Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

1

N:o 2.

Auk. till Riksd. Kausli deu 7 Majs 1885, kl. 12 rnidd.

Konstitutions- Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning af
de i Statsrådet förda protokoll.

Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och
intill början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver:

Justitiedepartementsärenden från ocli med den 18 Januari 1884 till
och med den 12 Januari 1885;

Justitieärenden från och med den 18 Januari 1884 till och med den
9 Januari 1885;

Utrikes-, Landtförsvars- och Sjoförsvarsdepartementsärenden från och
med den 18 Januari 1884 till och med den 12 Januari 1885;

Civildepartemenlsärenden från och med den 16 Januari 1884 till och
med den 12 Januari 1885; samt

Finans- och Ecklesiastikdepartementsärenden från och med den 18 Januari
1884 till och med den 14 Januari 1885.

Vid den granskning af dessa protokoll, som, i öfverensstämmelse med
grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu fullbordad, har Utskottet

icke funnit skäl att emot någon Statsrådets ledamot
tillämpa § 106 Regeringsformen;

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 3 Sand. 2 Höft.

1

2

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

hvaremot Utskottet

funnit ett af Kong! Maj:t deri 5 December 1884, efter
föredragning'' af Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet,
afgjordt ärende, angående Rektorn E.
Leidesdorffs lönetillägg under honom beviljad tjenstledighet,
vara af den beskaffenhet, att detsamma bör jemlikt
107 § Regeringsformen för Riksdagen anmälas.

I fråga härom får Utskottet anföra följande.

I nådig proposition (N:o 17) till 1882 års Riksdag föreslog Kong!
Maj: t, att — under förutsättning, det Kong!. Maj: t förordna de om viss, i
propositionen angifven förhöjning från och med vårterminen år 1883 i afgifterna
för lärjungarne vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna
— Riksdagen måtte bland annat dels för tillämpning af ny lönereglering
för lärare vid de högre och de femklassiga allmänna läroverken å
ordinarie stat bevilja 643,000 kronor, dels ock för beredande af tillfällig''
löneförbättring åt lärare vid de treklassiga allmänna läroverken samt vid de
två- och enklassiga pedagogierna, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
grunder, som föreslagits i ett propositionen bilagdt protokoll öfver ett ecklesiastikärende
den 7 Januari 1882, å extra stat för år 1883 anvisa för de
treklassiga allmänna läroverken 50,500 kronor och för pedagogierna 21,000
kronor.

Af Herr Statsrådets och Chefens för Ecklesiastikdepartementet i berörda
protokoll intagna yttrande, som Kong! Maj:t i nåder gillat, inhemtas,
bland annat, att rektorer vid de treklassiga läroverken, som förut i lön åtnjutit
3,000 kronor och efter 15 års tjenstgöring såsom ordinarie lärare
3,500 kronor, skulle, derest den ifrågasatta löneförbättringen beviljades, erhålla
i lön 2,500 kronor och i tjenstgöringspenningar 1,000 kronor med ett
lönetillägg efter 10 års tjenstgöring af 500 kronor; samt att, enligt den
föreslagna löneregleringen, tjenstgöringspenningarne icke skulle få af tjenstens
innehafvare uppbäras under tjenstledighet.

Stats-Utskottet — till hvars ordförande Chefen för Ecklesiastikdepartementet
den 25 Februari 1882 aflåtit en skrifvelse, deruti meddelats, att
enligt då mera verkstälda ytterligare beräkningar anslagsbehofvet uppginge
till allenast 624,950 kronor för de högre och de femklassiga allmänna läroverken
samt 49,000 kronor för de treklassiga läroverken — hemstälde i sitt
utlåtande (N:o 14 b) bland annat:

A) att Riksdagen måtte medgifva införandet af de föreslagna, ökade
afgifterna;

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

3

B) att Riksdagen måtte medgifva att de medel, som genom de nya
afgifterna komme att inflyta, Unge af Kong! Maj:t användas för beredande
i öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder af tillfällig
löneförbättring åt lärarn e vid de allmänna läroverken och pedagogierna med
högst hälften af de belopp, som af Kong! Maj:t blifvit föreslagna; och

(3) att Riksdagen för beredande af löneförbättring för lärarne vid de
allmänna läroverken och pedagogierna med tillämpning; af de i statsrådsprotokollet
angifna grunder, med hälften af de belopp, som blifvit af Kong!.
Maj:t föreslagna, måtte på extra stat för år 1883 anvisa såsom förhöjning
i anslaget till de allmänna läroverken 336,975 kronor.

Utskottets berörda hemställanden blefvo af Första Kammaren bifallna
men — likasom den Kong!, propositionen — af Andra Kammaren afslagna.
Frågan om Riksdagens medgifvande till införande af ökade terminsafgifter
och om dessas användning hade således förfallit; hvaremot Riksdagen i gemensam
omröstning beviljade det anslag till löneförbättring åt lärarne vid de
allmänna läroverken, hvarom Stats-Utskottet i mom. O. af ofvan anförda
Utlåtande hemstält.

I öfverensstämmelse härmed tillkännagaf Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 21 Maj 1882 (Ko 62), att Riksdagen för beredande af löneförbättring
för lärarne vid de allmänna läroverken med tillämpning af de i
oftaberörda statsrådsprotokoll angifna grunder med hälften af de belopp, som
blifvit af Kong!. Maj:t föreslagna, på extra stat för år 1883 anvisat såsom
förhöjning i anslaget till de allmänna läroverken ett belopp af 336,975
kronor.

I nådig proposition till 1883 års Riksdag, angående statsverkets tillstånd
och behof, äskade Kong!. Maj:t för beredande af löneförbättring för
år 1884 åt lärarne vid de allmänna läroverken — att utgå efter samma
grunder som den för år 1883 beviljade — af Riksdagen anslag med enahanda
belopp som det för ändamålet i 1883 års riksstat uppförda, eller
336,975 kronor; och i underdånig skrifvelse den 13 Juni 1883 (Ko 58)
tillkännagaf Riksdagen, att för beredande af löneförbättring åt nämnda lärare
enligt samma grunder, som vid 1882 års riksdag bestämts, på extra stat
för år 1884 anvisats det af Kong!. Maj:t äskade belopp.

Då Kong! Maj ds förslag till 1882 års riksdag, enligt hvilket rektor
vid treklassigt läroverk skulle i första lönegraden erhålla 2,500 kronor i
lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar, icke vann Riksdagens bifall,
lärer det få antagas, att det belopp, 3,000 kronor, som han förut uppburit
i lön, fortfarande bibehållit denna sin karakter; hvaremot det på extra stat
uppförda lönetillägg af 250 kronor, som genom Riksdagens beslut, med
tillämpning af de i statsrådsprotokollet angifna grunder, blifvit honom beredt,

4

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

måste vara att anse såsom tjenstgöringspenningar, Indika enligt berörda
grunder icke finge af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet.

Denna uppfattning synes också hafva legat till grund för Kongl.
Maj:ts nådiga cirkulär den 12 Juni 1882 och den 29 Juni 1883, deri stadgats,
bland annat, att det för rektor vid allmänt läroverk till 250 kronor
bestämda lönetillägg skulle utgå endast för verklig tjenstgöring.

Efter det Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet i Statsrådet den
5 December 1884 föredragit Rektorn vid allmänna läroverket i Strömstad
C. Leidesdorffs underdåniga ansökning,

deri han — med förmälan att domkapitlet i Göteborg ansett sig icke
kunna, mot de i nådiga cirkulären den 12 Juni 1882 och den 29 Juni
1883 gifna bestämmelser, för åren 1883 och 1884, under hvilken tid Leidesdorff
åtnjutit tjenstledighet, åt hans vikarie reqvirera det särskilda lönetillägg,
som genom berörda cirkulär blifvit för samma år beviljadt rektorer
vid de allmänna läroverken — i underdånighet anhållit, att, enär hans
tjenstledighet vore föranledd af det honom gifna uppdrag att vara folkskoleinspektör,
Kongl. Maj:t måtte i nåder medgifva utanordnandet af berörda
lönetillägg;

så har Kongl. Maj:t, på Statsrådets hemställan, bifallit berörda ansökan
samt förordnat, att domkapitlet egde att ifrågavarande lönetillägg hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län reqvirera och
till vederbörande utbetala.

