Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

1

N;o 7.

Ank. till Biksd. Kansli den 5 Maj 1885, kl. 8 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan Bevillnings-Utskottet förehaft till behandling dels Kongl. Maj:ts
proposition N:o 38 med förslag'' till förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker och dels samtliga till Utskottet hänvisade motioner rörande
samma ämne, får Utskottet jemlikt 40 § Riksdagsordningen häröfver afgifva
betänkande.

Af Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition jemte dervid fogade utdrag
af protokollet öfver finansärenden för den 25 sistlidne Februari
inhemtas, att, sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 17 Maj 1877
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta öfverse
gällande författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin i
syfte att genom lagstiftningen måtte åstadkommas ett kraftigare motverkande
af rusdryckers missbruk än som genom dittills varande lagstiftning
egt rum, och i anledning häraf Kongl. Maj:t för berörda ändamål
tillsatt en komité, denna den 20 December 1878 afgifvit underdånigt
betänkande med förslag till bland annat lag angående försäljning af
bränvin, öfver hvilket författningsförslag ej mindre Högsta Domstolen
än äfven öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i rikets samtliga län i underdånighet afgifvit utlåtanden. Jemväl skatteregleringskomitén
har i sitt den 13 September 1882 afgifna underdåniga
utlåtande i nu föreliggande lagstiftningsfråga meddelat yttrande. DessBih.
till Riksd. Prot. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 7 Iläft. 1

2 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

utom hafva dels i anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den
10 Maj 1884 angående vilkoren för försäljning af bränvin Ofverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län,
generalbefälhafvarne i militärdistrikten, militärbefälhafvaren på Gotland
samt kavalleriinspektören afgifvit utlåtanden, dels åtskilliga sällskap och
enskilda personer i frågan till Kongl. Majd inkommit med underdåniga
petitioner.

Med ledning af hvad sålunda förekommit har Kongl. Majd låtit
utarbeta det förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, som
genom ofvanberörda nådiga proposition blifvit Riksdagen förelagdt och
hvilket finnes här nedan intaget.

1878 års komiterade hade i sitt förslag öfvcrgifvit det hittills följda
systemet att å auktion utbjuda bränvinsförsäljningsrättigheter och i
städerna öfverlåta all bränvinsförsäljning åt särskilda i sedlighetens intresse
bildade bolag. Såsom skäl för systemets öfvergifvande anfördes,
att, då det i allmänhet vore önskvärdt, att i eu författning hvarje sak
nämndes med sitt råtta , namn, bränvinsbolagen, hvilka ej vore bolag
annat än till namnet, men af detta namn kunde förledas att låta omsorgen
att uppnå det mål, lagstiftaren åsyftat, träda tillbaka för afseendet
å vinstens storlek, borde genom författningens uttryckliga bestämmelse
öfvergå till hvad de i sjelfva verket vore, ombud för de myndigheter
och korporationer, hvilka skulle erhålla vinsten af rörelsen.
Till följd häraf hade komiterade föreslagit, att, med undantag af vissa,
under hägn af äldre lagstiftning förvärfvade och särskilda tillfälliga utskänkningsrättigheter,
all bränvinsförsäljning så väl i städerna som å
landsbygden skulle blifva en uteslutande kommunal angelägenhet och
handhafvas under offentlig kontroll. Flere reservanter inom komitén
förklarade sig emellertid ej kunna gilla det sålunda föreslagna nya systemet.
Då kommunerna i allmänhet ej egde några kapital, och skatt
svårligen kunde påläggas dess medlemmar för möjligheten att idka
bränvinshandel, antogo reservanterne, att nästan alla landskommuner och
möjligen till och med en och annan mindre stadskommun, så vida den ej
lyckades till förläggare erhålla något i stort spekulerande sprithandelsbolag,
skulle helt och hållet afstå från rätten till bränvinshandel, och detta så
mycket hellre, som kommunen det oaktadt enligt komiterades förslag
egde uppbära sin andel af de inom länet i sin helhet uppkomna vinstmedlen.
Den föreslagna lagen skulle sålunda hafva till följd en ännu
starkare koncentrering af bränvinshandeln än hittills och äfven härigenom
framkalla en ny lockelse till olaglig handel. Till följd häraf före -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7. 3

drogo reservanterne bibehållandet af nu gällande lag, som åtminstone
ej gjorde de mest i ögonen fallande onaturligheterna obligatoriska och
ej tvingade kommunerna att, för så vidt de ville ega en ordnad och
laglig bränvinshandel, uppträda som stora handelsbolag. Dock hyste
reservanterne den mening, att hvarje försäljningslag, som framkallade
ett onaturligt minuthandelspris, vare sig detta skedde genom särskilda
försäljningsrättigheter eller handelns monopolisering, måste framkalla
stora och väsentliga svårigheter, hvarföre ock reservanterne för sin del
ansågo bränvinslagstiftningen böra hvila på den grundsats, att all beskattning
af bränvin blefve förlagd till sjelfva tillverkningen utan någon
möjlighet för kommuner eller korporationer att på bränvinshandeln
skörda särskild vinst eller inkomst. En nödvändig följd häraf blefve
ock bränvinshandelns frigörande, i den mån sådant vore förenligt med
nödig omtanke för ordningens vidmakthållande. I öfverensstämmelse
med dessa grundsatser utarbetade reservanterne ett lagförslag, som bifogades
komitéförslaget.

Kongl. Maj:ts nu föreliggande lagförslag har ej godkänt något af
de sätt, hvarpå komiterade och reservanterne sökt lösa bränvinslagstiftningsfrågan,
utan är i stället bygdt på enahanda grund som den hittills
gällande lagstiftningen. Till stöd derför anför Herr Statsministern:

»Den senare tidens märkliga och framgångsrika nykterhetsrörelser
inom vårt land och de ringa sympatier, hvilka de af den senaste bränvinslagstiftningskomitén,
likasom af reservanterne inom samma komité väckta
förslagen om bränvinshandelns ordnande efter andra grunder mött från
de flesta håll, ådagalägga å ena sidan, att den sedliga uppgift lagstiftaren
i detta fall måste för sig uppställa icke kan lösas endast på lagstiftningens
väg, utan fordrar ett lefvande intresse och en frivillig medverkan
från folkets sida för nykterhetens sak, och å andra sidan, att
de grunder, på hvilka den nuvarande lagstiftningen hvilar, af vårt folk
omfattas med större förtroende och visat sig, rätt tillämpade, främja
det sedliga syftet i större utsträckning, än att ett öfvergifvande af dessa
grunder skulle vara i någon mån tillrådligt. Redan i mitt yttrande till
statsrådsprotokollet den 10 Januari 1883 vid afgifvande af förslag till
den samma dag beslutade statsregleringen och till hvilket yttrande jag
jemväl nu tillåter mig hänvisa, har jag ock, jemte afstyrkande af de
väckta förslagen om sammanslagning af tillverknings- och försäljningsskatterna
å bränvin och om indragning till statsverket af försäljningsafgifterna,
uttalat den mening, att hänsynen till sedlighetens kraf efter
min åsigt påkallar, att icke någon väsentlig rubbning göres i de nu
gällande grunderna för ordnandet af bränvinshandeln. Då jag icke heller

4 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

sedermera funnit anledning frångå denna uppfattning, har jag vid afgifvande
af det förslag till ny förordning om försäljning af bränvin och
dermed likstälda drycker, jag nu går att inför Eders Kongl. Maj:t anmäla,
lagt till grund derför den nu gällande författningen i detta ämne och
endast gjort till min uppgift att söka deri afhjelpa de brister och oegentligheter,
hvilka erfarenheten gifvit vid handen, likasom att i lagen få
inlagda sådana nya bestämmelser, som kunna vara egnade att kraftigare
främja dess sedliga syfte».

Utskottet kan ej annat än instämma i hvad Herr Statsministern sålunda
anfört. Att, såsom 1878 års komiterade föreslagit, göra bränvinsförsäljningen
till en rent kommunal angelägenhet och tvinga vederbörande
kommuner, som önska bränvinsförsäljning inom sitt område, att
utan vidare kasta sig in i affärslifvet och åtaga sig att hålla de medel
till banda, som för rörelsen erfordras, finner Utskottet vara mindre välbetänkt.
Reservanternes förslag att med iakttagande af vissa ordningsföreskrifter
frigöra bränvinshandeln är ej heller tilltalande. Med kännedom
om, huru ofta och huru lätt ordningsföreskrifter, de må nu synas
vara huru noggranna och fullständiga som helst, fresta till öfverträdelser
och vid tillämpningen kringgås eller eluderas, huru ordningsmakten
synnerligast i mera aflägsna och glest bebyggda orter ofta står maktlös
mot slika lagöfverträdelser, har man rätt att antaga, att den föreslagna
reglementeringen af den fria bränvinshandeln inom kort åtminstone å eu
eller annan ort blefve en död bokstaf, och att bränvinshandeln å nyo
komme i det skede, som lagstiftningen allt sedan år 1855 med så mycken
framgång i sedlighetens intresse bekämpat. Då härtill kommer, att
nu gällande lagstiftning hos folket vunnit allt mera insteg och förtroende,
anser Utskottet dennas hufvudgrunder ej böra rubbas för experimenterande
med nya och opröfvade lagstiftningsprinciper.

I afseende å förslaget i öfrigt har Utskottet funnit sig böra föi’eslå,
förutom mindre redaktionsförändringar, som ej torde påkalla särskild
motivering, några ändringar i sak, för hvilka Utskottet nu går att redogöra,
dervid följande förslagets paragrafföljd.

§ 1.

För vinnande af mera öfverensstämmelse med författningens rubrik,
har Utskottet ansett de i denna paragraf förekommande orden »Handel
med» böra utbytas mot orden »Försäljning af».

I det nu föreliggande lagförslaget är den s. k. mindre partihandeln
med bränvin utesluten. Såsom skäl härtill anför Herr Statsministern:

B evillnin g s-Utskottets Betänkande N:o 7. 5

»Då med lagstiftningen angående försäljning af bränvin åsyftas dels att
med en accisafgift träffa förbrukningen af denna vara, dels att genom
stränga ordningsföreskrifter motverka missbruket af rusdrycker, följer
häraf, att denna lagstiftning har till egentligt föremål endast sådan
handel, hvarigenom bränvinet öfvergår i konsumentens hand, hvaremot
den handel, som förmedlar bränvinets öfvergång från producenten till
bränvinshandlanden eller från den ene handlanden till den andre,
enligt sakens natur måste falla utom området för ifrågavarande lagstiftning.
I denna måste således göras en åtskilnad mellan den handel,
som afser att omedelbart betjena förbrukningen, och den, som kan
rubriceras som en-gros-handel, en åtskilnad, som tydligen endast kan
ega rum på det sätt, att en viss försäljningsqvantitet bestämmes som
den gräns, under hvilken försäljningen skall vara underkastad de lagstadgade
afgifterna och ordningsföreskrifterna. Vid hvilket belopp denna
gräns bör sättas, är en helt och hållet praktisk fråga. Nu gällande lagstiftning
har satt gränsen vid ett belopp af 15 kannor, så att all försäljning
af bränvin till belopp icke understigande nämnde qvantitet är
fri ej mindre från afgift än äfven från de för bränvinsförsäljning stadgade
strängare ordningsföreskrifterna, ehuru till förekommande af missbruk
handeln med bränvin till belopp understigande 100 kannor gjorts
beroende af vissa kontrollföreskrifter. Det synes otvifvelaktigt, att den
sålunda bestämda gränsen blifvit satt vid ett allt för lågt belopp. I de
fall, då vid bränvinshandel mindre parti än 100 kannor afyttras, förefaller
det nemligen mycket antagligt, att dermed mera afses konsumentens
förseende på en gång med hans förbrukningsbehof för en längre
tid, än att transaktionen är af en-gros-handels natur. Att för öfrigt
förhållandena inom landet icke kunna anses påkalla den tnindre partihandelns
bibehållande framgår deraf att, medan under första året efter
förändringens genomförande 67 rättigheter till mindre partihandel meddelades
i städerna och 192 å landet, hade under försäljningsåret 1882
•—-1883 antalet dylika rättigheter nedgått till 4 i städerna och 46 å
landsbygden. Hvad som är hufvudskälet mot denna handels bibehållande
är emellertid, att den frihet, som i jemförelse med minuthandeln
medgifvits den dermed temligen närslägtad mindre partihandeln, lätteligen
föranleder till hvarjehanda missbruk, särskild! i form af salning,
såsom erfarenheten ty värr icke sällan gifvit vid handen.

Till de nu af mig påpekade omständigheter, eller obehöfligheten
för affärslifvet af de genom den mindre partihandeln medgifna lättnader
och den fara för missbruk, som innebäres i dessa lättnader, omständigheter,
Indika i och för sig synas mig tillräckliga att motivera tillämp -

6 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

ning jemväl å den mindre partihandeln af de nu för minuthandel gällande
stadgande!!, kommer ytterligare ett efter mitt förmenande ganska
afsevärdt skäl för vidtagande af denna förändring. Då med de å förbrukningen
af bränvin lagda afgifter åsyftas ej mindre att bereda för
vissa offentliga ändamål afsedda inkomster än äfven att genom varans
fördyrande motverka missbruket af densamma, ligger redan ur skatteteknisk
och sedlig synpunkt en synnerlig oegentlighet deruti, att afgiftens
utgörande kan af konsumenten helt och hållet undvikas genom uppköp
på en gång af bränvin till belopp af 15 kannor eller derutöfver.
Och erinrar man sig, att denna utväg för skattens undgående företrädesvis
står de förmögnare klasserna till buds, blifver ur social synpunkt
nyssnämnda oegentlighet ännu större. Den beskattning, som ålägges den
mindre bemedlade förbrukaren af en vara, bör icke rimligen lindras
och än mindre alldeles borttagas, när det är fråga om förbrukare, som
äro i tillfälle att förse sig med varan i större qvantitet. Lika med bränvinslagstiftningskomitén
hemställer jag derföre i underdånighet, att den
hittills s. k. mindre partihandeln må likställas med minuthandeln och
att, med upphäfvande af åtskilnaden mellan större och mindre partihandel,
gränsen för partihandel må sättas vid ett minimibelopp af 250
liter, eller det belopp, som efter metersystemet i rundt tal närmast motsvarar
100 kannor.»

Till upplysning om, huru antalet rättigheter till mindre partihandel
med bränvin under åren 1874—1882 minskats, får Utskottet åberopa
följande tabell, hemtad dels ur Bränvinskontrollbyråns senast utgifna
berättelse, dels, hvad senaste försäljningsåret i tabellen angår, ur Kongl.
Maj:ts förevarande proposition:

Försäljningsåren.

I städerna.

A landsbygden.

1874—1875

67

192

1875—187(1

49

152

1876—1877

16

in

1877—1878

4

no

1878—1879

7

78

1879—1880

4

84

1880—1881

3

54

1881—1882

5

70.

1882—1883

4

46.

Utskottet instämmer till fullo i ofvanberörda, af Herr Statsministern
anförda skäl och har till desamma intet att tillägga.

För att redan i förordningens början fullständigt angifva dess omfattning,
har Utskottet ansett de i det Kongl. förslagets § 35 omhand -

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7. 7

lade bestämmelser, sådana Utskottet funnit dem böra formuleras, böra
i § 1 intagas och i sistnämnda paragraf bilda ett särskildt moment.

I sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft:
dels ett af Herr Lindahl i motionen N:o 61 inom Första Kammaren
framstäldt yrkande, att nyssberörda § 35 måtte erhålla den förändrade
lydelse, som påkallades af en utaf motionären i förslagets § 33 påyrkad
förändring, hvarom här nedan vid sistberörda paragraf förmäles;

dels ock den hithörande del af Herr S. Wieselgrens motion N:o 156
inom Andra Kammaren, deri denne erinrat, att, i händelse vintillverkare
uppdrefve alkoholhalten i sina »stärka viner» ända derhän, att dessa
med allt skäl kunde kallas »färgadt bränvin», lagstiftaren ock till dem
borde utsträcka bränvinslagstiftningens bestämmelser, samt på grund
häraf hemstält, att i § 35 måtte tilläggas en bestämmelse, hvarigenom
drycker, hvilka innehölle mera än — förslagsvis ■—- 23 0j0 alkohol, jemväl
inordnades under hvad förordningsförslaget, med undantag af föreskriften
i 33 §, stadgade om handel med bränvin.

På sätt af det följande framgår har Utskottet funnit sig böra åtminstone
delvis tillstyrka hvad Herr Lindahl i afseende å 33 § föreslagit.
Den formulering, Utskottet med anledning af dels dennes, dels Herr
Nils Jönssons nedan omförmälda motion ansett sig böra gifva åt sistnämnda
paragraf, betingar viss omredigering af nu förevarande moment.
En föreskrift i det af Herr Wieselgren angifna syfte har äfven synts
Utskottet vara af behofvet väl påkallad, dervid Utskottet emellertid ansett
öfverensstämmelse böra beredas med nu gällande tulltaxa, enligt
hvilken vin af högre alkoholhalt än 25 procent skall tullbehandlas såsom
likör och draga en tull, som med iakttagande af nödig reduktion
motsvarar den för bränvin stadgade. Utskottet har derför gifvit ifrågavarande
stadgande den lydelse, som i bilagda förslag under § 1 mom. 2
finnes angifven.

§ 2.

Denna paragrafs 2:dra mom. lyder:

»Hvad i öfrigt i denna förordning bestämmes om handel med bränvin
vare ej tillämpligt å partihandel, utan galle endast minuthandel och
utskänkning.»

Sålunda hafva orden »bränvinshandel», »bränvinsförsäljning», »handel
med bränvin» och »försäljning af bränvin» i förordningens följande paragrafer
kommit att erhålla en speciel betydelse, afvikande från den,
hvilken orden hafva i det allmänna språkbruket samt i förordningens

8 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

rubrik och första paragraf. Det är väl sant, att korthet i uttryckssättet
derigenom vunnits, men, då detta onekligen skett på bekostnad af lagens
tydlighet, och det med skäl kan befaras, att åtminstone den stora allmänheten
derigenom lätt kan komma att vilseledas, har Utskottet ansett
de i gällande lag förekommande orden »minuthandel med eller utskänkning
af bränvin» böra i stället för ofvanberörda generella uttryck i följande
paragrafer användas, till följd hvaraf Utskottet funnit ofvanberörda
mom. böra utgå.

I öfverensstämmelse härmed har Utskottet i förordningens följande
paragrafer vidtagit erforderliga redaktionsförändringar.

§ 3.

Enär Utskottet ansett § 26 mom. 7 böra utgå, har denna paragraf
måst i öfverensstämmelse dermed omredigeras.

§ 8.

Då erfarenheten visat, att klagomål öfver de åtgärder, som Magistraten
enligt denna paragraf är skyldig vidtaga, ej hunnit blifva slutligen
afgjorda innan Juli månads utgång, då enligt nästa paragraf
auktion å rättigheterna skall hållas, har Utskottet ansett den föreslagna
tiden »inom första hälften af April» böra ändras till »innan Januari
månads utgång».

I sammanhang härmed har Utskottet, för vinnande af större tydlighet,
i mom. 2 tillagt orden »inom samma tid».

§ 13.

Vid 1882 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af Herr Hans
Andersson i Bringåsen motion, deri motionären, under framhållande af
dels önskvärdheten att, så vidt möjligt vore, befria soldaten och beväringsynglingen
från de frestelser, som lättheten att inom läger erhålla
bränvin medförde, samt dels obilligheten deraf att kommuner, inom
hvilkas gränser en lägerplats funnes, ej i likhet med andra kommuner
egde rätt att sjelfva bestämma, huruvida bränvinsutskänkning inom
deras område finge ega rum, hemstälde, att Riksdagen måtte för sin del
besluta och genom underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
utfärda författning om förbud för utskänkning af spirituösa drycker vid
läger under vapenöfningstiden eller der trupp eljest vore för flere dagar
sammandragen, men att tillstånd till utskänkning måtte af Konungens

9

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

Befallningshafvande beviljas, derest två tredjedelar af manskapet samt
kommunalnämnden i den församling lägerplatsen vore belägen dertill
lemnade sitt bifall.

Denna motion afstyrktes af Bevillnings-Utskottet, hvars hemställan
bifölls af Första Kammaren, hvaremot den Andra godkände motionen,
hvilken emellertid i följd af Första Kammarens beslut förfallit.

Vid 1883 års riksdag väcktes enahanda motion på nytt af samma
motionär, med hvilken då 19 af Andra Kammarens ledamöter sig förenat.
Med anledning häraf hemstälde Bevillnings-Utskottet, att § 23 af
gällande bränvinsförsäljningslag måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg, eller der värdshusrörelse
af annan anledning kan för någon del af året tillfälligtvis
vara af omständigheterna påkallad, dock ej vid läger, eller der trupp
eljest, är för flere dagar sammandragen, må för kortare tid än år rättighet
till bränvinsutskänkning meddelas af Konungens Befallningshafvande,
när vederbörande derom gjort anmälan o. s. v.»

Hvad Utskottet sålunda hemstält bifölls af Andra Kammaren men
afslogs af den Första, i följd hvaraf frågan förfallit.

Vid 1884 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af Herr J.
E. Wikstén, med hvilken flere af Kammarens ledamöter instämde, motion
om enahanda förändring i bränvinsförsäljningslagens 23 §, som Utskottet
år 1883 föreslagit.

Under åberopande af de skäl, Utskottet vid 1883 års riksdag anfört,
hemstälde Utskottet ånyo, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla ofvan
angifna lydelse. Detta förslag vann nu Riksdagens bifall, hvilket anmäldes
i underdånig skrifvelse den 10 Maj samma år.

Riksdagens beslut blef emellertid icke af Kongl. Maj:t sanktioneradt
och har, såsom af § 13 synes, ej heller i nu föreliggande lagförslag
blifvit följdt. Såsom anledning härtill yttrar Herr Statsministern efter
omnämnande af ofvanberörda skrifvelse följande:

»Såsom jag förut nämnt, hafva öfver denna Riksdagens skrifvelse
underdåniga utlåtanden afgifvits af Öfverståthållareembetet och Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom af generalbefälhafvarne
i militärdistrikten, militärbefälhafvaren på Gotland
och kavalleriinspektören. Af dessa myndigheter hafva öfverståthållareembetet
och 11 bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen,
en af generalbefälhafvarne, militärbefälhafvaren på Gotland och kavalleriinspektören
tillstyrkt den af Riksdagen beslutade förändringen, hvaremot
densamma afstyrkts af 13 länsstyrelser samt af 4 generalbefälhafvare. De
skål, som dervid blifvit anförda mot godkännande af Riksdagens beslut,

Bill. till Bilcsd. Prof. 1885. 5 Samt. 1 Afd. 7 Haft. 2

io Bevillnings-UtsTcottets Betänkande N:o f.

äro hufvudsakligen, att, derest utskänkning vid lägerplatser förbjudes, det
med säkerhet kan antagas, att bränvin ändock på smygvägar skall inkomma
i lägret, hvarigenom man i stället för en laglig och lätt öfvervakad
utskänkning finge en oloflig och okontrollerad bränvinsförsäljning;
att å ort, der annan laglig handel med bränvin finnes i närheten af lägerplatsen,
såsom förhållandet är flerestädes, förbudet mot utskänkning
derstädes varder gagnlöst; att bränvin skulle till lägerplatserna medföras
af besökande och svårigheterna blifva större än nu att i omgifningen
af lägerplatsen upprätthålla ordning; att till följd af den tilltagande
nykterhetsrörelsen antalet fylleriförseelser inom lägren på senare
tider betydligt aftagit, hvarföre det ifrågasatta förbudet kunde anses
mindre nödigt; samt att, beträffande det skäl för förbudet, som hemtats
derifrån, att vederbörande kommun i detta fall saknade rätt att förbjuda
all bränvinsutskänkning inom sitt område, vidare betydelse icke syntes
kunna tillmätas detsamma, då Riksdagen icke samtidigt ifrågasatt upphäfvande
af alla de tillfälliga rättigheter, som oinförmälas i § 23 af
gällande försäljningslag. Några bland de länsstyrelser, som afstyrkt absolut
förbud mot utskänkning vid läger, hafva likväl ansett utskänkningen,
i likhet med hvad redan på flere ställen eger rum, böra begränsas
så, att den endast får ske till militärpersonalen vid lägret, hvarjemte
äfven förbud mot utskänkning å sön- och helgdagar blifvit ifrågasatt.

Såsom jag redan antydt, har jag trott det vara lämpligast, att den
af senaste Riksdag beslutade förändring i syfte att afskaffa all bränvinsutskänkning
vid lägerplatser icke lösrycktes ur sitt sammanhang med
öfriga delar af försäljningslagen; och då från åtskilliga myndigheter erinringar
gjorts mot förändringen, hvilka synas mig icke böra lemnas
utan allt afseende, samt om hela denna lagstiftning gäller, att alltför
långt gående restriktiva åtgärder kunna befaras vid tillämpningen framkalla
resultat, som äro alldeles motsatta hvad man åsyftat, har jag ansett,
att vid frågans förnyade behandling hos Riksdagen det borde Riksdagens
pröfning underställas, huru vida icke skäl kunde förefinnas att
åtminstone såsom ett försök tills vidare icke sträcka den åsyftade förändringen
längre än att, med bibehållen rätt för länsstyrelse att medgifva
utskänkning vid lägerplats, utskänkningsrörelsen i sådana fall underkastas
de väsentliga inskränkningar, hvilka återfinnas i § 26 mom. 7 af
det författningsförslag, som nu underställes Eders Kongl. Maj:ts pröfning.»

Såsom af Herr Statsministerns ofvanberörda anförande inhemtas,
hafva de myndigheter, hvilkas yttranden blifvit infordrade, varit af olika
meningar rörande lämpligheten af ifrågavarande vid 1884 års riksdag
beslutade lagförändring. Vid sådant förhållande och då Herr Stats -

11

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

ministerns anförande gifver Utskottet anledning att antaga, det Kongl.
Maj:t genom den nu föreslagna lydelsen af § 13 mom. 1 endast velat
lemna Riksdagen tillfälle att taga frågan under ny ompröfning och afgöra,
huru vida ej möjligen de i § 26 mom. 7 föreslagna ordningsföreskrifter
vore tillräckliga att skydda soldaten mot krogens frestelser, flår
Utskottet afgifva det yttrande, att Utskottet ej funnit skäl vara anförda,
som kunnat rubba dess två gånger förut uttalade och af 1884 års riksdag
godkända mening, hvarföre ock Utskottet ansett förevarande paragraf
höra erhålla den förändrade lydelse, som här nedan finnes intagen.

§ 18.

För att omöjliggöra den tolkning, att bolag ej skulle vara skyldigt
att afstå de afgift-er, som erlades för enligt § 15 mom. 3 öfverlåtna
rättigheter, har Utskottet ansett § 18 mom. 2 böra i denna del förtydligas.

Efter hvad Utskottet har sig bekant, hafva några bränvinsbolags
räkenskaper lemnat åtskilligt öfrigt att önska i fråga om fullständighet
och tydlighet. För att åstadkomma en förbättring i detta hänseende
och tillika göra det möjligt att erhålla statistiska uppgifter rörande bolagens
verksamhet, har Utskottet ansett i denna paragrafs 2:dra moment
böra inflyta en föreskrift derom, att bolagens räkenskaper skola föras
enligt de föreskrifter och formulär, som af Kongl. Finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå utfärdas.

På det att revisionen måtte i tid afslutas, har Utskottet föreslagit,
att revisionsberättelsen skall aflemnas före Februari månads utgång.

Ö O

§ 22.

Herr P. Waldenström erinrar i en inom Andra Kammaren väckt
motion, N:o 48, att den inkomst, som kommunerna hade af bränvinshandeln,
utan tvifvel utgjorde ett af de svåraste hindren för ett tillfredsställande
ordnande af denna handel. Då motionären ansåge det
vara lagstiftningens pligt att ordna bränvinshandeln så, att all bränvinsförsäljningsafgift
indroges till staten, men en sådan förändring ej kunde
ske på en gång utan att allt för mycket rubba många kommuners ekonomiska
ställning, föreslår motionären, att Riksdagen måtte i underdånighet
hemställa, att Kongl. Maj:t täckes låta undersöka, i hvad mån successiv
indragning af all bränvinsförsäljningsafgift till statsverket må
kunna ske, samt låta utarbeta, för att en kommande Riksdag föreläggas,
det förslag till lag, hvartill en sådan undersökning kan föranleda.

