Siats-Utskottets Utlåtande N:o f>i.
\
N:o 54.
Ank. till Riksd. Kansli den 29 April 1884, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af Kong!,. May.ts proposition angående inköp
och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars jernväg.
(R. A.)
I en den 3 sistlidne Mars aflåten, till
remitterad proposition (N:o 2G) har Kong]. Maj:t föreslagit Riksdagen
att
dels medgifva, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags jernväg emellan
Sundsvall och Torpshammar med all dertill hörande materiel till den
myckenhet, som förefans vid 1882 års utgång, må för statens räkninginköpas
att tillträdas deri 1 Januari 1885 mot en köpeskilling af tre
millioner sexhundrafemtiotusen kronor, hvilken erlägges sålunda, att
staten
l:o) eftergifver hvad vid jern vägens afträdande till staten återstår
oguldet af det bolaget beviljade statslån, hvilken återstod beräknas att
vid 1884 års slut utgöra................................................... Kr. 1,396,884: 60;
2:o) den 2 Januari 1885, mot erhållande af de
utaf bolaget utstälda och i jern vägen intecknade
obligationer å tillhopa 600,000 kronor, erlägger till
bolaget deremot svarande belopp ................................. ,, 600,000: —
och 3:o) den 2 Januari 1886 till bolaget utgif
ver
återstoden med ......................................................... ,, 1,653,115: 40.
Summa Kr. 3,650,000: —;
Bih. till Riksd. Prof. 1884. 4 Sand. 1 Afä. 39 Höft. 1
2
Stats- Utslcottets Utlåtande N:o 54.
dels godkänna jernvägsaktiebolagets vilkor om dess personals öfvergång
i statens tjenst under de af Styrelsen för statens jern vägstrafik i
dess skrifvelse af den 29 Februari innevarande år föreslagna förbehåll;
dels öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de närmare vilkor, förbehåll
och bestämmelser, som vid aftals träffande med jernvägsaktiebolaget
och Sundsvalls stad kunna finnas erforderliga;
dels bevilja de, efter hvad ofvan är sagdt, till gäldande af den
kontanta köpeskillingen erforderliga belopp tillsammans kr. 2,253,115: 40;
dels ock ytterligare, för jernvägens ombyggnad till bredspårig och
anskaffande af rörlig materiel, bevilja ett anslag å 1,500,884 kronor
60 öre;
dels ock slutligen af förenämnda, för inköp afjernvägen samt dess
ombyggnad och förseende med rörlig materiel, äskade anslag, tillhopa
3.754.000 kronor, anvisa till utgående
under år 1885 ..................................................... kronor 1,600,000: —
och under år 1886 ............................................ ,, 2,154,000: —
Nämnda jernväg utgör i längd 57,i kilometer (5,34 mil) och har
en spårvidd af 1,067 meter (3,59 fot.)
Af det den nådiga propositionen bifogade statsrådsprotokoll inhemtas,
att Sundsvalls jernväg saktiebolag redan i en den 6 Augusti 1881
ingifven skrift hos Kongl. Maj: t gjort framställning om, bland annat,
försäljning till staten af bolagets ifrågavarande jernväg. I berörda
skrift anför bolaget,
att på grund af en utaf Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader
år 1870 verkstäld undersökning, hvilken gåfve vid handen att
statens afsigt vore att b}7gga jernvägarne norr om Gefle — Dala-banan
smalspåriga, samt med afseende derå, att norska stambanesystemet
vore smalspårigt, Sundsvalls jern vägsaktiebolag bildats för att i enlighet
med den af Jernvägsbyggnadsstyrelsen uppgjorda planen anlägga
en smalspårig jernväg i första rummet från Sundsvall till Torpshammar
och eventuelt från Torpshammar till riksgränsen;
att sedan bolaget den 29 December 1871 erhållit koncession samt
den 12 Januari 1872 för banans byggande beviljats statslån till f, eller
1.424.000 kronor, af beräknade kostnadsbeloppet 2,241,000 kronor, bolaget
konstituerats den 28 Februari sistlidna år samt börjat byggandet
så fort årstiden medgifvit;
att visserligen redan vid 1873 års riksdag de förutsättningar,
hvarunder bolaget börjat anläggningen af en smalspårig bana, i viss
mån rubbats, emedan Riksdagen då fattade beslut, att banan från
Storvik till Torpshammar skulle byggas bredspårig; men då samma
Riksdag tillika enats om, att banan från Torpshammar till riksgränsen
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 5i.
3
skulle blifva smalspårig, hade bolaget fortfarande ansett sig ej böra
vidtaga någon förändring i den faststälda planen för utförandet af sin
jernväg.
att emellertid redan påföljande år så väl Riksdagen som Norges
Storting beslutat, att tvärbanan från Torpshammar till Trondhjem äfven
skulle utföras bredspårig, hvarigenom sista förutsättningen för
Sundsvall—-Torpshammars-banans smalspårighet bortfallit, och
att vid den tid, då sistnämnda beslut fattades, någon möjlighet
icke längre för bolaget forefunnits att frånträda den från början bestämda
spårvidden för Sundsvall—Torpshammars-banan, alldenstund hälften
af denna jernväg då redan någon tid varit trafikerad, samt återstoden
befans terrasserad, jemte det den rullande materielen redan var
levererad eller kontraherad, och härtill kom att, såsom följd af den
betydliga stegring af de med kostnadsförslagets upprättande gällande
arbets- och materialpris, hvilken under arbetsåren 1872—1874 egt rum
och föranledt omarbetning af kostnadsberäkningarne för banan emellan
Storvik och Torpshammar och för tvärbanan från Torpshammar till
riksgränsen, bolagets tillgångar så medtagits, att icke blott en ny
aktieteckning af Sundsvalls stad till belopp af 1,000,000 kronor, utan
äfven en upplåning af 400,000 kronor mot styrelsens borgen blifvit
nödig, på det bolaget måtte kunna fullborda jernvägsanläggningen,
hvilken ock år 1875 afsynats och upplåtits för trafik.
Efter denna tid hade förslag flera gånger väckts om spårviddens
förändring, men af skäl, för hvilka bolaget i sin skrift redogör och
beträffande hvilkas innehåll och beskaffenhet Utskottet tillåter sig hänvisa
till ofvan åberopade statsrådsprotokoll, hade dessa förslag ej ledt
till verkställighet, utan hemstälde bolaget i sin berörda skrift derom
att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, alternativt:
l:o) att för ombyggnad af bolagets jernväg mellan Sundsvall och
Torpshammar till lika spårvidd med statens, och för anskaffande af
bredspårig materiel, bevilja bolaget: antingen ett anslag utan återbetalningsskyldighet
af 1,800,000 kronor, eller ett lån till enahanda
belopp mot 4 procent annuitet, hvaraf 3 procent skulle beräknas såsom
ränta å oguldet kapital, jemte medgifvande att bolagets skuld vid 1882
års slut till staten och jernvägshypoteksfonden, tillhopa kronor 1,951,447,
konverterades till samma annuitet;
2:o) eller att anvisa 1,800,000 kronor till ombyggande, genom
statens försorg, af bolagets berörda jernväg och dess förseende med
tillräcklig bredspårig materiel, mot vilkor att staten för ombyggnadskostnaden
erhölle aktier i bolaget, hvars egna tillgångar skulle upptagas
till 4,000,000 kronor, och att annuiteten å bolagets skuld till
4
Stals-Utskottets Utlåtande N:o 54.
staten ocli jernvägshypoteksfonden vid 1882 års slut, kronor 1,951,447,
finge från och med första ränteterminen efter riksdagsbesluts fattande
utgå med 4 procent, hvaraf 3 procent ränta å oguldet kapitalbelopp;
3:o) eller ock att till inlösen af jernvägen med allt hvad dertill
hörde i löst och fast bevilja 3,900,000 kronor, hvaraf 1,951,447 kronor,
utgörande statens fordran hos bolaget, skulle gå i qvittning och 1,948,553
kronor till bolaget utbetalas.