Af handlingarne i målet, som på begäran blifvit till Utskottet öfverlemnade,
har Utskottet vidare inhemtat:

att sedan vice Rektorn K. A. Ahlström hos domkapitlet i Göteborgs
stift begärt utanordnande af beloppet af två den 27 Augusti 1884 dagtecknade
reqvisitioner af tjenstgöringspenningar för rektorsbefattningen vid
Strömstads treklassiga allmänna läroverk för åren 1883 och 1884 med 250
kronor för hvartdera året, så har domkapitlet uti resolution den 3 September
1884 — enär den för åren 1883 och 1884 bestämda löneförbättring
enligt nådiga blefven den 12 Juni 1882 och 29 Juni 1883 skulle såsom
tjenstgöringspenningar utgå till ordinarie lärare för verklig tjenstgöring samt
rektorsbefattningen vid Strömstads allmänna läroverk under ifrågavarande
två år blifvit bestridd af vicarius, hvilkens aflöning enligt nådiga blefven
den 11 Augusti 1882 och den 5 Oktober 1883 bekostats af ordinarie
rektor — funnit sig förhindradt att godkänna de gjorda reqvisitionerna;
samt

att domkapitlet uti infordrad förklaring öfver Leidesdorffs ofvanberörda
underdåniga ansökning vidare upplyst hufvudsakligen, att denne nästan under
hela sin tjenstetid haft ledighet från tjenstens förrättande i och för skötande

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

5

af uppdrag dels såsom statens dels såsom landstingets folkskoleinspektör, för
hvilka båda uppdrag han vore väl aflönad.

Utskottet — som af statsrådsprotokollen inhemta!, hurusom från den
genom Kongl. cirkulären den 12 Juni 1882 och den 29 Juni 1883 stadgade
regel enahanda undantag som det åt Leidesdorff beviljade medgifvits jemväl
tre andra lärare vid allmänna läroverk och en seminariiadjunkt — har
emellertid funnit det anmälda ärendet, angående Rektorn Leidesdorffs lönetillägg
särskild! anmärkningsvärdt, dä domkapitlet i sitt afstyrkande utlåtande
upplyst, att Leidesdorff »nästan under hela sin tjenstetid haft ledighet från
tjenstens förrättande». Nyss anmärkta fyra, med förevarande ärende likartade
fall äro emellertid så till vida upplysande, som de tydligare än Kongl.
Maj:ts beslut angående Leidesdorffs ansökning utvisa, att lönetillägget icke
kommit vikarien tillgodo, utan utbetalats såsom bidrag till vikariens enligt
förut gällande grunder utgående aflöning. 1 sjelfva verket har Leidesdorff
genom det anmärkta regeringsbeslutet delvis befriats från skyldigheten att
sjelf aflöna sin vikarie och, ehuru lian, enligt hvad domkapitlet vitsordat,
är för sin befattning såsom folskoleinspektör väl aflönad, så att de skäl,
som föranledt Kongl. Maj:t att begära och Riksdagen att bevilja den ifrågavarande
löneförbättringen, icke äro på honom tillämpliga, likväl fått under
sin tjenstledighet uppbära detta eljest endast för verklig tjenstgöring utgående
lönetillägg; hvilket synts Utskottet destomera anmärkningsvärdt, som
en lärare, hvilken t. ex. af sjukdom hindras att sjelf förrätta sin tjenst,
icke får tillgodonjuta denna löneförbättring, som dock vore för honom vida
mera behöflig än för den med jemförelsevis rundliga inkomster försedde folkskoleinspektören.

Stockholm den 6 Mars 1885.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Friherre Nordenskiöld, Gahn,
Friherre Hamilton, Friherre Hierta, Grefve Wachtmeister, Burenstam, Bichter,

6

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

Grefve Falkenberg och P. Pettersson instämt: emot Utskottets beslut att
tillämpa 107 § Regeringsformen med afseende å det regeringsärende, som
här ofvan omförmäles;

af Herrar Carlsson, Far ap, Johnsson och Norén: »Det är en allmänt
gällande uppfattning att s. k. realonera icke kunna till sitt omfång ändras
utan efter Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut och att Kongl.
Maj:t icke eger att ensamt ålägga dylika onera i vidare män än gällande
lagar föreskrifva.

Skyldigheten att i viss mån underhålla de allmänna landsvägarne måste
anses för ett sådant realonus.

Skulle nu den uppfattning göra sig gällande, att det vore de administrativa
myndigheterna förbehållet att ensamt efter behag ålägga jordegaren
hvilken som helst förbättring af det honom till underhåll tilldelade vägskifte,
sä skulle något hinder icke förefinnas att tvinga jordegarne — några,
många eller alla — allt efter behag, att med oerhörda kostnader och utan
ersättning förvandla landets allmänna vägar eller delar deraf till stensatta
chausséer; — en rättighet hvars användande säkerligen icke skall låta vänta
på sig, der ökad industri till följd af jernvägar och lättare kommunikationer
tagit de allmänna vägarne i bruk till vida större grad än jordegarne sjelfva,
utan att dock bidraga något till dessa vägars underhåll.

Uppå dessa skäl finna vi att efter vår förmening Kongl. Maj:ts den
3 Oktober 1884 fattade beslut att godkänna Kongl. Kammarkollegii den
den 18 Mars nästförut gjorda åläggande för hemmansegaren J. M. Hallengren
att genom sönderslagen sten verkställa s. k. makadamisering af det
honom till underhåll tilldelade vägskifte bort af Utskottet i öfverenstämmelse
med derom gjordt yrkande anmärkas, helst Byggningabalken kap. 25
§ 6 klart och tydligt föreskrifver att dylika vägar skola genom påföring af
grus och sand underhållas»;

af Herr Lasse Jönsson: mot Utskottets beslut att ej inför Riksdagen
anmäla Kongl. Maj:ts beslut att till åkerbrukskolonien Hall anvisa medel af
fängelsernas besparingskassor (Protokoll öfver Justitiedepartementsärenden den
25 Juli 1884 § 6);

af Herr Hedin: »Jag antager icke blott såsom visst och säkert, att
Konstitutions-Utskottet allt framgent, såsom i år, kommer att anmäla, att
det icke funnit skäl att tillämpa 106 § Regeringsformen, utan ock såsom i
hög grad sannolikt, att Riksdagen näppeligen torde komma att anse sig behöfva
vidtaga den i § 107 Regeringsformen anvisade åtgärd.

Konstitutions- ZJt skottets Memorial N:o 2.

7

Men häraf anser jag icke följa, att Konstitutions-Utskottets granskning
af statsrådsprotokollen allt för gerna må nedsjunka till en ceremoni. Utskottets
åliggande i detta hänseende anser jag stå orubbadt qvar, hvadan
Utskottet hör för Riksdagen anmäla allt hvad grundlagen åt detsamma uppdragit
att anmärka. Jag kan mycket väl tänka mig fall, der man såsom
utskottsledamot skulle anse sig förpligtad att påyrka eller biträda en anmärkning,
men det oaktadt vara fullt berättigad att i Kammaren förorda,
att samma anmärkning icke måtte föranleda den anmälan, hvarom 107
§ talar.