12

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Enär Kong!. Maj:t genom aflåtande! af nu förevarande proposition
tagit under ompröfning det ämne, hvarom Herr Waldenströms motion
handlar, och vid sådant förhållande någon vidare utredning i det af
motionären angifna syfte för närvarande ej torde kunna af Kongl. Maj:t
begäras, har Utskottet ansett berörda yrkande icke böra till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 70, erinrar Herr
Sven Nilsson, att enligt Sveriges officiella statistik rörande bränvins försäljning
och tillverkning för året 1881—1882 utgjorde försäljningsafgifterna
för minuthandel med och utskänkning af bränvin 2,405,298 kronor
56 öre och vinstmedlen af bolag i städerna 3,306,179 kronor 14 öre
eller tillsammans 5,711,477 kronor 70 öre, hvilka författningsenligt fördelats
sålunda att

samtliga städer bekommit tillsammans

landstingen ...................................................

hushållningssällskapen ...............................

provisioner ....................................................

och samtlige landsbygdens kommuner

4,038,414 kronor 12 öre

664,229 » 43 »

830,721 » 14 »

7,094 » 61 »

171,018 » 40 »

Då sålunda vissa kommuner i så hög grad gynnades på andras bekostnad
och det derjemte lätt kunde befaras, att kommunernas intresse
för befrämjande af nykterhet och sedlighet koinme i ganska betänklig
strid med begäret att vinna ökade inkomster, hyste motionären den
mening, att bränvinsmedlen borde rättvisare fördelas och jemväl borde
till någon större del återbördas till staten, hvilken dertill hade obestridlig
rättighet.

Till följd häraf hemställer motionären, att § 24 i nu gällande förordning
om försäljning af bränvin måtte ändras sålunda:

»De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för minuthandel
med och utskänkning af bränvin, så väl i stad som på landet, inbetalas
i landtränterierna, hvilka öfverlemna dessa medel till Riksgäldskontoret
för att användas till betalning på rikets skuld.

Utaf den nettovinst, som o bolag i stad enligt § 18 skall afstå, behålle
staden tre tiondedelar. Återstoden inbetalas till ränterierna. De
till ränterierna influtna medlen öfverlemnas till Statskontoret, som fördelar
desamma så, att rikets samtliga landsting och och de städer, som
ej i landsting deltaga, deraf erhålla tre tiondedelar samt hushållningssällskapen
och Stockholms stad två tiondedelar. Återstoden fem tiondedelar
tillfaller samtliga städer och kommuner på landet. De landstingen
samt städer, som ej i landsting deltaga, hushållningssällskapen och Stock -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7. 13

holms stad samt kommunerna i stad och på landet tillkommande andelar
fördelas af Statskontoret dem emellan efter folkmängden. Hvad
stad eller socken på landet tillfaller användes till kommunala behof
inom staden eller socknen.

Har enligt § 23 rättighet--—-------sitt hufvudsäte.»

I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 94, anmärker Herr
Jakob Erikson, att kommunernas inkomst af bränvinshandeln vore för
dem en stark, i de flesta fall allt för stark frestelse till att bibehålla
försäljningen af rusgifvande drycker inom deras områden. För att i
nykterhetens intresse förekomma en dylik frestelse vore det enligt motionärens
åsigt ur principiel synpunkt rigtigast, att alla afgifter och
vinster af bränvinsförsäljningen inginge till statskassan och användes
till fyllande af rikets gemensamma behof. Då motionären emellertid
hyste betänkligheter att framkomma med ett dylikt förslag och dessutom
ej ville beröfva landsting och hushållningssällskap de andelar af
ifrågavarande medel, som dem nu tillkomme, hemställer motionären, för
att i nykterhetens intresse erhålla en lämpligare fördelning af bränvinsmedlen,
att förenämnde § 24 måtte erhålla följande lydelse:

»De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för minuthandel
med och utskänkning af bränvin vare sig i stad eller å landet, insättas
i landtränterierna för att derefter till Statskontoret insändas att användas
för statens behof.

Den nettovinst, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, insändes
likaledes till landtränterierna, för att sedan öfverlemnas, den ena hälften
till Riksgäldskontoret för att användas till afbetalning å rikets gäld och
den andra hälften till Statskontoret, som har att af samma medel utbetala
två tredjedelar till landsting och de städer, som ej deltaga i landsting,
och en tredjedel till Stockholms kommun och hushållningssällskapen.
Fördelningen mellan landstingen och de städer, som ej i landsting deltaga
samt hushållningssällskapen och Stockholms kommun sker i förhållande
till folkmängden.

När enligt § 23 —--------har sitt hufvudsäte.»

Sistnämnda begge motioner öfverenstämma deruti, att enligt begge
samtliga bränvinsförsäljningsafgifter skola tillfalla staten.

Kongl. Maj:t har deremot varit af annan mening, då han i § 22
föreslagit, att bränvinsförsäljningsafgifter och vinstmedel ej skola till
någon del indragas till statskassan utan framgent såsom hittills få utgå
för kommunala ändamål. Till stöd härför åberopar Herr Statsministern
hufvudsakligen sitt till statsrådsprotokollet för den 10 Januari 1883 af -

14 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

gifna yttrande, som under inkomstberäkningen finnes bifogadt statsverkspropositionen
till samma års Riksdag.

Deruti anför Herr Statsministern bland annat följande:

»Det är eu temligen allmänt erkänd sats, att bränvin likasom
andra spirituösa drycker särdeles väl lämpar sig såsom skatteobjekt
och att statskassan af en dylik skatt kan upphemta betydande inkomstbelopp.
Denna sats har ock i vår skattelagstiftning gjort sig gällande
i ganska stor utsträckning. Ingen annan konsumtionsartikel inbringar
staten på långt när så afsevärda skattebidrag som bränvin och de dermed
likstälda spirituösa dryckerna. Men just denna bränvinets stora
betydelse såsom skatteobjekt måste i min tanke göra det till en omsorg
för lagstiftaren att tillse, att vid ordnandet af denna del af skattelagstiftningen
de grundsatser följas, hvilka man i allmänhet anser böra
vara bestämmande för en varas beskattning. Den grundsats, man dervid
iakttager, är då först och främst, att skatten likformigt må drabba varan
utan afseende på den person, hvilken förbrukar densamma. En sådan
likformighet eger rum, när skatten ikläder sig formen af tillverkningsskatt
å all inom landet tillverkad vara af visst slag eller af tullafgift å
den utifrån införda varan. Men likformigheten eller den lika beskattningen
förefinnes icke, om staten belägger viss försäljning af en vara inom
landet med skatt, men lemnar en på annat sätt skeende försäljning af
samma vara obeskattad, och denna olikhet i beskattningen måste framträda
såsom en ännu större oegentlighet, när det är den försäljning,
hvars afnämare företrädesvis utgöra de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne,
på hvilken man lägger den särskilda högre beskattningen.
Anser sig staten kunna för sina behof upptaga en viss skatt på bränvinet,
när detta utminuteras eller utskänkes, så förstår jag icke, hvarför
staten icke skulle anse den person böra lemna ett lika stort bidrag till
statskassan, hvilken har tillfälle att förskaffa sig sitt behof af bränvin i
större partier, än att han behöfver anlita utminuterings- eller utskänkningsstället.
Det är en ofta upprepad sanning, att de för statskassan
mest inkomstbringande konsumtionsskatterna i följd af sin natur jemförelsevis
tungt drabba de mindre bemedlade, och när detta gäller skatter,
som dock likformigt drabba skatteobjektet, måste deri ligga en
bestämd maning för staten att icke låta denna oegentlighet blifva än
större genom att uttaga högre skatt af varan, i samma mån den konsumerande
nödgas inköpa den i smärre qvantiteter. Med hvad jag nu
tillåtit mig yttra har jag naturligtvis icke på minsta sätt velat förringa
bränvinets egenskap af ett synnerligen lämpligt skatteobjekt, utan jag
har endast velat framhålla, att, då staten redan anlitar detta skatteobjekt

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7. 15

och man är betänkt på att gorå det i än större omfattning, det är angeläget,
att man icke för statens behof skonsammare beskattar varan,
när den i handeln förekommer i sådana qvantiteter, som endast den
jemförelsevis mera bemedlade förmår inköpa. Staten har således efter
min tanke ur sin synpunkt och för de ändamål, hvilka staten genom
skatters uttagande har att tillgodose, ingen anledning att behandla denna
konsumtionsartikel annorlunda än andra dylika, som anses lämpliga
att beskatta, det vill säga, staten bör låta hvarje konsument till staten
betala skatt efter enahanda grund. Häraf följer, att jag anser den för
statens räkning skeende beskattningen af bränvin böra ega rum i samma
form som hittills och att, när staten anses böra af denna beskattning''
upphemta större inkomst, detta bör ske genom eu höjning af tillverkningsskatten.

Mot min nu yttrade åsigt kommer naturligtvis den invändning
att göras, att staten vid denna lagstiftning icke endast eller ens företrädesvis
får vidhålla skattesynpunkten, utan måste fästa ett synnerligt
afseende vid det sedliga intresse, som med bränvinslagstiftningen är
förknippadt. Denna invändning eger sitt fulla berättigande, men träffar
icke den åsigt, jag förfäktat. Det sedliga intresset gör sig gällande,
då staten belägger denna vara med en skatt, hvars storlek låter rättfärdiga
sig endast ur synpunkten af det angelägna i att för det sedliga
intressets skull fördyra varan, men det sedliga intresset kan aldrig
kräfva, att den mera bemedlade bränvinskonsumenten för sin förbrukning
lemnar lägre bidrag till statskassan än den mindre bemedlade, fastän
de kanske förbruka den i samma qvantitet. Vidare fordrar det sedliga
intresset, att staten deraf låter leda sig vid lagstiftningen rörande ordnandet
af försäljningen utaf spritdrycker. Det är icke min afsigt att
i dag inför Eders Kongl. Maj:t anmäla frågan om ny försäljningslag,
men jag tillåter mig dock att redan nu i detta sammanhang tillkännagifva
min mening derom, att hänsynen till sedlighetens kraf synes mig
påkalla, att icke någon väsentlig rubbning göres i de nu gällande
grunderna för ordnandet af bränvinshandeln och att vid detta ordnande
kommunernas medverkan är af en väsentlig betydelse. De former,
som hos oss tillämpas för denna handels ordnande, påkalla emellertid,
att viss handel eller den, som afser varans försäljning i smärre qvantiteter,
belägges med en särskild afgift. En annan form är att låta handeln
bedrifvas för kommunens räkning, såsom på visst sätt förhållandet kan
anses vara i städer, der bränvinshandeln är upplåten åt bolag. Med
sistnämnda form äro några afgifter för försäljningen icke oundgängligen
behöfliga, och den senaste bränvinslagstiftningskomitén, som i sitt den

16 B stillning s-Utskottets Betänkande N:o 7.

20 december 1878 afgifna betänkande förordat en dermed liknande
anordning af bränvinshandeln, har heller icke ifrågasatt någon särskild
försäljningsafgift, men då uppstår i stället en vinst å handeln. För
att nu närmare belysa, huru vida staten eger någon anledning att för
sig taga i anspråk någon del af denna vinst, vill jag tänka mig det
fall, att bränvinshandel existerade i alla rikets kommuner och öfverallt
bedrefves för kommunens räkning. För att staten då för sina behof
skulle kunna upphemta en viss andel af kommunernas vinst fordrades,
att staten skulle underkasta sig besväret att i hvarje kommun kontrollera
rörelsens bedrifvande såsom affär och låta granska räkenskaperna
för att utröna vinstens belopp. Man frågar sig då, hvarföre staten
skulle underkasta sig ett så besvärligt förfarande för att upphemta
en inkomst, som staten i stället kunde utan allt besvär vinna genom
att höja tillverkningsskatten; och svaret måste blifva, att under de förhållanden,
som jag nyss förutsatte om eu öfver hela landet jemt fördelad
bränvinshandel, staten ingalunda skulle befatta sig med intressentskapet
i kommunernas bränvinshandel, utan föredraga att genom tillverkningsskatten
tillgodose sitt behof af skattebidrag. Om jag derföre
vågar antaga för visst, att staten i nyssnämnda fall ock lemnade handelsvinsten
odelad åt kommunerna, så läge i detta förfarande endast
ett erkännande, att staten, efter att hafva uttagit för sitt behof det
belopp, hvarmed staten ansåge varan böra beskattas, funne billigt, att
kommunerna erhölle i den vinst, handeln lemnade, en ersättning för sin
direkta medverkan vid handelns ordnande och ett skadestånd för de
uppoffringar, kommunen icke undgår att vidkännas såsom följder af
denna varas missbrukande. Den statens ställning till bränvinshandeln
inom kommunerna, hvilken jag sålunda förestält mig såsom den naturliga,
förändras emellertid efter min tanke alldeles icke derföre att denna
handel eger rum endast inom en del af landets kommuner, eller derföre
att den icke alltid kan bedrifvas för kommunernas egen räkning. Nämnda
omständigheter kunna nemligen, så vidt jag kan inse, icke för staten
medföra något ökadt skattebehof eller någon anledning att icke lika
väl som i det först förutsatta fallet beskatta endast varans tillverkning,
och lika litet kunna derigenom för kommunerna undanrödjas de för
dem känbara förhållanden, hvartill bränvinets missbruk gifver upphof,
i fråga om ökad fattigvård och dylikt. Det synes mig emellertid
otvifvelaktigt, att det just är den omständigheten, att bränvinshandel
förekommer endast inom en del kommuner och att den inkomst, särskildt
städerna hemta af denna handel, vuxit till ganska ansenliga belopp,
som utgjort anledning dertill, att man betraktar afgifterna å bränvins -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

handeln liksom en staten undandragen skatt, hvilken man bör åt densamma
återvinna helt och hållet eller åtminstone delvis. De förhållanden,
som gifvit upphof åt detta betraktelsesätt, erkänner jag vara väl
värda uppmärksamhet, och de påkalla efter mitt förmenande väsentligen
ändrade grunder för försäljningsafgifternas fördelning, men deraf följer
icke, att dessa afgifter böra upphöra att utgå för kommunala ändamål.

Sedan jag sålunda sökt visa, att statens behof af inkomster, såvidt
dessa böra hemtas från spritdryckers beskattning, kan fyllas genom
tillverkningsskatt och bär på den vägen fyllas, för att staten skall likformigt
beskatta alla konsumenter af dessa varor, öfvergår jag till det
andra hufvudsakliga skälet för bibehållande åt försäljningsafgifterna af
deras kommunala natur. Under det man, för att på ett tillfredsställande
sätt kunna ordna en stats skatteförhållanden, är temligen allmänt
öfverens om behöfligheten och gagnet af ett skattesystem, som omfattar
ett flertal af skatter och medgifver att på olika vägar taga landets
skatteförmåga i anspråk, äro i vår kommunala lagstiftning de flesta
kommuner hänvisade att för sina behof företrädesvis anlita endast en
skatteform, och denna hvilande på den direkta inkomstskatten, eller
just den form, som i trots af alla de teoretiska skäl, hvilka kunna antagas
till stöd för dess företräde framför andra skatter, dock faktiskt
icke är egnad att i längden tjena till grund för uttaxering af skattebelopp,
som för de skattskyldige innefatta en mera känbar uppoffring.
Detta har för mig utgjort en afgörande betänklighet mot att till statsverket
indraga eu nu för kommunala ändamål utgående indirekt skatt,
då detta, såsom jag ofvan sökt visa, icke är för statens eget behof nödigt.

Då dertill kommer, att försäljningsafgifternas indragning till statsverket,
såsom skattekomitén yrkat, sedan denna reform blifvit fullständigt
genomförd, synes mig kunna medföra den våda, att den i sedligt
syfte efter min tanke vigtiga medverkan från kommunernas sida vid
bränvinshandelns ordnande äfventyras, och då det af reservanterna inom
skat-tekomiten framlagda förslaget om fördelning mellan statens och
kommunala, behof af så väl försäljningsafgifterna som bränvinsbolagens
vinstmedel innefattar en onödig omgång för uttagande af den skatt å
varan, som bör tillkomma staten, och derjemte skulle tvinga staten till
ett intressentskap på visst sätt i alla bränvinsbolag — något som ur
åtskilliga synpunkter förefaller mig vara med statens ställning föga förenligt
kan jag, såsom jag förut nämnt, icke biträda de inom skattekomitén
framstälda förslagen att af bränvinshandeln bereda staten ökade
inkomster. Deremot inser jag fullkomligt väl, att en höjning af tillverkningsskatten
kommer att minska den vinst, minuthandeln med och

Bih. till Riksd. Prof. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 7 Käft. 3

18

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

utskänkningen af spritdrycker nu lemnar, och detta beroende derpå,
att vid dylik försäljning priset i allmänhet åtminstone i städer, der
handeln är öfverlåten åt bolag, redan är så högt i förhållande till varans
partipris, att någon ytterligare stegring deraf näppeligen låter sig verkställas,
med utsigt att för handeln bibehålla samma omsättning som för
närvarande.»

Utskottet instämmer till fullo i hvad Herr Statsministern sålunda
anfört, och kan vid sådant förhållande ej tillstyrka, att någon del af
bränvinsförsäljningsafgifter eller vinstmedel till statskassan indrages. Då
härtill kommer, att ett bifall till Herrar Sven Nilssons och Jakob Erikssons
motioner skulle, såsom af nedan intagna, af Kongl. Finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå benäget upprättade tabeller inhemtas,
allt för våldsamt beröfva städerna en stor del af de bränvinsmedel,
de nu ega att uppbära och i förlitande på hvilka de ikläd t sig
allehanda förpligtelser, finner sig Utskottet icke kunna förorda bifall till
nämnde motionärers yrkanden.

Herr Adolf Hedin erinrar i eu inom Andra Kammaren väckt motion,
N:o 155, att samtliga rikets städer helt visst gerna skulle afstå en del
af sina bränvinsinkomster, derest det ifragasattes, att denna del skulle
användas för något stort statsändamål, kräfvande betydliga utgifter,, hvilka
eljest måste genom ny beskattning bestridas. Ett sådant ändamål vore
den olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare och med dem jemförlig
a personer, hvartill Kongl. Maj:t, på Riksdagens anhållan, uppdragit åt
en komité att utarbeta förslag. Om för sådant ändamål bildades en
fond, hvaraf årliga afkastning^! betäckte så väl förvaltningskostnaden som
statens direkta bidrag till premierna, skulle företaget vara tryggadt mot
inflytelsen af mer eller mindre tillfälliga budget-vanskligheter.

På grund häraf hemställer motionären:

att af samtliga de afgifter, som, i städer och landtkommuner, inflyta
för rättigheterna till handel med bränvin, äfvensom af den nettovinst
på rörelsen, som skall afstås af bolag, åt hvilket bränvinshandeln i stad
eller köping öfverlåtits, tva tiondedelar ma till staten inga, att af Stats
kontoret förvaltas och fruktbargöras under namn af Arbetar ef orsak''! inysfoYldtiYl
j

och att fördelningen al återstoden af inkomsterna af bränvinshandeln
må förblifva vid hvad nu är stadgadt.

Utskottet kan ej annat än behjerta den goda afsigt, som uppenbarligen
ligger ligger till grund för Herr Hedins ifrågavarande motion, men
enär förutnämnda komité ännu ej framkommit med något förslag till
lösning af omförmälda försäkringsfråga och, i händelse något dylikt för -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7. 19

slag i en framtid kommer att blifva föremål för Riksdagens pröfning,
Riksdagen ej lärer underlåta att anvisa de medel, som för förslagets
realiserande erfordras, torde nämnda motion icke böra till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottet öfvergår härefter till Kongl. Maj:ts i § 22 framstälda delningsförslag.
Enligt detta har den andel af bränvinsmedlen, som städerna
skola afstå, i allmänhet blifvit ökad med en tiondedel. Till stöd för
denna reduktion anför Herr Statsministern, att bränvinshandeln under
senare tider faktiskt blifvit mer och mer koncentrerad i städerna, och
vid sådant förhållande inkomsten af bränvinshandeln icke härflöte endast
af den förbrukning, som inom städerna egde rum.

Utskottet anser den föreslagna xeduktionen väl vara af behofvet
påkallad, då det ej lärer kunna anses i någon mån rättvist, att, såsom
den vid Kongl. propositionen fogade tablån utvisar, rikets stadskommuner
af bränvinsmedlen uppbära 3,373,563 kronor, men ej mera än 185,896
kronor gå till fördelning mellan rikets samtlige landsbygdskommuner.
Det, är väl sant, att bränvinsförsäljningen i städerna enligt regeln är
förbunden med ökade kostnader för polis och fattigvård, men då uppenbarligen
ej heller landsbygdskommunerna undgå att vidkännas bränvinets
menliga följder, finner Utskottet nyssnämnda till städernas förmån ofta
anförda skäl ingalunda vara hållbart.

Genom den af Kongl. Maj:t föreslagna fördelning komme hufvudsakligen
landstingen att gynnas. Då desse förut af bränvinsmedlen uppburit
633,208 kronor 91 öre, skulle deras ifrågavarande inkomster nu
komma att höjas ända till 1,370,695 kronor. Till stöd härför anför Herr
Statsministern, att bränvinsmedlen derigenom antagligen komme att användas
bättre än om de skulle, utportionerade i små belopp, tillfalla
hvarje särskild landtkommun. Utskottet är icke fullt öfvertygadt, att
denna åsigt skulle visa sig i allo rigtig. Den tillökning i inkomst, som
genom den af Kongl. Maj:t föreslagna fördelning komme att tillfalla landstingen,
blefve så betydande, att, på sätt inhemtas af den här nedan intagna
öfversigt af landstingens utdebiteringar samt deras nuvarande och
föreslagna inkomster af bränvinsmedlen, utdebiteringen af landstingsskatt
i allmänhet kunde väsentligen minskas och inom åtskilliga län inskränkas
till eu obetydlighet. Någon afsevärd svårighet att anskaffa nu erforderliga
medel har för öfrigt icke visat sig ega rum för landstingen; och
landstingsskatten har i allmänhet icke varit någon särdeles tryckande
tunga. Vid sådant förhållande lär det icke kunna anses af behofvet påkalladt
att i förevarande afseende i så hög grad, som Kongl. Maj:t föreslagit,
tillgodose landstingen, utan torde grundad anledning föreligga till

20

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

antagande, att det skalle vara af större gagn att åt de smärre landskommunerna
bereda ökade tillgångar. Utskottet, som i allmänhet velat
undvika mera genomgripande förändringar i de bestående förhållandena,
har derföre funnit Kongl. Maj:ts förslag i denna del ej vara tilltalande.

En fördelning mellan vederbörande landsbygdskommuner skulle dertill
medföra den förmån, att mången kommun derigenom erhölle ett
väl behöfligt bidrag till fyllande af de ständigt växande kommunala
behofven, hvilka bland annat genom höjandet af existensminimum och
vissa personliga afgifters borttagande börjat blifva för landsbygdens befolkning
allt mera tryckande.

En annan anmärkning Utskottet har att mot den af Kongl. Maj:t
föreslagna fördelningen framställa är den, att hushållningssällskapens
andel i bränvinsmedlen blifvit väl mycket reducerad. Då dessa förut
uppburit 797,823 kronor, skulle andelen nu minskas till 645,044 kronor.
Det är visserligen sant, att landstinget såsom länets representation
måste anses berättigadt förfoga öfver de medel, som kunna ställas till
länets förfogande, framför hushållningssällskapet, som ju kompletterar
sig sjelft och hvars medelförvaltning är så godt som okontrollerad; men
då det å andra sidan ej visat sig, att hushållningssällskapen mindre väl
användt de medel, öfver hvilka de hittills haft att förfoga, och de dertill,
i förlitande å sina af bränvinshandeln härflytande inkomster, iklädt sig
åtskilliga förpligtelser, har Utskottet funnit det vara mindre välbetänkt
att nu vidtaga den af Kongl. Maj:t föreslagna reduktion af hushållningssällskapens
inkomster.

Den fördelning af bränvinsmedlen, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen,
förefaller Utskottet derföre ej hafva företräde framför den af
Utskottet vid sistlidne riksdag föreslagna, mot hvilken ofvan gjorda anmärkningar
ej kunna framställas och hvilken Utskottet får förorda.

I öfverensstämmelse dermed har Utskottet ansett bränvinsmedlen böra
fördelas sålunda, att för Stockholms stad tre fjerdedelar tillfalla staden, och
återstoden insättes i Statskontoret, för annan stad eller köping hälften tillfaller
staden eller köpingen och af återstoden den ena hälften insättes
i vederbörande landtränteri och den andra hälften i Statskontoret samt
för landskommunerna hela beloppet insättes i vederbörande landtränteri.
De till Statskontoret influtna medlen skulle derefter fördelas mellan
Stockholms stad och länen efter folkmängden. Summan af den för länet
behållna och, den efter folkmängden tilldelade andelen borde derefter
fördelas sålunda, att fyra tiondedelar tillfölle landsting och stad, som ej
i landsting deltoge, tre tiondedelar hushållningssällskap och tre tiondedelar
länets samtlige landtkommuner.

21

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Af bifogade tabell inhemtas, huru denna fördelning utfaller, tillämpad
på samma siffror, som legat till grund för Kongl. Maj:ts förslag.

På af Kongl. Maj:t anförda skål hemställer oek Utskottet, att stad,
der minuthandel med eller utskänkning af bränvin eller beggedera icke
är till bolag öfverlåten, skall afstå ytterligare en tiondedel af der inflytande
afgifter och vinstmedel.

1 sammanhang med § 22 mom. 3 har Utskottet till behandling förehaft
den del af Herr Wieselgrens ofvanberörda motion, deri Herr Wieselgren
hemstält, att ifrågavarande medel skola användas till bestridande
af utgifter för fattigvård, sjukvård, upprätthållande af allmänna ordningen
eller företrädesvis för de arbetande klasserna nyttiga ändamål.

Då vederbörande kommuners utgifter till de af motionären uppgiga
ändamål i allmänhet vida öfverstiga dem tillkommande andelar i
bränvinsmedlen, och vid sådant förhållande en föreskrift i det af motionären
angifna syfte i de flesta fall ej komme att hafva annan betydelse
än vidtagande af vissa bokföringsåtgärder, kan Utskottet icke tillstyrka
bifall till motionärens ifrågavarande yrkande.

§ 26.

I § 26 mom. 1 har Utskottet föreslagit en redaktionsförändring,
hvaraf tydligare framgår, att minuthandel med bränvin å sön- och helgdagar
är förbjuden.

I anledning af väckta motioner beslöt sistlidna års Riksdag, att
§ 28 i nu gällande bränvinsförsäljningslag skulle erhålla följande förändrade
lydelse:

»Under sön- och helgdagar vare i allmänhet all utskänkning af
bränvin förbjuden; egande dock vederbörande myndighet, då särskilda
omständigheter föranleda, medgifva utskänkning någon viss tid på dagen;
dock skall utskänkningsställe under gudstjenst alltid vara tillstängdt.

Under sön- och helgdagar må ej bränvin, som är föryttradt genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.»

Detta beslut anmäldes i underdånig skrifvelse af den 10 Maj 1884,
deruti Riksdagen såsom skäl för den beslutade lagförändringen anförde,
dels att den nu medgifna rätten att låta bränvinsutskänkningen i städerna
fortgå under sön- och helgdagar endast med undantag för gudstjensttiderna
föranledde, att en stor del af den manliga befolkningen på krogarne
förslösade så väl sin arbetsförtjenst som den tid, hvilken borde
användas till hvila för samlandet af nya arbetskrafter, dels och att inom
ett ej ringa antal af rikets städer en stark opinion uttalats för inskrän -

22

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

kande af ifrågavarande utskänkning och på åtskilliga ställen jemväl
verkat, att en sådan inskränkning med stöd af gällande lag redan blifvit
genomförd.

