Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
1
N:o 29.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående
fängelsestraff vid vatten och bröd jemte dermed sammanhang
egande författningar; gifven Stockholms slott den
21 Mars 1884.
Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i
ärendet hållna protokoll vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen
hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till:
l:o) Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående
fängelsestraff vid vatten och bröd;
2:o) Lag om ändring i 13 § strafflagen för krigsmakten den 7
Oktober 1881; samt
3:o) Förmaning angående ändring i bestämmelserna om verkställande
af fängelsestraff hvartill böter förvandlats.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Steyern.
Bill. till lliksd. Prof. 1884. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft.
1
2
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 29.
Förslag
till
Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid
vatten och bröd.
Härigenom förordnas, att 6, 10, 11, 12 och 13 §§ i 2 kapitlet
och 7 § i 4 kapitlet strafflagen samt 2 punkten i 11 § af förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 16 Februari 1864 skola erhålla följande förändrade lydelse:
Strafflag en.
2 kap.
6 §•
Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället
för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.
Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall,
än som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller
öfver två år.
Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.
10 §.
Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras
fulla gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse.
11 §•
Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 29.
v
mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot
böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags
fängelse mot tio riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet
ej må sättas öfver sextio dagar, så att
böter icke öfverstigande 5 rdr svara emot 3 dagars fängelse
deröfver |
till |
och |
med |
10 |
11 |
11 |
11 |
4 |
11 |
11 |
n |
ii |
ii |
ii |
20 |
11 |
11 |
11 |
5 n |
11 |
>1 |
ii |
ii |
ii |
ii |
30 |
11 |
11 |
11 |
0 rr |
11 |
11 |
ii |
ii |
ii |
ii |
40 |
11 |
11 |
11 |
7 |
V |
11 |
ii |
ii |
ii |
ii |
50 |
V |
11 |
11 |
8 |
11 |
11 |
och så |
vidare. |
12 §.
Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro;
varde den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på
sätt i 11 § sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff
förvandlad; vare den förvandling förfallen och förvandling af
samtliga böterna verkstäld, såsom nu nämndt är. Lag samma vare,
om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff,
hvartill böter efter 11 § förvandlade blifvit.
13 §.
Om förvandling af böter efter 11 eller 12 § förordne Konungens
Befallningshafvande, der ej för särskildt fall finnes annorlunda stadgadt.
4 kap.
7 §•
År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete
på viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras
fulla gäldande; då skall det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande
fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade
grunder, med öfriga straffet förenas.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Förordningen den 16 Februari 1864.
11 §•
2. att om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som
i 9 § omförmälas, är till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig till
böter eller viten, de der, om de ensamt varit ådömda, bort till fängelse
jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ i strafflagen förvandlas, det mot sistnämnda
böter och viten svarande fängelse skall med det öfriga fängelsestraffet
sammanläggas enligt 4 kap. af samma lag.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Oktober
1884.
De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, hvilka
före nämnde dag börjat verkställas, skola dock jemlikt derom meddelade
beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagde dag eller
senare till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling
ske med tillämpning af denna lag.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
5
Förslag
till
Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 13 § i Strafflagen för krigsmakten den
7 Oktober 1881 skall erhålla följande förändrade lydelse:
13 §.
Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år,
som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7 eller 10 kap. af
denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller
såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, der så
kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.
Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under a), b)
eller d) i 2 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot
allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
Oktober 1884.
6
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition 29.
Förslag
till
Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff,
hvartill böter förvandlats.
Med ändring af livad förordningen angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December 1857 innehåller,
stridande mot här nedan meddelade bestämmelser, förordnas, att fånge,
som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats, ej
må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver
hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig
verkställa tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes; skolande hvad sålunda
stadgas ej eg a tillämpning, då förvandlingsstraffet sammanlägges med
annat fängelsestraff.
Denna förordning skall lända till efterlefnad från och med den
1 Oktober 1884, dock att förvandlingsstraff af fängelse, som före nämnda
dag begynt verkställas, skall enligt dittills gällande bestämmelser fullbordas.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.
7
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms
slott den 30 Januari 1884,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
IIochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Ryding,
von Krusenstjerna.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet
Riksdagens skrifvelse den 4 April 1883 angående upphörande
af vatten- och brödstraffet jemte fångvårdsstyrelsens deröfver afgifna
underdåniga utlåtande.
Departementschefen anförde vidare:
“Den 23 Januari 1880 föredrog dåvarande Chefen för Justitiedepartementet,
Statsrådet Almqvist, inför Eders Kongl. Maj:t ett inom
Justitiedepartementet uppgjordt förslag till förordning om afskaffande
af vatten- och brödstraffet. Han åberopade såsom stöd för sitt förslag,
hurusom vid detta ärendes behandling vid flera af de senast förflutna
Riksdagarna erinrats, att fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff
utdömts redan af Lagkomitén, som dock bibehöll detsamma
såsom en svårare art af fängelse, hvilket kunde omedelbart
ådömas; att Högsta Domstolen vid granskning af Lagkomiténs förslag
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
uttalade sig för afskaffande af detta straff, ock att denna åsigt äfven
gjorde sig gällande hos Lagberedningarna; samt att såsom skäl för
straffets afskaffande framhållits inkonseqvensen deraf, att ehuru böter
utgjorde den lindrigaste i lag bestämda straffarten och jemförelsevis
större förbrytelser bestraffades med enkelt fängelse, skulle likväl böter,
vid bristande tillgång till deras gäldande, förvandlas till fängelse vid
vatten och bröd, som icke allenast vore ett svårare straff än enkelt
fängelse, utan äfven i följd af sin fysiskt affliktiva egenskap ansetts
icke böra såsom omedelbar straffart i lagen bibehållas. Då de kroppsligt
affliktiva straffen blifvit i allmänhet förkastade så väl i Sverige
som i andra civiliserade folks lagstiftningar, ansåg Departementschefen,
vid betraktande jemväl af hvad hos Lagkomitéerna, Högsta Domstolen
och Riksdagen förekommit, det kunna slutas, att hvarken från den
juridiska vetenskapens synpunkt eller eljest någon invändning skulle
göras mot borttagande af ifrågavarande, det enda till omförmälda kategori
i viss mån hänförliga straff, som ännu i vår lag qvarstode, så framt
det skäl kunde undanrödjas, som för nödvändigheten att bibehålla
fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff blifvit anfördt,
nemligen att utrymme i fängelserna saknades för verkställande af det
betydligt längre enkla fängelsestraff, som antagits böra sättas i stället.
Det borde då tillses, om fängelse vid vatten och bröd ej lämpligen
kunde ersättas med enkelt fängelse under kortare tid än hittills varit
föreslaget. Efter Departementschefens öfvertygelse borde och måste
man frångå den i lag nu gällande bestämningen att vid böters öfvergång
till enkelt fängelse detta skulle sättas till tre gånger så långtid
som för fängelse vid vatten och bröd vore stadgad. Ty böters
förvandling till så långvarigt fängelse som nyss nämndes medförde,
oafsedt fängelsernas otillräcklighet, för den sakfälde ett lidande, som
åtminstone i fråga om de ringaste förselserna och vid förvandling af
de lägsta bötesbeloppen måste ofta och hvad särskildt anginge den,
hvilken hade i dagligt arbete enda utvägen att uppehålla sig och de
sina, vara svårare än det nu mot böterna svarande kortare fängelset
vid vatten och bröd.
Enligt det förslag, som på dessa grunder utarbetats, skulle för
de vid bötesförvandling oftast förekommande lägsta talen af tre och
fyra dagar förvandlingen ske helt och hållet i öfverensstämmelse med
hvad nu gälde för fängelse vid vatten och bröd, hvilket under dessa
första dagar ej betraktades väsendtligt svårare än enkelt fängelse, men
derefter skulle mot hvarje dags fängelse svara mot tio kronor i böter,
intill det nu antagna högsta talet af sextio dagar, sålunda att
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
böter |
till |
och |
med |
15 |
kronor |
skulle |
svara |
mot |
3 dagars |
fång- |
deröfver |
ii |
11 |
11 |
20 |
11 |
ii |
ii |
ii |
4 „ |
ii |
30 |
5 |
|||||||||
ii |
ii |
11 |
11 |
11 |
ii |
ii |
ii |
° ii |
ii |
|
11 |
ii |
11 |
11 |
40 |
11 |
ii |
ii |
ii |
6 » |
ii |
och så vidare.
Vid föredragning i Högsta Domstolen af detta förslag yttrade sig
ingen af Domstolens ledamöter i princip emot vatten- och brödstraffets
afskaffande, men de fleste afstyrkte antagande af det då föreliggande
förslaget. Fyra ledamöter anmärkte, att med afseende på det stora
antal personer, som årligen dömdes för fylleri, hvarför straffet vore
böter högst 20 kronor, det utan fara för misstag kunde antagas, att
de hvilka fäldes till icke högre böter än 15—20 kronor, men ej förmådde
gälda dessa böter, hufvudsakligen utgjordes af lättjefulla eller
oordentliga, i ekonomiskt hänseende nästan alldeles utblottade personer.
Om dessa, då de ej erlade böterna, komme att hållas i vanligt fängelse
i endast tre eller fyra dagar, kunde förvandlingsstraffet icke antagas
för dem innefatta något afskräckande, i det de under de få dagar, då
friheten vore dem betagen, erhölle, utom andra förmåner, mycket bättre
föda, än om de befunne sig på fri fot, samt tillika, enär arbetstvång
ej vore med frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig
åt lättja. Med skäl kunde befaras, att förvandlingsstraffet, långt ifrån
att leda till minskning af lagöfverträdelser eller hos de bötfälda framkalla
någon benägenhet och något sträfvande att söka betala ådömda
böter, skulle hafva en motsatt verkan, dervid tillökningen i statens
fångvårdskostnader ingalunda blefve den mest betänkliga följden.
