Riksdagens Skrifvelse, N:o 59. 3
c] mindre de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom köp, byte eller
gåfva kommit från kronan i enskild persons hand och icke blifvit med
jordeganderätten förenade, än äfven den kronotionde, hvilken åtföljer patronaträtt
inom vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt
innehafves, måtte emot full ersättning till ränte- eller tiondeegarnc varda
af statsverket inlösta samt derefter omsatta enligt föreskrifterna i Kongl.
kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kongl. förordningen den 23 Juli 1869.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm don 11 Maj 1884.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1884.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta frågor
rörande lättnader i rustnings- och rotering sbesvär en,
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33 och Memorial N:o 51.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen hafva flera förslag blifvit framstälda, åsyftande att
bereda någon lättnad i rustningsbesväret. Riksdagen har ock funnit frågan
om beredande af sådan lättnad förtjent af synnerlig uppmärksamhet.
Vid bedömande af denna fråga har Riksdagen ansett böra fasthallas, att,
4
Riksdagens Skrifvelse, N:o 59.
medan roteringen uteslutande har egenskapen af ett i afseende å landets
försvar jorden ålagdt besvär, förenar rustningen med nämnda egenskap
äfven den att vara en form för utgörande af grundskatt. Kändt är nemligen,
att af rustningsprestationerna skyldigheten att uppställa mönstergill
karl motsvarar den jorden eljest åliggande roteringsskyldigheten, medan
åter rusthållaren genom utgörande af häst, beklädnad, sadelmundering
och beväring fritages från skyldigheten att utgöra den i jordeboken hemmanet
påförda ränta. Sjelfva grundtanken i rusthållsinrättningen är således
den, att räntan för rusthållshemmanen blifvit utbytt mot vissa prestationer
i afseende på försvarsväsendet. Visserligen har för inrättningens genomförande
i många fall fordrats att, der rusthållshemmanets räntor icke
uppgått till det i enlighet med grunderna för rusthållsinrättningen erforderliga
belopp, staten lemnat fyllnad genom anslag af augmentsräntor
eller annat understöd, men denna omständighet förhindrar icke, att det
belopp, hvarmed värdet af de nyssnämnda, egentliga rustningsprestationerna
öfverstiger det anslagna understödet, rätteligen måste anses hafva
egenskapen af en skatt.
Betraktar man rustningen ur denna synpunkt, nödgas man erkänna,
att den i väsentlig grad saknar en egenskap, hvilken nu mera betraktas
såsom oundgänglig hos en ändamålsenligt anlagd skatt, nemligen bestämdhet.
Oafsedt att skatten utgöres in natura och att skattebördans tyngd sålunda
stiger eller faller med de årliga vexlingarne i priset på rustningspersedlarne,
kan den skattskyldige icke för någon viss tidsperiod med säkerhet
beräkna, hvarken huru mycket af hvarje persedel han har att under denna
tid utgöra, eller ens hvilka slag af persedlar honom åligger att anskaffa.
Hans skyldigheter i detta afseende äro i allmänhet — vissa undantag
gifvas — icke närmare begränsade, än att han skall anskaffa, bekosta
och underhålla allt hvad som erfordras för att ryttaren, i krig som i
fred, städse skall vara fullt utrustad till rikets tjenst. Hvad som för
vinnande af detta ändamål må vara behöfligt, hvilka beklädnads- och
beväringspersedlar för karlen, hvilka utredningspersedlar för häst och karl
och hvilka vapen skola af rusthållaren anskaffas är icke i lag bestämdt,
utan är beroende af högsta armébefälets åsigt om hvad vid hvarje tidpunkt
erfordras för kavalleriets hållande i tjenstdugligt skick. Lika litet
kan rusthållaren uppgöra någon tillförlitlig beräkning rörande tiden för
omsättning af de utaf honom anskaffade rustningspersedlar. Mångfaldiga
af rusthållarens tillgörande oberoende omständigheter kunna vålla
rubbning i en sådan beräkning. Hästen kan under tjenstgöringen störta
o
Riksdagens Skrifvelse. AT:o 59.
eller genom sjukdom, olyckshändelse eller vårdslös behandling af ryttaren
varda oduglig till tjenstehäst; modellen för beklädnads-, bevärings- och
öfriga persedlar kan förändras, eller ock kunna dessa persedlar genom
ryttarens vanvård i förtid förstöras.