I förevarande lagförslags 26 § har Kongl. Maj:t i afseende å inskränkningar
i tiden för bränvinsförsäljningen gått väsentligen längre
än 1884 års Riksdag. Såsom skäl härför yttrar Herr Statsministern, efter
omnämnande af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse, följande:

»I sina öfver Riksdagens skrifvelse afgifna, utlåtanden hafva Öfverståthållareembetet
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Vestmanlands samt Vesternorrlands län afstyrkt
en sådan ändring i nu gällande stadgande!!, som Riksdagen beslutat,
hvaremot samtliga öfriga länsstyrelser förordat ändringen, några dock
med erinringar i formel syftning med afseende å lagbudets redaktion.
Då jag redan uttalat mig för att denna vigtiga fråga ej må lösryckas
från sitt sammanhang med öfriga delar af försäljningslagen, anser jag
mig ock böra till öfvervägande vid sakens förnyade behandling framställa
några synpunkter, hvilka ej efter mitt förmenande hittills blifvit
fullt beaktade. Först och främst lära samma skäl, hvilka Riksdagen
anfört för förbud mot utskänkning under sön- och helgdagar, med lika
styrka kunna göras gällande till stöd för att detta förbud må afse jemväl
aftonen före sådana dagar, då frestelsen att på utskänkningsstället förslösa
eu dryg del af den nyss erhållna veckoaflöningen, enligt hvad
erfarenheten visat, ofta nog verkar ett starkt missbruk af rusdrycker.
1 de städer, hvarinom man, såsom Riksdagen åberopat, med begagnande
af den nu gällande lagen lyckats åstadkomma eu inskränkning i försäljningstiderna,
har man derföre ock i allmänhet fått utskänkningen
förbjuden redan aftonen före sön- och helgdagar. Då jag föreställer
mig, att behofvet af eu sådan förbudets utsträckning är minst sagdt
lika stort som af förbudet under sön- och helgdagar, torde ett förslag
att låta förbudet inträda åtminstone från klockan 7 aftonen före nyssnämnde
dagar vara förtjent af närmare öfvervägande; och det af mig
uppgjorda författningsförslag upptager derföre i § 26 en bestämmelse i
sådan syftning.

Men det är en annan sida af senaste Riksdags beslut, som hos mig
framkallat än större betänkligheter, och det är medgifvandet för vederbörlig
myndighet att tillåta undantag från det lagstadgade förbudet,
då särskilda omständigheter föranleda. Afsåge man med uttrycket särskilda
omständigheter sådana förhållanden, som för ett eller annat tillfälle
kunde påkalla ett undantag från det allmänna förbudet, kunde
deremot vara mindre att invända, men så har uttrycket i allmänhet ej

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7. 23

fattats i de afgifna utlåtandena, utan man har deri uppenbarligen inlagt
den betydelsen, att en del utskänkningsställen skulle kunna åtminstone
inom vissa gränser frikallas från förbudet. Först och främst kan den
pröfningsrätt, som i detta fall blefve lagd i embetsmyndighetens hand
och som inom olika delar af riket kunde komma att utöfvas på helt
olika sätt, i och för sig synas oegentlig. Den kan nemligen utöfvas så,
att hvad lagen velat göra till undantag blir regel, hvarigenom det med
lagbestämmelsen åsyftade gagnet naturligtvis kommer att förfelas. Men
äfven med villigt erkännande, att myndigheterna sannolikt skulle endast
såsom undantagsfall tillåta utskänkning å sön- och helgdagar, hyser jag
den uppfattning, att tillämpningen dock sannolikt skulle gestalta sig så,
att det i allmänhet blott blefve en viss kategori af utskänkningsställen,
som frikallades från det allmänna förbudet. Man skulle väl upprätthålla
förbudet med afseende på de i dagligt tal så kallade krogarne,
men man skulle finna omständigheterna påkalla undantag för åtminstone
vissa af de utskänkningsställen, hvilka företrädesvis besökas af de mera
bemedlade. Det är denna sannolika följd af en lagbestämmelse sådan
som den af Riksdagen beslutade, hvilken jag skulle anse ganska beklaglig.
Det är sant, att, när man för att förekomma rusdryckers missbruk
vidtager en så genomgripande åtgärd som förbud mot deras tillhandahållande
under tider, då ett dylikt missbruk i större utsträckning är
att befara, lagstiftaren gör ett ganska väsentligt ingrepp i den enskildes
fria görande och låtande samt sträcker sitt förmynderskap ganska långt,
men om ett sådant tillvägagående är för det allmännas bästa nödigt,
såsom Riksdagens uppfattning måste antagas vara, att döma af dess
senaste beslut, och om således den enskilde samhällsmedlemmen nödgas
underkasta sig deraf härflytande inskränkningar, då-må för det allmännas
skull den ene samhällsmedlemmen lika väl som den andre bringa detta
offer, der det såsom sådant kännes och uppfattas. En tidsenlig lagstiftning
bör icke på detta område under likartade yttre förhållanden förmena
den ene tillgången till samma njutningsmedel, som den lemnar
den andre öppet att förskaffa sig, bör icke framkalla ett sakernas tillstånd,
som är mera egnadt att söndra sinnena än att förena dem i
sträfvandet för vinnandet af ett upphöjdt sedligt syfte. Det är af denna
anledning och för att frikalla embetsmyndigheterna från den i min tanke
ytterst förhatliga pröfningsrätt, som enligt Riksdagens beslut skulle
läggas i deras händer, som jag vågar förorda en annan bestämmelse i
detta fall, visserligen icke fullt så sträng som den af Riksdagen beslutade,
men gällande för alla utskänkningsställen. Med min förut angifna
uppfattning om vigten af att gå varsamt till väga vid sträfvandena för

24 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

nykterhetens sak, så att man icke sträcker de restriktiva åtgärderna
längre än klokheten och en skälig hänsyn till ett måttligt begagnande
af dessa drycker kräfva, har jag nemligen trott det af Riksdagen uppstäda
syftet kunna i väsentlig mån befordras genom att låta förbudet
mot utskänkning, efter att hafva inträdt redan aftonen förut, gälla hela
sön- eller helgdagen med undantag endast för högst tre timmar vid
middagstiden, hvilka timmars närmare bestämmande efter lokala förhållanden
skulle ankomma på länsstyrelsen efter kommunalstyrelsens
hörande.»

I sammanhang med förevarande paragraf har Utskottet till behandling
förehaft den del af Iierr Wieselgrens ofvanberörda motion, deri
motionären erinrat, att den största olägenheten af »söndagssupningen»
läge i det s. k. »disksuperiet)) eller bränvinskundernas vana att vare sig
ensamme eller flockvis vid disken eller småborden störta i sig flere eller
färre supar utan att dervid förtära någon föda, samt, enär den i det
Kong], förslagets § 26 mom. 3 medgifna rätt till utskänkning under 3 timmar
å sön- och helgdagar antagligen koinme att medföra eu till dessa
timmar sammanträngd »disksupning», hemstält,

att under sön- och helgdagar all annan utskänkning af bränvin i
stad må vara förbjuden än den, som till spisande gäst vid måltid af
visst värde, efter kommunalstyrelsens hörande, kan varda af Konungens
Befallningshafvande medgifven.

Det förestående gifver vid handen, att Kongl. Maj:ts uppfattning af
här förevarande spörsmål så till vida fullt öfverensstämmer med den af
Riksdagen i dess förlidet år fattade, ofvan omförmälda beslut uttalade,
att Kongl. Maj:t lika med Riksdagen funnit det redan tillförene för landsbygden
gällande förbud mot bränvinsutskänkning å sön- eller helgdag
böra såsom regel, om än med viss inskränkning, utsträckas jemväl till
stad; och Utskottet, som vid sådant förhållande icke kan annat än tillstyrka
genomförandet i vår lagstiftning af denna grundsats i dess antydda
omfattning, har intet att tillägga till de skäl, hvilka derför blifvit
anförda dels af Riksdagen i dess ofvanberörda underdåniga skrifvelse
samt dels i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.

Hvad Kongl. Magt yttrat till stöd för tillämpningen af enahanda
grundsats jemväl å aftonen före sön- eller helgdag synes ock Utskottet
ega full giltighet, hvadan Utskottet i denna del tillstyrker bifall till den
Kong], propositionen.

I fråga åter om den inskränkning, som, på sätt redan är antydt,
borde vidfogas det ifrågavarande förbudet, kan Utskottet icke förorda
hvad Kongl. Maj:t härutinnan föreslagit. Oafsedt hvad Herr Wieselgren

25

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 7.

i sin nyss omförrnälda framställning deremot andragit, befarar Utskottet,
att eu dylik bestämmelse, särskild! i större städer, skulle vid tillämpningen
medföra ganska stora olägenheter. Lokala förhållanden och
olika lefnadsvanor hos befolkningen å skilda trakter och inom olika
samhällsklasser böra härvid icke lemnas obeaktade. Bättre än att genom
lagbud införa en tidsbestämmelse, hvilken, möjligen lämplig för flere
eller färre af invånarne å en viss ort, kan för de öfrige ställa sig synnerligen
ogynsam, torde derför vara att, på sätt Riksdagen förlidet år
föreslagit, gifva Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befogenhet att, der
särskilda omständigheter föranleda behof af inskränkning eller utsträckning
i de lagbestämda tiderna för bränvinsförsäljnings utöfvande, derom
förordna, hvarigenom dylika medgifvanden bäst kunna lämpas efter
hvarje orts förhållanden. Dervid synes Utskottet Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i alla händelser böra före beslutets meddelande inhemta
magistratens eller kommunalnämndens yttrande, hvarjemte Utskottet
ansett inskränkning af försäljningstiden böra ifrågakomma endast uppå
framställning af kommunalstyrelsen, under det utsträckning deraf eller
tillfälliga undantag från förbudet må på enskildt initiativ kunna medgifvas.

De af Herr Statsministern emot en sådan bestämmelse uttalade
betänkligheter finner Utskottet icke vara af den vigt, att en anordning
i nyssnämnda syfte derför bör öfvergifvas. Utskottet anser desto mindre
behöfva befaras, att de embetsmyndigheter, i hvilkas hand befogenheten
att meddela undantag från ifrågavarande förbud komme att läggas,
skulle i den ena eller andra rigtningen missbruka denna, som, så vidt
Utskottet erfarit, intet missnöje försports i afseende å det sätt, hvarpå
samma myndigheter utöfvat den liknande makt, hvilken jemlikt gällande
bränvinsförsäljningslags 28 § dem tillkommer; och i afseende å Herr
Statsministerns yttrande om det för myndigheterna sjelfva förhatliga i
eu sådan pröfningsrätt vill Utskottet erinra, att de flesta bland länsstyrelserna
sjelfva icke funnit någon betänklighet vid en lagbestämmelse
i den af senaste Riksdagen godkända syftning. A andra sidan vinnes
genom en sådan bestämmelse — utan allt onaturligt tvång på det ena
eller andra hållet — likformighet mellan land och stad i lagstiftningen
på förevarande område; hvarjemte härigenom fortfarande möjlighet beredes
att i stad, der den allmänna meningen sådant önskar och förhållandena
det medgifva, få all bränvinsutskänkning under sön- och helgdag
instäld.

Att i afseende å denna befogenhet binda Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
medelst ett stadgande af det slag, som Herr Wieselgren på Bih.

till Riksd. Prot. 1885. ö Sand. 1 Afd. 7 Haft. 4

26

Bevillnings-Utskqttets Betänkande N:o 7.

yrkat, kan Utskottet icke finna lämpligt. Utskottet betviflar högeligen,
att flen af motionären uttalade princip, om den än, enligt hvad Utskottet
har sig väl bekant, varit tillämpad å egentliga krogar och dervid ej
visat sig olämplig, skulle med fördel kunna genomföras å utskänkningsställen
af alla slag. Derjemte håller Utskottet före, att omständigheter
kunna förekomma, hvilka påkalla medgifvandet af annan utskänkning å
sön- eller helgdag än till spisande gäst vid måltid; och Herr Wieselgrens
ifrågavarande förslag torde för öfrigt få anses fotadt på den förutsättning,
att Kongl. Maj:ts förslag om rätt till utskänkning under högst
tvenne timmar å sön- och helgdagar vunne Riksdagens bifall. Der i
visst fall en föreskrift i det af Herr Wieselgren angifna eller dermed
likartadt syfte må befinnas erforderlig, torde det böra öfverlemnas åt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att derom träffa förfogande.

På grund af det anförda har Utskottet ansett ifrågavarande §:s 2, 3
och 4 moment böra erhålla den lydelse, som i bilagda författningsförslag
finnes angifven, i följd hvaraf det af Kongl. Maj:t föreslagna 6:te momentet,
såsom deri innefattadt, komme att utgå.

I öfverensstämmelse med Utskottets beslut rörande § 13 har Utskottet
ansett § 26 mom. 7 böra utgå.

§ 28.

Föreskriften i § 28 mom. 2, att bränvin å försäljningsställe ej må
utlemnas till minderårig, skulle göra det omöjligt för husbönder att genom
sina minderåriga tjenstehjon inköpa spirituösa äfven å minuthandelsställen.
Då detta i synnerhet å landet, der minderårige ofta pläga
sändas till närmaste stad för ärendens uträttande, utan tvifvel komme
att förorsaka hvarjehanda olägenheter, och egentliga grunden för ifrågavarande
förbud väl är den, att minderårige ej måtte utsättas för kroglifvets
frestelser, har Utskottet ansett förevarande mom. böra i öfverensstämmelse
med nu gällande lag erhålla den lydelse, som återfinnes
i bilagda förslag.

I sammanhang med § 28 har Utskottet till behandling förehaft den
del af Herr Wieselgrens ofvanberörda motion, deruti Herr Wieselgren
erinrat, att det öfver allt funnes till större eller mindre antal kände
drinkare eller på dryckenskap begifna personer, hvilka plägade år efter
år på fortsatt fylleri öda sin arbetsförtjenst, om de ännu egde någon
sådan, annars vanligen sammantiggda eller hustrun frånhända medel,
hör att förekomma detta vore det enligt vissa utländska lagar, specielt
i den för staten Newyork gällande lagstiftning, medgifvet man, hustru,

27

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

barn och föräldrar att hos fångvårdsstyrelse anmäla den familjemedlem,
som visat sig vara begifven på dryckenskap, och vore styrelsen, der så
funnes vara fallet, förpligtad härom underrätta de bränvinsförsäljare,
som af den anmälande uppgifvits, med förbud för dem att vidare utskänka
något åt den anmälde personen.

I ungefärlig öfverensstämmelse härmed hemställer motionären,
att i § 28 tillägges en bestämmelse derom, att, der polismyndighet
meddelat förbud för bränvins utlemnande till viss person, som funnits
begifven å dryckenskap, skall sådant lända till efterrättelse för försäljare,
åt hvilken sagda beslut behörigen delgifvits.

Utskottet får anmärka, att en lag af den beskaffenhet motionären
föreslagit skulle i praktiken möta nära nog oöfvervinneliga svårigheter
och förorsaka så mycket obehag och trassel, att det göda, lagen kunde
medföra, mer än väl uppvägdes af dess olägenheter. Polismyndighets
förbud blefve dessutom, åtminstone i större samhällen, i de flesta fall
maktlösa, enär vederbörande försäljare, äfven om förbuden dem delgifvits,
ej kunde förutsättas känna alla de personer, hvilka för dylika förbud
blefve föremål, och det i allt fall ej kunde förhindras, att dylika personer
genom andras bemedling förskaffade sig rusdrycker.

På grund häraf kan Utskottet icke heller i denna del understödja
Herr Wieselgrens motion.

§ 33.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 158, erinrar Herr Nils
Jönsson, att stadgandet derom, att bränvin, som icke vore renadt från
finkelolja, ej finge vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas, visat
sig medföra den påföljd, att några få större fabriker för rening af bränvin
slagit under sig hela bränvinshandeln och bestämde prisen icke blott
för minutörer och utskänkningsbolag, som af dem nödgades köpa den
renade varan, utan äfven för alla tillverkare, hvilka måste sälja sin råvara
åt dessa fabriker till de pris dessa kunde vilja gifva. Ifrågavarande
lagstadgande hvilade uppenbarligen å den föreställning, att bränvin, som
innehölle finkelolja eller amylalkohol, vore mycket mera skadligt än bränvin,
som innehölle etylalkohol. Vore denna föreställning rigtig, kunde
lagbudets fortfarande bibehållande försvaras, men så vore ej förhållandet.
En känd svensk kemist hade lemnat en direkt och afgörande bevisning
derom, att amylalkohol och de andra ämnen, som bränvin förutom etylalkohol
innehölle, ingalunda vore i utspädt tillstånd farligare än denna
sistnämnda, utan att tvärt om en spritdrycks större eller mindre grad af

28

Betalnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

giftighet berodde af dess större eller mindre halt af etylalkohol. Härmed
öfverensstämmande åsigter hade uttalats af flere andra utmärkta
vetenskapsmän. Vid sådant förhållande, och då det i allt fall vore omöjligt
att göra bränvin absolut fritt från finkelolja, borde föreskriften om bränvinets
renande från densamma med skäl utgå; och hemställer motionären
förty,

att § 33 uti nu ifrågavarande förordning må erhålla följande lydelse:

»Bränvin, som är försatt med något för bränvinet främmande, för helsan
skadligt ämne, eller hvars styrka ej uppgår till minst 46 procent, får
icke till salu hållas.»

På ungefär enahanda skäl och under åberopande tillika, att bestämmelsen
det bränvin ej finge i styrka understiga 46 procent vore synnerligen
olämplig och endast föranledde till ökning af superiet genom den
större retning en starkare vara medförde, hemställer Herr W. Lindahl
i en inom Första Kammaren väckt motion, N:o 61, bland annat,

att § 33 uti nu ifrågavarande förordning må erhålla följande lydelse:

»Bränvin, som är försatt med något för bränvinet främmande, skadligt
ämne, eller hvars styrka icke uppgår till minst 42 procent, får ej
till salu hållas.»

I sin förut omförmälda motion anmärker Herr Wieselgren, att det
ur sedlig synpunkt vore orimligt och upprörande, att de rusdrycker,
hvilka just genom sin styrka utöfvade en för den enskilde så väl som
för hela samhället så olycksbringande verkan, ej finge göras svagare och
derigenom till sin förderfvande giftstyrka förmildras.

På grund häraf hemställer motionären,

att det salugilda bränvinets alkoholstyrka bestämmes till »minst
36 %» i stället för »minst 46 %».

Föreskriften att bränvin, som genom minuthandel eller utskänkning
försäljes, skall vara renadt från finkelolja har oförändrad qvarstått i lagstiftningen,
allt sedan Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855 angående
vilkoren för försäljning af bänvin utfärdades. Till stöd för ifrågavarande
lagbestämmelse anförde vederbörande Utskott vid 1853—1854 års
riksdag följande:

»En föreskrift, som icke i förra författningar finnes, men som Utskottet
ansett sig böra föreslå, är, att det bränvin, som försäljes, måste
vara renadt från finkelolja och icke försatt med något för helsan skadligt
ämne, ej heller understiga 5 graders styrka. Det lärer nemligen vara
både på vetenskapliga grunder utrönt och af erfarenheten besannadt,
att fyllerilasten i sin styggaste skepnad egentligen väckes och underhålles
genom vanan att förtära eu vara, som är orenad af den i det

29

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

vanliga, råa bränvinet befintliga finkeloljan, eller af andra ämnen, som
medfölja eller till och med stundom med flit tillsättas för att göra varan
skarp och retande. Denna till ny förtäring allt jemt manande skärpa,
som ofta icke är förenad med verkligen högre sprithalt, är mera än någonting
annat föranledande till drinkares oförbätterlighet; och Utskottet
tror, att ett stadgande i den syftning, som 33 § af författningsförslaget
visar, skulle, om det noga handhafves, utgöra ett icke ovigtigt steg till
fyllerilastens minskning.»

På vetenskapens dåvarande ståndpunkt och med hänsyn till beskaffenheten
af det bränvin, som vid denna tid till stor del genom den så
kallade husbehofsbränningen tillverkades, kunde förutnämnda lagbestämmelse
väl låta sig försvaras, men i samma mån som det tillverkade bränvinets
beskaffenhet sedan dess förbättrats genom andra apparater och
mera omsorgsfull beredning, i samma mån som vetenskapen utvecklat
sig, har ock den allmänna åsigten om lagbestämmelsens nödvändighet
och finkeloljans farlighet förändrats. Så yttrar Professoren Sten Stenberg
uti ett vid dåvarande bränvinskomiténs sammanträde den 22 Oktober
1878 afgifvet yttrande, att en serie af honom anstälda experiment
lemnat följande resultat:

»Do att på grund af de sammanstämmande resultaten af olika
vetenskapsmäns på olika sätt verkstälda försök det kan antagas som
afgjordt, att de såsom hufvudbeståndsdelar uti potatisfinkeloljan förekommande
alkoholerna, nemligen amyl-, butyl- och propylalkohol, i rent
tillstånd och vid akut förgiftning verka häftigare än den rena etylalkoholen
(vanlig alkohol), och att den relativa giftigheten hos dessa homologa
alkoholer tilltager med deras molekularvigt, gastäthet och kokpunkt
— från etylalkoholen upp till amylalkoholen — om ock graden af deras
olika giftighet ej kan anses vara så noggrant bestämd;

2:o att frågan om den relativa giftigheten eller skadligheten hos de
i handeln förekommande spritvaror, som af allmänheten förtäras, visserligen
behöfver ännu ytterligare utredas; men att de af mig verkstälda
försöken göra sannolikt, att de uti råbränvin af potatis samt uti s. k.
dubbelrenadt bränvin befintliga föroreningarne, i den myckenhet de deruti
finnas, ej hafva något märkbart inflytande på den akuta alkoholförgiftningens
eller rusets styrka och varaktighet; samt

3:o att det ännu måste anses outredd om, och i sådant fall huru
mycket, finkelhalten uti orent bränvin bidrager till framkallandet af kronisk
alkoholförgiftning.»

Efter många anstälda experiment yttrar Professoren N. P. Hamberg

30 Bevilhnngs- Utskottets Betänkande N:o 7.

uti eu i tidskriften Hygiea för år 1883 införd uppsats bland annat följande
:

»Amylalkoholen öfverensstämmer till sina egenskaper med de flygtiga
oljorna. Den koncentrerade amylalkoholen utmärker sig framför de Omgå
alkoholerna genom sin egenskap att vid inandning åstadkomma retning
till hosta, dock utan att medföra någon svårare olägenhet. Ofvan anförda
försök ådagalägga äfven denna alkohols temligen oskyldiga egenskaper,
då den fortares i utspädt tillstånd. Man kan med fog påstå, att
det myckna talet om amylalkoholens giftighet till och med i bränvin,
som ej håller mer * än en eller annan tusendel deraf, är oberättigadt och
öfverdrifvet.

Om amylalkoholen verkligen vore giftig, skulle den dock genom eu
sådan utspädning kunna göras oskadlig, ty de häftigaste gift kunna i tillräckligt
utspädt tillstånd utan olägenhet fördragas, hvilket äfven af den
dagliga erfarenheten bevisas. Så till exempel förtäras allmänt såsom läskedryck
flere mineralvatten, som innehålla vägbara qvantitetcr arseniksyrlighet.

Blåsyrehaltig bittermandelolja är ett mycket giftigt ämne, som förefinnes
i ringa mängd i många anrättningar, Indika allmänt användas såsom
födoämnen, utan att åstadkomma någon menlig inverkan på helsan.

Senapsoljan är ett skarpt biåsdragande medel, som förefinnes i tillredd
senap, och som äfven allmänt begagnas såsom krydda.

Amylalkoholen är såsom beståndsdel vida mer allmän, än man hittills
antagit. Utom i bränvin förefinnes den i vin och, efter hvad jag
genom särskild undersökning funnit, äfven i öl.

Vid analys af 200 liter enligt den bäjerska metoden brygdt öl af
mycket god beskaffenhet har jag nemligen efter fyrfaldiga fraktionära
destillationer slutligen erhållit en liten mängd destillat med egenskaper,
som öfverensstämma med dem, som utmärka amylalkoholen.

För denna undersökning skall jag på annat ställe fullständigare redogöra.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att amylalkohol i ringa
mängd icke medför några giftiga eller för helsan skadliga verkningar.

Råbränvinets mest berusande beståndsdel är sålunda aldehyden. På
grund af dess betydligt större flygtighet kan den genom destination
aflägsnas.

Då råbränvinet längre tid förvaras, syrsättes, som sagdt är, aldehyden
till ättiksyra, som tillsammans med finkeloljan bildar ett icke obehagligt,
pikant arom i stället för det i den färska varan befintliga oangenäma.
Gammalt sädesbränvin är äfven för en del personer ett begärligt njut -

Bevillnings-Utskoltets Betänkande N:o 7. 81

ningsmedel, som efter mitt förmenande icke är mera riskabelt att förtära
än andra finkeloljehaltiga bränvin, t, ex. whisky, genever, konjak. Finkeloljan
i dessa bränvin är ett slags krydda och kan jemföras med kumminoljan
i kumminbränvin eller pomeransoljan i pomeransbränvin.

Ofvan anförda fysiologiska försök gifva ytterligare stöd för den åsigten,
att etylalkoholen är det uti bränvin och maltdrycker egentligen rusgifvande
och vid missbruk för lielsan skadliga ämnet.»

Af det anförda lärer framgå, att ifrågavarande, ur gällande bränvinsförsäljningslag
i Kong! Maj:ts förslag upptagna bestämmelse om bränvinets
beskaffenhet icke bör, åtminstone i dess nuvarande form, upprätthållas;
och Utskottet finner densamma så mycket hellre böra undergå förändring,
som erfarenheten visat, att det ej låter sig göra att absolut rena bränvin
från finkelolja, i följd hvaraf en bestämmelse derom omöjligen kan strängt
efterlefvas. Att emellertid borttaga hvarje föreskrift om bränvinets rening
har dock synts Utskottet betänkligt, enär detta må hända kunde medföra,
att bränvin utan någon som helst beredning omedelbart efter bränningen
utsläpptes till förbrukning. Utskottet har derför icke ansett sig böra i
vidsträcktare mån tillstyrka hvad Herrar Lindahl och Nils Jönsson härutinnan
hemstält, än så, att i Utskottets förslag till redigering af förevarande
paragraf orden »från finkelolja» uteslutits.

Beträffande derefter frågan om det till salu hållna bränvinets styrka,
har Utskottet funnit den gamla bestämmelsen att styrkan ej får understiga
46 procent böra bibehållas, enär till förekommande af bedrägerier
vid försäljningen någon viss minimistyrka i lag bör vara föreskrifven, men
Utskottet deremot saknat hvarje ledning att på uttalanden af några sakkunnige
personer grunda ett förslag om procenttalets nedsättande till något
visst lägre belopp. Utskottet har alltså icke kunnat biträda hvad Herrar
Lindahl och Wieselgren i denna del yrkat.

Efter § 57 förekommer uti ifrågavarande lagförslag följande punkt:
»Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller hvad
derom särskild! är stadgadt».

I afseende härå yttrar Herr Statsministern:

»Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 November
1839 och den 15 December 1848 införsel och försäljning af bränvin och
andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna, men att,
sedan i ett särskildt mål Kong! Maj:t i Högsta Domstolen genom utslag
den 9 November 1876 åt föreskrifterna i ämnet gifvit en sådan tolkning,
att införsel af bränvin i Lappmarken icke vore straffbar, derest icke för -

32 Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 7.

säljning af den införda varan tillkomme, och denna tydning af författningarne
sedermera blifvit af domstolarne tillämpad, kronobetjeningen derefter
ansett sig icke med framgång kunna väcka och utföra något åtal
emot bränvins eller andra rusdryckers införande i Lappmarken, har direktionen
för Svenska Missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29
April 1880 hemstält, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att
förberörda nådiga bref fortfarande ega gällande kraft och att följaktligen
den, som beträdes med införsel eller försäljning i Lappmarken af bränvin
eller öfriga rusdrycker, gör sig förfallen till det stadgade vitet jemte varans
konfiskation.

Sedan denna underdåniga skrifvelse afläts, har emellertid Högsta Domstolen
i ett annat mål, afdömdt å Högsta Domstolens båda afdelningar
samfäldt den 6 November 1884, under åberopande att införsel till Lappmarken
af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 November 1839 vid
vite förbjuden, dömt en person, som erkänt, att han år 1875 till Sorsele
socken i Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte det kärl, hvari det
förvarats, tagits i beslag, att utgifva det stadgade vitet samt förklarat i
beslag; tågna bränvin och kärl förbrutna. Vid sådant förhållande, och då
man väl lärer få antaga, att den af Högsta Domstolen sålunda tillämpade
grundsats, hvilken blifvit i Domstolens minnesbok antecknad, hädanefter
kommer att lända till efterföljd vid domstolarne, torde den af direktionen
för Svenska Missionssällskapet i underdånighet gjorda framställning icke
böra föranleda till annan åtgärd, än att i bränvinsförsäljningslagen lemnas
uttrycklig hänvisning till det i särskilda författningar meddelade förbudet
mot inföi''sel af bränvin i Lappmarken».

I sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft en af
Herr P. A. Hellgrén inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 154, deri
motionären, under åberopande, att missbruket af rusgifvande drycker ingalunda
hämmades genom att stifta sådana lagar, som af befolkningen på
allt sätt komme att kringgås och som omöjligen kunde handhafyas eller
för sin orimlighet efterlefvas, hemstält,

att Riksdagen, derest den nu af Kongl. Maj:t föreslagna nya bränvinsförsäljningslagen
af Riksdagen antages, ville i underdånig skrifvelse till
Kong!. Maj:t hemställa, att nu gällande förbud för införsel af bränvin och
andra spritdrycker i Lappmarken måtte upphöra att vara gällande.

Utskottet har tagit kännedom om Svenska Missionssällskapets ofvanberörda
underdåniga skrifvelse jemte dertill hörande handlingar och dervid
inhemtat, att den i samma skrifvelse gjorda framställning blifvit tillstyrkt
af Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens och Jemtlands län, hvaremot
Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län, sedan veder -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7. 33

börande kommunalmyndigheter blifvit hörde och uttalat sig i olika rigtningar,
för^ sin del tillstyrkt ifrågavarande införselsförbuds upphäfvande.

Den sålunda föreliggande utredning har Utskottet icke funnit lemna
den ledning för omdömet, huruvida bibehållandet af här afsedda bestämmelser
må anses önskligt eller icke, att Utskottet derå velat grunda ett
bestämdt uttalande i ämnet. Vid sådant förhållande, och då samma bestämmelser
tillkommit på administrativ väg samt sålunda kunna, om och
när Kongl. Maj:t pröfvar skäligt, på enahanda sätt upphäfvas, har Utskottet
icke. ansett sig böra tillstyrka bifall till Herr Hellgréns ifrågavarande
motion. Men å andra sidan har Utskottet, i betraktande af de betänkligheter
emot införselsförbudets bibehållande, som nu blifvit uttalade, icke
trött det vara lämpligt att nu åt detsamma bereda helgd af lag, stadgad
af Konung och Riksdag gemensamt.

Till följd häraf har Utskottet ansett den i det Kongl. förslaget efter
§ 57 intagna punkt angående ifrågavarande införselsförbud böra utgå.

Slutligen har Utskottet till behandling förehaft en af Herr G. F.
Cavallin inom Första Kammaren väckt motion, N:o 41, deruti motionären
erinrat, att vid betraktande af det gagn, bränvinslagstiftningen åstadkommit,
det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida icke hufvudsakligaste fördelen
i sedligt syfte kunnat vinnas endast genom husbehofsbränningens
borttagande, utan att göra försäljningen af spritvaror till ett på det stora
flertalet af nationen bård! tryckande monopol, och om icke den väsentligt
ökade nykterheten vore att tillskrifva det goda inflytandet af en stigande
folkskoleundervisning och deraf alstrad större hyfsning i allmänhet. Genom
nuvarande lagstiftning, '' hvars kraftigaste vapen vore det konstladt
boga priset på spritdryckerna, finge den måttlige förbrukaren umgälla det
jemförelsevis ringa antalet icke måttliges öfverdrifter. Vid sådant förhållande
borde det åligga den lagstiftande makten att ej allenast reglera det
pris, hvartill varan lägst finge vara åtkomlig, utan ock noga bestämma
den gräns, hvartill detta pris finge uppjagas, och icke, såsom nu vore fallet,
lemna alldeles fritt åt enskilde personer och bolag att olika på olika orter
inom riket, den ena tiden ej lika den andra, taxera allmänheten och
experimentera med tillämpningen af deras egna åsigter om det pris, som
bäst vore egnadt att tillgodose det »sedliga syftet».

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen må besluta det tillägg i gällande bränvinsförsäljningslag,
att vid all minuthandel med och utskänkning af bränvin, hvarför rättigheter
efter den 1 nästkommande Juli beviljas, allmänheten ingenstädes
inom riket må affordras högre betalning än 2 kronor 20 öre vid minut Bih.

till Riksd. Prat. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 5

34

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 7.

handel och 3 kronor vid utskänkning, allt beräknadt per kanna renadt
bränvin af normalstyrka.

Utom att ur principiel synpunkt det måste anses vara en numera
öfvervunnen ståndpunkt att söka å en vara fixera ett visst pris att gälla
oberoende af vanliga ekonomiska lagar, torde en lagförändring i det syfte
motionären föreslagit ej vara att förorda.

Utskottet håller före, att priset å råämnet ofta åstadkommer vida större
prisskilnad än hvad motionären antagit, och anser derför att ett pris, som
är af detta oberoende, ej kan bestämmas. Ej heller har motionären tagit
hänsyn till andra omständigheter, hvilka spela en än större roll, innan
varan blifver tillgänglig för förbrukning, såsom fraktkostnad in. in. Slutligen
skulle ock en åtgärd, hvarigenom bränvin gjordes i flertalet fall billigare
vid förbrukning än nu är händelsen, antagligen medföra ett resultat
motsatt det, som man eftersträfvar, och i sin mån snarare bidraga till
en ökning än minskning af bränvinskonsumtionen. Utskottet kan sålunda
icke tillstyrka bifall till förevarande motion.

Med

ställa,

anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hem l:o -

äfvensom

att Riksdagen, med förklarande att Kong! Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad bifallas,
måtte för sin del antaga bifogade förslag till förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker;

2:o

att Herrar Lindahls, S. Wieselgrens, P. Waldenströms,
S. Nilssons, Jakob Erikssons, A. Hedins, Nils Jönssons,
P. A. Hellgréns och Cavallins ifrågavarande motioner
måtte genom Utskottets föregående hemställan anses
besvarade.

Stockholm den 5 Maj 1885.

På Utskottets vägnar:

A. G:SON BENNICH.

13evillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

35

Reservationer:

vid § 1 mom 1:

af Herrar A. Andersson i Intagan, 0. Jonsson i Hof, A. Svensson i
Lösen, Lyth, J. Johansson i Noraskog, H. Johnsson i Broby och J. P.
Nilsson i Knaggla, hvilka icke kunnat godkänna förslaget om borttagandet
af den så kallade mindre partihandeln, enär detsamma skulle föranleda
ett ytterligare monopoliserande af all bränvinshandel i städerna,
och derför yrkat att samma moment måtte erhålla denna lydelse:

»Försäljning af bränvin delas i större partihandel,
mindre partihandel, minuthandel och utskänkning»;

samt, för den händelse en sådan lydelse af Ivamrarne antages, ansett
följande paragrafer böra återförvisas till Utskottet för att erhålla en
derefter lämpad redaktion, nemligen § 2, § 5 mom. 1 och 3, § 8, § 10
(tillägg), § 15 (tillägg), § 26 mom. 1, § 27, § 38 mom. 1, § 39 och § 42.

vid § 17:

af Herr O. Jonsson i Hof;

af Herr .7. E. Ericsson i Ahlberga:

»I nykterhetens intresse torde det vara af vigt att minimibeloppet
för rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin ej sättes
lägre än som för närvarande är stadgadt, men då så väl Kongl. Maj:ts
som Utskottets förslag åtminstone i någon mån understiger det nu gällande
minimibeloppet, så får jag härmed föreslå, att litertalet för hvarje
rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin i stad ej
må sättas under 4,000, och å landet ej under 2,000. § 17 må'' således

bibehållas vid den af Utskottet föreslagna lydelse endast med förändring
af siffrorna 3,000 till 4,000 och 1,500 till 2,000.»

vid § 22:

af Herrar Björnstjerna och Lönegren: mot Utskottets förslag till fördelning
af bränvinsmedlen, så vidt angår de städer, som ej deltaga i
landsting;

af Herr C. F. Wcern: »Emot Utskottets förslag till fördelning af de
afgifter, som inflyta för rättigheter till försäljning eller utskänkning af

36 Bevillning,?- Utskottets Betänkande N:o 7.

bränvin äfvensom af dermed förenad vinst, reserverar jag mig af det
skäl, att jag anser det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande
samt icke fästa behörigt afseende på städernas behof.

Kongl. Maj:t har föreslagit att minska Stockholms stads inkomster
af bränvinsförsäljning, hvilka hittills fått i sin helhet af staden behållas,
med 2/i0 och öfriga städers med l/w af inflytande belopp. Denna
minskning utgör af städernas nuvarande inkomster af detta slag för
Stockholm 20 procent, för städer, som ej deltaga i landsting, 12 x/2 procent
och för städer, som deltaga i landsting, 16% procent. Men Utskottets
förslag innebär för de städer, som ej deltaga i landsting, en förlust
af omkring 1/3 af nuvarande inkomster eller ej långt från tre gånger
hvad Kongl. Maj:t ansett billigt.

Utskottet har för sin fördelning utgått från den grund, att städerna
i regel ej skulle få behålla mer än hälften af inflytande afgifter, men
för Stockholms stad har ett undantag skett icke på grund af stadens
behof eller något som helst billighetsskäl, utan på grund af naturen af
stadens administrativa styrelse, hvilken i många hänseenden gör den
likställig med ett län. Hvad denna likställighet i administrativt hänseende
här har att betyda är svårt att inse. Till följd deraf får emellertid
Stockholm ej blott behålla den fjerdedel, som enligt Utskottets förslag
från andra städer skall insättas i landtränteri, utan staden får också
efter sin folkmängd med länen dela den fjerdedel af deras inkomster,
som enligt Utskottets förslag skall i Statskontoret insättas, öfriga städer
blifva således tributskyldiga till Stockholm på grund af denna
stads rang, såsom styrd ej af en med öfrig del af ett län gemensam
länsstyrelse, utan af ett särskilt öfverståthållareembete. De städer,
som ej i landsting deltaga, få också efter sin folkmängd eu del af de
till Statskontoret influtna medlen, men väl att märka ej af hela beloppet,
utan af 4/10:delar deraf. Hvad de öfriga 6/i„:delarne angår, anses de
på något besynnerligt, för mig okändt sätt vara i olikhet med Stockholm
intresserade ej blott i hushållningssällskap, utan äfven i landtkommunerna.

De städer, som deltaga i landsting, få alldeles ej någon andel i de
belopp, som insättas i Statskontoret. De få till dem bidraga med en
fjerdedel af sina inkomster, men ingenting åter, och det kan således
tyckas blifva för dem likgiltigt hur dessa medel fördelas. Dock kan det
svårligen vara dem angenämt att veta, att bidrag af dessa medel skola
öka andra städers inkomster. Möjligen äro de mera intresserade i en
annan egendomlighet i Utskottets förslag. De till Statskontoret influtna
medlen skola nemligen efter Utskottets förslag delas mellan Stockholms

37

Bevittnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

stad och länen efter folkmängden — städernas deruti inbegripen — och
af den hvarje län tilldelade andel skola tre tiondedelar tillfalla länets
samtliga landtkommuner, men ej någon stadskommun. Landtkommunerna
i de län, som inom sig hafva stora och folkrika städer, få således
en betydligt större inkomst än län, inom hvilka blott få städer
finnas ■—■ och detta utan något som helst förhållande till beloppet af de
bränvinsförsäljningsmedel, som till länets städer inflyta.

Jag anser af förenärnnda skäl Utskottets fördelning orättvis och obilligt
hård emot vissa städer, men jag delar Utskottets åsigt derom, att
det ej vore lämpligt att i så hög grad som Kongl. Maj:t föreslagit öka
landstingens inkomster, utan mera skäl att tillgodose landtkommunernas
behof och äfven i någon mån hushållningssällskapens.

Jag tror detta mål lämpligen kunna vinnas på det sätt att mom. 1
i § 22 af Kongl. Maj:ts förslag godkännes, men mom. 2 erhåller följande
lydelse:

De andelar af i näst föregående mom. omförmälda
medel, som tillfalla landsting och hushållningssällskap,
insättas i vederbörande landskontor. De andelar
åter, som ingå till Statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på det sätt, att fem tiondedelar
efter folkmängden tillfalla landtkommunerna, två
tiondedelar efter landstingsområdena landstingen och
tre tiondedelar efter länens folkmängd hushållningssällskapen;» af

Herrar A. Andersson i Intagan, O. Jonsson i Hof, Lyth, J. Johansson
i Noraskog, //. Johnsson i Broby, J. E. Ericsson i Ahlberga och
J. P. Nilsson i Käggla:

oO

»Kongl. Maj:t har föreslagit och Utskottet för sin del tillstyrkt, att
de hittills stadgade försäljningsafgifterna, utgörande 25 öre för kanna
bränvin vid minuthandel och 40 öre vid utskänkning, hädanefter skola
utgå med samma belopp och sättas till 15 öre per liter, såsom närmast
motsvarande den nu för utskänkning bestämda afgiften af 40 öre per
kanna. Hans Exellens Herr Statsministern och Chefen för Finansdepartementet
har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet härom erinrat, dels
»hurusom det läge en egentlighet deri, att beskattningen af samma vara
gjordes olika för olika konsumenter och dertill anordnades så, att den
mindre bemedlade förbrukaren drabbades af den högre skatten», och dels
»att det genom minuthandeln förmedlade bränvinsförtärandet i hemmen
är minst sagdt lika väl förtjent att motarbetas genom varans beskattande

38

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

på samma sätt vid minuthandeln som vid utskänkningen». Ehuru vi
häremot i hufvudsak icke haft något att anmärka, hafva vi dock inom
Utskottet sökt framhålla, att samma ändamål, eller bränvinets fördyrande
genom högre beskattning, lika väl, ja till och med vida kraftigare, kunnat
vinnas derigenom, att försäljningsafgiften både för minuthandel och
för utskänkning satts till ungefärligen enahanda belopp, som nu utgår
för minuthandel, eller 10 öre per liter, närmast motsvarande 26 öre per
kanna, och att på samma gång tillverknings skatten höjts med 5 öre per
liter, från nu utgående 40 öre till 45 öre per liter. Sammanlagda beskattningen
å en liter bränvin skulle i båda fallen således utgöra 55 öre.
Detta vårt förslag lyckades ej tillvinna sig utskottsmajoritetens bifall.

Den nu föreslagna försäljningsafgiften, 15 öre per liter, innebär emellertid
en ganska betydlig skatteförhöjning, hvilken, derest Kongl. Maj:ts
och Utskottets förslag godkännes, helt och hållet tillfaller kommunerna,
då densamma, enligt vårt förmenande, i stället bör tillkomma staten. Att
denna skatteförhöjning icke heller är obetydlig skola vi med några siffror
söka ådagalägga. Under försäljningsåret 1881—1882, det sista, för hvilket
några statistiska uppgifter blifvit offentliggjorda, utgjorde försäljningsafgifternas
sammanräknade belopp inom städerna 2,097,686 kronor
35 öre och å landsbygden 307,612 kronor 21 öre, eller tillsammans
2,405,298 kronor 56 öre. Huru mycket deraf som utgått för minuthandel
eller för utskänkning har icke kunnat utrönas, då fullständiga uppgifter
deröfver saknas. Äfven om man ville antaga att hela beloppet utgjorts
af endast minuthandelsafgifter, 25 öre per kanna, så skulle detsamma
motsvara en förbrukning af 9,621,194 kannor, det vill säga omkring två
tredjedelar af den samma år beräknade konsumtionen, omkring 15 millioner
kannor, hvaraf således otvetydigt framgår, att en stor del af det inom
landet förbrukade bränvinet icke drabbas af den högre beskattning, som
med försäljningsafgiften är afsedd.

För att icke beskyllas räkna för högt tillåta vi oss antaga, att ofvanberörda
försäljningsafgifter utgått

för minuthandel med 4 millioner kannor å 25 öre Kr. 1,000,000: —

» utskänkning af 3 Va millioner kannor å 40 öre » 1,400,000: —

Kr. 2,400,000: —

Då visar det sig dels att nära hälften af det förbrukade bränvinet
undgår försäljningsskatten, och dels att den skatteförhöjning, som Kongl.
Maj:ts förslag skulle medföra, utgörande noga räknadt 14 öre per kanna
(nemligen från 25 öre per kanna till 15 öre per liter, hvilket senare belopp
egentligen motsvarar 39 öre per kanna), uppgår för 4 millioner

39

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

kannor minuteradt bränvin till 560,000 kronor, med hvilket belopp kommunernas
inkomster sålunda kommer att ökas.

Men, säger man, detta är ett felaktigt antagande, emedan vinstmedlen
i stället i sig upptaga samma belopp. Ja, detta kan vara möjligt,
men är icke säkert. Låtom oss för öfrigt tillse, huru det rätteligen
förhåller sig med dessa vinstmedel. Under nyssberörda försäljningsår
(1881—1882) utgjorde desamma 3,306,179 kronor 14 öre. Landets hela
konsumtion utgjorde samtidigt 14,771,452 kannor spritvaror (motsvarande
medelbeloppet för åren 1881—1882), hvaraf, enligt vår ofvan anförda
beräkning, minuthandels- och utskänkningsafgifter erlades för endast
7,500,000 kannor. Om återstående 7,271,452 kannor fördelas på vinstmedelsbeloppet,
visar en enkel division att detta bränvin drog en vinstskatt
af fyratiofem, säger 45 öre per kanna! Detta är sålunda det verkliga
resultatet af bolagens i mångas ögon förträffliga verksamhet. Dessa
bolag intjena föga mer än den försäljningsafgift, som genom låga anbud
undandrages den direkta beskattningen. Huruvida således en ökning af
denna beskattning skulle komma att minska vinsten, torde vara minst
sagdt problematiskt, i synnerhet om den mindre partihandeln skulle
blifva afskaffad.

Enligt det af oss framstälda, här ofvan omförmälda förslaget, att bestämma
försäljningsafgiften till 10 öre pr liter och höja tillverkningsskatten
med 5 öre pr liter, skulle staten med säkerhet hafva erhållit eu ökad inkomst
af 14 millioner kannor tillverkadt bränvin ä 13 öre pr kanna (= 5 öre
pr liter) med 1,820,000 kronor, hvaremot kommunernas inkomster skulle
hafva minskats med försäljningsafgiften för 3 72 millioner kannor genom utskänkning
konsumeradt bränvin från 40 öre till 26 öre pr kanna (= 10
öre pr liter), utgörande 490,000 kronor. Den verkliga skatteförhöjningen
skulle enligt detta förslag dock hafva uppgått till ej mindre än 1,330,000
kronor, och hvad mera är, bränvinet skulle derigenom hafva fördyrats
för alla konsumenter, äfven för den, som har råd att köpa i större
partier. Detta förslag blef, såsom redan är nämndt, af utskottsmajoriteten
förkastadt. Vi hafva då i stället rigtat våra bemödanden derhän,
att den skatteförhöjning å bränvinskonsumtionen, som genom antagande
af Kongl. Maj:ts förslag om försäljningsafgiftens bestämmande till 15 öre
pr liter, kommer att uppstå, och hvilken förhöjning, enligt hvad här
ofvan är visadt, torde uppgå till minst 560,000 kronor, måtte hufvudsakligen,
om icke uteslutande komma staten, men icke kommunerna till
godo. Ty om det är en sanning hvad eu af motionärerne i denna fråga,
Herr P. Waldenström, velat framhålla, att den inkomst, som kommunerna
hade af bränvinshandeln, utgjorde ett af de svåraste hindren för

40

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

ett tillfredsställande ordnande af denna handel, så måste otvifvelaktigt
dessa hinder ännu mera ökas, om man genom försäljningsafgiftens höjande
skulle bereda kommunerna en ytterligare tillökning i dessa inkomster.
Denne motionär har ansett det vara lagstiftningens pligt att ordna bränvinshandeln
så, att all bränvinsförsäljningsafgift indroges till staten, och
hans uppfattning delas jemväl af Herrar Sven Nilsson och Jakob Eriksson
i de af dem framställa förlagen. Vi anse oss derjemte böra erinra
derom, att äfven skatteregleringskomitén, i sitt den 13 September 1882
afgifna betänkande, faun »tiden vara inne för denna skatts indragning
till staten», och i sådant afseende föreslog, att försäljningsafgifterna lämpligen
borde under loppet af tio år, med en tiondedel årligen, till statsverket
indragas. Att en dylik reform genom ett ytterligare stegrande
af dessa afgifter till kommunernas förmån skulle ännu mera försvåras
ligger för öppen dag, och det torde derför kunna anses som rent af det
minsta, som nu bör göras, att åtminstone förhindra ett dylikt steg, och
att så vidt möjligt är häfda statens rätt åtminstone till den ifrågasatta
förhöjningen.

Det är med anledning deraf och på grund jemväl af de af motionärerna
framstälda yrkanden, som vi ansett oss böra hemställa, att så
stor del af ifrågavarande försäljningsafgifter, som motsvaras af den föreslagna
förhöjningen från 10 till 15 öre per liter, måtte genom Statskontoret
hållas Riksgäldskontor till hända, för att användas till betalning
på rikets skuld. Vi skulle visserligen hellre hafva velat förorda dessa
medels användande till den af Herr Hedin föreslagna »Arbetareförsäkringsfonden»,
men i denna frågas outredda skick dela vi Utskottets mening,
att dermed tills vidare bör anstå. Vi föreställa oss derjemte att, på
sätt Utskottet äfven erinrat, i händelse något dylikt förslag i en framtid
kommer att blifva föremål för Riksdagens pröfning, Riksdagen ej lärer
underlåta att anvisa de medel, som för förslagets realiserande erfordras.
Måhända skall det då befinnas lämpligt att i främsta rummet dertill
anvisa just den del af försäljningsafgifterna, som vi för närvarande och
tills vidare i främsta rummet önska reservera till Riksgäldskontorets
behof. — I fråga åter om storleken af berörda andel, synes den lämpligast
böra bestämmas till en femtedel af samtliga afgifterna. Enligt
hvad förut blifvit yttradt utgjorde försäljningsafgifterna året 1881—1882
ett belopp af något öfver 2,400,000 kronor. Den föreslagna tillökningen
är af oss beräknad till minst 560,000 kronor, hvarigenom hela beloppet
skulle uppgå till omkring 3 millioner kronor. En femtedel deraf skulle
således motsvara den skatteförhöjning, som nu är i fråga.

41

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

Vi tillåta oss derför hemställa,
att i författningsförslagets § 22 dess första moment måtte erhålla
följande lydelse:

Utaf de afgifter, som enligt denna förordning inflyta
för rättigheterna till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin, vare sig i stad eller å landet,
skall en femtedel insättas i Statskontoret, som öfverlemnar
dessa medel till Riksgäldskontoret för att användas
till betalning på rikets skuld; samt
att andra momentet i samma paragraf, motsvarande det nuvarande
första, måtte erhålla denna lydelse:

Återstoden af förenämnda afgifter, äfvensom den
nettovinst på rörelsen, som bolag i stad eller köping
o. s. v. (lika med Utskottets förslag);»

vid § 26:

af Herr E. G. Boström, med hvilken Herrar A. Svensson i Lösen och
J. Johansson i Noraskog instämt, och som ansett att i öfverensstämmelse
med afdelningens förslag denna paragraf bort erhålla nedan angifven lydelse
och i följd deraf på följande sätt motiveras:

»Utskottet kan ej undgå att behjerta det syfte, hvilket uppenbarligen
legat till grund så väl för Kongl. Maj:ts förslag som för Herr Wieselgrens
ofvanberörda motion. Kunde svenska folket genom slika lagbestämmelser
uppfostras och afvänjas från öfverflödigt begagnande af
spritdrycker, vore det ju högeligen önskvärdt, men frågan är, om det
skäligen kan antagas, att den sålunda inslagna vägen verkligen för till
det åsyftade målet. Utskottet tror det ej. Herr Statsministern har på
ett annat ställe i sitt ofvanberörda anförande yttrat, »att allt för långt
gående restriktiva åtgärder kunna befaras vid tillämpningen framkalla
resultat, som äro alldeles motsatta hvad man åsyftat.» På detta yttrande
skulle Utskottet vilja taga fasta, enär detsamma hufvudsakligen öfverensstämmer
med hvad Utskottet år 1884 såsom skäl för afstyrkande af
ofvanberörda då föreslagna lagförändringar anfört. Utskottet vill visserligen
medgifva, att, det stundom kan vara berättigadt, att staten i den
allmänna sedlighetens intresse ingriper i den enskildes görande och
låtande, men ej bör detta ske annat än då sådant kan visas vara ovilkorligen
af behofvet påkalladt. Kunde det derföre visas, att svenska
folket år från år allt mera öfverlemnade sig åt dryckenskap och andra
dermed sammanhängande laster, kunde det visas, att folket i sin helhet
till den grad missbrukade sin frihet, att det ej ådagalade tillbörlig återhållsamhet
i sina njutningar, vore utan tvifvel ett ingripande från statens
Bill. till Kikad. Prot. 1885. 5 Sand. 1 Afd. 7 Käft. 6

42

Bevillning^-Utskottets Betänkande N:o 7.

sida fullt berättigad!. Nu är emellertid förhållandet alldeles motsatt.
Under hägn af den gällande lagstiftningen och tack vare stigande upplysning
samt ett allt mera utbredt och växande intresse för nykterheten
har svenska folket på de senare åren visat en bestämd tendens till
minskning i superiet, ty, oaktadt folkmängden ökats, har bränvinskonsumtionen
betydligt aftagit, såsom synes af nedanstående tabell, hemtad ur
Bränvinskoutrollbyråns senast utgifva berättelse, utom för åren 1883 och
1884, i fråga om hvilka år uppgifter erhållits dels från nämnda byrå och
dels från Kongl. Generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska afdelning:

Kalenderår.

Tillverkning.

Öfverskjutande

införsel.

Öfverskjutande

utförsel.

Disponibelt till
förbrukning.

Kannor.

Kannor.

Kannor.

Kannor.

1873 .................................

18,064,544

1,157,644

19,222,188

1874 ......................................

17,876,850

4,463,556

...... —.

22,340,406

1875.......................................

19,330,354

1,291,517

---

20,621,871

1876....................................

19,547,878

1,423,391

—

20,971,269

1877 ....................................

16,943,962

1,235,413

—-—

18,179,375

1878....................................

16,948,283

1,209,856

---

18,158,139

1879 .................................

14,188,538

1,130,500

—

15,319,038

1880.......................................

15,639,648

---

1,423,064

14,216,584

1881 ..................................

16,954,435

—

1,489,854

15,464,581

1882 ................................

13,575,284

503,040

—

14,078,324

1883.....................................

12,889,054

784,941

—

13,673,995

1884 ..................................

13,756,190

833,427

—

14,589,610

Då enligt officiella uppgifter Sveriges folkmängd utgjorde vid slutet
af år 1873 4,297,972 personer och vid 1882 års utgång 4,579,115 personer
har sålunda förbrukningen af spirituösa för hvarje person, hvilken
förbrukning år 1873 utgjorde 4 kannor 47 kubiktum, år 1882 nedgått
till allenast 3 kannor 7 kubiktum.

Med detta resultat för ögonen vore föreskrifvande! af skärpta lagbestämmelser
ej blott en orättvisa mot den vida öfvervägande del af
folket, hvilken i denna del ej låter något komma sig till last, utan
innebure äfven en misstro till allvaret i och framgången af de frivilliga
sträfvanden, som göras för förbättrandet af dem, som hängifva sig åt
dryckenskapslasten.

Härtill kommer, att eu mängd svårigheter helt visst skulle visa sig

Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 7. 43

vid tillämpningen af de restriktiva lagbestämmelser, Kong]. Maj:t föreslagit.
Utan att tala om den mängd lagöfverträdelser, som deraf säkerligen
blefve en följd, vill Utskottet anmärka, att lokala förhållanden och
de särskilda lefnadsvanorna hos folket i olika orter af riket omöjligen
kunna helt och hållet lemnas å sido. Det är väl näppeligen tänkbart,
att i hufvudstaden med dess invånares stora olikhet i lefnadsvanor
och med den ständiga ström af resande så väl landsmän som främlingar,
hvilken i synnerhet under sommartiden der egen rum, söka reglementera
handeln med spirituösa på alldeles samma sätt som i den minsta småstad
eller obetydligaste landskommun. Det är ock derföre enligt Utskottets
uppfattning synnerligen lämpligt att, såsom nu är fallet, vederbörande
förvaltningsmyndigheter, hvilka naturligen bäst äro i tillfälle
att känna de inskränkningar eller utsträckningar i afseende å tiden för
bränvinshandelns utöfvande, som å hvarje särskild ort kunna vara af
nöden, lemnas tillfälle att i berörda hänseenden besluta.