Fängelsestraffet vore i öfrigt i de flesta fall kortare än det bort bestämmas,
på det att ej fängelset vid jemförelse med bötesstraffet skulle
anses lindrigare än detta och den brottsliga af sådan anledning frestas
att på allt möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få undergå
förvandlingsstraff. En ledamot framhöll ännu uttryckligare och utförligare
att fängelse på det sätt det nu tillämpades inom rikets straffanstalter
ej kunde användas såsom lämpligt förvandlingsstraff, utan att
en längre strafftid stadgades, och att det vore en brist i vårt straffsystem,
att ett mellanting mellan straffarbete och enkelt fängelse der
saknades. Samtlige dessa ledamöter ansågo i öfrigt den föreslagna
förvandlingstariffen ej stå i full öfverenstämmelse med det till grund
för 1864 års strafflag lagda system af straff eller med de på åtskilliga
ställen i lagen stadgade minimi- och maximibelopp af böter.
Två ledamöter tillstyrkte i hufvudsak förslaget, men anmärkte
att förvandlingstariffen var för lång, dervid särskild! erinrades, att för
Bih. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
vissa bötesbelopp mellan 20 och 80 kronor det enkla fängelset till och
med skulle blifva kortare än vatten- och brödstraffet. Dessa ledamöter
föreslogo derföre hvar sin särskilda förvandliugstariff. Enligt den ena
skulle
böter icke öfverstigande 5 kronor svara mot 3 dagars fängelse
deröfver „ „
ii ii 11
ii ii ii
ii 11 ii
V ^ 11 11
och så vidare, 1 dag för hvarje tio kronors böter, dock ej öfver 60
dagar. Den andra tariffen satte lägsta fängelsetiden till 5 dagar och
innehöll i öfrig!, att hvarje dags fängelse skulle under de första 20
dagarna svara mot fem, under de andra 20 dagarna mot tio och under
de derpå följande högst 20 dagarna mot femton kronor.
Såväl med anledning af dessa inom Högsta Domstolen gjorda
anmärkningar mot förslaget, som förnämligast derföre, att det under
de närmast följande åren tillväxande antalet fångar lade hinder i vägen
för tillämpningen af hvarje lagstiftning, som ökade antalet bestraffningsdagar,
har någon vidare åtgärd hittills icke blifvit i ärendet vidtagen.
10 |
''? |
11 |
11 |
4 |
11 |
11 |
15 |
11 |
11 |
11 |
5 |
11 |
11 |
20 |
91 |
11 |
11 |
6 |
11 |
11 |
30 |
11 |
11 |
11 |
7 |
11 |
11 |
40 |
11 |
11 |
11 |
8 |
11 |
11 |
I den skrifvelse af den 4 April nästlidet år, jag nu för Eders
Kongl. Maj:t anmält, har Riksdagen, med förmälan, att i anledning af
gjord framställning om vatten- och brödstraffets afskaffande, Riksdagen,
enär ännu alltjemt bristande utrymme i cellfängelserna torde utgöra
hinder för ett omedelbart genomförande af denna af båda statsmakterna
önskade reform i vårt straffväsende, ansett sig icke kunna för
närvarande lemna bifall till en sådan framställning; men då Riksdagen
fortfarande, liksom tillförene, funne nämnda straffart olämplig, anhöll
Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t, så snart utrymmet i rikets cellfängelser
medgåfve, att straff af fängelse vid vatten och bröd kunde
utbytas mot enkelt fängelsestraff, ville för Riksdagen framlägga förslag
till lagändringar, hvarigenom all tillämpning af fängelse vid vatten
och bröd måtte för framtiden upphöra.
öfver denna framställning infordrades utlåtande från Fångvårdsstyrelsen,
som tillika anmodades meddela utredning, dels huruvida med
hänsyn till utrymmet i fängelserna hinder numera kunde anses möta
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
för utbyte af fängelse vid vatten och bröd mot annat fängelse, ej blott
efter den i Högsta Domstolen granskade utan ock efter de två särskilda
af ledamöter i Högsta Domstolen föreslagna förvandlingsgrunder,
dels på hvilka orter och i hvilken omfattning utvidgning af befintliga
fängelsebyggnader i sådant fall skulle erfordras, dels huruvida det ansåges
lämpligt att förvandlingsstraffet med hänsyn till den korta tid,
som kunde tillmätas detsamma, skärptes på annat sätt än genom kostens
bestämmande till vatten och bröd. Derjemte begärdes en ungefärlig
beräkning å det belopp, hvarmed i händelse af lagförändringens genomförande
statens kostnad för förvandlingsstraffets verkställande kunde
komma att ökas, under förutsättning att deras antal, som underginge
samma straff, förblefve oförändradt.
I sitt med anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande har Fångvårdsstyrelsen
erinrat, att de flesta bestraffningar vid vatten och bröd
stannade vid 3 eller 4 dagar; att öfvervägande antalet deraf förekomme
vid några få fängelser; att verkställighet af förvandlingsstraffen
egde rum företrädesvis å vissa tider af året eller under höst- och vårmånaderna;
att oaktadt årligen inom riket förekomme mer än 50,000
domstols- och myndighetsbeslut, hvarigenom personer blifvit fälda till
böter eller viten, likväl allenast 9 till 10,000 fall årligen inträffat, då
böter aftjenats med vatten och bröd, hvilket antal dock under de senare
åren något ökats; samt att det, i händelse vatten- och brödstraffet
utbyttes mot allenast fängelse, kunde inträffa att hos mängden bötfälde
icke visade sig lika bemödande som nu att anskaffa medel till
böternas gäldande. Särskild! med afseende på sistnämnda omständighet
saknades tillräcklig grund för beräkning af det behof af cellutrymme
inom rikets fängelser, som efter lagförändringens genomförande
skulle uppstå. Beräkningen kunde ske endast så, att antalet
straffdagar ökades efter den olika skala, som vid förvandlingen kunde
antagas blifva gällande.
Enligt en vid Fångvårdsstyrelsens yttrande fogad tabell, grundad
på förhållandena under år 1882, utgjorde antalet af dem, hvilka
nämnda år undergingo vatten- och brödstraff, 10,392 och deras straffdagar
tillsammans 47,134. Straffdagarnas antal skulle, om böterna förvandlats
efter det i Högsta Domstolen granskade förslag, uppgått till
46,981, samt efter de af ledamöter i Högsta Domstolen uppgjorda förslag
till respektive 61,544 och 67,913. I de begge sista fallen, hvilka
medförde en ökning af 30 till 45 proc. af straffdagarnas antal, skulle
ett ganska betydligt ökadt cellutrymme vid flera fängelser enligt Fångvårdsstyrelsens
mening tagas i anspråk. Styrelsen, som emellertid ansett
den föreslagna tillökningen i strafftiden icke göra bestraffningen
12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
väsentligen mer afskräckande, har uppgjort och förordat en särskild
förvandlingstariff, som bestämmer fängelsestraffet för böter af högst
20 kronor till 4 dagar, men i öfrigt i allo öfverensstämmer med det i
Högsta Domstolen granskade förslaget. En sådan förvandlingsskala,
hvarigenom bestraffningsdagarnas antal år 1882 skulle utgjort 52,836
eller ökats med 5,702, skulle, enligt hvad Fångvårdsstyrelsen anför,
under förutsättning att böter äfven vid förändradt förvandlingsstraff
gäldades i lika mån som tillförene, genom anlitande af några vissa
städers fäugelser och andra åtgärder tills vidare kunna bringas i verkställighet,
intill dess erforderliga byggnadsarbeten hunne vidtagas.
Till närmare upplysning om utrymmet inom de fängelser, der
förvandlingsstraff verkställes, har Fångvårdsstyrelsen låtit sitt yttrande
åtföljas af en tabell, utvisande antalet fångar och särskildt vatten- och
brödfångar vid dessa fängelser under år 1882. Man inhemtar af denna
sammanställning, att om ock fängelselokalerna i allmänhet varit tillräckliga
att rymma äfven det högsta antal fångar, som der samtidigt
förvarats, har dock vid vissa fängelser ett motsatt förhållande egt rum.
Så har det högsta antalet cellfångar öfverstigit antalet celler med 18
vid Stockholms stads ransakningsfängelse, 2 vid Linköpings länsfängelse,
10 vid Norrköpings kronohäkte, 28 vid Malmö länsfängelse, 4
vid Engelholms och 1 vid Landskrona kronohäkte, 21 vid Göteborgs,
4 vid Falu och 6 vid Gefle länsfängelse, 7 vid Hudiksvalls kronohäkte,
5 vid Hernösands, 6 vid Östersunds, 6 vid Umeå och 4 vid
Luleå länsfängelse, samt 6 vid Lycksele och 11 vid Haparanda kronohäkte.
Vid dessa fängelser, utom Norrköpings, Göteborgs och Haparanda,
har dock medeltalet fångar understigit cellernas antal och
öfverskottet vid nämnda 3 fängelser har varit endast respektive 1, 4
och 6. Vid alla dessa fängelser skulle emellertid åtminstone vissa
tider en förhöjd tariff för förvandling af böter till fängelse verka menligt.