Jag kan vidare ej inse, att anmärkningsanledningar enligt 107 §, der
de i sig sjelfva äro väl grundade, böra afgöras efter det subjektiva omdömet
om föremålets större eller mindre »vigt». Jag medgifver icke heller, att
ett missbruk ena gången må lemnas oanmärkt derför, att det år efter år
upprepats, och andra gången derför, att det förekommit blott en gång och
sålunda tills vidare är »enstaka». Jag bestrider ock, att ett beslut om
onyttig användning åt statsmedel bör anses icke förtjena någon uppmärksamhet
i det fall, då utgiften varit »obetydlig». Och om någons af lagen
otvetydigt angifna rätt trädes för nära, håller jag icke före, att sådant, är
betydelselöst derföre, att det möjligen kan visas eller åtminstone göras troligt,
att han härigenom ej lidit någon skada.

Vidare tillåter jag mig att framhålla att- ehvem som betraktar de af
Konstitutions-Utskottet hos Riksdagen anmälda anmärkningar såsom yttringar
af fientlighet mot regeringen, såsom chikaner, såsom af tillfälliga anledningar
eller personliga motiv orsakade s. k. »prickningar», visserligen visar sig helt
och hållet missförstå hvad grundlagen åsyftar och icke känna hur Utskottets
granskningsåliggande under snart 80 års tid blifvit utöfvadt; men att denna
uppfattning helt naturligt vunnit och skall vinna större och större utbredning,
ju mer och ju oftare Konstitutions-Utskottets granskningsuppdrag synes hafva
hvital. Kär då en gång Utskottet voterar en anmärkning, så är den frivola
nyfikenheten genast till hands, icke för att diskutera sakfrågan, utan för att
söka uppspåra några särskilda, icke ur saken sjelf hemtade motiv. Och en
sådan uttolkning, ehuru oberättigad, kan vara ganska ursäktlig. Allmänheten
förvånar sig, att den eller den rikskunniga regeringsåtgärden icke föranledt
det ogillande uttalande, den väntat och skulle funnit i högsta'' måtto berättigadt;
i stället ser den Utskottet »bråka om en småsak». Den frågar
sig: hvad vill det säga, att myggan tages för hufvudet, och kamelen tår obehindradt
passera?

Homerus slumrade, som vi veta, någon gång, men mycket sällan. Med
Konstitutions-Utskottet synes mig förhållandet i lång tid hafva varit alldeles
motsatt: att det under utöfningen af sitt granskningsuppdrag vakat endast

8

Konsta,utions-Utskottets Memorial N:o 2.

någon sällsynt gång, och då blott med en mindre del af ena ögat. När det
då bemannat sig till en enstaka anmärkning, har nog stundom slumpen så
skilt mellan flere bud, att icke det fördelaktigaste blifvit antaget, Och
verkan bar föga varit någon annan, än att man skaffat näring åt det dessförutan
ingalunda nödlidande halfpolitiska gatusqvallret.

När den dag kommer, då Utskottet på ett annat sätt, som här ofvan
antydts, uppfattar och utför sitt granskningsuppdrag, då skall dess déchargebetänkande
få eu helt annan betydelse, än det för närvarande eget’; det
skall då tjena till grundval för en politisk debatt, som skall tillintetgöra den
småaktiga och småsinnade uppfattning af Utskottets granskningsuppdrag, som
nu råder till höger och till venster, upptill och nedantill. Konungens rådgifvare
skola på den förändringen vinna, hvad de böra vinna: nemligen att
de gå till diskussionen om en »anmärkning» icke så, som skulle de hafva
att bemöta en personlig förnärmelse, utan som till eu ärlig strid om rätta uppfattningen
af det allmänna bästas kraf. När den dagen kommer, skall
folkets politiska bildning taga ett stort steg framåt.

Af ofvanstående framgår, att jag icke kan dela den uppfattningen,
att det uppdrag med hänsyn till granskning af statsrådsprotokollen, som Regeringsformen
klimat Konstitutions-Utskottet, numera icke i regeln skulle
åsyfta något annat, än att åt Utskottets medlemmar bereda tillfälle till en
af grundlagshelgd oinhägnad, för statsverket rätt kostsam, och sålunda ganska
högtidlig tidspillan. Derför har jag nödvändigtvis inom Utskottet funnit mig
försatt uti, hvad man kallar, »född» minoritet. Min afvikande åsigt om
nämnda uppdrags syfte må nu ur sin enslighet framträda i och genom denna
reservation.

Jag har yrkat, att Utskottet måtte hos Riksdagen anmäla följande
ärenden:

1) Protokoll öfver civilärenden, hållet inför Hans Magt Konungen
i statsrådet å Charlottenberg den 3 Mars 1884, § 8 angående
sökt ändring i vilkoren för koncessionen till jernvägsanläggning
mellan Ofoten och Luleå.

När Kong!. Maj:t genom resolution den 8 December 1882 meddelade
tre inländske män koncession å en jernvägsanläggning från Luleå, öfver
Gellivara, till norska gränsen, med rätt för sökandena att ä en engelsk
ingeniörfirma öfverlåta den blott för sådant ändamål sökta koncessionen, uppslogs
ett nytt blad i den svenska jern vägspolitik ens historia: i vårt land
hade man dittills ej vetat af jernvägskoncessioner, bortskänkta för att an -

Konstitutions- TJtskottets Memorial N:o 2.

9

våndas till spekulation. Denna omständighet jemte mycket annat, som föregått
och efterföljt koncessionens beviljande, fäster i synnerlig grad uppmärksamheten
å regeringens vidare åtgöranden i denna sak.

Bland annat liar det synts mig i hög grad anmärkningsvärd!, att
regeringen fann tillbörligt att lemna Riksdagen, medan den val'' sysselsatt med
att pröfva Kong], Maj:ts proposition om virkesunderstöd för jernvägen
Luleå-—norska gränsen, i okunnighet om, att den koncession å jernvägsföretaget,
som naturligtvis utgjorde en hufvudsaklig faktor vid bedömandet af
den Kong! propositionen, redan blifvit i väsentliga delar ändrad. Då Riksdagen
den 26 April 1884 aflat svarsskrifvelse å Kongl. Maj:ts proposition,
hade Riksdagen inhemtat att ändringar i koncessionen vore ifrågasatta, hvarför
Riksdagen tog vissa förbehåll med hänsyn till eventuella ändringar i densamma.
Emellertid voro då vissa eftergifter redan den 3 Mars af Kongl.
Maj:t beviljade, d. v. s. nära två månader före riksdagsskrifvelsens datum!
Ett sådant förfarande torde näppeligen behöfva vidare kommenteras från den
synpunkt, som redan är antydd. Men från en annan synpunkt återstår något
att tillägga om den ändring i koncessionsvilkoren, som beslöts den 3 Mars
1884, det är mindre än halfannan månad efter att Kongl. Maj:ts förutnämnda
proposition blifvit, den 24 Januari, till Riksdagen öfverlemnad. Det torde
nemligen vara betänkligt i allmänhet, och helst vid ett så beskaffad! företag
som det ifrågavarande, att, sedan en koncession beviljats, koncessionshafvarne
skola anses ega den tysta förmånsrätten att få, genom successiva eftergifter,
de ursprungliga koncessionsvilkoren, äfven i väsentligare punkter, ändrade.
Denna, anmärkning har sin fulla tillämplighet äfven å det Kongl. Maj:ts
beslut, som i nästa punkt omförmäles.

2) Protokoll öfver civilärenden den 27 Juli 1884, § 19.

Kongl. Maj:t medgaf, att arbetena å Luleå—Ofoten jernvägen finge
begynnas, ehuru de inlemnade handlingarna icke utvisade, att bolaget förfogade
öfver erforderligt kapital.

I närmaste samband med den bedröfligt ryktbara koncessionen å anläggning
af jernväg Luleå—norska gränsen står den regeringsåtgärd, till
hvilken jag nu öfvergår.

3) Protokoll öfver civilärenden den 28 November 1884, § 16.

Genom resolution af nämnda dag har Kongl. Maj:t tillåtit bolaget för
anläggning af Luleå—Ofoten jernvägen att från den dag, jernvägen Luleå—
Gellivara blifver för trafik upplåten och så länge sökande bolaget är laglig
Bih. Ull Biks. Urat. 1885. 8 Sami. 2 Höft. 2

10

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

innehafvare af den genom resolutionen den 8 December 1882 meddelade
koncessionen, dock ej längre än till den 1 Januari 1938, bearbeta de (Jernvara
aktiebolag tillhörande grafkor.

