Bev filnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
1
N:0 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1884, kl. 3 e. m.
Betänkande, angående tullbevillningen.
Jemlik! 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed
afgifva betänkande angående tullbevillningen.
Med förmälan dels att de, som härstädes idkade bokbinderi, icke Böcker m. m.
kunde af inhemskt fabrikat erhålla andra i yrket erforderliga råvaror
än papp, hvaremot öfriga materialier måste emot dryg tull anskaffas
från utlandet, till följd hvaraf de bokbindare, som i större omfattning
utöfvade yrket, betalade till staten i skatt årligen flere tusen kronor,
dels att arbetarne härstädes åtnjöte högre aflöning än i Tyskland, utan
att derför större arbetsqvantum lemnades, dels att inbundna svenska
böcker vore tullfria, oaktadt allt som erfordrades för bokens inbindning
vore härstädes med tull belagdt, hvilket föranlodt att under den år
1881 i Tyskland rådande arbetsbristen tyskar hos svenska förläggare
köpt böcker mot stor rabatt, hvarefter böckerna blifvit i Tyskland
bundna och sedermera tullfria å nyo hit införts, samt att inbundna
svenska böcker, så väl psalmböcker och biblar som andra, alltjemt i
tusentals exemplar till riket infördes, hafva F. Beck & son, S. Iierzog
Bill. till Riksd. Prot. 1884. 5 Sand. 1 Afd. 6 Häft. 1 °
2
JBevillnings-Utshottets Betänkande N:o 7.
med flere bokbindare i Stockholm uti en till Kong!. Maj:t ingifven skrift
anhållit, att, då det under dylika förhållanden vore för dem omöjligt
att konkurrera med utlandet, Kongl. Maj:t måtte vid innevarande Riksdag
framställa förslag- till sådana ändringar i nu gällande tull-lagstiftning,
hvartill de anmärkta oegentligheter kunde föranleda.
Berörda skrift jemte Generaltullstyrelsens den 29 December 1883
deröfver afgifna yttrande har Kongl. Maj:t genom remiss den 30 sistone
Januari öfverlemnat till Utskottet för den åtgärd, hvartill Utskottet.
kunde finna samma handlingar föranleda.
Uti detta yttrande har Generaltullstyrelsen erinrat, att enligt tulltaxan
den 18 December 1857, som gälde åren 1858—1860, andra än i
Finland på svenska språket tryckta böcker voro belagda med en tull
per skålpund af 15 öre för oinbundna eller häftade, samt 20 öre för
inbundna; att tullsatserna för de materialier, hvarom här vore fråga,
under nämnda tid utgjorde: för skinn 75 öre, för bokbindarecloth 1
krona, som dock år 1860 nedsattes till 90 öre per skålpund, för bokguld,
äkta 4 öre, oäkta 1 öre per ort, för papper, skrif- och alla andra
slag, ej specificerade 12 öre, färgad!, pressadt med flere 18 öre, för
silkessammet 4 kronor 50 öre, allt per skålpund, samt att böcker med
inbundet rent papper drogo samma tull som papperet med tillägg af
50 procent; att Rikets Ständers Bevillnings-Utskott vid 1859 och
1860 års riksdag uti afgifvet betänkande anförde, att enär Utskottet
ansåg det skydd för det inhemska bokbindareyrket, hvilket med den
högre tullsatsen (20 öre) för inbundna böcker varit afsedt, desto mindre
erforderligt, som förtullningen skedde efter vigt, och bandet med sin
tyngd således inginge i tullberäkningen, Utskottet hemstälde, att lika
tull å 15 öre måtte för båda slagen (oinbundna och inbundna) bestämmas;
att uti tulltaxan den 7 December 1860, som gälde åren 1861—1863,
indelningen uti oinbundna och inbundna böcker med särskilda tullsatser
till följd häraf borttogs, och att rubriken i stället förändrades till
“andra (än i Finland) på svenska språket tryckta44 1 skålpund 15 öre,
samt att tullsatserna för ofvannämnda materialier äfvensom böcker med
inbundet rent papper fortfarande utgingo med enahanda belopp som
under föregående trenne år; att i tulltaxan den 4 Oktober 1872 en ny
rubrik “bokpermar, lösa,44 infördes och belädes med en tull af 25 öre
per skålpund, som motsvarade 58,81 öre per kilogram eller nu gällande
tullsats 60 öre; att Bevillnings-Utskottet vid 1874 års riksdag, under
anförande att tullinkomsten för tryckta böcker utgjorde
år 1870 ................................................................... kronor 227: 55
302: 25
301: so
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.
