Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
1
N:o 16.
Ank. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1884, kl, 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1883 församlade Revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1881.
(I. A.)
Stats-Utskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden och förklaringar
blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar
och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af Revisorerne gjorda
framställningar, som ansetts från Utskottets sida påkalla yttrande; kommande
Utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.
De Kongl. Slotten.
§ I
(Revisionsberättelsen
pag. 3—16. — Utlåtandet pag. 354—362.)
I afseende å de af Revisorerne gjorda framställningar rörande för- Ang. de i
valtningen af de till de Kongl. slotten anslagna medel samt de öfver^”s*“P«™“
dessa framställningar afgifna förklaringar får Stats-Utskottet meddela föl-«« de Kongl
jande
redogörelse.
slotten upptagna
skulder.
Bih. till RiJcsd. Prof. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 13 Häft.
1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
Ulriksdals Kongl. lustslott. Af räkenskaperna hade Revisorerne inherntat,
bland annat, att en å anslaget till Ulriksdals slott från år 1880 balanserad
behållning af 2,009 kronor 5 öre blifvit omförd till Haga slotts
räkenskaper; och funnes bland verifikationerna i afskrift bilagd en från
Riksmarskalksembetet till Ståthållareembetet på Ulriksdals slott den 10
Mars 1881 aflåten skrifvelse af innehåll, att, i anledning af gjord framställning
derom, att till beredande af åtminstone någon minskning i det
belopp, som, efter hvad räkenskaperna utvisade, för året erfordrades till
bestridande af sådana oundgängliga utgifter vid Haga slott, till hvilka
årets inkomster icke lemnade någon tillgång, den vid Ulriksdal enligt dess
räkenskap för år 1880 befintliga behållning af 2,009 kronor 5 öre måtte
få till Haga slottskassa öfverflyttas och i dess räkenskap för år 1881
upptagas, denna framställning vid föredragning inför Hans Maj:t Konungen
blifvit på det sätt bifallen, att ett den uppgifna behållningen vid Ulriksdal
motsvarande belopp af 2,009 kronor 5 öre tills vidare finge af de till
sistnämnda slottskassa influtna arrenden och hyror för slottet underlydande
lägenheter för det uppgifna ändamålet användas och till Haga
slottskassa öfverleinnas samt i dess räkenskap behörigen redovisas. I
betraktande af önskvärdheten deraf, att tillfälliga behållningar å anslagen
till de Kongl. slotten blifva för deras egentliga ändamål använda,
hade Revisorerne velat fästa uppmärksamheten på detta ärende; desto
hellre som åtgärden i föreliggande fall icke kunnat förekomma, att Haga
slottskassa ändock måst i betydlig mån skuldsättas för utgifternas bestridande.
Riksmarskalksembetet, som häröfver afgifvit underdånigt utlåtande,
har deruti åberopat infordradt yttrande från Ståthållareembetet på Ulriksdals
slott, i hvilket yttrande hufvudsakligen anförts, att, då Ulriksdals
kassa under förhållanden, som vid årets början varit kända, ansetts kunna
undvara beloppet 2,009 kronor 5 öre, som utgjort behållning från år
1880, hinder icke synts böra möta för beloppets öfverförande till Haga
kassa, helst likartad åtgärd redan från äldre tider egt rum. Till bevis
i detta afseende meddelade Ståthållareembetet, att genom nådigt bref
till Riksmarskalksembetet den 27 Mars 1830 i fråga om användande
af samma års statsanslag för Stockholms slott och de Kongl. lustslotten
Kongl. Maj:t — efter inhemtande, att af anslaget vid Ulriksdal
vore intill nämnda år besparade 1,540 riksdaler banko, som då räknades
motsvarande 2,310 kronor — medgifvit, att så väl nämnda belopp som
hvad af 1830 års anslag icke erfordrades för slottets underhåll finge vid
Haga slott användas, och att äfven för framtiden de besparingar, som å
anslaget för Ulriksdal kunde uppkomma, finge såsom bidrag för Haga
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
3
slotts underhåll anslås. Ytterligare hade Kongl. Maj:t genom nådigt bref,
likaledes till Riksmarskalksembetet, af den 23 April 1836 rörande det
årets statsanslag för de Kongl. slotten, täckts gilla då gjord hemställan,
att ett belopp, i nu gällande mynt 3,874 kronor 50 öre, af anslaget för
Ulriksdal finge påräknas till användande för Haga slott.
Haga lustslott och park. Under erinran att, på sätt af de vid berättelsen
fogade tabellerna öfver de särskilda slottskassornas inkomster och utgifter
framginge, inkomsterna i allmänhet icke svarat mot utgifterna, utan att
tillskott måst göras, vanligen på det sätt, att Hofförvaltningen eller vederbörande
redogörare förskjutit erforderliga medel samt sedermera erhållit
godtgörelse i den mån tillgångarna det medgifvit, hafva Revisorerne meddelat,
hurusom emellertid Haga slottskassas räkenskaper för revisionsåret
gåfve vid handen, att under året en afvikelse från ofvan antydda ordning
att fylla tillfällig brist i inkomsterna egt rum, i det nemligen, sedan Ståthållareembetet
å slottet anhållit om tillstånd att, för verkställande under
år 1881 af oundgängligen erforderlig reparation och ombyggnad af en
del af orangeribyggnaderna vid slottet, få till bestridande af härför
uppkommande, till 6,137 kronor 50 öre beräknade kostnader, hvartill
slottets inkomster icke lemnade någon tillgång, för slottskassans räkning
upptaga ett lån af 6,000 kronor, att återbetalas inom 5 år, medelst afbetalning
af en femtedel hvarje år, Kongl. Maj:t vid detta ärendes föredragning
i Statsrådet af chefen för Finansdepartementet den 30 April
1881 funnit godt medgifva Ståthållareembetet rätt att för omförmälda
ändamål upptaga ett lån af sex tusen kronor med skyldighet för Ståthållareembetet
att med till slottskassan inflytande medel återbetala lånet
inom fem år medelst afbetalning af en femtedel årligen; och hade mot
Ståthållareembetets skriftliga förbindelse, deri ränta efter 6 procent utfästs
och Kongl. Maj:ts ofvanberörda medgifvande åberopats, lånet erhållits
hos Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag. Den form, som
sålunda iakttagits för betäckande af uppkommen brist i inkomsterna för
ett åt den Kongl. familjen upplåtet slott, hade emellertid synts Revisorerne
olämplig, och ansåge Revisorerne detta sätt att fylla ett bestämdt
ordinarie anslag icke vara det rigtiga.
Ståthållareembetet på Haga slott, som häröfver afgifvit yttrande,
har i detta af Riksmarskalksembetet i dess underdåniga utlåtande angående
Revisorernes framställningar rörande de Kongl. lustslotten åberopade
yttrande ‘dels meddelat att ofvanberörda amorteringslån upptagits
af den anledning, att slottets ordinarie inkomster, hvilka svarat
emot utgifterna, så vidt anginge de vanliga för byggnaders underhåll,
onera, aflöningar m. in., dock varit otillräckliga för oundgängliga och
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
vidt omfattande byggnadsföretag i förening med de relativt till inkomsterna
vida öfverstigande utgifterna för trädgårdens och parkens skötsel,
dels såsom prejudikat i likartad fråga upplyst, att med Kongl. Maj:ts
den 13 November 1868 gifna nådiga tillstånd, efter föredragning i Kongl.