Rättigheten är sålunda upplåten på femtio år. Vida mindre tid än
ett hälft århundrade är mycket mer än nog, för att för Kong!. Maj:t försvåra,
rättare sagdt omöjliggöra en vägran att åt det utländska bolaget bevilja
rätt att såsom egare besitta Gel I i vara-egendoi n arne, om och när de eu gång
öfvergå i bolagets händer. De som tillstyrkt ett beslut, hvilket bildar en
förberedande inledning till nämnda eventualitet, synas mig hafva glömt, såväl
att Kong! Maj:ts befogenhet att åt utländingar bevilja tillstånd att besitta
fastighet i vårt land är en, mot högsta domstolens och justitiekanslerens
yttranden och i strid med civillagen, af Kongl. Maj:t sedan år 1829 sjelftagen
makt, som och hvad Riksdagen år 1873 yttrade (skrifvelsen N:o 78)
om vådan af att låta utländska bolagsföreningar komma i besittning af jordegendomar,
skogar och malmfält. När samma Riksdag (skrifvelsen N:o 85)
påyrkade åtgärder till bevakande af statens rätt i afseende å (Jellivara-egendomarne,
fann den sig böra medgifva, att denna rätt kunde komma att motvägas
och inskränkas af »åtskilliga grannlaga förhållanden». Och hvari
bestodo dessa förhållanden? Förnämligast deri, att Gfellivara-verken innehades
af »en främmande makts undersåte» och att egaren måhända ej kände, att
under vissa förutsättningar staten egde återvinningsanspråk. Sålunda erkände
man, att en ostridig kronans rätt, som utan tvekan skulle göras gällande
mot en scen sk, deremot kunde komma att stöta emot alltför »grannlaga»
förhållanden, när egaren vore utländing. Äfven detta synes mig vederbörande
hafva bort erinra sig, när en ansökning skulle afgöras, hvars bifallande
innebar första steget till att, åter lemna Gfellivara-egendomarne i
utländingars händer.

Jag frågar mig vidare, om det kunde vara af brådskande vigt för
bolaget att redan 1884 erhålla det sökta tillståndet, Svaret lär väl vara
att tillståndet behöfdes för att dermed göra réclame inför påräknade aktietecknare.
Och att sålunda tillskapa en moralisk regeringsgaranti, också
ett slags Swedish government security, det är en fyndighet, som lär vara en
smal sak för den engelska prospekt-moralen. Regeringen borde ej med
slutna ögon lustvandra i eu mark, så full af giller och snaror.

4) Protokoll öfver civilärenden den 3 Oktober 1884, § 14.

På hemställan af Chefen för Civildepartementet förklarade Kongl. Maj:t
skäl icke förekomma att göra ändring i det Kammarkollegii öfverklagade
utslag af den 18 Mars samma år, hvarigenom kollegiet i strid med allmän

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

11

lag ålagt'' en väghållningsskyldig att med sönderslagen sten laga sina vägstycken.
Dessa klagandens ord må anföras: »väghållningsskyldigheten är,
äfven inom lagens gränser, i och för sig ett tillräckligt betungande realonus
för fastighetsegare, utan att detsamma än ytterligare bör försvåras genom
godtyckliga föreskrifter i annat syfte, än som i lag finnas stadgade».

5) Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 30 Maj 1884, § 4.

»I likhet med hvad under flere föregående år egt rum» beviljades en
gratifikation åt en f. d. lotsålderman af 1883 ars »besparingar» å lots- och
fyrmedel.

En sådan disposition af behållningar å ifrågavarande medel är stridande
mot de af Riksdagen bestämda vilkor.

6) Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 30 December 1884, § 4.

På Departementschefens förslag anvisade Kong!. Maj:t anslag till förberedande
arbeten med anledning af de sjöbeväringsöfningar som skola ega
rum å Kungsholms fästning.

Under nuvarande förhållanden synes mig en sådan användning af en
del af beväringsstyrkan anmärkningsvärd! olämplig.

7) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 1 Augusti 1884, § 3.

Medan Sala landsförsamling var med stadsförsamlingen till ett pastorat
förenad, åtnjöt hon i förening med staden privilegiet att kalla prestman till
afläggande af prof för kyrkoherdebeställningen i pastoratet. Genom Kongl.
brefvet den 25 April 1874 förordnades, att församlingarna skulle skiljas, för
att utgöra hvar för sig ett särskildt gäll, och kyrkoherdebeställningen i landsförsamlingen,
intill dess dervarande komministern från tjensten afginge, genom
vikarie uppehållas. Då det ej på samma gång värdi afgjordt, hvilken natur
landsförsamlingen hädanefter skulle ega, och om den skulle behålla eller mista
nämnda privilegium, så anhöll församlingen (31 December 1883), att Kongl.
Maj:t härom måtte meddela bestämmelse. På grund af remiss från Kongl.
Maj:t inkom Kammarkollegium — efter att yttranden infordrats från domkapitlet
i Yesterås, Konungens Befallningshafvande i Yestmanlands län, samt
Sala landsförsamling — med utlåtande i ämnet. Kammarkollegium upplyser,
att i de af landshöfdingarne är 1692 insända specifikationer öfver gäll, som då
»höllos för regala», äfvensom i de af en 1722 tillsatt kommission upprättade
förteckningar, Sala stad och socken »angifvas» hafva före år 1680 »varit

12

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

ansedda för regala». Kollegiets utlåtande, hvaraf framgår att nämnda specifikationer
och förteckningar äro af ett timligen tvetydigt värde såsom
historisk källa, upplyser vidare huru egenmäktigt Karl XI handterade församlingarnas
rätt, dä han utan hänsyn till landshöfdingarnes specifikationer,
förklarade för regala »största delen af de pastorat, som tillförene ej varit af
sådan beskaffenhet». Häraf — heter det vidare i Kollegiets utlåtande —
behagade Kong! Maj:t inhemta, att under lands- och stadsförsamlingarnas
förening kyrkoherde skulle af Kongl. Maj:t tillsättas; »och om än landsförsamlingen
dervid fått åtnjuta stadens privilegium vid förslags upprättande,
har dock ett sådant privilegium icke blifvit landsförsamlingen uttryckligen
tillerkändt». På grund af denna s. k. utredning hemstälde Departementschefen
och beslöt Kongl. Maj:t, att landsförsamlingen skulle såsom eget
pastorat blifva af regal natur.

Kollegiets uppgift, att ifrågavarande privilegium icke uttryckligen blifvit
Sala landsförsamling tillerkändt, är emellertid stridande mot verkliga förhållandet,
så vida eljest, hvad jag ej kan betvifla, här nedan åberopade, i
Mittags edition af Kyrkolagen införda, handlingar äro autentika. Sedan
uti § 42 af privilegierna för Sala (15 April 1624) stadgats, att »uti kyrkolierdevalet.
hafva vi nådigst undt staden den rätt, att de med bispens ja och
samtycke må välja tre skickliga personer och oss med bispens och stadens
bref presentera, af Indika vi en sedan Keesa och till Kyrkoherde konfirmera
vele», så vardt genom Kongl. Maj:ts utslag den 24 Februari 1772 förklarad!,,
att Kongl. Maj:t, på Riksens Ständers tillstyrkan i skrifvelse af 17 December
1771, bifallit, att Sala stad må tillgodonjuta de rättigheter vid kyrkoherdeval
derstädes, som 42 § i stadens privilegier innehåller, »och det på lika
sätt som vid riksdagen 1760 för Norrköpings stad blifvit bifallet, samt att
Sala landsförsamling under denna privilegii- och förslagsrätt lika med Sala
stad innefattas». Privilegiet har således verkligen blifvit landsförsamlingen
så »uttryckligen tillerkändt», som detta med svenska ord kan ske i en behörigen
tillkommen författning. Till närmare upplysning må förhållandet med
Norrköpings stads-och landsförsamlingars valrätt anföras, eftersom Kongl. Maj:ts
ofvannämnda utslag 1772 bestämde att Salaförsamlingarna skulle åtnjuta sitt
privilegium »på lika sätt», som för Norrköping förut blifvit bifallet. Norrköpings
stad hade, enligt 1620 års privilegier, rätt att välja och »presentera»
tre personer. Uti denna valrättighet — heter det i Rikets Ständers skrifvelse
af den 21 Augusti 1761 — hade »landsförsamlingen sedan genom Kongl.
Maj:ts särskilda nådiga utslag fått delaktighet, dock så att föreslåendet staden
allena är förbehållet». I enlighet med Rikets Ständers tillstyrkan i nämnda
skrifvelse förklarade Kongl. Maj:t genom utslag den 8 Oktober 1761, att
»Norrköpings stad efter dess privilegier eger rättighet att, inom den tid som