samt på grund af särskild skriftlig framställning af härvarande bokförläggareförening
och boktryckerisocietet, hemstälde, att tullafgiften 15
öre måtte upphöra; att uti tulltaxan den 18 September 1874 på svenska
språket tryckta böcker icke vidare blefvo med tull belagda, samt att
rubriken sedermera fortfarande bibehållit samma tydelse, till följd hvaraf
alla tryckta böcker äfvensom boktryck vore tullfria, och att endast
böcker, som inkomme med inbundet, rent eller linieradt, papper sedermera
varit beskattade med lika tull som papperet med tillägg af 20
procent; att Bevillnings-Utskottet vid 1859 och 1860 års riksdag, hvilket
ansåg att spån för bokbindning m. in., som förut troligen af missförstånd
hänförts till spillning och lemnats tullfri, borde draga tull, föreslog
att berörda vara måtte hänföras till fanérskifvor under artikeln
trävaror, i enlighet hvarmed i tulltaxan den 7 December 1860 spån
för bokbindning m. m. hänfördes till fanérskifvor, kvilka drogo hälften
af den tull, som var bestämd för snickarearbeten med respektive
3, 10, 15 öre per skålpund; att tullafgifterna för ifrågavarande materialier
under tiden från 1858 till och med år 1868 blifvit nedsatta, nemligen
för skinn från 75 öre till 20 öre, bokbindarecloth från 1 krona till 20
öre per skålpund, bokguld, äkta, från 4 till 1 öre per ort, papper från
respektive 12 och 18 öre till 8 öre, silkessammet från kronor 4,5u till 1,soper
skålpund, hvilka samtliga nedsatta tullsatser, med obetydlig förändring
till följd af evalvering från skålpund till kilogram, fortfarande bibehölles,
med undantag för papper och silkessammet, hvarå tullafgiften ytterligare
förminskats, nemligen för det förra till 4,25 öro per skålpund (= 10
öre per kilogram) och för det senare till 1,19 krona per skålpund (= 2,80
kronor per kilogram); att under åren 1870—1874 införts af andra (än
i Finland) på svenska språket tryckta böcker:
11
11
11
v
1870
1871
1872
1873
1874
1,517 skålpund
2,015 „
2,001
3,528 „
4,143 „
^funder åren 1875—1882 införts tryckta böcker och boktryck, med undantag
af böcker med inbundet, rent eller linieradt, papper, till ett värde af:
år 1875
it
11
y>
1876
1877
1878
527,209 kronor
560,730 „
585,470 „
530,654 „
4
år 1879
„ 1880
„ 1881
„ 1882
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.
............................................................. 509,961 kronor
............................................................. 499,691 „
........................................................... 529,121 „
............................................................ 573,497 „
att under åren 1870—1882 införts böcker med inbundet, rent eller
linieradt, papper till ett värde af:
år
it
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
ii
1870
1871
1872
1873
1874
1875
1876
1877
1878
1879
1880
1881
1882
34,337 kronor
39,952 „
55,267 „
76,313 „
101,583 „
85,864 „
96,226 „
127,142 „
94,073 „
83,905 „
112,650 „
130,122 „
212,983 „
att utaf de statistiska tabeller, som meddelats i bihanget till tullkomiténs
betänkande af år 1882 angående näringarnes ställning, inhemtades:
att
antalet bokbindare och deras arbetare utgjorde:
handtverkare |
arbetare |
|
år 1864.................... |
...................... 260 ..................... |
.................... 505 |
„ 1870.................... |
....................... 261 ...................... |
.................... 427 |
„ 1871.................... |
..................... 264 ...................... |
................... 442 |
„ 1872.................... |
...................... 266 ....................... |
.................. 473 |
„ 1873.................... |
....................... 271........................ |
.................... 522 |
„ 1874.................... |
....................... 264 ..................... |
.................... 534 |
„ 1875.................... |
....................... 272 ....................... |
................... 598 |
„ 1876................... |
....................... 282 ...................... |
.................... 626 |
„ 1877.................... |
....................... 280 ...................... |
.................... 656 |
„ 1878................... |
....................... 290 .................... |
.................... 674 |
„ 1879.................. |
...................... 284 ...................... |
.................... 662 |
att behållna inkomsten enligt bevillningstaxeringslängderna uppgick
för
Bcvillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
bokbindare gesäller
1864 till 240,200 kronor 87,200 kronor
1871 „ 191,500 „ 93,000 „
1878 „ 305,200 „ 115,400 „
att veckoaflöningen år 1879 utgjorde för
maximum minimum
bokbindaregesäller kronor 18 .................... 9 ............