Men Fångvårdsstyrelsen har det oaktadt ej ifrågasatt att utvidga
dem alla. Dels af Fångvårdsstyrelsens yttrande, dels af uppgifterna i
tabellen kan nemligen inhemtas, att Linköpings, Norrköpings, Malmö
och Göteborgs fängelser skulle genom den, såsom det är att hoppas,
snart förestående åtgärden att från cellfängelserna förflytta de till allmänt
arbete dömda, som nu i brist på arbetsanstalter der förvaras,
vinna stor lättnad, och hvad de två sistnämnda fängelserna äfvensom
Landskrona beträffar, finnes utväg att åtminstone tillfälligtvis anlita de
närbelägna straffängelselokalerna. Bristen vid Falu, Gefle och Hudiksvalls
häkten skulle afhjelpas genom den redan beslutade utvidgningen
af Gefle cellfängelse och anläggningen af ett häkte vid Bollnäs. Svårare
är att finna dylika utvägar för de i Östersund, Hernösand och
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
orterna norr derom anlagda fängelser, med afseende på transporternas
längd. Särskildt för afledande af det starka tilloppet i Haparanda
fängelse säger sig Fångvårdsstyrelsen vara betänkt på afgifvande af
förslag till anläggande af ett kronohäkte i Pajala. Fångvårdsstyrelsen
har ej antydt någon åtgärd för afhjelpande af trängseln i de öfriga
norrländska fängelserna. Antagligen skulle den ganska obetydliga
tillökning i utrymme, som der erfordras, kunna beredas genom en för
tillfället förändrad inredning eller genom tillbyggnad af det ringa omfång,
att den kan bestridas af fångvårdsanslaget utan dettas öfverskridande.
Svårast ställer sig förhållandet i afseende på Stockholm. Fångvårdsstyrelsen
yttrar härom, att stadens ransakningsfängelse, der förvandlingsstraff
nu underginges, vore uppfördt till hufvudsakligaste
delen för kommunens medel och afsedt för stadens ransaknings- och
polisfångar samt innehölle 147 celler jemte reservrum; men fångantalet
hade någon gång uppgått ända till 165 och högsta antalet vatten- och
brödfångar på en dag hade varit 59. Att dessa vatten- och brödfångar
fått aftjena straffet i stadens ransakningsfängelse grundade sig
icke på någon statens rättighet utan endast på ett tyst medgifvande
af vederbörande myndighet, sedan Kongl. Maj:t genom nådigt Bref
den 9 Februari 1856 efter kommunalmyndighetens hörande afslagit en
af styrelsen gjord framställning, att sagda straff måtte i nämnda fängelse
få aftjenas. Skulle nu bestraffningsdagarna i någon nämnvärd
mån ökas, vore det antagligt, att den utväg, som hittills stått staten
öppen att för sådant ändamål få begagna ransakningsfängelset i Stockholm,
skulle upphöra, och att staten blefve nödsakad att der uppföra
ett nytt fängelse, hvilket med afseende derå att nuvarande kronohäktet
å Långholmen för sitt ändamål redan vore alldeles otillräckligt, torde
böra beräknas till omkring 100 celler. Den kostnad, som i första rummet
skulle påkallas i följd af en förändrad förvandlingsgrund för böter,
vore alltså för uppförande af en fängelsebyggnad i Stockholm.
I fråga om ändamålsenligheten att skärpa fängelsestraffet, då det
användes vid förvandling af böter, har Fångvårdsstyrelsen hemstält,
att fången måtte underkastas skyldighet att verkställa arbete, hvarpå
tillgång funnes; att han ej finge förskaffa sig eller mottaga underhåll
eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås; samt att
han ej finge utan vederbörandes tillåtelse mottaga besök af andratpersoner
än fängelsets tjensteman. Denna mening delades dock ej af
byråcheferna i Fångvårdsstyrelsen, hvilka ansett den föreslagna skärpningen
af straffet ej böra ega rum, då i sådant fall den inkonseqvensen
skulle komma att qvarstå, som just utgjort anledningen till den ifråga
-
14
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.
satta lagförändringen, att nämligen, ehuru böter utgjorde den lindrigaste
i lag bestämda straffart och jemförelsevis större förbrytelser bestraffades
med enkelt fängelse, böter likväl vid bristande tillgång förvandlades
till en strängare straffart, fängelse vid vatten och bröd.
Vidkommande slutligen den ökade årliga kostnad, som skulle
blifva en följd af lagförändringens genomförande, upplyser Styrelsen,,
att utspisningskostnaden för vatten- och brödfångar under år 1882
uppgått till ........................................................................... kronor 7,763: io,
att den skulle för samma antal fängelsefångar uppgå enligt
det i Högsta Domstolen granskade förslaget till ,, 16,002: 76,
enligt de af ledamöter i Högsta Domstolen uppgjorda
förslag till...................................................................... „ 20,891: 96
eller........................................................................................... ,, 23,191: 87
samt enligt det i Styrelsen uppgjorda till omkring ... „ 18,000: —
Mot afskaffande af fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff
har ingen af de i ärendet hörde yttrat sig, men deremot hafva
meningarna varit ganska delade beträffande omfattningen och beskaffenheten
af det fängelsestraff, som bör träda i stället. Alla synas ense
derom, att det nya förvandlingsstraffet bör vara lika kraftigt till sin
verkan som vatten- och brödstraffet, *gå att ej förändringen medför den
påföljd, att en större del af de till böter dömde, än hittills, söker undandraga
sig böternas gäldande för att i stället undergå förvandlingsstraffet,
hvarigenom icke blott statens årliga utgifter för fångunderhållet
öfver höfvan ökas, utan äfven betydliga kostnader tagas i anspråk för
utvidgning af fängelserna. Redan af hänsyn härtill måste tanken på
förvandlingsstraffets skärpande genom någon väsentligare tillökning af
strafftidens längd öfvergifvas. Derför talar ock den mer och mer allmänt
omfattade åsigt, att en förvandling, som närmar sig till den i nu
gällande lag stadgade grund af tre dagars fängelse mot en dags fängelse
vid vatten och bröd, är i synnerhet i fråga om de lägre bötesbeloppen
ganska obillig mot dem, som behöfva med dagligt arbete bidraga
till de sinas försörjning. Det återstår således endast att höja
verkan af fängelsestraffet genom sådana medel, som tillåta dess bibehållande
vid ungefär samma längd som vatten- och brödstraffet, men
sakna dettas kroppsligt affliktiva karaktär. Såsom ett sådant medel
erbjuder sig närmast förbud för den, som undergår förvandlingsstraffet,
att bereda sig eller mottaga bättre kost och större beqvämlighet i
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
öfrig!, än i fängelset vanligen bestås. Denna skärpning är desto mer
påkallad, som man bör kunna fordra, att den, som kan skaffa utvägar
att förbättra sin belägenhet inom fängelset, i främsta rummet använder
de tillgångar, hvilka stå honom till buds, att betala böterna. Emellertid
torde endast ett fåtal förvandlingsfångar vara i den ställning, att
ett dylikt förbud för dem innebär någon försakelse. Verksammare för
flertalet och i synnerhet för det stora antal, som utom fängelset tillbringar
sitt lif i sysslolöshet och lättja, vore föreskriften att fången
skulle förrätta Renligt arbete, der tillgång derpå funnes. För min del
finner jag ingen synnerlig betänklighet vid att tillstyrka detta, om det
ock vid vissa fängelser torde blifva svårt att för fångarna anskaffa
lämpligt arbete. Den anmärkning om bristande konseqvens, som rigtats
mot eu sådan anordning, synes mig sakna fog. Inkonseqvent kan
det kallas, att sedan man med hänsyn till ett straffs kroppsligt affliktiva
natur utdömt detsamma såsom direkt påföljd för såväl gröfre som
ringare förbrytelser, dock behålla det såsom förvandlingsstraff för böter.
Men om man för att i fångens eget intresse kunna i möjligaste mån
nedsätta strafftiden skärper straffet på ett sätt, som hvarken innebär
något för fången nedsättande eller för hans helsa menligt, samt skärpningen
i öfrigt ej är svårare, än att straffet, åtminstone så länge det
motsvarar lägre bötesbelopp, i stränghet långt understiger lägsta fängelsestraffet,
kan jag ej finna att häri ligger någon inkonseqvens.
Det bör i öfrigt anmärkas, att straffet, äfven med de skärpningar
jag nu ifrågasatt, icke sammanfaller med vanligt straffarbete. Den som
undergår förvandlingsstraff skulle få använda egna kläder samt ej vara
underkastad de inskränkningar i rättigheten att mottaga besök och i
allmänhet att meddela sig med personer utom fängelset, hvilka åläggas
straffången. Sammanlägges förvandlingsstraffet med annat fängelsestraff
och ökas följaktligen fängelsetidens längd, böra skärpningarna
försvinna.
Under förutsättning att det fängelsestraff, som skulle utgöra förvandlingsstraff
för böter, sålunda skärpes, bör något hinder ej möta att
i hufvudsak följa den i Högsta Domstolen granskade förvandlingstariffen,
dock med den förändring, att lägsta fängelsetiden, 3 dagar,
motsvarar endast lägsta bötesbeloppet, fem kronor, hvarefter fängelsetiden
ökas till 4 dagar för böter till och med tio kronor och derefter
med en dag för hvarje tiotal af kronor. Man undgår derigenom den
anmärkningen, att antalet fängelsedagar i vissa fall skulle understiga
det nu bestämda antalet vatten- och bröddagar. Hvad särskildt angår
lägsta fängelsetidens bestämmande till tre dagar eller lika med hvad
som nu gäller för fängelse vid vatten och bröd, må erinras att för så
16
Rongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.
kort tid dessa begge straff ej torde mycket skilja sig från hvarandra i
stränghet, och att i alla händelser de tre dagarna motsvara endast 5
kronors böter eller derunder, i stället för att nu tre dagars fängelse
vid vatten och bröd svara mot ända till 15 kronors böter.