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

13

förordningarna fordra pastorats besättande, låta sä många prester, som
magistraten och borgerskapet åstundan för dem predika och sina embetsgåfvor
utmärka; hvarefter och änskönt sådant icke skulle blifva inom denna tid
verkstäldt, utan genom magistratens och borgerskapets förvållande eftersatt,
stads- och landtförsamling ärna dock ofelbart böra, med biskopens ja och samtycke,
i laga tid välja genom sina elektorer tre skicklige prestman, hvilka
stadsförsamlingen sedan, med biskopens och stadens bref, Kong! Maj:t i
underdånighet föreslår, då Kongl. Maj:t en af dem till deras Kyrkoherde i
nåder utnämnande varder».

Det i vederbörande domkapitels utlåtande, hvari Konungens befallningshafvande
instämt, anförda skäl för privilegiets upphäfvande, att nemligen
församlingen icke tycktes vara angelägen om dess bibehållande, är alldeles
betydelselöst. Den fortlefvande församlingens framtida rätt borde icke få
slumpas bort af den tillfälliga majoriteten på en kyrkostämma år 1883. I
slikt fall torde det just tillkomma Kongl. Maj:t att upprätthålla andras välförvärfvade
rättigheter, ej att utvidga sina egna.

En författare i svenska kyrkorätten skref för femtio år sedan, att Kongl.
Maj:t, vid afgörandet af tvister om pastorats natur, »in casu dubio visserligen
ofta låtit skälen för regaliteten blifva gällande.» Månne det vore för
tidigt nu, att beträda en annan väg, att inskränka, icke utvidga »regaliteten»?

8) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 15 Augusti, § 19.

Rikets Ständer vid 1862—1863 års riksmöte beviljade på grund af
enskild motion, för nästa statsregleringsperiod, årligen 4,500 riksdaler till inrättande
i ecklesiastikdepartementet af en byrå för folkskoleärenden, till hvars
åligganden skulle höra att »sammanföra, kontrollera och bearbeta de inkommande
statistiska uppgifterna af alla slag» rörande folkskoleväsendet
(skrifvelse N:o 169). Med anledning häraf beslöt Kongl. Maj:t (den 5 Februari
1864) att för folkskoleärenden tillsätta en expeditionssekreterare i
ecklesiastikdepartementet med åliggande, bland annat, att »tillse det inom
departementet föras de statistiska och andra anteckningar, som för noggrann
kännedom af folkundervisningen äro nödiga.» Vid 1865 års riksdag äskades
för folkskolebyrån på ordinarie stat 4,500 riksdaler till lön åt en byråchef
och 1,500 riksdaler till tjenstebiträde, hvilket Riksdagen biföll. Hur departementets
stat sedermera reglerats, lärer icke behöfva omtalas.

År 1870 utgafs: »Bidrag till Sveriges officiella statistik. P) Folkundervisningen
den 31 December 1868», innehållande berättelse och tabellbilagor.
Efter detta första försök att grundlägga en svensk folkskolestatistik
har under femton år all fortsättning — uteblifvit.

14

Konstitutions- Ut skottets Memorial N:o 2.

Polkskolebyrån har nu egt bestånd i två årtionden. Jag förmodar, att
den fullgör ofvan omförmälda statistiska åligganden, i hvilket fall offentliggörandet
af en årlig folkskolestatistik ej borde vara något öfvermåttan afskräckande
företag. Men sannolikt hafva hinder, outransaklig^ för den i
departemental-mysterierna oinvigde, mött ett så nyttigt förehafvande.

Är det för att afhjelpa denna brist, som chefen för ecklesiastikdepartementet
förmått Kongl. Maj:t att anvisa ett arfvode åt en ej i folkskolebyrån
anstäld författare, som enligt ett — förmodligen icke af Kongl. Maj:t meddeladt
— »uppdrag» utarbetat en »Öfversigt af folkskoleväsendets utveckling
under åren 1877—1881» (34 sidor oktav), så måste jag beklaga den i ögonen
fallande oemotsvarigheten mellan medel och ändamål. Af denna officiella
brochures torftiga siffror och allmänna resonnement inhemtas ingen upplysning
om vårt folkskoleväsende, som skulle vara värd den inom Utskottet
såsom »obetydlig» betecknade kostnaden. Endast i ett afseende kan den
erbjuda något intresse, dock utan tvifvel af annat slag, än man beräknat:
den föranleder en jemförelse med den i fjor utgifna, kolossala och oerhördt
dyra, statistiska volymen om »statens elementarläroverk» (196 sidor text och
250 sidor tabellbilagor, allt i stor qvart).

9) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 9 Aug. 1884, § 16.

Trettio års erfarenhet har ådagalagt olämpligheten, ja skadligheten af
det lagtvång, hvarmedelst man velat förmå de studerande inom filosofiska
fakulteten att inrätta sina studier, att välja sina »kunskapsämnen», icke
enligt egen håg och egen uppfattning af studiets praktiska ändamål, utan så,
som en förmynderlig regering funnit för godt. Denna erfarenhet har också
visat, att olägenheterna af detta absurda tvång hvarken afhjelpas genom
sådana modifikationer i examensstadgarne, som gifva med ena och taga med
andra handen, som skära bort litet här och lägga till litet der, eller genom
i särskilda fall meddelade »dispenser», hvilka, betraktade i samband med de
vägrade dispenserna, icke synas vara regerade af någon annan princip än
nycken eller det mer eller mindre medgörliga tycket för dagen.

De genom Kongl. skrifvelsen af 22 April 1853 angående filosofie
kandidatexamen meddelade bestämmelserna aflöstes af föreskrifterna i Kongl.
skrifvelsen den 16 April 1870. De senare efterträddes af nya stadganden i
Kongl. skrifvelsen den 26 Januari 1877, och dessa åter ändrades genom
Kongl. skrifvelsen den 12 September 1879. Månne med denna fjerde reform
tvångets rätta mått skall anses vara funnet? visserligen icke: det är ej
jemkningar i tvånget, utan tvångets afskaffande, som allena kan lända till bot.

Konstitutions- Ut skot tets Memorial N:o 2.

15

Emellertid har, på Ecklesiastikministerns tillstyrkan, Kongl. Maj:t afslagit
en af filosofie kandidaten K. K gjord ansökan att, utan hinder af
föreskrifterna i Kongl. brefvet den 26 Januari 1877, i licentiatexamen få
undergå pröfning i teoretisk filosofi, latinska språket samt nordiska språk.

Då det tvång, som sålunda in casu upprätthölls, visat sig vara för
studierna skadligt; då Kongl. Maj:t eger rätt att dispensera från den ekonomiska
författning, som stadgar detta tvång; då Kongl. Maj:t stundom med
långt större liberalitet meddelat sådan dispens; då samtliga de ämnen, som
sökanden ville i sin examen förena, återfinnas inom de för licentiatexamen
inför humanistiska sektionen obligatoriska ämnesgrupper; då sökanden utan
tvifvel bättre än Herr Ecklesiastikministern kan bedöma, hvad den förres studier
skola tjena honom till och hvad han derför bör studera, har jag funnit
denna (iispensvägran beklagligt anmärkningsvärd.