qvinnor „ 9 .................. 4,8 o ..........
medeltal
13,50
5,82
att vid jemförelse emellan yrkesaflöningar per vecka i olika länder
densamma uppgick för bokbindare:
år |
1873 |
till |
14 kronor år |
1879 |
till |
13,50 |
kronor |
Sverige |
•n |
1871 |
11 |
16 „ |
Norge |
||||
11 |
1879 |
11 |
20 |
11 |
Christiania |
|||
11 |
1877 |
11 |
13,90 |
11 |
Danmark |
|||
11 |
1873 |
11 |
18,20 „ „ |
1877 |
11 |
16 |
V |
Tyskland |
11 |
1875 |
11 |
12,30 „ |
Frankrike |
||||
11 |
1875 |
11 |
23,80 „ |
Paris |
||||
•n |
1874 |
11 |
28 „ |
1877 |
11 |
29,20 |
11 |
England. |
Dessa uppgifter syntes styrelsen ådagalägga: att införseln af på
svenska språket tryckta böcker under den tid dessa varit med tull belagda
tillväxt i vida högre grad än sedan tullfriheten beviljades, men
att deremot införseln af böcker med inbundet, rent eller linieradt, papper,
ehuru fortfarande fullbelagda, det oaktadt snarare varit i stigande;
att antalet i bokbinderiet sysselsatta personer, oaktadt mer och mer
använda nya och förbättrade maskiner och arbetsmetoder, ingalunda
minskats utan snarare, liksom deras behållna inkomst, tillvuxit; samt att
icke heller arbetslönerna i detta yrke hos oss stälde sig högre än i
Tyskland och flere andra länder, hvaremot styrelsen icke hade tillfälle
att bedöma, huruvida den svenske arbetaren för sin arbetslön lemnade
ringare arbetsprodukt än andra länders arbetare. Det vore, säger
Generaltullstyrelsen vidare, onekligen en oegentlighet, att en del för
bokbinderiet erforderliga beredningsämnen, hvilka måste införskrifvas
från utlandet, här vore belagda med tull, under det deremot vissa fullfärdiga
bokbinderiarbeten kunde införas tullfritt, men denna oegentlighet
kunde icke nöjaktigt undanrödjas med mindre än att skyddssystemet
helt och hållet öfvergåfves i vår tull-lagstiftning, för hvilken
genomgripande förändring tiden dock ännu icke syntes vara inne.
Att åter till sökandenas förmån medgifva tullfrihet för materialier, hvilka
hade eu långt vidsträcktare användning än i deras yrke eller utgjorde föremål
för annan inhemsk tillverkning, som fortfarande ansåges höra åtnjuta
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.
tullskydd, kunde svårligen ifrågasättas eller tillämpas, och det vore
under sådana förhållanden blott en utväg öfrig att afhjelpa sökandenes
öfverklagade förlägenhet, nemligen att åter tullbeskatta inbundna tryckta
böcker; men denna åtgärd skulle för att uppfylla sitt ändamål i främsta
rummet träffa sådana böcker, hvilka, såsom psalmböcker och biblar,
hade den största afsättningen bland vårt folk och måste räknas till
dess mest oafvisliga behof. Styrelsen hemstälde derför att sökandenes
framställning icke måtte till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
I hvad Generaltullst}u’elsen sålunda anfört vill Utskottet i hufvudsakliga
delar instämma. Senast vid 1882 års riksdag föreslog en
motionär inom Andra Kammaren, att i utlandet verkstäldt boktryck å
svenska språket måtte beläggas med införseltull, men detta förslag förkastades
då af båda Kamrarne på hemställan af Bevillnings-Utskottet,
som erinrade, att, enär införsel af svenska böcker i någon större skala
egde rum endast i afseende å biblar, psalmböcker och andra för synnerligen
vidsträckt spridning afsedda andaktsböcker, det icke kunde
anses välbetänkt att lägga något hinder i vägen för den största möjliga
spridning af dylik till den religiösa kulturens främjande afsedd
litera tur.
Mot en tullbeskattning i allmänhet af på svenska språket tryckta
böcker torde i öfrigt, bland annat, kunna erinras, att en dylik åtgärd
i väsentlig mån skulle drabba den svensk-finska literaturen, hvilket ur
flere synpunkter måste anses mindre lämpligt.
