Första Kammarens Tillfälliga Ut slotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 2 Maj 1884, kl. 2 e. ro.
Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7, i anledning
af väckt motion om undersökning af de utvägar, som
kunna finnas att tillgå för afhjelpande af olägenheten med
afseende på mängden af de ärenden, som nu af Kong!.
Maj:t i Statsrådet skola behandlas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 84) har Herr
Ola Andersson föreslagit, »att Riksdagen må aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
huru den ofta öfverklagade olägenheten med afseende på mängden af
ärenden, som nu utaf Kongl. Majrt i Statsrådet skola behandlas, må
kunna lämpligast afhjelpas samt derom till Riksdagen framlägga förslag
i de fall, der Riksdagens beslut erfordras eller eljest kan påkallas».
Till stöd för detta förslag har motionären hufvudsakligen andraga
att. allt sedan Statsrådet genom den år 1840 inträdda grundlagsförändringen
omorganiserades, hade det af regering och Riksdag upplepade
gånger erkänts, att regeringens ledamöter voro öfverhopade
med en mängd ärenden af beskaffenhet att kunna och höra af andra
myndigheter och, hvad en del besvärsmål angår, af Högsta Domstolen
i sista hand afgöras, samt att, äfven om anordningar vidtagits, genom
hvilka Högsta Domstolen fått öfvertaga någon del af sistnämnde slags
Bill. till Riksd. Prat. 1884. 8 Sami 3 Afl. 1 Rand. 13 Käft.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
ärenden, som förut af Kongl. Maj:t i Statsrådet afgjorts, hade dock
genom eu i alla rigtningar utvecklad verksamhet och eu ökad befolkning
mängden af mål inom de flesta, om ej i alla departementen ansenligt
ökats och ökades ytterligare med hvarje år. Beträffande beskaffenheten
af dessa ärenden visade en granskning af statsrådsprotokollen,
att en mycket stor del mål, hvilka Konungens rådgifvare skola
utreda och inför Konungen i Statsrådet föredraga och hvilka sålunda
taga Konungens och hans rådgifvares tid i anspråk, vore af det mest
underordnade slag, hvarpå exempel i mängd skulle kunna anföras.
Sådana hade emellertid redan förr varit i riksdagen framhållna och då
förhållandet härutinnan för öfrigt icke kunde vara inom representationen
obekant, torde behofvet af förändring icke kunna förnekas, utan
frågan egentligen gälla sättet huru förändringen lämpligast borde åstadkommas.
Mot en befarad invändning att initiativet till en sådan förändring
endast borde tagas af regeringen sjelf, erinrar motionären, att
regeringen redan flere gånger utan önskvärdt resultat tagit dylikt initiativ
och derigenom ådagalagt att den känner det behof motionären
påpekat, lrvilket också af förut varande Statsråd blifvit inom Riksdagen
framhållet, hvarförutan det hvarken för representationen eller nationen
kunde vara likgiltigt att Konungens rådgifvare neddragas och
nedtryckas af en mängd mer eller mindre lumpna småärenden i stället
för att kunna egna sin tid och sina krafter odelade åt verkliga regeringsomsorger
och behöfliga, tidsenliga reformer samt derigenom både
häfda regeringens anseende och på ett fruktbringande sätt samverka
med representationen. Ej heller kunde det vara likgiltigt, om en stor
del af regeringens göromål af nyss antydda beskaffenhet, som till sin
natur i grunden icke vore regeringsärenden, i ständigt växande mängd
skulle nödvändiggöra icke företrädesvis statsmannaegenskaper hos Konungens
rådgifvare, utan företrädesvis så kallad embetsmannarutin,
hvarigenom vi allt mera skulle närma oss nödvändigheten att skrifva
in i grundlagen, hvad som redan skulle närmat sig praxis, att endast
embetsmän kunde till statsråd utnämnas, sak samma om de haft tillfälle
att ådagalägga eller annars äro kända för att ega några framstående
egenskaper eller ej, eller om de hafva någon praktisk erfarenhet
om våra vigtigare näringar. Försöken att åstadkomma rättelse i nu
påpekade missförhållande hade rigtats förnämligast på tvenne utvägar.