10) Protokoll öfver ecklesiastikärendet, inför t. f. regering den 29
Februari, § 9.

Hos Kongl. Maj:t hade Rektorn vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall
anhållit om tillåtelse, att tvenne hans döttrar måtte få begagna undervisningen
i nämnda läroverks sjette och sjunde klasser, antingen så att
de, efter aflagd godkänd inträdesexamen, i tillämpliga deler egde alla en lärjunges
rättigheter och skyldigheter, eller ock så att de, utan att vara vid
läroverket formligen inskrifna, finge mot skälig ersättning öfvervara lektionerna
i läseämnena inom nämnda klasser. Den erfarne skolmannens ansökan,
om hvilken Utskottet tagit kännedom, är motiverad på ett så fullständigt
och öfvertygande sätt, att den — i betraktande af frågans otroliga utgång
— skall blifva en af de märkligaste källskrifterna till svenska skolväsendets
historia under sista fjerdedelen af det nittonde seklet.

Efter inhemtande af Upsala domkapitels — men ej af vederbörande
lärarekollegii — utlåtande i ämnet, afslog Kongl. Maj:t Rektor Sidvalls ansökan.

Med anledning häraf har jag inom Utskottet erinrat om följande omständigheter: a)

I tidskriften »Vor ungdom», 1884, Pa häftet, sid. 66—67, har en
svensk skolman upplyst, att i några fall flickor undervisats tillsammans med
gossar i de allmänna läroverken. Detta har — fortsätter han •— skett med
rektors och lärarnes tillåtelse, men det har försiggått i all tysthet, utan att
höga vederbörande derom tillfrågats.

Att detta skulle vara för Ecklesiastikdepartementet obekant, är naturligtvis
omöjligt. Departementet »inspekterar» ju och mottager berättelser.

16

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

Men hvarför har då ej ett förbud blifvit utfärdadt? Ställningen är således
den, att utan Kong! Maj:ts tillåtelse går det mycket väl för sig att låta
flickor följa undervisningen i statens elementarläroverk, men att, när hos
Kongl. Maj:t helt lojalt göres ansökan om sådan rättighet, den afslås — ett
par tidigare afslag nämnas af förf. i »Vor Ungdom». Man skulle vilja
gifva mycket för att få tag i nyckeln till en dylik politisk gåta.

b) En del af de skolor, som staten med dryga kostnader underhåller,
stå halftomma. Enligt bilagorna till senaste läroverkskomiténs betänkande
funnos pedagogik- med 10, 9, 8 lärjungar (Ulricehamn, Mariefred Hedemora
och Falkenberg), treklassiga läroverk med 26, 20, 18 lärjungar
(Söderköping och Sala, Vernamo och Timmerby, Sölvesborg och Marstrand),
femklassiga läroverk med 76, 75, 71, 66, 53, 52 lärjungar (Söderhamn,
Torr tel je och Kristinehamn, Arboga, Haparanda, Piteå, Enköping),
fullständiga läroverk med 117, 111, 91 (Hudiksvall, Strengnäs, Luleå). Åtminstone
på ganska många orter skulle ett äfven betydligt tillopp af qvinligt
elever icke hafva orsakat någon trängsel.

Slutligen tillåter jag mig att anföra de ord, hvarmed Rektor Sidvall
i sin redogörelse för Hudiksvalls läroverk under läsåret 1883—1884 oinförmält
denna sak. Efter att hafva redogjort för ansökningens innehåll och
den utgång, frågan fick, yttrar han följande:

»Ehuruväl vetande, att underdåniga framställningar af sistnämnda art
hittills icke rönt nådigt afseende, vågar jag, lifligt öfvertygad som jag är
att eu dylik väg måste förr eller senare beträdas, föreställa mig, att omständigheterna
nu, om någonsin, varit gynsamma för anställande af ett försök,
huruvida samläsning mellan ynglingar och flickor på ett högre stadium af
offentlig skolundervisning visade sig möjlig och ändamålsenlig: de här ifrågasatta
qvinliga lärjungarna skulle nemligen fått sin fader till rektor och lärare
samt sin broder till klasskamrat; men af utgången visade sig, att frågan ännu
icke är hos oss mogen för lösning i den åsyftade rigtningen. Så mycket
torde dock kunna utan öfverdrift sägas, att genom välvilliga medgifvanden
åt detta håll från statsmyndigheternas sida många föräldrars bekymmer för
sina döttrars uppftostran skulle väsentligen lättas, och de mindre besökta bland
de allmänna läroverken kunna genom vidgad verksamhet och ökadt lärjungeantal
rikare återgälda samhällets uppoffring ar.»

De gyllene ord, som jag ur en föga känd och mindre tillgänglig
skrift citerat, skola åt det häfte af riksdagstrycket, som innehåller Konstitutions-Utskottets
déchargebetänkande, förläna ett icke ringa värde — derest
ett sådant understöd möjligen behöfves.

Konstitutions-I)tskottets Memorial N:o 2.

17

11) Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 5 December 1884,
§ 17.

Jag har med min röst bidragit till Utskottets beslut att hos Kamrarne
göra en anmälan enligt 107 § Regeringsformen, men detta på i viss
mån andra grunder, än de af Utskottet åberopade, hvarföre jag anhåller att
få härom yttra mig.

När Riksdagen i skrifvelse till Kong! Maj:t den 21 Maj 1882 meddelade
att den, till löneförbättring för lärarne vid de allmänna läroverken
med hälften af de belopp, som Kong!. Maj: t i Prop. N:o 17 föreslagit, hade
anvisat 336,975 kronor, förklarade Riksdagen, att denna löneförbättring skulle
ega rum »med tillämpning af de i statsrådsprotokollet angifna grunder.» Här
framträder den frågan: hörde den nya, den dittills i afseende å elementarlärarnes
aflöning icke använda principen att fördela aflöningsförmåner i
»lön» och »tjenstgöringspenningar», hörde den med till »grunderna» eller ej?
Tydligt besvaras den frågan ingalunda af sjelfva statsrådsprotokollet, och
om detta allena skulle tjena till ledning vid svarets afgifvande, så skulle
jag vilja nekande besvara frågan, derföre, bland annat, att å ena sidan
tillämpningen af en sådan »grund» å aflöningen vid de läroverk, de treklassiga
samt pedagogierna, för hvilkas lärare äskades blott »tillfällig löneförbättring
å extra stat», förekommer mig orimlig, men å andra sidan statsrådsprotokollet
icke gör någon skilnad, i afseende å denna »grunds» tillämpning,
mellan de läroverk, hvilkas lärare skulle få definitiv lönereglering å
ordinarie stat, och dem, hvilkas lärare skulle erhålla blott tillfällig löneförbättring
å extra stat. Sådant är det svar på frågan, som synes mig framgå
ur anförandet till statsrådsprotokollet. Emellertid måste jag, i följd af de
omständigheter som i Utskottets utlåtande finnas omtalade, antaga att den,
som till statsrådsprotokollet afgaf detta anförande, menat, att principen: fördelning
i lön och tjenstgöringspenningar, var en af den föreslagna löneförbättringens
»grunder».