Hvad åter beträffar det framstälda alternativet att nedsätta tullen
å de för bokbinderiet erforderliga materalier, hvilka för närvarande från
utlandet införas, så torde till en början böra framhållas, att en dylik
nedsättning icke skulle skydda bokbindarne för utlandets konkurrens
med mindre de respektive tullsatserna helt och hållet uppliäfdes.
Större delen af dessa materialier äro emellertid sådana artiklar, som
hufvudsakligen för andra ändamål än inbindning af böcker införas i
riket och med afseende å hvilka en tullnedsättning på grund häraf
måste möta åtskilliga betänkligheter.
Bland ifrågavarande materialier hafva i ofvanberörda skrift särskildt
framhållits skinn och pergament, bokbindarecloth, bokgrdd, papper och
silkessammet. Tullen å sämskade hudar och skinn utgör för närvarande 15
öre per kilogram och för andra slag beredda hudar och skinn 47 öre per
kilogram. I betraktande så väl af don årliga införselns storlek som det
missnöje med nu gällande tullsatser, som visat sig vara rådande inom läderindustrien,
torde någon nedsättning i berörda tullsatser icke kunna ifrågasättas.
Tryckta eller pressade bomullsväfnader draga för närvarande eu
7
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
tullsats af 1 krona 10 öre per kilogram; för ett slag af dylika väfnader,
nemligen just bokbindarecloth, är dock tullen redan nedsatt till 50 öre eller
samma tullsats, som gäller för oblekta, ofärgade och otryckta bomullsväfnader.
En nedsättning derunder i tullen å bokbindarecloth skulle sålunda
hafva till följd, att denna artikel komme att beskattas lägre än den oberedda
vara, af hvilken den tillverkas. Bokguld drager för närvarande en
tullsats af 2 kronor 35 öre per kilogram, hvilken tull måste betraktas såsom
synnerligen låg. Värdet af bokguldet torde för öfrigt i mycket
ringa mån inverka på bokbindarnes produktionskostnader. Tullen å
papper utgör, för förgyldt, försilfradt eller med annan metall belagdt
med flere sorters prepareradt. papper 20 öre per kilogram och för andra
slag 10 öre per kilogram. Då dessa tullsatser först nyligen blifvit
faststälda till nuvarande låga belopp, lärer så väl i betraktande af den
betydliga införseln af papper som med hänsyn till den inhemska papperstillverkningen
en ytterligare nedsättning nu icke böra ifrågasättas.
Hvad slutligen beträffar silkessammet, som endast undantagsvis användes
till inbindning af böcker, men som för andra ändamål torde i icke
obetydliga qvantiteter införas i riket, så har, på sätt Generaltullstyrelsen
framhållit, tullen jemväl å denna dyrbara vara i senare tider blifvit
betydligt nedsatt.
Härförutom torde det böra beaktas, att bokbindareyrket redan åtnjuter
ett väsentligt tullskydd genom den tullsats af 60 öre per kilogram,
som för närvarande är stadgad för lösa bokpermar.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Utskottet ansett
ifrågavarande framställning icke böra föranleda någon förändring i tulltaxan,
hvilket Utskottet endast
l:o.
skolat hos Piksdagen anmäla.
Uti proposition N:o 10, som blifvit till Utskottet öfverlemnad, har
Kongl. Maj:t, under åberopande af ett vid propositionen fogadt protokoll
öfver finansärenden för den 9 sistlidne Januari, föreslagit Riksdagen
att från och med början af nästkommande år tullen å kaffe måtte nedsättas
från 26 öre per kilogram till 20 öre per kilogram samt å kaffe,
brändt, likasom å alla till kaffesurrogat användbara brända växter från 35
öre per kilogram till 30 öre per kilogram.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, Nio 17, har derjemte
Herr Carl Carlson i Fridhem föreslagit, att tullen å kaffe måtte från
1885 års ingång nedsättas till 12 öre per kilogram.
Kafle.
8
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
Uti sitt yttrande till statsrådsprotokollet har Herr Statsrådet och
Chefen för Finansdepartementet till en början erinrat, hurusom tullen
å kaffe, som under åren 1831—1845 utgjort 9 öre, under åren 1846
—1852 10 öre, 1853—1857 8 öre och 1858—1866 10 öre, allt per
skålpund, vid 1867 års riksdag, då för fyllande af uppkommen statsbrist
tullmedlen jemte andra statsinkomster måste tagas i ökadt anspråk,
höjdes till 12 öre, men år 1872, sedan statsverkets ställning förbättrats,
åter nedsattes till 10 öre, vid hvilket belopp den förblef till år 1879.
