Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 3.
1
N:o 3,
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. till Riksdagen, med förslag till
lag angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom; gifven Stockholms slott den 12 Januari 1884.
Under åberopande af hosföljande i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå
Riksdagen att antaga följande:
Lag’ angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, stadgas som
följer:
1 §•
Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordnat
förmyndare. Har någon, såsom i 20 Kap. Arfdabalken sägs, utan rättens
förordnande tillträd t förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt, som
eljest egt att förmyndare förordna.
Har den omyndige sitt hemvist inom annan rätts domvärjo, eller
eger han inom annan rätts domvärjo fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste
tillgång, och finner förty den rätt, hvilken vårdnaden åligger,
nödigt att vårdnaden å den andra rätten öfverflyttas, meddele derom
beslut och gifve det ofördröjligen så väl den andra rätten som förmyndaren
tillkänna.
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
2 §•
Vid rätten skall öfver de förmynderskap, som stå under dess vårdnad,
föras särskild bok, innehållande de för vårdnadens utöfvande nödiga
anteckningar, i enlighet med bestämmelser, som af Konungen meddelas.
3 §.
I stad välje stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga
gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap. Å
landet skall hvarje kommun å kommunalstämma utse gode män, en eller
flere; och må flere kommuner, lydande under samma rätt, till god man
utse samme person.
God man väljes för fyra år. I samtlige kommuner i riket bör före
Oktober månads utgång innevarande år och derefter inom samma tid
hvart fjerde år val af gode män förrättas för nästföljande fyra kalenderår.
Afgår god man innan den tid är ute, för hvilken lian blifvit vald, utses
ofördröjligen annan för den återstående tiden.
Då val förrättats, varde det rätten i stad eller domaren å landet
inom fjorton dagar derefter tillkännagifvet. Har val i behörig tid ej
skett, skall rätten eller domaren derom göra anmälan hos Konungens
Befallningshafvande, som det åligger tillse, att valet så fort ske kan
varder hållet.
4 §•
God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den,
som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som afträdt all sin egendom
till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han
är från deras kraf fri; ej den, som genom domstols beslut förklarats
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att inför rätta föra andras
talan; ej heller den, som är tilltalad eller under framtiden stäld för
brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende. Ej må annan
sådant uppdrag sig afsåga, än den, som icke är bosatt inom den kommun,
der valet förrättas; embets- eller tjensteman, som af sin befattning
är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som efter fyra års tjenstgöring
såsom god man är i ordning att från befattningen afgå; den, som uppnått
60 års ålder, samt den, som eljest uppgifver förhinder, hvilket af
valmyndigheten godkännes.
3
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
5 §•
Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå
under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne vid dödsfallet
haft sitt hemvist. Varder den, som uppnått myndig ålder, stäld
under förmyndare, sker tillsynen der den omyndige då har sitt hemvist.
Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas,
eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen
flyttas från eu kommun till en annan, ankomme på rätten att derom
förordna; dock skall tillsynen å förmynderskap,,derå vårdnaden tillkommer
underrätt, alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.
6 §•
Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det han
har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatte, och ingifve före den 15 Februari följande
år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning skall
''innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges hemvist,
så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs, tillkännagifvande
derom. Saknar den omyndige tillgångar, varde det af
förmyndaren för gode männen inom samma tid anmäldt; och vare förmyndaren
derefter från skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess tillgång
af beskaffenhet att redovisning derför bör afgifvas, fallit den omyndige
‘till.
Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga
år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som ofvan
sägs, derom göra anmälan hos gode männen, och åligge honom, der gode
männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet styrka
sin uppgift.
Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i denna
paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift erhålla
bevis.
7 §•
Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de ej angå förmynderskap,
som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning,
upptagande förmyndarnes och de omyndigas namn och bostad, och, om
denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning
finnes angifven. Har anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar, eller
4
Kongl. Mpj.-ts Nåd. Proposition N:o 3.
bär förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet.
Gode männen aflemne förteckningen före den 15 Mars i stad till rätten
och å Jandet till domaren. Har inom kommunen ingen räkning för det
förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom samma tid sådant
anmäla.
8 §•
Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning,
eller gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom
i nästföregående paragraf sägs, förelägge rätten den försumlige vid
lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna.
9 §•
Lyder förmynderskap under hofrätt, skall förmyndaren förö den 15
Mars i hofrätten med bevis af vederbörande gode män styrka, att förmyndarräkning
eller anmälan, i enlighet med 6 §, blifvit till dem aflemnad.
Försummar han det, galle för hofrätten hvad i 8 § om underrätt sägs.
10 §.
Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar. Finna
gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af omyndigs
värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran hålla dem gode
männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas granskning
anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren der har
sitt hemvist.
11 §•
Finner god man vid granskningen eller eljest, att förmyndare ej
rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, eller att han af annan orsak
ej är lämplig att förmynderskapet förestå, göre derom skyndsamt anmälan
hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan
förmyndare må förordnas. Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar
inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges medel, anmäle det
ock för rätten, och förordne derom rätten, efter förmyndarens hörande,
såsom nödigt och skäligt pröfvas.
Sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs, må ock af rätten vidtagas
utan anmälan af god man.
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Rättens beslut gånge i verkställighet utan hinder deraf, att detsamma
i högre rätt öfverklagas.
12 §.
God man åligge att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå
rätten eller domaren med de upplysningar, som äro för gode mannen
tillgängliga. Der rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner
nödigt, må rätten förordna god man eller annan person att mot förmyndare
föra omyndigs talan; och ege den, som sålunda förordnats, rätt
till ersättning af den omyndiges medel, der ej förmyndaren kännes skyldig
och eger tillgång att ersättningen utgifva.
13 §•
Är, enligt hvad här ofvan sägs, genom rättens beslut vite förelagdt
förmyndare eller god man, eller har rätten eljest i anledning af bestämmelserna
i denna lag förelagt förmyndare att sig förklara, varde beslutet
i stad af rättens betjente och å landet genom kronobetjentes försorg
vederbörande tillstäldt.
14 §.
Den omyndiges fränder må hos gode männen taga del af förmyndarräkning
och ege i afseende derå enahanda rätt till anmälan, som i 11 §
tillägges gode män. År omyndig till de år kommen, att lian sjelf kan
finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde ock den
omyndige fritt att det hos rätten angifva.
15 §.
Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren årligen inbetaldt
ett för hundrade aR den omyndiges räntor och andra inkomster.
16 §.
Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskild! är stadgadt
till efterrättelse.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Ivongl. nåd och ynnest
städse välbevågen. #
OSCAR.
Nils von Steyern.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet
å Stockholms slott Fredagen den 29 Juni 1883,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Statsråden: Lovén,
von Steyekn,
Hederstierna,
Richert,
Themptander,
Ryding.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet
:
»Sedan Riksdagens Justitieombudsman i sin till 1881 års Riksdag
afgifna embetsberättelse väckt förslag om förändrade föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges medel, har Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 19 April 1881 tillkännagifvit, att Riksdagen, som ansåge, att ett
ordnande af den svenska förmynderskapslagstiftningen, på sätt Justitieombudsmannen
förordat, efter förebild af den norska icke borde ifrågasättas,
emellertid funnit vissa anmärkta bristfälligheter i förordningen
den 24 September 1861 böra föranleda utarbetande på nämnda förordnings
grundval af bestämmelser, som mera än de nuvarande kunde bereda
trygghet för förvaltningen af omyndiges medel. Efter att hafva
framhållit de hufvudsakligaste bristerna i nämnda förordning på sätt,
hvarför det torde tillåtas mig att i det följande närmare redogöra, har
Riksdagen såsom en sammanfattning af de särskilda antydningar, som
lemnats angående lämpligaste sättet att afhjelpa dessa brister, tillkänna
-
7
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
gifvit, att man inom Riksdagen i allmänhet ansett, det mycket skulle
kunna vinnas i större betryggande af omyndiges medel, derest gode
männen eller kommunalnämnden ålades ökade skyldigheter samt de derjemte
erhölle utsträckt befogenhet. Under åberopande af hvad i skrifvelsen
anförts har Riksdagen slutligen anhållit, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t låta öfverse nu gällande lagstiftning angående tillsynen å förmyndares
förvaltning af omyndiges egendom samt, med bibehållande af
hufvudbestämmelserna i förordningen den 24 September 1861, föreslå
de ändringar i eller tillägg till samma förordning, som på grundvalen
af ökade skyldigheter för gode männen och utsträckt befogenhet för
dem i förening med andra ändamålsenliga bestämmelser kunde leda till
större trygghet vid förmyndaremedels förvaltning, eller ock, der Eders
Kongl. Maj:t funne detta syfte kunna med andra grunder för förvaltningen
bättre vinnas, till Riksdagen göra den framställning i ämnet, som
deraf blefve en följd.
Vid beredningen till underdånig föredragning af det nu anmälda
ärendet har det således i första rummet bort tagas i öfvervägande, huruvida
en förändring af grunderna för den nu gällande lagstiftningen om
förvaltning af omyndiges medel är af behof påkallad och möjlig att genomföra.
Om det än icke kan förnekas, att ur synpunkten af de omyndiges
säkerhet vigtiga skäl tala för en anordning, hvarigenom hos oss,
liksom i flera främmande länder och särskildt Norge, de omyndiges
egendom stäldes under omedelbar förvaltning af offentlig myndighet,
måste jag dock betvifla möjligheten att nu genomföra en sådan lagstiftning.
Man har i Sverige hittills nöjt sig med en af domstolarna och
kommunala förtroendemän utöfvad kontroll å förmyndarnes förvaltning;
och detta system har en så fast rot i folkets vanor, liksom ock resultatet
af dess tillämpning i allmänhet ansetts så tillfredsställande, att de
betydande röster, som höjts för en systemförändring, hittills icke lyckats
göra sig gällande inom Riksdagen. I ett ämne, som berör så många
och ömtåliga intressen, torde man derför, åtminstone för närvarande, ej
kunna komma längre än till en revision af förordningen den 24 September
1861, om hvilkens behöflighet alla synas vara ense.