Finansdepartementet, upptagits ett amorteringslån på fyra år å sextusen
kronor, som erhållits i Stockholms läns sparbank, för Ulriksdals slott till
uppförande af en byggnad, hvartill slottets medel icke lemnade tillgång
Afiöningen
till stdthållarne vid de Kongl. lustelotten. Vid slutet af
redogörelsen öfver de under första hufvudtiteln uppförda anslag hafva
Revisorerne vidare meddelat, att vid 1809 och 1810 årens riksdag beslutit,
att jemte det en viss summa anvisades till Kongl. Maj:ts hofhållning,
»statsverket skulle upphöra att bestå aflöning för ståthållarena
å de Kongl. lustslotten med deras sekreterare»; och hade detta beslut,
enligt hvad nådiga brefvet den 23 Augusti 1810 utvisade, vunnit
Kongl. Maj:ts bifall. Då, så vidt Revisorerne kunnat inhemta, de sålunda
faststälda grunderna för förvaltningen af de Kongl. lustslotten fortfarande
vore gällande, samt räkenskaperna öfver Drottningholms och Svartsjö
äfvensom Ulriksdals slottskassor utvisade, att under revisionsåret aflöning
till ståthållare utgått af dessa slottskassors medel, hade Revisorerne velat
derå fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Med anledning af Revisorernes omförmälda framställning har Riksmarskalksembetet
i underdånig skrifvelse anfört, att Rikets Ständer den
1 December 1809, vid regleringen af riksstatens första hufvudtitel för
den nästföljande tiden, väl hemstält, att aflöningarne till ståthållarne på
Drottningholms och Gripsholms lustslott »med deras sekreterare» icke
måtte uppföras å nämnda slotts stat, men att detta uppenbarligen haft
afseende på det då existerande förhållande, att ståthållaren å Drottningholm
tillagts hela den exekutiva makten öfver Färentuna härad, samt
ståthållaren å Gripsholm samma makt öfver Mariefreds stad. Detta egna
förhållande, som föranledt att dessa ståthållare undfått hvardera en
sekreterare (motsvarande landssekreterare), hade genom Kongl. Maj:ts
bifall till Rikets Ständers hemställan härom upphört, hvarefter med 1811
års början Färentuna härad återlagts till Stockholms län, samt Mariefreds
stad till Södermanlands län, då ock, bland annat, nämnda sekreterarctjenster
vid de begge slotten indragits. Under de mer än 70 år, som
sedermera förflutit, och vid de många riksmöten, som derunder egt rum,
hade flera gånger förändringar i afseende på så väl Kongl. Maj:ts hofhållningssumma
som på statsanslagen till lustslotten med hvad dertill
hörde försiggått. De under tiden varande ståthållarne å nämnda slott
Stats-Vtskottets Utlåtande N:o 16.
5
hade af slottens inkomster åtnjutit vissa löneförmåner, men icke af de
till slotten anvisade statsmedel, utan af andra inkomster, såsom tomtören,
hyror, arrenden m. in., hvilka extra inkomster ofta öfverstigit
beloppet af statsanslaget. Så vidt Riksmarskalksembetet kunnat af Hofexpeditionens
arkiv inhemta, hade icke heller hittills anmärkning blifvit
framstäld emot detta aflöningssätt, helst då för hvarje slotts förvaltning
måste finnas någon styresman, han måtte benämnas ståthållare eller något
annat, hvilket åter, enligt 48 § Regeringsformen, vore Konungens ensak
att bestämma.
Af Revisorernes redogörelse öfver anslagen till de Kongl. slotten
har Utskottet vidare inhemtat, att skulder till större eller mindre belopp
finnas upptagna i de utgående balanserna för de flesta af dessa anslags
räkenskaper för revisionsåret. Sålunda utgöra de vid 1881 års slut bok
-
förda skulderna i räkenskaperna
för anslaget till reparationer å Stockholms slott m. fl. för de Kongl.
bofven upplåtna byggnader............................................. Kr. 45,092: 85,
» anslaget till brandväsendet och yttre lyshållningen
vid Kongl. slottet och arfprinsens palats .................. » 3,502: 29,
» Drottningholms och Svartsjö Kongl. lustslott ......... » 69,367: 50,
» Ulriksdals Kongl. lustslott................................................ » 790: 19,
» Haga lustslott och park ................................................. » 6,957: 66,
eller tillsammans kr. 125,710: 49.
Utskottet, som saknat tillfälle till att vinna närmare kännedom om
anledningen till omförmälda skuldsättning vid de Kongl. slotten, får i
afseende å uppkomsten af skulden vid Drottningholms och Svartsjö slott
hänvisa till den häröfver af 1871 års statsrevisorer meddelade redogörelse,
dervid slutligen anförts, att ansvaret för skulden vid Drottningholm
syntes Revisorerne tillhöra icke statsverket utan Kongl. Maj:ts
hofförvaltning, helst lustslotten, enligt ett af nämnda års revisorer åberopadt
riksdagsbeslut af den 1 December 1809, af Kongl. Maj:t endast
med nyttjanderätt innehades.
Af hvad ofvan blifvit anfördt framgår, att Revisorerne velat fästa
Riksdagens uppmärksamhet å nedannämnda förhållanden, nemligen dels
att en vid 1880 års slut befintlig behållning å Ulriksdals slott blifvit
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
Ang. redovisningen
för
konsulatof
giftauppbörden
i London.
från detta slotts kassa Överflyttad till Haga slottskassa; dels att ett lån
upptagits för fyllande af uppkommen brist å anslaget till Haga lustslott
och park; samt dels att aflöning till ståthållare vid de Kongl. lustslotten
— i strid mot Rikets Ständers vid 1809—1810 årens riksdag fattade,
af Kongl. Maj:t gillade beslut angående dessa ståthållares aflöning —
utgått af slottkassornas medel.
Ehuruväl Revisorernes ofvan omförmälda framställningar synts Utskottet
ega befogenhet, har Utskottet emellertid funnit de af Revisorerne
anförda omständigheter vara af jemförelsevis mindre vigt än vissa
andra förhållanden i afseende å de Kongl. slottens förvaltning. Utskottet
har nemligen ansett det vara i hög grad angeläget så väl att slottens
underhåll icke försummas, som ock att ansvarigheten för den skuld,
hvilken, enligt hvad ofvan är visadt, vid de Kongl. slotten förefinnes,
icke må antagas tillkomma statsverket. Utskottet har derföre velat uttala
den åsigt, att de Kongl. slotten böra vederbörligen underhållas med
de för dem anvisade statsanslag utan att statsverket derigenom må drabbas
af ytterligare utgifter, äfvensom att de kostnader, som utöfver anslagen
nedläggas å dessa slott, och de skulder, som, af sådana kostnader
föranledda, åro eller varda i slottens räkenskaper uppförda, böra betraktas
såsom Hans Maj:t Konungens Hofförvaltnings angelägenhet, den der Riksdagen
icke vidkommer; och har Utskottet på grund häraf velat hemställa,
att Riksdagen, med godkännande af den utaf Utskottet
sålunda uttalade åsigt, må vid hvad i detta
ärende förekommit låta bero.
Kongl. Utrikesdepartementet.
§ 2.
(Revisionsberättelsen pag. 29. — Utlåtandet pag. 363—365.)
Enligt hvad Revisorerne omförmält hade i Utrikesdepartementets
redogörelse för konsulskassan utförts såsom balanserad behållning till år
1882 en summa af 21,096 kronor 49 öre, hvilket belopp hufvudsakligen
utgjorts af behållningar hos de förenade rikenas generalkonsuler å uppgifria
platser. Men då i berörda balans icke upptagits den hos generalkonsulatet
i London den 31 December 1881 innestående behållningen,
hvilken, enligt en förenåmnda redogörelse bifogad, särskild räkning,
Stats-Utslwttets Utlåtande N:o 16.
7
uppgått i engelskt mynt till 725 pounds 3 shillings 2 pence, hade Revisorerne
velat framhålla lämpligheten af, att äfven den hos omförmälda
konsulat befintliga behållning måtte ingå i konsulskassans hufvudräkenskap,
hvilken derförutan icke lemnade en fullständig redogörelse öfver kassans
ställning.