För den händelse att staten öfvertoge banan fordrade bolaget
derjemte, att de vid banan anstälde tjenstemän och betjente skulle tillförsäkras
rätt att bibehållas vid sina befattningar och löneförmåner.
Sedan Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader den 17 September
1881 häröfver afgifvit underdånigt utlåtande och hemstält, att staten
måtte lemna bolaget ett lån på så billiga vilkor att bolaget ansåge sig i
stånd att sjelffc verkställa spårviddsändringen, har Styrelsen för stadens
jernvägstrajik inkommit med underdånigt utlåtande af den 22 December
1881. I detta utlåtande, för hvars innehåll en utförlig redogörelse
i statsrådsprotokollet förekommer, anför Trafikstyrelsen, hufvudsakligen,
hurusom det aldrig vid anläggningen af statsbanor i det öfriga Sverige
ifrågasatts, att dessa banor skulle sluta några mil från kusterna och
åt den enskilde företagsamheten öfverlemnas att utföra de återstående
vigtigastc och mest inbringande styckena deraf, och det vore en misshushållning
med statens medel att i Norrland följa ett motsatt system.
Särskild! borde bemärkas, att all export- och importtrafik å statsbanan
emellan riksgränsen och Torpshammar, på väg till Nordsjön eller Östersjön,
nästan helt och hållet vore beroende å ena sidan af den norska
Meraker-banans och å den andra af Sundsvall—Torpshammars-banans
enskilda intressen, utan att svenska statens trafikförvaltning hade någon
rättighet att, om så erfordrades, ingripa till förmån för eller till skyddande
af de svenska statsbanornas intressen, samt att för svenska staten,
som icke kunde varda egare af Meraker-banan, det alltså torde vara så
mycket nödvändigare att försäkra sig om hinderfri utfartsväg åtminstone
åt Östersjösidan. Det talet hördes ofta, att, som de enskilda
jernvägarnes taxor bestämdes af Kong]. Maj: t, staten egde ett inflytande
å dessa jern vägar, hvarigenom statsbanornas intressen vore fullt tryggade,
men detta inflytande vore vida mindre än man förestälde sig, alldenstund
dessa taxor endast gälde maximiafgifterna, under det full handlingsfrihet
lemnades åt det enskilda jernvägsbolaget att bestämma
fraktafgifterna lägre, hvilken frihet just utgjorde en bland de oftast
förekommande anledningarne till konflikter emellan samtrafikerande
jern vägar. Men äfven andra anledningar till konflikter vid sam
-
5
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
trafik kunde uppstå, såsom då den ena banans förmåga att framkalla
trafik förlamades af den andras oförmåga att tillfredsställa de
framträdande trafikbehofvens kraf; och en sådan fara hotade statens
järnvägstrafik, om det- norrländska statsbanesystemets förbindande med
Östersjön öfverlemnades åt enskilda intressen, och kunde afvärjas endast
derigenom, att detta system sattes i omedelbar statsbaneförbindelse
med utskeppningsorterna vid Bottniska viken. Häraf följde, att Trafikstyrelsen
endast kunde fästa sig vid det bland bolagsstyrelsens ofvan
omförmälda alternativa förslag, som afsåge den nu ifrågavarande jernvägens
rena öfverlåtande på staten.
Beträffande denna jernvägs s. k. trafikvärde ansåg Trafikstyrelsen
sig böra instämma i det slut, hvartill både jernvägsbolaget
och Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader kommit med hänsyn
till den sannolika nettobehållningen af Sundsvall—Torpshammars-banan
i dennas smalspåriga skick, eller att från och med år 1883 denna behållning
borde uppgå till minst 200,000 kronor årligen.
I fråga om kostnaden för banans ombyggnad till normalspårig
samt för anskaffning af rörelserna t eriel har Trafikstyrelsen uppå grunder,
som i statsrådsprotokollet finnas omförmälda, beräknat denna kostnad
till sammanlagdt 1,500,000 kronor.
Trafikstyrelsen förklarar sig derefter, på grund af beräkningar
i fråga om nettoafkastningens förhållande till del kapital, som staten,
i händelse af köp, korame att nedlägga å linien Sundsvall—Torpshammar,
icke skola hafva tvekat att tillstyrka inköp för statens räkning
af ifrågavarande bana för det af bolaget begärda pris 3,900,000 kronor,
derest ej skäl till nedsättning af detta pris möjligen kunde förefinnas.
Ett skäl till sådan prisnedsättning vore att söka i följande omständighet.
Bolagsstyrelsen hade i ärendet visat, huruledes för år 1883 skulle
af den sannolika nettobehållningen, 200,000 kronor, efter afdrag af
räntor å skulder, återstå ett belopp af 87,064 kronor till »amortering
och utdelning». Detta belopp utgjorde i det närmaste 5 procent å
aktiekapitalet 1,773,000 kronor. Äfven om man nu måste erkänna, att
hvad som åtginge till amortering, konune bolaget till godo så till vida
som skulden derigenom minskades, så blefve likväl återstoden af nämnde
summa icke att helt och hållet påräkna till utdelning, då bolaget icke
kunde undgå att, i mån af växande trafik, använda mer eller mindre
till ökande af sin materiel och utförande af en eller annan nybyggnad,
hvarigenom visserligen banans trafikförmåga eller värde ökades, men
utdelningen i stället blefve så mycket mindre. Erhölle nu bolaget den
af staten äskade lösningssumman oafkortad, så betäckte denna icke
6
Stats- VtsJcottcts Utlåtande N:o 54.
blott skulderna, utan äfven hela aktiekapitalet, och bolagsmännen kunde
mot högsta möjliga ränta placera de belopp, som motsvarade deras andelar
i kapitalet, hvilket syntes vara en väsentlig fördel framför erhållandet
af en, om ock lika stor, afkastning af aktiekapitalet, af hvilken
blott en mindre del finge uppbäras kontant, under det den större delen
nedlades dels i amorteringar och dels i ny materiel och nybyggnader.
Detta syntes ock bolaget sjelft hafva vidgått genom uttalandet, att den
smalspåriga banan voro en ståndpunkt, som bolaget gerna villo öfvervinna,
men att ombyggnaden, verkstäld af bolaget, blefve dess ruin, så
vidt ej staten mellankomme på ett eller annat sätt medelst beviljande
af fördelar, hvarigenom bolagets ruin afböjdes. Bolaget borde derför
hellre kunna åtnöjas med en något nedsatt lösningssumma än söka
fortfarande hålla trafiken vid lif på sin smalspåriga bana.