I afseende å Herr Wieselgrens motion vill Utskottet derjemteerinra,
att Utskottet har sig väl bekant, det ofvanberörda af Herr Wieselgren
uttalade princip varit tillämpad å egentliga krogar och dervid ej visat
sig olämplig; men Utskottet betviflar högeligen, att den vore möjlig att
tillämpa å utskänkningsställen af alla slag. Äfven om lagen kunde
tvinga personer, som under sön- eller helgdagar önskade å utskänkningsställe
förtära spirituösa, att samtidigt dermed taga in mat, kunde ju
uppenbarligen ingen tvingas att förtära maten, och lagbestämmelsen hade
då ej annan påföljd än att fördyra spirituosan, hvilket lämpligare torde
kunna ske på annat sätt.

På grund af det nu anförda har Utskottet ansett hittills gällande
bestämmelser böra bibehållas och i öfverensstämmelse härmed ansett
paragrafen böra erhålla följande lydelse:

§ 26.

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från
klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- eller
helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må begynna tidigast klockan 6 på morgonen
och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre än till klockan
10 och ä landet till klockan 8 på aftonen.

3. På landet vare å sön- och helgdagar all annan bränvinsutskänkning
förbjuden än på gästgifvaregårdar vid måltider åt resande.

4. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

44 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

5. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.»

vid § 26, mom. 3:

af Herr Hans Forssell, med hvilken Herrar Björnstjerna och N. Fock
instämt:

»Jag har, om ock med stor tvekan, inom Utskottet biträdt deras
mening, som i öfverensstämmelse med förlidna Riksdags beslut, velat i
försäljningsförordningen uttala den grundsatsen, att utskänkning af spirituösa
i allmänhet bör vara förbjuden under sön- och helgdagar och
under aftontimmarne närmast före dessa dagar. Min tvekan har icke
afsett lagstiftarens befogenhet att lägga ett sådant band på den personliga
friheten; icke heller betvifla!’ jag nyttan af den förändring i
folkets vanor, som detta lagbud åsyftar. Jag har blott tvekat, huruvida
befolkningens stora flertal i allmänhet ännu är villigt att godkänna och
underkasta sig en så betydande rubbning i bestående förhållanden, och
huruvida ej en så sträng tillämpning af förbudssystemet kan komma att
verka raka motsatsen af hvad som åsyftats, eller en omkastning i det
allmänna tänkesättet till skada just för det nykterhetssträfvande, som i
senare tid vunnit så stora framgångar i vårt land. Förbudet måste derför,
efter min tanke, framför allt vara så affattadt, att det åtminstone icke
kommer i strid med sädana allmänna vanor, hvilka uppenbarligen äro
oskadliga. Om man med något skäl och med någon skymt af utsigt till
framgång kan under vissa dagar förbjuda vanlig utskänkning af spirituösa,
är det deremot alldeles orimligt och alldeles gagnlöst att utsträcka förbudet
till en väsentlig rubbning af den för en stor del af befolkningen
ännu gällande matordningen. Om det nyktra och måttliga flertalet af
befolkningen möjligen kan fatta, att den för »de svages» skull måste
afstå frän sådan förtäring af spirituösa drycker, hvilken stundom leder
till berusning, lär den åtminstone icke kunna förstå, hvarför den skall
under en af veckans dagar afstå äfven från sin »aptitssup», hvilken väl
sällan eller aldrig njutes till öfverdrift. Jag tillåter mig derför, i närmaste
öfverensstämmelse med hvad Herr Wieselgren i särskild motion
föreslagit, yrka, att 3 mom. af 26 § må erhålla följande lydelse:

§ 26.

3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin i stad
i allmänhet tillåten endast vid måltid till spisande gäster, enligt de när -

45

Bevillnings~ Utskottets Betänkande N:o 7.

mare bestämmelser, som af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, efter kommunalstyrelsens
hörande, kunna meddelas.

På landet vare å sön- och helgdag all annan bränvinsutskänkning
förbjuden, än på gästgifvaregårdar åt resande.»

vid § 28:

af Herr J. E. Ericsson i Ahlberga:

»Då minderårige böra fritagas från all befattning med uppköp af
bränvin och skyddas för den fara, som dermed för dem kan vara förenad,
och Kongl. Maj:ts förslag i 28 § mom. 2 utan tvifvel bättre tillgodoser
denna sak än Utskottets, så tillåter jag mig hemställa om bifall
till berörda moment oförändradt, sådant det förekommer i Kongl. Maj:ts
förslag.»

vid § 31:

af Herrar A. Svensson i Lösen och J. P. Nilsson i Käggla;

af Herr J. E. Ericsson i Ahlberga:

»Det är nogsamt kändt att på en del offentliga matställen förbudet
om försäljning af bränvin kringgås på sådant sätt, att denna dryck tillhandahålles
gästerna under namn af gåfva. Det torde alltså vara af
vigt att förekomma äfven denna form af lönkrögeri, hvadan jag, för
vinnande af detta syfte, vördsamt vågar föreslå, att ett tillägg till § 31
göres, hvarigenom paragrafen skulle erhålla följande förändrade lydelse:

I öppen salubod för handel med andra varor än
bränvin äfvensom vid auktioner och på offentliga matställen
vare bränvinsutdelning äfven utan betalning
förbjuden».

vid § 33:

af Herr O. Jonsson i Hof.

Herr Kockum har önskat här få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af 26 §.

46

B evillnings-Ut skottets Betänkande N:o 7.

(Aftryck ur Kongl. Maj:ts Proposition).

Länsvis uppgjord jemförelse mellan 1882—1883 års bränvins ocb

Kongl.

Enligt

1

8 7 7 å

r s

Kong

1.

Landsting

Hushållnings-

sällskap

Stadskommuner

Landsbygds-

kommuner

Provisioner

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Kronor

ö.

Kronor

Ö.

Stockholms stad.............

—

—

—

1,002,851

91

——

120

—

Stockholms ...................

.... län

17,938

53

17,938

53

46,310

11

7,505

35

371

70

Upsala ........................

____ 0

34,188

71

34,188

71

99,135

37

3,430

73

132

98

Södermanlands ............

»

32,220

78

32,220

78

91,809

41

4,852

86

323

10

Östergötlands ................

____ />

31,905

25

61,553

59

200,009

88

14,299

28

616

77

Jönköpings ...................

... »

19,572

38

19,572

38

55,005

73

3,711

36

196

11

Kronobergs ..................

____ )>

15,551

39

15,551

40

39,950

80

6,703

37

140

24

Kalmar........................

____ »

38,438

Öl

38,438

51

101,291

12

14,024

46

385

07

Gotlands ......................

8,617

10

8,617

10

24,462

Öl

1,389

30

38

56

Blekinge .....................

____ »

31,691

70

31,691

70

83,743

18

11,331

93

317

54

Kristianstads ................

____ »

15,708

25

15,708

25

34,619

70

12,505

04

157

40

Malmöhus ..................

... »

57,838

92

88,125

63

275,056

21

19,607

44

875

84

Hallands ....................

____ »

27,132

05

27,132

05

72,936

60

8,459

55

271

86

Göteborgs och Bohus.....

»

28,605

13

133,283

29

488,410

73

16,117

30

1,335

50

Elfsborgs .......................

____ »

30,688

28

30,688

26

78,187

37

13,820

32

193

80

Skaraborgs ....................

____ »

32,329

16

32,329

16

93,249

43

2,238

—

120

73

Vermlands ...................

»

25,751

95

25,751

95

59,735

33

17,542

89

234

89

Örebro ..........................

____ ))

31,900

38

31,900

37

93,670

25

2,030

82

289

50

Vestmanlands.................

»

36,483

56

36,483

55

107,766

83

1,683

84

167

63

Kopparbergs .................

»

23,221

18

23,221

19

60,418

31

9,245

23

154

11

Gefleborgs ....................

»

37,950

15

37,950

14

105,483

19

8,416

72

336

40

Vesternorrlands..............

»

28,476

25

28,476

25

82,149

95

3,278

77

285

25

Jemtlands.......................

____ »

6,142

41

6,142

41

18,204

96

222

25

61

54

Vesterbottens................

»

11,570

04

11,570

04

34,374

11

336

—

114

81

Norrbottens....................

____ »

9,286

85

9,286

86

24,730

71

3,144

—

68

33

Summa

633,208

91

797,823

10

3,373,563

20

185,896

81

7,309)66

Anm. I den sista fördelningen äro dels beloppen beräknade i hela kronor, dels den till allenast 7,309 kronor

Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 7.

47

försäljningsmedels fördelning enligt 1877 års försäljningslag
Maj:ts Proposition.

Föror

d n i n g

Eu 1

g t Kong

1. M a j: t s

Proposition

Summa

Hvars

f

influtit

Landstinget

Hushåll-

ningssäll-

Stadskom-

Landsbygds-

kommu-

Summa

i städerna

ä landsbygden

skåpet

raun ernå

nerna

Kronor

ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

1,002,971

91

1,002,971

91

—

—

802,378

802,378

90,064

22

77,530

89

12,533

33

43,610

17,538

37,623

8,773

107,544

171,076

50

165,347

17

5,729

33

53,678

23,596

82,674

4,011

163,959

161,426

93

153,322

68

8,104

25

57,932

24,692

74,938

5,673

163,235

.''508,384

77

284,504

87

23,879

90

73,071

44,539

169,383

16,716

303,709

98,057

96

91,859

96

6,198

—

53,595

21,134

45,756

4,339

124,824

77,897

20

66,718

12

11,179

08

44,724

17,505

33,359

7,825

103,413

192,577

67

169,156

74

23,420

93

80,747

33,335

84,578

16,395

215,055

43,124

07

40,808

57

2,315

50

17,874

7,395

20,404

1,621

47,294

158,776

05

140,496

05

18,280

—

55,833

23,904

68,730

12,796

161,263

78,698

64

57,815

14

20,883

50

55,303

21,057

24,524

14,618

115,502

441,504

04

408,766

68

32,737

36

111,552

62,017

222,426

22,916

418,911

135,932

11

121,804

61

14,127

50

50,490

21,361

58,720

9,889

140,460

667,751

95

640,835

95

26,916

—

60,751

77,471

425,306

18,841

582,369

153,578

03

130,498

03

23,080

-

80,071

31,809

63,977

16,156

192,013

160,266

48

156,536

48

3,730

—

76,385

30,804

76,746

2,611

186,546

129,017

Öl

99,721

09

29,295

92

71,312

28,071

49,861

20,507

169,751

159,791

32

156,401

32

3,390

—

63,265

26,415

78,201

2,373

170,254

182,585

41

179,775

41

2,810

—

58,761

25,674

89,888

1,967

176,290

116,260

02

100,820

40

15,439

62

56,268

22,632

47,494

10,808

137,202

190,137

60

176,075

31

14,062

29

69,501

29,505

88,038

9,844

196,888

142,666

47

137,190

99

5,475

48

58,861

24,377

68,596

3,833

155,667

30,773

57

30,402

40

371

17

21,181

8,086

12,161

260

41,688

57,965

—

57,405

—

560

—

30,546

12,114

22,962

392

66,014

46,516

75

41,276

75

5,240

—

25,384

10,013

16,511

3,668

55,576

4,997,801

68

4,688,042

52

309,759

16

1,370,695

645,044

2,765,234

216,832

4,997,805

uppgående provisionen ej afsedd vid beräkningens utförande.

48

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Utskottets förslag.

B r ä

Hvina

m e d 1 e

n. s fördelni

TL g.

Landsting

Städer,
som ej del-taga i lands-ting

Ofriga

städer

Lands-

kommuner

Hushåll-

ningssäll-

skap

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Stockholms stad ......

—

801,604

—

—

801,604

Stockholms...............

län

27,732

38,765

20,798

20,798

108,103

Upsala.....................

))

30,330

—

82,673

22,748

22,748

158,499

Södermanlands.........

))

33,640

76,662

25,231

25,231

160,764

Östergötlands............

))

58,231

81,120

67,983

48,812

48,812

304,958

Jönköpings...............

»

31,721

45,930

23,790

23,790

125,231

Kronobergs...............

))

28,247

33,359

21,184

21,184

103,974

Kalmar...................

»

50,921

84,579

38,190

38,190

211,880

Gotlands..................

»

10,403

20,405

7,802

7,802

46,402

Blekinge.................

»

35,513

70,248

26,634

26,634

159,029

Kristianstads............

»

37,244

28,907

27,933

27,933

122,017

Malmöhus ...............

»

78,971

86,603

128,515

67,278

67,278

428,645

Hallands..................

»

31,574

60,902

23,682

23,682

139,840

Göteborgs och Bohus

»

71,450

293,004

58,197

76,677

76,677

576,005

Elfsborgs..................

»

51,093

65,249

38,319

38,319

192,980

Skaraborgs...............

))

43,006

77,768

32,254

32,254

185,282

Vermlands ...............

))

48,261

49,861

36,196

36,196

170,514

Örebro .....................

»

35,422

78,201

26,567

26,567

166,757

Vestmanlands .........

»

32,234

89,887

24,176

24,176

170,473

Kopparbergs ............

))

35,702

50,411

26,777

26,777

139,667

Gefleborgs ...............

»

44,222

88,037

33,166

33,166

198,591

Vesternorrlands ......

»

34,030

—

68,595

25,523

25,523

153,671

Jemt lands ...............

»

12,148

15,201

9,110

9,110

45,569

Vesterbottens............

))

17,264

28,703

12,949

12,949

71,865

Norrbottens ............

»

15,793

20,639

11,845

11,845

60,122

Summa

895,152

1,262,331

1,429,677

707,641

707,641

5,002,442

Summa för stadskommuner: 2,692,008

Anm. Vid utarbetandet af omstående tabell harf föreskriften i den föreslagna § 22 mom. 2 ej iakttagits,
utan är det förutsatt att bränvinshandeln i samtliga städer varit öfverlemnad åt bolag.

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

49

Herr Sven Nilssons förslag.

F ö

r d e 1 xi

ing af vins

; m e d 1 e ix.

Lands-

tingen

Städer, som
bilda egna
landstings-områden

Städerna i
allmänhet ’)

Hushåll-

ningssäll-

skapen

Lands-

kommu-

nerna

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Stockholms stad ......

—

22,776

313,323

336,099

Stockholms...............

län

17,258

10,318

11,505

27,002

66,083

Upsala.....................

»

13,266

—

35,288

8,844

18,197

75,595

Södermanlands.........

»

17,375

—

25,259

11,583

25,436

79,653

Östergötlands............

»

27,941

3,287

33,575

20,819

43,046

128,668

Jönköpings...............

))

23,128

—

18,156

15,419

34,047

90,750

Kronobergs..............

))

19,723

—

17,175

13,149

31,698

81,745

Kalmar.....................

»

28,411

42,176

18,941

42,069

131,597

Gotlands..................

))

6,222

7,829

4,148

9,000

27,199

Blekinge................r.

»

16,319

17,349

10,879

21,525

66,072

Kristianstads............

»

26,650

—

4,795

17,767

41,872

91,084

Malmöhus ...............

))

36,277

4,931

46,947

27,472

50,872

166,499

Hallands..................

))

15,849

-_

16,794

10,566

23,284

66,493

Göteborgs och Bohus

»

22,071

9,510

128,837

21,054

34,438

215,910

Elfsborgs..................

»

33,224

—

21,033

22,150

52,048

128,455

Skaraborgs ...............

»

29,937

—

26,532

19,958

46,177

122,604

Yermlands ...............

»

30,642

22,463

20,428

47,939

121,472

Örebro .....................

»

21,250

33,284

14,166

32,090

100,790

Vestmanlands .........

»

15,145

32,824

10,097

21,720

79,786

Kopparbergs ............

»

22,424

—

13,519

14,949

35,613

86,505

Gefleborgs ...............

»

21,602

—

30,137

14,401

29,742

95,882

Vesternorrlands ......

»

20,897

33,549

13,932

31,895

100,273

Jemtlands ...............

»

10,331

783

6,887

16,435

34,436

Vesterbottens............

»

13,032

—

783

8,688

20,937

43,440

Norrbottens ...........

»

11,036

—

1,370

7,357

17,023

36,786

Summa

500,010

40,504

934,098

345,159

754,105

2,573,876

'') Här ingå såväl den andel (3/,„), som resp. städer sjelfva behålla af vinstmedlen, sora äfven de
belopp, som tillkomma städerna enligt Statskontorets utproportionering. För Stockholms stad tillkommer
dessutom i denna kolumn det belopp, som motsvarar hushållningssällskapens andel. Inräknas detta
belopp (15,184 kronor) bland hushållningssällskapens tillgodoliafvanden, stiga dessa till 360,343 kronor,
landstingens med inberäkning af motsvarande belopp för de fyra större städerna till 540,514 kronor,
kommunernas (lands- och städs-) till 900,856. Summa för dessa tre poster: 1,801,713. Städernas behållning
(3,/ln): 772,163. Summa vinstmedlen: 2,573,876. Till Riksgäldskontor^ skulle ingå Kr. 2,113,165.
Summa summarum: Kr. 5,002,442.

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 5 Samt. 1 Afd. 7 Raft.

7

SO Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Herr J. Erikssons förslag.

Bolagens
halfva
nettovinst,
hvilken
lemnas till
Riksgälds-kontoret

J/3 af bolagens halfva
nettovinst, hvilken efter
folkmängd fördelas i

’/3 af bolagens halfva
nettovinst, hvilken efter
folkmängd fördelas i

Afgifterna
för brän-vinsförsälj-ningen
till Stats-kontoret

Lands-

tingen

Städer utan
landsting

Stockholm

Hushåll-

ningssäll-

skapen

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Stockholms stad.........

433,634

36,152

18,076

135,705

Stockholms...............

län

14,261

27,394

13,697

61,542

Upsala.....................

))

52,293

21,058

—

10,529

66,491

Södermanlands.........

»

36,227

27,580

—

13,790

88,973

Östergötlands...........

»

—

44,351

24,784

1

Norrköping............

22,609

5,217

226,469

Öfriga städer.........

18,349

1

Jönköpings län.........

län

22,760

36,711

—

18,355

52,538

Kronobergs ............

»

26,669

31,307

—

—

15,653

24,659

Kalmar.....................

))

61,488

45,097

/----

22,549

69,501

Gotlands..................

»

10,765

9,877

4,938

21.596

Blekinge.................

»

19,458

25,903

—

—

12,952

119,860

Kristianstads...........

»

3,750

42,301

—

—

21,150

71,198

Malmöhus ..............

)>

—

57,582

—

—

32,705

)

Malmö ..................

))

9,396

7,827

344,368

Öfriga städer........

»

39,171

—

—

—

1

Hallands ..................

))

22,771

25,157

—

12,579

90,390

Göteborgs och Bohus

))

35,033

—

—

25,063

)

Göteborg...............

150,613

—

15,094

—

298,951

Öfriga städer.........

33,787

—

—

—

—

1

Elfsborgs..................

län

29,511

52,737

—

—

26,369

94,556

Skaraborgs...............

»

38,023

47,520

—

—

23,760

83,220

Vermlands ...............

»

32,221

48,638

—

24,319

64,576

Örebro .....................

»

49,930

33,730

—

16,865

59,930

Yestmanlands............

»

48,837

24,039

—

—

12,019

84,910

Kopparbergs ............

»

19,597

35,593

—

—

17,797

77,067

Gefleborgs ...............

»

39,794

34,289

-----■

17,144

116,193

Vesternorrlands .....

))

51,024

33,171

16,586

40,618

Jemtlands ..............

))

—

16,399

8,199

30,773

Vesterbottens............

»

—

20,685

—

10,343

57,965

Norrbottens ............

»

17,517

8,758

46,517

Summa

1,286,938

793,669

64,290

18,076

410,903

2,428,566

Summa för stadskommunerna...... 82,366.

Stockholm särskildt får behålla... 54,228.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

51

Öfversigt af Landstingens andel i bränvinsmedlen sådan den nu utgår
och blifvit föreslagen samt af Landstingens utdebitering.

Enligt

gällande

fördelning

Enligt

Kongl.

Maj:ts

förslag

Skilnad
mellan
Kongl.
Maj:ts
förslag
och gäl-lande lag

Enligt

Utskottets

förslag

Skilnad
mellan
Utskottets
förslag
och gäl-lande lag

Utdebite-ring af
landstings-skatt och
sjukvårds-afgift år
1882

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Stockholms ......

....... län

17,938

43,610

+ 25,672

27,732

+

9,794

37,374

Upsala ............

........ ))

34,188

53,678

+ 19,490

30,330

—

3,858

—

Södermanlands

........ »

32,220

57,932

+ 25,712

33,640

+

1,420

28,203

Östergötlands...

........ »

31,905

73,071

+ 41,166

58,231.

+

26,326

58,812

Jönköpings ......

........ »

19,572

53,595

+ 34,023

31,721

+

12,149

52,308

Kronobergs......

........ »

15,551

44,724

+ 29,173

28,247

+

12,696

52,164

Kalmar............

........ ))

38,438

80,747

+ 42,309

50,921

+

12,483

70,876

Gotlands .........

........ »

8,617

17,874

+ 9,257

10,403

+

1,786

17,470

Blekinge .........

........ ))

31,691

55,833

+ 24,142

35,513

+

3,822

25,203

Kristianstads ...

........ »

15,708

55,303

+ 39,595

37,244

+

21,536

55,392

Malmöhus .....

........ »

57,838

111,552

+ 53,714

78,971

+

21,133

119,045

Hallands .........

........ ))

27,132

50,490

+ 23,358

31,574

+

4,442

60,967

Göteborgs och

Bohus »

28,605

60,751

+ 32,146

71,450

+

42,845

36,915

Elfsborgs.........

......... »

30,688

80,071

+ 49,383

51,093

+

20,405

97,036

Skaraborgs ......

........ »

32,329

76,385

+ 44,056

43,006

+

10,677

46,300

Vermlands ......

......... »

25,751

71,312

+ 45,561

48,261

+

22,510

63,206

Örebro ............

......... »

31,900

63,265

+ 31,365

35,422

+

3,522

34,776

Vestmanlands...

......... >)

36,483

58,761

+ 22,278

32,234

—

4,249

43,294

Kopparbergs ...

........ »

23,221

37,950

56,268

+ 33,047

35,702

+

12,481

51,043

Gefleborgs ......

......... ))

69,501

+ 31,551

44,222

+

6,272

50,421

Vesternorrlands

........ »

28,476

58,861

+ 30,385

34,030

+

5,554

88,993

Jemtlands ......

......... »

6,142

21,181

+ 15,039

12,148

+

6,006

100,240

Vesterbottens...

......... »

11,570

30,546

+ 18,976

17,264

+

5,694

21,922

Norrbottens......

........ »

9,286

25,384

+ 16,098

15,793

+

6,507

33,602

Summa

633,199

1,370,695

737,496

895,152

+ 270,060
- 8,107

261,953

1,245,562

52

Bevillnings-TJtskoUets Betänkande N:o 7.

Förslag

till

Förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Kongl. Maj ds förslag:

§ 1-

Handel med bränvin delas i
partihandel, minuthandel och utskänkning.

(Se nedan § 35.)

§ 2 (n. v. §§ 1 och 2).

1. Vid partihandel vare minsta
tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter
samt vid minuthandel en liter, och
får hvad såldt blifvit icke i mindre
belopp än det minsta, som i hvartdera
fallet säljas må, utlemnas eller
mellan flera köpare fördelas; ej heller
får något af det sålda på försäljningsstället
förtäras.

Utskottets förslag:

§ 1■

1. Försäljning af bränvin delas
i partihandel, minuthandel och utskänkning.

2. Hvad i denna förordning är
stadgadt om försäljning af bränvin
skall, med undantag af den i § 33
meddelade föreskrift om bränvinets
beskaffenhet och styrka, gälla äfven
för sprit samt andra brända eller
distillerade in- eller utländska spirituösa
drycker äfvensom för drycker,
hvilka äro dermed tillagade eller hålla
en högre alkohollialt än 25 procent.

§ 2.

1. Vid partihandel vare minsta
tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter
samt vid minuthandel en liter, och
får hvad såldt blifvit icke i mindre
belopp än det minsta, som i hvardera
fallet säljas må, utlemnas eller
mellan flera köpare fördelas; ej heller
får något af det sålda på försäljningsstället
förtäras.

53

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

2. Hvad i öfrigt i denna förordning
bestämmes om handel med
bränvin vare ej tillämpligt å partihandel,
utan gälle allenast minuthandel
och utskänkning.

§ 3 (n. v. § 3).

Vid utskänkning må bränvin
försäljas till huru ringa belopp som
helst, vare sig till förtäring på stället
eller till afhemtning, dock med
de undantag, hvarom i § 13 mom.
2 och § 26 mom. 7 här nedan sägs.

Utskottets förslag:

(Utgår.)

§ 3.

Vid utskänkning må bränvin
försäljas till huru ringa belopp som
helst, vare sig till förtäring på stället
eller till afhemtning, dock med
det undantag, hvarom i § 13 mom.
2 här nedan sägs.

§ 4 (n. v. § 4).

1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin
i mindre belopp än han sjelf eger försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfva!’, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

§ 3 (n. v. § 6 mom. 1, § 5, § 6
mom. 2).

1. Rättighet till bränvinshandel
må ej tilldelas eller öfverlåtas å annan
än den, som har medborgerligt
förtroende, gjort sig känd för ordentlighet,
kan försvarligt skrifva
och räkna, råder öfver sig och sitt
gods samt pröfvas i öfrigt till rörelsens
utöfvande lämplig vara.

2. Med undantag för vinhandel
må bränvinsförsäljning icke vara
förenad med annan handel, till hvars
bedrifvande särskild anmälan erfordras.

§ <5-

1. Rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin må
ej tilldelas eller öfverlåtas å annan
än den, som har medborgerligt förtroende,
gjort sig känd för ordentlighet,
kan försvarligt skrifva och
räkna, råder öfver sig och sitt gods
samt pröfvas i öfrigt till rörelsens
utöfvande lämplig vara.

2. Med undantag för vinhandel
må minuthandel med eller utskänkning
af bränvin icke vara förenad med
annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordras.

54

Bemllnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

3. Den, som enligt nådiga förordningen
angående vilkoren för
tillverkning af bränvin icke får med
sådan sig befatta, äfvensom apotekare
må ej tilldelas rättighet till
bränvinshandel.

§ 6 (n. v. § 9).

1. Rättighet till bränvinshandel,
som i stad innehafves på grund
af burskap eller särskildtprivilegium,
tillkommet innan nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående
vilkoren för försäljning af bränvin
blef till efterlefnad gällande, må
fortfarande, så länge den ej uppsäges
eller förverkas, åtnjutas, dock
endast i hittills gällande utsträckning.

2. Burskap, som meddelats
efter det nådiga förordningen den
18 Januari 1855 angående vilkoren
för bränvins försäljning blef till
efterlefnad gällande, medför ej rätt
till handel med bränvin.

§ 7 (n. v. § 12 mom. 1, 2 och 5).

1. Har för gästgifveri å landet
vid den tid, då nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående vilkoren
för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa
drycker blef till efterlefnad
gällande, utskänkningsrättighet ut -

Utskottets förslag:

3. Den, som enligt nådiga förordningen
angående vilkoren för
tillverkning af bränvin icke får med
sådan sig befatta, äfvensom apotekare
må ej tilldelas rättighet till
minuthandel med eller utskärning
af bränvin.

§ 6.

1. Rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin,
som i stad innehafves på grund af
burskap eller särskild! privilegium,
tillkommet innan nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående
vilkoren för försäljning af bränvin
blef till efterlefnad gällande, må
fortfarande, så länge den ej uppsäges
eller förverkas, åtnjutas, dock
endast i hittills gällande utsträckning.

2. Burskap, som meddelats
efter det nådiga förordningen den
18 Januari 1855 angående vilkoren
för bränvins försäljning blef till
efterlefnad gällande, medför ej rätt
till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin.

§ 7.

1. Har för gästgifveri å landet
vid den tid, då nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående
vilkoren för försäljning af
bränvin blef till efterlefnad gällande,
utskänkningsrättighet utöfvats och
sedermera icke upphört; då må

55

Bevillning#-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

öfvats och sedermera icke upphört;
då må samma handel, så framt rättigheten
dertill icke varder uppsagd
eller förverkad, fortfarande
tillgodonjutas, dock endast af den,
som, då nådiga förordningen den
26 Augusti 1873 angående vilkoren
för försäljning af bränvin blef till
efterlefnad gällande, var egare till
sådant gästgifveri, och af hans
hustru, så länge någon af dem lefver
och gästgifverihållningen vid
samma gästgifveri, sjelf eller genom
annan behörig person, besörjer.