Uti häröfver afgifven förklaring har chefen för Utrikesdepartementets
kameralafdelning anfört, att det, jemlikt de angående konsulatafgifternas
redovisande, för generalkonsulerne utfärdade instruktionerna, ålåge dem
att årligen insända tvenne, respektive den 30 Juni och den 31 December
daterade halfårsredogörelser för konsulatafgiftsuppbörden under halfåret.
Dessa redogörelser, som jemväl upptoge in- och utgående balanser, lades
i departementets räkenskaper till grund för vederbörande generalkonsuls
debet — utom hvad Londons generalkonsulat anginge. Anledningen
härtill vore, att från detta generalkonsulat, hvars uppbörd och redovisning
vore högst betydligt vidlyftigare än de andras, redogörelserna
för senare halfåren inkommit — i synnerhet i början — så sent på det
följande året, att med uppsättandet af koncepten till departementets
räkenskaper icke kunnat uppskjutas till dess dessa redogörelser hunnit
inkomma. Häraf hade följt, att generalkonsulns i London debet uteslutande
grundats på sådana hans skrifvelser, hvaruti han
dels anhållit, jemte insändande af räkningar å utgifter i embetsärenden,
om bemyndigande till dessa utgifters bestridande af under
händer egande. konsulatafgifter, hvilka han sålunda anmält till departementets
disposition,
dels underrättat om att han, enligt erhållet bemyndigande, af dylika
uppbördsmedel bestridt aflöningar inom distriktet,
och dels slutligen meddelat, att han, enligt föreskrift, för departementets
räkning hos Herrar C. J. Hambro & Son insatt vissa belopp af
influtna konsulatafgifter. En sådan uppbördsredogörelse, hvaruti generalkonsuln
krediterats på grund dels af bemyndiganden från departementet
och dels af insättningsbevis från C. J. Hambro & Son för samtliga, såsom
influtna anmälda och till departementets disposition stälda konsulatafgifter,
kunde naturligtvis icke uppvisa någon behållning; den vore en
redogörelse endast för den del af konsulatafgiftsuppbörden, som blifvit
använd och i hufvudredogörelsen för konsulskassan upptagen. Som
härvid ingen anmärkning blifvit gjord af 11 års revisioner, hade fortsatts
hitintills att på samma sätt redogöra för London-uppbörden; ■—- följdrigtigast
vore dock att vid redovisningen för denna uppbörd följa samma
system, som i afseende å de andra distrikten iakttoges; hvarför ock
numera intet hinder mötte.
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
Efter hvad Utskottet inhemtat, har Hans Excellens Ministern för utrikes
ärendena numera meddelat föreskrift om, att vid redovisningen af konsulatafgiftsuppbörden
i London skall för 1883 års afgifter och framgent
följas samma system, som vid de öfriga distrikten; hvadan Utskottet
endast velat förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
§ 3.
(Revisionsberättelsen pag. 30. — Utlåtandet pag. 366—369.)
Ang. bok- Af kabinettskassans räkenskaper hade Revisorerne inhemtat, att för
inlutrL{Ör
lltom de för prenumeration å tidningar och tidskrifter för departementets
departementets räkning upptagna kostnader, hvilka uppgått till 1,612 kronor 9 öre,
rakning, äfvensom bokbinderikostnader till belopp af 370 kronor 35 öre, blifvit
för inköp af böcker, kartor och författningar under revisionsåret utbetalde
989 kronor 27 öre. Enligt hvad de vid räkenskapen fogade bokhandelsräkningarne
utvisade, vore emellertid åtskilliga af de inköpta
böckerna af beskaffenhet, att deras behof för Utrikesdepartementet med
skäl syntes kunna ifrågasättas, såsom till exempel: »Marcellus, Politiska
silhuetter», »Sundén, Svensk Språklära», »Holmgren, Om färgblindhet»,
»Ahnfelt, Ur dagens krönika» m. fl. Och hade Revisorerne i anledning
häraf velat uttala den åsigt, att inköpet för departementets räkning
icke måtte sträckas utöfver de arbeten, som i något afseende kunde
vara till gagn för departementets verksamhet.
I en till Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena stäld
skrifvelse har Kabinettssekreteraren i Kongl. Utrikesdepartementet i anledning
af Revisorernes omförmälda framställning afgifvit förklaring, till
hvilken under pag. 366—369 i den tryckta revisionsberättelsen intagna
förklaring Utskottet får hänvisa.
I enlighet med hvad Revisorerne meddelat, har Utskottet funnit inköpet
af böcker för Utrikesdepartementets räkning hafva omfattat arbeten,
hvilkas behof för departementets räkning synts kunna ifrågasättas; men
då de sålunda föranledda utgifterna varit af jemförelsevis ringa betydelse
och rättelse i det anmärkta förhållandet bort, sedan det blifvit
antydt, kunna för framtiden emotses, skulle Utskottet dock icke hafva
ansett sig böra föreslå Riksdagen någon särskild åtgärd på grund af
Revisorernes förevarande framställning, derest icke den i anledning af
densamma afgifna förklaringen varit af beskaffenhet att ådraga sig Utskottets
särskilda uppmärksamhet. Den åsigt om sparsamhet med stats
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
9
medel, som enligt Utskottets uppfattning legat till grund för Revisorernes
berörda framställning, synes nemligen vid förklaringens afgifvande
hafva vunnit så ringa afseende, att förklaranden, långt ifrån att i Revisorernes
anmärkning söka en maning till att begränsa inköpen af böcker
för departementets räkning, funnit sig böra göra antydan om bokinköpens
ytterligare utsträckning. Med anledning häraf och då Utskottet
föreställer sig, att de olika departementen och embetsverken, hvilka ju
ega tillfälle till utlåning af tryckalster från Kongl. Biblioteket, icke böra
för sina boksamlingar anskaffa andra arbeten än dem, som ofta behöfva
anlitas eller särskild! beröra deras förvaltningsgrenar, har Utskottet ansett
sig böra hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrift derom, att
inköpet af böcker för Utrikesdepartementets räkning
icke må sträckas utöfver de arbeten, som kunna vara
för departementets egentliga verksamhet behöfliga.
Kongl. Arméförvaltningen.
§ 4.
(Revisionsberättelsen pag. 47. — Utlåtandet pag. 373.)
Vid 1877 års riksdag hade beviljats dels ett extra anslag för år Ang. vissa
1878 af 834,000 kronor för anskaffande af filtar, madrass- och putvar,^Imnfnde an
handdukar och tvättställ vid befäls- och rekrytmöten, underbefälsskolan det manskap,
och de värnpligtiges öfningar, af hvilket anslag 210,000 kronor afsettsÄom {Yrn?9§ **
för stamtruppen, 583,000 kronor för de värnpligtiges öfningar samt
41,000 kronor för volontärskolan å Karlsborg; dels ock på ordinarie stat
ett förslagsanslag å 88,000 kronor till underhåll af filtar m. in. vid
mötesplatserna; hvilket senare anslag, under något förändrad benämning,
fortfarande utginge med ett till 50,000 kronor nedsatt belopp; och hade
genom Kongl. brefvet den 1 Juni 1877 Arméförvaltningen anbefalts att
anskaffa ifrågavarande persedlar; dock med förbehåll, beträffande beväringsmanskapets
behof, att ofvannämnda förnödenheter endast skulle anskaffas
i den mån, baracker för detta manskap vore eller blefve uppförda.
Enligt hvad Revisorerne vidare meddela, hade de sängkläder med
flere persedlar, som inköpts, till begagnande utlemnats till ett antal, som
motsvarat antalet liggplatser i de befintliga barackbyggnaderna, och utBih.
till Riksd. Prot. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
tryckligt förbud hade utfärdats mot persedlarnes användande i tältläger.
