ecklesiastikdepartementet lika
med Civildepartementet blifvit betungadt med handläggning af ärenden,
hvilka så väl i anseende till det stora antalet som den olikartade
beskaffenheten icke utan stor svårighet kunnat af dem behörigen medhinnas;
att Ecklesiastikdepartementet dessutom vore icke blott ett embetsverk,
som hade att handlägga dit inkomna mål, utan det hade
utvecklat sig till en verklig läroverksstyrelse, hvars personliga beröring
med läroverken fordrade föga mindre tid än de inkomna målens handläggning;
samt att från detta embetsverk väl lämpligen kunde skiljas
befattningen med medicinal-, veterinär- och fattigvårdsärendena, men att
Civildepartementet i sitt dåvarande skick, långt ifrån att kunna öfvertaga
dessa ärenden, tvärt om ty förutan hade stort behof af lättnad.
Dels af det den Kongl. propositionen bilagda statsrådsprotokoll och
dels uti Ecklesiastikdepartementet hade motionären inhemtat, att de till
Ecklesiastikdepartementet inkomna målens antal utgjort
Bill. till Riksd. Prof. 1885. 3 Sami. 6 Haft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
år 1855
» 1867
» 1881
»> 1882
» 1883
1,866 och
1,903;
1,102,
1,892,
1,711,
hvarvid dock borde märkas, att siffrorna skulle vara ej obetydligt högre,
derest ej inom detta departement i flere fall följdes den grundsats vid
registreringen, att från olika håll inkommande handlingar angående ett
och samma ämne föras under gemensamt nummer.
Derest den vid den då pågående riksdagen väckta motion om inrättande
af ett nytt statsdepartement för landtbruket och öfriga näringar samt
allmänna arbeten lomme att röna framgång, mötte ej hinder för medicinal-,
veterinär- och fattigvårdsärendenas skiljande från Ecklesiastikdepartementet.
Men dermed hade man ännu icke nått det vigtiga syftet
att förvandla Ecklesiastikdepartementet till ett undervisning sdepartement,
som kunde egna sig uteslutande åt undervisningens mer och mer omfattande
angelägenheter. Genom kyrkoärendenas öfverflyttning till Justitiedepartementet
skulle deremot detta syftemål vinnas. Att denna åtgärd
numera, sedan prestlöneregleringen afslutats, skulle leda till allt för
svår tunga för Justitiedepartementet, syntes ej antagligt. Detta departements
göromål hade väsentligen underlättats dels genom Lagbyrån och
dess efterträdare Nya Lagberedningen, dels ock genom utsträckt användning
af komitéer för lagförslags utarbetande. Genom den år 1876 beslutade
förändring af 5 och 6 §§ Regeringsformen hade sambandet mellan
chefskapet för Justitiedepartementet och statsministersvärdigheten blifvit
upplöst, så att chefen för nämnda departement antagligen för framtiden
komme att slippa bestyren såsom främste ledamot af statsrådet. För
lämpligheten af kyrkoärendenas öfverflyttning till Justitiedepartementet
talade synnerligen kraftigt den omständigheten, att frågor om stiftande,
upphäfvande, ändring eller förklaring af kyrkolag enligt Kongl. stadgan den
16 Maj 1840 höra till Justitiedepartementet, och att just dessa frågor syntes
komma att under en längre framtid blifva de vigtigaste bland kyrkoärendena.
Förslaget om förenande i en hand af justitie- och kyrkoärendena
egde för öfrigt stöd så väl af föredömet från vissa större länder
(Frankrike och Italien), som särskildt af den organisationsförändring i
samma syfte, som blifvit ifrågasatt i Finland och för hvilken i motionen
närmare redogjordes.