Men åtskilliga andra omständigheter förtjente äfven uppmärksamhet
vid utredningen af denna fråga. Främst torde då icke med fog
kunna bestridas, att en särskild anledning att med billighet förfara vid
pröfningen af bolagets förevarande framställning läge deruti, att bolagets
beslut att bygga sin bana smalspårig grundade sig på utsigten,
att statsbanorna norr om Storvik skulle blifva sådana, och vidare på
statsmakternas beslut, att tvärbanan från Torpshammar skulle utföras
med den mindre spårvidden. Vidare förtjente beaktas, att banan kunde
komma att öfvergå i utländska egares händer, då det, med kännedom
om benägenheten hos den utländska penningemarknaden att söka placering
af kapital i svenska jernvägar utan visshet om dessas blifvande
rentabilitet, läge nära till hands antaga, att en sådan bana som den
nu ifrågavarande, hvilken sedan 1876 varit trafikerad och hvars trafikresultat
vore bekant, lätt skulle finna köpare; en eventualitet, hvars
förverkligande blefve af samma art, som om t. ex. linieu Göteborg—
Alingsås eller Malmö—Eslöf vore i utländska egares våld. Slutligen
förekomme härvid ock, hvad Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader
jemväl framhållit, att staten, då utrymmet vid Torpshammar blefve
otillräckligt för omlastningar, vore förpligtad anlägga en särskild
omlastningsstation vid Sundsvallsbanans egentliga slutpunkt Rombäck,
6,000 fot vester om Torpshammar, och att, i händelse Sunds valls-banan
af staten inköptes och ombyggdes, utgiften för denna anläggning, som,
efter hvad Trafikstyrelsen hade sig bekant, skulle uppgå till 150,000
kronor, skulle besparas. Det kapital, hvarpå staten finge att efter inköpet
och. ombyggnaden räkna ränta, minskades alltså med motsvarande
belopp: det vill säga statens anspråk på ränta konnne att gälla ett
kapital af 5,250,000 kronor i stället för 5,400,000 kronor, hvilket senare
belopp, såsom ofvan visats, vore hvad staten skulle komma att
Ståts-Utskottets''Utlåtande N:o 54.
7
utbetala för den ombyggda Sundsvalls-banan, under förutsättning att
bolaget erliölle den begärda lösesumman af 3,900,000 kronor oafkortad.
Skulle åter bolaget nöja sig med 3,650,000, komme staten att för inköp
och ombyggnad af banan få utgifva tillsammans 5,150,000 kronor,
medan statens anspråk på ränta, i följd af det nyss sagda, gälde allenast
ett kapital af jemna 5,000,000 kronor, å hvilka den beräknade
nettobehållningen af trafiken på banan, 200,000 kronor, utgjorde ränta
efter jemnt 4 procent.
Efter af dåvarande chefen för Civildepartementet gjorda framställningar
rörande beloppet af den köpesumma, hvarför bolaget vore
villigt afhända sig banan, förklarade, vid ett af bolagsstyrelsen sammankalladt
enskildt sammanträde med åtskilliga delegare i bolaget den 11
Mars 1882, desse
dels att, ehuru aktieegarne icke kunde inse, hvarför det pris, hvartill
de skulle afhända sig jernvägen, billigtvis borde sättas lägre än
det belopp, som af bolaget äskats och hvartill jernvägen af Trafikstyrelsen
jemväl blifvit uppskattad, eller 3,900,000 kronor, de likväl ansåge
sig, derest Kong]. Maj:t och Riksdagen skulle finna giltiga skäl tala
för köpesummans nedsättande till 3,650,000 kronor, böra såsom en
uppoffring i statens och allmänna samfärdselns intresse antaga detta
pris, under förutsättning att ärendet blefve vid då innevarande riksdag
afgjordt;
dels, att ofvan medgifna nedsättning af köpesumman med kronor
250,000 vore den yttersta eftergift, som bolagsmännen ansåge sig i
och för befordrande af ett allmänt intresse kunna ytterligare göra,
förutom den uppoffring af öfver en million kronor, hvartill bolaget
redan i sitt ursprungliga erbjudande förklarat sig villigt.
Frågan om jernvägens inlösande blef derefter hvilande och upptogs
å nyo först i slutet af nästlidna år, då Styrelsen för statens jernvägstrafik
den 20 December 1883 inkom med hemställan om inköp för
statens räkning och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars-jernvägen.
Härvid hänvisar styrelsen till innehållet af sitt utlåtande af 22 December
1881 med tillkännagifvande, att styrelsen fortfarande ansåge sig
eg a skäl vidhålla detsamma, och öfvergår derefter till en redogörelse
för åtskilliga anledningar att påskynda ärendets slutliga lösning, som
dels erfarenheten under sedermera förflutna två år, dels utsigterna i
afseende på rörelsens tillväxt under den närmaste framtiden gåfve vid
handen, och anför i sådant hänseende:
Landskapen Medelpad och Jemtland, hvillcas förnämsta näringskälla
bestode i stora skogstillgångar, hade tillförene för dessas tillgodogörande
haft sig anvisade två utfartsvägar till hafvet, nemligen Ljunga
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 64,
eif med dess biflod Gimån samt Indalselfven, livilka begge utmynnade i
Sundsvall s-fjärden, men på dessa vattendrag både dock skogsprodukterna
endast i deras råa tillstånd såsom sågtimmer och bjelkar kunnat medelst
flottning bringas till kusten för att vid der belägna sågverk förvandlas
till plank och bräder eller på annat sätt göras tjenlige till utskeppning.
Genom de under senaste åren tillkomna anläggningar ne af jernväg
från Sundsvall öfver Torpshammar, Ange och Östersund till Trondhjem
samt af den Ljungans flodområde berörande delen af norra stambanan
söder om Ange hade dessa förhållanden väsentligen förändrats, i det
dessa jernvägar kunde på förmånligare sätt befordra till hafvet ej allenast
det oförädlade virket, som eljest måst med stor tidsutdrägt flottas
i elfvarne, utan ock vid sågar och hyflerier i det inre landet bearbetade
skogsprodukter, som förut, i brist af ändamålsenliga och billiga transportmedel,
icke kunnat för export tillverkas annat än vid kusten; och
följden häraf visade sig deri, att dels betydliga qvantiteter timmer och
bjelkar börjat upptagas ur flottlederna och befordras på jernväg, dels
ett stort antal sågverk anlagts eller vore under anläggning längs banorna
med syfte, utom annat, att tillgodogöra, jemte gröfre virke, äfven
sådant, som icke lämpade sig för flottning, och att exportera de förädlade
trävarorna antingen öfver Trondhjem eller Sundsvall. Nästan
all för export afsedd trävaruproduktion inom de förut nämnda flodområdena
komme derför att upptagas och befordras af jernvägarne på det
sätt, att varorna från stationer vester om sjön Nälden i allmänhet försändes
åt norska sidan till Hommelvigen och Trondhjem, men från hela
det öfriga vida skogrikare området till Sundsvall. Afstånden från Näldens
station vore nemligen 213 kilometer till Hommelvigen; 23G kilometer
till Trondhjem; 172 kilometer till Torpshammar och 230 kilometer
till Sundsvall.