Häraf hade blifvit en följd, att, då t. ex. rekryterne under vapenöfningarne
förflyttats ur barackerna i tältläger, så hade de måst afstå från
nödvändighetsartiklar, sådana som handdukar, med flere persedlar, hvarpå
de under största delen af mötestiden egt tillgång; och då de vanligen
icke vore förberedda på denna mistning, hade de i allmänhet icke medfört
effekter hemifrån för att dermed ersätta de indragna persedlarne.
För beväringsmanskapet stälde sig förhållandet så, att, då detta manskap
under andra årets vapenöfning, till följd af bristande utrymme i
barackerna, vid en del regementen förlagts i tältläger jemte den del af
stamtruppen, på hvilken manskapet enligt gällande föreskrifter skall indelas,
så hade ingen till vidare nyttjande fått mottaga någon af ofvannämnda
persedlar, som under första årets vapenöfningar fått åtnjutas.
För att så mycket som möjligt förekomma orättvisa, plägade i allmänhet
den del af andra klassens beväringsmanskap, som skulle förläggas i tältläger,
årligen ombytas på det sätt, att, om manskapet från en socken
ena året fått ligga i baracker, så hade samma sockens beväringsynglingar
af andra klassen under det följande året förlagts i tältläger. Denna
anordning vore emellertid i allmänhet ingalunda bekant för de exercisskyldige,
hvadan de instälde sig å mötesplatsen alldeles oförberedde på
den olikhet i förmåner, som väntade dem, mot hvad deras sockenkamrater
förut erhållit; och vore anordningen derföre egnad att framkalla
missbelåtenhet och medförde ej oväsentliga olägenheter vid anskaffningen
af ifrågavarande nödvändighetspersedlar, som oftast måste mot dryg
betalning hyras af den närboende befolkningen. Häraf fraraginge att, i
följd af de föreskrifter, som gälla för användandet af ofvannämnda anslag,
en del af landets beväringsmanskap ej komme i åtnjutande af de
förmåner, som med dessa medel skulle kunna beredas nämnda manskap.
I betraktande af de olägenheter, som uppstode af att ifrågavarande nödvändighetsartiklar
icke finge användas i tältläger, samt med hänsyn dertill
att, enligt hvad Revisorerne inhemtat, så stora behållningar förefunnes
å anslaget till underhåll af sängkläder m. m. vid mötesplatserna,
att utan svårighet och uppoffrande af det med anslaget närmast åsyftade
ändamål, eller underhåll af de för barackerna afsedda persedlarne,
nyanskaffning skulle kunna ske af erforderlig mängd filtar, madrass- och
putvar samt handdukar för att dermed tillgodose äfven det i tältläger
förlagda manskapets behof, hade Revisorerne velat förhållandet omförmäla.
Kongl. Arméförvaltningens Intendentsdepartement, som häröfver afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, har deri anfört, att då, på sätt
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
11
Revisorerne äfven uppgifvit, Arméförvaltningen, enligt det åberopade
nådiga brefvet den 1 Juni 1877, icke egt rättighet utlemna sängklädespersedlar
och handdukar till annat manskap än det, som varit i baracker
förlagdt, så hade det i revisionsberättelsen omförmälda förhållandet
häraf blifvit en naturlig följd. I departementets tanke borde icke heller
framgent till begagnande i tält utan bottnar utlemnas de egentliga sängklädespersedlarne,
såsom madrass- och putvar, enär dessa persedlar under
sådana förhållanden lätteligen kunde taga skada, hvaremot filtar och
handdukar icke i någon synnerlig mån syntes lida deraf, att de begagnades
i tält. Med afseende härå, och enär det å riksstatens 4:de hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget å 50,000 kronor till underhåll af sängkläder
m. m. på mötesplatserna hittills årligen lemnat öfverskott, som
dock i anseende till anslagets natur ingått till statsverket, hade departementet
ansett sig böra härom hos Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan,
för den händelse Kongl. Maj:t skulle, på grund af Revisorernes förevarande
framställning, täckas lemna departementet bemyndigande att, i
den mån ifrågavarande anslag dertill lemnade tillgång, uppköpa och utlemna
filtar samt handdukar äfven till manskap, som förlägges i tält.
Utskottet, som icke ansett sig böra ingå i bedömandet, huruvida
samtlige de af Revisorerne omförmälda persedlar lämpligen böra anskaffas
till utlemnande åt jemväl den del af beväringsmanskapet, som
är förlagd i tält utan bottnar, har dock af Arméförvaltningens anförda
utlåtande funnit sig kunna antaga, att sådant manskap utan allt för stora
kostnader bör kunna förses åtminstone med filtar och handdukar. På
grund häraf och under erinran om Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda, på Riksdagens pröfning ännu beroende förslag att anslaget
till underhåll af sängkläder m. m. vid mötesplatserna måtte till bestridande
af kostnaderna ej mindre för underhållet af samtlige byggnader
jemte förekommande nybyggnader å mötesplatserna för indelta armén,
Vermlands fältjägarecorps’ och beväringsmanskapets behof, än äfven för
underhållet af sängkläder m. m. på mötesplatserna förhöjas från 50,000
kronor till 165,000 kronor och under benämning »byggnader och sängkläder
m. m. på mötesplatserna», såsom reservationsanslag i riksstaten
uppföras, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes bemyndiga Arméförvaltningen
att, i den mån omförmälda anslag, sådant det varder
af Riksdagen bestämdt, dertill lemnar tillgång, uppköpa
och utlemna filtar samt handdukar äfven till det
manskap, som förlägges i tält.
12
Stats-Utskottets Utlåtande JST:o 16.
Kongl. Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.
§ 5.
(Revisionsberättelsen pag. 103. — Utlåtandet pag. 399.)
Ang. i rese- Af Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkenskaper för revisionsåret
upptagna kost- hade Revisorerne inhemtat att åtskillige distriktchefer och adjutanter i
nadJkrifÖr r^kningar öfver resekostnader för verkstälda besigtningar å allmänna
materialier arbeten upptagit och qvitterat kostnader för skrifmaterialer m. m.; men
m- m- då ersättning för d}''lika kostnader icke funnes medgifven i gällande resereglemente
och ej heller omförmäldes i Kongl. Maj:ts skrifvelse till bemälda
styrelse den 29 Mars 1878 angående ersättning till styrelsens
tjensteman för tjensteresor, hade Revisorerne ansett sådan ersättning icke
rätteligen hafva bort utgå.
I häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklarat, att styrelsen alltid ansett det billigt, att vederbörande
distrikttjenstemän skulle åtnjuta särskild ersättning för häfda
utgifter i och för tjensten, hvaribland äfven för skrifmaterialier m. m.;
och hade Kongl. Maj:t årligen af anslaget till undersökningar och expenser
för allmänna arbeten täckts anvisa ett visst belopp till bestridande
af »expenser vid Styrelsens expedition och i distrikten». Att i
några reseräkningar upptagits ersättning för skrifmaterialier m. m., hade
endast skett undantagsvis, emedan räkningarne afgifvits antingen vid
slutet af det löpande eller i början af det derpå följande året, och således
i samma räkningar kunnat beqvämligen upptagas de obetydliga
expenserna för det ena eller andra året.
Då Utskottet föreställer sig att, sedan uppmärksamheten sålunda
blifvit fäst på ifrågavarande förhållande, rättelse deruti är att för framtiden
emotse, anser Utskottet sig böra hemställa, att Riksdagen vid den
afgifna förklaringen må låta
bero.
§ 6.
(Revisionsberättelsen pag. 103. — Utlåtandet pag. 400—403.)