Det tycktes, fortfor motionären, ej vara för tidigt eller för mycket
begärdt, att hela den lägre och högre offentliga undervisningens intressen
omsider måtte få anses förtjena att handhafvas och vårdas af ett
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
3
särskilt regeringsdepartement, att de måtte få anses förtjena och behöfva
det lika väl som t. ex. vårt till ett ringa minimum reducerade sjöförsvar,
och att undervisningens stora natipnalangelägenhet, nu bortskymd
under »Ecklesiastikdepartementets» föråldrade namn, måtte få, i den högsta
statsförvaltningens organisation, synas och nämnas vid sidan af öfriga
administrationens hufvudgrenar. En sådan förändring vore, med den
omfattning undervisningsfrågorna längesedan tagit, så mycket mer påkallad,
som för dessa ärenden icke funnes någon samfäld andra instans,
motsvarande de kollegier och andra högre förvaltande verk, som bereda
andra civila samt de militära målen. Ett förslag sådant som Hartmansdorffs
1823 — förnyadt 1853 — om inrättande af ett Ecklesiastikkollegium,
kunde ei mer ifrågasättas. Härtill komme, dels att man redan
länge önskat en ombildning af den lokala administrationen åt elementarläroverken
och dess skiljande från den kyrkliga stiftsstyrelsen, dels att en
djupgående, principiel reform af undervisningsväsendet ovedersägligen
tränger sig fram, hvilkens planläggning och utförande förutsatte att en
undervisningsminister finge deråt egna hela sin kraft.
Öfverflyttningen från Ecklesiastik- till Justitiedepartementet af kyrkoärender
vore för öfrigt en konseqvens af hvad Kongl. Maj:t sjelf föreslog
år 1868: dermed blefve steget helt i stället för hälft. Visserligen
hade man under förflutna tider, helt skiljaktiga från våra, funnit sammangyttringen
i ett departement af undervisnings-, kyrko-, fattigvårds-,
medicinal- och veterinärärenden alldeles förträfflig. Men lämpligheten
af denna förening hade Kongl. Maj:t sjelf underkänt i ofvan åberopade
proposition tills 1868 års Riksdag, då förslag väcktes om helsovårdsoch
veterinärärendenas öfverflyttande till Civildepartementet. Hvad
Justitiestatsministern då yttrade derom, att den tid längesedan vore förbi,
då sjukvården tillhörde kyrkan, kunde äfven tillämpas å förhållandet
mellan kyrkan och undervisningen: den tid vore förbi, då skolan tillhörde
kyrkan. Fullt ut så väl som fattigvård och sjukvård, kräfde den
högsta vården om folkets uppfostran att lösas ur en numera onaturlig
sammankoppling med de ecklesiastika ärendena.
Vidare anförde motionären:
»På den tid, då departementalstyrelsen infördes, torde väl ingen
hafva gjort sig ens en någorlunda rigtig föreställning om, hvad omfattning
Ecklesiastikdepartementets undervisningsärenden om några decennier
skulle få. I Kongl. Maj:ts proposition N:o 7 till 1840 års Riksdag meddelades,
att »omkring hälften af församlingarna i riket sakna ännu så
väl fast skola som ständig med lön försedd lärare». Enligt en propositionen
bilagd tabell j hade 1,009 församlingar fasta, 377 församlingar
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
ambulatoriska skolor, medan 1,211 församlingar alldeles saknade skolor;
98 folkskolor voro af statsmedel bekostade. År 1882 funnos 9,652 folkskolor;
folkskoleangelägenheterna, som 1840 utgjorde en knappt nämnvärd
obetydlighet bland Ecklesiastikdepartementets göromål, höra nu till
dess vigtigaste ärenden. Från en annan sida visar sig skilnaden mellan
Ecklesiastikdepartementet nu och för fyrtio år sedan vid en jemförelse
mellan då- och nuvarande budget. Åttonde hufvudtiteln i nuvarande
riksstat slutar med en summa af 11,663,000 kronor. Sammanlägger man
åter de poster å dåvarande femte, sjette, åttonde, nionde och tionde
hufvudtitlarne, som i riksstaten för år 1841 motsvara vår tids åttonde
hufvudtitel, kommer man ej på långt när till 1 million rdr bko, och
äfven den nya åttonde hufvudtiteln i riksstaten för år 1842 och följande
år till nästa riksdag understiger något sistnämnda belopp. På hvilket
område af Ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde den stora budgettillväxten
företrädesvis faller, behöfver ju ej nämnas.»
Efter att slutligen hafva anmärkt, hurusom ej blott undervisningsärendenas
i och för sig tunga arbetsbörda utan äfven deras och kyrkoärendenas
inbördes olika beskaffenhet försvårade departementschefens
kall, föreslog motionären, att Riksdagen måtte för sin del besluta den
förändring af 6 § Regeringsformen, att af de sju departementscheferna
en skulle vara chef för »Justitie- och Kyrkodepartementet» samt en för
»Undervisningsdepartementet», samt erinrade till sist, att förslagets godkännande
komme att föranleda en ändring jemväl i 2 § af Kongl. förordningen
den 16 November 1863 angående allmänt kyrkomöte.