2. Eges sådant gästgifveri af
kommun eller annan menighet eller
af bolag, å hvilket de i § 9 mom.
2 befintliga föreskrifter icke äro tilllämpliga,
då må rättigheten till handel
med bränvin af samma kommun,
menighet eller bolag under
förestående vilkor tillgodonjutas under
loppet af tjugu år, räknade från
den dag, då nådiga förordningen
den 26 Augusti 1873 angående vilkoren
för försäljning af bränvin blef
till efterlefnad gällande.

3. Der gästgifverihållning är
mellan flere åbor fördelad, må utskänkningsrättighet
af dem icke
samtidigt utöfvas, utan af hvardera
endast under den tid, han gästgifverihållningen
besörjer. Den, som
vill sin andel i utskänkningsrättigheten
uppsäga, vare dertill berättigad,
der uppsägning sker inom den
tid, som i § 16 mom. 4 här nedan
är bestämd.

Utskottets förslag:

samma handel, så framt rättigheten
dertill icke varder uppsagd eller
förverkad,fortfarande tillgodonjutas,
dock endast af den, som, då nådiga
förordningen den 26 Augusti 1873
angående vilkoren för försäljning
af bränvin blef till efterlefnad gällande,
var egare till sådant gästgifveri,
och af hans hustru, så länge
någon af dem lefver och gästgifverihållningen
vid samma gästgifveri,
sjelf eller genom annan behörigperson,
besörjer.

2. Eges sådant gästgifveri af
kommun eller annan menighet eller
af bolag, å hvilket de i § 9 mom.
2 befintliga föreskrifter icke äro
tillämpliga, då må rättigheten till
bränvinsutskänkning af samma kommun,
menighet eller bolag under
förestående vilkor tillgodonjutas
under loppet af tjugu år, räknade
från den dag, då nådiga förordningen
den 26 Augusti 1873 angående
vilkoren för försäljning af bränvin
blef till efterlefnad gällande.

3. Der gästgifverihållning är
mellan flere åbor fördelad, må utskänkningsrättighet
af dem icke
samtidigt utöfvas, utan af hvardera
endast under den tid, lian gästgifverihållningen
besörjer. Den, som vill
sin andel i utskänkningsrättigheten
uppsäga, vare dertill berättigad, der
uppsägning sker inom den tid, som
i § 16 mom. 4 här nedan är bestämd.

56

Bevillnings-Utskotteta Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj ds förslag:

§ 8. (n. v. § 7).

1. I stad skall magistraten
hvarje år inom första hälften af
April månad för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uppgifva de näringsidkare,
hvilka rätt till bränvinshandel
tillkommer på grund af
stadgandet i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år skall, sedan
stadsfullmägtige eller, der sådane
ej finnas, allmän rådstufva hörde
blifvit, magistraten till Kong], Maj:ts
Befallningshafvande afgifva utlåtande,
huruvida derjemte rättighet
att då idka minuthandel med eller
utskänkning af bränvin må andra
personer för högst tre år tilldelas
och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas
antal, äfvensom i hvilken
trakt af staden hvarje försäljningsställe
finnas må, i fall föreskrift
jemväl i sistnämnda hänseende
anses nödig.

3. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fatte derefter sitt beslut i
ämnet och gifve det magistraten
till känna; dock må ej mot både
magistratens och stadsfullmägtiges
eller allmän rådstufvas afstyrkande
beslutas, att näringsidkare enligt
mom. 2 antagas skola, ej heller sådane
näringsidkares antal bestämmas
högre än det, hvarom magistraten
och stadsfullmägtige eller
allmän rådstufva äro ense.

Utskottets förslag:

§ 5.

1. I stad skall magistraten
hvarje år inom utgången af Januari
månad för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uppgifva de näringsidkare,
hvilka rätt till minuthandel med eller
utskänkning af bränvin tillkommer på
grund af stadgandet i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år skall, inom
samma tid, sedan stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän
rådstufva hörde blifvit, magistraten
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
afgifva utlåtande, huruvida
derjemte rättighet att då idka minuthandel
med eller utskänkning af
bränvin må andra personer för högst
tre år tilldelas och, i sådant fäll,
föreslå försäljningsställenas antal,
äfvensom i hvilken trakt af staden
hvarje försäljningsställe finnas må,
i fall föreskrift jemväl i sistnämnda
hänseende anses nödig.

3. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fatte derefter sitt beslut i
ämnet och gifve det magistraten
till känna; dock må ej mot både
magistratens och stadsfullmägtiges
eller allmän rådstufvas afstyrkande
beslutas, att näringsidkare enligt
mom. 2 antagas skola, ej heller sådane
näringsidkares antal bestämmas
högre än det, hvarom magistraten
och stadsfullmägtige eller
allmän rådstufva äro ense.

57

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:
§ 9. (n. v. § 10).

Utskottets förslag:

§ 9.

1. De i § 8 mom. 2 omförmälda
försäljningsrättigheter, äfvensom
de, hvilka magistraten, sedan
stadsfullmägtige eller, der sådane
ej finnas, allmän rådstufva blifvit
hörde, finner skäligt låta i uppsagda
eller förverkade rättigheters ställe
under nästföljande försäljningsår utöfvas,
varde innan Juli månads utgång
af magistraten på offentlig,
minst fjorton dagar förut kungjord
auktion utbjudna för den af Kongl.
Maj ds Befallningshafvande jemlik!
§ 8 bestämda tid af högst tre år åt
den eller dem, som åtaga sig afgift
för högsta litertal, och må härvid
allenast en rättighet i sänder
utbjudas. Auktionsanbuden pröfvas
af magistraten, som ege dem, med
afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att åt
särskildt inom staden för ändamålet
bildadt bolag öfverlåta all den bränvinshandel,
hvilken eljest skall, enligt
näst föregående mom., å auktion
utbjudas, må magistraten genom
minst en månad förut utfärdad offentlig
kungörelse, inom viss utsatt tid
infordra skriftliga anbud å handelns
öfvertagande. Inkomna anbud, som
böra åtföljas af bolagets stadgar,
granskas af magistraten, hvilken,
efter det stadsfullmägtige eller, der

1. De i § 8 mom. 2 omförmälda
försäljningsrättigheter, äfvensom
de, hvilka magistraten, sedan
stadsfullmägtige eller, der sådane
ej finnas, allmän rådstufva blifvit
hörde, finner skäligt låta i uppsagda
eller förverkade rättigheters ställe
under nästföljande försäljningsår utöfvas,
varde innan Juli månads utgång
af magistraten på offentlig,
minst fjorton dagar förut kungjord
auktion utbjudna för den af Kongl.
Maj ds Befallningshafvande jemlikt
§ 8 bestämda tid af högst tre år åt
den eller dem, som åtaga sig afgift
för högsta litertal, och må härvid
allenast en rättighet i sänder utbjudas.
Auktionsanbuden pröfvas
af magistraten, som ege dem, med
afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att åt
särskildt inom staden för ändamålet
bildadt bolag öfverlåta all den minuthandel
med eller all den utskärning
af bränvin, hvilken eljest skall, enligt
näst föregående mom., å auktion
utbjudas eller af beggedera, må
magistraten genom minst en månad
förut utfärdad offentlig kungörelse
inom viss utsatt tid infordra skriftliga
anbud å sådan minuthandel eller
utskärning eller å beggedera. Inkomna
anbud, som böra åtföljas af

Bih. till Rilesd. Prof. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 7 Käft.

8

58

Bevillnings- Utskottets

Kongl. Maj:ts förslag:

sådane ej finnas, allmän rådstufva
blifvit hörde, insänder handlingarne
jemte eget utlåtande till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som med
afseende å ej mindre bolagens lämplighet
än äfven den erbjudna afgiftens
belopp samt förhållandet
mellan nämnda afgift och det litertal
bränvin, bolaget anses kunna
afyttra, eger anbuden antaga eller
förkasta. Sådant anbud får dock
icke antagas, om afgiften är lägre,
än sammanlagda beloppet skolat,
enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna
varit åt särskilda
personer upplåtna; och må
magistraten, om gjordt anbud antages,
med bolaget sluta aftal för
den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bestämda tid; skolande i
annan händelse, äfvensom då af
bolag gjordt anbud icke före Juni
månads utgång blifvit pröfvadt, förfaras
såsom i mom. 1 stadgadt är.

Betänkande N:o 7.

Utskottets förslag:

bolagets stadgar, granskas af magistraten,
hvilken, efter det stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas,
allmän rådstufva blifvit hörde,
insänder handlingarne jemte eget
utlåtande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som med afseende
å ej mindre bolagens lämplighet än
äfven den erbjudna afgiftens belopp
samt förhållandet mellan nämnda
afgift och det litertal bränvin, bolaget
anses kunna afyttra, eger anbuden
antaga eller förkasta. Sådant
anbud får dock icke antagas, om
afgiften är lägre, än sammanlagda
beloppet skolat, enligt § 17, minst
utgöra, i fall försälj ningsrättigheterna
varit åt särskilda personer
upplåtna; och må magistraten, om
gjordt anbud antages, med bolaget
sluta aftal för den af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande bestämda tid;
skolande i annan händelse, äfvensom
då af bolag gjordt anbud icke
före Juni månads utgång blifvit
pröfvadt, förfaras såsom i mom. 1
stadgadt är.

§ 10 (n. v. § 14).

1. Vill någon väcka förslag, att annan iskänkning än den, som
kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas,
göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första
hälften af Mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande
och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes,
utsätta den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas
till ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April må -

59

B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

nads utgång, på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst,
socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall
tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen,
ordföranden kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
in. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fatte deri sitt beslut
och gifve det kommunalnämndens ordförande till känna.

2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin
i socken må beviljas, förfares på lika sätt, som om utskänkning nu stadgadt
är.

§ 11 (n. v. § 15).

1. De enligt näst föregående
paragraf medgifna försäljningsrättigheterna
i socknen varde derefter
inom Augusti månads utgång på
offentlig auktion, som minst fjorton
dagar förut skall vara genom kungörelse
i socknens kyrka tillkännagifven,
utbjudne för den af Kongl.
Maj ^Befallningshafvande bestämda
tid af högst tre år åt den eller dem,
som åtaga sig afgift för högsta litertal,
och må härvid allenast en rättighet
i sänder utbjudas. Kommunalnämnden
pröfve de anbud, som
dervid göras, och ege dem, med
afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta.

2. På Kongl. Maj:ts särskilda
pröfning i hvarje fall skall bero,
om och under Indika vilkor och bestämmelser
all den bränvinshandel
inom köping, hvilken eljest skall,
enligt nästföregående mom., å auk -

§ 11•

1. De enligt näst föregående
paragraf medgifna försäljningsrättigheterna
i socknen varde derefter
inom Augusti månads utgång på
offentlig auktion, som minst fjorton
dagar förut skall vara genom kungörelse
i socknens kyrka tillkännagifven,
utbjudne för den af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande bestämda
tid af högst tre år åt den eller dem,
som åtaga sig afgift för högsta litertal,
och må härvid allenast en rättighet
i sänder utbjudas. Kommunalnämnden
pröfve de anbud, som
dervid göras, och ege dem, med
afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta.

2. På Kongl. Maj:ts särskilda
pröfning i hvarje fall skall bero,
om och under hvilka vilkor och
bestämmelser all den minuthandel
med eller utskänkning af bränvin
inom köping, hvilken eljest skall,

60

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj ds förslag:

tion utbjudas, må åt bolag, som
inom köpingen för ändamålet bildats,
öfverlåtas.

§ 12 (n. v. § 20 mom. 1).

Den som uppsagt eller förverkat
rättighet till handel med bränvin,
må ej ånyo vinna rättighet till
dylik handel annorlunda än i § 9
eller § 11 medgifves.

§ 13 (n. v. § 23 mom. 1, 2 och 4).

1. Vid läger eller der trupp
eljest är för flere dagar sammandragen,
vid sådan helsobrunn eller
badort, der särskild läkare finnes
anstäld, på passagerarefartyg eller
der värdshusrörelse af annan anledning
kan för någon del af året tillfälligtvis
vara af omständigheterna
påkallad, må för kortare tid än år
rättighet till bränvinsutskänkning
meddelas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
när, i förstnämnda
fall, befälhafvande militärchef och,
i öfriga fall, andra vederbörande
derom gjort anmälan.

2. Rättighet till utskänkning å
passagerarefartyg sökes hos Kong].
Maj:ts Befallningshafvande i det län,
hvarest fartygets rederi har sitt
hufvudsäte. Sådan utskänkning må
endast ske till förtäring ombord å
fartyget, och ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att jemväl i öfrigt

Utskottets förslag:

enligt nästföregående mom., å auktion
utbjudas, må åt bolag, som
inom köpingen för ändamålet bildats,
öfverlåtas.

§ Ii Den

som uppsagt eller förverkat
rättighet till minuthandel med
eller utskänkning af bränvin, må ej
ånyo vinna rättighet till dylik handel
annorlunda än i § 9 eller § 11
medgifves.

§ 13.

1. Vid sådan helsobrunn eller
badort, der särskild läkare finnes
anstäld, på passagerarefartyg eller
der värdshusrörelse af annan anledning
kan för någon del af året
tillfälligtvis vara af omständigheterna
påkallad, dock ej vid läger
eller der trupp eljest är för flera dagar
sammandragen, må för kortare
tid än år rättighet till bränvinsutskänkning
meddelas af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, när vederbörande
derom gjort anmälan.

2. Rättighet till utskänkning å
passagerarefartyg sökes hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i det län,
hvarest fartygets rederi har sitt
hufvudsäte. Sådan utskänkning må
endast ske till förtäring ombord å
fartyget, och ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att jemväl i öfrigt

61

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj ds förslag:

dervid föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas nödiga.

3. Då rättighet till kran vinshandel
enligt denna paragraf meddelas,
underrätte Kongl. Maj ds Befallningshafvande
derom vederbörande
i och för den åtgärd, som
på taxeringsmyndigheterna ankommer.

Utskottets förslag:

dervid föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas nödiga.

3. Då rättighet till bränvinsutskänkning
enligt denna paragraf
meddelas, underrätte Kongl. Majds
Befallningshafvande derom vederbörande
i och för den åtgärd, som
på taxeringsmyndigheterna ankommer.

§ 14 (n. v. § 16).

Försäljningsåret räknas för stad från den 1 Oktober och å landet
från den 1 November.

§ 15 (n. v. § 21).

1. På auktion inropad rättighet
till bränvinshandel må ej på
annan person öfverlåtas, utan att
denne i stad af magistrat och å
landet af kommunalnämnd pi’öfvas
lämplig och i öfrigt behörig.

2. öfverlåtelse af annan rättighet
till handel med bränvin vare
ej medgifven.

3. Bolag i stad eller köping,
som jemlikt föreskriften i § 9 mom.
2 eller § 11 mom. 2 fått öfvertaga
bränvinshandel i staden eller köpingen,
får icke denna rätt på annan
person öfverlåta; men skulle
sådant bolag vilja mot bestämd,
till bolaget erlagd afgift åt annan
upplåta någon af de utaf bolaget
öfvertagna utskänknings- eller mi -

§ 15■

1. På auktion inropad rättighet
till minuthandel med, eller utskärning
af bränvin må ej på annan
person öfverlåtas, utan att denne

1 stad af magistrat och å landet af
kommunalnämnd pröfvas lämplig
och i öfrigt behörig.

2. Öfverlåtelse af annan rättighet
till minuthandel med eller utskärning
af bränvin vare ej medgifven.

3. Bolag i stad eller köping,
som jemlikt föreskriften i § 9 mom.

2 eller § 11 mom. 2 fått öfvertaga
all minuthandel'' med eller all utskärning
af bränvin eller beggedera i staden
eller köpingen, får icke denna
rätt på annan person öfverlåta; men
skulle sådant bolag vilja mot bestämd,
till bolaget erlagd afgift åt
annan upplåta någon af de utaf bo -

62

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

nuthandelsrättigheter, må bolaget
härom göra framställning hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som efter
magistratens hörande eger att,
med afseende å så väl skälen för
öfverlåtelsen samt lämpligheten och
behörigheten hos den person, å
hvilken öfverlåtelsen ifrågasattes,
som å afgiftens förhållande till den
inkomst, hvilken anses kunna af
rörelsen uppkomma, framställningen
bifalla eller afslå.

4. Aflider den, som på annan
grund än burskap eller sådant medgifvande,
hvarom i § 13 sägs, innehar
rättighet till handel med bränvin,
må rörelsen för sterbhusdelegarnes
räkning icke fortsättas
längre, än till slutet af löpande försäljningsår
och endast under vilkor,
att sådant behörigen anmäles
samt att rörelsen förestås af person,
som i stad af magistrat och å
landet af kommunalnämnd pröfvas
lämplig och i öfrigt behörig.

5. Aflider den, som på grund
af stadgandet i § 13 innehar rättighet
till handel med bränvin, må
rörelsen för sterbhusets räkning
fortsättas till utgången af den tid,
för hvilken rättigheten blifvit medgifven,
med vilkor att sådant behörigen
anmäles och att för rörelsens
utöfvande ställes person, som
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvas behörig och lämplig.

Utskottets förslag:

laget öfvertagna utskänknings- eller
minuthandelsrättigheter, må bolaget
härom göra framställning hos Kong],
Maj:ts Befallningshafvande, som efter
magistratens hörande eger att,
med afseende å så väl skälen för
öfverlåtelsen samt lämpligheten och
behörigheten hos den person, å
hvilken öfverlåtelsen ifrågasättes,
som å afgiftens förhållande till den
inkomst, hvilken anses kunna af
rörelsen uppkomma, framställningen
bifalla eller afslå.

4. Aflider den, som på annan
grund än burskap eller sådant medgifvande,
hvarom i § 13 sägs, innehar
rättighet till minuthandel med
eller utskänkning af bränvin, må rörelsen
för sterbliusdelegarnes räkning
icke fortsättas längre, än till
slutet af löpande försäljningsår och
endast under vilkor, att sådant behörigen
anmäles samt att rörelsen
förestås af person, som i stad af
magistrat och å landet af kommunalnämnd
pröfvas lämplig och i öfrigt
behörig.

5. Aflider den, som på grund
af stadgandet i § 13 innehar rättighet
till bränvinsutskbukning, må
rörelsen för sterbhusets räkning
fortsättas till utgången af den tid,
för hvilken rättigheten blifvit medgifven,
med vilkor att sådant behörigen
anmäles och att för rörelsens
utöfvande ställes person, som
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvas behörig och lämplig.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

63

Kongl. Maj:ts förslag:

§ 16 (n. v. § 8 samt § 12 mom. 3
och. 4).

1. För hvarje sådan näringsidkare,
hvarom förmäles i § 8 mom.
1, skall årligen, så länge hans rättighet
fortfar, den nämnd, som för
bevillningstaxering satt är, beräkna
det litertal bränvin, som må anses
komma att af honom under det nästföljande
försäljningsåret i staden
föryttras, i fall han sin rätt till
bränvinsförsäljning då fortfarande
utöfvar.

2. Näringsidkare, som icke
inom 14 dagar, från det taxeringsnämndens
förrättning blifvit afslutad
sin rätt till bränvinsförsäljning
hos magistraten uppsagt, vare underkastad
den afgift, som bör under
det nästföljande försäljningsåret
utgå för det litertal, hvilket i
nu stadgad ordning blifvit bestämdt.

3. Hvarje år, så länge sådan
rättighet till bränvinsliandel, hvarom
förmäles i § 7 mom. 1, tillkommer
innehafvare af gästgifveri å
landet, skall, innan bevillningstaxeringsnämnden
för socknen sammanträder,
kommunalnämnden beräkna
det litertal bränvin, som må anses
komma att under det nästföljande
försäljningsåret å gästgifveriet försäljas,
i fall handeln der fortfarande
utöfvas. Taxeringsnämnden pröfve
beräkningen och bestämme det litertal,
för hvilket afgift skall erläggas.

Utskottets förslag:

§ 16.

1. För hvarje sådan näringsidkare,
hvarom förmäles i § 8 mom.
1, skall årligen, så länge hans rättighet
fortfar, den nämnd, som för
bevillningstaxering satt är, beräkna
det litertal bränvin, som må anses
komma att af honom under det nästföljande
försäljningsåret i staden
föryttras, i fall han sin rätt till
bränvinsförsäljning då fortfarande
utöfvar.

2. Näringsidkare, som icke
inom 14 dagar från det taxeringsnämndens
förrättning blifvit afslutad
sin rätt till bränvinsförsäljning
hos magistraten uppsagt, vare underkastad
den afgift, som bör under
det nästföljande försäljningsåret utgå
för det litertal, hvilket i nu
stadgad ordning blifvit bestämdt.

3. Hvarje år, så länge sådan
rättighet till bränvinsutskänkning,
hvarom förmäles i § 7 mom. 1, tillkommer
innehafvare af gästgifveri
å landet, skall, innan bevillningstaxeringsnämnden
för socknen sammanträder,
kommunalnämnden beräkna
det litertal bränvin, som må
anses komma att under det nästföljande
försäljningsåret å gästgifveriet
försäljas, i fall rättigheten der
fortfarande utöfvas. Taxeringsnämnden
pröfve beräkningen och
bestämme det litertal, för hvilket
afgift skall erläggas.

64

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

4. Gästgifvare, som icke inom
en månad från det taxeringsnämndens
förrättning blifvit afslutad hos
kommunalnämnden uppsagt den
rätt till bränvinshandel, hvarom ofvan
förmäles, vare underkastad den
afgift, som bör under det nästföljande
försäljningsåret utgå för det
litertal, hvilket i nu stadgad ordning
blifvit bestämdt.

§ 17 (n. v. § 17).

Vid den beräkning, som i näst
föregående paragraf föreskrifves, må
litertalet för hvarje rättighet till
bränvinshandel i stad ej sättas
under 3,000 och å landet ej under
1,500. Ej heller får auktionsanbud,
som enligt § 9 eller § 11 för hvardera
slaget af handel antages, understiga
i stad 3,000 eller å landet
1,500 liter.

§ 18 (n. v. § 18).

1. För sådan rättighet till bränvinshandel,
som i § 6 eller § 7 omförmäles,
äfvensom för de genom
inrop å auktion enligt § 9 eller §
11 förvärfvade rättigheter till handel
med bränvin erlägges afgift
med 15 öre för hvarje liter af det
bränvin, som enligt ofvan berörda
§§ blifvit beräknadt eller hvarför
afgift åtagen är.

Utskottets förslag:

4. Gästgifvare, som icke inom
en månad från det taxeringsnämndens
förrättning blifvit afslutad hos
kommunalnämnden uppsagt den
rätt till bränvinsutskänkning, hvarom
ofvan förmäles, vare underkastad
den afgift, som bor under det nästföljande
försäljningsåret utgå för
det litertal, hvilket i nu stadgad
ordning blifvit bestämdt.

§ n Vid

den beräkning, som i näst
föregående paragraf föreskrifves,
må litertalet för hvarje rättighet
till minuthandel med eller utskärning
af bränvin i stad ej sättas under
3,000 och å landet ej under 1,500.
Ej heller får auktionsanbud, som
enligt § 9 eller § 11 för hvardera
slaget af handel antages, understiga
i stad 3,000 eller å landet 1,500
liter.

§ 18.

1. För sådan rättighet till minuthandel
med eller utskärning af
bränvin, som i § 6 eller § 7 omförmäles,
äfvensom för de genom
inrop å auktion enligt § 9 eller §
11 förvärfvade minuthandels- eller
utskänkningsrättigheter erlägges afgift
med 15 öre för hvarje liter af
det bränvin, som enligt ofvan berörda
§§ blifvit beräknadt eller
hvarför afgift åtagen är.

65

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

2. Då i stad bränvinshan dela
blifvit, på sätt i § 9 mom. 2 sägs,
å bolag öfverlåten, skall, förutom
den der bestämda afgift, bolaget
afstå hela den nettovinst, som, sedan
nödiga förvaltningskostnader
blifvit afdragna, enligt bolagets räkenskaper
visat sig hafva uppkommit
af all den bränvinshandel, bolaget
idkat. Granskning af dessa
räkenskaper och bolagets förvaltning
skall hvarje år i Januari månad
å dag, som af Kongl. Majds
Befallningshafvande i länet bestämmes,
ske för näst föregående försäljningsår
af fem revisorer, af
hvilka stadsfullmäktige eller, der
sådane ej finnas, allmän rådstufva
utse två, landstinget en, hushållningssällskapet
en samt Kong],
Maj ds Befallningshafvande den
femte. I stad, som icke deltager
i landsting, utse stadsfullmäktige
jemväl den revisor, som eljest
skulle af landstinget väljas. I Stockholm
utses tre revisorer af stadsfullmäktige
och två af Öfverståthållareembetet.
Berättelse öfver revisionen
meddelas stadsfullmäktige
eller allmän rådstufva, landstinget
och hushållningssällskapet. Revisorerne
ega åtnjuta ersättning efter
fjerde klassen i gällande resereglemente,
hvilken ersättning skall af
ofvanberörda vinstmedel utgå. Vägrar
landsting eller hushållningssällskap
ansvarsfrihet för bolagets förvaltning,
hänskjutes saken till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;

Utskottets förslag:

2. Då i stad all minuthandel
med eller all utskänkning af bränvin
eller beggedera blifvit, på sätt i
§ 9 mom. 2 sägs, å bolag öfverlåten,
skall, förutom den der bestämda
afgift, bolaget afstå hela den nettovinst,
som, sedan nödiga förvaltningskostnader
blifvit afdragna, enligt
bolagets räkenskaper visat sig
hafva uppkommit af all den bränvinshandel,
bolaget idkat, likasom
ock de afgifter hvilka bolaget uppburit
på grund af öfverlåtelse af rättigheter
enligt § 15 mom. 3. Bolagets
räkenskaper skola föras enligt
föreskrifter och formulär, som af
Kongl. Finansdepartementets kontrolloch
justering sbyrå utfärdas. Granskningen
af dessa räkenskaper och
bolagets förvaltning skall hvarje år
i Januari månad å dag, som af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet bestämmes, ske för näst
föregående försäljningsår af fem
revisorer, af hvilka stadsfullmäktige
eller, der sådane ej finnas, allmän
rådstufva utse två, landstinget en,
hushållningssällskapet en samt
Kongl. Majds Befallningshafvande
den femte. I stad, som icke deltager
i landsting, utse stadsfullmäktige
jemväl den revisor, som
eljest skulle af landstinget väljas.
I Stockholm utses tre revisorer af
stadsfullmäktige och två af Öfverståthållareembetet.
Berättelse öfver
revisionen skall för q påföljande
Februari månads utgång meddelas
stadsfullmäktige eller allmän råd -

Bih. till Rihsd, Prot. 1883. 5 Sami. 1 Af cl. 7 Haft.

66

Bevitlnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

Kongl. Maj:ts förslag:

och vare bolaget pligtigt ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
kan meddela till rättelse i anmärkta
åtgärder. Tredskas bolaget sådant
fullgöra, eger Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
förelägga lämpligt
vite.

§ 19 (n. v. § 19).

Årsafgift för rättighet till handel
med bränvin skall för hvarje
halfår förskottsvis erläggas och inbetalas
till vederbörande uppbördsman.

Utskottets förslag:

stufva, landstinget och hushållningssällskapet.
Revisorerne ega åtnjuta
ersättning efter fjerde klassen i gällande
resereglemente, hvilken ersättning
skall af ofvanberörda vinstmedel
utgå. Vägrar landsting eller
hushållningssällskap ansvarsfrihet
för bolagets förvaltning, hänskjutes
saken till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;
och vare bolaget pligtigt
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kan meddela till rättelse
i anmärkta åtgärder. Tredskas bolaget
sådant fullgöra, eger Kong].
Maj:ts Befallningshafvande före! ägga
lämpligt vite.

§ 19.

Årsafgift för rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af
bränvin skall för hvarje halfår förskottsvis
erläggas och inbetalas till
vederbörande uppbördsman.

§ 20 (n. v. § 23 mom. 3 och § 24 mom. 4).

1. Afgiften för utskänkning, dertill på grund af § 13 rättighet
meddelats, bestämmes af den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande
nämnd, men får ej understiga det belopp, som för den
ifrågavarande tiden svarar mot den afgift, hvilken enligt de i §§ 17
och 18 stadgade beräkningsgrunder för år minst utgå bör. Skulle tiden
ej uppgå till 14 dagar, må dock afgifterna ej för kortare tid beräknas.
Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp
förskottsvis erläggas till vederbörande uppbördsman.