Efter det ett förslag i denna rigtning blifvit inom Justitie-departementet
utarbetadt, har Eders Kongl. Maj:t under den 17 Juli 1882 förordnat,
att öfver detsamma utlåtanden skulle afgifvas af hofrätter, rådstufvurätter
och domhafvande å landet, äfvensom att Riksdagens Justitieombudsman
skulle lemnas tillfälle att öfver förslaget sig yttra. Med
föranledande af dessa till Justitiedepartementet inkomna yttranden har
förslaget blifvit i vissa delar omarbetadt, och tillåter jag mig att nu
8
Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 3.
inför Eders Kongl. Maj:t framlägga detsamma i det skick, det sålunda
erhållit, med bifogande af en kort motivering af stadgandena i hvarje
paragraf.
Vid § 1.
Vid motsvarande paragraf, likaledes den första, i 1861 års förordning,
har Riksdagen anmärkt, att föreskrifter saknades i fråga om hvilken
rätt borde hafva vårdnad å förmynderskap i vissa fall, såsom då
en omyndig icke haft eller hade känd fader, d. v. s. vore född utom
äktenskap. Att jemväl andra fall behöfde upptagas, derest man ville
fullfölja den plan, som synes hafva legat till grund för uppställningen
af 1 § i 1861 års förordning, har blifvit i åtskilliga af de inkomna
yttrandena erinradt. Det förefaller mig dock som om det, just för att
med säkerhet omfatta alla upptänkliga fall, vore lämpligare att gifva
stadgandet en mera generel form. Meningen med denna paragraf är
icke att reglera huru ett förmynderskap skall uppstå och hvilken rätt
som skall förordna förmyndare. Bestämmelserna härom måste antagas
vara annorstädes gifna. Här gäller det endast att bestämma hvilken
rätt, som skall utöfva vårdnad å ett redan tillkommet förmynderskap.
Regeln i detta hänseende synes mig ej kunna blifva någon annan än
den, att sådan vårdnad tillkommer den rätt, som förordnat förmyndare.
Denna regel tarfvar dock ett fullständigande för det fall att, jemlikt 20
kap. 1—4 §§ Arfdabalken, fader, moder eller någon af dem utsedd person,
eller skyldeman till omyndig tillträdt förmynderskap utan rättens
förordnande. I allmänhet lärer väl äfven i dylika fall ett förordnande
af rätten meddelas, men antagligt är att på vissa Ställen detta förfarande
ej iakttages. — I sammanhang härmed bör jag nämna, att denna saknad
af föreskrift om rättens skyldighet att i vissa fall utfärda förmyndareförordnanden
från flera håll framkallat yrkanden om ändring i 20 kap.
Arfdabalken. De i denna balk gifna stadganden om förmyndarväsendet
synas visserligen så i detta som andra hänseenden tarfva en revision,
hvilken ej länge kan uteblifva. Men för det ändamål, som med den
nu under arbete varande författningen åsyftas, torde det vara tillräckligt
att i 1 § uttryckligen erinra derom, att rätten skall hafva vårdnad
äfven å de förmynderskap, om hvilka förordnanden ej utfärdats. Kännedom
om dessa förmynderskap bör rätten vara i tillfälle att förskaffa
sig vid mottagande af bouppteckningar efter de inom rättens område
aflidne.
Fullgoda skäl äro i de ingifna yttrandena anförda för den mening,
att ett förmynderskap ej bör kunna flyttas från en rätt till en annan
9
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
utan förra rättens beslut. Endast på detta sätt blir det möjligt att förekomma,
att åtskilliga förmynderskap blifva i saknad af all kontroll från
rättens sida. Att sådan flyttning sker, när omyndig ombyter hemvist,
står i öfverensstämmelse med grunderna för stadgandet i första stycket,
ehuru flyttning ej ens då bör ovilkorligen föreskrifvas. Dels kan ombytet
vara mera tillfälligt, såsom fallet understundom är med tjenstehjon,
dels kunna syskon, som vid förmynderskapets öfvertagande hade
samma hemvist, sedermera flytta åt olika håll utan att detta i vanliga
fall behöfver föranleda att förmynderskapet delas, eller kommer att lyda
under särskilda domstolar. Men äfven andra orsaker än myndlingens
ombyte af hemvist kunna påkalla flyttning af förmynderskap, såsom då
en omyndig inom annan rätts domvärjo eger fastighet, som utgör all
hans tillgång m. m. Att på förhand fastslå de anledningar, som kunna
betinga flyttning af förmynderskap, möter stor svårighet. Full säkerhet
att det ej sker i oträngdt mål torde ligga i stadgandet att flyttning
medgifves när rätten finner nödigt eller skäl dertill vara för handen.
Vid § 2.
Den förteckning öfver förmynderskap, som vid rätten skall föras
enligt 2 § af 1861 års förordning, kan lämpligen till skilnad från de
förteckningar, som längre fram i författningen omförmälas, kallas förmynderskapsbok.
I afseende på bestämmelserna rörande dess innehåll
hafva flerfaldiga önskningar uttalats af de domare, som yttrat sig i
ärendet. Om det vigtigaste af bokens innehåll antydes i förordningen,
torde de mera speciella bestämmelserna få bero på Konungens afgörande.
Sådana bestämmelser äro, såsom bekant, redan af Konungen gifna genom
kungörelsen den 28 Januari 1876.
Vid §§ 3 och 4.
Mot 3 § i 1861 års förordning har anmärkts dels af Riksdagen, att
viss tid icke funnes bestämd för uppdraget att vara god man, dels af
de i ärendet hörda myndigheter, bland annat, att bestämmelser saknades
angående behörighet att vara god man och rätt att sådant uppdrag
sig afsåga, att magistratens befattning med val af gode män i stad borde
upphöra, sedan detta val numera öfvergått till stadsfullmägtige eller
allmän rådstuga, att enligt nu gällande kommunallagstiftning det icke
funnes någon form, under hvilken flera kommuner kunde, såsom i författningen
medgifves, gemensamt utse gode män, att kommunalnämnden
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 2
10
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
vore dels för talrik i afseende på antalet ledamöter, dels för mycket
upptagen af andra angelägenheter för ^tt åt förmyndarvården egna nödig
tillsyn, samt att det skulle verka till åstadkommande af en kraftig kontroll
om rätten finge ett visst inflytande på tillsättningen af gode män.
Anmärkningen i fråga om kommunalnämndens granskning af förmyndarräkningar
synes mig förtjena afseende. Att låta tillsynen å förmynderskap
bero på ett kommunalt uppdrag är eu tanke, hvilken på
förmynderskapslagstiftningens nuvarande ståndpunkt hvarken bör eller
kan uppgifvas. Men den förutsätter att kommunen hyser verkligt intresse
för denna vigtiga angelägenhet och att den följaktligen icke undandrager
sig mödan att genom särskilda, val till gode män utse de bästa, som
för ändamålet äro att tillgå. Ett sådant val bör derföre påläggas äfven
landskommunerna såsom en ovilkorlig pligt. Kommunalnämndens ledamöter
blifva derigenom ingalunda utestängda från förtroendeuppdraget.
År någon af dem företrädesvis dertill lämplig, blir han ock antagligen
af kommunalstämman utsedd. — Att gode männens antal måtte, så vidt
sig göra låter, begränsas, är visserligen ett önskningsmål, men bestämmandet
af en låg siffra, utöfver hvilken antalet ej skulle få stiga, möter
svårigheter i anseende till vissa kommuners stora utsträckning. Nödig
hänsyn dertill, att den på eu hvar af gode männen belöpande andel i
arfvodet ej må blifva för ringa, torde ock innefatta eu tillräcklig maning
till kommunerna att ej bestämma deras antal öfver höfvan stort.
Angående befogenheten af öfriga omförmälda anmärkningar och det
sätt, hvarpå man sökt undanrödja dem, torde vidare erinran ej erfordras
än att de i en särskild paragraf sammanförda stadgandena om
behörighet att vara god man och om rättighet att afsåga sig detta uppdrag
äro hemtade från kommunallagarna.
Vid § 5.
I afseende på 4 § i förordningen af år 1861 är af Riksdagen anmärkt,
att föreskrift saknades derom, hvilken kommuns granskningsmän
skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att
den omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun och i den
kommun, dit han flyttat, egde fastighet, som till äfventyrs utgjorde hans
hela förmögenhet.
En brist i 1861 års förordning är onekligen saknaden af tydliga
föreskrifter i fråga om kompetensförhållandet mellan särskilda kommuners
gode män för granskning af förmynderskap. Det är endast stadgadt,
att gode männen i stad skola hafva tillsyn å förmynderskap inom
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
staden och följaktligen gode män inom landskommun öfver förmynderskap
inom kommunen, men om härmed menas förmyndarens eller myndlingens
kommun, eller någon annan, i hvilken redovisningen af ett eller
annat skäl kan beqvämligen försiggå, lemnas osagdt. Att sålunda åt
förmyndaren lemna en viss frihet i valet af de gode män, inför hvilka
han skall redovisa, kan medföra våda för myndlingen och försvåra domstolens
kontroll. Det synes mig derföre vara lika nödigt att noggrant
bestämma inför hvilka gode män redovisningen skall ega rum, som att
för hvarje förmynderskap bestämma ett visst domstolsforum. De myndigheter,
som gjort denna del af frågan till föremål för särskildt yttrande,
synas vara öfverens derom, att granskningen bör ske af gode männen i
den kommun, hvilken den omyndige tillhör. I öfverensstämmelse med
denna åsigt, som lärer hafva vid tillämpning af nu varande, stadgande i
ämnet gjort sig i allmänhet gällande, har förslagets 5 § redigerats. Man
har dervid ock trott sig böra uttala den med 1 § i öfverensstämmelse
stående regel, att de under eu härads- eller rådstufvurätt lydande förmynderskap
skola stå under tillsyn af gode män inom samma rätts
domvärjo, hvilket underlättar förbindelsen mellan rätten och gode .männen
och möjliggör väsentliga förenklingar i de i författningens följande
paragrafer intagna bestämmelserna om det sätt, hvarpå rätten skall få
vetskap om de förmyndare, som ordentligen fullgjort sin redovisningsskyldighet.