Hela trävarurörelsen från så väl Ljungans och Gimåns som en del
af Indalselfvens områden måste således samlas på linien Ånge—Torpshammar—
Sundsvall och följaktligen, likt allt annat gods, omlastas i
Torpshammar. Redan den med sådan omlastning förenade kostnad och
tidsutdrägt utgjorde en icke ringa olägenhet för rörelsen, men än större
vore de svårigheter och hinder, som förorsakades af de båda banornas
olika trafik förmåga, hvilken vore sådan, att två bantåg erfordrades för
att från Torpshammar till Sundsvall befordra den godsmängd, som ett
enda tåg på statsbanan vanligen medförde till Torpshammar; och tydligt
vore, att dessa hinder komme att ökas i jemnbredd med godsrörelsens
tillväxt och blifva så mycket känbarare, som trävarutransporterna
i större omfattning kunde ega rum endast under den tid af året, då
sjöfarten vore obehindrad och vattendragen i det inre landet isfria.
Stats-Utsliottets Utlåtande N:o 54.
9
Det vore vidare klart att, om Sundsvall—Torpshammars-banan icke medhunne
att omedelbart ocli utan uppehåll befordra trävaror och annat
gods i samma mån, som de på statsbanan ankomme till Torpshammar,
sådant måste menligt inverka på varuproduktionen i det inre landet och
i följd deraf också på statsbanans egen trafik. Timmertransporterna åt
Sundsvalls-hållet hade ock redan gestaltat sig så, att omkring hälften
af det från Bräcke medförda timret måst vid Torpshammar störtas i
elfven för att flottas till Sundsvall; och denna olägenhet skulle för visso
i den närmaste framtiden blifva än vanligare i mån som flere och flere
platser inrättades vid statsbanan för upphämtning af timmer ur vattendragen,
och sågverk derinvid uppbyggdes inom nu ifrågavarande områden.
Det lede derför, enligt styrelsens öfvertygelse, intet tvifvel, att trävarurörelsen
vid första gynsamma konjunktur för afsättning skulle antaga
sådant omfång, att Sundsvall—Torpshammars-banan i sitt närvarande
skick icke skulle kunna motsvara de anspråk, som komme att ställas
på dess transportförmåga, men deremot utöfva ett förlamande inflytande
på både produktion och varubefordringen inom de trakter, som man
medelst statsbaneanläggningen haft för afsigt att betjena och upphjelpa.
Väl hade, sedan den under 1881 väckta frågan om inköp för statens
räkning eller ombyggnad af Sundsvalls-banan icke ledt till önskadt slut,
bolaget sett sig nödsakadt förstärka sin materiel med ett nytt lokomotiv
och 25 godsvagnar, samt beslutit att ofördröjligen beställa ytterligare
både lokomotiv och vagnar, derest icke säker utsigt mellankomme, att
banan kunde varda af staten öfvertagen och ombyggd; men tydligt vore,
att en sådan åtgärd icke kunde afhjelpa de hinder för rörelsens jemna
gång, som läge i de hvarandra tillstötande jernvägarnes olika tekniska
beskaffenhet och deraf betingade olika transportförmåga, men deremot
måste öka svårigheterna att gifva hela frågan en nöjaktig lösning, till
skada ej mindre för rörelsen å statsbanan än för industrien i de af
denna berörda landsdelar.
I betraktande af dessa förhållanden, och enär en tid af två år antagligen
skulle åtgå för banans ombyggnad och det helas fullständiga
ordnande, samt i öfvertygelse, att ytterligare dröjsmål endast skulle
öka de svårigheter och särskilda kostnader, som, alltid åtföljande en
så genomgripande förändring af en gammal jernväg, derå trafiken under
tiden icke kunde afbrytas, väsentligen förstorades ju mera rörelsen
tillvuxe, hemstälde derför Trafikstyrelsen, att Kongi. Maj:t måtte å
nyo taga frågan om Sundsvall—Torpshammars-jernvägens inlösen och
ombyggnad för statens räkning i öfvervägande.
I fråga om inlösningspriset hade styrelsen ej skäl frångå de i dess
Bih. till Rikscl. Prof. 1884. 4 Sand. 1 Afd. 39 Håft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
utlåtande af den 22 December 1881 framlagda beräkningar, helst det
icke gerna kunde ifrågasättas, att värdet af den nya materiel, som,
efter hvad förut nämnts, blifvit af bolaget senare anskaffad, skulle inbegripas
i den förut föreslagna inköpssumman, enär sådant skulle innebära,
att banans värde under tiden minskats, hvilket emellertid icke
vore fallet, då densamma tvärtom blifvit väl omsedd; och styrelsen ansåge
derföre, att inlösningssumman, 3,650,000 kronor, skulle afsejernvägen
med rörlig materiel till det antal, som befans vid 1882 års slut,
samt banans öfriga tillhörigbeter, så väl fasta som lösa, i det skick
de vid köpets afslutande befunnes.
Jemte erinran att, på samma gång Sundsvall—Torpshammarsbanan
blefve statens egendom, den eljest förestående, till 150,000 kronor
beräknade kostnaden för omlastningsstations ordnande vid Rombäck
bortfölle, hvarigenom den nya räntedragande utgiften för hela affären
rätteligen inskränktes till 5,000,000 kronor, anför Trafikstyrelsen i afseende
å den afkastning, som å detta kapital borde kunna förväntas,
att nettobehållningen af rörelsen å Sundsvalls-banan, som utgjorde
år 1876 ......
I877.........
„ 1878.........
„ 1879.........
och „ 1880.........
sedermera stigit
år 1881 till
„ 1882 „
kronor 103,214,
„ 166,059,
„ 164,324,
„ 83,027,
„ 162,003,
„ 188,672 och
„ 196,336;
hvadan den behållna intägten under det sistnämnda året redan motsvarade
3,93 procent å berörda kapital. Det erfordras således en tillväxt
af allenast 20,000 kronor utöfver 1882 års afkastning, för att nettointägten
skulle uppgå till den räntesats af 4,32 procent, som staten nu
i medeltal erlade för sina lånta medel; anseende styrelsen att så väl
rörelsens naturliga utveckling som den genom ombyggnaden framkallade
större tillströmningen af transportföremål utgjorde en tillförlitlig
borgen, att denna tillväxt inom kort skulle förverkligas.