Då uppstår vidare den frågan: egde denna »grund», fördelningen i
lön och tjenstgöringspenningar, fortfarande sin giltighet och afsedda tillämplighet,
efter att Riksdagen dels till hälften nedsatt det äskade beloppet, dels uppfört
detta å extra stat? Jag kan, efter noggrant öfvervägande, ej annat än med
nej besvara denna fråga, det vill med andra ord säga, att jag påstår, att
den ifrågavarande grunden, om den nu var en af »grunderna», i följd af
Riksdagens beslut måste förfalla. Uppenbart är att, sedan Riksdagen med
50 procent minskat det begärda beloppet, de i statsrådsprotokollet angifna
siffrorna för lön och tjenstgöringspenningar inom de särskilda befattningarnas
olika lönegrader icke vidare kunde tillämpas, utan att »grundens» tillämpBih.
till Biksd. Prof. 1885. 3 Sami. 2 Käft. 3

18

Konstitutions-UtsTcoitets Memorial N:o 2.

ning måste inskränkas till iakttagande af proportionen mellan lön och tjenstgöringspenningar
sådan denna proportion framgår nr statsrådsprotokollets siffror.
Men äfven med denna förutsättning kommer jag till det resultatet, att ifrågavarande
»grund» var vorden omöjlig efter de af Riksdagen vidtagna ändringarna
i den Kong! propositionen, hvilket jag vill med ett exempel belysa.
Lägsta lönegraden för adjunkt var, när den Kong!, propositionen afgafs,
1,500 kronor. Dertill skulle, enligt propositionen, komma 1,000 kronor
tjenstgöringspenningar, det vill säga att, efter den af Kong], Maj:t föreslagna
löneförbättringen, lönen skulle blifva tre femtedelar och tjenstgöringspenningarne
två femtedelar af hela aflöningen. I följd af Riksdagens beslut minskades
lönetillökningen från 1,000 till 500 kronor. Om nu på den med blott 500
kronor, i stället för de af Kong!. Maj:t föreslagna 1,000, ökade aflöningen
tillämpas den ofta nämnda »grunden»: delning i lön och tjenstgöringspenningar,
och denna tillämpning verkställes på det enda sätt, som är rimligt, nemligen
så. att statsrådsprotokollets proportion mellan lön (= tre femtedelar) och tjenstgöringspengar
(== två femtedelar) användes, så blir följden, att eu adjunkt i
lägsta lönegraden, som förut hade 1,500 kronor lön, komme att erhålla 1,200
kronor lön och 800 kronor tjenstgöringspengar. Om man nu vidare tager i
betraktande, att, enligt dittills gällande bestämmelser, tjenstledig elementarlärare
i vissa fall kunnat alldeles slippa att afstå någon del af sin aflöning,
men att deremot »tjenstgöringspenningarne» skulle till hela sitt belopp afstås,
så befinnes, att eu tjenstledig adjunkt i lägsta lönegraden, som i vissa fall
kunnat få behålla sina 1,500 kronor, efter löneförbättringen skulle i samma
fall få afstå 800 kronor tjenstgöringspenningar och behålla blott den till
1,200 kronor uppgående lönen. Således, om fördelningen i lön och tjenstgöringspenningar
icke blott hörde till »de i statsrådsprotokollet angifna grunder»,
utan denna grund också skulle ega bestånd efter de af Riksdagen beslutade
ändringarna i den Kongl. propositionen, då blefve följden, att den tillämnade
löneförbättringen kunde komma att, med en för läraren högst obehaglig dialektik,
slå om i sin motsats, det är i eu försämring af hans aflöningsförmåner.
Då ett sådant resultat af löneförbättringen likväl är en orimlighet,
så kommer jag härmed tillbaka till min utgångspunkt, att, om än fördelningen
i lön och tjenstgöringspenningar varen af »grunderna» i statsrådsprotokollet,
denna grund icke vidare var förnuftigtvis tillämplig, sedan Riksdagen
nedsatt beloppet till hälften och uppfört det å extra stat.

Emellertid hade Riksdagen ju föreskrifvit »tillämpning af de i statsrådsprotokollet
angifna grunder». Hvad var då att göra? Enligt min tanke,
borde ej någon tvekan kunnat finnas om rätta utvägen: att i framställning
till 1883 Riksdag påpeka, att man kört fast, och liur man rätteligen kunde
komma lös igen.

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2. 19

Chefen för Ecklesiastikdepartementet valde ej denna utväg. Han
tillstyrkte ett Kongl. Maj:ts beslut, att det af Riksdagen beviljade lönetillägget
skulle betraktas såsom tjentgöringspenningar. Att detta beslut ej kan
betraktas såsom en verkställighet af Riksdagens föreskrift om tillämpning
af de »i statsrådsprotokollet angifna grunder», ligger för öppen dag, ty enligt
dessa grunder — om nu fördelningen får räknas dit — skulle hela det
nyreglerade aflöningsbeloppet enligt viss norm fördelas i lön- och tjenstgöringspenningar.
Att åter göra det af Riksdagen till 50 procent nedsatta lönetillägget
till tjenstgöringspenningar, det var att påbjuda eu ny, i statsrådsprotokollet
icke angifven grund.

Men härvid stanna ej denna sakens märkvärdigheter. Hetta är blott
det första skedet, och det i viss mening bästa af hela historien återstår.

Hen 12 Juni 1882 beslöt Kongl. Maj:t, på Chefens för Ecklesiatikdepartementet
hemställan, att de af Riksdagen beviljade lönetilläggen skulle
»utgå endast för verklig tjenstgöring», och samma beslut har upprepats den
29 Juni 1883 samt den 30 Maj 1884. Vederbörande domkapitel hafva
gång efter annan befunnits uppfatta de nyss citerade orden enligt vanligt
svenskt språkbruk: de hafva icke lyckats inse att tjenstledighet är detsamma
som verklig tjenstgöring. Icke dess mindre vidhalles 1883 och 1884 den
1882 bestämda ordalydelsen i cirkulären om lönetillägget, men — Chefen för
Ecklesiastikdepartementet tillstyrker regelbundet Kongl. Maj:t, på sätt Utskottet
berättat, att i tillämpningen, vid afgörandet af besvär, upphäfva hvad
högstdensamme låtit genom cirkulär från Ecklesiastikdepartementet förkunna
till vederbörandes efterrättelse. En sådan regeringskonst synes mig
hafva ingen förtjenst, men i stället två fel — att ställa alltför öfverdrifna
anspråk på underordnade myndigheters skarpsinne och att för ro skull öka
den eljest så mycket öfverklagade mängden af administrativa besvärsmål.

Emellertid vill jag gerna söka någon anledning till motsägelsen mellan
cirkulären och deras tillämpning. Jag föreställer mig, att Chefen för Ecklesiastikdepartementet
ansett en oryggligt konseqvent tillämpning åt en fast regel
för lönetilläggen ej vara möjlig, eller åtminstone kunna blifva olämplig. Men
om han sålunda tillstyrkt Kongl. Maj:t att gentemot sina egna cirkulär
bibehålla och utöfva en obunden handlingsfrihet, för att ena gången kunna
tillämpa den berömda principen si och andra gången den ej mindre namnkunniga
principen så (protokoll öfver Ecklesiastikärenden den 29 Februari
1884, § 8, utvisar en annan »grund» för bestämmande af en i följd af sjukdom
tjenstledig lärares aflöning, än den i allmänhet följda), och om än
detta tilläfventyrs kunde hafva sina skäl, sedan — på sätt förut är anmärkt
— hela frågan kommit på sned, så måste jag derutinnan instämma
med Utskottet, att, om i något fall det funnits giltiga skäl att vidhålla cirku -

20

Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.

lärens princip (att lönetilläggen skola utgå endast för verklig tjenstgöring),
ett sådant fall för visso var det, som föranledt Utskottets af mig biträdda
anmärkning.

Jag kan ej underlåta att här påpeka, huru — under ofvan tecknade
régime — för sjukdom tjenstledig lärare behandlas. Den sjuke läraren, som
kanske ofta för sjukdomens skull får afsåga sig en välbehöflig extra arbetsförtjenst,
han får afstå fjerdedelen af sin gamla lön och han får ej ett öre
af det lönetillägg, som förklarats för »tjenstgöringspenningar». Den lärare
åter, som njuter permanent tjenstledighet, för att sköta eu annan befattning,
för hvilken arfvode t eller arfvodena jemte reseersättning torde uppgå till
några tusental kronor, han anses böra särskild! omhuldas. Vare sig att
detta är en af de faststälda »grunderna» för lärareaflöningen, eller blott
en mindre lycklig »tillämpning» af en måhända förnuftigare grund, så synes
mig rättelse vara påkallad af rättvisa och billighet.