För år 1882 skulle enligt den af mig nu föreslagna förvandlingsgrund
antalet straffdagar hafva varit 57,012, motsvarande en tillökning
i nuvarande antalet af 9,878 och i det antal, som skulle uppkomma
enligt Fångvårdsstyrelsens förslag, af 4,176. Denna tillökning skulle
dock, enligt hvad jag inhemtat, icke i och för sig medföra nödvändighet
att på något enda ställe utvidga fängelselokalerna, der ej en sådan
nödvändighet förefinnes redan af annan anledning. I detta hänseende
tillåter jag mig erinra, att Fångvårdsstyrelsen visserligen ansett de nya
förvandlingsstraffen enligt styrelsens förslag kunna bringas till verkställighet,
men dock endast tills vidare, intill dess erforderliga byggnadsarbeten
hunnit vidtagas. De arbeten, hvarpå Fångvårdsstyrelsen här
syftar, äro nya fängelser i Stockholm och i Norrbottens län, som dock
äro nödiga, hvilken utgång än må förestå vatten- och brödfrågan.
Emellertid synes det mig uppenbart, att i dessa begge orter icke någon
tillökning i fångantalet bör genom lagstiftningens åtgärd föranledas
utan att tillika fängelseutrymmet ökas. Visserligen har Riksdagen begärt
vatten- och bröd straffets afskaffande först när utrymmet i fängelserna
det medger; men då denna tidpunkt, hvad Stockholms och Haparanda
fängelser angår, aldrig lärer inträffa utan fängelsernas utvidgning,
torde Eders Kong!. Maj:t finna nödvändigheten deraf, att byggnadsfrågan
afgöres åtminstone samtidigt med lagstiftningsfrågan.
Utom de ändringar i Strafflagen med tillhörande promulgationslag
samt i författningen om verkställighet af fängelsestraff, hvilka för
vatten- och brödstraffets afskaffande erfordras, torde det vara lämpligt
att i sammanhang dermed ändra 13 § i Strafflagen för krigsmakten,
som handlar om verkställighet bland annat af nämnda straff, när det
i öfverensstämmelse med stadgandena i allmän lag ålägges.
På grund häraf hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes
dels för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler infordra
Högsta Domstolens yttrande öfver de vid detta protokoll fogade förslag
till
l:o) Lag om upphäfvande af Strafflagens stadganden angående
fängelsestraff vid vatten och bröd;
2:o) Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7
Oktober 1881 samt
3:o) Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande
af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats;
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
dels anbefalla Fångvårdsstyrelsen att inkomma med fullständig
utredning af det behof af ökadt utrymme vid cellfängelserna i Stockholm
och i Haparanda, som må förefinnas, samt tillika ingifva ritningar
och kostnadsförslag till de byggnader, som i anledning häraf må erfordras.
Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen på tillstyrkan af Statsrådets
öfriga ledamöter i nåder bifalla.
Ex protocollo
Otto Rooth.
BIL till Rilcsd. Prat. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 20 Bäft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Förslag
till
Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid
vatten och bröd.
Härigenom förordnas, att 6, 10, 11, 12 och 13 §§ i 2 kapitlet
och 7 § i 4 kapitlet strafflagen samt 2 punkten i 11 § af förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 16 Februari 1864 skola erhålla följande förändrade lydelse:
Strafflagen.
2 kap.
6 §•
Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället
för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.
Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall,
än som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver
två år.
Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.
10 §.
Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras fulla
gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse.
Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 29.
19
11 §•
Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse
mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse
mot böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande
dags fängelse mot tio riksdalers böter, dock med iakttagande, att
fängelsestraffet ej må sättas öfver sextio dagar, så att
böter icke öfverstigande 5 rdr svara emot 3 dagars fängelse
deröfver till och |
med |
10 |
11 |
11 |
11 |
4 |
11 |
11 |
|
11 |
11 11 |
ii |
20 |
11 |
11 |
11 |
5 |
11 |
11 |
11 |
11 11 |
ii |
30 |
11 |
11 |
11 |
6 |
11 |
11 |
11 |
11 11 |
ii |
40 |
11 |
11 |
11 |
7 |
11 |
11 |
11 |
. ” ” |
ii |
50 |
11 |
11 |
11 |
8 |
11 |
11 |
och så |
vidare. |
||||||||
12 |
§• |
Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro;
varde den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på
sätt i 11 § sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff''
förvandlad; vare den förvandling förfallen och förvandling af
samtliga böterna verkstäld, såsom nu nämndt är. Lag samma vare,
om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff,
hvartill böter efter 11 § förvandlade blifvit.
13 §.
Om förvandling af böter efter 11 eller 12 § förordne Konungens
Befallningshafvande, der ej för särskild! fall finnes annorlunda stadgadt.
4 kap.
7 §•
År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete
på viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
fidla gäldande; då skall det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande
fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade
grunder, med öfriga straffet förenas.
Förordningen den 16 Februari 1864.
11 §•
2. att om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som
i 9 § omförmälas, är till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig till
böter eller viten, de der, om de ensamt varit ådömda, bort till fängelse
jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ i strafflagen förvandlas, det mot sistnämnda
böter och viten svarande fängelse skall med det öfriga fängelsestraffet
sammanläggas enligt 4 kap. af samma lag.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
Oktober 1884.
De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, hvilka
förenämnde dag börjat verkställas, skola dock jemlikt derom meddelade
beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagde dag eller
senare till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling
ske med tillämpning af denna lag.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.
21
Förslag
till
Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 13 § i Strafflagen för krigsmakten den
7 Oktober 1881 skall erhålla följande förändrade lydelse:
13 §.
Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år,
som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7 eller 10 kap. af denna
lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom
förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, der så kan ske,
straffet verkställas i militärhäkte.
Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under a), b)
eller d) i 2 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot
allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
Oktober 1884.
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Förslag
till
Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff,
hvartill böter förvandlats.
Med ändring af hvad förordningen angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December 1857 innehåller,
stridande mot här nedan meddelade bestämmelser förordnas, att fånge,
som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats, ej
må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver
hvad honom vid strafifinrättningeu bestås; samt att han är skyldig verkställa
Renligt arbete, hvarpå tillgång finnes; skolande hvad sålunda
stadgas ej ega tillämpning, då förvandlingsstraffet sammanlägges med
annat fängelsestraff.
Denna förordning skall lända till efterlefnad från och med den
1 Oktober 1884, dock att förvandlingsstrafif af fängelse, som före nämnda
dag begynt verkställas, skall enligt dittills gällande bestämmelser
fullbordas.
Kong!,. Maj:ts Nåd. Propositin N:o 29.
23
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Ma.j:ts
Högsta Domstol Onsdagen den 13 Februari 1884.
P ■ '' ; 1 '' • ■;; ri*- ■'' ''0,''ii-i 1!m ;■ fn in
Andra rimmet.
N är varande:
Justitieråden Wketman,
Rabe,
von Segebaden,
Hernmaeck,
Weubeeg,
Ahlgren,
Annerstedt.
Tillförordnade byråchefen, revisionssekreteraren Lilienberg föredrog
i underdånighet:
Note ur protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 30 nästlidne Januari, hvarmedelst,
för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta
Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedepartementet
utarbetade förslag, nemligen:
l:o. Förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden
angående fängelsestraff vid vatten och bröd;
2:o. Förslag till lag om ändring i 13 § strafflagen för krigsmakten
den 7 Oktober 1881 samt
3:o. Förslag till förordning angående ändring i bestämmelserna
om verkställande af fängelsestraff hvartill böter förvandlats; varande
berörda förslag bilagda detta protokoll.
24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.
Justitieråden Wretman och Ahlgren lemnade förevarande förslag
utan anmärkning.
Justitierådet Hernmarck anförde: Vid slutlig behandling inom
Högsta Domstolen den 5 April 1880 af ett inom Justitiedepartementet
utarbetadt, med det nu föredragna i hufvudsakliga delar öfverensstämmande
förslag till vatten- och brödstraffets upphörande såsom förvandlingsstraff
och dess utbytande mot enkelt fängelse, ansåg jag mig i
afseende å den föreslagna förvandlingsgrunden, enligt hvilken hvarje
dags fängelse skulle under de fyra första dagarna svara mot fem och
under de följande dagarne mot tio kronor, dock med iakttagande att
fängelsestraffet ej finge sättas under tre och ej öfver sextio dagar, böra
anmärka, att efter denna grund straffet i allmänhet blefvq väl lindrigt
och att det derföre vore att befara att, om förslaget upphöjdes till lag,
flertalet bötfälde skulle komma att finna förvandlingsstraffet så föga
afskräckande, att de hellre underkastade sig detsamma än den ekonomiska
förlust, som genom böternas erläggande blefve dem tillskyndad,
hvaraf följden måste blifva ökadt fångantal och ökade kostnader för
statsverket. Utgående från den åsigten att förvandlinsstraffet borde i
allmänhet och företrädesvis för de oftast förekommande mindre bötesbeloppen
blifva strängare än förslaget innehölle, trodde jag att, i likhet
med hvad af lagberedningen föreslogs, tiden för detta straff ej
borde sättas under fem dagar; och syntes i öfrigt en väl afpassad
proportion mellan bötesbeloppet och fängelsetiden komma att ega rum,
om det blefve stadgadt, att hvarje dags fängelse svarade under de
första 20 dagarna mot fem, under de andra 20 dagarna mot tio och
under de derpå följande högst 20 dagarna mot femton kronor.