Då Utskottet afgaf utlåtande i anledning af denna motion, hade
emellertid frågan om inrättande af ett nytt statsdepartement för landtbruket
och öfriga näringar samt allmänna arbeten genom Kamrarnes skiljaktiga
beslut för den riksdagen förfallit; på grund hvaraf och då motionens
syfte att vinna ett uteslutande för undervisningsärendena afsedt departement
icke kunde genom bifall till densamma uppnås, Utskottet afstyrkte
motionärens förslag, som också blef af båda Kamrarne afslaget.
Nu har Herr Hedin uti en från Andra Kammaren till Utskottet
hänvisad motion N:o 149 återupptagit förslaget. Han har sett sig dertill
föranledd af två skäl. Det ena är det genom Kongl. Maj:ts proposition
N:o 20 väckta förslaget om inrättande af ett nytt departement för
landtbruk, industri och handel. Om detta förslag blefve bifallet, kunde
Civildepartementet öfvertaga de rätteligen dit hörande medicinal- och
fattigvårds-ärendena; öfverflyttades derefter de kyrkliga ärendena till
Justitiedepartementet, så blefve Ecklesiastikdepartementet förvandladt
till ett undervisningsdepartement. — Det andra skälet är det förslag
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
5
till en »öfverstyrelse för de allmänna läroverken», som Läroverkskomitén
framlagt i sitt den 25 Augusti 1884 afgifna utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, ett förslag, mot hvilket de beräknade kostnadernas
icke obetydliga belopp vore den minst vägande anmärkningen. Enligt
detsamma skulle de särskilda läroverkens lokalstyrelse sortera under en
centralstyrelse. De skäl, Läroverkskomitén anfört för sin åsigt, att
Ecklesiastikdepartementet icke kunde blifva denna centralstyrelse, finner
motionären ej tillfredsställande. Redan år 1868 hade detta departement
i Kongl. Maj:ts ofvan åberopade nåd. proposition betecknats såsom en
dylik centralstyrelse, och komitén ville väl ej bestrida att undervisningens
utveckling under dess ledning, ehvad man än haft att mot systemet
anmärka, varit vida kraftigare än under någon annan tidrymd. Enligt
komiténs förslag skulle öfverstyrelsen öfvertaga den nuvarande läroverksbyråns
åligganden samt utöfva en »sakkunnig, ofta återkommande och
verksam inspektion»; men detta vore ej något nytt, som kräfde en ny
organisation, om än måhända utvidgning af en gammal. Vidare skulle den
afgöra några, för närvarande efori myndighet underlagda saker, hvilka
dock mycket väl kunde öfverlåtas antingen åt lärarekollegiet eller åt
lokalstyrelsen. Slutligen skulle den stiftsstyrelserna nu tillkommande
»disciplinära domsrätt och befattning med lärarnes tillsättning öfverflyttas
å den nya centralmyndigheten». Men dessa mål vore hvarken
till antal eller betydenhet sådana, att deri mötte något hinder för deras
afgörande af Kongl. Maj:t. Åtminstone hade komitén i fråga om disciplinmålen
icke anfört någon siffra, hvaraf motionären drager den slutsats,
att den verkliga siffran, derest den anförts, icke skulle varit mycket
bevisande; och i fråga om utnämningsfrågor hade komitén sjelf
upplyst, att under de senaste 7 åren utnämnts årligen i medeltal allenast
14 lektorer och 21 adjunkter.
Det funnes emellertid ett verkligt skäl mot centralstyrelsens förläggande
till Ecklesiastikdepartementet, hvilket skäl komitén emellertid
blott i förbigående omtalat: att »Ecklesiastikdepartementets chef, under
nuvarande organisation af departementen, är till den grad öfverhopad
af mångahanda olikartade ämnen, att han svårligen kan förutsättas egna
åt de allmänna läroverken den tid och uppmärksamhet, som en verklig
styrelse af desamma nödvändigt skulle kräfva». Men detta skäl förfölle,
om från det nuvarande Ecklesiastikdepartementet afskildes dels kyrkoärendena
till Justitie-, dels medicinal- och fattigvårds-ärendena till Civildepartementet,
hvarigenom Ecklesiastikdepartementet förvandlades till
ett undervisningsdepartement.
