Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 4.
1
N:0 4.
A-nk. till Riksd. Kansli den 27 Febr. 1884, kl. 6 e. m.
Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2,
i anledning af väckt motion rörande förändrad, lagstiftning
angående fattigvården i riket.
i
I en till Utskottet hänvisad motion, N:o 38, yttrar Herr Rääf, att
det visat sig stor svårighet att rätt tolka fattigvårdsförordningens § 22
om hemortsrätt, enär det der föreskrifna stadgandet att svenske medborgare
egde sådan rätt der, hvarest han senast författningsenligt blifvit
eller bort blifva mantalsskrifven, genom sin vacklande bestämning vore
olämpligt, hvadan han ansåge, att hemortsrätten borde bestämmas efter
födelseorten, så att der hvar och en vore född, der egde han ock i fattigvårdsafseende
sin hemort.
Till stöd för denna sin åsigt yttrar motionären:
“Vore en sådan grund för hemortsrätten faststäld, torde ganska
få af dessa nu så förargelseväckande tvister fattigvårdssamhällena
emellan uppkomma, hvilket äfven vore till största skydd och gagn för
dem, som äro i behof af hjelp och hvilka nu ofta sändas kommunerna
emellan och innan tvisten blifvit afgjord icke sällan ses med ovilja af
den kommun, som under tiden måste lemna understöd.
Naturligen skulle alla, hvilka i fattigvårdsafseende nu hafva sin
hemortsrätt bestämd, vidblifva densamma och i händelse ny lag blefve
antagen, den endast tillämpas på dem, som sedan komme i behof af
understöd. Fattigvårdens uppgift är icke blott att hjelpa, der fattigdom
redan inträdt, utan äfven att söka förebygga densamma, och hvarför
äfven många omtänksamma kommuner beslutat att för en följd af
Fih. till Riksd. Prof. 1884. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft.
2
Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o i.
år insätta större eller mindre belopp för hvarje inom kommunen födt
barn för att bilda lifränta till förekommande af i framtiden möjligen
eljest inträffande nöd. Intresset härför är dock hvarken så stort eller
allmänt som det borde och kunde vara, emedan många kommuner tveka
att göra donna uppoffring, i tanke att lifräntan ej kommer till godo
dess fattiga, som möjligen kunna vara inflyttade från en socken, der
ej insättningar för bildande af lifränta blifvit gjorda.
Blefve hemortsrätten bestämd till födelseorten, vågar jag hysa
den öfvertygelsen, att hvarje kommun skulle så väl i eget som det
allmännas intresse skynda att genom insättningar i lifränteanstalter
söka tillförsäkra sig de framtida frukter, som häraf böra uppstå och
hvilka, om ej alltid tillräckliga för de oundgängligaste lefnadsbehofven,
dock kunde blifva eu väsentlig hjelp och sannolikt i rikt mått uppväga
de olägenheter, som genom nu verkstäld förändring möjligen för
en tid skulle kunna göra fattigvårdstungan ojemn.“
Frågan om hemortsrättens bestämmande på sätt motionären önskar
är hvarken ny eller opröfvad. I fattigvårdskomiténs af 1870 betänkande,
hvilket ligger till grund för den af Kongl. Maj:t i samråd med
Riksdagen utfärdade Förordning den 9 Juni 1871, heter det, vid ompröfvandet
af grunden för hemortsrätt, bland annat:
“Jemväl har det varit ifrågasatt såsom lämpligt, att enhvar borde
i fattigvårds hänseende tillhöra det samhälle, hvarest han blifvit född
eller enligt meddelade stadganden borde anses hafva sin födelseort.
Men äfven denna grund för bestämmelse af hemortsrätt, hvilken nära
sammanfaller med den, som i flertalet af de schweiziska kantonerna
är hufvudsakligen gällande, komme utan tvifvel att medföra särdeles
betänkliga olägenheter. Vid tillämpningen af en sådan grund skulle
nemligen den allmänna fattigvårdstungan blifva högst obilligt fördelad
emellan de särskilda samhällena, enär ganska många af dem, synnerligast
de större städerna, till betydlig del befolkas med personer, som
från andra samhällen inflytta, då deremot inom andra samhällen, särdeles
de af naturen vanlottade landskommunerna, flere medlemmar födas
än som inom desamma kunna finna sin bergning och hvilka af sådan
anledning redan i yngre år, sedan de hunnit utbildas till arbetsduglighet,
måste till andra samhällen med rikare tillfällen till arbetsförtjenst
utflytta; och det kunde ej för dessa fattigare samhällen blifva annat
än alltför oskäligt betungande att bekosta all den fattigvård de i följd
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
af en sådan grund för bestämmelse om hemortsrätt skulle hafva att
besörja. Dessutom måste det inträffa, att den som komme i behof af
fattigvård i annat samhälle, än der han hade hemortsrätt, ganska ofta
blefve förvisad till ett samhälle, inom hvilket han ej sedan sin barndom,
om ens någonsin, vistats och der han, såsom för detsamma alldeles
främmande, kunde blifva blottstäld för hårdhet och ovilja, äfvensom
att, då försörjningsorten vore aflägsen från vistelseorten och hemforsling
skulle medföra alltför dryga omkostnader eller eljest vore omöjlig,
fattigvård för honom måste beredas i vistelseorten på försörjningsortens
bekostnad. I sist berörda hänseende har erfarenheten till och
med visat, att åtskilliga schweiziska kommuner, i följd af ifrågavarande
grund för bestämmelse af hemortsrätt, kommit att utom sitt område
hafva flere fattige att försörja än inom detsamma och sålunda blifvit
betagne all möjlighet att väl ordna sin fattigvård och öfvervaka dess
behöriga handhafvande/4
Vid 1881 års riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion i
enahanda syfte, som den nu ifrågavarande. Afstyrkt af Utskottet, föll
den der utan annan gensägelse än motionärens.
Antagligen skulle, med införande af födelseorten såsom grundläggande
hemortsrätt, tvister mellan de särskilda fattigvårdssamhällena
mindre ofta uppstå och må händra lättare slitas, men fördelen deraf
skulle ingalunda förmå uppväga orättvisan af de fleste fattigvårdssamhällens
oskäliga betungande, hvilket måste blifva följden af ett ‘
lagstadgande på den af motionären angifna grunden.
Utskottet hemställer alltså,
att Herr Rääfs ifrågavarande motion icke må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 27 Februari 1884.
På Utskottets vägnar:
G. WENNERBERG.
Reservation:
af Herr Rääf.