Den ena af dessa hade funnit sitt uttryck i Riksdagens skrifvelse den
15 Maj 1868 om den så kallade administrativa domsrättens upphörande,
men denna skrifvelse hade ej ledt till afsedt. mål. Den andra utvägen
vore en omorganisation af sjelfva statsrådet, i hvilken rigtning ett tern
-
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 13.
ligen genomgripande förslag blifvit vid 1872 års riksdag inom Andra
Kammaren vackt, men af Konstitutions-Utskottet, »under fullt erkännande
af nödvändigheten att söka bereda departementscheferna någon
lättnad i det detaljarbete, hvarmed de under nuvarande förhållanden
betungas», afstyrkt, hvilket afstyrkande af Riksdagen gillats, Utan resultat
hade vidare dels Kongl. Maj:t 1868 föreslagit att, till beredande
af lättnad för öfriga statsråden, chefen för hvarje statsdepartement
skulle få på eget ansvar afgöra en del mål af mindre vigt, dels ock
flere gånger föreslagits inrättande af ytterligare ett statsdepartement.
Med anledning af hvad sålunda förekommit, ansåge motionären det ej
vara för tidigt att åter upptaga frågan. Af vigt skulle det emellertid
vara att dervid samtidigt kunna taga i öfvervägande de olika utvägarne
för ändamålets vinnande, på det ej samma skådespel skulle å nyo under
ett eller annat decennium upprepas, att när det ena sättet föresloges
och pröfvades, så ville man väl saken, men ansåge1 det andra sättet
lämpligare, hvarigenom intet blefve utaf. Härvid mötte emellertid i
viss mån formella svårigheter för frågans behandling, och då motionären
för öfrigt icke tilltrodde sig kunna framställa fullständigt förslag
till frågans definitiva ordnande, vare sig detta borde ske på den ena
eller andra vägen, eller kanske på båda, ansåge han ett från regeringen
framlagdt, af fullständig utredning åtföljdt förslag icke allenast
göra hela frågan öfverskådligare, utan ock göra svårigheterna med afseende
på den formella och systematiska behandlingen inom riksdagen
mindre, hvadan han voi''e förvissad om att en begäran från Riksdagens
sida, det regeringen måtte taga frågan i öfvervägande och till Riksdagen
derom afgifva förslag, säkerligen bäst skulle främja dess lösning.
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskott, till hvars behandling
motionen varit hänvisad, har till en början yttrat:
»Den fråga motionären å nyo bragt å bane har, såsom han ock
sjelf antyder, både ett betydelsefullt innehåll och en redan ganska omfångsrik
historia. Att rätt bestämma arten af och gränsen för Statsrådets
verksamhet inom den konstitutionella monarkien, att uti detta
regeringens centralorgan så sammanföra förvaltningens samtliga trådar,
att nödig enhet och kraft genomgår administrationens alla grenar, och
samtidigt förebygga att denna massa af förvaltningsarbete fullständigt
lägger beslag på statsrådsledamöternes hela arbetsförmåga, håller dem
4
Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
främmande för all större politisk verksamhet, som dervid nästan uteslutande
öfverlemnas åt representationen, samt gör dem till detaljförtyngda
"departementschefer i stället för till ledande statsmän — detta
är eu af de vigtigaste och svåraste uppgifter, som den grundlagsgifvande
och organisatoriska lagstiftningen har sig förelagd. Uppgiften
är så mycket kinkigare, som det här icke är möjligt att eu gång för
alla stifta lag eller finna den form, som lika fullständigt skulle passa
för alla stadier af det konstitutionella statslifvets utveckling. Tvärtom
skiftar uppgiften och måste skifta, allt efter som konstitutionalismen
konseqvent utvecklar sig och Statsrådet dermed så småningom öfvergår
från den ståndpunkt, der det endast utgör den löst förenade samlingen
af Konungens högsta administrativa embetsmål!, till den ståndpunkt, der
den fast sammanslutna enhet, som vanligen benämnes ministére, utgör
den sammanknytande länken mellan konungamakt och representation, i
sig inneslutande beggederas förtroendemän.»