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
Efter att vidare hafva kriticerat den af komitén föreslagna organisation
af den nya öfverstyrelsen, anmärker motionären, hurusom en dylik
öfverstyrelses upprättande skulle hafva till oundviklig följd att antingen
utvidga eller ock förminska den inför Riksdagen ansvarige departementschefens
inflytelse å läroverksangelägenheterna, men i båda fallen inskränka
hans ansvarighet, samt att från hvarandra söndra handläggningen
och bedömandet af de högre läroverkens och folkskolans angelägenheter
och sålunda motverka ett af den nu ifrågasatta läroverksreformens
vigtigare ändamål.
Allt detta undvekes genom Ecklesiastikdepartementets förvandlande
till ett Undervisningsdepartement. Inrättande af ett dylikt departement
hade Riksens Ständer i en år 1863 aflåten underdånig skrifvelse såsom
en alternativ åtgärd, åsyftande att »till enig samverkan och stigande utveckling
leda elementarundervisningen», understält Kongl. Maj:ts ompröfning,
och hvad då hufvudsakligen deremot invändts — att, om undervisningsärendena
skildes från Ecklesiastikdepartementet, återstoden blefve
för ringa för ett särskildt departement — vore undanröjdt genom motionärens
förslag.
Under åberopande af hvad han sålunda och i sin motion vid sistlidet
års riksdag anfört hemställer motionären, att Riksdagen ville för
sin del besluta följande förändrade lydelse af 6 § Regeringsformen:
»Af Statsrådets ledamöter skola åtta vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:
Ministern för utrikes ärendena för Utrikesdepartementet;
En chef för Justitie- och Kyrkodepartementet;
En för Landtförsvarsdepartementet, hvilken (o. s. v. = nuvarande
lydelse);
En för Sjöförsvarsdepartementet, hvilken (o. s. v. = nuvarande
lydelse);
En för Civildepartementet;
En för Finansdepartementet;
En för Undervisningsdepartementet; samt
En för Landtbruks-, industri- och handelsdepartementet.
Den närmare fördelningen (o. s. v. — nuvarande lydelse).»
Sista stycket i nuvarande § 6 utgår.
Derest Utskottets förslag om inrättande af ett åttonde statsdepartement
vinner Riksdagens bifall och möjlighet således beredes att till
Civildepartementet öfverflytta ärendena angående helsovården, veterinär
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
7
läroverken och fattigvården, så har dermed det skäl mot förslaget,
hvarpå Utskottet förlidet år grundade sitt afstyrkande, förfallit. Utskottet
har alltså nu att ingå i en närmare undersökning af den föreslagna
förändringens lämplighet och behöflighet i öfrigt.
Att ett bland de väsentligaste vilkoren för undervisningsväsendets
utveckling är en stark och lifskraft^ centralstyrelse, har länge varit
erkändt. Utskottet har desto mindre skäl att inlåta sig på en redogörelse
för de olika vägar, på hvilka man under skilda perioder af vårt
århundrade sökt uppnå detta syfte, som Utskottet i fråga derom kan
hänvisa till Läroverkskomiténs ofvan åberopade betänkande. Här bör
blott erinras, att, såsom jemväl motionären framhållit, Ecklesiastikdepartementet
och dess särskilda byråer för undervisningsärendena så
småningom utvecklat sig till en dylik centralstyrelse, under hvars vård
och ledning den offentliga undervisningen gjort högst väsentliga framsteg.
Den första fråga, Utskottet nu har att upptaga till besvarande, är
alltså den, huruvida man bör fortgå på den redan beträdda vägen och
genom omorganisation af departementet söka göra detsamma alltmera
vuxet denna sin uppgift, eller om man i stället bör, såsom en
mellanlänk mellan lokalstyrelserna (eller kretsstyrelserna) och Kongl.
Maj:t, upprätta ett fristående centralt embetsverk. Läroverkskomitén
har, hvad de allmänna läroverken angår, såsom motionären omförmält,
uttalat sig för den senare utvägen. Ett af de skäl, på hvilka denna
komiténs åsigt grundas, förfaller emellertid, .såsom motionären antydt,
derest departementet befrias från alla andra ärenden än undervisningsärendena.