Om man ock må antaga, att vid tiden för indelningsverkets upprättande
full motsvarighet förefunnits mellan rustningstungan och den
grundskatt, för hvilken nämnda tunga trädt i stället, kan intet tvifvel
förefinnas derom, att detta jemvigtsförhållande nu mera är fullständigt
rubbadt. Grundskatten omsattes nemligen år 1869 i penningar, dervid
det värde å naturapersedlarne, efter hvilket omsättningen egde rum,
beräknades efter en för de skattskyldige fördelaktig grund, nemligen medelvärdet
emellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris.
Ingen motsvarande förmån har kommit de grundskattegifvare,
som fullgöra sin skattskyldighet genom rustning, till del; och samma
ekonomiska företeelse, den konstant fortgående minskningen af penningarnes
värde, som för dem, hvilka i penningar erlägga sin grundskatt,
medför en successiv skattelindring, åstadkommer för de rustningsskyldige
en direkt motsatt verkan, eller en ständigt fortgående stegring af värdet
å de persedlar, hvilka de hafva att prestera. Talande siffror i detta hänseende
skulle utan svårighet kunna anföras, men förhållandet torde vara
tillräckligt kändt för att icke erfordra någon vidlyftigare utredning.
Men den fortgående stegringen i varuprisen är icke den enda faktor,
som verkar till en successiv stegring af rustningsbördan. Jemnsides med
denna verkar en annan, nemligen de alltjemt ökade anspråk, som den i
våra dagar till en förut icke anad höjd utvecklade krigskonsten ställer
på manskapets utbildning och materielens beskaffenhet. De under senare
tider till antal och tidslängd ökade skolorna för manskapets utbildning
vålla ökad slitning af beklädnads-, beväpnings- och sadelmunderingspersedlar
samt ökad risk för hästen; och de stora framsteg, som vapentillverkningen
i våra dagar gjort och fortfarande gör, hafva medfört den
oundvikliga följden, dels att vapnen varda allt dyrbarare att anskaffa,
dels ock att allt tätare förändringar i de anbefalla modellerna måste
ega rum.
Det anförda torde till fyllest ådagalägga befogenheten af påståendet,
att rustningsbördan dels är stadd i jemnt stigande, dels till sin natur är
så obestämd, att dess tryck icke på förhand kan till omfånget beräknas.
Behåller man i minnet, att rustningen, så vidt den innefattar skyldigheten
att prestera häst samt beklädnads-, bevärings-, remtygs- och sadelmunde
-
6
Riksdagens Skrifvelse, N:o 59.
ringspersedlar, är en form för utgörandet af grundskatt, inses lätteligen,
att frågan om lättnader i detta besvär icke utgör en del af frågan om
grundskatternas uteslutande ur skattesystemet, utan har en sjelfständig
betydelse. Riksdagen vill i detta afseende endast erinra derom, att de
skäl, som pläga anföras till försvar för grundskatterna, eller att, om ock
dessa skatter ursprungligen blifvit ålagda efter orättvisa grunder, så lång
tid sedan dess förflutit, att orättvisornas verkningar på den nuvarande
generationen af skattskyldige hunnit blifva utplånade, samt att grundskattebeloppet
utgör en känd storhet, som vid förvärfvandet af en fastighet
tages i beräkning och inverkar på prisets bestämmande, icke ega
tillämpning på den i stället för en del af grundskatten trädda rustningsskyldigheten.
