. Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
1
tf:o 53.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1884.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år
1883 församlade Revisorers berättelse, angående verkstäld
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1881.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.)
Till Konungen.
Efter pröfning af livad Riksdagens nästlidna år församlade Revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1881, uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande
verk och myndigheter uti deröfver afgifna underdåniga förklaringar hos
Eders Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen i nedan omförmälda ämnen
underdånigst anföra följande :
Kongl. Utrikesdepartementet.
Af kabinettskassans räkenskaper hade Revisorerne inhemtat, att
förutom de för prenumeration å tidningar och tidskrifter för departeBih.
till Riksd. Prot. 1884. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Håft. 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 53.#
mentets räkning upptagna kostnader, hvilka uppgått till 1,612 kronor 9
öre, äfvensom bokbinderikostnader till belopp af 370 kronor 35 öre, blifvit
för inköp af böcker, kartor ock författningar under revisionsåret
utbetalde 989 kronor 27 öre. Enligt hvad de vid räkenskapen fogade
bokhandelsräkningarne utvisade, vore emellertid åtskilliga af de inköpta
böckerna af beskaffenhet, att deras behof för Utrikesdepartementet med
skäl syntes kunna ifrågasättas, såsom till exempel: »Marcellus, Politiska
silhuetter», »Sundén, Svensk Språklära», »Holmgren, Om färgblindhet»,
»Ahnfelt, Ur dagens krönika» m. fl.; och hade Revisorerne i anledning
häraf uttalat den åsigt, att inköpet för departementets räkning icke måtte
sträckas utöfver de arbeten, som i något afseende kunde vara till gagn
för departementets verksamhet.
I en till Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena stäld
skrifvelse har Kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet i anledning
af Revisorernes omförmälda framställning afgifvit förklaring.
I enlighet med hvad Revisorerne meddelat, har Riksdagen funnit
inköpet af böcker för Utrikesdepartementets räkning hafva omfattat arbeten,
hvilkas behof för departementets räkning synts kunna ifrågasättas;
men då de sålunda föranledda utgifterna varit af jemförelsevis ringa
betydelse och rättelse i det anmärkta förhållandet bort, sedan det blifvit
antydt, kunna för framtiden emotses, skulle Riksdagen dock icke
hafva ansett sig böra vidtaga någon särskild åtgärd på grund af Revisorernes
förevarande framställning, derest icke den i anledning af densamma
afgifna förklaringen varit af beskaffenhet att ådraga sig Riksdagens
särskilda uppmärksamhet. Den åsigt om sparsamhet med statsmedel,
som enligt Riksdagens uppfattning legat till grund för Revisorernes
berörda framställning, synes nemligen vid förklaringens afgifvande
hafva vunnit så ringa afseende, att förklaranden, långt ifrån att
i Revisorernes anmärkning söka en maning till att begränsa inköpen af
böcker för departementets räkning, funnit sig böra göra antydan om
bokinköpens ytterligare utsträckning. Med anledning häraf och då Riksdagen
föreställer sig, att de olika departementen och embetsverken,
hvilka ju ega tillfälle till utlåning af tryckalster från Kongl. Biblioteket,
icke böra för sina boksamlingar anskaffa andra arbeten än dem, som
ofta behöfva anlitas eller särskildt beröra deras förvaltningsgrenar, har
Riksdagen ansett sig böra i underdånighet anhålla, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes meddela föreskrift derom, att inköpet af böcker för Utrikesdepartementets
räkning icke må sträckas utöfver de arbeten, som
kunna vara för departementets egentliga verksamhet behöfliga.
3
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
Kongl. Arméförvaltningen.