Om så sker, lider det intet tvifvel, att departementschefen
skall kunna åt de allmänna läroverken så väl som åt öfriga undervisningsanstalter
»egna den tid och uppmärksamhet, som en verklig styrelse af
desamma, sådan den borde blifva efter komiterades förslag, nödvändigt
skulle kräfva». Motionärens förslag träffas således icke af den invändning
mot ett statsdepartement såsom centralstyelse, hvilken komitén
hemtat deraf, att Ecklesiastikdepartementet under dess nuvarande organisation
är alltför öfverhopadt af mångahanda olikartade ärenden.
Den andra invändningen hemtar komitén derifrån, att, enligt dess
åsigt, »all egentlig administrativ verksamhet i departementen utgår frän
och beror på beslut af Kongl. Maj:t i Statsrådet, att byråchefens embetsverksamhet
väsentligen måste inskränkas till inhemtande af upplysningar,
uttalande af åsigter och beredande af ärenden till departementschefens
föredragning, att åter statsrådets och departementschefens embetsutöfning
likaså består uti föredragning och rådgifning inför Kongl. Maj:t
och bringande till verkställighet af Kongl. Maj:ts beslut, att sålunda den
8
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
administrativa verksamhet, som kan ifrågakomma från en läroverkens
centralstyrelse inom Kongl. Maj:ts kansli, gerna tager karakteren af regeringsverksamhet
med alla de nödvändigtvis något tunga former, som
fordras för åstadkommande af Konungens i Statsrådet fattade beslut.»
Men denna komiténs åsigt kan Utskottet icke dela. Utskottet måste
nemligen erinra, hurusom åt chefer för byråer inom”statsdepartementen
i särskilda fall uppdragits en icke oväsentligt sjelfständigare verksamhet
än den af komitén angifna. Så har t. ex. chefen för Finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå enligt Kongl. instruktionen den 31
Oktober 1884 till åliggande bland annat: att utöfva förmanskap för de
vid bränvins- och hvitbetssockerkontrollen samt vid justeringsverket anstälde
personer och, i enlighet med gällande författningar, meddela dem
erforderliga föreskrifter; att i brist af godvillig öfverenskommelse bestämma
det arfvode, justerares vikarie bör tillgodokomma; och att
besörja anskaffandet af föreskrift^ kontrollredskap samt af likare för
mått och vigt äfvensom andra behöfliga justeringsredskap. En sådan
något sjelfständigare befattning med vissa ärenden skulle, antager Utskottet,
kunna utan någon risk uppdragas äfven åt byråcheferna inom
det föreslagna undervisningsdepartementet, derest sådant för vinnande af
lättnad i arbetssättet anses nödigt. Vidare föreställer sig Utskottet, att
åtskilliga ärenden, hvilka tilläfventyrs anses icke böra anförtros åt
byråchefen, likväl icke äro af den vigt, att deras handläggning måste
»antaga karakteren af regeringsverksamhet», utan att de skulle kunna
öfverlemnas till departementschefens afgörande. Det lärer näppeligen
kunna påstås, att frågor angående tider för pröfningarne i mogenhetsexamen
och om ämnena i den skriftliga pröfningen för samma examen
äro hvad 7 § Regeringsformen kallar regeringsärenden; och likasom dessa
frågor hitintills, så lära ock åtskilliga andra i framtiden kunna afgöras
af departementschefen.
Utskottet tror således att antagandet af motionärens förslag icke
möter hinder ur någon af de synpunkter, läroverkskomitén angifvit;
och då af komiténs betänkande synes framgå, att om Ecklesiastikdepartementet
icke varit så öfverhopadt med arbete och om centi’alstyrelsens
förvaltning kunde dit förläggas utan att derigenom iklädas »de tunga
former, som fordras för åstadkommande af Konungens i Statsrådet fattade
beslut», komitén icke skulle haft något emot att bibehålla departementet
såsom centralstyrelse för läroverken, anser Utskottet, efter den utredning,
som ofvan lemnats, och i fråga hvarom Utskottet ytterligare hänvisar
till sitt denna dag afgifna betänkande N:o 6, något skäl mot
reformen icke kunna heintas af komiténs auktoritet.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
9
Tvärt om kan för förslaget hemtas stöd i vissa uttalanden af läroverkskomitén.