För de rustningsskyldige är orättvisan fortfarande påtaglig;
tungan af besväret ökas ständigt, men ökas ojemnt för olika rusthållare
och under olika år, allt beroende på en mängd tillfälliga omständigheter,
hvilket jemväl förhindrar, att bördans tyngd kan amorteras genom dess
inverkan på fastighetsvärdet. Och förbises bör ej heller, att bördans
tyngd ej beror uteslutande af de kostnader, den förorsakar, utan jemväl
och i lika hög grad af de mångahanda obehag, som genom det obestämda
i prestationerna vållas rusthållaren. Ehuru frågan om rustningsskyldighetens
fortbestånd utgör en del af frågan om fortbeståndet af grundskatterna
och indelningsverket, hvilken Riksdagen ansett för närvarande icke
böra komma under ompröfning, är alltså frågan om åstadkommande i
möjligaste mån af rättvisa och lättnad vid utgörandet af det förstnämnda
besväret en fristående angelägenhet, som enligt Riksdagens tanke både
kan för sig behandlas och under afvaktan på beslut i den större frågan
redan nu bör komma till afgörande.
Såsom ofvan blifvit nämndt, har Riksdagen till behandling förehaft
flere olika förslag till rustningsbördans lättande. Bland dessa förslag
har Riksdagen särskildt fäst sig vid framstälda yrkanden dels om statsverkets
öfvertagande af den rusthållarne åliggande skyldighet att anskaffa
och underhålla beklädnads-, beväpnings-, remtygs- och sadelm underingspersedlar,
dels om beredande åt rusthållare af ersättning för nummerhäst,
som under tjenstgöring störtar eller så skadas, att han för framtiden blifver
obrukbar.
Med stöd af de åsigter Riksdagen i detta ämne uttalat, har Riksdagen
ansett sig böra instämma i de väckta förslagen om statens öfvertagande
af rusthållarnes skyldighet att prestera beklädnads-, beväpningsm.
fl. persedlar. Äfven ur synpunkten af statens rätt förstådda intresse
7
Riksdagens Skrifvelse, N:o 59.
tala starka skäl för en sådan åtgärd. Staten får, om den sjelf tager
anskaffningen af dessa persedlar om hand, lättare att följa de snabba
framsteg, särskildt vapentillverkningen i våra dagar gör, än om den dervid
nödgades taga en visserligen icke i författningarne föreskrifven, men
dock af billighet påkallad hänsyn till rusthållarens anspråk att icke varda
öfver höfvan betungad. Och dessutom torde böra framhållas det ur ekonomisk
synpunkt ofördelaktiga uti, att flera mindre föreningar af afnämare
göra upp kontrakt om leveranser af de ifrågavarande persedlarne, i
stället för att staten kan uppköpa dem i större partier för flera regementen.
Då kändt är, att rusthållarne vid de afsuttna kavalleriregementena i
och för rustningen åtnjuta så stora förmåner, att dessa i allmänhet öfverstiga
sjelfva rustningskostnaden, kunde ifrågasättas, huru vida den föreslagna
åtgärden borde utsträckas äfven till dessa regementen, eller inskränkas
till de beridna rusthållsregementena. Val må medgifvas, att
behof af lindring för rusthållarne i detta fall icke förefinnes, men följdrigtigheten
äfvensom hänsynen till ofvan angifna fördelar för staten vid
anskaffandet af vapen och andra persedlar torde dock påkalla, att åtgärden
erhåller en sådan utsträckning, att den kommer att omfatta samtliga rusthållsregementen
och corpser. Deremot har Riksdagen ansett en viss årlig
afgift böra fordras af rusthållarne vid afsuttna kavalleriet såsom godtgörelse
för befrielsen från skyldigheten att prestera ifrågavarande persedlar,
och har denna afgift, med beräknande af de uti Kammarrådet A. Andersons
betänkande angående sättet för grundskatternas samt rustnings- och
roteringsbesvärens afskrifning antagna årliga värden å beklädnad B5 kronor,
å remtyg 2 kronor och å beväpning 3 kronor, blifvit satt till 40 kronor.