Vid 1877 års riksdag kade beviljats dels ett extra anslag för år
1878 af 834,000 kronor för anskaffande af filtar, madrass- och putvar,
handdukar och tvättställ vid befäls- och rekrytmöten, underbefälsskolan
och de värnpligtiges öfningar, af hvilket anslag 210,000 kronor afsetts
för stamtruppen, 583,000 kronor för de värnpligtiges öfningar samt
41,000 kronor för volontärskolan å Karlsborg; dels ock på ordinarie stat
ett förslagsanslag å 88,000 kronor till underhåll af filtar m. m. vid mötesplatserna,
hvilket senare anslag, under något förändrad benämning,
fortfarande utginge med ett till 50,000 kronor nedsatt belopp; och hade
genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 1 Juni 1877 Arméförvaltningen
anbefalts att anskaffa ifrågavarande persedlar, dock med förbehåll, beträffande
beväringsmanskapets behof, att ofvannämnda förnödenheter
endast skulle anskaffas i den mån, baracker för detta manskap vore eller
blefve uppförda, Enligt hvad Revisorerne vidare meddela, hade de sängkläder
med flere persedlar, som inköpts, till begagnande utlemnats till
ett antal, som motsvarat antalet liggplatser i de befintliga barackbyggnaderna,
och uttryckligt förbud hade utfärdats mot persedlarnes användande
i tältläger. Häraf hade blifvit en följd, att, då t. ex. rekryterne
under vapenöfningarne förflyttats ur barackerna i tältläger, så hade de
måst afstå från nödvändighetsartiklar, sådana som handdukar med flere
persedlar, hvarpå de under största delen af mötestiden egt tillgång; och
då de vanligen icke vore förberedda på denna mistning, hade de i allmänhet
icke medfört effekter hemifrån för att dermed ersätta de indragna
persedlarne. För beväringsmanskapet stälde sig förhållandet så,
att, då detta manskap under andra årets vapenöfning, till följd af bristande
utrymme i barackerna, vid en del regementen förlagts i tältläger
jemte den del af stamtruppen, på hvilken manskapet enligt gällande
föreskrifter skall indelas, så hade ingen till vidare nyttjande fått mottaga
någon af ofvannämnda persedlar, som under första årets vapenöfningar
fått åtnjutas. För att så mycket som möjligt förekomma orättvisa,
plägade i allmänhet den del af andra klassens beväringsmanskap,
som skulle förläggas i tältläger, årligen ombytas på det sätt, att, om
manskapet från en socken ena året fått ligga i baracker, så hade samma
sockens beväringsynglingar af andra klassen under det följande året
förlagts i tältläger. Denna anordning vore emellertid i allmänhet ingalunda
bekant för de exercisskyldige, hvadan de instälde sig å mötesplatsen
alldeles oförberedde på den olikhet i förmåner, som väntade dem,
mot hvad deras sockenkamrater förut erhållit; och vore anordningen
4
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
derföre egnad att framkalla missbelåtenhet och medförde ej oväsentliga
olägenheter vid anskaffningen af ifrågavarande nödvändighetspersedlar,
som oftast måste mot dryg betalning hyras af den närboende befolkningen.
Häraf framginge att, i följd af de föreskrifter, som gälla för användandet
af ofvannämnda anslag, en del af landets beväringsmanskap
ej komme i åtnjutande af de förmåner, som med dessa medel skulle
kunna beredas nämnda manskap. I betraktande af de olägenheter, som
uppstode af att ifrågavarande nödvändighetsartiklar icke finge användas
i tältläger, samt med hänsyn dertill att, enligt hvad Revisorerne inhemtat,
så stora behållningar förefunnes å anslaget till underhåll af sängkläder
m. m. vid mötesplatserna, att utan svårighet och uppoffrande af
det med anslaget närmast åsyftade ändamål, eller underhåll af de för
barackerna afsedda persedlarne, nyanskaffning skulle kunna ske af erforderlig
mängd filtar, madrass- och putvar samt handdukar för att dermed
tillgodose äfven det i tältläger förlagda manskapets behof, hade
Revisorerne velat förhållandet omförmäla.