Ang. ieräk- Enligt hvad räkenskaperna utvisade, hade Kongl. Mai:ts Befallnings
ningen
aj er— o ’ o o o
sättning till hafvande i Kopparbergs län utanordnat ersättning till Chefen för mellersta
tjensteman för yö, er- och vattenbyggnadsdistriktet G. Nerman för undersökning af vägar
undersökning .<-> r J . r °
af allmänna inom länet etter 500 kronor pr mil af den undersökta vägsträckan.
vägar. Enligt beräkning af visst belopp pr mil hade bemälde Konungens Be
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
13
fallningshafvande likaledes godtgjort Distriktsadjutanten G. Morsing för
verkstälda vägundersökningsförrättningar. Ett dylikt utgifvande af ersättning
åt embets- och tjensteman för förrättningar, till hvilkas verkställande
de beordras, hade Revisorerne icke ansett vara med författningarne
öfverensstämmande. Jemlikt Kongl. brefvet den 29 Mars 1878
syntes ersättning i förevarande fall hafva bort utgå enligt gällande resereglemente
och berörda Kongl. bref; och då icke desto mindre, enligt
hvad räkenskapen bifogade verifikationer utvisade, angifna sätt för ersättningens
beräknande blifvit icke blott, hvad den af Nerman verkstälda
undersökningen beträffar, redan då uppdrag dertill honom lemnades, af
Konungens Befallningshafvande bestämdt, utan äfven af Morsing åberopadt
såsom vid föregående dylika undersökningar förekommande, hade
Revisorerne funnit sig föranlåtne att omförmälda förfarande anmärka.
Under anmälan att utbetalningen till Chefen för mellersta väg- och
vattenbyggnadsdistriktet G. Nerman för undersökning af vägar inom länet
efter 500 kronor pr mil af den undersökta vägsträckan grundade sig på ett
under den tid, då styrelsen öfver länet, varit anförtrodd åt framlidne Landshöfdingen
m. m. S. de Maré meddeladt beslut, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Kopparbergs län uti afgifvet, underdånigt utlåtande, i
fråga om utbetalningen till Distriktsadjutanten G. Morsing, anfört att,
ehuru berörda utbetalning icke grundade sig på något med honom före
eller i sammanhang med utfärdandet af undersökningsförordnandet träffadt
aftal om ersättning efter visst belopp pr mil af den undersökta vägsträckan,
länsstyrelsen likväl så mycket mindre ansett sig förhindrad att
godkänna nyssnämnda beräkningssätt uti den af Morsing afgifna ersättningsräkning,
som den godtgörelse, Morsing i samma räkning tillgodofört
sig, icke blott icke synts länsstyrelsen vara öfverdrifven, utan jemväl
öfverensstämmande med det sätt för ersättningens beräknande, hvilket
vid flera föregående dylika undersökningar icke blott inom detta, utan
äfven, efter hvad länsstyrelsen hade sig bekant, inom åtskilliga andra
län, såsom exempelvis Södermanlands och Vermlands län, varit tilllämpadt
och icke veterligen föranledt någon anmärkning vare sig hos
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller hos Kammarrätten — ett förhållande,
som, hvad utbetalningen till Morsing anginge, antagligen förklarades
deraf, att äfven nyssnämnda myndigheter funnit ersättningen
icke öfverskrida hvad Morsing egt att utbekomma, i händelse denna
blifvit beräknad i öfverensstämmelse med de af Revisorerne åberopade
författningar. Fördelarne af det beräkningssätt, som nu, så vidt länsstyrelsen
hade sig bekant, för första gången blifvit föremål för anmärkning,
syntes vara uppenbara, då derigenom dels ofta kunde åstadkommas
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
besparing i undersökningskostnaden i synnerhet vid svåra terrängförhållanden,
dels ock länsstyrelsen sattes i tillfälle att beräkna, huruvida
disponibla medel vore tillräckliga att betacka kostnaden för redan beslutade
vägundersökningar, och jemväl medgifva utfärdande af förordnanden
för nya undersökningar. Länsstyrelsen tror sig ock veta, att
Kongl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett det anmärkta beräkningssättet
till sin princip så rigtigt, att Kongl. styrelsen uti officielt
afgifvet underdånigt förslag till taxebestämmelser för ingeniörsförrättningar
förordat tillämpning af samma beräkningssätt. Med ytterligare
skrifvelse i ämnet har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnat infordradt
yttrande från Distriktsadjutanten Morsing, af hvilket yttrande
hufvudsakligen framgått, att det af Revisorerne anmärkta förfaringssättet
vid beräkning af ersättning för undersökningar i och för förbättring
af allmänna vägar iakttagits under en lång följd af år och
äfven egt rum vid dylika förrättningar inom Vestmanlands län.
Enligt hvad Utskottet inherntat, har Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
på nådig befallning, den 23 Februari 1883 till Kongl. Maj:t aflemnat
förslag till bestämmelser angående godtgörelse till de under Styrelsen
lydande tjenstemännen för sådana förrättningar, som de af Revisorerne
omförmälda; och har Styrelsen sedermera, på förnyad nådig befallning,
den 21 Maj 1883 afgifvit underdånigt utlåtande i fråga om förhållandet
emellan de af Styrelsen föreslagna ersättningar för särskilda slag af
förrättningar och den hittills utgående godtgörelse för enahanda förrättningar.
Detta ärende är emellertid på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
På grund häraf och då de af Revisorerne i förevarande hänseende
uttalade åsigter utan tvifvel torde komma att vid ärendets afgörande
tagas i öfvervägande, har Utskottet ansett sig böra hemställa, att Riksdagen
må vid hvad sålunda i ärendet förekommit för närvarande låta
bero.
Statens Jernvägstrafik.
§ 7.
(Revisionsberättelsen pag. 120. — Utlåtandet pag. 408.)
Ang. tuiiafgift Sedan Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 22 Augusti 1855 för
och
effekter, ordnat, att de för statens jernvägsbyggnader erforderliga materialier.
hviika fur instrumentalier och andra effekter, som från utlandet komme att för
Svägars3rik- nämnda byggnaders räkning införskrifvas, finge tullfritt i riket införas,
ning införas men fråga i ett särskildt fall uppstått, huruvida detta medgifvande vore
från utlandet. ° r r °
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
15
fortfarande tillämpligt äfven för den del af samma slags effekter, som
konsumerades och derför fortfarande behöfde anskaffas för de färdiga
stambanorna och materielens underhåll samt trafikens drift, hade, enligt
hvad Revisorerne omförmäla, Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863, i anledning
af underdånig framställning från dåvarande chefen för statens
jern vägsbyggnader, förklarat att, i öfverensstämmelse med hvad redan
genom Kongl. brefvet den 22 Augusti 1855 blifvit medgifvet, någon tull
för de till statens jernvägsbyggnader behöfliga materialier, instrument
och andra effekter, som från utrikes ort inkomme, tills vidare icke skulle
erläggas.
Om äfven den minskning i inkomster för tullverket, som genom
den sålunda medgifna tullfriheten föranledes, ej kunde vara af så synnerligt
stor betydelse, innebure dock den samma, efter Revisorernes förmenande,
ett frångående från den på senare tider omfattade åsigten, att
hvarje inkomstbringande statsinstitutions inkomster borde, så vidt möjligt
vore, oafkortade till den samma ingå, en åsigt, som noga iakttagits vid
ordnandet af postverkets inkomster af tjensteförsändelser. Men oafsedt
denna omständighet hade Revisorerne velat framhålla att, för så vidt
Revisorerne inhemtat, flera väsentliga olägenheter varit en följd af ifrågavarande
tullfrihet. Sålunda hade vid uppgörande af kontrakt om leverering
för jernvägstrafikens behof af utrikes tillverkade förbrukningsartiklar,
angående hvilkas pris öfverenskommelse förut varit träffad, olika meningar
emellan Trafikstyrelsen och leverantören uppstått om huruvida i det
öfverenskomna priset varit inberäknad den på dylika artiklar enligt tulltaxan
belöpande tullafgift eller icke; och då, enligt hvad ofta egt rum,
reparationer af enskilda jernvägars materiel utförts vid statens reparationsverkstäder,
hade vidlyftiga uträkningar måst göras för beräkning af den
tull, som af de enskilda jernvägarne skolat erläggas för de vid reparationerna
använda, af staten tullfritt importerade effekter och förbrukningsartiklar.