I fråga om de grunder, efter hvilka rätten skall förfara vid öfverflyttande
af tillsynen från en kommun till en annan, när sådan åtgärd
erfordras, åberopas hvad som blifvit anfördt vid § 1 beträffande vårdnadens
öfverflyttande till annan rätt.
Vid §§ 6 och 7.
Riksdagens erinran, att ovisshet rådde, huruvida förmyndarredovisning
borde afslutas efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas
från den dag, på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller öfvertagit
förmynderskapet, har i denna paragraf gifvit anledning till den föreskrift,
att förmyndarräkning skall afslutas för kalenderår.
En ganska allmänt uttalad önskan från de myndigheters sida, som
i ärendet sig yttrat, har varit att den nu varande föreskriften, att räkningen
skall aflemnas vid årets början, måtte utbytas mot en mera
bestämd, på det att gode männen måtte hinna i god tid begynna och
fullborda sin granskning och rätten sättas i tillfälle att tidigare än hittills
varit möjligt förelägga försumlige förmyndare att fullgöra sin skyl
-
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
dighet i detta hänseende. Den tid, inom hvilken räkningarna böra vara
till gode männen aflemnade, har derföre blifvit föreslagen till den 15
Februari.
En vigtig förändring har i dessa paragrafer föreslagits i fråga om
det summariska utdrag ur förmyndarräkningarna, som enligt 4 § af 1861
års förordning hittills bort jemte räkningen till gode männen ingifvas,
för att derefter, försedt med deras intyg att förmyndarräkning aflemnats,
till förmyndaren återställas och af honom ingifvas till rätten eller
domaren. Riksdagen har i fråga härom erinrat, att genom nu stadgade
skyldighet för hvarje särskild förmyndare att ingifva det summariska utdraget
både för domare och förmyndare större besvär uppstode, än om
dessa utdrag, socknevis ordnade, genom vederbörande granskningsmän
eller kommunalnämnd ingåfves till rätten. Nästan alla myndigheter hafva
uttalat sitt erkännande af ändarifålsenligheten i en dylik åtgärd, och en
och annan har derjemte framkastat det spörsmål, huruvida under sådana
förhållanden det summariska utdraget icke kunde anses helt och hållet
öfverflödigt. För min del kan jag ej annat än instämma i denna mening.
Den uppgift om de omyndigas behållning, som utdraget skall innehålla,
är alldeles otillräcklig för att tjena rätten till ledning vid bedömande
deraf, huru förmynderskapet blifvit förvaltadt, och lärer väl knappast af
någon domstol användas för detta ändamål. Det vigtigaste af hela utdraget
torde vara det derå tecknade intyget af gode männen att förmyndarräkning
afgifvits, hvarigenom rätten eller domaren sättes i tillfälle
att derom göra anteckning i förmynderskapsboken, och förmyndaren
befrias från anmärkning från rättens sida i fråga om fullgörande
af denna skyldighet. Men detta mål vinnes, om man, såsom i 6 och 7
§§ föreslås, ålägger gode männen att till rätten eller domaren ingifva
förteckning å de aflemnade förmyndarräkningarna, samt tillställa förmyndare^
till hans säkerhet bevis, att han aflemnat sin räkning. Gode männen
tillskyndas härigenom föga mer besvär än om de skulle förse samtliga
utdragen med bevis. Rätten eller domaren befrias från skyldigheten
att mottaga, ordna och förvara en mängd utdrag af förmyndarräkningar
utan motsvarande nytta.
_ Riksdagen har anmärkt, att tillförlitligheten af förmynderskapsboken
alltid måste blifva vansklig, så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare
skall hos rätten anmäla, när myndling blifvit myndig eller aflida,
eller qvinlig myndling ingått gifte, samt att icke stadgadt funnes,
det underrättelse skulle meddelas rätten när förmyndare aflede eller förmyndare
eller myndling flyttade från ort till annan. Uppgiften om förmyndares
död hör till det kapitel i lagen, der det stadgas när och huru
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
förmyndare skola förordnas, och aflemnande af sådan uppgift föreskrifves
ock i 20 kap. 7 § Ärfdabalken såsom en skyldighet för den dödes
arfvingar. I öfriga nu nämnda hänseenden äro erforderliga bestämmelser
meddelade i § 6.
Det har ock ansetts nödigt att här lemna en bestämd föreskrift om
befrielse för förmyndare att årligen redovisa, då den omyndige saknar
tillgångar. Saknaden af en uttrycklig föreskrift lärer stundom hafva
ådragit förmyndare ett ansvar, som det nu föreslagna tillägget afser att
förebygga. Härvid möter visserligen den svårighet, att någon offentlig
kontroll öfver arfskiftesväsendet icke hos oss finnes, och att domstolarna
vid sådant förhållande icke alltid kunna veta, huruvida barn, som stå
under förmyndarvård, från början haft eller sedermera förvärfvat någon
förmögenhet, för hvilken bör redovisas. Denna svårighet har dock hittills
visat sig icke vara oöfvervinnelig. Att i detta afseende utvidga
domstolarnas kontroll skulle säkert möta stora betänkligheter.
Vid § 10.
Det heter i 6 § af detta förslag liksom i 4 § af 1861 års förordning,
att förmyndare skall i räkningen årligen uppgifva den säkerhet,
mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatta. Hittills har någon
utväg ej varit gode männen beredd att kontrollera rigtigheten af
denna uppgift. Utan en sådan rätt är dock hela granskningsåtgärden af
föga värde, då intet hindrar en mindre samvetsgrann förmyndare att år
efter år uppgifva säkerheter, som i verkligheten ej finnas till. Det föreslås
derföre i denna paragraf, att förmyndaren skall vara pligtig att,
när gode männen det äska, för dem förete den omyndiges värdehandlingar,
samt att, då dessas förevisande inom annan kommun, än der förmyndaren
har sitt hemvist, skulle förorsaka denne öfverflödigt besvär
och äfventyr, gode männen skola för handlingarnas granskning i sådant
fall få anlita gode männen i annan kommun.
Vid § 11.
Enligt 5 § i 1861 års förordning åligger det gode männen att om
de vid granskning af förmyndarräkning finna, att förmyndaren ej rätteligen
förvaltat den omyndiges egendom, derom göra anmälan hos rätten.
Denna skyldighet är enligt förslaget utsträckt till de fall, att förmyndaren
ej är vederhäftig, eller enligt 20 kap. 8 § Ärfdabalken ej är skicklig
att förestå förmynderskapet, hvarjemte föreskrifvits, att anmälan hos
14
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
rätten skall ske, så snart gode männen finna anledning dertill förekomma,
vare sig med eller utan sammanhang med förmyndarräkningens
granskning. I rättens befogenhet att med anledning af gjord anmärkning
besluta är ändring ej gjord. Om det än må antagas blifva regel,
att rätten infordrar förmyndarens yttrande, innan denne skiljes från förmynderskapet,
lemnar dock lagen tillfälle öppet att förbigå denna formalitet,
derest rätten finner angeläget att ombyte af förmyndare sker
utan uppskof. Då förslaget tillägger rätten magt att utan anmälan af
god man företaga en sådan åtgärd, när anledning dertill förekommer,
torde, genom hvad sålunda och i öfrigt i detta hänseende föreslagits och
erinrats, den Riksdagens anmärkning vid 1861 års förordning vara undanröjd
att rätten i brist af uttrycklig föreskrift icke vid förekommande
giltig anledning vare sig på grund af anmälan eller annorledes, att förmyndare
vore mindre vederhäftig, ansåge sig kunna utan hans hörande
skilja honom från förmyndareuppdraget.
Samma paragraf, den 5:te, i 1861 års förordning ålägger gode männen
att för rätten anmäla, om de anse nödigt att förmyndaren lemnar
inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom innestå,
och har i sådant fall rätten att efter förmyndarens hörande förordna
derom såsom nödigt och skäligt pröfvas. Emot detta stadgande har
Riksdagen erinrat, att af detsamma icke kunde inheintas, huru en sådan
skriftlig handling bör upprättas, som för intecknings ernående erfordras,
ej heller huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet
skall förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen beviljats
eller hvilken lemnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets
förvaltning. Vid jemförelse af nämnda lagrum med 1
och 2 §§ i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni
1875 synes mig visserligen någon tvekan icke böra uppstå om beskaffenheten
af den handling, på grund hvaraf i det här afsedda fallet inteckning
skall kunna beviljas, och efter hvad jag erfarit pläga domstolarna,
der ej andra handlingar finnas, teckna inteckningsbeviset på den
till gode männen aflemnade förmyndareräkningen. Deremot är det otvifvelaktigt,
att den del af Riksdagens nu ifrågavarande anmärkning, som
afser bristen på stadgande huru den intecknade handlingen eller annan
lemnad säkerhet skall förvaras, träffar en mycket svag punkt i det nu
varande systemet. Den ofvan citerade paragrafen i 1861 års förordning
lemnar visserligen domstolen rätt att med afseende derå förordna såsom
nödigt och skäligt pröfvas; men då inga offentliga depositionsanstalter
finnas och domstolen svårligen kan med förmyndarens bibehållande vid
förmynderskapet förordna, att myndlingens värdehandlingar skola ned
-
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
sättas i annan enskild persons eller inrättnings vård, är domstolens berörda
befogenhet utan verklig betydelse. Man kan derföre med skäl
mot det nuvarande systemet anmärka, att, så länge ofvanberörda förhållande
fortfar, någon full säkerhet ej finnes, att de värdehandlingar,
som i förmyndareräkningen upptagits såsom myndlingen tillhöriga, äfven
å slutredovisningens dag finnas för myndlingen tillgängliga och från förmyndarens
egna handlingar behörigen afskilda. För att åstadkomma en
förbättring härutinnan utarbetades under sistlidet år inom Justitie-departementet
ett förslag till inrättande af förmyndarekassor inom de län, der
landstingen ville åtaga sig ansvaret för medel, som i kassan insattes dels
på grund af domstols beslut, dels frivilligt af förmyndaren. Det afsågs
att härigenom småningom bereda en öfvergång till förmyndarekamrar,
åt hvilka förvaltning af samtlige omyndiges medel skulle anförtros. Men
då endast några få landsting förklarade sig förorda en dylik anordning,
måste förslaget derom tills vidare förfalla. I en del af de nu omhandlade
fallen torde den i 10 § föreslagna rätt för gode männen att granska
omyndiges värdehandlingar visa sig tillfyllestgörande. Den enda
fullt verksamma åtgärd rätten kan vidtaga, då den finner det icke kunna
anförtros åt förmyndaren att vårda den omyndiges värdehandlingar,
måste dock blifva att entlediga förmyndaren från hans befattning.