Detta år måste emellertid skattesatserna för fjn-a af de egentligen så
kallade kassaartiklarne, nemligen bränvin, kaffe, socker och tobak,
höjas för att bereda de för budgetens jemvigt erforderliga statsinkomster,
och bestämdes dervid kaffetullen till 11 öre per skålpund, hvilket belopp
sedermera varit oförändradt, oafsedd den obetydliga höjning som
egde rum, då vid tullsatsernas omföring efter metersystemet år 1880
tullen för kaffe sattes till 26 öre per kilogram, motsvarande 11,os öre
per skålpund.
Beträffande den nu ifrågasatta tullnedsättningen har departementschefen
vidare anfört, att med den betydliga utsträckning, som förbrukningen
af kaffe här i landet vunnit och hvilken bäst bevisades deraf,
att importen af denna vara uppgått: under de fem åren 1878—1882 i
årligt medeltal till 11,615,630 kilogram, år 1882 särskild! till 13,532,924
kilogram och år 1883, så vidt af tillgängliga uppgifter kunde bedömas,
till ännu högre belopp, kunde kaffet numera med fullt skäl sägas hos
oss hafva öfvergått från ett mer eller mindre öfverflödigt njutningsmedel
till ett lifsmedel af icke ringa betydenhet. Det vore derför af
vigt, att denna vara icke fördyrades genom högre tull än som kunde
vara för statsbehofvens fyllande nödig, och detta så mycket mer som
den beskattning, hvilken under form af tull å kaffe uttoges, otvifvelaktigt
drabbade de mindre bemedlade samhällsklasserna jemförelsevis
hårdare än de förmögnare. Medan nemligen konsumtionen af de flesta
artiklar, hvilka utgjorde föremål för finanstull, såsom t. ex. socker,
tobak, vin, flertalet kolonialvaror, någorlunda rättade sig efter eller
stälde sig i ett visst förhållande till konsumentens bättre eller sämre
ekonomiska ställning, så att förbrukningen af varorna vore vida större
hos de mera bemedlade konsumenterna, vore detta i fråga om kaffet
icke fallet; fastmera vore förhållandet dermed snarare motsatt, åtminstone
inom vidsträckta delar af landet, i ty att för den fattige kaffet mången
gång finge träda i stället för andra lifsmedel. Då ett öfverskott af
omkring 5,250,000 kronor uppstått å 1882 års statsreglering, och ett
nästan lika stort öfverskott kunde beräknas å statsregleringen för år
1883, samt just tullinkomsternas stegring i väsentlig mån bidragit till
9
Bevillning a- Utsleotlets Betänkande N:o 7.
uppkomsten af dessa öfverskott, syntes tiden nu vara inne att vidtaga
eu. nedsättning i den tull, som vid 1879 års riksdag åsattes kaffe.
Inkomstberäkningen för 1885 års budget syntes emellertid medgifva
en något större uppoffring af tullinkomst än allenast den, som skulle
blifva en följd af kaffetullens återförande till det belopp, hvarmed den
utgått före den år 1879 vidtagna förhöjningen, och fråga kunde då
uppstå, huruvida, jemte en dylik nedsättning af kaffetullen, någon
minskning borde ega rum jemväl i de nämnda år samtidigt med tullen
å kaffe höjda skatterna å bränvin, socker och tobak, eller om framför
en sådan åtgärd en vidare gående sänkning af kaffetullen kunde vara
att föredraga. Af så väl statslinansiella som andra skäl torde emellertid
vara allmänt erkändt, att det icke kunde vara lämpligt att minska nuvarande
skattesatser å bränvin och tobak, hvilka båda artiklar alltid
och med rätta varit ansedda som synnerligen lämpliga skatteföremål.