Uti det förslag, som nu utgör föremål för granskning, är skalan
för förvandlingen, jemförd med det förra förslagets, väl något höjd,
med bibehållande likväl af 3 dagars fängelse såsom straffminimum,
hvarjemte i ändamål att göra förvandlingsstraffet mera kännbart, föreslagits,
att fånge, som skall undergå sådant straff, ej må förskaffa sig
eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad honom vid
straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig verkställa tjenlig!;
arbete, hvarpå tillgång finnes. Huruvida dock härigenom i verkligheten
någon skärpning i straffet kommer att inträda synes mig, hvad
angår det allra största antalet af förvandlingsbestraffningar, nemligen
dem, hvarmedelst allenast smärre bötesbelopp aftjenas, vara ganska
tvifvelaktigt. De, som ej mäkta gälda 10 eller 20 kronors böter, lära
sällan, om någonsin, vara i tillfälle att bereda sig bättre kosthållning
eller större beqvämlighet än den, som i fängelset bjudes dem, och för
dessa fångar kommer det derföre att varda fullkomligt likgiltigt, om
25
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.
ett förbud i nämnda afseende finnes eller icke. Hvad åter beträffar
det ifrågasatta arbetstvånget, så fordras, för att detta skall blifva
effektivt, att inom läns- och kronofängelserna, der förvandlingsstraffen
skola undergås, tillgång på tjenligt arbete alltid skall finnas. Att det
länge varit förenadt med de största svårigheter att på lämpligt sätt
sysselsätta de i nämnda fängelser förvarade fångarne är ett kändt
faktum, och Fångvårdsstyrelsens i detta ärende afgifna underdåniga utlåtande
gifver icke någon visshet om att förhållandet härutinnan numera
förbättrats. Dessutom torde skäl ej saknas för den farhågan, att
såvida ej särskilda anordningar för ändamålet vidtagas, hvarom dock
något förslag veterligen icke blifvit väckt, ifrågavarande straffanstalter
i allmänhet kunna erbjuda tillfälle endast till arbeten af den beskaffenhet,
att deras verkställande egentligen icke kommer att för fången
innebära något lidande, utan snarare skall af honom betraktas såsom
en fördel i jemförelse med ett sysslolöst vistande i den afstängda
cellen. Ur synpunkten af att fängelsestraffet efter den nu framlagda
förvandlingstariffen är, synnerligast i de fall att detsamma räcker endast
några få dagar, i behof af skärpning, kan jag således icke tillmäta
de i sådant syfte föreslagna bestämmelserna någon betydelse;
och en efter min uppfattning fullt tillfredsställande lösning af frågan
skulle derföre kunna vinnas endast på det sätt, att tidslängden för
förvandlingstraffet varder något ökad utöfver nämnda tariff. Då emellertid
enligt den af Fångvårdsstyrelsen åstadkomna utredning bestraffningarne
med eu sådan förlängning icke kunna med nuvarande utrymme inom
fängelserna verkställas, samt det efter min åsigt är särdeles önskvärdt,
att den sedan årtionden ifrågasatta reformen om vatten- och brödstraffets
afskaffande varder utan vidare uppskof genomförd, hafva de
betänkligheter, jag i ofvanberörda afseende hyser mot de remitterade
förslagen, ej synts mig vara af den vigt, att ett afstyrkande af dem
borde derpå stödjas; och lemnar jag förslagen i öfrigt utan anmärkning.
Justitierådet Wedberg yttrade att, ehuru Justitierådet helst skulle
hafva sett att, vid böters förvandling till annat straff, valts närmast
högre straffart eller fängelse utan sådan skärpning, som nu föreslagits,
åtminstone då tiden för fängelsestraffet uppginge till eller öfverstege
den tid af en månad, som var den kortaste tid, hvartill omedelbart
ådömdt fängelsestraff finge sättas, Justitierådet likväl, då hvad nu blifvit
föreslaget vore att föredraga framför gällande stadgande om böters
förvandling till fängelse vid vatten och bröd, ansåg sig icke böra afstyrka
förslagens antagande.
Justitieråden Rabe, von Segebaden och Annerstedt förenade sig om
Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 4
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
följande yttrande: Hvad angår förslaget till Lag om upphäfvande af
strafflagens stad g anden angående fängelsestraff vid vatten och bröd, få i
afseende å den tariff för böters förvandling till vanligt fängelse, som,
efter förslaget, 11 § i 2 kap. strafflagen skulle komma att innehålla,
och enligt hvilken böter, icke öfverstigande 5 riksdaler, skulle svara
mot 3 dagars fängelse och böter deröfver till och med 10 riksdaler
mot 4 dagars sådant fängelse, vi, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt vid
det till Högsta Domstolen den 23 Januari 1880 remitterade förslag om
afskaffande af vatten- och brödstraffet, erinra,
att, på grund deraf att, enligt gällande strafflag, mot 3 dagars
fängelse vid vatten och bröd svara böter till högst 15 riksdaler, samt
med hänsyn jemväl till det stora antal personer, hvilka årligen blifvit
dömda för fylleri, hvarå straffet är böter, högst 20 riksdaler, det torde,
utan fara för misstag, kunna antagas, att de, som, sedan nuvarande
strafflag trädde i verksamhet, undergått bestraffning med fängelse vid
vatten och bröd i 3 eller 4 dagar, till största delen fört ett lättjefullt
och oordentligt lefnadssätt samt befunnit sig i synnerligt utblottadt
tillstånd;
att det synes icke vara tvifvel kunna underkastadt, att ju äfven de,
hvilka hädanefter fällas till icke högre böter, än 10 riksdaler, men ej
förmå gälda desamma, komma att hufvudsaligen utgöras af lättjefulla
eller oordentliga, i ekonomiskt hänseende nästan utblottade personer;
att om dylika personer, då de ej erlägga dem ådömda böter till
högst 10 riksdalers belopp, komme att hållas i vanligt fängelse uti 3
eller 4 dagar, förvandlingsstraffet icke lärer kunna antagas för dem
innefatta något afskräckande, i det de under den korta tid friheten
vore dem betagen, erhölle, utom andra förmåner, mycket bättre föda,
än om de befunne sig på fri fot, samt tillika, när arbetstvång ej vore
med frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig åt lättja,
samt
att förty med skäl kunde befaras, att förvandlingsstraffet, långt
ifrån att leda till minskning af lagöfverträdelser eller hos den bötfälde
framkalla benägenhet och sträfvande att söka betala ådömda böter,
skulle hafva en motsatt verkan;
och anse vi, på nu anförda skäl, vanligt fängelsestraff såsom
förvandlingsstraff för böter hafva i den föreslagna tariffen bort sättas
åtminstone icke under 5 dagar.
För öfrigt och hvad vidare angår omförmälda tariff, synes oss
tiden för fängelsestraffet enligt densamma, äfven då böterna öfverstiga
10 riksdaler, blifva kortare, än som bort bestämmas, på det ej fängelse
-
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
straffet, vid jemförelse med bötesstraffet, skulle af mången betraktas
lindrigare, än'' det sednare, och den brottslige af sådan anledning frestas
att på allt möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få
undergå fängelsestraffet; hvarförutan vi anse oss böra, i likhet med
hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt vid den i
det till Högsta Domstolen den 23 Januari 1880 remitterade förslaget
intagna tariff för böters förvandling till vanligt fängelse, erinra, att
giltigt skäl icke synes förekomma, hvarföre ej,-Såsom hittills, mot det
i allmänhet stadgade högsta bötesbeloppet, 500 riksdaler, skall svara
högsta förvandlingsstraffet och att tariffen skulle åstadkomma missförhållande
emellan straffbestämmelserna i 20 kap. 1 § strafflagen för
snatteri, i hvilket lagrum straffet för sådant brott är bestämdt till böter,
högst 100 riksdaler, eller fängelse i högst 6 månader. Om emot 100
riksdalers böter skulle, i stället för 33 dagars fängelse jemlikt gällande
strafflag, svara, efter den föreslagna nya tariffen, allenast 13 dagars
fängelse, komma nämligen straffbestämmelserna för snatteri icke att
öfverensstämma med de grunder, som följts vid stadgandet af alternativa
straff af böter och fängelse, eller af fängelse och straffarbete, derest
icke straffet för snatteri höjes så, att förvandlingsstraffet för högsta
bötesbeloppet åtminstone blefve lika med det lägsta fängelsestraff, som
för snatteri kunde omedelbart ådömas.