Vid § 12.
En lifiigare samverkan än hittills i allmänhet egt rum mellan rätten
och domaren, å ena sidan, samt gode männen, å den andra, torde vara
ett så nödvändigt vilkor för vinnande af det mål, hvartill författningen
syftar, att angelägenheten deraf bör på något sätt i författningen uttalas.
En sådan samverkan bör leda ej blott till en skärpt kontroll der
sådan erfordras, utan ock till afvärjande i vissa fall af en öfverdrifven
stränghet i lagens tillämpning mot förmyndare. Det låter lätt tänka
sig, att ett föreläggande, som formelt taget har lagens bokstaf för sig,
men som i följd af särskilda omständigheter, såsom ofullständighet i
förmyndarbokens anteckningar, i sjelfva verket innefattar en materiel
orättvisa, skulle kunna undvikas genom en upplysning, meddelad af gode
männen.
Med anledning af Riksdagens erinran att, då anmärkning mot förmyndares
årsräkning eller mot förmyndares vederhäftighet skall af rätten
pröfvas, hvarken granskningsman eller någon annan vore förpligtad
att föra talan för den omyndige, har ett särskildt moment i denna paragraf
införts. I allmänhet torde den omyndige med den magt att i ären
-
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
dets behandling och till dess utredning ingripa, som tillkommer rätten
i egenskap af öfverförmyndare, ej vara i behof af särskilt ombud, som
förer hans talan, men då ett motsatt förhållande väl kan tänkas, har
rätten genom det föreslagna stadgandet fått sig anvisadt att i fall af
behof förordna en af gode männen eller ock annan person att fora den
omyndiges talan.
Vid § 13.
Slutligen anmärker Riksdagen, att det icke funnes stadgadt, huru
domstol å landet hade att förfara med delgifvande af föreläggande för
förmyndare, som försummat sin redovisningsskyldighet. Då skyldighet
att verkställa ett sådant delgifvande enligt förslaget skulle tillkomma
kronobetjeningen, förutsättes härvid att denna handräckning, som ofta
kan vara ganska besvärlig, sker mot ersättning af den som dertill är
skyldig.
Jag hemställer underdånigst att öfver det nu omhandlade, vid detta
protokoll fogade förslag till förordning angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom Högsta Domstolens yttrande måtte
för det. ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet,
infordras.»
Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
lemna bifall.
Ex protocollo
Th. Wilh. Mahn.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
17
Förslag till Förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom.
Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, stadgas som
följer:
1 §•
Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordna!,
förmyndare. Har någon, såsom i 20 Kap. Ärfdabalken sägs, utan rättens
förordnande tillträdt förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt,
som eljest egt att förmyndare förordna.
Har den omyndige icke sitt hemvist under rättens domvärjo och
finner rätten förty nödigt att vårdnaden öfverflyttas å annan rätt, eller
anser rätten eljest skäl dertill vara för handen, meddele derom beslut
och gifve det den andra rätten tillkänna.
O
2 §•
Vid rätten skall öfver de förmynderskap, som stå under dess vårdnad,
föras särskild bok utvisande de omyndigas jemte deras föräldrars
namn och hemvist, de omyndigas födelseår samt förmyndarnes namn och
hemvist; och gälle i fråga om bokens innehåll i öfrigt de bestämmelser,
som äro eller varda af Konungen meddelade.
3 §•
I stad välje stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rå ölstuga
gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap. A
landet skall hvarje kommun å kommunalstämma utse gode, män, en eller
flere; och må flere kommuner, lydande under ''samma rätt, till god man
utse samme person.
God man väljes för fyra år. I samtlige kommuner i riket bör före
innevarande års slut och derefter inom hvart fjerde års utgång val af
gode män förrättas för nästföljande fyra år. Afgår god man innan den
tid är ute, för hvilken han blifvit vald, utses ofördröjligen annan för
den återstående tiden.
Bill. till Rilcsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Då val förrättats, varde det rätten i stad eller domaren å landet
tillkännagifvet.
4 §•
God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den,
som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som afträdt äll sin
egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att
han är från deras kraf fri; ej den, som genom domstols beslut förklarats
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att inför rätta
föra andras talan; ej heller den, som är tilltalad eller under framtiden
stäld för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende. Ej må
annan sådant uppdrag sig afsåga, än embets- eller tjensteman, som af
sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som efter de fyra
sistförflutna årens tjenstgöring såsom god man är i ordning att från befattningen
afgå; den, som uppnått 60 års ålder, samt den, som eljest
uppgifver förhinder, hvilket af valmyndigheten godkännes.
5 §.
Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå
under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne haft sitt
hemvist. År den, som uppnått myndig ålder, stäld under förmyndare,
sker tillsynen der den omyndige har sitt hemvist.
Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas,
eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen
flyttas till annan kommun, ankomme på rätten att derom förordna; dock
skall tillsynen å förmynderskap, derå vårdnaden tillkommer underrätt,
alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.
6 §•
Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det han
har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar ärö utsatte, och ingifve före den 15 Februari följande
år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning skall
innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges hemvist,
så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs, tillkännagifvande
derom.
Saknar den omyndige tillgångar, varde det af förmyndaren för gode
männen inom samma tid anmäldt; och vare förmyndaren derefter från
19
Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess tillgång "af beskaffenhet att
redovisning derför bör afgifvas, fallit den omyndige till.
Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga
år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som ofvan
sägs, derom göra anmälan hos gode männen; och åligge honom, der
gode männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet
styrka sin uppgift.
Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i denna
paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift erhålla
bevis.
7 §•
Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de ej angå förmynderskap,
som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning,
upptagande förmyndarnes och de omyndigas namn och bostad, och, om
denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning
finnes angifven. Har anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar, eller
har förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet.
Gode männen aflemne förteckningen före den 15 Mars i stad till rätten
och å landet till domaren. Har inom kommunen ingen räkning för det
förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom samma tid sådant
anmäla.
8 §•
Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning,
eller gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom
i nästföregående paragraf sägs, förelägge rätten den försitmlige vid
lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna.
9 §•
Lyder förmynderskap under hofrätt, skall förmyndaren före den 15
Mars, vid äfventyr, som i 8 § sägs, i hofrätten med bevis af vederbörande
gode män styrka, att förmyndarräkning eller anmälan, i enlighet
med 6 §, blifvit till dem aflemnad.
10 §.
Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar. Finna
gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af omyndigs
20
Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.
värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran hålla dem gode
männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas granskning
anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren der har sitt
hemvist.
11 §•
Finner god man vid granskningen eller eljest, att förmyndare ej
rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, eller att han ej är vederhäftig
eller skicklig att förmynderskapet förestå, göre derom skyndsamt
anmälan hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan
förmyndare må förordnas. Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar
inteckning'' eller annan säkerhet för den omyndiges medel, anmäle
det ock för rätten, och förordne derom rätten, efter förmyndarens hörande,
såsom nödigt och skäligt pröfvas.
Sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs, må ock af rätten vidtagas
utan anmälan af god man.
Rättens beslut gånge i verkställighet, utan hinder deraf, att detsamma
i högre rätt öfverklagas.
12 §.
God man åligge att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå
rätten eller rdomaren med erforderliga upplysningar.
Der rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner nödigt,
må rätten förordna god man eller annan person att mot förmyndare
föra omyndigs talan; och ege den, som sålunda förordnats, rätt till ersättning
af den omyndiges medel, der ej förmyndaren kännes skyldig
och eger tillgång att ersättningen utgifva.
13 §.
År, enligt hvad här ofvan sägs, genom rättens beslut vite förelagdt
förmyndare eller god man, eller har rätten eljest i anledning af bestämmelserna
i denna författning förelagt förmyndare att sig förklara, varde
beslutet i stad af rättens betjente och å landet genom kronobetjentes
försorg vederbörande tillstäldt.
14 §.
Den omyndiges fränder må hos gode männen taga del af förmyndarräkning
och ege i afseende derå enahanda rätt till anmälan, som i 11 §
21
Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 3.
tillägges gode män. År omyndig till de år kommen, att han sjelf kan
finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde ock den
omyndige fritt att det hos rätten angifva.
15 §.
Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren årligen inbetaldt
ett för hundrade af den omyndiges räntor och andra inkomster.
16 §.
Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt är stadgadt
till efterrättelse.
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Torsdagen den 29 november
1883.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: von Hopsten,
Rabe,
Huss,
von Segebaden,
Hernmarck,
Östergren,
Ahlgren.
Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 16 sistlidne Augusti,
det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade förslag till förordning
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom cirkulerat
emellan Högsta Domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende
till slutligt afgörande; varande ett tryckt exemplar af berörda förslag
bilagdt detta protokoll.
Anmärkningar mot förslaget framstäldes i följande afseenden:
1 §•
Första stycket.
