14
Riksdagens Skrifvelse, N:o 12.
samtlige delegarne, efter hvars och ens egovälde, inför magistraten i
staden utväljas. Uppkommer om valet tvist, döme derom stadsdomstol.
Detta sitt beslut får Riksdagen härmed för Eders Kongl. Maj:t
tillkännagifva.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 15 Mars 1884.
N:o 12.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 15 Mars 1884.
— — — — Andra Kammaren den 15 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af § 104
Konkurslagen.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.)
Till Konungen.
1862 års konkurslag innehöll i sin ursprungliga lydelse icke någon
bestämmelse om viss minimiprocent, som vid ackord skulle gifvas,
derest ackordet skulle kunna af rätten fastställas, utan blef det nu
härom gällande stadgande infördt i konkurslagen genom förordningen
den 12 Maj 1870. Då Riksdagen i skrifvelse den 14 Maj 1869 (N:o 89)
hos Eders Kongl. Maj:t anmälde det beslut i ämnet, Riksdagen då fattat,
15
Riksdagens Skrifvelse, N:o 12.
men hvilket, i anseende till ett formfel, icke omedelbarligen kunde till
lag upphöjas, yttrade Riksdagen:
»Beträffande vilkoren för ackords godkännande, så har vid innevarande,
liksom vid föregående riksdagar, klagan förekommit öfver de
rättsförnärmande missbruk, hvartill de i konkurslagen den 18 September
1862 angående detta ämne meddelade stadganden gifva anledning.
I öfverensstämmelse med sistlidne Riksdags för dess del fattade beslut
bar Eders Kongl. Maj:t genom nådig förordning den 18 September 1868
vid konkurslagens 104 § stadgat ett tillägg, enligt hvilket fastställelse
å ackord må vägras på den grund, att säkerhet för dess fullgörande
saknas. Härigenom hafva visserligen anmärkta missbruken till någon
del blifvit förebyggda, men ännu qvarstår ett förhållande, som i förevarande
hänseende påkallar rättelse. Den ringa ackordsprocent, som i
konkurser vanligen erbjudes, utvisar, att konkurserna i allmänhet ej
börjas i rätt tid eller så snart gäldenären kommit på obestånd. Det i
afseende härå i lagen uppstälda straffhot har ej visat sig verksamt, hvartill
anledningen åtminstone i någon mån torde böra sökas i förhoppningen,
att i allt fall erforderlig pluralitet skall kunna vinnas för tvångsackords
genomdrifvande. En obetydlig ackordssumma utgör icke någon
motsvarande ersättning för förlust af rättigheten till framtida kraf, och
ackordet kunde således blifva för gäldenären en förvärfskälla, visserligen
mot lagens anda, men utan att lagen derför lägger vidare hinder.
Riksdagen har ansett, att, såsom ett ytterligare medel att motverka
dessa missförhållanden, borde, jemte hvad genom förenämnda Kongl.
förordning redan blifvit stadgadt, tillika föreskrifvas, att ackord ej må
af Rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst tjugofem procent
åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat
sig ty förutan med ackordet nöjda.»
De ändamål, hvilka man — enligt hvad framgår såväl häraf som af
de förhandlingar, hvilka i öfrigt, föregingo antagandet af 1870 års förordning
— ansåg att med densamma vinna, eller dels att förmå en på
obestånd kommen gäldenär att i tid afträda sin egendom, dels att förekomma,
det gäldenären hemligen gynnade visse borgenärer för att med
desses biträde, till förfång för de öfrige, genomdrifva ett för honom
förmånligt ackord, torde utan tvifvel vinnas i ännu högre grad, derest
den nu stadgade minimiprocenten fördubblades. En sådan åtgärd är, i
Riksdagens tanke, egnad att i många fall åstadkomma större betänksamhet
och redbarhet i handel och vandel samt att något stäfja de lättsinniga
affärsföretag, hvilka nu, utan motsvarande tillgångar, ofta eg a
rum, då retelsen af den möjliga stora vinsten, i händelse af att de lyckas,
16
Riksdagens Skrifvelse, N:o 12.
icke kan i någon mån motvägas af den i och för sig föga afskräckande
utsigten af ett 25 procents ackord i händelse af misslyckande.
På dessa grunder har Riksdagen, efter det hos densamma framställning
i ämnet skett, för sin del antagit följande
Lag
angående ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen.
Härigenom förordnas, att § 104 Konkurslagen den 18 September
1862, sådant nämnda lagrum lyder i förordningen den 12 Maj 1870,
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas:
då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för
bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal
derför står: då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon
borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum: då ackordet
ej gifver lika rätt och minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet
åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat
fy förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen länder till
skada för borgenärerne.
Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej finnes för dess
fullgörande; pröfve Rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse
på sådan grund vägras må.
Detta sitt beslut får Riksdagen härmed för Eders Kongl. Maj:t
tillkännagifva.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 15 Mars 1884.