4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Auk. till Riksd. Kansli den 20 April 1885, kl. 1 e. m.

Kmstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående
skrifvelse till Rongl. Maj:t rörande revision af
grundlagar samt utarbetande af nytt förslag till föreningsakt
mellan Sverige och Norge.

Uti en från Andra Kammaren till Utskottet hänvisad motion, K:o 45,
har Herr A. V. Ljungman hemstält, »det måtte Riksdagen i underdånig
skrifvelse hos Kong!. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta dels genom
särskilda komiterade öfverse våra grundlagar samt framlägga för Riksdagen
ett förslag till tidens ökade kraf mer motsvarande sådana, dels äfven
utarbeta samt för svenska Riksdagen och norska Stortinget till antagande
framlägga ett nytt förslag till föreningsakt emellan Sverige och Korge.»

Behofvet af en fullständig revision så väl af vår Regeringsform, Tryckfrihetsförordning
och Riksdagsordning som af Riksakten vore, förmenar motionären,
inom hela landet enhändt såsom en fråga, hvilken tarfvade snar
lösning.

Redan de allt talrikare vardande, riksdag efter riksdag återkommande
motionerna om förändringar i rikets grundlagar (med undantag för successionsordningen)
bure tillräckligt vittne om, att dessa nu mera ej vore fullt tillfredsställande.
Ytterligare bevis derpå erbjöde sig sjelfmant vid en närmare
granskning af deras både uppställning och innehåll. Regeringsformen hade
måst utarbetas under en tid af föga mer än fjorton dagar, hvartill komme,
att man, när detta egde rum, hade jemförelsevis helt obetydlig konstitutionel
erfarenhet från utlandet att tillgå. Ett liknande förhållande kunde i viss
mån sägas hafva egt rum i fråga om stiftandet af Tryckfrihetsförordningen.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.

5

Sedan 1809—1812, då nämnda båda grundlagar antogos, hade de flesta europeiska
stater dels erhållit nya, dels reviderat sina äldre grundlagar, hvar
jemte statsrätten hlifvit föremål för vetenskaplig behandling i en omfattning,
som redan skapat en ganska utvecklad och högt stående vetenskap. Långt
större förutsättningar för ett tillfredsställande resultat af ett omfattande
grundlagsarbete funnes sålunda nu än då nämnda grundlagar först stiftades.

Genom senare tiders förändringar hade Regeringsformen synbarligen
ej kunnat vinna eu önskvärd fulländning i afseende på vare sig fullständighet,
systematisk uppställning eller de särskilda bestämmelsernas alfattning.
Riksdagsordningen vore visserligen tillkommen under långt gynsammare omständigheter
och erbjöde sålunda i vida mindre mån skäl till berättigade
anmärkningar; men de för Sverige fullständigt nya och oförsökta förhållanden,
den införde med hänsyn till Riksdagens bildande, hade dock medfört, att äfven
densamma blifvit föremål för talrika ändringsförslag, och att en ändring
af åtminstone några af dess bestämmelser måste anses vara af verkligt behof
påkallad; och de i Regeringsformen samtidigt med Riksdagsordningens
antagande vidtagna oumbärliga förändringar hade icke kunnat förebygga, att
dessa våra båda vigtigaste grundlagar vore i saknad af nödig samstämmighet
och helgjutenhet. Det vore derför en oafvislig pligt för både Regering
och Riksdag att draga försorg om att, med anlitande af landets bästa för
ändamålet användbara krafter, en sådan genomgående revision af grundlagarne
bragtes till stånd, som kunde leda till framläggandet af ett tillfredsställande
förslag till helst en enda, tidens ökade fordringar möjligast motsvarande,
fullständig och allt igenom så att säga helgjuten grundlag, som, systematiskt
uppstäld och grupperad, i sig inneslöte både Regeringsform, Tryckfrihetsförordning
och Riksdagsordning.

Då emellertid Regeringsformen till följd af Sveriges förening med Norge
stode i ett ganska väsentligt samband med Riksakten, och då sistnämnda
internationella grundlag, såsom äfven genom framläggande år 1869 af ett
förslag till eu ny förbättrad och fullständigare sådan offentligt erkänts, långt
ifrån vore af den beskaffenhet, att den kunde anses motsvara sin bestämmelse
att nöjaktigt ordna och betrygga de unionella förhållandena, samt då den
politiska ställningen särskild! uti Norge, enligt motionärens förmenande, nu,
då den norska regeringen kunde påräkna afgjord majoritet i Stortinget,
måste hållas för vida mer gynsam för antagandet af en ny Riksakt, än den
varit, då nyss anförda förslag förkastades; så syntes det ock vara på sin
plats, att ett nytt försök gjordes med utarbetandet af en ny föreningsakt
mellan Sverige och Norge, och att revisionsarbetet af de svenska grundlagarne
lämpades derefter.

6

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.

Motionären åsyftar dels ändring af åtskilliga grundlagsstadganden, som
i sak skulle vara antingen i och för sig olämpliga eller ock sins emellan
mer eller mindre stridiga, dels ock en större fullständighet och en mera
genomförd systematisering af vår gällande statsrätt. Utskottet vill nu icke
förneka, att i våra grundlagar förekomma åtskilliga bestämmelser, som kunde
behöfva förtydligas eller bringas till bättre inbördes samstämmighet. Men
äfven om Utskottet kunde förbise svårigheten att om åskilliga bland dem
vinna nödig enighet inom Riksdagen och mellan båda statsmakterna på annat
sätt än genom en fortgående lagtillämpning, en efter hand utbildad konstitutionel
rättspraxis, kunde Utskottet dock ej undgå att finna det stridande
mot öflig! sätt för grundlagsändringars åvägabringande, om Riksdagen, utan
att angifva de speciella fel eller brister, hvilkas afhjelpande påkallades, hos
Konungen gjorde en sådan framställning som den motionären föreslagit. Och
då Utskottet vidare hvarken kan erkänna, att våra grundlagars form —
frånsedt Tryckfrihetsförordningen, för hvars omarbetande Kongl. Maj:t redan
lärer hafva vidtagit åtgärder — är så bristfällig, att blott på grund deraf
en fullständig revision af desamma skulle erfordras, eller delar motionärens
föreställning, att tidpunkten nu skulle vara särskildt lämplig för återupptagande
af arbetet ä ny Riksakt, hemställer Utskottet,

att Herr Ljungmans ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 April 1885.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.