Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 18.
1
N:o 18.
Ank. till Riksd. Kansli den 10 Maj 1884, kl. 2 e. m.
Konstitutions- U tskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af 101 § Regeringsformen.
Herr Friherre Klinckowström har genom en i Första Kammaren
väckt, till Konstitutions-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 53, hemställ
om ändring af ofvannämnda lagrum.
Motionären anmärker, hurusom det vore af vigt, att Riksdagen
kunde genom Konstitutions-Utskottet draga till ansvar den eller de
Konungens rådgifvare, som möjligen felat, genom de råd de lemnat
eller de åtgärder de vidtagit rörande dispositionen af statsverkets
medel, emot Regeringsformens 64 och 65 §§ samt 5 § af ansvarighetslagen
för Statsrådets ledamöter. Detta läte sig emellertid under
nuvarande förhållanden icke göra, enär de statsräkenskaper, som motsvara
de i Konstitutions-Utskottet till granskning föreliggande statsrådsprotokoll,
icke funnes för samma Utskott eller för Stats-Utskottet,
lika litet som för Riksdagen, tillgängliga eller reviderade. Enligt motionärens
förmenande borde, oafsedt den granskning Konstitutionsutskottet
vid hvarje riksdag företager af Statsrådets protokoll under
närmast föregående året, Riksdagens med anledning deraf lemnade
décharge icke utgöra, såsom enligt nu gällande bestämmelser vore förhållandet,
ett hinder för ett följande Konstitutions-Utskott och en följande
Riksdag att på grund af verkstäld revision, genom Riksdagens
Bill. till Riksd. Prat. 1884. 3 Sand. 13 Raft. 1
o
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 18.
revisorer, af statsverkets räkenskaper, när sådan revision på behörigt
sätt till Riksdagens kunskap kommit, göra de anmärkningar mot Statsrådets
ledamöter, enligt Regeringsformens 64 och 65 §§ samt 5 § af
ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter, hvartill sistnämnda revision
kunde föranleda.
Motionären föreslår derför, att åt sista stycket af Regeringsformens
107 § måtte gifvas följande förändrade lydelse:
»Allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt,
bör anses hafva vunnit décharge i afseende på det granskade,
och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny Riksdag i
samma mål vara tillåten»; utom hvad angår det ansvar Statsrådets ledamöter,
enligt §§ 64 och 65 Regeringsformen, äro underkastade och hvarå
åtal må ega rum vid den riksdag, som erhållit behörig del af senaste af
Riksdagens revisorer granskade statsverkets räkenskaper. »Dock bör, oaktadt
den af Riksdagens Utskott — — — embetsbefattning tillkommer.»
Utskottet vill icke bestrida, att fall kunna förekomma, i hvilka
statsrådsprotokollen ej lemna erforderlig ledning för bedömandet,
huru vida statsmedlen användts i full öfverensstämmelse med hvad faststäldt
blifvit, och att händelser fördenskull kunna inträffa, dåKonstitutionsUtskottet,
oaktadt all använd uppmärksamhet, kommit att förbise felaktigheter,
hvartill Konungens rådgifvare gjort sig skyldiga i fråga om
användandet af statens medel. Men denna omständighet är enligt
Utskottets uppfattning icke egnad att utan vidare läggas till grund
för ett sådant förslag som det förevarande.
Det lagbud, hvars utsträckta användning detta förslag afser, är 106 §-Regeringsformen. Såväl grunderna i motionen som det sätt, hvarpå
den föreslagna lagförändringen affattats, gifva oförtydbart vid handen,
att någon annan form af Statsrådets ansvarighet än den, hvarom nämnda
lagrum handlar, ej är af motionären åsyftad. För att tillmäta förslaget
giltighet måste man alltså förutsätta, att af Konstitutions-Utskottet
skulle kunna förbises, och först efteråt genom statsrevisorerne upptäckas,
felaktigheter af den betydelse att, derest de vid Konstitutionsutskottets
granskning framträda de skulle hafva föranledt åtal inför
Riksrätt. En dylik förutsättning är emellertid i och för sig föga sannolik
och saknar jemväl allt stöd af vunnen erfarenhet. Utskottet har
sig icke bekant någon händelse, i hvilken först genom stål srevisionen
kommit att uppmärksammas åtgärder af den svåra beskaffenhet att,
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 18.