Arméförvaltningens Intendentsdepartement, som häröfver afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, har deri anfört, att då, på sätt Revisorerne
äfven uppgifvit, Arméförvaltningen, enligt det åberopade nådiga
brefvet den 1 Juni 1877, icke egt rättighet utlemna sängklädespersedlar
och handdukar till annat manskap än det, som varit i baracker förlagdt,
så hade det i revisionsberättelsen omförmälda förhållandet häraf blifvit
en naturlig följd. I departementets tanke borde icke heller framgent
till begagnande i tält utan bottnar utlemnas de egentliga sängklädespersedlarne,
såsom madrass- och putvar, enär dessa persedlar under
sådana förhållanden lätteligen kunde taga skada, hvaremot filtar och
handdukar icke i någon synnerlig mån syntes lida deraf, att de begagnades
i tält. Med afseende härå, och enär det å riksstatens 4:de hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget å 50,000 kronor till underhåll af sängkläder
m. m. på mötesplatserna hittills årligen lemnat öfverskott, som
dock i anseende till anslagets natur ingått till statsverket, hade departementet
ansett sig böra härom hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig
anmälan, för den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle, på grund af
Revisorernes förevarande framställning, täckas lemna departementet bemyndigande
att, i den mån ifrågavarande anslag dertill lemnade tillgång,
uppköpa och utlemna filtar samt handdukar äfven till manskap,
som förlägges i tält.
Riksdagen, som icke ansett sig böra ingå i bedömandet, huruvida
samtlige de af Revisorerne omförmälda persedlar lämpligen böra anskaffas
till utlemnande åt jemväl den del af beväringsmanskapet, som
5
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
är förlagd i tält utan bottnar, har dock af Arméförvaltningens anförda
utlåtande funnit sig kunna antaga, att sådant manskap utan allt för
stora kostnader bör kunna förses åtminstone med filtar och handdukar.
På grund häraf får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes bemyndiga Arméförvaltningen att, i den mån anslaget till underhåll
af sängkläder m. m. på mötesplatserna dertill lemnar tillgång,
, uppköpa och utlemna filtar samt handdukar äfven till det manskap,
som förlägges i tält.
Statens jernvägstrafik.
Sedan Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 22 Augusti 1855 förordnat,
att de för statens jernvägsbyggnader erforderliga materialier,
instrumentalier och andra effekter, som från utlandet komme att för
nämnda byggnaders räkning införskrifvas, finge tullfritt i riket införas,
men fråga i ett särskild! fall uppstått, huruvida detta medgifvande vore
fortfarande tillämpligt äfven för den del af samma slags effekter, som
konsumerades och derför fortfarande behöfde anskaffas för de färdiga
stambanornas och materielens underhåll samt trafikens drift, hade, enligt
hvad Revisorerne omförmäla, Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863, i anledning
af underdånig framställning från dåvarande chefen för statens
jernvägsbyggnader, förklarat att, i öfverensstämmelse med hvad redan
genom Kongl. brefvet den 22 Augusti 1855 blifvit medgifvet, någon
tull för de till statens jernvägsbyggnader behöfliga materialier, instrument
och andra effekter, som från utrikes ort inkom me, tills vidare icke skulle
erläggas.
Om äfven den minskning i inkomster för tullverket, som genom
den sålunda medgifna tullfriheten föranledes, ej kunde vara af så synnerligt
stor betydelse, innebure dock den samma, efter Revisorernes
förmenande, ett frångående från den på senare tider omfattade åsigten,
att hvarje inkomstbringande statsinstitutions inkomster borde, så vidt
möjligt vore, oafkortade till den samma ingå, en åsigt, som noga iakttagits
vid ordnandet af postverkets inkomster af tjensteförsändelser.