Efter en synnerligen omsorgsfull undersökning kommer
komitén till det resultat, att de nuvarande konsistorierna och eforsembetena
äro olämpliga såsom kretsstyrelser för läroverken samt att,
om, såsom upprepade gånger påyrkats, konsistorierna komme att ombildas
i den retning, att de blefve sammansatta med uteslutande afseende
å deras rent kyrkliga uppgifter, desamma under inga vilkor längre
skulle kunna tjenstgöra såsom läroverksstyrelser. Och efter komiténs
åsigt skulle det ej ens vara befogad!, eller ändamålsenligt att bibehålla
biskoparne såsom sjelfskrifne ordförande i en efter nya grunder ordnad
kretsstyrelse (från hvars inrättande komitén visserligen afråder); likasom
komitén ej heller beredt det kyrkliga elementet någon plats i de förordade
lokalstyrelserna. Komitén har således uppenbarligen icke hyst
den ringaste betänklighet vid att i mellaninstanserna skilja läroverken
från kyrkan; och då komitén talar om den tid såsom förgången, då
»kyrka och skola stodo i en innerligare förbindelse till hvarandra», torde
deraf likasom ock af åtskilliga andra uttalanden kunna slutas, att komitén
ej sätter synnerligen högt värde på ett fortsatt samband mellan kyrka
och skola.
Utskottet är för sin del öfvertygadt, om de stora fördelarne af undervisningsärendenas
handläggning af ett för dem enkom afsedt statsdepartement.
Redan denna förvaltningsgrens oerhörda och alltjemt växande
omfång i jemförelse med förhållandena vid departementalorganisationens
införande hänvisar på nödvändigheten att så ordna densamma, att dess
chef och öfriga embetsman kunna få deråt odelade egna sina krafter
samt att vid dessa embetsmäns tillsättande hänsyn ej må behöfva tagas
till åtskilliga, för undervisningsväsendet mer eller mindre främmande
uppgifter. En dylik anordning af läroverkens centralstyrelse har efter
Utskottets förmenande åtskilliga företräden framför dess förläggande till
ett fristående embetsverk. Att derigenom den högsta ledningen af hela
den offentliga undervisningen lades i en hand och dess sammanslutning
till ett organiskt helt förbereddes, torde kanske mindre böra framhållas,
då komitén sjelf tyckes hafva såsom möjlig tänkt sig en sådan anordning
af »öfverstyrelsen», att densamma kunde öfvertaga åtminstone folkskoleväsendet.
Men redan fördelen af att, i stället för att beträda en ny väg,
allenast utveckla och fullkomna en redan befintlig organisation synes i
hög grad afsevärd; och den tvifvelaktiga fördelen af en fristående mellaninstans
mellan lokalstyrelserna och Kongl. Maj:t kan ingalunda anses värd
de deraf föranledda, högst betydande kostnaderna.
För bedömande af den nu föreliggande frågan — om lämpligheten
Bill. till Rilcsd. Prot. 1885. 3 Sami. 8 Häft. 2
10
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
af undervisningsärendenas handläggning af ett särskildt statsdepartement
— torde det knappast vara nödigt att närmare inlåta sig på det omtvistade
spörsmålet om skolans skiljande från kyrkan. Utskottet finner
visserligen hvarken det faktum, att skolan uppvuxit ur kyrklig grund,
eller den obestridligen rigtiga grundsats, att religionen bör vara all uppfostrans
grundval, föranleda dertill, att den offentliga undervisningen
allt framgent skall af de kyrkliga myndigheterna handledas. Men man
må derutinnan hysa hvilken åsigt som helst, så torde det näppeligen
kunna sägas, att den föreslagna förändringen i någon väsentlig mån förminskar
det kyrkliga elementets inflytande på skolans angelägenheter.
Åtminstone under de senaste tjugufem åren hafva cheferna för Ecklesiastikdepartementet
varit lekmän; och att de jemte sin uppgift såsom
skolans målsmän tillika haft såsom sin andra dermed samordnade uppgift
att vårda kyrkans intressen, kan icke betraktas såsom något uttryck
för kyrkans inflytande på skolan. Men det är å andra sidan uppenbart,
att skolans intressen skola blifva bättre tillgodosedda, om de och inga
andra behöfva göras gällande vid val af undervisningens målsman inom
Konungens råd. Och skulle omorganisationen af undervisningsväsendet
såsom sannolikt synes — komma att gå i den rigtningen, att det
kyrkliga elementets sjelfskrifvenhet bortfölle, så kunde knappast de ifri -gaste vänner af kyrkans och skolans förening fästa någon synnerlig vigt
vid den omständigheten, att deras angelägenheter handhades af samma
statsdepartement.