Riksdagen har ansett staten samtidigt med eftertagande af de ifrågavarande
persedlarne böra erhålla fri dispositionsrätt till i bruk varande,
af rusthållarne anskaffade motsvarande persedlar; och har derjemte, i öfverensstämmelse
med hvad som egt rum vid mötespassevolansafgiftens afskaffande
genom Kongl. kungörelsen den 24 Maj 1841, vid statsverkets
eftertagande, mot godtgörelse, af den större båtsmansbeklädnaden enligt
Kongl. kungörelsen den 22 December 1848, vid upphörande af det från
rotehållarne eller soldaterna vid indelta, roterade infanteriet utgående bidrag
till soldatbeklädnadens anskaffande och underhåll, enligt Kongl. kungörelsen
den 23 Mars 1858, vid upphörande af åliggandet för indelta
kavalleriets rusthållare att mot penningar eller fourageartiklar bekosta
rustningshästarnes utfodring vid möten och mönstringar samt andra tjenst
-
8 Riksdagens Skrifvelse, N:o 59.
göringstillfällen, enligt Ivongl. kungörelsen den 17 Juli 1858, äfvensom
vid statsverkets öfvertagande, mot godtgörelse, af de s. k. småpersedlarne
och kappsäcken vid båtsmanshållet, enligt Kongl. kungöi’elsen den 28 Maj
1867, funnit såsom vilkor äfven för den nu föreslagna lindringen böra
stadgas, att densamma kommer att fortfara endast så länge ett det upphörda
åliggandet motsvarande statsanslag af Riksdagen anvisas.
För öfrigt har Riksdagen bort erinra, att likasom, på sätt uti Kongl.
kungörelsen den 23 Mars 1858 blifvit uttryckligen förklaradt, genom
kronans öfvertagande af rotehållarnes beklädnadsbestyr, ingen ändring skett
uti gällande föreskrifter om rotehållarens skyldighet att förvara beklädnaden,
komma ej heller genom den nu ifrågavarande åtgärden rusthållarne
att befrias från dem åliggande skyldigheter i afseende på vården af beklädnads-
och beväringspersedlarne, sadelmunderingen in. m.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen beslutat,
att statsverket från och med år 1885 må öfvertaga den rusthållarne vid
ej mindre det berustade kavalleriet än äfven det berustade infanteriet
åliggande skyldighet att anskaffa och underhålla beklädnads-, bevärings-,
remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlar, under vilkor att staten
samtidigt erhåller fri dispositionsrätt till i bruk varande, af rusthållarne
anskaffade, motsvarande persedlar; att den rusthållarne beredda lindring
kommer att fortfara endast så länge ett det upphörda åliggandet motsvarande
statsanslag af Riksdagen anvisas; samt att hvad det berustade
infanteriet beträffar, såsom vilkor för statens öfvertagande af den detta
infanteri åliggande ofvan nämnda skyldighet, bestämmes, att rusthållarne
ingå på att erlägga en årlig ersättning för besvärets upphörande af 40
kronor af hvarje rusthållsnummer, hvilken må af Eders Kongl. Maj:t för
det med besväret afsedda ändamål disponeras.
Till bestridande af härför erforderliga utgifter, har Riksdagen å ordinarie
stat under fjerde hufvudtiteln uppfört ett reservationsanslag af 150,000
kronor.
Beträffande derefter den väckta frågan om beredande åt rusthållare
af ersättning för häst, som utan rusthållarens förvållande under tjenstgöring
störtar eller så skadas, att han för framtiden blir obrukbar som
tjenstehäst, synes det Riksdagen oförnekligt, att rusthållaren genom en
sådan anordning skulle befrias från en af de tyngsta och mest öfverklagade
af de med rustningen förenade bördor, utan att ändock staten
deraf skulle tillskyndas synnerligen afsevärd kostnad. Innan medel för
ändamålet anslås, torde likväl en närmare utredning angående de för
-
9
Riksdagens Skrifvelse, N:o 59.
hållanden och vilkor, under hvilka ersättning skulle utgå, böra ega rum.
I sådant afseende bör tagas under ompröfning, huru vida liden skada skall
till hela beloppet ersättas af staten eller någon del deraf bäras af rusthållaren,
huru vida skäl må vara för handen att anlita de i många orter
bildade hästförsäkringsbolagens medverkan o. s. v.; och likaså böra bestämda
föreskrifter meddelas om hvad, som med hästens tjenstgöring skall
förstås, om kontroll derå, att skadan är af rusthållaren oförvållad, om
sättet för ersättningsbeloppets bestämmande m. in.
