BeviUnings- Utskottets Betänkande N:o 6.
1
N:o 6.
Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1885, kl. 12 midd.
Betänkande, angående ytterligare ifrågasatta ändringar i Kongl.
Förordningen om bevillning af fast egendom samt af inkomst
den 14 September 1883.
1 eu inom Första Kammaren väckt motion N:o 49 hemställer
Herr J. Nyström, under förutsättning af bifall till hvad lian föreslagit
angående skatte- och försvarsfrågorna, att gällande bevillningsförordning
måtte ändras derhän, att
antingen fastighetsbevillningen upphör och inkomstbevillning införes,
så att en och samma beskattningsgrund må gälla för alla och
hvar och en får skatta för sin inkomst utan afdrag för räntor och lefnadskostnader,
denna inkomst må komma af kapital, lön, handel, handtverk,
fastighet, jordbruk, boskapsskötsel, skogsbruk eller hvad det
vara må;
eller, derest sådant möter giltiga hinder, att fastighetsbevillningen
höjes. och bestämmes till femton öre för hvarje etthundrade kronor
taxeringsvärde; dock i båda fallen med skälig lindring för innehafvare
af privilegierad jord intill dess staten inlöst den med jorden förenade
friheten; och
att all bevillning debiteras af landskontoren, uppbäres af kommunerna
i sammanhang med deras kommunalutskylder samt redovisas
till statsverket.
Bih. till Biksd. Prof. 1885. 5 Sami. 1 Afä. 6 Häft.
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.
Enär Herr Nyströms ofvan afsedda motioner angående skatte- och
försvarsfrågorna (N:is 48 och 52 inom Första Kammaren) blifvit af Statsutskottet
i särskilda utlåtanden den 10 sistlidne (April N:is 27 och 28)
afstyrkta och dessa utlåtanden vunnit Riksdagens bifall samt vid sådant
förhållande förutsättningen för nu ifrågavarande motion ej inträffat,
hemställer Utskottet,
l:o) att Herr Nyströms nu ifrågavarande motion
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Af förekommen anledning finner sig Utskottet böra tillstyrka en
förändring i 66 § 1 mom. af gällande bevillningsförordning, hvilket för
närvarande lyder sålunda :
»Besvär, om hvilka i denna förordning förmärs, må under iakttagande
af stadgad tid och ordning kunna med allmänna posten insändas
till den myndighet, till hvilken besvären skola enligt förordningen
ingifvas; dock skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande
egenhändigt undertecknat besvärsskrift^! eller att densamma på
hans begäran eller med hans samtycke blifvit uppsatt.»
Den sålunda stadgade rätt för klagande att med allmänna posten
insända besvär innebar, då den medgafs, eu lättnad i de stränga former,
hvarmed besvärshandlingars ingifvande i allmänhet omgärdats, och
särskilda bestämmelser ansågos då erforderliga till förebyggande af
missbruk af densamma. Sedan dess har emellertid ett väsentligen friare
åskådningssätt gjort sig gällande i hithörande afseende!!, och den nu
samlade Riksdagen har, med föranledande af eu i sådan syftning af
Kongl. Maj:t aflåten proposition, för sin del antagit eu förordning af
innehåll, att i mål, som behandlas enligt gällande kommunalförfattningar,
det må vara part tillåtet att, under iakttagande för öfrigt af vederbörlig
tid och ordning, på eget äfventyr till myndighet insända besvär
och andra handlingar i betaldt bref med allmänna posten, utan
att dervid fogats någon föreskrift om skyldighet för klaganden att
iakttaga formaliteter, liknande de i 66 § 1 inom. bevillningsförordningen
förekommande.
Några giltiga skäl att i afseende å besvär, om hvilka i sistnämnda
förordning förmäles, bibehålla andra eller strängare former än för andra
liknande fall torde icke kunna uppvisas. De i meraberörda moment
föreskrift^ formaliteter lära ock vara helt och hållet öfverflödiga, då väl
sällan eller aldrig någon kan finna uträkning i att utan uppdrag eller
annat ställföreträdareskap i annans namn anföra besvär öfver eu be
-
3
Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 6.
skattningsåtgärd, som uteslutande vidkommer denne senare. Men härtill
kommer jemväl, att det här afsedda stadgandet i dess nuvarande
affattning visat sig ganska menligt för den rättssökande allmänheten,
i det att, enligt hvad Utskottet har sig bekant, icke sällan inträffat,
att besvär afvisats på den grund, att der föreskrifna formaliteter icke
befunnits i allo behörigen iakttagna. Vid sådant förhållande, och då
det måste betraktas såsom en lagstiftarens oafvisliga pligt att i fråga
om beskattningsväsendet bereda allmänheten all den lättnad, som icke
är oförenlig med statens intressen, finner Utskottet högeligen önskligt
att berörda stadgande må ändras derhän, att nämnda formaliteter
borttagas. Dervid torde ock, för vinnande af likformighet med lagstiftningen
rörande motsvarande fall, samma stadgande äfven i öfrigt
böra bringas i närmaste öfverensstämmelse med ofvan omförmälda, af
Riksdagen godkända förordningsförslag.
På grund häraf hemställer Utskottet,
2:o) att bevillningsförordningens 66 § mom. 1
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Besvär, om hvilka i denna förordning förmäles,
må jemte tillhörande handlingar kunna under iakttagande
af stadgad tid och ordning på klagandens
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas
till den myndighet, till hvilken besvären skola
enligt förordningen ingifvas.»
Stockholm den 4 Maj 1885.
På Utskottets vägnar:
A. <«:so!i Beimicli.