Justitierådet Ahlgren yttrade: Med det i första stycket af denna
paragraf föreslagna stadgande har antagligen icke åsyftats att inom kretsen
af de förmynderskap, som skulle vara underkastade offentlig kontroll,
draga jemväl den vårdnad, hvartill fader, hvilken utan särskildt förord
-
23
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
ilande, på grund af 20 kap. 1 § Arfdabalken, är sina barns förmyndare,
sålunda är förbunden äfven der någon förvaltning af den beskaffenhet,
föreslagna förordningen afser, ej kan ifrågakomma, såsom i det fall att
båda föräldrarne lefva och barnen icke hafva några egna tillgångar. De
i förslaget använda ordalag synas emellertid möjligen kunna gifva anledning
till en motsatt uppfattning. På grund häraf och då förslagets
syftemål torde få antagas endast hafva varit att meddela sådana bestämmelser,
som med säkerhet omfattade alla de vare sig genom eller utan
särskilt förordnande tillkomna förmynderskap, som ansågos böra stå
under offentlig kontroll, och nu gällande stadgande!) i det afseendet,
enligt mitt förmenande, icke lida af annan väsentlig brist, än att, såsom
Riksdagen anmärkt, föreskrift saknas för det fall, att fader vore okänd,
hemställes, huruvida icke nuvarande stadganden i ämnet kunde bibehållas,
allenast med det tillägg, som för nyssberörda, af Riksdagen anmärkta
fall erfordras.
Justitierådet Östergren yttrade: Af föreslagna stadgandet i andra
punkten af paragrafens första stycke, jemfördt med § 6, skulle följa,
att fader, som utan särskildt förordnande, på grund af 20 kap. 1 § Arfdabalken,
är sina barns förmyndare, blefve underkastad offentlig kontroll
äfven innan någon egendomsförvaltning ifrågakommit, såsom i det fall
att begge föräldrarne lefva och barnen icke hafva egne tillgångar. En
så betydlig utsträckning af den kontroll, som nu utöfvas, synes mig vara
hvarken behöflig eller lämplig. Men oafsedt detta skulle berörda stadgande
i tillämpningen leda till följder, som antagligen icke varit åsyftade.
Om t. ex. en familjefader, som flere gånger ombytt hemvist, tillträdt
förmynderskap för sitt äldsta barn under det han bodde i Stockholm,
för sitt andra barn, sedan han bosatt sig i Göteborg, och för ett
tredje efter flyttning till Norrköping, så skulle vårdnaden å desse förmynderskap,
enligt föreslagna nya stadgandet, tillhöra för äldsta barnet
Stockholms rådstufvurätt, för det andra i ordningen rådstufvurätten i
Göteborg och för det tredje rådstufvurätten i Norrköping; och fadren,
förmyndaren, finge på tre skilda orter aflemna sina förmynderskapsräkningar
eller anmälningar. Vid nu antydda förhållanden förenar jag mig
med Justitierådet Ahlgren i hans hemställan, att nu gällande stadgande
i ämnet med det af honom föreslagna tillägg må bibehållas.
Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden och Hernmarck förenade
sig om följande yttrande: Enär efter vårt omdöme gällande stadganden
i det ämne, hvarom första stycket af denna paragraf handlar,
skäligen icke gifva anledning till annan anmärkning än den, att föreskrift
saknas rörande utöfvande af förmynderskapsvårdnad i det fall, att den
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
omyndiges fader är okänd, samt den föreslagna förändrade redaktionen
af nämnda stadgande!! lätteligen kan, såsom de af Justitieråden östergren
och Ahlgren afgifna yttranden jemväl utvisa, gifva anledning till
antagande, att lagstiftaren åsyftat att i ämnet gifva nya, från de förut
gällande afvikande föreskrifter, hvilket dock ej lärer vara med förslaget
afsedt och ej heller synes vara af behof påkalladt, instämma vi uti den
af Justitierådet Ahlgren i denna del gjorda hemställan.
Justitierådet Rabe anförde: Då icke en hvar, hvilken är förmyn
dare
utan rättens förordnande, behöfver derom hos rätten eller domaren
göra anmälan eller vidtaga annan särskild åtgärd, utvisande att han
tillträdt sådant förmynderskap, synes mig andra punkten i första stycket
af denna paragraf böra erhålla en förändrad lydelse, som otvetydigt utmärker,
att, om någon på grund af stadgandena i 20 kap. Arfdabalken
innehar förmynderskap utan rättens förordnande, vårdnaden skall ligga å
den rätt, som egt förordna förmyndare, der så erfordrats.
Andra stycket.
Enär rigtigast vore, att de fall bestämdt angifvas, då förrnynderskapsvården
må från en till annan rätt öfverflyttas, hemstälde Högsta
Domstolen, att ifrågavarande stycke måtte i sådan syftning omredigeras,
hvarvid tillika torde böra dels uttryckligen uttalas till hvilken rätt öfverflyttningeri
får ske, dels äfven föreskrift meddelas, att beslutet om öfverflyttningen
skall ofördröjligen gifvas såväl den andra rätten som förmyndaren
tillkänna; — och syntes Högsta Domstolen icke nödigt att öfverflyttning
af förmynderskapsvården medgifves i andra fall, än då den omyndige
icke har sitt hemvist inom rättens domvärjo eller den omyndige
inom annan rätts domvärjo eger fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste
tillgång.
2 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden, Hernmarck, Östergren
och Ahlgren förenade sig om följande yttrande: Då enligt Kongl.
kungörelsen den 28 Januari 1876 det deri påbjudna formulär till förmynderskapsförteckningar
skall lända till efterrättelse endast i fråga om
förmynderskap, som tillkommit efter början af år 1877, men införandet i
förordningen af de med nämnde formulär öfverensstämmande föreskrifter,
enligt hvilka anteckningarna böra vara i viss mån utförligare än
1861 års förordning fordrade, kunde hafva till följd, att dylika anteckningar
komme att påfordras äfven i fråga om förmynderskap, som till
-
25
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.
kommit före 1877, synes förslagets lydelse böra ändras så att en dylik
tillämpning förekommes. — För öfrigt anse vi att, i likhet med hvad uti
1861 års förordning iakttagits, jemväl den nu ifrågasatta förordningen
bör innehålla föreskrift om införande i förteckningen af de för den åsyftade
kontrollens utöfvande nödiga uppgifterna angående fullgörandet af
förmyndares skyldighet att aflemna räkning eller göra stadgad anmälan
samt om de förelägganden, som i detta hänseende blifvit förmyndare
gifna; och torde denna föreskrift lämpligen böra intagas i förevarande
paragraf, hvilken dock i sådant fall lärer böra få sin plats längre fram
i förordningen, sedan frågorna om räknings aflemnande och om förelägganden
blifvit behandlade.
Justitierådet Rote anförde: Enär meningen icke torde vara, att i
stället för hittills förda förteckningar öfver förmynderskap »särskild bok»
deröfver skall uppläggas eller att stadgandet i denna paragraf skall erhålla
vidsträcktare tillämpning, än som åt motsvarande bestämmelse i
1861 års förordning gifvits genom Kongl. kungörelsen den 28 Januari
1876, anser jag mig böra hemställa, att början af 2 § måtte få lika lydelse
med början af 2 § i 1861 års förordning, så att det Ange heta:
Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild förteckning,
utvisande — —
3 §.
Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Huss instämde,
yttrade: Gällande lagstiftning gifver nödig garanti för att personer eller
myndigheter verkligen finnas, som hafva till pligt att öfva tillsyn öfver
förmyndareförvaltningen i landet. Den ålägger städernas magistrater att
ombesörja val af gode män, och hvad landskommunerne angår har en
myndighet, som kommunerne för sina egna ekonomiska angelägenheter
omöjligen kunna undvara, och hvilken derför kan antagas alltid vara att
tillgå, fått berörda tillsyn sig ålagd, derest särskilde gode män icke blifvit
för ändamålet å kommunalstämma utsedde. Föredragna lagförslaget deremot
lemnar icke en sådan garanti. Att godmansval blefve förrättade
komme helt och hållet att bero på stadsfullmägtiges och kommunalstämmornas
ordförandes pligttrohet och påpasslighet. Nu lärer emellertid
erfarenheten, att man icke får sätta allt för stor tillit till en del kommunalstämmoordförandes
ordentlighet. Det har nemligen inträffat, att
innebyggarne i mer än en kommun blifvit i följd af kommunalstämmoordförandes
okunnighet eller försummelse hindrade att välja riksdagsman,
och detta ehuru grundlagen sörjt för att slika val af offentlig embetsman
utlysas. Anledning saknas således icke till det antagande, att
Bill. till Iiiksd. Prof. ISS 4. 1 Sami. 1 Afd. 3 Ila fl. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
en eller annan kommunalstämmoordförande kunde af försummelse uraktlåta
att föranstalta om val af gode män. Förmyndarne blefve då satte
ur stånd att i rätt tid för granskning aflemna sina räkningar; och vederbörande
domhafvande finge förgäfves vänta på de förteckningar, som
enligt § 7 borde till honom insändas. — Blotta tanken på att sådana
oregelbundenheter lätteligen kunna förekomma synes mig böra mana
dertill, att, om befattningen med valen af gode män i stad fråntages
magistraten och den nu stadgade fakultativa rättigheten för kommunerne
å landet att välja gode män förvandlas till en obligatorisk skyldighet,
det uppdrages åt rätten i stad och domhafvanden på landet att vaka
deröfver att godmansval i föreskrifven tid hållas. Vidare anser jag det
vara nödigt att vid desse val jemväl utses suppleanter, ty gode männen
kunna aflida, få laga förfall eller blifva till befattningens utöfvande obehörige;
och det kan blifva omöjligt att anställa nytt val innan föreskrifven
tid för räkningars och anmälningars mottagande är inne. Hvad
slutligen angår tiden, inom hvilken de hvart fjerde år återkommande
allmänna omvalen skola vara afslutade, torde denna böra tillbakaflyttas.