Beträffande derefter förslaget till förordning angående ändring i
bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats;
så hafva vi, under förutsättning, att det här ofvan först omförmälda
förslag varder lag, icke något att anmärka deremot, att fånge,
som bör undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter blifvit förvandlade,
skall hållas till tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes, och derunder
ej få förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet
utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås; men, efter vårt omdöme,
bör, likasom enligt nuvarande strafflag det svårare förvandlingsstraffet
är satt till tiden kortare, än det lindrigare, tiden för fängelse
med arbetstvång, såsom förvandlingsstraff för böter, bestämmas kortare,
än tiden för fängelse utan arbetstvång, då det såsom förvandlingsstraff
användes. Det kan icke vara med rättvisa öfverensstämmande
att t. ex. på sätt af de remitterade förslagen kunde följa, två
personer, dömde till lika bötesbelopp, komme, om tillgång på. tjenligt
arbete funnes för den ene, men ej för den andre, att under lika. lång
tid hållas den ene i fängelse med arbetstvång och den andra i fängelse
utan arbetstvång, eller, med andra ord, undergå den ene ett
svårare och den andre ett lindrigare förvandlingsstraff. Ski.lnaden
emellan de olika förvandlingsstraffen synes oss derföre böra utjemnas
28 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
derigenom, att det till qvaliteten svårare straffet blir qvantitativt mindre,
än det till arten lindrigare. Derigenom skulle ock i icke obetydlig
mån samma fördelar för den bötfälde, hans familj och det allmänna
kunna vinnas, som det till tiden korta förvandlingsstraffet af fängelse
vid vatten och bröd nu medför. I omförmälda hänseende vore, i vår
tanke, lämpligast, om tiden för fängelse med arbetstvång ej finge öfverskrida
40 dagar, j hvilket fall, så framt 11 § i 2 kap. Strafflagen
erhåller den föreslagna nya lydelsen, dock ändrad i öfverensstämmelse
med hvad vi förut anfört, borde stadgas, att från tiden för fängelsestraffet
enligt nämnda lagrum skulle, derest fången komme att undergå
fängelse med arbete, afdragas 1 3, hvarvid brutet dagatal, om sådant
uppkomme, torde få förfalla. Varder ej skilnaden emellan de
begge förvandlingsstraffen utjemnad så att de kunna betraktas lika,
bör, efter vår åsigt, ur förslaget utgå det deri förekommande stadgande,
att fångens hållande till arbete icke skall ega tillämpning, när
förvandlingsstraffet sammanlägges med annat fängelsestraff. Berörda
stadgande, som strider mot gällande strafflag, enligt hvilken den, som
gjort sig skyldig till fängelse och tillika är förfallen till böter, väl får
vid bristande tillgång böterna förvandlade till enkelt fängelse, men i
3 gånger längre tid, än om han skolat undergå det svårare förvandlingsstraffet,
skulle eljes leda dertill, att den som för brott gjort sig
skyldig till böter, får för dem undergå ett lindrigare straff derföre att
han är för annat brott förfallen till fängelse samt att af två personer,
hvilka dömts till lika böter, men den ene jemväl omedelbart till fängelse,
den senare erhåller ett lindrigare straff i stället för böterna, än
den mindre brottslige.
Vidkommande slutligen förslaget till lag om ändring i 13 § Strafflagen
för krigsmakten dm 7 Oktober 1881 hafva vi icke anledning till
annan erinran, än att omförmälda förslag lärer icke böra blifva lag,
med mindre förslaget till författning om upphäfvande af strafflagens
stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd varder såsom
lag antagen.
_ Och tilläde Justitierådet Annerstedt: Genom de sålunda antydda
ändringarne torde väl förslaget blifva bragt i närmare öfverensstämmelse
med de stadganden, som enligt strafflagen äro i öfrigt gällande
för användningen af frihetsstraff. Men sådant oaktadt qvarstår enligt
min uppfattning den betänklighet i fråga om det föreslagna utbytet af
vatten- och brödstraffet emot fängelse, äfven förenadt med arbete, att
vid de. kortare strafftiderna förslagets tariff icke kan anses innefatta
tillräckliga garantier derför att ej en stor del af de till ringare bötesbelopp
sakfälde skola söka undandraga sig böternas gäldande för att i
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
stället undergå förvandlingsstraffet. Enligt hvad erfarenheten redan visat
möter ej ringa svårighet att vid läns- och kronocellfängelserna anskaffa
lämplig sysselsättning för fångarne; och man torde utan fara för misstag
kunna antaga, att den sysselsättning som, äfven efter det ifrågavarande
lagförslag träd! i gällande kraft, skall kunna åt fångarne anskaffas, kommer
att utgöras af lättare arbeten, t. ex. förfärdigandet af papperspåsar,
tändsticksaskar m. m , hvilka utan några egentliga arbetsverktyg och
utan särskild arbetsskicklighet kunna af fångarne i cellerna verkställas.
Men ett dylikt arbete under en så kort tid, som till exempel tre till
fem dagar, hvilken tid enligt förslaget skulle komma att motsvara de
oftast förekommande bötesbeloppen, kan omöjligen utöfva någon inverkan
på den stora klass af straffskyldige, hvilka inträda i fängelset för
att undergå förvandlingsstraff omedelbart efter ett i lättja, fylleri eller
annan oordentlighet och ekonomiskt betryck tillbragt lif. Skall fängelse
med arbete å sådana personer utöfva någon verkan, måste arbetstvånget
fortgå under någon längre tid, enär lefnadssättet i fängelset helt
visst för dessa personer icke blifver sämre än det, hvartill de på fri
fot kunna förskaffa sig tillgång, samt sålunda äfven den föreslagna
skärpningen att ej få emottaga eller förskaffa sig underhåll eller beqvämlighet
utöfver hvad vid straffinrättningen bestås i fråga om dem saknar
all betydelse. Emot ett allmänt förhöjande af den föreslagna tariffens
minimum talar dock, på sätt af Chefen för Justitiedepartementet blifvit
anfördt, icke blott det för en sådan förhöjning alldeles otillräckliga
utrymmet i rikets fängelser utan äfven den obillighet, som deri skulle
ligga emot sådana straffskyldige, hvilka genom eget arbete verkligen
bidraga till sitt och de sinas underhåll. Vid angifna förhållande måste
de erforderliga garantierna på annan väg sökas, och sådana kunna
ock, enligt min uppfattning, utan svårighet erhållas genom införande
i strafflagen af den grundsats i fråga om bestämmande af förvandlingsstraffets
storlek, som i samtliga de nyaste strafflagarne i de europeiska
kulturländerna blifvit tillämpad.
I den danska strafflagen af 1866, den belgiska af 1867, den
tyska af 1870, den för Ungern af 1878 samt den för Nederländerna
af 1881 finnes stadgadt, att domaren skall, för den händelse den till
böter fälde saknar tillgång till deras gäldande, inom vissa af lagen
utsatta gränser fastställa tidslängden för det frihetsstraff, till hvilket
böterna skola öfvergå.
Ett sådant stadgande ifråga om sättet för förvandlingsstraffets
bestämmande är uppenbarligen en följdriktig tillämpning af det i strafflagen
i öfrigt med afseende å frihetsstraffen använda latitudsystemet,
och det torde icke kunna bestridas att härigenom rättvisans kraf biff
-
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
ver bättre tillgodosedt och straffets ändamål fullständigare uppnådt än
genom tillämpningen af en bestämd tariff, den må vara upprättad efter
hvilka grunder man än väljer. Ty då frihetsstraff och bötesbelopp
icke stå till hvarandra i något oföränderligt förhållande, blifver det
endast genom en viss frihet för domaren vid bestämmandet af det
straff, som skall träda i stället för böterna, möjligt att förekomma att
straffet i vissa fall blifver för ringa och följaktligen utan den dermed
åsyftade verkan, i andra åter strängare än behöfligt är och rättvisan
klöfver.
Genom ett dylikt stadgande skulle domaren uppenbarligen få i
sin hand ett tillräckligt kraftigt medel att i de fall, der behofvet sådant
verkligen påkallade, ålägga den straffskyldige ett arbetstvång, som
genom sin tidslängd komme att uppfattas såsom ett strafflidande, utan
att någon öfverbefolkning i fängelserna derigenom skulle förorsakas.
Med visshet låter sig nemligen förutse att vid en sådan frihet för
domaren äfven de fall icke skola blifva sällsynta, då det ådömda bötesansvaret
bör förvandlas till ett ringare frihetsstraff än det som i den
föreslagna tariffen upplages.
Af sålunda anförda skäl synes mig vid vatten- och brödstraffets
borttagande ofvan angifna grundsats i fråga om förvandling af böter
till frihetsstraff böra i strafflagen intagas i stället för bestämd tariff
för bötesförvandlingen.
Ex protocollo
Otto Rooth.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
31
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 21 Mars 1884,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Justitieråden: Huss,
Ahlgren.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde, att Högsta
Domstolen numera afgifvit det enligt statsrådsprotokollet öfver Justitiedepartementsärenden
för den 30 sistlidne Januari infordrade utlåtandet
öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till Lag om
upphäfvande af Strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid
vatten och bröd jemte andra dermed sammanhang egande författningar.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll, anförde Departementschefen:
“Två
af Högsta Domstolens ledamöter hafva således lemnat förslagen
utan anmärkning och ytterligare två hafva tillstyrkt deras an
-
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
tagande i oförändradt skick, enär desamma, om ock i vissa delar lemnande
rum för erinringar, dock vore att föredraga framför gällande
stadganden om böters förvandling. De tre återstående ledamöterna
antaga under åberopande af de i Högsta Domstolen vid granskning af
ett äldre förslag anförda skäl, för hvilka jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 30 Januari innevarande år redogjorde, att lägsta
förvandlingsstraffet ej bort sättas under fem dagar, och att tariffen jemväl
i öfrigt bort höjas. I afseende härå åberopar jag hvad jag förut
anfört, och vill endast tillägga, att äfven om tariffen skulle, såsom dessa
ledamöter rätteligen anmärkt, åstadkomma missförhållande mellan straffbestämmelserna
angående snatteri i 20 kap. 1 § Strafflagen, detta icke
synes mig vara ett afgörande skäl för tariffens ändring, derest den i
öfrigt befinnes nöjaktig, helst den tid ej torde vara aflägsen, då straffbestämmelserna
i nämnda kapitel i sin helhet komma att undergå revision.