Riksdagen anhåller derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
under hvilka vilkor ersättning må kunna rusthållare beredas för
nummerhäst, som under tjenstgöring störtar eller så skadas, att han för
framtiden blifver såsom tjenstehäst obrukbar, samt derefter för nästkommande
Riksdag framlägga förslag i ämnet.
Sedan år 1858 har kronan fullständigt öfvertagit rotehållarnes vid
indelta armén beklädnadsskyldighet. Vid båtsmanshållet äro deremot rustoch
rotehållare fortfarande pligtiga att prestera båtsmannens beklädnadspersedlar,
likväl med rust- eller rotehållaren leinnad rätt att om beklädnadsbestyrets
öfvertagande af kronan mot viss godtgörelse träffa aftal.
Enligt Kongl. kungörelsen den 22 December 1848 får nemligen sådant
aftal ingås beträffande den s. k. större beklädnaden, och enligt Kongl.
kungörelsen den 28 Maj 1867 angående kappsäcken och de s. k. småpersedlarne
(skjortor, strumpor och skor) mot en ersättning till kronan,
som af rustningen årligen och af roteringen vid hvarje uppfordring till
års- eller sommartjenst eller sjökommendering utgöres i fredstid med belopp,
motsvarande fyra femtedelar af kostnaden efter medeltalet af nästföregående
tio års markegång i hvarje län för de persedlar, från hvilkas
utgörande rust- eller rotehållare befrias, men i krigstid full ersättning
efter markegång, på samma sätt beräknad. Samtliga båtsman snummer
hafva ingått kontrakt om den större beklädnadens öfvertagande af kronan.
Deremot hade, enligt uppgift från Marinförvaltningen, 546 nummer vid
båtsmanshållet vid 1888 års utgång icke ingått kontrakt med kronan om
anskaffning och underhåll af kappsäck och småpersedlar.
Med fästadt afseende på den lättnad, som genom beklädnadsbestyrets
öfvertagande af kronan utan ersättning redan kommit rotehållarne vid
indelta armén till del, och de lindringar i rustningsbördan, som genom
statens öfvertagande af beklädnads-, beväpnings-, remtygs- och sadelmunderingspersedlarne
komma att beredas rusthållarne vid indelta armén,
torde billigheten fordra, att någon lättnad beredes jemväl rust- och roteBih.
till Rihsd. Prat. 1884. lU Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Raft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse, N:o 59.
hållare vid båtsmanshållet; och har sådan lättnad synts Riksdagen lämpligen
kunna beredas genom rust- och rotehållarnes befrielse från skyldigheten
att hålla kappsäck och småpersedlar. I sammanhang härmed, och
då ett visst antal rusthåll i Blekinge och Södra Möre, jemlikt Kongl.
brefvet den 10 Maj 1872, för lindring i fattigvårdstungan inom vederbörande
kommuner få ställas på vakans, har Riksdagen ansett en motsvarande
lindring böra beredas dessa rusthåll, hvilka när som helst kunna
af Eders Kongl. Maj:t till uppsättning anbefallas och förty, strängt taget,
hvarken äro effektiva eller vakanta, genom nedsättning med en tiondedel
af deras årliga vakansafgifter.
Riksdagen har alltså beslutat, att statsverket från och med år 1885
må öfvertaga den rust- och rotehållarne vid båtsmanshållet åliggande
skyldighet att anskaffa och underhålla de till båtsmansbeklädnaden hörande
s. k. småpersedlarne samt kappsäcken, under vilkor att staten
samtidigt erhåller fri dispositionsrätt till i bruk varande, af rust- eller
rotehållarne anskaffade motsvarande persedlar, och att den rust- och rotehållarne
beredda lindring kommer att fortfara endast så länge ett det
upphörda åliggandet motsvarande statsanslag af Riksdagen anvisas; och
att den för rusthåll inom Blekinge län och Södra Möre härad af
Kalmar län, hvilka på grund af Kongl. brefvet den 10 Maj 1872 äro
eller blifva vakanta, utgående årliga vakansafgiften må från och med år
1885 med en tiondedel minskas.
Till bestridande af härför erforderliga utgifter har Riksdagen å ordinarie
stat under femte hufvudtiteln uppfört ett reservationsanslag å 40,000
kronor.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 11 Maj 1884.