Sedan härefter jernvägsbolagets styrelse ytterligare yttrat sig i
frågan, på sätt i statsrådspi-otokollet närmare meddelas, har Styrelsen
för statens jernvägstrafik den 29 Februari innevarande år anmält, att,
då anmärkningar uttalats derom, att bangården i Sundsvall skulle
blifva otillräcklig för en större trävarurörelse, styrelsen, så väl med anledning
deraf som ock med afseende derå, att dels vissa i styrelsens
kostnadsförslag upptagna arbeten vid andra stationer blifvit redan under
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
11
tiden utförda, dels ock priset å skenor med tillbehör ej obetydligt nedgått
efter förenämnda kostnadsförslags upprättande, utan att anledning
till stegring af detta pris vore att för den närmaste framtiden befara,
funnit sig föranlåten att, efter gjord undersökning och utredning på
stället af förhållandena, så väl uppgöra en planritning för Sundsvalls
station, lämpad för en framtida större trävarurörelse derstädes, jemte
särskildt kostnadsförslag, som ock upprätta ett nytt kostnadsförslag för
hela ombyggnaden af banan, hvilket slutade å 1,450,000 kronor. I
detta kostnadsförslag upptoges bland annat för ändring af stationsplaner,
spår derå m. m. en summa af 338,200 kronor, hvari inginge dels ordnandet
af Sundsvalls hufvudstation jemte tillhörande hamnbassiner med 228,400
kronor, dels utläggning af ett spårsystem för tågrangering och vagnafställning
vid den nuvarande vestra hållplatsen inom staden med 28,800
kronor. I kostnadsförslaget förekomme för jordlösen och husflyttning
ett belopp af kronor 28,000; men deraf toges endast omkring 14,000
kronor i anspråk för inlösen af mark, som erfordrades för beredande af
nödigt utrymme vid hufvudstationen och hållplatsen i Sundsvall. Stadsfullmäktige
hade nemligen, enligt bifogadt protokollsutdrag för den 18
nästlidne Februari, under förbehåll att innevarande års Riksdag fattade
beslut om jernvägens inlösen för statens räkning på de af bolaget uppstälda
vilkoi% beslutit: att utan ersättning upplåta till staten, så länge
den egde och trafikerade Sundsvall—Torpshammars-jernvägen, det område
vid stadens hamn, hvilket läge mellan den å en åtföljande ritning
med grönt uppdragna linien A-B-C-D och timmeraflastningsdammen,
under förbehåll, att den å samma ritning utmärkta triangelformiga
figuren B-E-C icke inhägnades till stationsområde, utan af Trafikstyrelsen
endast finge disponeras till utläggning derå af nödiga lastningsspår,
med rättighet för staden att dit förlägga dess jernväg, om sådant
i en framtid skulle erfordras, äfvensom att af nuvarande stationsområdet
till staden öfverlemnades den mark, som läge söder om den å ritningen
med brunt streckade linien F-G-H; och att till staten, så länge
den egde och trafikerade banan, likaledes kostnadsfritt upplåta den
staden tillhöriga mark, som erfordrades för en reserv-bangårds anläggande
från vestra stationen österut, upptagande omkring 1,600 fot i
längd och 65 fot i bredd norr eller söder om nuvarande jernvägsoinråde;
allt med det ytterligare vilkor för nämnda upplåtelser, att staden
bibehölles vid sin rätt till stadsafgifter å det vid hamnen upplåtna
området.
Till ofvan angifna kostnadssumma, 1,450,000 kronor, måste dock
för behöfliga nya transportmedels anskaffande läggas 50,000 kronor
utöfver det belopp af 330,000 kronor, som dertill beräknats och med
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
all sannolikhet borde, såsom förr nämnts, erhållas genom försäljning
af den rörliga materiel, skenor och andra inventarier, som jemte sjelfva
jernvägen komme att till staten öfverlåtas, men ej vore användbara för
normalspårig jernväg.
Till sist yttrar Trafikstyrelsen sig angående bolagets förbehåll
rörande tjenstepersonalens öfvergång i statens tjenst med bibehållande
af innehafvande löneförmåner; och hemställer Trafikstyrelsen, att vid
beviljandet af denna förmån för personalen måtte fästas följande vilkor,
nemligen: att de personer, som sålunda öfverginge i statens tjenst,
skulle åtnöjas med de platser, som styrelsen ansåge lämpligt att åt dem
anförtro; att de blefve underkastade alla för personalen vid statens
jernvägar gällande reglementen och instruktioner samt vilkor för bibehållande
af anställning i statens jernvägstrafiks tjenst; att deras aflöning
skulle utgå dels såsom ordinarie arfvoden till sådana belopp, som gällande
aflöningsregemente för hvarje särskild befattning bestämde, dels
såsom extra arfvode till lika belopp med skilnaden emellan det ordinarie
arfvodet och deras nu i bolagets tjenst innehafvande aflöningsförmåner;
samt att de kunde vinna delaktighet i statens jernvägstrafiks pensionsinrättningar
emot erläggande af stadgade retroaktiva utgifter.
Slutligen har i en till Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
på begäran aflemnad promemoria Väg- och vattenbygcjnadsstyrelsen
förklarat sig hafva, vid granskning af Trafikstyrelsens nyss omförmälda
kostnadsförslag, funnit dettas slutsumma, 1,450,000 kronor, vara tillräcklig
för jernbanans ombyggnad och för utvidgning af Sundsvalls
stationer, efter den af Trafikstyrelsen uppgjorda plan derför, under
förutsättning af nuvarande prisförhållanden och med beräkning, att de
för ombyggnad åt Sundsvalls station och för utläggning af rangeringsspår
vid den så kallade vestra stationen afsedda skenor med tillbehör
kostnadsfritt tillhandahölles ur statens förråd af gamla, men brukbara
sådana.
Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t i Statsrådet har
Chefen för Civildepartementet anfört följande:
»På grund af den redogörelse jag lemnat rörande föreliggande
fråga torde Eders Kongl. Maj:t finna, att det är af vigt att Sundsvall—
Torpshammars-banan ombygges till enahanda spårvidd med statens
banor. Endast derigenom kunna de betydliga skogstillgångarne i de
omkring dessa trakters statsbanor belägna vidsträckta områden, som
hafva sin naturliga utfartsväg åt Sundsvall, tillgodogöras på fullt lämpligt
sätt. Redan nu har det visat sig, att banan ej kan tillfredsställa
den trafik, som erbjudit sig, och uppenbart är, att svårigheterna i detta
afseende måste för hvarje år ökas. Det är vidare klart att, om Sunds
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
13
vall—Torpshammars-banan blefve bredspårig, trafiken å de statens banor,
som med densamma stå i omedelbar förbindelse, skalle i ej ringa
grad tillväxa. För samfärdselns jemna utveckling torde det emellertid
vara nödvändigt, att samtrafiken mellan statsbanorna och deras gemensamma
utfartsväg till Osterliafvet ordnas efter samma grunder. Detta
åter lärer väl på ett fullt tillfredsställande sätt kunna ske endast under
förutsättning att banorna befinna sig i samma egares hand. Dessa skäl
sammanlagda synas mig sålunda tala för så väl att Sundsvall—Torpshammars-banan
bör förändras till bredspårig, som ock att den bör af
staten öfvertagas, åtminstone derest detta befinnes kunna ske utan
egentliga uppoffringar å statens sida. I sistberörda afseende är jag för
min del öfvertygad om, att banans öfvertagande af staten till det af
bolaget numera fordrade priset, 3,650,000 kronor, icke allenast icke
kommer att föranleda någon uppoffring från statens sida, utan tvärtom
skall lemna ett i förhållande till de öfriga statsbanornas rentabilitet
ganska fördelaktigt utslag. Banan torde, så vida ej särdeles missgynnande
konjunkturer inträffa, skäligen kunna antagas redan under första
året efter dess ombyggnad lemna en behållning af cirka 200,000 kronor,
och enligt Trafikstyrelsens, numera utaf Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i hufvudsak biträdda, beräkningar rörande banans anordnande
till bredspårig bana skulle det kapital, som staten nedlade i banan,
komma att utgöra cirka 5,150,000 kronor, å livilket kapital sålunda redan
under första året komme att erhållas omkring 4 procent ränta — eu
ränta, som, efter hvad Trafikstyrelsen upplyst, ännu ingen statsbana i
Sverige under första året af sin tillvaro kunnat uppvisa. Då man vidare
besinnar, att banans trafikförmåga genom ombyggnaden blifver i
högst väsentlig mån stegrad, faller det af sig sjelft, att den skall framkalla
en ökad trafik. Tack vare Norrlands rikedom på vattendrag, skola
nya flottleder komma att anordnas och tillföra banan skogsprodukter
från trakter, dem ännu ingen hoppats kunna sätta i förbindelse med
hafvet. Så småningom torde sågverk utefter vattendragen blifva inrättade,
och genom fortskaffande af de vid dem förädlade skogsprodukterna,
hvilka naturligtvis i sådant skick lemna högre afgifter, beredes banan
ett ytterligare plus i dess inkomster. Någon anledning att antaga, det
staten genom banans öfvertagande och ombyggande skulle i mer eller
mindre mån komma att tillskyndas någon förlust, förefunnes således,
enligt min tanke, icke. En omständighet, som icke heller bör lemnas
ur beräkning, särskildt vid frågan om huru den fordrade köpeskillingen
ställer sig för staten, är den, att genom banans öfvertagande befrias
staten från den eljest oundvikliga utgiften af cirka 150,000 kronor för
anläggning af station vid Rombäck.