Bland Högsta Domstolens ledamöter har endast en uttalat den
mening, att böter helst borde ersättas med enkelt fängelse, ehuru äfven
han ej funnit sig häraf föranledd att afstyrka det remitterade förslaget.
Samtliga öfrige ledamöter anse fängelse med arbete vara ett lämpligt
förvandlingsstraff, men tre af dem hafva gjort åtskilliga erinringar vid
det sätt, hvarpå förslaget i detta hänseende är affattadt. Då det kunde
inträffa, att tillgång på Renligt arbete inom ett fängelse saknades, och
att således två till lika bötesbelopp dömda under lika lång tid komme
att hållas den ene i fängelse med arbetstvång och den andre i fängelse
utan arbetstvång, ansågo desse ledamöter skilnaden mellan de olika
förvandlingsstraffen böra utjemnas derigenom att den förre finge strafftiden
förkortad med en tredjedel. Hvad förslaget innehåller i denna
del är emellertid intet annat än hvad redan i Förordningen den 21
December 1857 stadgas angående straffarbete. Den som är dömd till
straffarbete skall sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång kan
finnas. Då straffarbete under de två första åren skall verkställas i
cell, är det uppenbart, att alldeles samma svårigheter skola uppstå att
hålla alla straffångar med arbete, som att anskaffa dylikt åt arbetsfångar
enligt förslaget. Likväl har det ej satts i fråga, att de strafffångar,
som verkligen arbeta, skola åtnjuta afkortning i strafftiden.
Detta vore ock ganska olämpligt. Då strafftidens längd onekligen är
det mest afskräckande vid frihetsstraffet, skulle det på en underordnad
myndighets mer eller mindre verksamma anordningar i fråga om anskaffande
af lämpligt arbete bero, huruvida den ene fången skulle beredas
en ganska stor fördel i jemförelse med den andre.
Samme ledamöter önska borttagande ur förslaget af det stad -
33
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
gande, att fången ej skall hållas till arbete, när förvandlingsstraffet
sammanlägges med annat fängelsestraff. “Berörda stadgande41, säges
det, “som strider mot gällande strafflag, enligt hvilken den, som gjort
sig skyldig till fängelse och tillika är förfallen till böter, väl får vid
bristande tillgång böterna förvandlade till enkelt fängelse, men i tre
gånger längre tid än om han skolat undergå det svårare förvandlingsstraffet,
skulle eljest leda dertill, att den, som för brott gjort sig skyldig
till böter, får för dem undergå ett lindrigare straff derföre att han är
för annat brott förfallen till fängelse, samt att af två personer, hvilka
dömts till lika böter, men den ene jemväl omedelbart till fängelse, den
senare erhåller ett lindrigare straff i stället för böterna, än den mindre
brottslige44.
Dessa skäl synas mig emellertid icke tillräckliga att frångå det
af Högsta Domstolens pluralitet jemväl i denna del gillade förslaget.
Jag har redan erinrat att frihetsstraffets stränghet väsentligen beror
på dess längd, så att t. ex. den 50:de dagen i fängelset måste anses
svårare än den första. År den, som skall undergå förvandlingsstraffet,
för annat brott dömd till fängelse, som ju, då det omedelbart ålägges,
ej får understiga 30 dagar, men i allmänhet torde stiga vida derutöfver,
blir det förvandlingsstraff, som dertill omedelbart sluter sig, tillräckligt
strängt utan att behöfva skärpas genom arbetsskyldighet. För öfrigt
skulle föreskriften att fången under en del af strafftiden skall arbeta,
under återstoden ej, endast förorsaka oreda. Man finner ock att vid
sammanläggning af fängelse och straffarbete reglerna för den ena straffarten
förfalla och hela straffet verkställes efter de regler, som gälla
för den andra.
På dessa skäl har jag ej ansett mig kunna tillstyrka någon ändring
i de granskade förslagen.
Samtidigt med deras remitterande till Högsta Domstolen täcktes
Eders Kongl. Maj:t anbefalla Fångvårdsstyrelsen att inkomma med
fullständig utredning af det behof af ökadt utrymme vid cellfängelserna
i Stockholm och i Haparanda, som kunde förefinnas, samt tillika ingifva
ritningar och kostnadsförslag till de byggnader, hvilka i anledning
deraf erfordrades.
I fråga om fängelsebyggnaden i Stockholm har Fångvårdsstyrelsen
i underdånigt utlåtande den 4 innevarande Mars anfört, att antalet
manspersoner, som under åren 1880—83 skolat vid kronohäktet å
Långholmen undergå dem ådömdt fängelse eller straffarbete under kortare
tid än två år äfven som deras sammanlagda strafftid efter afdrag
Pik. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Samt. 1 Afd. 20 Häft. 5
34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
af den genom Kong]. Förordningen den 21 December 1857 stadgade
afkortning varit:
år 1880
1881
1882
1883
ii
ii
ii
antal |
sammanlagda |
personer. |
strafftiden i år. |
271 |
126 |
320 |
146 |
377 |
166 |
319 |
134 |
För att kronohäktet å Långholmen skulle lemnat tillräckligt utrymme
för dessa fångar från Stockholms stad både sålunda, om förhållandet år
1882 lades till grund för beräkningen, erfordrats ett antal af 166 celler,
hvilket antal emellertid, då bestraffningarne icke lika jemnt folie på
årets olika tider, samt ett mindre antal celler alltid måste finnas i
reserv, ytterligare borde höjas med omkring 34 celler, så att det erforderliga
cellantalet blefve omkring 200. Då vid kronohäktet funnes
endast 90 ljusa celler, hade det varit nödigt att till andra fängelser
förflytta straffångar, hvilkas antal och sammanlagda återstående strafftid
utgjort:
år 1880
„ 1881
„ 1882
„ 1883
antal |
sammanlagda |
personer. |
strafftiden i år. |
87 |
60 |
127 |
68 |
157 |
90 |
115 |
65 |
Skulle nu vatten- och brödstraffet komma att utbytas mot fängelse och
detta sistnämnda straff aftjenas icke i Stockholms stads ransakningsfängelse
utan i kronohäktet å Långholmen, skulle, då antalet af de år
1882 på bestraffning vid vatten och bröd i Stockholm insatte personers
bestraffningsdagar varit 14,325 eller i medeltal för dag 39, och
antalet bestraffningsdagar, om böter förvandlats till fängelse enligt den
i styrelsen uppgjorda förvandlingstariff, utgjort 17,001 eller i medeltal
för dag 47, samt högsta antalet vatten- och brödfångar på en dag
varit 59, vid kronohäktet utom förenämnda 200 celler erfordras ytterligare
minst 60 celler. Då emellertid någon mindre del af de till straffarbete
under två år dömda fångar i Stockholm fortfarande för straffets
undergående skulle utan särdeles olägenhet kunna intagas i andra cellfängelser,
har styrelsen ansett den utvidgning af kronohäktet å Långholmen,
som nu till en början borde ifrågakomma, kunna inskränkas
dertill, att fängelset komme att innehålla omkring 200 celler.
35
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
Fångvårdsstyrelsen liar på grund häraf låtit uppgöra ritningar
och kostnadsförslag till en utvidgning af ifrågavarande kronohäkte med
101 ljusa och 4 mörka celler äfvensom med åtskilliga behöfliga ekonomilägenheter,
så att hela häktet skulle innehålla 191 ljusa och 7 mörka
celler. Kostnaden för tillbyggnaden samt åtskilliga förändringar i den
gamla cellbyggnaden uppgår till 220,000 kronor, dervid man beräknat,
att en del af arbetet skulle verkställas af fångar.
Öfverintendentsembetet har vid dessa ritningar och förslag ej
haft något att erinra.
Ehuru Fångvårdsstyrelsen vid beräkning af behofvet af ökadt
cellutrymme lågt till grund det år, 1882, då fångantalet i Stockholm
varit störst, synes mig dock beräkningen icke vara för hög, när man
tager i betraktande att med folkmängdens hastiga tilltagande fångantalet
antagligen kommer att allt mer ökas, samt att Fångvårdsstyrelsen
ej upptagit någon tillökning i beräkningen i följd af förvandlingsfångarnes
öfverflyttande till kronohäktet från Stockholms stads
ransakningsfängelse, utan antagit att, derest sådan flyttning komme
att ske, utrymme å kronohäktet, åtminstone till en del, skulle beredas
genom transport af straffångar till andra cellfängelser.
Att en sådan förflyttning icke kan länge uppskjutas synes uppenbart.
Redan nu har, såsom till protokollet i detta ärende för den 30
sistlidna Januari erinrats, fångantalet i Stockholms stads ransakningsfängelse
understundom öfverstigit antalet celler, och detta förhållande
kommer att allt oftare inträda, dels emedan antalet ransakningsfångar
ökas, dels emedan vatten- och brödstraffets afskaffande synnerligen i
de större städerna med deras talrika lösa befolkning utan tvifvel kommer
att öka straffdagarnas antal. Att staden ej har någon skyldighet
att å ransakningsfängelset inrymma dem som undergå förvandlingsstraff
är redan medgifvet genom Kongl. brefvet den 9 Februari 1856.