3
om de tidigare iakttagits, ett åtal inför Riksrätt skulle hafva blifvit
deras antaliga påföljd. Men ett väsentligt vilkor för en lagförändring
är väl, att någon faktisk anledning synts göra förändringen af nöden.
På grund af blotta möjligheter, hvilkas inträdande ej af vunnen erfarenhet
gjorts antagligt, bör en förändring icke genomföras.
Skulle mot förmodan förslaget åsyfta att bereda utväg för Riksdagen
att få äfven den ringaste felaktighet vid regeringens medelförvaltning
gjord till föremål för ett riksrättsåtal, så gäller emot detsamma,
att det angifver en ståndpunkt, hvilken ej öfverensstämmer
med den hos oss af goda grunder hittills följda uppfattning, att åtal
inför Riksrätt må eg a rum allenast vid fall af någon större betydelse.
För rättelses vinnande vid de smärre afvikelser, som genom statsrevisionen
kunna ådagaläggas, lärer Riksdagen ingalunda sakna utvägar,
äfven om rättigheten att anställa formligt åtal ej längre förefinnes.
Emot det framlagda förslaget skulle i öfrigt kunna anmärkas,
att, äfven om man ansåge detsamma vara bygdt på giltiga grunder,
det dock ej kunde i dess föreliggande form godkännas. Klart är, att
något ansvar ej borde vid en senare riksdag kunna ifrågakomma för
andra fall, än der vid tidigare granskning en förelupen felaktighet
verkligen blifvit förbisedd.'' Efter det sätt, hvarpå förslaget är affattadt,
skulle emellertid en anmärkning, som vid en föregående riksdag afhandlats
men funnits ej böra föranleda någon åtgärd, kunna vid en
efterföljande riksdag å nyo upptagas.
Med stöd af det anförda hemställer Utskottet,
att Herr Friherre Klinckowströms förevarande
motion ej må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 10 Maj 1884.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Reservationer:
af Herrar L. Jönsson, Farup, Norén, Johnson, J. Andersson, Borg
och Wallenius;
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 18.
af Herr Rundbäck: »Sedan Konstitntions-Utskottet granskat statsrådsprotokollen
och icke funnit de deri omförmälda regeringsåtgärderna
böra föranleda till någon anmärkning, så är klart, hvilket ock i grundlagen
tydligen bestämmes, att någon ny och till anmärkning ledande
framställning icke bör, icke kan ifrågakomma, i fråga om det granskade.
Samma förhållande måste äfven ega rum i allt hvad Riksdagen efter
granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, men deraf följer, enligt
min åsigt, ingalunda, att sådana regeringsåtgärder, som hvarken Riksdagen
eller Konstitutions-Utskottet granskat, skola vara frikallade från
framtida ansvarspåföljd blott derföre, att protokollsgranskningen är
verkstäld och décharge derför lemnad.
Statens medelsförvaltning och granskningen af statsverkets räkenskaper,
som i många fall icke sammanfaller, vare sig till tid eller sätt,
med protokollsgranskningen, kan icke af Konstitutions-Utskottet granskas
och bedömas samtidigt med protokollen; men om man anser, att en
origtig anordning eller felaktig förvaltning af statens medel icke kan
föranleda till någon framställning eller anmärkningsanledning från Riksdagens
eller Konstitutions-Utskottets sida, sedan décharge lemnats efter
verkstäld protokollsgranskning; så omintetgöras dermed bestämmelserna
uti Regeringsformens 64 och 65 §§, af Riksdagsordningens 39 § samt
af § 5 uti ansvarighetslagen. En misstydning och inskränkning får
derigenom äfven 3 mom. i Regeringsformens 107 §, hvilket, enligt
min uppfattning och enligt sin nuvarande lydelse, lemnar Riksdagen
öppen rätt att framställa anmärkningar, om anledning derför förefinnes
mot statens medelförvaltning, intill dess den i sin ordning hunnit granskas
och godkännas. Med en sådan uppfattning synes mig den ifrågasatta
grundlagsförändringen icke vara behöflig, men då Utskottet uttalat en
motsatt, torde, för undvikande af framtida missförstånd, det vara nyttigt
att motionärens förslag antages, likasom att ansvarighetslagens 11 §
afmattas i enlighet dermed.»