14
Sials- Utskottets Utlåtande N:o 54.
Då sålunda priset, efter hvad jag nu framhållit, icke torde kunna
anses för högt, samt de vilkor, hvilka bolaget uppstält i fråga om öfvertagande
af banans personal, med de dervid af Trafikstyrelsen gjorda
erinringar, synas mig icke oantagliga, och då hvad Sundsvalls stadsfullmäktige
såsom vilkor för upplåtelse af mark till bangårdarne i Sundsvall
påyrkat icke torde gifva anledning till anmärkningar, har jag trott
rätta tidpunkten för ordnande af denna angelägenhet nu vara för handen,
'' helst ett uppskof nu torde kunna föranleda till frågans undanskjutande
för långliga tider. — Som, enligt min tanke, de af bolaget i
dess skrift den 6 Augusti 1881, förutom förslaget om banans inlösande
af staten, alternativt gjorda framställningar om anskaffande af medel till
banans ombyggande af bolaget icke torde vara al beskaffenhet att numera
höra vinna afseende, skulle det, i händelse staten ej antager anbudet
om banans inköpande, till äfveutyrs kunna inträffa, att bolaget
funne sig föranlåtet att på annat håll söka sig köpare; och må hända
blefve i sådant fall banans inköp en begärlig spekulation för utländskt
kapital. Eller ock kunde bolaget finna med sin fördel förenligt att
sjelft taga banans ombyggnad om hand, och så i ena som andra fallet
vore statens utsigter att på antagliga vilkor af banan komma i besittning
sannolikt för långliga tider stängda.»
Skilnaden 884 kronor 60 öre mellan den här ofvan angifna, beräknade
kostnaden för banans ombyggande och utrustande och den i
sådant afseende i den nådiga propositionen upptagna summa har uppkommit
för afrundande af det sammanlagda belopp, som behöfde af
Riksdagen äskas.
Beträffande Sundsvalls-banans och statsbanans inkomst af godstrafik
har Utskottet af Kongl. Trafikstyrelsen erhållit en beräkning af
följande innehåll:
»Sundsvalls-banans inkomst per tonnkilomter 6.9 öre
Statsbanans dito dito 5.o ,,
Skilnaden l.o öre skulle för en trantportmängd af 4,512,000
kilometer gods föranleda en minskning af 85,700 kronor i bruttoinkomst.
Men till följd af det bredare spåret och tyngre maskiner kan samma
transportmängd framföras med vida mindre antal tåg och hvarje tåggöras
större, hvarigenom kostnaden för vagnkilometer reduceras. Enligt
statistiken var kostnaden per vagnkilometer å Sundsvalls-banan
12.7 öre och på statsbanan 9.2 öre. Å båda banorna voro vagnarne lastade
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
15
med 3 tonn i medeltal. Skilnaden i vagnkilometerpriset, 3.5 öre, motsvarar,
under förutsättning af ej större belastning å statsbanans vagnar,
ehuru deras bärighet är l.s tonn större, en skilnad af I.17 öre per
tonnkilometer till favör för statsbanan och denna åter i utgifter för
4,512,000 tonnkilometer gods en minskning af 52,800 kronor. Minskning
i behållningen skulle således utgöra 32,900 kronor.
Men det bör märkas att af hela den virkesmängd, som skickades
från Bräcke, 113,000 tonn, endast 46,000 tonn kunde mottagas af
Sundsvalls-banan; resten kastades i elfven vid Torpshammar. Med visshet
kan antagas att af denna rest, 67,000 tonn, åtminstone 50,000 tonn
komma att fortsätta på Sundsvalls-banan, och med bibehållande af det
nuvarande högst reducerade priset 53 öre per stock å 0.3 tonn, d. v. s.
I.77 per tonn och med beräkning af endast 40 procent behållning
derå (detaljredovisningen för Bräcke—Torpshammar-transporterna visar
större behållning, oaktadt vägen är något längre), skulle behållningen
blifva 71 öre per tonn och för do 50,000 tonnen 35,500 kronor, hvilket
mer än uppväger den ofvan angifna minskningen.))
Vidare har Utskottet af Kongl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fått mottaga begärd uppgift derom att väglängden utmed jernvägen
mellan nedanstående ställen är följande:
mellan Bräcke och Sundsvall .........................................
„ Bräcke och Indalselfven.......................................
„! Bräcke och Ångermanelfven vid Sollefteå ...
11 mil 25,133 fot,
7 „ 34,000 .,
13 „ 24,000 „
Utskottet har jemväl inhemta!, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags
bokslut för år 1883 ännu ej är afslutadt, men att bolagets inkomster
för nämnda år kunna beräknas till 374,850 kronor, driftkostnaden till
205,800 kronor och behållningen alltså till 169,050 kronor.
Bolagets aktiekapital utgör 1,773,500 kronor, fördeladt å 3,547
aktier. Häraf ega Sundsvalls stad aktier å 1,300,000 kronor, Östersunds
stad å 15,000 kronor och Jemtlands läns landsting å 100,000
kronor; hvarvid dock bör märkas, att, till följd af bestämmelse i bolagsordningen,
att icke någon delegare må utöfva rösträtt för mera än ¥V
del af bolagets hela aktieantal, Sundsvalls stad och Jemtlands läns
landsting ej eg a rösta för mera än 177 aktier, motsvarande 88,500
kronor, hvar.