Innan jag tillstyrker Eders Kongl. Maj:t att till Riksdagen göra
framställning om anslag för att åstadkomma den utvidgning af Stockholms
kronohäkte med omkring 100 celler, som sålunda synes nödig,
derest detta fängelse skall kunna rymma alla dem, som enligt hittills
gällande bestämmelser böra dit förpassas, i synnerhet om vatten- och
brödstraffet afskaffas, anser jag dock af vigt att utredning förebringas,
huruvida ej någon del af denna fångpersonal skulle kunna inrymmas
i straffängelserna. De på längre tid dömda straffångarnes antal har
nemligen under senare åren enligt fångvårdsstyrelsens årligen till Eders
Kongl. Maj:t afgifna berättelser betydligt minskats, och då några af
straffängelserna äro försedda med celler, synes det kunna ifrågasättas
om ej till dessa straffanstalter kunde öfverflyttas en del af dem, som
36
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 29.
nu undergå straffarbete under två år i länscellfängelser eller kronohäkten.
Om en sådan åtgärd utan men för fångvården kunde vidtagas, skulle
utrymmet, särskildt i Stockholms kronohäkte, motsvara behofvet i större
mån än Fångvårdsstyrelsen antagit. En sådan utredning antager jag
kunna verkställas så skyndsamt, att proposition om anslag till fängelseom
den fortfarande anses nödig, kan aflåtas till innevarande
Riksdag.
I fråga om behofvet af cellfängelser i Norrbottens län har Fångvårdsstyrelsen
i utlåtande den 11 sistlidne Februari anfört att detta
län med sin öfver en vidsträckt yta glest spridda befolkning vore i
förhållande till rikets öfriga provinser synnerligen illa lottadt med afseende
på cellutrymme, och att under senare åren otillräckligheten
deraf i synnerhet vid kronohäktet i Haparanda, som vore afsedt för
Torneå domsaga och Haparanda stad, mer och mer framträdt, i det
att i detta häkte med 16 celler under år 1882 i medeltal dagligen förvarats
22 fångar, hvilket fångantal vissa dagar uppgått till 27, så att
emot hvad med cellsystemet varit afsedt två fångar måst förvaras i
samma cell. Denna olägenhet hade icke såsom i öfriga delar af riket
med deras lätta samfärdsmedel kunnat afhjelpas genom straffångars
förflyttning till andra fängelser, der bättre utrymme funnits. Fångvårdsstyrelsen
hade derföre länge varit betänkt på en framställning
för afhjelpande af detta behof och derför vidtagit förberedande åtgärder,
då Pajala kommun i början af nästlidna år hos styrelsen gjorde
förfrågan om och under hvilka vilkor ett kronohäkte med lämplig
tingstad kunde uppföras i Pajala, samt under hvilka vilkor tingstaden
kunde upplåtas för begagnande vid lagtima ting och andra sammanträden
inför härads- och egodelningsrätterna. Sedan Fångvårdsstyrelsen
låtit upprätta ritning och kostnadsförslag till ett kronohäkte med 12
celler, jemte tingshusbyggnad, för en kostnad af 20,000 kronor, deraf
5,700 kronor belöpte å tingshuset, förklarade sig Pajala sockens tingshusbyggnadsskyldige
vid kommunalstämma den 18 November 1883 villiga
att till byggnaden bidraga med 5,700 kronor äfvensom att till byggnadens
uppförande upplåta en plats, som vid afvittring blifvit afsatt
för allmänna byggnader inom Pajala by. För tingshusbyggnadens
underhåll hafva de byggnadsskyldige förpligta! sig att till fångvården
utbetala från och med det år, under hvilket byggnaden blifvit godkänd,
50 kronor under hvarje af de 20 första åren och under följande år 100
kronor.
Fångvårdsstyrelsen anser uppförandet af ett kronohäkte i Pajala
vara att föredraga framför utvidgning af kronohäktet i Haparanda.
Då afstånden från Enontekis, Jukkasjärvi och Pajala till Haparanda
37
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
vore respektive 37, 27 och 17 mil, och eu resa från Pajala till Haparanda
och åter medtoge en tid af sex dagar, insåges lätt icke endast
hvilket ökadt strafflidande förorsakades den som, ofta under svåra
väderleksförhållanden, med fångskjuts inforslades till Plaparanda, utan
äfven hvilka betydliga transportkostnader deraf tillskyndades statsverket.
I medeltal verkstäldes 40 transporter om året från Pajala till
Haparanda, och då kostnaden för hvarje sådan transport i medeltal
uppginge till 75 kronor, torde kostnaden för samtliga transporter kunna
beräknas till omkring 3,000 kronor årligen. I betraktande häraf syntes
det styrelsen som om uppförandet af ett kronohäkte i Pajala, som vore
beläget der Torneå och Muonio elfvar jemte de längs dessa elfvar
löpande vägar sammanstötte, och der nödig tillsyn å häktet samt
läkare- och själavård kunde beredas, skulle vara för det allmänna vida
fördelaktigare än tillbyggandet af kronohäktet i Haparanda, helst de
ökade administrationskostnader, som ett nytt häkte i Pajala nödvändiggjorde,
icke komme att öfverstiga de årliga transportkostnaderna.
I fråga om fängelsets storlek syntes det styrelsen som, då det
lämpligen borde blifva kronohäkte ej mindre för Enontekis och Jukkasjärvi
lappmarkers samt Pajala tingslag, än äfven för Korpilombolo
tingslag, derifrån afståndet till Pajala vore 4} mil och till Haparanda
13 mil, ett mindre häkte än med 12 celler icke böra ifrågasättas.
Het allmännas liksom kommunens intresse syntes bäst tillgodosedt
dermed att tingslokal för Pajala tingslag förlädes i fängelsets
ekonomibyggnad, helst i öfverensstämmelse med de vid 1840—41 årens
riksdag uttalade och sedan följda grundsatser läns- och kronocellfängelserna
nästan Titan undantag blifvit på statens bekostnad försedda med
särskilda lokaler för brottmålsransakningars hållande derstädes. Hå
de tingshusbyggnadsskyldige nu förbundit sig att ersätta hela kostnaden
för tingslokalen, samt att lemna ett årligt underhållsbidrag,
hvilket styrelsens biträdande arkitekt förklarat vara för ändamålet
tillräckligt, hade någon tvekan icke synts böra förefinnas derom, att
tingslokalens uppförande och underhåll borde af statsverket öfvertagas.
Ofverintenderitsembetet godkände såväl ritningarne som kostnadsförslagets
slutsumma, men erinrade, att utredning saknades rörande
de omständigheter, hvilka föranledde byggnadens verkställande af trä
i stället för, jemlikt Förordningen den 31 Juli 1876, af sten — eu
utredning, hvilken ej torde kunna anses öfverflödig, då jemte det att
kronans under Fångvårdsstyrelsens inseende stälda hus ej brandförsäkrades,
frågan gälde uppförande af ett tvåvånings trähus, afsedt att inrymma
bland annat äfven ett antal med jerngaller försedda celler,
88 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
hvilka i händelse af eldsolycka svårligen kunde utan tidsutdrägt utrymmas.
Fångvårdsstyrelsen, hvars förnyade utlåtande med anledning af
denna anmärkning infordrades, erinrade, under åberopande af ett af
styrelsens biträdande arkitekt afgifvet yttrande, att 1776 års bref ej
vidare vore tillämpligt på fängelsebyggnader, sedan Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 22 Januari 1850 faststält normalritningar till uppförande
af städs- och häradshäkten, jemväl af trä; att Fångvårdsstyrelsen låtit enligt
af Öfverintendentsembetet utan anmärkning granskade och af Kongl.
Maj:t stadfästade ritningar uppföra kronohäkten af trä vid Svanesund,
Skellefteå, Lycksele och Kisa samt länsfängelse i Luleå, hvarjemte Öfverintendentsembetet
likaledes utan anmärkning granskat ritningarna till
ett transporthäkte i Bollnäs med två våningar för 16 celler, hvartill
Riksdagen beviljat anslag; att i den trakt, der ifrågavarande kronohäkte
skulle uppföras, andra dugliga byggnadsmaterialier än trä måste
hemtas på långa afstånd med betydlig tillökning i byggnadskostnaden;
att i detta nordliga klimat alla byggnader uppfördes af trä och vore
betydligt varmare än stenhus; samt att vid inträffande eldsvåda i en
cellfänge sebyggnad af trä någon fara för de deri förvarades räddning
ej gerna 1 kunde finnas, då en vaktkonstapel hela dygnet om vore
posterad i cellkorridoren.
Under antagande att Riksdagen skall finnas villig att anslå medel
till uppförande ej mindre af ett kronohäkte i Pajala än äfven af den
tillb3rggnad af kronohäktet å Långholmen, som efter utredning kan
finnas nödig, finner jag ingen betänklighet att redan nu tillstyrka framläggande
af lagen om vatten- och brödstraffets afskaffande, att tillämpas
från den 1 Oktober 1884, då efter hvad jag anfört Fångvårdsstyrelsen
ansett de föreslagna straffen kunna bringas till verkställighet, om ock
endast tills vidare, intill dess de erforderliga byggnadsarbetena hunnit
vidtagas.
Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga följande förslag till
Ro. Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående
fängelsestraff vid vatten och bröd;
2:o. Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7
Oktober 1881; samt
3:o. Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande
af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats.“
39
Kongl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 29.
På hemställan af Statsrådets öfrige ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad
Departementschefen sålunda föreslagit äfvensom förordna
att proposition till Riksdagen skulle aflåtas i
enlighet med bil. litt. F. vid detta protokoll.
Ex protocollo
Otto Eooth.