Med afseende härå hade Revisorerne velat uttala den
åsigt, att för samtliga de artiklar, som för statens jernvägars behof intoges,
borde erläggas tullafgifter i enlighet med gällande tulltaxan, helst
Revisorerne ansåge det vara med god ordning öfverensstämmande, att
i allmänhet dylika undantag från berörda taxa, så vidt möjligt vore,
undvekes.
Beträffande Revisorernes omförmälda framställning har Styrelsen för
statens jern vägstrafik, ehuru åtskilligt kunde vara att erinra vid hvad
Revisorerne i sin motivering anfört om principen för statsinkomsternas
vederbörliga fördelning på olika statsinstitutioner och denna princips
tillämpning i afseende på statens jernvägstrafik samt om de olägenheter,
16 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
som ansåges vara förknippade med banornas nuvarande undantagsställning,
endast anfört, att erläggandet af tull väl komme att förorsaka en
höjning af statens jernvägstrafiks utgifter med några tusental kronor,
men icke till den grad inverkade på statsbanornas hushållning, att någon
gensaga mot upphörandet af tullfriheten kunde med skäl från styrelsens
sida göras.
Utskottet, söm delar Revisorernes åsigt derom att undantag från
gällande tulltaxa böra, så vidt möjligt är, undvikas, får med afseende
härå och då, enligt hvad trafikstyreisen meddelat, någon giltig anledning
till ifrågavarande tullfrihets bibehållande icke förefinnes, hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes förordna att den genom Kongl.
brefven den 22 Augusti 1855 och den 13 Februari
1863 särskildt medgifna tullfrihet för de varor och
effekter, som för statens jernvägars behof från utlandet
införas, må för framtiden upphöra.
Kongl. Teatrarne.
§ 8. .
(Revisionsberättelsen pag. 180. — Utlåtandet pag. 415.)
Ang. verifika,- Med förmälan att vid räkenskapen för de Kongl. teatrarne vore
kationer f0g.ac[ afskrift af en utaf Kongl. Makt för teatrarne faststäld stat för spelteaterpersona-året
1880—''1881, i hvilken stat vore upptagna lönebeloppen för de vid
lens aflöning. teatrarne anstälde tjensteman, men att den öfriga personalens aflöning
vore inbegripen i särskilda, för de olika teaterafdelningarne upptagna
slutsummor, hade 1882 års Revisorer anmärkt, att för granskning af
utgifterna till denna senare personals aflöning räkenskapen bort vara
åtföljd af bestyrkta transsumt af kontrakt och direktionsbeslut, innefattande
bestämmelser härutinnan, hvilket dock icke vore förhållandet,
oaktadt Kammarrätten för flera år tillbaka anmodat direktionen förständiga
redogöraren att vidtaga rättelse i detta hänseende. I häröfver
afgifvet underdånigt utlåtande hade teaterdirektionen förklarat, att direktionen
ansett sig hvarken kunna förständiga redogöraren att taga afskrift
af ett antal af flere hundra kontrakt, hvilka icke ens alla vore efter
formulär upprättade utan af vidt skildt innehåll sins emellan, eller
bekosta särskild personal vid kansliet för verkställande af ett arbete,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
17
som direktionen för sin del funnit så mycket mindre erforderligt, som
de till Kammarrätten ingående, månatligen uppgjorda aflöningslistor, de
der vore försedda med direktionens bestyrkande rörande deras öfverensstämmande
med kontrakten, innehölle detaljerade uppgifter i afseende
å de lönebelopp, som tillkommit hvar och en af de vid de Kongl.
teatrarne anstälda personer. Då denna fråga förekom vid nästlidna års
riksdag, hade Stats-Utskottet i utlåtande N:o 15 yttrat, att Utskottet
visserligen förestälde sig, att det af Revisorerne föreslagna fullständigandet
af verifikationerna till förevarande räkenskaper både vore nödvändigt
för räkenskapernas noggranna granskning och skulle kunna åstadkommas
med mindre omgång än teaterdirektionen förutsatte; men då
antagas kunde, att den outredda frågan om teaterförvaltningens ordnande
framdeles under samma riksdag komme att vinna sin lösning,
hemstälde Utskottet, att Riksdagen måtte vid hvad i ärendet förekommit
låta bero; och beslöt Riksdagen i öfverensstämmelse med Utskottets omförmälda
hemställan. Vid granskningen af 1881 års räkenskaper hade
Revisorerne funnit, att förut anmärkta ofullständighet i afseende å verificerandet
af teaterpersonalens aflöning jemväl för detta år förefunnes;
och enär ovisst vore, huru vida icke båda eller endera af de Kongl.
teatrarne komma att för längre eller kortare tid fortfarande såsom statsinstitution
förvaltas, hade Revisorerne för sådan händelse ansett rättelse
i förenämnda afseende vara att önska. I anledning häraf, och då Revisorerne,
hvilka erhållit tillgång till en stor del af de med teaterpersonalen
uppgjorda kontrakt och funnit dessa med ytterst få undantag upprättade
å tryckta formulär, i allt fall dela den af Stats-Utskottet uttalade åsigt
derom, att den ifrågasatta åtgärden bör kunna utan synnerlig omgång
åvägabringas, hade Revisorerne velat å nyo framställa den af så väl
Kammarrätten som af 1882 års Revisorer gjorda erinran derom, att vid
teatrarnes räkenskaper borde fogas transsumt’af kontrakt och direktionsbeslut,
innefattande bestämmelserna angående aflöningen åt den del af
teaterpersonalen, hvilkens löneförmåner icke utginge efter förut faststäld
stat.
I afgifvet underdånigt utlåtande har direktionen öfver de Kongl.
teatrarne anfört att direktionen icke funne verificerandet af teaterpersonalens
aflöning vara ofullständigt derför, att kontrakten eller utdrag
derur icke vore räkenskapen bilagda, ty samtliga aflöningslistor vore
försedda med direktionens utbetalningsordres, hvilket måste anses innebära,
att alla de å listorna upptagna afiöningsbeloppen öfverensstämde
med hvad kontrakten innehölle, hvilket icke ens i ringaste mån kunde
anses mera bestyrkt eller säkrare verificeradt genom utdrag af de lika
Bih.
till lliksd. Pr o t. 1884. 4 Sami. 1 Afd. 18 lläft. 3
18
Stats-Ut skottets Utlåtande N:o 16.
ledes af direktionen underskrifna kontrakten, då betydelsen af direktionens
underskrift ju vore enahanda i båda hänseendena. Vid sådant
förhållande, och då dels fullständiga afskrifter af dels utdrag ur inalles
öfver trehundra kontrakt icke kunde verkställas med för kansliet tillgängliga,
förut fullt sysselsatta ordinarie arbetskrafter, utan särskilda sådana
i så fall måste användas för en kostnad, som icke kunde beräknas lägre
än minst ett hundra kronor, ansåge direktionen sig icke kunna, i strid
med Kongl. Maj:ts i skrifvelsen af den 29 sistlidne Juni direktionen
meddelade nådiga befallning att iakttaga all den sparsamhet i förvaltningen,
som af omständigheterna medgåfves, på eget ansvar och utan
Kongl. Majds särskilda nådiga befallning ådraga teateranslaget en utgift,
som direktionen enligt sin ofvan framhållna åsigt icke kunde annat än
finna öfverflödig.
Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att så väl Kammarrätten
för flera år tillbaka som Riksdagens revisorer vid de två senaste revisionsförrättningarne
gjort framställningar om att vid de Kongl. teatrarnes
räkenskaper borde till ledning vid granskning af utgifterna fogas transsumt
af sådana kontrakt och direktionsbeslut, som utvisa löneförmånerna
för den del af teaterpersonalen, hvilkens löner icke finnas upptagna i
den räkenskapen bilagda afiöningsstaten, men att, oaktadt dessa förnyade
framställningar, teaterdirektionen icke funnit sig böra tillmötesgå
den uttalade önskan om räkenskapernas fullständigande med ifrågavarande
handlingar. På grund häraf och då direktionens uttalande derom
att den till 100 kronor beräknade utgiften för den äskade åtgärdens
vidtagande icke vore förenlig med den direktionen gifna befallning att
iakttaga all möjlig sparsamhet icke torde förtjena afseende, får Utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes anbefalla direktionen öfver
de Kongl. teatrarne att låta vid teatrarnes räkenskaper
foga transsumt af kontrakt och direktionsbeslut, innefattande
bestämmelserna angående afiöningar åt den
del af teaterpersonalen, hvilkens löneförmåner icke
utgå efter förut faststäld stat.
Stats-Utslwttels Utlåtande N:o 16.
19
Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien,
§ 9.
(Revisionsberättelsen pag. 256—260. — Utlåtandet pag. 430—442.)
Jemte anmälan om åtskilliga förhållanden i afseende å Vitterhets
Historie- och Antiqvitetsakademiens förvaltning, hvilka antecknats vid staMwftr
en mera allmän öfversigt af akademiens räkenskaper, hafva Revisorerne Akademien.
framstält flera erinringar, hvartill en mera speciel granskning af räkenskaperna
befunnits gifva anledning; och hafva Revisorerne af de anförda
omständigheterna funnit stöd för den åsigt, att en revision af akademiens
statuter vore önskvärd särskild t i syfte att erhålla noggranna och detaljerade
föreskrifter angående riksantiqvariens och akademiens öfriga
tjenstemäns verksamhet och befogenhet. Ännu ett skäl för en sådan
revision hade Revisorerne funnit deri, att, enligt hvad kändt vore, akademien
under nästlidna år antingen redan utbekommit eller åtminstone
snart finge lyfta en betydande donation, efter aflidne Tullförvaltaren
Carl Wilhelm Berger, uppgående till omkring 300,000 kronor, gifna utan
särskilda vilkor och förbehåll. Förvaltningen af sådana gåfvomedel syntes
väl vara en akademiens enskilda angelägenhet, men, under erkännande
häraf, torde det dock få anses tillkomma staten att föreskrifva vissa
former för akademiens verksamhet, i syfte att åvägabringa en för akademien
såsom statsinstitution så gagnelig förvaltning som möjligt, hvarigenom
akademien måtte komma i tillfälle att utan statsverkets betungande
bekosta en del sådana anordningar och åtgärder, för hvilka eljest
statsmedel skulle tagas i anspråk. Att staten, såsom egare till de betydande,
under akademiens vård stälda samlingarne, egde befogenhet
att härutinnan meddela föreskrifter, kunde enligt Revisorernes åsigt icke
betviflas; och ansåge Revisorerne de af dem anförda förhållandena utvisa
att vid denna institution omständigheter icke saknades, som påkallade
frågans snara lösning.
Uti afgifvet utlåtande öfver Revisorernes framställningar beträffande
Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien har akademien, efter
upptagande till besvarande af hvar och en af Revisorernes anmärkningspunkter,
anmält, att akademien vore betänkt på att till Kongl. Maj:t
inkomma med en underdånig framställning om de ändringar i hennes
statuter, som af en snart hundraårig verksamhet funnes påkallad.
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
Ehuruväl Utskottet funnit åtskilliga af Revisorernes anmärkningar
mot akademiens förvaltning hafva blifvit i omförmälda underdåniga utlåtande
nöjaktigt förklarade, synes dock samma utlåtande gifva ett ytter|
ligare stöd för Revisorernes åsigt om önskvärdheten af att akademiens
den 20 Mars 1786 utfärdade statuter revideras; och då sådan revision
samt det i sammanhang dermed stående utfärdandet af nya stadgar för
ifrågavarande institution enligt Revisorernes af Utskottet delade åsigt
torde böra snarast möjligt vidtagas, har Utskottet ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes meddela Vitterhets-, Historieoch
Antiqvitetsakademien föreskrift om att till Kongl.
Maj:t inkomma med förslag till sådana nya statuter
för akademien, som må befinnas af behofvet påkallade
och tjenlige att ytterligare främja akademiens verksamhet
och ändamål.
§ 10.
(Revisionsberättelsen pag. 328—334. — Utlåtandet pag. 454—460.)
Ang. stats- Med anledning deraf att vid nästlidna års riksdag; under öfverlägg;-
verkets ut- 0 , 0 p Tr ht • n n i r • ö
gifter för ningen angående ett åt Kongl. Maj:t framstäldt förslag om förhöjning
s. k. expenser.af det g sjette hufvudtiteln uppförda anslaget till skrifmaterialier, expenser,
ved, m. m., inom Riksdagen uttalats önskan om, att en utredning
angående expensmedlen måtte af statsrevisorerne verkställas, hafva
Revisorerne meddelat yttrande i ämnet och dervid, under hänvisande
till de anmärkningar rörande expensmedlens användning, som under de
särskilda anslagsrubrikerna i revisionsberättelsen intagits, framstält förslag
till åtgärder, hvilka Revisorerne, på grund af den utredning af
frågan, som inom revisionen kunnat åstadkommas, ansett böra bidraga
till besparingar i statsverkets utgifter för s. k. expenser; och har
Statskontoret, som .blifvit anbefaldt att öfver Revisorernes berörda
framställning meddela yttrande, deröfver afgifvit ett revisionsberättelsen
bilagdt underdånigt utlåtande. Då emellertid så väl Herr
Mankell (i motion N:o 6) inom Första Kammaren som Herr P. Pehrsson
i Törneryd (i motion N:o 70) inom Andra Kammaren väckt förslag i
enahanda syfte som det af Revisorerne afsedda, har Utskottet ansett sig
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
21
böra i särskildt utlåtande meddela det yttrande, hvartill samtliga förevarande
framställningar i detta ärende må befinnas föranleda; hvilket
Utskottet alltså nu endast skolat för Riksdagen
anmäla.
§ 11.
(Revisionsberättelsen pag. 847—379.)
Enligt hvad Revisorerne i slutet af revisionsberättelsen omförmäla, Ans
''T*
. . . , , . ,., sers och vaken
hade
af 1871 ars statsrevisorer gjorts erinran derom att, ehuru, j em nkW-„;,
Kongl. cirkulärbrefven den 14 Augusti 1841 och den 13 Maj 1859, dr^dfst^''
vid början af hvarje revision af statsverket till Revisorerne skulle öfver- Revisorerne.
lemnas de vid föregången lämplig tid så väl från Statskontoret som alla
öfriga förvaltande verk till Kongl. Maj:t ingifna underdåniga berättelser
om tillståndet och styrelsen af de under deras förvaltning stående delar
af statsverket de år, för hvilka afslutade räkenskaper vid samma revision
företeddes, dylika redogörelser från en del myndigheter likväl icke blifvit
till Revisorerne insända. I anledning deraf hade Kongl. Maj:t genom
nådigt beslut den 1 December 1871 öfverlemnat åt cheferne för de
särskilda statsdepartementen att, hvardera för sitt departement, der
någon under departementet lydande embetsmyndighet eller inrättnings
styrelse, som borde berättelse af omförmälda beskaffenhet årligen afgifva,
funnes hafva sin skyldighet härutinnan åsidosatt, meddela vederbörande
den erinran, som ansåges af omständigheterna påkallad. I den år 1872
af Revisorerne afgifna berättelsen hade anmälts, att, oaktadt berörda
föreskrift, dylika berättelser saknats från 29 uppräknade verk och inrättningar.