Ur undervisningsväsendets synpunkt medför således, efter Utskottets
åsigt, den föreslagna förändringen många och vigtiga fördelar, men ingen
olägenhet.
Det återstår då att tillse, huruvida de kyrkliga intressena skulle förlora
på förändringen. Såsom ofvan anmärkts har under de senaste årtiondena
chefsplatsen inom Ecklesiastikdepartementet beklädts af lekmän;
och de öfriga embets- och tjensteman inom departementet, som
haft befattning med kyrkoärendena, torde väl oftast hafva erhållit juridisk,
men sällan, om någonsin, presterlig bildning. Med hänsyn till departementets
personal kan således knappast någon betänklighet uppstå mot
kyrkoärendenas förläggande till Justitiedepartementet. De flesta till
kyrkoärendena hörande frågor torde också vara af den beskaffenhet, att
vanlig embetsmannabildning ger större utsigt till ett godt arbetsresultat
än speciel utbildning för det presterliga kallet. Särskildt bör det, framhållas,
hvad jemväl motionären anmärkt, att frågor om stiftande eller
ändring af kyrkolag redan nu tillhöra Justitiedepartementets föredragning.
Då kyrkoärendenas antal är för ringa för att berättiga dem till
Konstitution s-Utskottets Utlåtande N:o 7.
11
ett särskildt departement och då deras förening med justitieärendena
hvarken med hänsyn till de senares mängd eller art möter större, utan
snarare mindre betänkligheter än deras förening med undervisningsärendena,
finner Utskottet den föreslagna förändringen jemväl ur kyrklig synpunkt
böra förordas. Skulle det en gång inträffa, hvad från många håll
påyrkats, att kyrkan skildes ifrån staten, lärer det vara uppenbart, att
de kyrkan berörande frågor, som det oaktadt kunde blifva föremål för
statsmakternas pröfning, icke rimligtvis kunde förläggas till något annat
statsdepartement än Justitiedepartementet.
Då Utskottet sålunda gillar motionens syfte och ej heller har något
att erinra vid den föreslagna lydelsen af ifrågavarande paragraf, får
Utskottet, som i fråga om de delar af motionen, deri den öfverensstämmer
med Ivongl. Maj:ts nådiga proposition N:o 20, hänvisar till sitt
utlåtande N:o 6, hemställa,
att Riksdagen måtte till hvilande i grundlagsenlig
ordning antaga följande förslag till ändrad lydelse af
Regeringsformen.
§ 6.
(Nuvarande lydelse:)
Af Statsrådets ledamöter skola
sju vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:
Ministern för utrikes ärendena
för Utrikesdepartementet;
En chef för Justitiedepartementet;
Eu för Landtförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för
arméen;
En för Sjöförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan;
En
för Civildepartementet;
(Föreslagen lydelse:)
Af Statsrådets ledamöter skola
åtta vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:
Ministern för utrikes ärendena
för Utrikesdepartementet;
En chef för Justitie- och Kyrkodepartementet;
En
för Landtförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för
arméen;
En för Sjöförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan;
En
för Civildepartementet;
12
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 1.
En för Finansdepartementet;
samt
En för Ecklesiastikdepartementet.
Den närmare fördelningen af
ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom en
särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.
Bland de tre statsråden utan
departement böra minst två hafva förvaltat
civil beställning.
Stockholm den 30 Mars 1885.
En för Finansdepartementet;
En för Undervisningsdepartementet;
samt
En för Landtbruks-, industriocli
handelsdepartementet.
Den närmare fördelningen af
ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom en
särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Reservationer:
af Herrar Hallenborg, von Ehrenheim, Friherre von Essen, Friherre
Hamilton, Friherre Hierta, Grefve Wachtmeister, Richter och von Post.
af Herr Hedin: »Jag reserverar mig mot Utskottets gillande eller
åtminstone ej ogillande uttalande angående de fall, då Kongl. Maj:t åt
departementschef uppdragit en, enligt min uppfattning, med regeringsformen
alldeles icke förenlig maktbefogenhet.»
Herrar Galen och Burenstam hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ifrågavarande ärendes slutliga behandling inom Utskottet.
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1885.