Utskottet har funnit det vara af gagn för det allmänna, och
särskildt för den ifrågavarande ortens trafikrörelse, att Sundsvalls
jernvägsaktiebolags bana mellan Sundsvall och Torpshammar ombygges
till bredspårig och införlifvas med statsbanesystemet. Till ådaga
-
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
läggande Häraf torde Utskottet endast behöfva åberopa hvad i sådant
afseende af Trafikstyrelsen yttrats och här ofvan meddelats, men
särskild hänsyn lärer, enligt Utskottets åsigt, vid bedömandet häraf
böra tagas till den omständighet, att den för Norrlands trävarurörelse
så vigtiga tvärbanan mellan Throndhjem och Sundsvall är bredspårig
mellan den ena hamnen, Throndhjem, och Torpshammar, men att den
återstående sträckan till den andra hamnen, Sundsvall, är smalspårig
och i sitt nuvarande skick för den allt mera växande trafiken olämplig
samt nödvändiggör omlastning, hvilket åter tydligen måste leda
dertill att en stor del af tvärbanans trafik, som eljest kunde och antagligen
skulle gå österut till Sundsvall, kommer att, till förfång för
den svenska rörelsen, föras vesterut, till Throndhjem, dit transporterna
obehindradt och utan omlastning kunna fortgå.
Icke heller kan den omständighet billigtvis lemnas utan afseende,
att Sundsvall—Torpshammars-banans för transitotrafiken och för bolaget
sjelft menliga egenskap af smalspårig, på sätt här ofvan ur bolagets
till Kongl. Maj:t aflåtna framställning anförts, är att väsentligen tillskrifva
den på statsmakternas beslut grundade, men sedermera af dem
rubbade förutsättningen, att jemväl de banor, till hvilka Sundsvall—-Torpshammarsjernvägen skulle ansluta sig, blefve smalspåriga.
Men äfven med allt afseende fästadt å dessa, här ofvan antydda
förhållanden, har Utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka erläggande
för jernvägen af en så hög köpeskilling som den, hvilken Kongl. Maj:t
i den nådiga propositionen föreslagit.
Beträffande härvid först föremålet för köpet får Utskottet — med
erinran att bolaget, förutom jernvägen mellan Sundsvall och Torpshammar,
eger en bibana Wattjom— Marmen, hvilken dock till hela sitt
bokförda värde 181,818 kronor 97 öre motsvaras af en skuld å samma
belopp till enskild person och om hvilken nu ej är fråga — fästa uppmärksamheten
derå att i köpet skulle, enligt Kongl. Maj:ts förslag,
ingå öfverbyggnad och rörlig materiel till ett beräknadt värde af
330,000 kronor. Som denna materiel ej är användbar för normalspårig
jernväg och synes kunna med större fördel afyttras af bolaget
sjelft än af staten, har Utskottet ansett densamma ej böra af staten
inköpas och således köpeskillingen böra med motsvarande belopp minskas,
dock med förbehållen rätt för statens Trafikstyrelse att i så väl
sitt eget som ortens intresse begagna samma materiel, intill dessjernvägens
ombyggnad blifvit fullbordad. Den minskning i köpeskillingens
belopp, som härigenom uppkommer, innefattar dock ej någon besparingför
staten, enär i dess ställe kostnaden för banans ombyggnad och
förseende med ny, lämplig materiel, som eljest till en del kunde med
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 54.
17
försäljningsvärdet af ifrågavarande materiel bestridas, måste uppföras
till en med ett lika belopp ökad summa.
I fråga åter om sjelfva jernvägens värde, har Utskottet ej kunnat
undgå att fästa uppmärksamheten vid hvad bolaget i sin ofvan omförmälda
den 6 Augusti 1881 till Kongl. Maj:t ingifna skrift anfört om
sättet och utvägarne för genomförande af den nödiga spårviddsförändringen.
Med afseende härå yttrade bolaget: att enligt en beräkning, till
utgångspunkt för hvilken tagits bolagets förmodade ställning vid 1882
års utgång, det visade sig: att, om bolaget sjelft skulle verkställa ombyggnaden
och för ändamålet måste upptaga ett lån i öppna marknaden
eller erhölle ett sådant på vanliga vilkor af staten, bolaget skulle, i
stället för ett till amortering och utdelning påräkneligt nettoöfverskott
å trafikmedlen af omkring 87,000 kronor för år, hafva att emotse en
brist af 2,736 kronor och blifva ur stånd fullgöra amorteringen af
sitt erhållna statslån; att åter, i händelse staten antingen gåfve bolaget
ett anslag utan återbetalningsskyldighet af 1,800,000 kronor (till
hvilket belopp kostnaden för banans ombyggnad och förseende med
ny materiel ra. m. då beräknats) eller ock försträckte bolaget samma
belopp mot en annuitet af 4 procent, hvaraf 3 procent ränta å oguldet
kapital, samt tilläte, att så väl återstoden vid 1882 års slut af
statslånet, utgörande 1,411,447 kronor, som ock bolagets skuld, 540,000
kronor, till jernvägshypoteksfonden, finge konverteras till enahanda
annuitet, bolagets utsigter i fråga om banans rentabilitet blefve ungefär
lika goda som för det dåvarande; att, om intetdera af dessa förslag
funnes antagligt å statens sida, två andra utvägar återstode, den
ena, att staten sjelf verkstälde ombyggnaden och tillsköte nödiga medel
dertill samt för beloppet toge aktier i bolaget; den andra, att staten
inlöste och öfvertoge hela banan; att i förra fallet bolaget, under
antagande att bolagets tillgångar uppskattades till fyra millioner kronor
och att, efter banans ombyggnad, nettoinkomsten af densamma
delades emellan staten och bolaget efter förhållandet emellan 1,800,000
kronor och 4,000,000 kronor, skulle komma i vida sämre ställning
än förut, och, endast i händelse den ofvan föreslagna konverteringen
af annuiteterna å bolagets återstående statslån och lånet i jernvägshypoteksfonden
medgåfves, kunde underkasta sig den uppoffring, som
i allt fall uppkomme för bolaget derigenom, att af nettovinsten, 87,000
kronor, i sådant fall komme att på bolagets andel i banan belöpa
endast omkring 65,000 kronor; och att, beträffande det andra alternativet,
detsammas antaglighet så väl ur statens som ur bolagets synpunkt
måste blifva beroende af banans pris.
Om än trafikutsigterna sedan år 1881 förbättrats, torde i allt fall
Bill. till Riksd. Prof. 18S4. 4 Sami. 1 Afd. 39 Häft. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54.
banans värde i bolagets hand såsom för aktieegarne inkomstbringande
affär ej kunna anslås synnerligen högt. Så vidt Utskottet har sig bekant,
hafva delegarne ock endast för ett år, 1882, kunnat erhålla utdelning,
och denna endast till två procent å aktiekapitalet. Skulle
jern vägen fortfarande förblifva i bolagets ego, torde bolaget tvifvels utan
blifva nödsakadt att derå nedlägga så stora belopp, att möjligheten af
en fortsatt utdelning antagligen blefve mycket inskränkt. Om bolaget
alltså i betalning för banan erhölle — förutom qvittning af sin skuld
till Riksgäldskontoret och medel till inlösande af obligationslånet -—
50 procent af aktiekapitalet, samt finge behålla jernvägens öfverbyggnad
och rörliga materiel, af hvilken, såsom ofvan nämnts, den som inköpts
före år 1883 eger ett värde af 330,000 kronor, så skulle det kapital,
som sålunda komme att för bolaget återstå, vara tillräckligt att afkasta
en säker ränta, större än den ovissa utdelning, bolaget på länge skulle
kunna på sitt nuvarande aktiekapital erhålla. Härtill kommer den omständigheten,
som för bolagets intressenter, särskildt Sundsvalls stad,
måste vara af högsta betydelse, att banan, efter att hafva blifvit af
staten inköpt och ombyggd, komme att för ortens hufvudsakliga rörelse
blifva af ett vida större gagn än den nu kan vara.