Om det stadgades att valen skola förrättas inom September månads utgång
och att tillkännagifvanden om valen skola insändas till rätten eller
domhafvanden före den 15 Oktober, så sattes rätten eller domhafvanden
i tillfälle att kontrollera om val i rätt tid hållits och att, i motsatt fall,
vidtaga åtgärder i ändamål att få gode män utsedde innan deras funktionstid
med det nästföljande kalenderåret ingår.
Under förutsättning att ingen vore skyldig att mottaga val till god
man inom annan kommun än der han är boende, hvarom hemställan vid
nästföljande paragraf kommer att ske, synes mig giltigt skäl saknas till
den i rättigheten för flere kommuner att till god man utse samma
person föreslagna inskränkningen, att kommunerna skola lyda under
samma rätt.
Justitierådet HernmarcJc yttrade: Lika med Justitierådet Östergren
anser jag det vara en brist uti förevarande förslag, att detsamma ej
innehåller sådana stadganden, som till fullo betrygga, att i hvarje stad
och i hvarje kommun på landet gode män för tillsyn å förmyndareförvaltningen
komma att finnas. Till afhjelpande af denna brist synes det
mig dock ej Vara tillfyllestgörande att allenast uppdraga åt rätten i stad
och domaren på landet att vaka deröfver att godmansval i föreskrifven
tid hållas; ty dessa myndigheter förfoga icke öfver sådana rättsmedel,
hvarigenom de i händelse af försummelse å de kommunala myndigheternas
sida kunna framtvinga ett val, och genom ett stadgande i nyssnämnda
syftning skulle således det afsedda ändamålet icke uppnås. Vid
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
sådant förhållande och i betraktande af de betänkliga olägenheter samt
de lidanden och förluster, som för de omyndige skulle kunna uppstå,
i fall den med förslaget åsyftade kontrollen å förmyndareförvaltningen
till följd af saknaden af gode män helt och hållet uteblefve, är det efter
min uppfattning nödigt att eventuelt öfverflytta befogenheten att utvälja
gode män till rätten i stad eller domaren å landet; och hemställer jag
i sådant afseende att i förevarande paragraf måtte stadgas:
att de hvart fjerde år återkommande valen skola förrättas inom
Oktober månads utgång;
att tillkännagifvande om valet skall tillställas rätten i stad eller
domaren å landet senast den 15 påföljande November, vid äfventyr att,
om sådant försummas, rätten eller domaren eger att utse gode män;
samt
att, der gode män varda i sistnämnda ordning utsedde, kungörelse
derom skall af rätten eller domaren utfärdas och i stadens eller landtkommunens
kyrkor uppläsas.
Emot förevarande paragraf anser jag mig för öfrigt böra framställa
den anmärkning, att då skyldigheten att mottaga uppdraget såsom god
man skäligen ej kan åligga annan än den, som är boende inom den
kommun, der valet hålles, men å andra sidan giltig grund ej synes förefinnas
vare sig att göra någon inskränkning i den enskildes frihet att
antaga ett val af annan kommun, än den han genom sin bosättning tillhör
eller att förmena kommunen att till god man utse den, som är boende
inom en kommun, hörande till annan rätts domvärjo, stadgandet i
paragrafens första stycke, att flere kommuner, lydande under samma
rätt, må till god man utse samme person, hvilket stadgande torde kunna
blifva vilseledande och ej heller är lämpligt, synes böra ur förslaget utgå.
4 §•
Då mottagandet af uppdraget att vara god man syntes icke böra
vara en skyldighet för andra personer än de, som vore bosatta inom
den kommun, der valet förrättas, ansåg Högsta Domstolen att rätt till
afsägelse af detta uppdrag uttryckligen borde medgifvas personer, boende
utom kommunens område; och ville Högsta Domstolen i öfrigt
hafva anmärkt de i betraktande af tiden för godmansvalen oegentliga
ordalag, som begagnats i fråga om god mans rättighet att efter fyra års
tjenstgöring blifva från uppdraget befriad.
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
5 §•
Under förutsättning att forum för vårdnadens utöfning blefve angifvet
i enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter vid 1 §
hemstält, ansågo Justitieråden von Hof''sten, Huss, von Segebaden, Östergren
och Alilgren bestämmelserna i förevarande 5 § böra affattas i öfverensstämmelse
dermed, rätten öppet lemnadt att förordna om tillsynens
öfverflyttande från eu kommun till en annan, när skäl dertill förefinnas,
dock med iakttagande af den i slutet af denna paragraf stadgade allmänna
regel.
Justitierådet Eabe, med hvilken Justitierådet Hernmarck sig förenade,
yttrade: »Efter mitt omdöme är ändamålsenligast,
att förmynderskap skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun,
till hvilken den omyndige hörde, när förmyndare förordnades eller
förmynderskapet eljest tillkom;
att, om förmynderskapsvårdnaden öfverflyttas från en till annan rätt,
tillsynen skall utöfvas af gode männen i den kommun, till hvilken den
omyndige då hörde, så framt ej öfverflyttningen sker till rätt, inom hvars
domvärjo den omyndige har fast egendom utan att der hafva sitt hemvist,
i hvilket fall tillsynen bör tillkomma gode männen i den kommun,
der den omyndiges fasta egendom eller större delen deraf eller hufvudgården
är belägen; samt
att, om rätt, under hvars vårdnad förmynderskap står, finner skäl
att öfverflytta tillsynen öfver förmynderskapet från gode männen i en
kommun till gode männen i annan, under rättens domvärjo lydande,
kommun, rätten eger derom förordna;
och hemställer jag, att ifrågavarande paragraf måtte i öfverensstämmelse
härmed omredigeras».
6 §•
Justitieråden von Hojsten, Huss, von Segebaden och Alilgren funno
denna paragraf ej föranleda annan anmärkning, än att de ansågo stadgandet
om skyldighet för förmyndare att hos gode männen anmäla, det
den omyndige saknar tillgång, böra så affattas att det ej må kunna anses
ega tillämpning på förmynderskap, som fäder innehafver för barn,
så länge barnets moder lefver och barnet ej eger några tillgångar, som
böra stå under förmyndares vård.
Justitierådet Eabe yttrade: Den uppfattning af stadgandena i 1861
års förordning, hvars tillämpande skulle förekommas genom innehållet af
andra stycket i förevarande paragraf, synes mig sakna giltig grund och
29
Kongd. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
förty ej behöfva genom lagförändring motas. Omförmälda förordning,
så väl som det remitterade lagförslaget, förutsätter, att omyndig har
egendom, som förmyndaren skall förvalta. En anmälan af förmyndaren,
att hans myndling saknar tillgång, utgör icke bevis derom, men kan,
om den ålägges honom såsom skyldighet, möjligen föranleda att gode
männen taga förmyndarens uppgift för god utan vidare forskning'' om
dess rigtighet. Det är visserligen sant, att, såsom Herr Statsrådet och
Chefen för Justitiedepartementet anfört, »någon offentlig kontroll öfver
arfskiftesväsendet icke hos oss finnes och att domstolarne vid sådant förhållande
icke alltid kunna veta, huruvida barn, som stå under förmyndarevård,
från början haft eller sedermera förvärfvat någon förmögenhet, för
hvilken bör redovisas»; men då, efter hvad Herr Statsrådet tillägger,
»denna svårighet hittills visat sig icke vara oöfvervinnelig» samt någon
verklig garanti, att berörda svårighet skulle afhjelpas, icke uppkommer
genom att ålägga förmyndaren den föreslagna anmälningsskyldigheten,
synes mig på dessa och ofvan anförda skäl andra stycket i 6 § böra
utgå, desto hellre, som förmyndare i deras ändock så betungande befattning
ej torde böra förpligtas till skyldigheter, som ej äro nödvändiga,
eller omyndiga barn, hvilka hafva sina föräldrar i lifvet och ej ega
några tillgångar, behöfva upptagas i de förteckningar, som rätten eller
domaren skall hålla öfver förmynderskap.
Justitierådet Hernmarck anförde: Att åt förmyndare, hvars mynd
ling
är i saknad af tillgångar, i lagen medgifva rättighet att genom en
en gång för alla derom gjord anmälan vinna befrielse från räknings afgifvande,
intill dess samma förhållande upphört, anser jag för min del
icke lämpligt, då en årlig anmälan af nämnda beskaffenhet synes för
förmyndaren föga betungande och inga medel kunnat anvisas, genom
hvilka inträdandet af hans skyldighet att afgifva räkning skulle kunna
öfvervakas, utan fullgörandet af denna skyldighet således väsentligen
komme att bero af förmyndarens egen goda vilja; och hemställes derför,
att uti andra stycket af paragrafen orden från och med »och vare
förmyndaren» till och med »de omyndige till» må utgå.
Justitierådet Östergren yttrade: Fastän lagförslaget i 11 § inrymmer
ett stadgande, som gifver rätten befogenhet att, äfven utan anmälan af
gode män, skilja förmyndare från sin befattning eller ålägga honom
ställa säkerhet för den omydiges medel, har likväl ur förslaget uteslutits
i nu gällande lag förekommande föreskrift om skyldighet för förmyndare
att låta till rätten eller domhafvanden ingifva utdrag ur räk
ningen,
innehållande summarisk uppgift af den omyndiges behållning i
lös och fast egendom. Denna uteslutning länder visserligen förmyndaren
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
till beqvämlighet, men derigenom beröfvas ock rätten en af de upplysningar,
som den har af nöden, om den skall, såsom 11 § förutsätter,
kunna, utan anmälan af gode män, vidtaga åtgärd hvarom samma paragraf
handlar. — Mig vill det synas, som om det omförmälda nya stadgandet
i 11 § snarare bort föranleda föreskrift i syfte att gifva rätten ökad
kännedom om förmyndareförvaltningen, hvilket lätteligen kunnat ske
genom ett påbud, att uti det för rätten afsedda utdraget af förmyndareräkningen
skall införas jemväl hvad hufvudräkningen innehåller om den
säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte.