Men oafsedt denna omständighet hade Revisorerne velat framhålla att,
för så vidt Revisorerne inhemta!, flera väsentliga olägenheter varit en
följd af ifrågavarande tullfrihet. Sålunda hade vid uppgörandet af kontrakt
om leverering för jernvägstr afikens behof af utrikes tillverkade
förbrukningsartiklar, angående hvilkas pris öfverenskommelse förut varit
träffad, olika meningar emellan Trafikstyrelsen och leverantören uppstått
om huruvida i det öfverenskomna priset varit inberäknad den på
6
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
dylika artiklar enligt tulltaxan belöpande tullafgift eller icke; och då,
enligt hvad ofta egt rum, reparationer af enskilda jernvägars materiel
utförts vid statens reparationsverkstäder, hade vidlyftiga uträkningar
måst göras för beräkning af den tull, som af de enskilda jernvägarne
skolat erläggas för de vid reparationerna använda, af staten tullfritt
importerade effekter och förbrukningsartiklar. Med afseende härå hade
Revisorerne velat uttala den åsigt, att för samtliga de artiklar, som för
statens jernvägars behof intoges, borde erläggas tullafgifter i enlighet
med gällande tulltaxan, helst Revisorerne ansåge det vara med god
ordning öfvensstämmande, att i allmänhet dylika undantag från berörda
taxa, så vidt möjligt vore, undvekes.
Beträffande Revisorernes omförmälda framställning har Styrelsen
för statens jernvägstrafik, ehuru åtskilligt kunde vara att erinra vid
hvad Revisorerne i sin motivering anfört om principen för statsinkomsternas
vederbörliga fördelning på olika statsinstitutioner och denna
princips tillämpning i afseende på statens jernvägstrafik samt om de
olägenheter, som ansåges vara förknippade med banornas nuvarande
undantagsställning, endast anfört, att erläggandet af tull väl komme att
förorsaka en höjning af statens jernvägstrafiks utgifter med några tusental
kronor, men icke till den grad inverkade på statsbanornas hushållning,
att någon gensaga mot upphörandet af tullfriheten kunde med
skäl från styrelsens sida göras.
Riksdagen, som delar Revisorernas åsigt derom att undantag från
gällande tulltaxa böra, såvidt möjligt är, undvikas, får med afseende
härå och då, enligt hvad Trafikstyrelsen meddelat, någon giltig anledning
till ifrågavarande tullfrihets bibehållande icke förefinnes, i underdånighet
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes förordna, att den genom
nådiga brefven den 22 Augusti 1855 och den 13 Februari 1863
särskildt medgifna tullfrihet för de varor och effekter, som för statens
jernvägars behof från utlandet införas, må för framtiden upphöra.
Kongl. Teatrarne.
Med förmälan att vid räkenskapen för de Kongl. teatrarne vore
fogad afskrift af en utaf Eders Kongl. Maj:t för teatrarne faststäld stat
för spelåret 1880—1881, i hvilken stat vore upptagna lönebeloppen för
de vid teatrarne anstälde tjenstemän, men att den öfriga personalens
aflöning vore inbegripen i särskilda, för de olika teaterafdelningarne
upptagna slutsummor, hade 1882 års Revisorer anmärk, att för granskning
af utgifterna till denna senare personals aflöning räkenskapen
7
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
bort vara åtföljd af bestyrkta transsumt af kontrakt och. direktionsbeslut,
innefattande bestämmelser härutinnan, hvilket dock icke vore förhållandet,
oaktadt Kammarrätten för flera år tillbaka anmodat direktionen
förständiga redogöraren att vidtaga rättelse i detta hänseende. I
häröfver afgifvet underdånigt utlåtande hade teaterdirektionen förklarat,
att direktionen ansett sig hvarken kunna förständiga redogöraren att
taga afskrift af ett antal af flere hundra kontrakt, hvilka icke ens alla
vore efter formulär upprättade, utan af vidt skildt innehåll sins emellan,
eller bekosta särskild personal vid kansliet för verkställande af ett arbete,
som direktionen för sin del funnit så mycket mindre erforderligt,
som de till Kammarrätten ingående, månatligen uppgjorda aflöningslistor,
de der vore försedda med direktionens bestyrkande rörande deras
öfverensstämmande med kontrakten, innehölle detaljerade uppgifter
i afseende å de lönebelopp, som tillkommit hvar och en af de vid de
Kongl. teatrarne anstälda personer. Då denna fråga förekom vid nästlidna
års riksdag, hade Stats-Utskottet yttrat, att Utskottet visserligen
förestälde sig, att det af Revisorerne föreslagna fullständigandet af verifikationerna
till förevarande räkenskaper både vore nödvändigt för räkenskapernas
noggranna granskning och skulle kunna åstadkommas med
mindre omgång än teaterdirektionen förutsatte; men då antagas kunde,
att den outredda frågan om teaterförvaltningens ordnande framdeles
under samma riksdag komme att vinna sin lösning, hemstälde Utskottet,
att Riksdagen måtte vid hvad i ärendet förekommit låta bero; och
beslöt Riksdagen i öfverensstämmelse med Utskottets omförmälda hemställan.