Efter eu redogörelse för Statsrådets sammansättning och arbetsordning
enligt 1809 års Regeringsform, intill dess Statsrådets omorganisation
år 1840 egde rum, fortsätter Andra Kammarens Tillfälliga Utskott:
»Icke många år förgingo efter den nya organisationens genomförande,
förr än man började inse, att man på departementschefernes
skuldror lagt en allt för stor börda af nedtyngande förvaltningsarbete;
och man började ock snart nog se sig om efter utvägar att lätta detta
tryck. Regeringen och Riksdagen hafva sedan dess nästan skiftesvis
tagit ansatser i samma rigtning, dervid som motiv för regeringens förslag
vanligen framträdt det oemotsägliga faktum, att statsråden öfveransträngdes
under regeringsärendenas mängd, och från Riksdagens åter
det icke lätt motsägliga, att statsråden af de mindre ärendenas tryck
fördes bort från de större regeringsuppgifterna, från det stora reformarbetet
och från ledningen af nationens sträfvanden på det politiska
framåtskridandets väg. I synnerhet efter införandet af årliga riksdagar
har man mera enhälligt börjat erkänna den tvingande nödvändigheten
att söka förebygga, det icke förvaltningsdetaljens massa sätter ministören
ur stånd att egna de större samhällsvigtiga frågorna den tid och tankekraft
som vederbör. Och säkert skall hvar och eu, som lärt sig skatta
vårt lands lyckliga utsigter till ett kraftigt och endrägtigt samhällsarbete
och som lärt sig frukta en politisk utveckling, uti hvilken regering
och Riksdag skulle, utan inre samband och förtrolig Bankverksamhet,
gå hvardera sin egen väg, den förra uteslutande upptagen af löpande
ärenden, den senare ensam sysslande med de stora statsuppgifterna,
5
Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
allvarligt behjerta detta behof och stödja de sträfvanden, som gå ut på
dess tillgodoseende.
De utvägar, som härför stå till buds och till någon del också
redan anlitats, ehuru förslagen att i stort bringa dem till användning
hittills ständigt förkastats antingen af Riksdagen eller af regeringen,
kunna sammanföras under fyra slag:
inrättande af flera statsdepartement;
afskiljande af en del ärenden från regeringens handläggning och
deras öfverflyttande till våra domstolar eller åtminstone i sista hand till
Högsta Domstolen;
inrättande af en särskild öfverförvaltningsdomstol; samt slutligen
stadgande af en sådan ordning, hvarigenom mängden af mindre vigtiga
ärenden, hvarmed Kongl. Maj:t nu besväras, hädanefter för slutlig
behandling hänvisas till vederbörande ortmyndigheter eller i hvarje
fall definitivt afgöras inom de centrala embetsverken.»
Härefter redogör Andra Kammarens Tillfälliga Utskott för en del
af de försök till frågans lösning, som egt rum, samt för de fördelar
och olägenheter, som enligt samma Utskotts mening genom anlitande
af de härför anvisade utvägarne skulle kunna väntas uppkomma samt
slutar sålunda:
»I en fråga, så svårlöst och omfattande som denna, kan Utskottet
emellertid icke tillägga sig hvarken skyldighet eller befogenhet att
mellan föreliggande alternativ söka gifva bestämd ledning åt Riksdagens
val. Den grundliga och fullständiga utredning, som måste föreligga,
innan ett sådant val göres, kan endast lernnas af regeringen.
Något annat är det heller icke som motionären afsett; och då Utskottet
i samma grad som han behjertar det behof, han framhållit, och önskar
detsamma afhulpet, innan det hunnit att möjligen föra hela vår politiska
utveckling på afvägar, hemställer Utskottet, att Andra Kammaren ville
för sin del besluta, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruledes lämpligast skall
afhjelpas den ofta öfverklagade olägenhet, som härrör af den ständigt
växande mängden utaf sådana mål, som nu skola af Konungen i Statsrådet
behandlas, samt derom till Riksdagen framlägga förslag i sådana
delar, der Riksdagens beslut erfordras eller eljest kan påkallas.»
Denna hemställan har blifvit af Andra Kammaren bifallen.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Sedan detta Andra Kammarens beslut blifvit Första Kammaren
delgifvet, har frågan hänskjutits till sistnämnda Kammares Första Tillfälliga
Utskotts behandling.
Detta Utskott, som för sin del instämmer i hvad motionären och
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott andragit om behofvet deraf, att
en lättnad måtte beredas Statsrådets ledamöter i det för dem särdeles
betungande arbete, som föranledes af mängden utaf de ärenden, hvilka
nu skola af Kongl. Maj:t i Statsrådet afgöras, tilltror sig emellertid lika
litet som Andra Kammarens Tillfälliga Utskott att närmare angifva i
hvad rigtning eller på hvad sätt frågans lösning lämpligast må ega
ram, och kan sålunda icke tillstyrka Kammaren att härutinnan uttala
någon mening, utan torde den utredning, som härför erfordras, endast
kunna af Kongl. Maj:t lemnas.