Andra stycket i paragrafen gifver mig anledning erinra, att af hvad
jag anfört vid 1 § framgår, att jag anser fader, som är förmyndare för
sina barn, icke, så länge barnens moder lefver och egendomsförvaltning
för barnen ej ifrågakommer, böra belastas med skyldighet att göra anmälan
derom, att barnen ingen tillgång hafva. Stadgas en sådan anmälningsskyldighet,
skola deraf föranledda anteckningar komma de vid
rätterne förda förmynderskapsförteckningar att svälla ut till svårhandterliga
volymer, utan att något gagn af denna anmälningsskyldighet vinnes.
Angifna syftemålet med stadgandet i förevarande stycke är ej
fullt klart, men det lärer väl ha varit att förekomma expedierandet från
rätten af föreläggande om förmyndareräknings aflemnande i fall, då intet
finnes att gorå räkning öfver. Om ett nytt stadgande för detta ändamål
anses behöfligt, torde det emellertid rätteligen hafva sin plats i § 8,
som handlar om rättens föreläggande, samt böra meddelas i sådana ordalag,
att det icke, för minskning af besvär på ett håll, åstadkommer
större sådant på ett annat.
7 §•
Justitierådet Östergren utlät sig: Den i förslaget vidtagna anordning,
hvarigenom förmyndare, som tyda under rådstufvu- eller häradsrätt,
befrias från hittills häfd skyldighet att styrka det de aflemnat räkningar
samt gode männen i stället fått sig ålagdt att upprätta och till rätten
insända förteckningar å aflemnade räkningar och anmälningar, kan
lätteligen komma att föranleda oreda, besvär och kostnader. Om nemligen
gode männen icke vore ordentlige och noggranne vid upprättandet
af förteckningarne utan råkade utesluta någre räkningar eller anmälningar,
så blefve rätten häraf förledd att gifva förmyndare, som fullgjort
sina skyldigheter, onödiga förelägganden, hvilket naturligtvis medförde
obehag, besvär och omkostnader för andre än dem, som vållat, att de
onödige föreläggandena expedierats och kommunicerats. — Om, oaktadt
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
hvad jag nu anfört, berörda anordning skulle finnas lämplig, får jag,
under oberopande af hvad jag erinrat vid § 6, hemställa, att gode männen
ålägges att uti förteckningarne öfver aflemnade räkningar införa jemväl
uppgifter om de omyndiges behållning i löst och fast och om den
Säkerhet, mot hvilken deras reda penningar äro utsatte.
9 §•
Justitierådet Östergren anförde: I fråga om det önskvärda deri, att
rätten såsom öfverförmyndare erhåller kännedom om storleken af de omyndiges
förmögenhet och om den säkerhet, mot hvilken deras reda penningar
äro utsatte, hänvisar jag till mitt yttrande vid § 6.
10 §.
Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Hernmarek instämde,
yttrade: Det nya stadgandet i denna paragraf om skyldighet för för
myndare
att hålla omyndiges värdehandlingar för gode män tillgänglige,
hvilket stadgande jag finner välgrundad!, gifver mig anledning ifrågasätta,
om det icke vore skäl att ytterligare skärpa kontrollen öfver förmyndareförvaltning
genom att gifva gode männen tillgång jemväl till
andra för en ordentlig granskning af aflemnade räkningar erforderlige
handlingar såsom bouppteckningar, arfskiftesinstrument och verifikationer
till utbetalningarne.
11 §•
Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden, Hernmarek och Östergren
förenade sig om följande yttrande: Då uttrycket vederhäftig, om
ock antaget i allmänna språkbruket, likväl vore till betydelsen allt för
obestämdt, anse vi nämnda ord böra undvikas derigenom att i mera
allmänna ordalag antydes förmyndares olämplighet att vidare förestå
förmynderskapet.
För den afvikelse från nu gällande förordnings lydelse, som förekommer
i senare punkten af första stycket, anse vi desto mindre skäl
förefinnas, som uttrycket »den omyndiges medel» möjligen kunde föranleda
stadgandets tillämpning icke allenast å medel, som hos förmyndaren
innestå, utan äfven å sådane, som äro utlånade.
Justitierådet Rabe utlät sig: Då det icke alltid bör anses nödigt
och understundom till och med kan vara omöjligt att till förmyndare
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
förordna någon, som har så stor förmögenhet att den utgör säkerhet
för omyndigs medel, och
då förslaget torde böra antagas hafva, likasom nu gällande förordning
af den 24 September 1861, till ändamål att gode männen skola utöfva
tillsyn å förmynderskap så vidt angår förmyndares förvaltning af
den omyndiges egendom, men ej att ingå i bedömande af hans lämplighet
i öfrigt att förmynderskapet förestå, samt den förmyndare, hvilken
rätteligen förvaltat sin myndlings egendom, icke lärer kunna anses vara
oskicklig att samma förvaltning fortfarande bestrida,
synes mig satsen: »eller att han ej är vederhäftig eller skicklig
att förmynderskapet förestå» böra utgå.
Justitierådet Ahlgren lemnade denna paragraf utan annan anmärkning,
än att han ansåg sig böra hemställa, huruvida icke i stället för
det i första stycket vid angifvande af omfånget utaf gode männens befogenhet
använda uttryck: »att han icke är vederhäftig eller skicklig att
förmynderskapet förestå» lämpligen kunde begagnas mera allmänna ordalag,
såsom »att sådana förhållanden äro för handen, att han ej vidare
må förmynderskapet förestå».
12 §.
Justitieråden Huss, von Segébaden och Hernmarch förenade sig om
följande yttrande: Enär den skyldighet att tillhandagå med erforderliga
upplysningar, som skulle åligga god man, torde blifva allt för betungande
derest densamma komme att utsträckas till anskaffande af andra
upplysningar, än dem som för gode mannen sjelf vore tillgängliga, anse
vi ifrågavarande stadgande böra affattas i sådana ordalag, som tydligen
utmärka, att gode mannens skyldighet i förevarande afseende vore inskränkt
till upplysningar af sistnämnda beskaffenhet.
Hvad angår senare momentet, anse vi, dels att förordnande af ifrågavarande
slag uttryckligen borde inskränkas till det fall, att fråga uppstått
om förmyndares entledigande och dels att då syftemålet med ett
dylikt förordnande syntes vara att i nyssnämnda fall den förordnade
skulle biträda öfverförmyndaren med att åstadkomma den närmare utredning,
som kunde vara erforderlig, men med en sådan uppfattning af
den förordnades ställning det icke läte förena sig att han, såsom af den
föreslagna redaktionen syntes framgå, skulle ega befogenhet att mot
rättens beslut fullfölja talan, ordalag borde väljas, som uttalade nämnda
syftemål och på samma gång utmärkte, att den förordnade icke egde
öfverklaga rättens beslut.
33
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Justitierådet Rabe yttrade: Enligt andra stycket i denna paragraf
skalle rätten ega förordna god man eller annan person att mot förmyndare
föra omyndigs talan, när rätten i anledning af gjord anmälan eller
eljest finner sådant nödigt. Men då den talan, som här afses, endast kan
gå ut på antingen annan förmyndares förordnande eller åläggande för
förmyndaren att lemna inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges
medel, och rätten eger sjelf affordra förmyndaren alla de upplysningar,
hvaraf rätten kan vara i behof för pröfningen af omförmälda
frågor, inser jag icke nödvändigheten eller lämpligheten att hvad dem
angår förordna god man eller annan person att mot förmyndaren föra
omyndigs talan, desto mindre, som jemlik! första stycket i förevarande
paragraf det skulle åligga god man att i hvad till hans befattning hörer
tillhandagå rätten eller domaren med erforderliga upplysningar. Kan
ej förmyndaren för rätten fullt nöjaktigt undanrödja befogenheten af eu
anmärkning mot hans förvaltning af den omyndiges egendom eller ådagalägga
att giltig anledning saknas att ålägga honom att lemna inteckning
eller annan säkerhet, bör rätten icke vidare kunna hysa till förmyndaren
det förtroende, att han må vid förmynderskapet bibehållas eller
utan lemnande af inteckning eller annan säkerhet fortfarande innehafva
myndlingens medel. På grund häraf och enär det ifrågavarande stadgandet,
om det blefve lag, synes mig möjligen kunna hafva till följd,
att rätten i tvifvelaktiga fall tillämpade detsamma hellre än att genast
förordna annan förmyndare eller ålägga förmyndaren att lemna inteckning
eller annan säkerhet till förekommande af fara att den omyn-»
diges egendom origtigt förvaltades eller kunde gå förlorad, hemställer
jag, att andra stycket i 12 § måtte utgå.
Justitierådet Östergren förenade sig i hvad anginge första stycket
af paragrafen med Justitieråden Huss, von Segebaden och Hernmarck
men i öfrigt med Justitierådet Rabe.
Ex protocollo
Otto Rooth.
5
Bill. till Rilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver justitie-departementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet
å Stockholms slott Lördagen den 12 Januari 1884,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Eyding,
von Krusenstjerna,
Justitieråden: Wretman,
Ahlgren.
l:o.
Departementschefen Statsrådet von Steyern föredrog i underdånighet
Högsta Domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver
justitie-departementsärenden för den 29 Juni 1883 dit remitterade förslag
till förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom.
Departementschefen anförde vidare: »Högsta Domstolens fleste ledamöter
anmärka vid § 1, att gällande stadganden i det ämne, hvarom
första stycket af denna paragraf handlade, skäligen icke gåfve anledning
till annan anmärkning än den, att föreskrift saknades rörande utöfvande
af förmynderskapsvårdnad i det fall, att den omyndiges fader vore okänd,
hvadan dessa stadganden med nu nämnda tillägg borde bibehållas.