Vid granskningen af 1881 års räkenskaper hade Revisorerne
funnit, att förut anmärkta ofullständighet i afseende å verificerandet af
teaterpersonalens aflöning jemväl för detta år förefunnes; och enär ovisst
vore, huru vida icke båda eller endera af de Kongl. teatrarne komma
att för längre eller kortare tid fortfarande såsom stasinstitution förvaltas,
hade Revisorerne för sådan händelse ansett rättelse i förenämnda
afseende vara att önska. I anledning häraf, och då Revisorerne, hvilka
erhållit tillgång till en stor del af de med teaterpersonalen uppgjorda
kontrakt och funnit dessa med ytterst få undantag upprättade å tryckta
formulär, i allt fall delade den af Stats-Utskottet uttalade åsigt derom,
att den ifrågasatta åtgärden borde kunna utan synnerlig omgång åvägabringas,
hade Revisorerne velat å nyo framställa den af så väl Kammarrätten
som af 1882 års Revisorer gjorda erinran derom, att vid
teatrarnes räkenskaper borde fogas transsumt af kontrakt och direktionsbeslut,
innefattande bestämmelserna angående aflöningen åt den del af
8 Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
teaterpersonalen, hvilkens löneförmåner icke utginge efter förut faststäld
stat.
I afgifvet underdånigt utlåtande har direktionen öfver de Kongl.
teatrarne anfört, att direktionen icke funne verificerandet af teaterpersonalens
aflöning vara ofullständigt derför, att kontrakten eller utdrag
derur icke vore räkenskapen bilagd a, ty samtliga aflöningslistor vore
försedda med direktionens utbetalningsordres, hvilket måste anses innebära,
att alla de å listorna upptagna aflöningsbeloppen öfverensstämde
med hvad kontrakten innehölle, hvilket icke ens i ringaste mån kunde
anses mera bestyrkt eller säkrare verificeradt genom utdrag af de likaledes
af direktionen underskrifna kontrakten, då betydelsen af direktionens
underskrift ju vore enahanda i båda hänseendena. Vid sådant
förhållande, och då dels fullständiga afskrifter af, dels utdrag ur inalles
öfver trehundra kontrakt icke kunde verkställas med för kansliet tillgängliga,
förut fullt sysselsatta ordinarie arbetskrafter, utan särskilda
sådana i så fall måste användas för en kostnad, som icke kunde beräknas
lägre än minst ett hundra kronor, ansåge direktionen sig icke kunna, i
strid med Eders Kongl. Maj:ts i skrifvelse af den 29 Juni nästlidet år
direktionen meddelade nådiga befallning att iakttaga all den sparsamhet
i förvaltningen, som af omständigheterna medgåfves, på eget ansvar
och utan Eders Kongl. Maj:ts särskilda nådiga befallning ådraga teateranslaget
en utgift, som direktionen enligt sin ofvan framhållna åsigt
icke kunde annat än finna öfverflödig.
Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att så väl Kammarrätten
för flera år tillbaka som Riksdagens revisorer vid de två senaste
r e v i sio n s fö r r ättnin g ar fl e gjort framställningar om, att vid de Kongl. teatrarnes
räkenskaper borde till ledning vid granskning af utgifterna fogas
transsumt af sådana kontrakt och direktionsbeslut, som utvisa löneförmånerna
för den del af teaterpersonalen, hvilkens löner icke finnas upptagna
i den räkenskapen bilagda aflöningsstaten, men att, oaktadt dessa
förnyade framställningar, teaterdirektionen icke funnit sig böra tillmötesgå
den uttalade önskan om räkenskapernas fullständigande med
ifrågavarande handlingar. På grund häraf, och då direktionens uttalande
derom att den till 100 kronor beräknade utgiften för den äskade
åtgärdens vidtagande icke vore förenlig med den direktionen gifna
befallning att iakttaga all möjlig sparsamhet icke torde förtjena afseende,
får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders Kong]. Maj:t
täcktes anbefalla direktionen öfver de Kongl. teatrarne att låta vid
teatrarnes räkenskaper foga transsumt af kontrakt och direktionsbeslut,
9
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
innefattande bestämmelserna angående aflöningar åt den del af teaterpersonalen,
hvilkens löneförmåner icke utgå efter förut faststäld stat.
Enligt hvad Revisorerne i slutet af revisionsberättelsen omförmäla,
hade af 1871 års Statsrevisorer gjorts erinran derom att, ehuru,
jemlikt Kongl. cirkulärbrefven den 14 Augusti 1841 och den 13 Maj
1859, vid början af hvarje revision af statsverket till Revisorerne skulle
öfverlemnas de vid föregången lämplig tid så väl från Statskontoret
som alla öfriga förvaltande verk till Eders Kongl. Maj:t ingifna underdåniga
berättelser om tillståndet och styrelsen af de under deras förvaltning
stående delar af statsverket de år, för hvilka afslutade räkenskaper
vid samma revision företeddes, dylika redogörelser från en del
myndigheter likväl icke blifvit till Revisorerne insända. I anledning
deraf hade Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 1 December 1871
öfverlemnat åt cheferne för de särskilda statsdepartementen att, hvardera
för sitt departement, der någon under departementet lydande embetsmyndighet
eller inrättnings styrelse, som borde berättelse af omförmälda
beskaffenhet årligen afgifva, funnes hafva sin skyldighet härutinnan
åsidosatt, meddela vederbörande den erinran, som ansåges af omständigheterna
påkallad. I den år 1872 af Revisorerne afgifna berättelsen
hade anmälts, att, oaktadt berörda föreskrift, dylika berättelser
saknats från 29 uppräknade verk och inrättningar. För så vidt af de
vid 1872 års revisionsberättelse fogade utlåtanden från vederbörande
verk och inrättningar öfver Revisorernes samtliga då gjorda framställningar
kunde inhemtas, hade i anledning af samma års Revisorers förenämnda
anmälan yttranden inkommit från allenast 13 af de uppräknade
myndigheterna. Af dessa förklarade tre, att de icke ansåge sig skyldiga
att afgifva berättelser af ifrågavarande beskaffenhet, tre att de
skulle för framtiden ställa sig föreskrifterna i ofvannämnda cirkulärbref
till efterrättelse, och de öfriga, att de afvaktade närmare föreskrifter
från Eders Kongl. Maj:t i ämnet. Några vidare åtgöranden i detta
ärende syntes emellertid icke af 1872 års Revisorers berörda framställning
hafva föranledts.