Ur statens synpunkt åter torde det ej böra förbises, att, äfven
om köpeskillingen så nedsättes som här nedan föreslås, jernvägens
inköp och ombyggnad kommer att medföra en kostnad, ej obetydligt
större än om en liknande bana omedelbart af staten sjelf anlades, samt
att ytterligare utgifter för banans förbättrande, utvidgande af spårsystemet
vid stationerna och förökande af rörlig materiel säkerligen
komma att erfordras.
Ltskottet har alltså ansett sig böra föreslå köpeskillingen till:
beloppet af bolagets skuld till Riksgäldskontoret kronor 1,396,884: 60
beloppet af bolagets obligationslån........................... v 600,000:
50 procent af aktiekapitalet ...................................... v 886,750:
Summa kronor 2,883,634: 60.
eller i jemnadt tal 2,884,000 kronor.
Skilnaden mellan den af Kongl. Maj:t föreslagna köpeskillin
S0.
11--.................................................................................. kronor 3,650,000: —
och de af Utskottet ifrågasatta ................................. 2,884,000: _
utgör .„......^................................................................ kronor
men då härifrån dragés värdet af den materiel,
som enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle i köpet
766,000
Transport kronor
766,000:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 5d.
19
Transport kronor 766,000: —
ingå, men hvilken enligt Utskottets förslag skulle
af bolaget behållas ....................................................... „ 330,000: —
utgör den verkliga nedsättningen i köpeskillingen
en<^ast .............................................................................. kronor 436,000: —
Beträffande förhållandet till Sundsvalls stad har Utskottet ansett
det vara mindre lämpligt att de å sid. 11 här ofvan omförmälda upplåtelse!
af mark skulle, såsom staden ifragasatt, gälla endast för den
tid, hvarunder staten egoe och trafikerade Sundsvall—Torpshammarsjernvägen,
och att viss del af denna mark skulle af Trafikstyrelsen endast
få disj)oneras, utan har Utskottet funnit den Sundsvalls stad tillhöriga
mark, som af Kong]. Maj:t prof vas för jernvägsanläggningen
eifoiderlig, böra af staden till staten med full eganderätt öfverlåtas.
Likaså har Utskottet funnit det böra åligga Sundsvalls stad att
sjelf bekosta dels de kajer, som vid Sundsvalls station erfordras utom
den jernvägen tillhörande egentliga timmerbassinen, och dels all erforderlig
muddring i yttre hamnen. Dessa arbeten kunna nemligen ej
anses tillhöra sjelfva jernvägsanläggningen, utan erfordras för ett kommunalt
ändamål, tillgodoseendet af rörelsen i staden Sundsvall.
På grund af hvad ofvan anförts, och med erinran att i Utskottets
hemställan här nedan nagra belopp blifvit i obetydlig- mån jemkade för
åstadkommande af jemna summor å de två årsanslagen för 1885 och
1886, får Utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må
på det sätt bifallas, att Riksdagen
dels medgifver, att Sundsvalls jernvägsaktiebolags
jernväg emellan Sundsvall och Torpshammar må för
statens räkning inköpas, att tillträdas den 1 Januari
1885 mot en köpeskilling af två millioner åttahundraåttatiofyra
tusen kronor, hvilken erlägges sålunda,
att staten
l:o) eftergifver hvad vid jernvägens afträdande
till staten återstår oguldet af det bolaget beviljade
statslån, hvilken återstod beräknas att vid 1884 års
slut utgöra .................................... kronor 1,396,884: 60;
2:o) den 2 Januari 1885, mot
erhållande af de utaf bolaget utstälda
och i jernvägeninteckuade
obligationer å tillhopa 600,000
Transport kronor 1,396,884: 60
20
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 54.
Transport kronor 1,396,884: 60
kronor, erlägger till bolaget dere
motsvarande
belopp ........................ )> 600,000: —
ocb 3:o) den 2 Januari 1886
till bolaget utgifver återstoden med » 887,115: 40
Summa kronor 2,884,000: —
dels godkänner jernvägsaktiebolagets vilkor om
dess personals öfvergång i statens tjenst under de af
Styrelsen för statens jernvägstrafik i dess skrifvelse af
den 29 Februari innevarande år föreslagna förbehåll;
dels beslutar, att den till jernvägen hörande öfverbyggnad
och rörliga materiel icke skola i köpet ingå,
men såsom vilkor för jernvägens inköp fastställer:
att statens Trafikstyrelse må ega att till dess
banan blifvit af staten ombyggd afgiftsfritt begagna
samma öfverbyggnad och materiel, samt
att all den Sundsvalls stad tillhöriga mark, som
af Kongl. Maj:t pröfvas för jern vägsanläggningen erforderlig,
bör af staden till staten med full eganderätt
öfverlåtas, och staden vara skyldig bekosta de vid
Sundsvalls station erforderliga kajer och muddringar
utom den föreslagna egentliga timmerhamnen;
dels öfverlåter åt Kongl. Maj:t att i öfrigt fastställa
de närmare vilkor, förbehåll och bestämmelser,
som vid aftals träffande med jernvägsaktiebolaget och
Sundsvalls stad kunna finnas erforderliga;
dels beviljar de, efter hvad ofvan är sagdt, till
gäldande af den kontanta köpeskillingen erforderliga
belopp, tillsammans ..................... kronor 1,487,115: 40;
dels och ytterligare, för jernvägens ombyggnad
till bredspårig och anskaffande af rörlig materiel, beviljar
ett anslag å 1,829,884 kronor 60 öre;
dels ock slutligen af förenämnda, för inköp af
jernvägen samt dess ombyggnad och förseende med
rörlig materiel, äskade anslag, tillhopa 3,317,000 kronor,
anvisar till utgående
under år 1885....................... kronor 1,600,000: —
och under år 1886............... » 1,717,000: —
Stockholm den 28 April 1884.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 54.
21
Reservationer:
af Herr ,/. Widén;
af Herr C. Ifvar sson, med hvilken Herrar Piss Olof Larsson,
Sven Andreasson, A. P. Danielson, 0. Å Olsson, A’. Petersson, 0/a
Andersson, Sum Nilsson, J. E. Johansson, Jan Andersson och P. Pehrsson
i Törneryd instämt och hvilken yttrat:
»Då jag, med hänsyn å ena sidan till det ringa värde, bolagets
jernväg kan ega vid dess ombyggande till bredspårig, samt den dryga
kostnad, som i följd deraf måste drabba staten för en sådan ombyggnad,
och å den andra den obetydliga inkomst, bolaget hittills haft
på sin jernväg, anser den föreslagna köpeskillingen vara för högt tilltagen,
får jag härmed reservera mig emot Utskottets förslag, under
uttryckande af den åsigt, att Utskottet åtminstone bort föreslå köpeskillingens
nedsättande till 2,500,000 kronor, om icke derunder.»
Bill, till Rihsd. Prot. 1884. 4 Sami. 1 Afä.
JJäft.
4