För det ändamål, som förslagets 1 § afser att främja, eller att intet
förmynderskap skall lemnas utan domstols vårdnad, kan någon säkrare
35
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
regel ej uppställas än den, att, så snart domstolen förordnat en förmyndare,
samma domstol ock omedelbart öfvertager vårdnaden å förmynderskapet
och skyldigheten att anteckna detsamma i sin bok, samt
att vårdnaden sedermera ej får flyttas utan domstolens beslut. Lagens
nuvarande lydelse tillfredsställer ej dessa anspråk, dels emedan den för
vårdnadens öfvertagande af viss rätt uppställer fristående regler, hvilkas
öfverensstämmelse med reglerna om rättens behörighet att förordna förmyndare
möjligen kunna blifva tvist underkastade, dels emedan den
lemnar rum för den tolkning, att vårdnaden utan rättens beslut flyttas,
när fader, under det han utöfvar förmynderskapet, ombyter hemvist.
Af dessa skäl anser jag stadgandet i förslagets första punkt böra bibehållas
oförändradt.
Detta stadgande fordrar dock, såsom jag vid ett föregående tillfälleerinrat,
en komplettering för det fall att, jemlikt 20 kap. 1—4 §§ Årfdabalken,
fader, moder eller någon* af dem utsedd person eller skyldeman
till omyndig tillträdt förmynderskap utan rättens förordnande. Det föreslås
att i sådant fall vårdnaden skall ligga å den rätt, som det ålegat
att förordna förmyndare, derest sjelfskrifven förmyndare ej funnits. Ofvannämnda
ledamöter af Högsta Domstolen befara, att härigenom skulle
inom kretsen af de förmynderskap, som vore underkastade offentlig
kontroll, dragas jemväl den vårdnad, hvartill fader vore förbunden, äfven
der någon förvaltning af den beskaffenhet, förslaget afsåge, ej kunde
ifrågakomma, såsom i det fall att båda föräldrarna lefde och barnen icke
hade några egna tillgångar. Det kan visserligen icke förnekas, att ordalagen
i 20 kap. 1 § Ärfdabalken medgifva, att under benämningen förmynderskap
innefattas jemväl den vård en fader under ännu oupplöst
äktenskap egnar sina barn, utan att dessa hafva egna tillgångar, som
tarfva förvaltning. Men denna utsträckning af förmynderskapsbegreppet
är dock temligen främmande för den vanliga uppfattningen och har, sä
vidt jag kunnat erfara, aldrig gjort sig gällande vid tillämpningen af
1861 års förordning, ehuru äfven dennas 1 § är så redigerad, att den
kan omfatta antydda art af förmynderskap. Rättens kontroll öfver dylika
förmynderskap är för öfrigt faktiskt omöjlig, emedan lagstiftningen
ej lemnar rätten någon utväg att inhemta kännedom om deras tillvaro.
Jag kan derföre ej föreställa mig att något förtydligande af förslaget är
af nöden vare sig i denna paragraf eller i den sjette, vid hvilken samma
anmärkning inom Högsta Domstolen framställs.
Högsta Domstolens samtlige ledamöter hafva föreslagit den ändring
i andra stycket af § 1, att der skulle bestämdt angifvas de två fall, då
enligt domstolens mening vårdnaden å förmynderskap borde få flyttas
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
från en rätt till en annan. Jag tillstyrker, om ock med någon tvekan,
Eders Rongl. Maj:t att biträda detta förslag. Visserligen kunna andra
fall än de af Högsta Domstolen uppgifna tänkas, då det för förmyndaren
skulle vara synnerligen beqvämt, om vårdnaden flyttades, utan att derföre
kontrollen öfver hans förvaltning behöfde blifva mindre verksam.
Ett sådant fall har eu af Högsta Domstolens ledamöter anfört vid granskningen
af § 1. Det torde dock böra medgifvas, att sådana fall ej ofta
förekomma, och att å andra sidan möjligen en obegränsad rätt för domstolen
att afsåga sig vårdnaden af förmynderskap kunde någon gång
föranleda missbruk.
Derest den i 2 § omhandlade förmynderskapsbokens innehåll skulle
så utförligt beskrifvas som Högsta Domstolens fleste ledamöter föreslagit,
återstode ej någon anledning att förbehålla Konungen rätt att meddela
närmare bestämmelser i ämnet. Så till vida torde dock anmärkningen
ej sakna fog, att de ur förslaget uteslutna föreskrifterna kunna
anses vara af lika stor vigt som en eller annan af de i förslaget upptagna.
Då emellertid boken ingalunda är af den betydelse för allmänheten,
som t. ex. fastighetsböckerna, utan densamma endast har till
uppgift att för domaren underlätta utöfvandet af den honom åliggande
kontrollen öfver förmynderskap, torde, om endast denna uppgift antydes
i lagen, det kunna lemnas åt Konungen att meddela samtliga för ändamålet
nödiga föreskrifter.
All grund saknas måhända ej för den af några ledamöter i Högsta
Domstolen uttalade farhåga, att val af gode män skulle kunna genom
en eller annan valförrättares försummelse uraktlåtas. En föreskrift om
skyldighet för rätten eller domaren att anmäla sådant hos Konungens
Befallningshafvande samt för denna myndighet att, med anlitande af de
utvägar kommunalförfattningarna erbjuda, tillse det val förrättas, synes
derföre ej opåkallad.
Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva ogillat den afvikelse från
nu gällande förordnings lydelse, som förekommer i senare punkten af
11 §:ns första stycke, helst uttrycket: »den omyndiges medel» möjligen
kunde föranleda stadgandets tillämpning icke allenast å medel, som hos
förmyndaren innestode, utan äfven å sådana, som vore utlånade. En
sådan tillämpning har just varit ändamålet med den ändrade ordalydelsen.
Såsom allmän regel torde böra gälla, att förmyndaren är myndlingen
ansvarig lika val för de medel han utlånar till andra, som dem
han använder i egen rörelse. I rättens pligt att efter förmyndarens
hörande förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas ligger en trygghet
för förmyndaren att ej i oträngdt mål betungas med säkerhets anskaffande.
37
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
I 12 § föreslås, att rätten, der den i anledning af gjord anmälan,
eller eljest, finner nödigt, må förordna god man eller annan person att
mot förmyndare föra omyndigs talan. Tre af Högsta Domstolens ledamöter
anmärka, att förordnande af ifrågavarande slag uttryckligen borde
inskränkas till det fall, att fråga uppstått om förmyndares entledigande,
samt att, då syftemålet med ett dylikt förordnande syntes vara att i
nyssnämnda fall den förordnade skulle biträda öfverförmyndaren med
att åstadkomma den närmare utredning, som kunde vara erforderlig,
men med en sådan uppfattning af den förordnades ställning det icke
läte förena sig, att han, såsom af den föreslagna redaktionen syntes
framgå, skulle ega befogenhet att mot rättens beslut fullfölja talan,
ordalag borde väljas, som uttalade nämnda syftemål och på samma
gång utmärkte, att den förordnade icke egde öfverklaga rättens beslut.
Två andra ledamöter hafva ansett, att då rätten egde sjelf affordra förmyndaren
alla de upplysningar, hvaraf rätten kunde vara i behof för
pröfningen af den mot förmyndaren gjorda anmälan, samt enligt första
stycket i 12 § det skulle åligga god man att i hvad till hans befattning
hörde tillhandagå rätten eller domaren med erforderliga upplysningar,
andra stycket i samma paragraf kunde utgå.
1 den skrifvelse af den 8 April 1881, i hvilken Riksdagen begärde
en revision af lagstiftningen om tillsyn å förmyndares förvaltning af
omyndigs egendom, anfördes såsom eu af bristerna i denna lagstiftning,
att, då anmärkning mot af förmyndare afgifven årsräkning eller eljest
mot förmyndares vederhäftighet skulle af rätten pröfvas, hvarken god
man eller någon annan vore förpligtad att föra talan för den omyndige.
I flera af de yttranden, som af vederbörande domare afgifvits i detta
ärende, har den antydda bristen och behofvet af dess afhjelpande kraftigt
framhållits. Det erinras, hurusom rätten har svårt att pröfva behörigheten
af eu af god man gjord anmärkning, då hvarken gode mannen
eller någon annan är pligtig att uppträda inför rätten mot förmyndaren
och förebringa den bevisning, som må vara att tillgå. Det anföres exempel
derpå, huru omyndiges tillgångar förfaras genom saknaden af föreskrift
i detta hänseende. Såsom synnerligen anmärkningsvärdt framhålles,
att sedan underrätt på grund af sin kännedom om en förmyndares
person och ställning skilt honom från förmynderskapet eller förordnat
någon till hans medförmyndare, men förmyndaren i öfverrätt vunnit
ändring i beslutet, har god man förklarats enligt nu gällande lag icke
vara behörig att öfverklaga öfverrättens utslag hos Kong]. Maj:t. Dessa
och andra omständigheter göra det enligt mitt förmenande nödigt, att
i den nya lagen upptaga ett stadgande om rättighet för domstol
Bih. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 6
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
att i vigtiga fall förordna god man eller annan person att mot förmyndare
föra omyndigs talan, der så erfordras genom alla instanserna.
Det medgifves gerna, att i många, kanske de flesta, fall rättens på dess
egenskap af öfverförmyndare grundade pligt att sjelfmant tillgodose den
omyndiges bästa gör förordnande af ett särskildt rättegångsombud för
denne öfverflödigt. Men sådana fall kunna väl tänkas, då rättens öfverförmynderskap
vore för den omyndige en tunga, om det beröfvade
honom förmånen att genom särskildt ombud få sin talan vid rätten
utförd och få den pröfvad af högre rätt.
I fråga om de ändringar i förslaget, som icke blifvit här omförmälda,
åberopas de i Högsta Domstolen gjorda anmärkningar.
Jag hemställer underdånigst, att det sålunda i vissa delar ändrade
förslaget måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen
Riksdagen till antagande föreläggas».
Justitierådet Ahlgren åberopade sina vid förslagets granskning i
Högsta Domstolen gjorda anmärkningar i de delar, der förslaget ej blifvit
i enlighet med dessa anmärkningar ändradt.
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad föredragande
Departementschefen hemstält; och skulle i
följd häraf proposition till Riksdagen allåtas, af innehåll
bilagan litt. Å vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Tli. Wilh. Mahn.
Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1884.