2. Afgiften för rätt till utskänkning å passagerareångbåtar skall
uppbäras i den stad eller kommun, der rederiet har sitt hufvudsäte.

67

Bevillnirigs- Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

§ 21 (n. v. § 13).

1. Öfver beslut, som taxeringsnämnd, jemlikt § 16 mom. 1 och
mom. 3, meddelar i fråga om beräkning af det litertal bränvin, för
hvilket försäljningsafgift skall erläggas, eller jemlikt § 20 rörande bestämmandet
af sådan afgift, eger sfi väl den skattskyldige som vederbörande
landsting, hushållningssällskap, stad, magistrat, socken eller
kommunalnämnd att hos pröfningsnämnd anföra besvär inom den tid
och i den ordning, som för Överklagande af taxeringsnämndens beslut
i allmänhet äro bestämda; äfvensom pröfningsnämnd tillkommer att,
ehvad dylikt beslut blifvit öfverklagadt eller ej, deri vidtaga förändringar,
som finnas skäliga; och må vidare klagan öfver pröfningsnämnds
beslut, i den ordning förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst i allmänhet bestämmer, fullföljas af dem, hvilka
öfver taxeringsnämnds beslut, enligt hvad här ofvan sägs, ega besvär
anföra.

2. Utan hinder af förd klagan skall försäljningsafgiften utgå efter
det af taxeringsnämnd bestämda litertal, intill dess ändring deri blifvit
vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.

§ 22 (n. v. § 24).

1. De utgifter, som enligt denna
förordning inflyta för rättigheterna
till handel med bränvin, äfvensom
den nettovinst på rörelsen, som bolag
i stad enligt § 18 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:

§ 22.

1. De af gifter, som enligt denna
förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskärning
af bränvin, äfvensom den nettovinst
pa rörelsen, som bolag i stad
enligt § 18 skall afstå, skola pa följande
sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden,
så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller
staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i Statskontoret
;

för Stockholms stad:

Tre fjerdedelar tillfalla staden;
återstoden insättes i Statskontoret;

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

68

Kongl. Maj:ts förslag:

för annan stad, som ej deltager
i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är
öfver låt en åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets
hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i Statskontoret; b)

dä bränvinshandeln i staden ej är
öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets
hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i Statskontoret; -

Utskottets förslag:

för annan stad eller köping:

hälften tillfaller staden eller
köpingen; af återstoden insättes den
ena hälften i vederbörande landtränteri,
den andra hälften i Statskontoret.

för stad, som deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är
öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets
landsting;

en tiondedel tillfaller länets
hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i Statskontoret; b)

dä bränvinshandeln i staden ej är
öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden; två

tiondedelar tillfalla länets
landsting;

en tiondedel tillfaller länets
hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i Statskontoret; -

69

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insattes i vederbörande
landskontor, som fördelar
densamma med:

sju tiondedelar till länets samtliga
landsbygdskommuner efter folkmängden; två

tiondedelar till länets
landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom.
2 bränvinshandeln blifvit åt bolag
öfverlåten, skola försäljningsafgifterna
och vinstmedlen fördelas efter
lika grunder, som här ofvan
äro bestämda för stad, i hvilken
bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

för landtkommunerna:

hela beloppet insättes i vederbörande
landtränteri.

Alla till Statskontoret influtna
medel fördelas af Statskontoret till
Stockholms stad och länen efter folkmängden.

Inom hvarje län fördelas sedermera
genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
summan af den för
länet behållna och den efter folkmängden
tilldelade andelen sålunda,
att fyra tiondedelar tillfalla landsting
och stad, som ej i landsting deltager,
tre tiondedelar hushållningssällskap
och tre tiondedelar länets samtliga
landtkommuner.

Emellan landsting och stad, som
ej i landsting deltager, samt landtkommunerna
emellan sker fördelningen
likaledes efter folkmängden.

I köping, der jemlikt § 11 mom.
2 minuthandel med eller utskänkning
af bränvin eller beggedera blifvit åt
bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna
och vinstmedlen fördelas
efter lika grunder, som här ofvan
äro bestämda för stad, i hvilken bolag
blifvit bildadt.

70

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag :

2. De andelar af i näst föregående
mom. omförmälda medel,
som tillfalla landsting och hushållningssällskap,
insättas i vederbörande
landskontor. De andelar åter,
som ingå till Statskontoret, skola
genom dettas försorg fördelas på
rikets samtliga landstingsområden
efter folkmängden, med iakttagande
af, att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger
stad, som ej deltager i landsting,
minskas med samma stads folkmängd.
Af det belopp, som efter
denna fördelning tillkommer hvarje
landstingsområde, eger landstinget
uppbära tre fjerdedelar och vederbörande
hushållningssällskap en
fjerdedel.

3. Rörande användningen af
de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar,
landsting och hushållningssällskap,
skall, der Chefen för Kongl. Finansdepartementet
sådant fordrar, redogörelse
till nämnda departement af
vederbörande afgifvas.

Ut sko Hets förslag:

2. I stad, der minuthandel med
eller utskärning af bränvin eller beggedera
icke är till bolag öfverlåten, af står
staden ytterligare en tiondedel af der
inflytande afgifter, hvilket belopp afdrages
från staden eljest tillkommande
andel. Detta belopp insändes
till Statskontoret och fördelas i sammanhang
med öfriga dit influtna
medel.

3. Rörande användningen af
de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar,
landsting och hushållningssällskap,
skall, der Chefen för Kongl. Finansdepartementet
sådant fordrar, redogörelse
till nämnda departement af
vederbörande afgifvas.

§ 23 (ny).

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller
torg, och må å landet ej förläggas stad eller köping närmare än en
half mil, utan att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter särskild pröfning
och vederbörandes hörande det medgifvit och bestämt vilkoren
derför.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa
och luftiga, hafva eu i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig
storlek samt hållas i ordentligt skick.

71

B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

§ 24 (ny).

1. Försäljningen må ej börjas förr, än besigtning å den lägenhet,
der rörelsen skall drifvas, hållits i stad af stadsfiskal och på landet af
kronobetjent jemte två personer utsedde af magistrat eller kommunalnämnd,
samt besigtningsmännen utfärdat bevis derom att föreskrifterna
i näst föregående § blifvit uppfylda.

2. Hvad här föreskrifves galle ock då försäljningsställe ombytes.

§ 25 (n. v. § 25 mom. 1 och 2
samt § 26 mom. 2).

1. Å landet vare bränvinshandel
förbjuden på eller inom 0,2
mil från ställe, der auktion, marknad,
torgdag, uppbördsstämma eller
mönstring med beväringsmanskap
hålles.

2. Vid annan till större folksamling
ledande förrättning å landet
eller der i stad vid tillfälle, som i
nästföregående eller detta mom. omförmäles,
anledning förekommer till
enahanda förbud, ege för landet
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och i stad vederbörande polismyndighet
att derom meddela föreskrift.

§ 26 (n. v. § 26 mom. 1 och § 28).

1. Minuthandel med bränvin
må ega rum söcknedagar från klockan
8 förmiddagen till 9 eftermiddagen
utom å dagen före sön- eller helgdag,
då den ej må fortfara längre
än till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må
under söcknedagar begynna tidigast
klockan 6 på morgonen och i stad

§ 25.

1. A landet vare minuthandel
•med eller utskänkning af bränvin förbjuden
på eller inom 0,2 mil från
ställe, der auktion, marknad, torgdag,
uppbördsstämma eller mönstring
med beväringsmanskap hålles.

2. Vid annan till större folksamling
ledande förrättning å landet
eller der i stad vid tillfälle,
som i nästföregående eller detta
mom. omförmäles, anledning förekommer
till enahanda förbud, ege
för landet Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och i stad vederbörande
polismyndighet att derom meddela
föreskrift.

§ 26.

1. Minuthandel med bränvin
må ega rum endast söcknedagar
från klockan 8 förmiddagen till 9
eftermiddagen utom å dagen före
sön- eller helgdag, då den ej må
fortfara längre än till klockan 7
eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må
under söcknedagar begynna tidigast
klockan 6 på morgonen och i stad

72

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj ds förslag:

eller köping i allmänhet ej fortfara
längre än till klockan 10 och å landet
till klockan 8 på aftonen, men
vare å dagen näst före sön- eller
helgdag ej medgifven efter klockan
7 eftermiddagen.

3. Under sön- och helgdagar
vare iskänkning af bränvin i stad
tillåten endast vid middagstiden
under högst tre timmar, som af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
efter kommunalstyrelsens hörande,
bestämmas.

4. På landet vare å sön- och
helgdagar all annan bränvinsutskänkning
förbjuden än på gästgifvaregårdar
åt resande.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe
alltid vara tillstängdt.

6. Skulle ytterligare inskränkningar
i de här ofvan i denna §
bestämda tiderna för bränvinsutskänknings
utöfvande befinnas erforderliga,
eger Kongl. Majs Befallningshafvande
att på framställning
af kommunalstyrelse samt efter
magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom besluta.

Utskottets förslag:

eller köping i allmänhet ej fortfara
längre än till klockan 10 och å landet
till klockan 8 på aftonen, men
vare å dagen näst före sön- eller
helgdag ej medgifven efter klockan
7 eftermiddagen.

3. Under sön- och helgdagar
vare i allmänhet all utskärning af
bränvin förbjuden.

4. Der särskilda omständigheter
föranleda behof af inskränkning
eller utsträckning af de här ofvan
i denna § bestämda tiderna för
bränvinsförsäljnings utöfvande, eger
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
förra fallet på framställning af kommunalstyrelse
samt i alla händelser
efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe
alltid vara tillstängdt.

(Se ofvan mom. 4.)

73

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

7. Der rätt till utskänkning
enligt § 13 inom. 1 lemnats till
utöfning vid läger eller der trupp
eljest är för flere dagar sammandragen,
må bränvin utlemnas endast
till lägerpersonalen ocli till förtäring
på stället samt utskänkningen (Utgår.)

ej ega rum före klockan 6 förmiddagen
eller efter klockan 5 eftermiddagen;
dock vare å sön- och
helgdagar afl utskänkning förbjuden
utom under högst tre timmar
vid middagstiden, hvilka af högsta
befälhafvaren på stället bestämmas.

§ -27 (n. v. § 31).

1. Vid tider, då bränvinshandel enligt näst föregående § ej är
tillåten, vare allt utlemnande af bränvin från försäljningsställe förbjudet.

2. Det vare ock förbjudet att, då utskänkning ej är medgifven,
låta bränvin å utskänkningsställe förtäras.

§ 28 (n. v. § 3 mom. 2 och § 29).

1. Vid utskänkning skall lagad
mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe
icke utlemnas till den, som
är rusig, ej heller till minderårig.

3. Öfverlastad person får ej
utdrifvas från utskänkningsställe,
der han förtärt starka drycker, eller
lemnas utan vård.

§ 25.

1. Vid utskänkning skall lagad
mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe
icke utlemnas till den, som
är rusig, ej eller å utskänkningsställe
till minderårig.

3. Öfverlastad person får ej
utdrifvas från utskänkningsställe,
der han förtärt starka drycker, eller
lemnas utan vård.

§ 29 (n. v. § 30). § 29.

Under det bränvinshandel på- Under det minuthandel med eller

Bih. till Riksd. Prof, 1885. 5 Sand. 1 Afd. 7 Häft.

10

74

Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj ds förslag:

går, får dörren till försäljningsrummet
ej vara läst.

§ 30 (n. v. §§ 39, 40 och 38).

1. Der bränvinshandel idkas,
skall vara anbragt skylt, som rörelsen
utvisar.

2. I försäljningsrummet skall
ett exemplar af denna förordning
vara anslaget.

3. Å gästgifveri, der rörelsen
är mellan flere åbor fördelad, skall
en af kronobetjent påtecknad uppgift
om den tid, hvardera åbon är
till bränvinsutskänkning berättigad,
vara anslagen i försäljningsrummet
hos den, som för tillfället rättigheten
utöfvar.

Utskottets förslag:

utskärning af bränvin pågår, får
dörren till försäljningsrummet ej
vara läst.

§ 30.

1. Der minuthandel med eller
utskärning af bränvin idkas, skall
vara anbragt skylt, som utvisar rörelsen.

2. I försäljningsrummet skall
ett exemplar af denna förordning
vara anslaget.

3. Å gästgifveri, der rörelsen
är mellan flere åbor fördelad, skall
eu af kronobetjent påtecknad uppgift
om den tid, hvardera åbon är
till bränvinsutskänkning berättigad,
vara anslagen i försäljningsrummet
hos den, som för tillfället rättigheten
utöfvar.

§ 31 (n. v. § 32).

I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin äfvensom
vid auktioner vare bränvinsutdelning äfven utan betalning förbjuden.

§ 32 (n. v. § 34).

§ 32.

Byteshandel med bränvin vare
lika med bränvinshandel ansedd.

Byteshandel med bränvin vare
lika med bränvinsförsäljning ansedd.

§ 33 (n. v. § 35).

Bränvin, som är försatt med
något för helsan skadligt ämne
eller som icke är renadt från finkel -

§ 33.

Bränvin, som är försatt med
något för hels an skadligt ämne
eller som icke är renadt eller hvars

75

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

olja eller hvars styrka ej uppgår styrka ej uppgår till minst 46 pistill
minst 46 procent, får ej till cent, får ej till salu hållas,
salu hållas.

§ 34 (n. v. § 33).

1. Ej vare någon berättigad att söka betalning för bränvin, som
blifvit vid iskänkning utborgadt.

2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre
belopp än 3 liter utborgadt.

§ 35 (n. v. § 37).

Med undantag af den i § 33
meddelade föreskrift om bränvinets
rening och styrka, skall hvad i
denna förordning är stadgadt om
handel med bränvin gälla äfven för
sprit samt andra brända eller distillerade,
in- eller utländska, spirituösa
drycker, äfvensom för drycker,
Indika äro dermed tillagade.

§ 36 (n. v. § 26 mom. 3).

1. Polismyndighet i stad samt
kronobetjent och kommunalnämnd
å landet åligge tillse, att å ställe,
der bränvinshandel idkas, ordning
samt de i denna författning meddelade
föreskrifter noga iakttagas;
och eg a dessa myndigheter anbefalla
stängning af handelsställe och
bränvinshandelns inställande, när
störande oordning förekommer eller
anledning finnes att sådan befara.

2. Förekomma å gästgifveri
eller å annat ställe, der bränvins -

(Se ofvan § 1 mom. 2.)

§ 35.

1. Polismyndighet i stad samt
kronobetjent och kommunalnämnd
å landet åligge tillse, att å ställe,
der minutering eller utskärning af
bränvin idkas, ordning samt de i
denna författning meddelade föreskrifter
noga iakttagas; och eg a
dessa myndigheter anbefalla stängning
af lokalen och rörelsens inställande,
när störande oordning förekommer
eller anledning finnes att
sådan befara.

2. Förekomma å gästgifveri
eller å annat ställe, der minuthan -

76

Betalnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

handel utöfvas, vid särskilda tillfällen
oordningar af den art, att
innehafvaren af rättigheten icke kan
anses fortfarande lämplig att densamma
utöfva, eller har någon af
de enligt § 13 meddelade utskänkningsrättigheter
visat sig föranleda
störande oordningar, må Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, på anmälan
i stad af magistraten eller
stadsfullmägtige och på landet af
socknens eller angränsande sockens
kommunalnämnd, efter vederbörlig
undersökning, ega att förenämnda
rättighet inskränka eller indraga
eller ock innehafvaren derifrån skilja;
dock ege innehafvare af rättigheten
i sådant fall att af redan erlagd försäljningsafgift
återfå så stor del,
som motsvarar den tid, hvarunder
rättigheten ej utöfvats.

§ 37 (n. v. § 27).

1. Å apotek må bränvin eller
sprit hvarken säljas eller annorledes
utlemnas utom för medicinskt ändamål
uppå behörig läkares recept,
för tekniskt behof, då detsamma
behörigen styrkes medelst intyg af
magistratsledamot, kronobetjent,
kommunalstämmas eller kommunalnämnds
ordförande eller vice ordförande,
och för vetenskapliga ändamål
uppå skriftlig reqvisition af
känd vetenskapsidkare; börande
alla sådana recept, intyg och re -

Utskottets förslag:

del med eller utskänkning af bränvin
utöfvas, vid särskilda tillfällen oordningar
af den art, att innehafvaren
af rättigheten icke kan anses fortfarande
lämplig att densamma utöfva,
eller har någon af de enligt
§13 meddelade utskänkningsrättigheter
visat sig föranleda störande
oordningar, må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
på anmälan i stad
af magistraten eller stadsfullmägtige
och på landet af socknens eller
angränsande sockens kommunalnämnd,
efter vederbörlig undersökning,
ega att förenämnda rättighet
inskränka eller indraga eller ock
innehafvaren derifrån skilja; dock
ege innehafvare af rättigheten i sådant
fall att af redan erlagd försälj
ningsafgift återfå så stor del,
som motsvarar den tid, hvarunder
rättigheten ej utöfvats.

§ 36.

1. A apotek må bränvin eller
sprit hvarken säljas eller annorledes
utlemnas utom för medicinskt ändamål
uppå behörig läkares recept,
för tekniskt behof, då detsamma
behörigen styrkes medelst intyg af
magistratsledamot, kronobetjent,
kommunalstämmas eller kommunalnämnds
ordförande eller vice ordförande,
och för vetenskapliga ändamål
uppå skriftlig reqvisition af
känd vetenskapsidkare; börande alla
sådana recept, intyg och reqvisi -

77

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

qvisitioner å apoteken qvarhållas
och der förvaras.

2. I afseende på försäljningen
af sådana läkemedel, livilka innehålla
bränvin eller sprit, galle hvad
medicinalförfattningarna föreskrifva.

§ 38 (n. v. § 36).

1. Då bränvin försändes sjöledes
och någon del af saltsjön dervid
befares, skall det vara underkastadt
försegling och, på sätt i
tullstadgan föreskrifves, förpassning.

2. Vid annan försändning af
bränvin inom landet eger deremot
förpassning icke rum; skolande dock
bränvin, när det i större myckenhet
än fyratio liter forslas landvägen
inom eu mil från kusten mellan
norska gränsen och gränsen
mellan Blekinge och Kalmar län,
åtföljas af tillverkarens eller säljarens
på tro och heder senast inom
en vecka före uppvisandet afgifna
bevis, att bränvinet icke blifvit i
riket olofligen infördt.

§ 39 (n. v. § 41).

1. Den, som genom minuthandel
eller utskänkning föryttrar
bränvin, utan att i stadgad ordning
hafva dertill förvärfvat rättighet,
eller som, på sätt i § 2 sägs, mel -

Utskottets förslag:

tioner å apoteken qvarhållas och
der förvaras.

2. I afseende på försäljningen
af sådana läkemedel, Indika innehålla
bränvin eller sprit, gälle hvad
medicinalförfattningarna föreskrifva.

§ 37.

1. Då bränvin försändes sjöledes
och någon del af saltsjön dervid
befares, skall det vara underkastadt
försegling och, på sätt i
tullstadgan föreskrifves, förpassning.

2. Vid annan försändning af
bränvin inom landet eger deremot
förpassning icke rum; skolande dock
bränvin, när det i större myckenhet
än fyratio liter forslas landvägen
inom en mil från kusten mellan
norska gränsen och gränsen
mellan Blekinge och Kalmar län,
åtföljas af tillverkarens eller säljarens
på tro och heder senast inom
en vecka före uppvisandet afgifna
bevis, att bränvinet icke blifvit i
riket olofligen infördt.

§ SS.

1. Den, som genom minuthandel
eller utskänkning föryttrar
bränvin, utan att i stadgad ordning
hafva dertill förvärfvat rättighet,
eller som, på sätt i § 2 sägs, mel -

78

Bevillnings-Utskottets Betänkande AT:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

lan flere köpare fördelar bränvin,
eller, mot föreskriften i § 4 mom. 1,
tillhandagår med anskaffande af
bränvin, böte första gången från
och med 30 till och med 60 kronor,
andra gången från 60 till och
med 120 kronor och tredje gången
från 120 till och med 240 kronor.
Den, som fjerde gången eller oftare
med sådan förbrytelse beträdes,
dömes till fängelse från och med
två månader till och med ett år.

2. Dessutom vare det i försäljningsrummet
befintliga bränvin,
till och med 150 liter tillika med
kärl, som för dess afhemtning tjenliga
äro, underkastade beslag och
förbrutna.

3. Förbrytaren varde derjemte
dömd att, då oloflig minuthandel
eller iskänkning egt rum, utgifva
försäljningsafgift för det litertal,
som, efter hvad utredas kan, blifva
olofligen föryttradt, dock ej under
det belopp, som svarar mot en
fjerdedel af livad, enligt de i §§ 17
och 18 stadgade grunder, för år
minst utgå bör; skolande, der den,
som idkar minuthandel, gör sig
skyldig till oloflig iskänkning, den
här stadgade påföljd ådömas, oberoende
af den försäljningsafgift,
som erlägges för minuthandeln.

4. Har förbrytelse, hvarom i
denna paragraf sägs, skett å söneller
helgdag, ökas straffet med böter
från 15 till och med 30 kronor.

Utskottets förslag:

lan flere köpare fördelar bränvin,
eller, mot föreskriften i § 4 mom. 1,
tillhandagår med anskaffande af
bränvin, böte första gången från
och med 30 till och med 60 kronor,
andra gången från 60 till och
med 120 kronor och tredje gången
från 120 till och med 240 kronor.
Den,, som fjerde gången eller oftare
med sådan förbrytelse beträdes,
dömes till fängelse från och med
två månader till och med ett år.

2. Dessutom vare det i försäljningsrummet
befintliga bränvin
till och med 150 liter tillika med
kärl, som för dess afhemtning tjenliga
äro, underkastade beslag och
förbrutna.

3. Förbrytaren varde derjemte
dömd att, då oloflig minuthandel
eller utskänkning egt rum, utgifva
försäljningsafgift för det litertal,
som, efter hvad utredas kan, blifvit
olofligen föryttradt, dock ej under
det belopp, som svarar mot eu
fjerdedel af livad, enligt de i §§ 17
och 18 stadgade grunder, för år
minst utgå bör; skolande, der den,
som idkar minuthandel, gör sig
skyldig till oloflig utskänkning, den
här stadgade påföljd ådömas, oberoende
af den försäljningsafgift,
som erlägges för minuthandeln.

4. Har förbrytelse, hvarom i
denna paragraf sägs, skett å söneller
helgdag, ökas straffet med böter
från 15 till och med 30 kronor.

79

Bevillning s-Utskottets
Kongl. Maj:ts förslag:

§ 40 (n. v. § 42).

Om den, som till minuthandel
med bränvin berättigad är, andra
gången beträdes med oloflig utskänkning,
vare han tillika denna
sin handelsrättighet förlustig.

§ 41 (n. v. § 43).

öfverträdes förbud, som i § 37
gifvet är, vare lag som i § 39 sägs.

§ 42 (n. v. § 44).

1. Underlåter den, som erhållit
rättighet till handel med bränvin, att
afgift derför i föreskrifven tid erlägga,
varde afgiften genast utmätt. Vid
sådan underlåtenhet andra gången
vare rättigheten förverkad, och varde
försäljningen genast instäld, i stad
af magistraten och å landet af kronofogden;
men näringsidkaren vare
ändock pligtig att, under försäljningsåret,
afgiften fortfarande utgöra.

2. Den, som idkar handel med
bränvin under tid, hvarför afgift icke
blifvit i föreskrifven ordning erlagd,
höte första gången från och med 15
till och med 30 och andra gången
från 30 till och med 60 kronor.

§ 43 (n. v. § 45).

Idkar någon handel med brän -

Betänkande N:o 7.

Utskottets förslag:

§ 39.

Om den, som till minuthandel
med bränvin berättigad är, andra
gången beträdes med oloflig utskänkning,
vare han tillika denna
sin handelsrättighet förlustig.

§ 40.

Öfverträdes förbud, som i § 36
gifvet är, vare lag som i § 38 sägs.

§ 41.

1. Underlåter den, som erhållit
rättighet till minuthandel med eller
utskärning af bränvin att afgift derför
i föreskrifven tid erlägga, varde
afgiften genast utmätt. Vid sådan
underlåtenhet andra gången vare rättigheten
förverkad, och varde försäljningen
genast instäld, i stad af
magistraten och å landet af kronofogden;
men näringsidkaren vare ändock
pligtig att, under försäljningsåret,
afgiften fortfarande utgöra.

2. Den, som idkar minuthandel
med eller utskänkning af bränvin under
tid, hvarför afgift icke blifvit i
föreskrifven ordning erlagd, böte första
gången från och med 15 till och
med 30 och andra gången från 30
till och med 60 kronor.

§ 42.

Idkar någon minuthandel med

80

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

vin vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej utöfvas får, eller å annat ställe
än dertill uppgifvet är, eller begagnar
någon, mot hvad i § 4 mom. 2
stadgadt är, ombud för bränvins utlemnande
å annat ställe, än der han
sin försäljningsrätt utöfvar, eller tillåter
den, som icke är till utskänkning
berättigad, att, då han i parti eller
genom minuthandel säljer bränvin,
något af det sålda på försäljningsstället
förtäres eller afhemta^ i mindre
belopp än han är berättigad föryttra,
eller förbryter sig den, som
till handel med bränvin berättigad
är, mot § 26 mom. 4, 5 och 7 eller
§ 27, böte första gången från och
med 30 till och med 60 kronor samt
andra gången från 60 till och med
120 kronor och vare dessutom andra
gången sin handelsrättighet förlustig.
Lag samma vare, om den, som erhållit
rättighet till utskänkning å
passagerarefartyg, utöfvar densamma
annorledes än till förtäring ombord
å fartyget eller utan att iakttaga de
inskränkningar dervid, som i öfrigt
kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande jemlikt § 13
mom. 2 föreskrifna.

§ 44 (n. v. § 46).

Förbrytelse mot § 31 straffes
enligt § 43.

Ut skott et s förslag:

eller utskänkning af bränvin vid tillfälle
då försäljningsrätten ej utöfvas
får, eller å annat ställe än dertill
uppgifvet är, eller begagnar någon,
mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är,
ombud för bränvins utlemnande å
annat ställe, än der han sin försäljningsrätt
utöfvar, eller tillåter den,
som icke är till utskänkning berättigad,
att, då han i parti eller genom
minuthandel säljer bränvin, något af
det sålda på försäljningsstället förtäres
eller afhemtas i mindre belopp
än han är berättigad föryttra, eller
förbryter sig den, som till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin
berättigad är, mot § 26 mom.
3 och 5 eller § 27, böte första gången
från och med 30 till och med
60 kronor samt andra gången från
60 till och med 120 kronor och vare
dessutom andra gången sin rätt till
minuthandel eller utskänkning förlustig.
Lag samma vare, om den,
som erhållit rättighet till utskänkning
å passagerarefartyg, utöfvar densamma
annorledes än till förtäring
ombord å fartyget eller utan att
iakttaga de inskränkningar dervid,
som i öfrigt kunna hafva blifvit
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
jemlikt § 13 mom. 2 föreskrifna.

§ 43.

Förbrytelse mot § 31 straffes
enligt § 42.

81

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Ma,j:ts förslag: Utskottets förslag:

§ 45 (n. v. § 47).

1. Förbrytelse mot §§ 24, 28,
29, 30 eller 33 straffes med böter
från och med 10 till och med 50
kronor.

2. Då förbrytelse skett mot § 33,
vare tillika det till salu hållna bränvin
underkastadt beslag och förbrutet.

§ 46. (n. v. § 48).

Skulle den, som är pligtig att
förbrytelser mot denna förordning
åtala, sjelf beträdas med oloflig
bränvinsförsäljning, vare han förfallen
till dubbla böter och miste
tjensten.

§ 47 (n. v. § 49).

Den, som under tid, då han
för förbrytelse mot förordningen är
under tilltal stäld, samma förbrytelse
fortsätter, skall, när han härtill
lagligen förvunnen varder, för
hvarje gång stämning derför utfärdats
och delgifvits, fällas till de
böter eller det fängelsestraff, som
för sådan förbrytelse stadgade äro;
dock må fängelsestraffet icke öfverstiga
ett år.

§ 48 (n. v. § 50).

§ 44.

1. Förbrytelse mot §§ 24, 28,
29, 30 eller 33 straffes med böter
frän och med 10 till och med 50
kronor.

2. Då förbrytelse skett mot § 33,
vare tillika det till salu hållna bränvin
underkastadt beslag och förbrutet.

§ 45.