Vid sådant förhållande kunde väl ifrågasättas, huru vida det vore
lämpligt, att Riksdagen, utan att ens angifva det sätt, hvarpå antydda
olägenheter skulle kunna afhjelpas, borde hos Kongl. Maj:t väcka fråga
om en lättnad i arbetet för Statsrådets ledamöter, hvilken Kongl. Maj:t
åtminstone för närvarande ej begärt, och om man sålunda ej borde afvakta
den tid, då Kongl. Maj:t funne skäl att i ämnet göra framställning;
men då det icke lärer kunna bestridas, att en förändring uti
härutinnan bestående förhållanden skulle medföra beaktansvärda fördelar
icke allenast för regeringen, utan jemväl, såsom ofvan blifvit
påpekadt, för Riksdagen, samt antagligt torde vara, att frågans lösningskulle
påskyndas, om Riksdagen hos Kongl. Maj:t anmälde sin åsigt
härutinnan, föranlåtes Utskottet hemställa,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ämnet fattade beslut.
Stockholm den 1 Maj 1884.
På Utskottets vägnar:
W. Stråle.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 7
Reservationer:
af Herr Stråle, W: »Till en början tillåter jag mig erinra, att
erfarenheten visserligen icke lemnar stöd för Andra Kammarens Tillfälliga
Utskotts antydan >(pag. 19), att besvärsmålen skulle hos Kongl.
Maj:t hufvudsakligen afgöras af jemförelsevis underordnade embetsman.
Tvärt om borde det vara allmänt bekant, att besvärsmålen icke sällan
föranleda till ganska vidlyftiga öfverläggningar i statsrådsberedningen,
innan målen föredragas hos Kongl. Maj:t.
Man må vara varmt öfvertygad derom, att ett sig allt jemt ut
vecklande samhällsskick påkallar i större och mindre mån förändrade
former för de administrativa ärendenas slutliga afgörande, så synas
dock, på sätt den utredning motionären och Medkammarens Utskott
lemnat, åsigterna ännu vara vidt skilda beträffande den rigtning, uti
hvilken dessa förändringar hufvudsakligen böra gå.
Motionären och Medkammarens Utskott hafva också, såsom ofvan
är nämndt, uridandragit sig att söka gifva någon ledning för omdömet
uti ifrågavarande hänseende; och de öfverläggningar, som inom Riksdagens
Kamrar egt rum uti frågan, torde ej heller lemna en sådan
ledning.
Vid sådant förhållande kan jag så mycket mindre biträda det
ifrågastälda skrifvelseförslaget, hvilket till äfventyrs må anses vara af
stor omfattning, men icke angifver den rigtning, representationen finner
önskvärd, som Kongl. Maj:t lärer vara den enda rätta myndigheten att
tillse, »om den ständigt växande mängden af sådana mål, som nu skola
af Konungen i Statsrådet behandlas,» påkallar förändrade bestämmelser
i formelt hänseende.
Med åberopande häraf hemställer jag,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.»
af Herr Wallenberg: »Jag har nogsamt funnit, att allt sedan år
1867 det synes hafva blifvit en antagen regerings-coutume, att inga
andra Kongl. propositioner, afseende reformer, aflåtas, .med mindre
derom en eller flera underdåniga skrivelser från Riksdagen till regeringen
ingått. Med kännedom härom har jag också väckt motioner,
sorn afsett att få någon Riksdagens skrifvelse aflåten, men dessa mina
motioner hafva företrädesvis omfattat ämnen, som jag i egenskap af
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
samhällsmedlem funnit tarfva förbättringar i ett eller annat afseende.
Att nu medverka till en skrifvelse till regeringen, i. fråga om förbättringar
i arbetssättet inom statsdepartementen, anser jag mig icke
böra, ty åtminstone i sådana frågor bör regeringen begagna sitt initiativ.
Välmenande kan afsigten vara att förbereda tillträde till Konungens
rådsbord af sådana politiska personligheter, som icke anses behöfva
några synnerliga kunskaper eller kännedom om våra samhällsinstitutioner.
Men jag anser deremot, att en vidgad ministerstyrelse, som krafvel’ både
chefsegenskaper och sakkunskap hos departementscheferne, är den förbättring,
som bör eftersträfvas.»
Herr Grefve Strömfelt har låtit anteckna, att han varit förhindrad
att deltaga uti Utskottets handläggning af ifrågavarande ärende.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryck eri-Aktiebolag, 1884.