Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
1
X:o 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1884, kl. 2 e. m.
Första, Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4,
angående i fråga satt förändrad lydelse af § 16 i Kongl.
Förordningen den 7 December 1883 om expeditionslösen.
Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion har Herr Hans Andersson
föreslagit, att Eiksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att
sista stycket af § 16 i Kongl. Förordningen den 7 December 1883 om expeditionslösen
matte erhålla följande förändrade lydelse:
»Expedition, som begäres af annan än part, skall vara att tillgå genast
. eller sist inom fjorton dagar, så vida derför icke hinder möter, som
det icke beror på expeditionshafvanden att undanrödja och om hvars beskaffenhet
lian är skyldig att, om sådant begäres, utan ersättning lemna
sökanden skriftlig uppgift. Dock bör vid utmätning, om borgenär eller
gäldenär äskar protokoll öfver förrättningen, sådant protokoll senast nästa
dag hållas honom till hända.»
Till detta skrifvelseförslag har Andra Kammaren lemnat sitt bifall.
Bih, till Riksd. Prot. 1884. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande i\.o 7.
Enligt Kong!. Maj:ts nyss nämnda nu gällande förordning skall
»expedition, som begäres af annan än part, vara att tillgå genast eller så
snart som möjligt».
Emot de i förutvarande Kongl. Förordning om expeditionslösen befintliga
bestämmelserna derom, att beslut, som icke utgifves eftei anslag
eller muntligen meddelats, bör »utan uppskof» erhållas, och att sådan expo
dition i allmänhet, som endast på särskild begäran utfärdas, skall »genast
eller så snart som möjligt är» tillhandahållas, och hvilka bestämmelser
blifvit bland nu gällande stadganden bibehållna, hafva utsedde komiterade
anmärkt, att bestämmelser af en dylik sväfvande natur lätteligen kunde
gifva anledning till obehörig tidsutdrägt, och hafva de ansett sig hora föreslå,
att för begge de omförmälda fallen ett bestämdt rådrum af trettio
dagar, hvaröfver expeditionen icke ma fördröjas, skulle bestämmas.
’ Enligt hvad Utskottet inhemtat, har Kongl. Svea Hofrätt i underdånigt
utlåtande den 16 Februari 1883 deremot erinrat, att då å ena sidan
för utfärdandet af expeditioner af dessa slag endast undantagsvis torde erfordras
så lång tid som trettio dagar, och nämnda tidsbestämmelse således
finge anses hafva tillkommit för angifvande af den yttersta gräns, hvaröfver
med expeditions tillhandahållande ej må fördröjas, men ^ det å andra
sidan torde kunna i något fall inträffa, att denna tidrymd måste öfverskridas
— en sådan tidsbestämmelse synts olämplig, synnerligen som en dylik
föreskrift möjligen kunde gifva anledning till den missuppfattning, att expeditionshafvande
ansvarslöst egde att under de bestämda trettio dagaine
dröja med utlemnande af expedition, som genast eller inom jemförelsevis
kort tid bort kunna tillhandahållas, i hvilken händelse föreskriften skulle
hafva en motsatt verkan till den, som dermed åsyftas.
Af den om expeditionslösen den 7 December sistlidet år utfärdade
Kongl förordning, hvilken lemnar de här ifrågavarande bestämmelserna
oförändrade, framgår, att Kongl. Maj:t icke funnit sig böra fästa nådigt
afseende vid komiterades förberörda förslag. o ..
Utskottet, som funnit att den af Andra Kammaren åsyftade förändringen
i ofvan nämnda § 16 af Kongl. Maj:ts förordning om expeditionslösen
hufvudsakligen gäller gravationsbevis och som ingalunda kan förneka
de svåra olägenheter ett fördröjande af utbekommandet af gravationsbevis
kan medföra så för köpare och säljare som ock för lånesökare mot inteckning
i fast egendom, har likväl ej kunnat finna den föreslagna forändringen
i nu gällande stadgande välbetänkt, enär densamma, om den vorde lag,
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
merendels med svårighet och ganska ofta omöjligen skulle kunna efterlefvas.
Då dertill kommer, att knappt ett halfår förflutit sedan den Kongl. förordningen
om expeditionslösen, efter undergången granskning, utfärdades,
anser sig Utskottet ega skäl hemställa,
att Första Kammaren icke måtte instämma i Andra
Kammarens beslut.
, Stockholm den 26 Mars 1884.
På Utskottets vägnar:
G. WENNERBERG.