För så vidt af de vid 1872 års revisionsberättelse fogade
utlåtanden från vederbörande verk och inrättningar öfver Revisorernes
samtliga då gjorda framställningar kunde inhemtas, hade i anledning af
samma års Revisorers förenämnda anmälan yttranden inkommit från
allenast 13 af de uppräknade myndigheterna. Af dessa förklarade tre,
att de icke ansåge sig skyldiga att afgifva berättelser af ifrågavarande
beskaffenhet, tre att de skulle för framtiden ställa sig föreskrifterna i
ofvannämnda cirkulärbref till efterrättelse, och de öfriga, att de afvaktade
närmare föreskrifter från Kongl. Maj:t i ämnet. Några vidare åtgöranden
i detta ärende syntes emellertid icke af 1872 års Revisorers
berörda framställning hafva föranledts.
22
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
Sedan härefter, med anledning af hemställan, som gjort af 1874 års
Revisorer, Riksdagen i underdånig skrifvelse den 21 Maj 1875 anhållit,
att Kongl. Maj:t måtte anbefalla vederbörande verk och inrättningar att
vid de berättelser, som af dem för statsrevisionen afgåfves, foga räkenskapssammandrag,
affattade i samma form, som i berättelsen angående
näst föregående statsrevision begagnats, förordnade Kongl. Maj:t genom
nådigt cirkulär den 16 Juni 1875, att samtliga penningeförvaltande verk
och inrättningar skulle vid de berättelser, som af dem för statsrevisionen
afgåfves, foga räkenskapssammandrag, affattade på sätt Revisorerne och
Riksdagen hemstält. Slutligen hade 1878 års Revisorer anmärkt, att de
i förenämnda Kongl. cirkulär den 13 Maj 1859 och den 16 Juni 1875
meddelade föreskrifter angående samtliga penningeförvaltande verks och
myndigheters åliggande att i och för revisionen af statsverket dels
afgifva berättelser angående tillståndet och styrelsen af de under
hvarje dylikt verks eller inrättnings förvaltning stälda delar af statsverket,
dels ock dervid foga i vederbörlig ordning uppstälda räkenskapssammandrag
endast af ett jemförelsevis ringa antal myndigheter iakttagits.
Med hänvisande till den i början af revisionsberättelsen intagna
uppgift å de verk, inrättningar och myndigheter, från hvilka emottagits
berättelser för revisionsåret öfver förvaltningen af de till deras förfogande
stälda medel, hafva nu Revisorerne, då, oaktadt omförmälda
framställningar och föreskrifter i förevarande ämne, ett stort antal berättelser,
som bort till statsrevisionen öfverlemnas, icke kommit den
samma till handa, velat fästa Riksdagens uppmärksamhet å önskvärdheten
af, att åtgärder vidtagas, ländande derhän, att de i detta afseende
meddelade föreskrifter måtte af rikets samtliga penningeförvaltande verk
och inrättningar iakttagas.
De till ett antal af tretiotre uppgående verk och inrättningar, från
hvilka, på sätt Revisorerne anmärkt, berättelser icke blifvit i föreskrifven
ordning insända, hafva afgifvit infordrade underdåniga yttranden, af
hvilka inhemtats, att största delen af berörda verk och inrättningar
komma att för framtiden iakttaga rättelse i det anmärkta förhållandet.
Af åtskilliga utlåtanden har emellertid framgått, att flera myndigheter,
hvilka icke funnit sig vara att hänföra till de penningeförvaltande verken,
ansett de i omförmälda Kongl. cirkulär intagna föreskrifter icke afse
dem. Då emellertid skyldigheten att på sätt cirkuläret den 16 Juni
1875 föreskrifver afgifva räkenskapssammandrag för att statsrevisionen
tillställas, utan tvifvel torde åligga alla de verk och inrättningar, hvilka
åtnjuta statsanslag och för hvilkas medelförvaltning alltså i Revisorernes
berättelse redogöres, samt då, äfven om från åtskilliga institutioner
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
23
berättelsen angående förvaltningen icke må kunna omfatta annan verksamhet
än som af räkenskaperna kan inhemtas och bedömas, likväl i
de flesta fall särskilda meddelanden utöfver hvad räkenskaperna innehålla
torde vara för statsrevisionen af vigt och intresse, får Utskottet,
med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter, hvarigenom
alla verk och inrättningar, hvilka åtnjuta statsanslag,
och hvilkas räkenskaper öfverlemnas till granskning
af Riksdagens Revisorer, må åläggas att på sätt
och i den ordning Kongl. Cirkulärbrefven den 14
Augusti 1841, den 13 Maj 1859 och den 16 Juni 1875
bestämma, insända för statsrevisionen afsedda berättelser
och räkenskapssammandrag.
§ 12.
Hvad i öfrigt blifvit af Revisorerne anmäldt och erinradt har Utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandling af de utgiftsanslag, Revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt att, oaktadt
förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd
bort af förhållandet påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet
att från Utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 23 Februari 1884.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservationer:
vid § 1 (angående de Kongl. slotten) af Herr Grefve Gustaf Sparre,
som reserverade sig emot en del af Utskottets motivering;
24
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16.
vid § 7 (angående statens jernvägstrafik) af Herr Ola Andersson:
»Enligt Riksdagsordningen § 72 har statsrevisionen att granska statsverkets,
Riksbankens och Riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
och hvarje revision skall omfatta ett års afslutade räkenskaper.
Redan af detta stadgande och af den omständigheten att revisionsberättelsen
hänvisas till Stats-Utskottet, är, som mig synes, uppenbart att det
är förvaltningen och ej lagstiftningen som statsrevisionen har att göra
med. Den för statsrevisionen i hvad det rörer statsverket gällande instruktion,
§§ 1, 2, 6 och 7, gifver ock detta tydligt vid handen.
Under rubriken statens jernvägstrafik, § 6, sidan 120, hafva emellertid
statsrevisorerne velat uttala clen åsigt att för samtliga de artiklar,
som för statens jernvägars behof intagas, böra erläggas tullafgifter i enlighet
med gällande tulltaxa etc., och tillika meddelat att tvenne Kongl.
bref af åren 1855 och 1863 stadgade befrielse från tull af vissa effekter,
som till statens jernvägar införas. Anmärkningen gäller, såsom synes,
icke tullverket, för underlåtenhet att af staten taga tull för införda varor
till jernvägarne, och egentligen icke heller styrelsen för statens jernvägstrafik
för underlåtenhet att betala tull, och kan således ej gälla
annat än de tvenne nyssnämnda Kongl. brefven.
Stats-Utskottet har ock med anledning häraf uti § 10 gjort hemställan
om upphäfvande af denna tullfrihet, en bevillningsfråga, som
efter mitt förmenande Stats-Utskottet .icke har befogenhet att befatta sig
med, utan som, derest ändring deruti är erforderlig, bör i en annan
ordning komma under Riksdagens pröfning, hvadan jag ock emot denna
Utskottets hemställan måste anmäla min reservation»;
vid § 9 (angående Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien)
af Herrar Grefve Gustaf Sparre, Friherre II. M. Palmstierna,
Friherre G. Tamm och C. E. Casparsson, hvilka ansågo att skrifvelse i
ämnet ej borde till Kongl. Maj:t aflåtas.
Dessutom skulle här antecknas, att Herrar R. Törnebladh och J. E.
Johansson icke närvarit vid förevarande ärendes behandling inom Utskottet,
samt att Herr Grefve S. Lagerberg endast närvarit vid behandlingen
af de under första paragrafen i detta utlåtande omförmälda frågor.
Stockholm, Ivar Hoeggströms boktryckeri, 1884.