12) Protokoll öfver finansärenden den 23 Maj, § 21.

Med anledning af en framställning från 1867 års statsrevision anhöll
Riksdagen år 1868 (skrifvelse N:o 78) om utredning rörande »fördelar och
olägenheter af post- och telegrafverkens förening under eu gemensam styrelse»
samt, eventuel!, om framläggande af gemensam normalstat för båda verken,
derest en sammanslagning af dem befunnes fördelaktig. Sedan cheferna för
båda verken afgifvit utlåtande i ämnet, fann Kong], Maj: t Riksdagens framställning
ej för det dåvarande böra föranleda annan åtgärd, än att å de
orter, der båda styrelserna funne sådant lämpligt, befattningarna såsom postexpeditör
och telegrafstationsföreståndare, vid inträffande ledighet, hos samma
person förenades.

Riksdagen 1871 uttalade ånyo (skrifvelse V:o 48) samma önskan om
båda verkens förening, dervid anförande bland annat, att derigenom en betydlig
minskning i tjenstemännens antal säkerligen skulle kunna åvägabringas, att
den något ökade aflöningen för dem, som skötte förenade post- och telegraftjenster,
skulle trots besparingen för det allmänna bereda dem förbättrad
utkomst, att derest öfverstyrelsen ej blefve gemensam, antagandet af gemensamrne
tjensteman, enligt hvad erfarenheten visat, icke torde vinna önskvärd
tillämpning, att, i motsats mot Telegrafstyrelsens uttalade åsigt, Riksdagen
ansåge det målet vara väl värdt att eftersträfva, att genom besparingar
måtte åt statskassan beredas öfverskottsmedel från telegrafverket.

Äfven denna framställning fann Kong! Maj:t icke böra till någon
åtgärd föranleda. Visserligen blefvo genom Kongl. brefvet den 6 Juni 1873
föreskrifter meddelade i syfte att befrämja den förening af befattningarna

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.

21

såsom postexpeditör och telegrafstationsföreståndare, hvilken genom Kongl.
brefvet den 12 December 1869 tillåtits. Men antalet af förenade postexpeditioner
och telegrafstationer var likväl endast fem i det ögonblick, då
Riksdagen 1880 (skrifvelse No 49) för tredje gången bragte organisationsfrågan
å bane samt begärde framläggande af förslag härom för näst sammanträdande
Riksdag. Vid aflåtande af statsverkspropositionen till 1883 års Riksdagförklarade
Kongl. Maj:t icke heller denna Riksdagens framställning till någon
Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Jag har förutskickat denna öfversigt, för att påminna om, hur envist
från Telegrafstyrelsen blåser motvind mot en af Riksdagen länge påkallad
reform, och jag kommer nu till det åberopade statsrådsprotokollet, I förening
med en förlidet år af Telelegrafstyrelsen fordrad upplösning af föreningen
mellan post- och telegraftjensterna å stationen vid Riddargatan i Stockholm,
lägger detta protokoll i dagen, att nämnda motvind numera nätt en styrka,
mot hvilken Kongl. Maj:t alls icke förmår hålla stånd. För ett nytt postkontor
och ett nytt telegrafkontor å Ladugårdslandet vid Esplanaden skulle
val, om möjligt, skaffas »gemensam lokal». Men gemensam förvaltning?
Nej, bort det!

Riksdagen befinnes hafva varit sannspådd, dä den 1871 yttrade att,
utan gemensam öfverstyrelse, »antagandet af gemensamma tjensteman för
post- och telegrafverket icke torde vinna önskvärd tillämpning». Då fans
en sådan gemensamhet endast å två orter. Tio ar senare hade den utsträckt
sig till fem orter, och var den ifrågasatt att utsträckas till ytterligare två.
Generalpoststyrelsens berättelse för år 1883 upplyser — Telegrafstyrelsens
åter nämner ej denna obehagliga småsak — att af de 193 fullständiga fasta
postanstalterna sex tillika voro telegrafanstalter, oberäknadt två förenade
post- och telegrafanstalter i Stockholm (hvarjemte vid tio post stationer å
orter, der äfven statstelegrafstationer funnos, post- och telegrafgöromålen
sköttes af eu gemensam föreståndare).

Hvad en »långsamt mognande öfvertygelse*, understödd af det absoluta
veto, som det Kongl. brefvet af 1873 lagt i Telegrafstyrelsens hand,
kan uträtta i negativ rigtning, det torde af ofvanstående klarligen framgå.

13) Protokoll öfver utrikesdepartementets ärenden i sammansatt
statsråd den 25 Januari 1884, § 1.

Genom fullmakt af 25 Januari 1884 har Kongl. Maj:t bemyndigat
svensk-norska ministerresidenten i Lisboa att med Portugal afsluta en handelsoch
sjöfartstraktat.

22

Konstitutions Utskottets Memorial N:o 2.

Dä hvarken denna fullmakt eller flen enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande
af Utrikesministern utfärdade instruktion för underhandlaren föreskrifver,
att i traktaten bör inflyta förbehåll om Riksdagens godkännande, ehuru sistnämnda
dokument och Utrikesministerns yttrande till sammansatta statsrådets
protokoll den 25 Januari 1884 göra mer än antagligt, att traktaten skall komma
att beröra Riksdagens rätt, enligt 60 § Regeringsformen, har denna omständighet
så mycket mer synts mig böra anmärkas, som anledningar förekommit
till den förmodan, att man på vissa håll skulle föreställa sig, att
Riksdagens tullbeskattningsmakt kunde undanskjutas i sådana fall, der eu
handelstraktat blott i »obetydligare» man berör densamma.

14) Slutligen har jag här velat omförmäla min reservation mot Utskottets
beslut att icke infordra det, såsom jag förmodar, befintliga ministeriella
protokollet med tillhörande handlingar angående följande allmänt bekanta
sak, som inom och utom landet väckt ett synnerligen obehagligt uppseende.

Af in- och utländska tidningars berättelser har man sig bekant, att
förlidet år svensk-norske konsuln i Haderslev, Bankdirektören Sören Thomsen
Amorsen, entledigades från sin sedan 1862 innehafda vicekonsulsbefatt
ning, och att entledigandet föranledts, ej af fel eller försummelse i embetet, utan
af det misshag, hvarmed vederbörande i Berlin ansett Amorsens deltagande
jemte ett antal slesvigska män och qvinnor i en utflykt till Vestjylland.
Anmärkande, att jag omöjligen kunde föreställa mig, det Ministern för utrikes
ärendena skulle i en sådan sak hafva begagnat sig af sitt i konsulsstadgan
medgifna, enligt min tanke med Regeringsformens § 35 icke förenliga
bemyndigande att entlediga vicekonsuler, och att han säkerligen föranledt
ärendets behandling i ministerielt statsråd, har jag yrkat att Utskottet
borde infordra handlingarna i detta allmänt kända mål, för att sättas i tillfälle
att bedöma, om och huru vederbörande sökt häfda landets värdighet
och ära.»

I vissa delar af Herr Hedins reservation hafva nedan nämnde ledamöter
instämt, nemligen:

Herr Pamp: i punkterna 1, 2, 10 och 13;

Herr Lasse Jönsson: i punkterna 3, 6 och 13;

Herr Norén: i punkterna 1 och 2;

Konstitutions-UtsTcottets Memorial N:o 2.

23

Herr Ang. Pettersson: i punkten 4; och
Herr Ljungman: i punkterna 1, 2, 3 och 13.

Herrar von Ehrenheim och Friherre von Essen hafva begärt få antecknadt,
att de varit förhindrade att närvara vid det Utskottets sammanträde,
då beslut fattats om anmärknings framställande enligt 107 § Regeringsformen.