Skulle den, som är pligtig att
förbrytelser mot denna förordning
åtala, sjelf beträdas med oloflig
bränvinsförsäljning, vare han förfallen
till dubbla böter och miste
tjensten.

§ 46.

Den, som under tid, då han
för förbrytelse mot förordningen är
under tilltal stäld, samma förbrytelse
fortsätter, skall, när han härtill
lagligen förvunnen varder, för
hvarje gång stämning derför utfärdats
och delgifvits, fällas till de
böter eller det fängelsestraff, som
för sådan förbrytelse stadgade äro;
dock må fängelsestraffet icke öfverstiga
ett år.

§ 47.

Husbonde ansvarar för förbry- Husbonde ansvarar för förbry telse,

som, med hans vetskap, mot telse, som, med hans vetskap, mot
Bill. till Riksd. Prof. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 11

82

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj:ts förslag:

denna förordning begås af hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen
person likasom vore förbrytelsen
af husbonden sjelf gjord.

§ 49 (n. v. § 51).

Underlåtes vid landväga transport
af bränvin föreskrift, som i §
38 gifven är, dömes varan förbruten,
derest egaren ej gitter visa att
hon är af inhemsk tillverkning eller
blifvit vederbörligen förtullad.

§ 50 (n. v. § 52).

Böter, som efter denna förordning
ådömda äro, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas
enligt allmän strafflag.

§ 51 (n. v. § 53).

Då försäljningsafgift jemte böter
enligt denna förordning ådömda blifvit,
må, der tillgång till afgiften eller
någon del deraf saknas, böterna ej
kunna med penningar gäldas, utan
skall den sakfälde i stället undergå
motsvarande förvandlingsstraff.

§ 52 (n. v. § 54).

Af böter, så ock af försäljningsafgift,
som enligt denna förordning
ådömas, samt värde af bränvin, som

Utskottets förslag:

denna förordning begås af hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen
person likasom vore förbrytelsen
af husbonden sjelf gjord.

§ 48.

Underlåtes vid landväga transport
af bränvin föreskrift, som i §
31 o-ifven är, dömes varan förbruten,
derest egaren ej gitter visa att
hon är af inhemsk tillverkning eller
blifvit vederbörligen förtullad.

§ 49.

Böter, som efter denna förordning
ådömda äro, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas
enligt allmän strafflag.

§ 50.

*

Då försäljningsafgift jemte böter
enligt denna förordning ådömda blifvit,
må, der tillgång till afgiften eller
någon del deraf saknas, böterna ej
kunna med penningar gäldas, utan
skall den sakfälde i stället undergå
motsvarande förvandlingsstraff.

§ 51.

Af böter, så ock af försäljningsafgift,
som enligt denna förordning
ådömas, samt värde af bränvin, som

83

Bevillning-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kong!. Maj:ts förslag:

förbrutet anses, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel
den stads eller sockens fattigkassa,
der den åtalade förbrytelsen är begången.
Finnes särskild angifvare,
tage han hälften af åklagarens andel.

§ 53 (n. v. § 55).

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hålle allvarlig hand öfver
iakttagande af hvad i förordningen
stadgadt är.

§ 54 (n. v. § 56).

1. Lands- och stadsfiskaler,
krono-, stads- och polisbetjente samt
de personer, hvilka särskildt antagas
att vaka öfver förordningens
efterlefnad, åligge att förbrytelser
mot densamma åtala.

2. I öfrigt ege en hvar rättighet
att för sådana förbrytelser
anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar,
eller tjenstehjon, så länge
de i tjensten äro, mot husbondefolk.

3. Då åtal anställes af annan
än den, som i mom. 1 af denna §
nämnd är, gifve han sin talan allmän
åklagare till känna så tidigt,
att denne må kunna målets utförande
öfvervara.

§ 55 (n. v. § 57).

o

1. A landet bör kommunalnämnd
och i stad vederbörande

Utskottets förslag:

förbrutet anses, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel
den stads eller sockens fattigkassa,
der den åtalade förbrytelsen är begången.
Finnes särskild angifvare,
tage han hälften af åklagarens andel.

§ 52.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hålle allvarlig hand öfver
iakttagande af hvad i förordningen
stadgadt är.

§ 53.

1. Lands- och stadsfiskaler,
krono-, stads- och polisbetjente samt
de personer, hvilka särskildt antagas
att yaka öfver förordningens
efterlefnad, åligge ätt förbrytelser
mot densamma åtala.

2. I öfrigt ege en hvar rättighet
att för sådana förbrytelser
anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar,
eller tjenstehjon, så länge
de i tjensten äro, mot husbondefolk.

3. Då åtal anställes af annan
än den, som i mom. 1 af denna §
nämnd är, gifve han sin talan allmän
åklagare till känna så tidigt,
att denne må kunna målets utförande
öfvervara.

§ 54.

1. A landet bör kommunalnämnd
och i stad vederbörande

84

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.

Kongl. Maj\ts förslag:

kommunalmyndighet egna synnerlig
uppmärksamhet deråt, att förbrytelser
mot denna förordning varda
till åtal angifna.

2. Rättighet att verkställa beslag
tillkomme de i § 54 mom. 1
omförmälda allmänna åklagare. Beslag
skall göras i två vittnens närvaro.

§ 56 (n. v. § 58).

Ej vare någon jäfvig att angående
oloflig bränvinsförsäljning
vittne bära endast på den grund,
att han dervid bränvin sig tillhandlat
eller förtärt.

§ 57 (n. v. § 59).

Förbrytelser mot denna förordning
böra vid allmänna domstolarna
åtalas och afdömas, med undantag
af frågor om oloflig bränvinsförsäljning
i de städer, der poliskammare
finnes, uti hvilka dylika frågor skola
i hittills vanlig ordning behandlas.

Utskottets förslag:

kommunalmyndighet egna synnerlig
uppmärksamhet deråt, att förbrytelser
mot denna förordning varda
till åtal angifna.

2. Rättighet att verkställa beslag
tillkomme de i § 53 mom. 1
omförmälda allmänna åklagare. Beslag
skall göras i två vittnens närvaro.

§ 55.

Ej vare någon jäfvig att angående
oloflig bränvinsförsäljning
vittne bära endast på den grund,
att han dervid bränvin sig tillhandlat
eller förtärt.

§ 56.

Förbrytelser mot denna förordning
böra vid allmänna domstolarna
åtalas och afdömas, med undantag
af frågor om oloflig bränvinsförsäljning
i de städer, der poliskammare
finnes, uti hvilka dylika frågor skola
i hittills vanlig ordning behandlas.

Rörande förbud mot införsel af
bränvin till Lappmarken gäller hvad (Utgår.)

derom särskildt är stadgadt.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft

från och med det försäljningsår, som från och med det försäljningsår, som

Bevillnings-Utskoltets Betänkande N:o 7.

85

Kongl. Maj ds förslag:

tager sin början under år 1885; dock
att under nämnda försäljningsår
hittills stadgade försäljningsafgifter
skola utgöras för alla de rättigheter,
som ej blifvit beviljade först efter
det denna förordning trädt i kraft.

Utskottets förslag:

tager sin början under år 1885; dock
att under nämnda försäljningsår
hittills stadgade försäljningsafgifter
skola utgöras för alla de rättigheter,
som ej blifvit beviljade först efter
det denna förordning trädt i kraft.

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 6 Sami. 1 Afd. 1 Bäft.

12

Bihang till Herr C. F. Waerns reservation vid Bevillningsutskottets
Betänkande N:o 7.

Stockholms stad

hade året 1882—1883 en inkomst af bränvinsförsäljnings medel

af....................................................................................... Kr. 1,002,972,

af hvilka staden enligt 1877 års förordning fick behålla
det hela.

Kr. 1,002,972.

Enligt Kongl. Maj:ts proposition

skulle staden af dylik inkomst till lika högt belopp få

behålla 8/10 .................................................................................. Kr. 802,378

och i Statskontoret insätta 2/io.......................... Kr. 200,594

deraf efter folkmängden skulle uppbäras s/4

af landstingen ...................................................... » 150,446

V4 af hushållningssällskapen .............................. » 50,148

Kr. 802,378.

Enligt Utskottets förslag:

V4 skulle tillfalla staden .............................................................. Kr. 752,229,

V* insättas i Statskontoret, Kr. 250,743. Deraf skulle
efter folkmängden, beräknad efter förhållandet den 31
December 1883 194/4C04, tilldelas staden............................... » 10,566

Transport Kr. 762,795.

Bill. till Riksd. Prot. 1885. 5 Sand. 1 Afd. 7 Häft. 1

2

Transport

Vidare skulle staden efter samma beräkningsgrund af de

Kr.

762,795.

i Statskontoret

insatta medel från Göteborg......

Kr. 131,110

erhålla

194/

/ 4604

»

5,525

» » » Malmö .........

» 37,934

»

))

))

1,592

» » » Norrköping

» 37,134

))

»

))

1,565

» » » städer, som

deltaga i landsting ...........

» 715,088

))

»

))

Kr.

30,132.

801,609

Enligt reservantens förslag:

% skulle tillfalla staden............................................................... Kr. 802,378

och i Statskontoret insättas 2/io ........................ Kr. 200,594

deraf skulle tilldelas efter folkmängden:

Vid till landtkommunerna .................................... » 100,297

2/xo » landstingen................................................... » 40,119

*/io » hushållningssällskapen ........................... » 60,178

Kr. 802,378.

Göteborgs stad

hade året 1882—1883 en inkomst af bränvinsförsäljningsinedel
af Kr. 524,440, af hvilka staden enligt 1877

års förordning fick behålla 8/w med.................................... Kr. 419,552.

och till länets hushållningssällskap afstå

7xo med............................................................. Kr. 104,888 ___

Kr. 419,552.

Enligt Kongl. Maj:ts proposition:

7io skulle tillfalla staden............................................................... Kr. 367,108.

7xo skulle tillfalla länets hushållningssällskap Kr. 52,444
7xo, med Kr. 104,888, insättas i Statskontoret
och deraf efter folkmängden fördelas:

3/i till landstingen ................................................... » 78,666

7é » hushållningssällskapen......................... » 26,222

Kr. 367,108.

3

Enligt Utskottets förslag:

% skulle tillfalla staden ............................................................. Kr.

7,4 med Kr. 131,110 insättas i landtränteriet och deraf
Y10 med Kr. 52,444 efter folkmängden fördelas mellan
länets landsting och staden, således 188/2(i;i tillfalla landstinget
Kr. 36,652 och 81/2e9 åter fälla till staden............ »

V* med Kr. 131,110 insättas i Statskontoret, af hvilka
Stockholms stad skulle uppbära Kr. 5,525 och af återstoden,
Kr. 125,585, 4/i0 eller Kr. 50,234 efter folkmängden
delas mellan landstingen och de städer, som
som ej i landsting deltaga, således deraf återfalla

till staden..................................................................................... »

Efter enahanda fördelning och beräkning skulle staden
vidare erhålla af Vin af i Statskontoret insatta

bränvinsförsäljningsmedel, sedan afdrag af Stockholms
stads andel efter folkmängd skett, således af

från Stockholm insatta............................ Kr. 240,177 »

» Malmö » » 36,342 »

» Norrköping » » 35,570 »

» städer, som i landsting deltaga ... » 684,956 »

Ytterligare skulle från Göteborgs och Bohus läns landtränteri
tillfalla staden efter folkmängden % af V4 af de
i ränteriet från länets öfriga städer insatta medel, Kr.
116,396, således 81/269 af från städerna insatta Kr. 11,640 »

och 4/10 af hela beloppet utaf de från landtkommunerna
i länet insatta medel Kr. 26,916, således 81/26!, af Kr.
10,766 ......................................................................................_»_

_Kr.

Enligt reservantens förslag:

262,220

15,792

923

1,765

267

261

5,032

3,505

3,242

293,007.

''/10 skulle tillfalla staden............................................................. Kr. 367,108.

yi0 länets hushållningssällskap........................... Kr. 52,444

och i Statskontoret insättas Vid med Kr. 104,888;
deraf efter folkmängd

5/io skulle tillfalla landtkommuner ................. » 52,444

2/10 » » landsting......................... » 20,978

Vxo » 3 hushållningssällskap ......... » 31,466

Kr. 367,108.

4

Malmö stad

hade 1882—1883 influtna bränvinförsäljningsmedel Kr.

151,737, al hvilka enligt 1877 års Kong!, förordning

staden fick behålla 8/10.............................................................. Kr. 121,390

och till länets hushållningssällskap afstod 2/10 Kr. 30,347

Kr. 121,390.

Enligt Kongl. Maj ds proposition:

7/io skulle tillfalla staden............................................................ Kr. 106,216

7io afstås till länets hushållningssällskap...... Kr. 15,174

Vin insättas i Statskontoret med Kr. 30,347;
deraf skulle tilldelas

% till landstinget.................................................. » 22,760

y<t till hushållningssällskapen............................. » 7,587

_Kr. 106,216.

Enligt Utskottets förslag:

1/i skulle tillfalla staden .............................................................

V* eller Kr. 37,934 insättas i landtränteriet; deraf 4/10 efter
folkmängden fördelas mellan landstinget och staden,

som då återfår 42/:)51 af Kr. 15,134 .......................................

och landstinget tillfalla 309/851 ........................ Kr. 13,358

fi eller Kr. 37,934 insättas i Statskontoret, som efter
afdrag för Stockholms stad Kr. 1,592 af återstoden
Kr. 36,342 fördelar 4/10, Kr. 14,537, mellan landsting
och städer, som ej i landsting deltaga, efter folkmängd,
dervid staden återfår 42/4410.......................................

Efter enahanda beräkning erhåller staden af i Statskon -

toret insatta medel 42/44,0 af 4/]0 af

från Stockholm insatta..................

» Göteborg » ..................

» Norrköping » ...................

» städer, som i landsting delta

Kr.

.. Kr. 240,177
.. » 125,585

35,570
ga ... » 684,956

Af de i Malmöhus läns landtränteri från länets Övriga
städer insatta x/4 af Kr. 257,030 eller Kr. 64,257 skola

Transport Kr.

75,869

1,816

138

915

479

136

2,609

81,962.

5

Transport Kr. 81,962.

4/i0, Kr. 25,703, efter folkmängd delas mellan landstinget
och Malmö stad, som deraf erhåller 42/851 ................ 5 3,076

Slutligen erhåller staden af de till landtkommunerna i
Malmöhus län influtna medel Kr. 32,737, deraf 4/i0
eller Kr. 13,095 blifvit i landtränteriet insatta till
fördelning efter folkmängd mellan landstinget och
staden 42/351 .............................................................................. ” 3,076.

Kr. 88,114.

Enligt reservantens förslag:

7/j« tillfalla staden ..................................................

.............. Kr. 106,216

Vio lemnas länets hushållningssällskap...............

Kr.

15,174

2/i„ insättas i Statskontoret med Kr. 30,347,
deraf skulle tilldelas %> efter folkmängd
landtkommunerna ...............................................

))

15,174

2/10 efter folkmängd landstingen ......................

))

6,069

3/10 » » hushållningssällskapen ...

»

9,104

Kr. 106,216.

Norrköpings stad

hade 1882—1883 influtna bränvinsförsäljningsmedel Kr.

148,538, af hvilka staden enligt 1877 års Kongl. förordning
tick behålla 8/10......................................................... Kr. 118,830

och till länets hushållningssällskap afstod 2/io Kr. 29,708_______

Kr. 118,830.

Enligt Kongl. Maj ds proposition:

7/io tillfalla staden ........................................................................ Kr. 103,976

yi0 tillfaller länets hushållningssällskap............ Kr. 14,854

2/10 Kr. 29,708 insättas i Statskontoret, som

deraf lemnar s/4 till landstingen.................... » 22,281

V4 till hushållningssällskapen .............................. » 7,427

Kr. 103,976.

6

Enligt Utskottets förslag:

’/2 skulle tillfalla, staden ............................................................ Kr.

V* eller 37,135 insättas i länets landtränteri, som fördelar
V10 deraf, Kr. 14,854, efter folkmängden mellan
landstinget och staden, dervid landstinget erhåller 238/2667

Kr. 13,290, och staden återfår .................................... »

y4 Kr. 37,135 insättas i Statskontoret, som efter afdrag
för Stockholms stad Kr. 1,565 af återstoden Kr. 35,570
fördelar 7i« Kr. 14,228 efter folkmängden mellan landstingen
och städer, som ej i landsting deltaga, dervid

Norrköping återfår n/m9........................................................ »

Efter liknande fördelning erhåller staden af från Stockholm
insatta Kr. 240,177 ........................................................ »

från Göteborg insatta Kr. 125,585 ..................................... »

» Malmö insatta Kr. 36,342 ............................................ »

» städer, som deltaga i landsting, Kr. 684,956 ......... »

Af de i Östergötlands läns landtränteri från länets öfriga
städer insatta 1/i af till dem infiutne bränvinsförsäljningsmedel
Kr. 135,966, eller Kr. 33,992, fördelas efter
folkmängden 4/10, Kr. 13,597, mellan landstinget och

staden, som dervid erhåller 28/.:,;c ......................................... »

Slutligen erhåller staden äfven från de i länets landtkommuner
influtna Kr. 23,880, af hvilka 4/10 skola
mellan landstinget och staden efter folkmängden fördelas,
af Kr. 9,552, 28/?og...................................................... »

74,269

1,564

90

610

319

92

1,739

1,431

1,005.

81,119.

Enligt reservantens förslag:

7/i0 tillfalla staden .......................................................................... Kr.

Vio tillfaller länets hushållningssällskap ......... Kr. 14,854

2/10, Kr. 29,708, insättas i Statskontoret, som
efter folkmängden deraf fördelar:

7,o till landtkommunerna ................................. » 14,854

2/io » landstingen................................................... » 5,942

Vxo » hushållningssällskapen ........................ » 8,912

Kr.’

103,976

103,976.

7

Städer, som deltaga i landsting.

Under året 1882—1883 utgjorde beloppet af i dessa
städer influtna bränvinsförsäljningsmedel Kr. 2,860,355,
deraf de enligt 1877 års Ivongl. förordning fingo behålla
7, ........................................................................................... Kr. 1,716,213.

7* afstods till respektive landsting.................. Kr. 572,071

% » » » hushållningssällskap > 572,071.

Kr. 1,716,213.

Enligt Kongl. Maj:ts proposition:

Vio skulle tillfalla städerna ........................................................ Kr. 1,430,177.

Vid tillfalla landstingen i de län, städerna hvar för sig

tillhöra .................................................................. Kr. 572,071

yi0 tillkomma samma läns hushållningssällskap » 286,035

2/10, Kr. 572,071, insättas i Statskontoret, soin
efter folkmängden utdelar

v* till samtliga landsting.................................... » 429,053

y4 » hushållningssällskapen ........................ » 143,018.

Kr. 1,430,177.

Enligt Utskottets förslag:

y2 skulle tillfalla städerna........................................................... Kr. 1,430,177.

y8, Kr. 715,088, skulle insättas i landtränterierna och deraf
Vio i de län, der städer finnas, som ej deltaga i landsting,
efter folkmängden mellan landsting och sådan
stad fördelas, men i öfriga län utan afdrag tillfalla
landstingen.

Då från städerna i Göteborgs och Bohus län, utom Göteborg,
influtit Kr. 116,396, skall fördelningen der ske
af Kr. 11,640, af hvilka 81/2ie9 tillfalla Göteborg
......................................................................... Kr. 3,505,

18y269 landstinget..................................................... » 8,135,

och då från städerna i Malmöhus län influtit Kr. 257,030,

”föT''flpilt! [v y 703

deraf 42/m tillfalla Malmö stad......................... Kr. 3,076.______________________

Transport Kr. 1,430,177.

8

7351 tillfalla landstinget

Transport

................................. Kr. 22,627

samt då i Östergötlands län influtit från städer, utom
Norrköping, Kr. 135,966,
fördelas Kr. 13,597, deraf

V266 tillfalla Norrköping ...................................... Kr. 1,431,

238

''A

landstingen

715,088, skulle
utdelar efter

msättas

folkmängd

Vi, Kr.
deraf

194/

/ 4604 .............................................

och af återstoden Kr. 684,956
8 7^410 af 4/]„ till Göteborgs stad
4y4410 » » » Malmö stad .....

Kr.

7.

4259

4410

''A

Norrköpings stad
landstingen.

8/io till hushållningssällskapen
3/10 » landtkormnunerna........

Kr. 1,430,177.

12,166.

Till landstingen i öfriga länen, i hvilka till städerna influtit
Kr. 2,350,963,

Vxo af 7,.................................................................... Kr. 235,096,

Vxo af Kr. 715,089 tillfalla hushållningssällskapen
.................................................................. » 214,527,

Vxo af Kr. 715,089 tillfalla landtkommunerna » 214,527,

i Statskontoret, som
till Stockholms stad
................... Kr. 30,132,

5,032,

2,609,

1,739,

264,601,

205.487,

205.487.

Kr. 1,430,177.

L an dtkommuner n a.

Under försäljningsåret 1882—1883 influtna bränvinsförsäljningsmedel
hafva utgjort Kr. 309,759, hvilka enligt
1877 års Kongl. förordning blifvit så fördelade, att af
det i hvarje län influtna belopp s/5 aflemnats i landtränteriet,
hvarifrån fördelning deraf på länets samtliga
socknar i förhållande till hvarderas folkmängd genom
Konungens Befallningshafvande skett. Till följd häraf
utföras

7.5 af Kr. 309,759, såsom för landtkommunerna behållna Kr. 185,855

Vs bär insatts i landtränteriet för landstingets

räkning................................................................... Kr. 61,952

Transport Kr. 185,855.

9

Transport Kr. 185,855.

V, har insatts i landtränteriet för hushållningssällskapets
räkning.................................... » 61,952

_Kr. 185,855.

Enligt Kongl. Maj:ts proposition:

''/xo fördelas genom landtränteriet till hvarje läns samtliga

landsbygdskommuner efter folkmängden............................ Kr. 216,831

2/xo tillfalla hvarje läns landsting........................ Kr. 61,952

Vid » » » hushållningssällskap... » 30,976

Kr. 216,831.

Enligt Utskottets förslag:

Hela beloppet insattes i vederbörande landtränteri, hvarifrån
det inom hvarje län fördelas så att

Vxo tillfalla länets samtliga landtkommuner...........................

Vxo » efter folkmängden landsting och stad, som ej
i landsting deltager.

Till följd af denna bestämmelse skulle i Göteborgs och
Bohus län, der influtna medel utgjort Kr. 26,916,
hvaraf Vio utgöra Kr. 10,766,

87269 tillfalla Göteborgs stad .......................... Kr. 3,242,

''7269 » landstinget ................................... » 7,524,

42

309

Malmöhus län, der influtne medel utgjort
Kr. 32,737, hvaraf 4/10 utgöra Kr. 13,095,

!/ssi tillfalla Malmö stad ................................

7351 >'' landstinget ...................................

i Östergötlands län, der influtna medel utgjort,
Kr. 23,880, hvaraf 4/i0 utgöra Kr. 9,552,
Vsee tillfalla Norrköpings stad........................

238

''''U

landstinget

Uti öfriga län, i hvilka influtna afgifter utgjort
Ivr. 226,226, skulle Vid tillfalla landstingen
.................................................................

7xo tillfalla hushållningssällskapen .....................

Vidare skulle tillfalla landtkommunerna inom
hvarje län efter folkmängden 7io af den 1/i,

Kr.

1,567,

11,528,

1,005,

8,547.

90,490,

92,928.

Transport Kr.

92,928

92,928.

2

Bill. till Rilcsd. Prof. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 7 Haft.

10

Transport Kr.

som af städer inom länet blifvit i landt -

ränteri insatta, således:

7io från Göteborgs stad af............................ Kr. 131,110. Kr.

7io » Malmö » » .............................. » 37,934. »

3/io » Norrköpings » » .............................. » 37,135. »

Vid » städer som i landsting deltaga..... » 715,088. »

Af de medel, som skulle i Statskontoret insättas, tillfölle
landtkommunerna, sedan proportionel afdrag skett
för Stockholms folkmängd, likaledes 3/10, fördelade efter
länens folkmängd, städernas deruti inbegripen, och
inom hvarje län efter folkmängden i landtkommu -

nerna, tillsammans:

7io från Stockholms stad af ....................... Kr. 240,177. Kr.

7io ö Göteborgs » » » 125,585. »

7 io u Malmö » » » 36,342. »

8/m » Norrköpings » » » 35,570. »

7m ä städer, som i landsting deltaga ... » 684,956. »

_ Kr.

92,928.

39,333.

11,380.

11,140.

214,527.

72,053.

37,675.

10,903.

10,671.

205,487.

706,097.

Enligt reservantens förslag:

Vio af infiutne Kr. 309,759 tillfalla inom hvarje län landt -

kommunerna efter folkmängden ..........................................

Af i Statskontoret insatta medel tillfalla landtkommu-nerna efter på deras folkmängd grundad fördelning 7io,
således

Kr.

216,831.

7m af från

Stockholms stad insatte............

Kr. 200,594.

Kr.

100,297.

7 30 S *

Göteborgs » » ............

» 104,888.

52,444.

7w » »

Malmö » » ............

» 30,347.

»

15,174.

Vio » »

7io 5 »

Norrköpings » » ............

städer, som deltaga i landsting,

» 29,708.

»

14,854.

insatte....

» 572,071.

286,036.

Kr.

685,636.

Till dem hafva
bränvinsförsälj

Landstingen.

under försäljningsåret 1882—
ningsmedel influtit.......................

-1883 af

.................. Kr.

633,209.

Kr.

633,209.

11

Enligt Kongl. Maj:ts proposition:

Enligt Utskottets förslag:

På sätt den betänkandet vidfästade tabell utvisar .

Enligt reservantens förslag:

Af städer, som i landstingen deltaga, skulle inom hvarje
landstingsområde till landstinget af influtne bränvinsförsäljningsmedel
utgå V10 och således till samtliga
landsting 7io af influtna utgifter........... Kr. 2,860,355.

Af i Statskontoret insatta medel likaledes Vio, fördelade
på landstingen efter folkmängden inom deras områden,
således:

200,594.
104,888.
30,347.
29,708.

Kr.

1,370,635.

..... Kr.

895,152.

Kr.

895,152.

Yxo från Stockholms stad af insatte............ Kr

» Göteborgs
» Malmö
» Norrköpings

städer, som deltaga i landsting,

y

7=

af insatte............................................................. Kr. 572,071.

Från landtkommunerna ingå likaledes 7io af influtna försäljningsmedel
till det landsting, kommunen tillhör,
således

Yxo från samtliga landtkommuner af......... Kr. 309,759.

Kr. 572,071.

Kr. 40,119.

» 20,978.

» 6,069.

» 5,942.

Kr. 114,414.

Kr, 61,952.

Kr.

821,545.

Hushållningssällskapen.

Under försäljningsåret 1882-—1883 hafva till dem influtit

Kr.

797,823.

Kr.

797,823.

Enligt Kongl. Maj:t proposition:

Enligt den Kongl. propositionen bifogade tabell ...............

Kr.

645,044.

Kr.

645,044.

12

Enligt Utskottets förslag:

På sätt den betänkandet vidfogade tabell utvisar ............ Kr. 707,641.

Kr._707,641.

Enligt reservantens förslag:

Inom hvarje hushållningssällskaps område skulle i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag utgå från
stad likasom från landtkommun Vio af influtna bränvinsförsäljningsmedel,
således:

Yio från Göteborgs stad af.........................

Kr. 524,440.

Kr.

52,444.

Yio från Malmö » ...........................

» 151,737.

»

15,174.

Yio från Norrköpings » ...........................

» 148,538.

»

14,854.

Yio från städer, som i landsting deltaga, af
Yio från landtkommuner, som i landsting

» 2,860,355.

»

286,036.

deltaga, af...............................................

Af i Statskontoret insatta medel skulle
efter folkmängden inom hushållnings-sällskapens områden Yio till dem utgå,
således:

» 309,759.

2>

30,976.

Yio af från Stockholms stad insatta .........

» 200,594.

»

60,178.

Yio * Göteborgs » » .........

» 104,888.

»

37,466.

Yio 5> Malmö » » .........

» 30,347.

»

9,104.

Yio » Norrköpings » » ........

Yio » städer, som i landsting deltaga,

» 29,708.

»

8,912.

insatte ........................................................

» 592,071.

»

Kr.

171,621.

680,765.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri, 1885.