Sedan härefter, med anledning af hemställan, som gjorts af 1874
års Revisorer, Riksdagen i underdånig skrifvelse den 21 Maj 1875 anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t måtte anbefalla vederbörande verk och
inrättningar att vid de berättelser, som af dem för statsrevisionen afgåfves,
foga räkenskapssammandrag, affattade i samma form, som i berätBih.
till Riksd. Prot. 1884. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse, N:o 53.
telsen angående näst föregående statsrevision begagnats, förordnade
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt cirkulär den 16 Juni 1875, att samtliga
penningeförvaltande verk och inrättningar skulle vid de berättelser,
som af dem för statsrevisionen afgåfves, foga räkenskapssammandrag,
affattade på sätt Revisorerne och Riksdagen hemstält. Slutligen hade
1878 års Revisorer anmärkt, att de i förenämnda Kongl. cirkulär den
13 Maj 1859 och den 16 Juni 1875 meddelade föreskrifter angående
samtliga penningeförvaltande verks och myndigheters åliggande att i
och för revisionen af statsverket dels afgifva berättelser angående tillståndet
och styrelsen af de under hvarje dylikt verks eller inrättnings
förvaltning stälda delar af statsverket, dels ock dervid foga i vederbörlig
ordning uppstälda räkenskapssammandrag endast af ett jemförelsevis
ringa antal myndigheter iakttagits. Med hänvisande till den
i början af revisionsberättelsen intagna uppgift å de verk, inrättningar
och myndigheter, från hvilka emottagits berättelser för revisionsåret
öfver förvaltningen af de till deras förfogande stälda medel, hafva nu
Revisorerne, då, oaktadt omförmäld a framställningar och föreskrifter i
förevarande ämne, ett stort antal berättelser, som bort till statsrevisionen
öfverlemnas, icke kommit den samma till banda, velat fästa Riksdagens
uppmärksamhet å önskvärdheten af, att åtgärder vidtagas, ländande
derhän, att de i detta afseende meddelade föreskrifter måtte af
rikets samtliga penningeförvaltande verk och inrättningar iakttagas.
De till ett antal af tretiotre uppgående verk och inrättningar,
från hvilka, på sätt Revisorerne anmärkt, berättelser icke blifvit i föreskrifven
ordning insända, hafva afgifvit infordrade underdåniga yttranden,
af hvilka inhemtats, att största delen af berörda verk och inrättningar
komma att för framtiden iakttaga rättelse i det anmärkta förhållandet.
Af åtskilliga utlåtanden har emellertid framgått, att flera
myndigheter, hvilka icke funnit sig vara att hänföra till de penningeförvaltande
verken, ansett de i omförmälda nådiga cirkulär intagna
föreskrifter icke afse dem. Då emellertid skyldigheten att, på sätt
cirkuläret den 16 Juni 1875 föreskrifver, afgifva räkenskapssammandrag
för att statsrevisionen tillställas, utan tvifvel torde åligga alla de verk
och inrättningar, hvilka åtnjuta statsanslag, och för hvilkas medelförvaltning
alltså i Revisorernes berättelse redogöres, samt då, äfven
om från åtskilliga institutioner berättelsen angående förvaltningen icke
må kunna omfatta annan verksamhet än den, som af räkenskaperna kan
inhemtas och bedömas, likväl i de flesta fall särskilda meddelanden
utöfver hvad räkenskaperna innehålla torde vara för statsrevisionen af
vigt och intresse, får Riksdagen, med anledning af hvad sålunda före
-
11
Riksdagens Skrifvelse, N:o 54.
kommit, underdånigst anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela
föreskrifter, hvarigenom alla verk och inrättningar, hvilka åtnjuta statsanslag,
och hvilkas räkenskaper öfverlemnas till granskning af Riksdagens
Revisorer, må åläggas att, på sätt och i den ordning Kongl.
cirkulärbrefven den 14 Augusti 1841, den 13 Maj 1859 och den 16 Juni
1875 bestämma, insända för statsrevisionen afsedda berättelser och räkenskapssammandrag.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 11 Maj 1884.
tf:o 54.
Uppläst och godkänd lios Första Kammaren den 11 Maj 1881
•— —■ — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående försäljning af kronolägenheten
Låstads qvarnstensbrott i Bergs socken och
Vadsbo härad af Skaraborgs län.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:ol9.)
Till Konungen.
I öfverensstämmelse med de föreskrifter som i Kongl. skrifvelsen
den 16 Mars 1824, kungjord genom Kammarkollegii cirkulär den 14