Med större skäl skulle deremot en nedsättning i sockertullen kunna
ifrågasättas. Men ehuru socker tvifvels utan i vida högre grad än
bränvin eller tobak hade karakteren af lifsmedel, mötte likväl mot
en nedsättning af tullen derå en betänklighet, hvars vigt icke borde
underskattas. Det borde nemligen icke förgätas att, om än tullen
å råsocker vore att hänföra till de rena finanstullarne, innebure
den med nämnde tull i oskiljaktigt samband stående, ehuru temligen
svårbestämbara tullen å raffineradt socker derjemte ett skydd
för de inhemska sockerraffinaderierna, hvarjemte sockertullen äfven i
ett annat afseende utöfvade inflytande på den inhemska industrien,
i det hvitbetssockertillverkningsafgiften vore satt att utgå i visst förhållande
till tullen å råsocker. En nedsättning i sockertullen kunde
derför icke ega rum utan att föranleda rubbning i de ekonomiska betingelser,
under hvilka nyssnämnda båda industrier arbetade. Då
emellertid vår tulltaxa så nyligen som år 1882 undergått en omfattande
revision, syntes en billig hänsyn till industriens kraf på stadga i de af
tull-lagstiftningen beroende vilkor, hvarunder den hade att arbeta, fordra,
att icke utan trängande nödvändighet ändringar redan nu vidtoges
i tulltaxebestämmelser, som hade nu antydda egenskap. Och en sådan
nödvändighet förelåge nu så mycket mindre, som vid valet mellan eu
nedsättning af kaffetullen under det belopp, hvarmed den före år 1879
utgått, och en till motsvarande belopp gjord eftergift uf tullinkomst
under form af minskning i tullen å socker, det förra alternativet, på
grund deraf, att förbrukningen af socker mera än förbrukningen af kaffe
rättade sig efter konsumentens ekonomiska ställning, syntes vara att
föredraga, såsom bättre öfverensstämmande med den grundsats, som
vid all skattelagstiftning måste fa stind las, att så vidt möjligt söka
Bih. till Riksd. Vred. 1884. 5 Sami. 1 Afd. G Höft. '' 2
10
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o T.
lämpa skatten efter den olika skatteförmågan. Genom den föreslagna
tullnedsättningen till 20 öre pr kilogram, motsvarande ungefär 8,6 öre
per skålpund, skulle också eu icke obetydlig skattelindring beredas, ty
denna nedsättning komme att efter medeltalet af kaffeinförseln under
åren 1878—1882 för statskassan medföra en minskad inkomst af omkring
696,000 kronor och på 1882 års införsel ungefär 811,000 kronor samt,
så vidt nu kunde bedömas, under år 1883 antagligen närmare 900,000
kronor. Hvad slutligen anginge den föreslagna minskningen i tullsatsen
för brändt kaffe samt för de med brändt kaffe i tullbeskattningshänseende
liksttilda, till kaffesurrogat användbara brända växter, så vore dessa
nedsättningar endast en följd af kaffetullens nedsättning, i det samma
proportion ansetts mellan dessa tullsatser böra bibehållas, som i allmänhet
i föregående taxor iakttagits.
Vid behandlingen af föreliggande ärende har Utskottet till en
början icke kunnat undgå att draga i tvifvelsmål, om verkligen genom
den ifrågavarande nedsättningen af kaffetullen någon ens nämnvärd
skattelindring skulle beredas de mindre bemedlade. Den del af
befolkningen, som faller under denna kategori, är i allmänhet urståndsatt
att inköpa sina lifsförnödenheter annat än i smärre qvantiteter och
måste för fyllande af sina dagliga behof anlita de mellanhänder, som
närmast erbjuda sig. I följd häraf blefve det antagligen i de allra
flesta fall och i synnerhet å landsbygden, der någon mera verksam
konkurrens mellan de säljande ej kan ifrågakomma, dessa mellanhänder
och icke konsumenterne, som komme att skörda vinsten af tullnedsättningen.
Sedan Kong!. Maj:ts nu ifrågavarande proposition afläts till Riksdagen,
hafva för öfrigt åtskilliga omständigheter tillkommit, hvilka i
högst väsentlig mån måste inverka på frågan om lämpligheten af att
nu vidtaga en nedsättning i tullen å vare sig kaffe eller socker. Införseln
af kaffe, som uppgick under de tre första månaderna år 1882
till 2,323,000 kilogram och 1883 till 3,661,000 kilogram, har under innevarande
års första qvartal icke belöpt sig till mer än 1,192,000 kilogram.
Importen af oraffineradt socker, som uppgick under samma tidrymd 1882
till 4,103,000 kilogram, och 1883 till 3,330,000 kilogram, har innevarande
år nedgått till 2,689,000 kilogram. Att denna sjunkning icke är beroende
af en tillfällighet utan står i nära samband med den stagnation i
den allmänna rörelsen, som föranledts utaf beskaffenheten af sistlidet års
skörd och de tryckta konjunkturer, hvilka under senaste tiden varit
rådande inom vigtiga grenar af den inhemska industrien, synes framgå
deraf, att tulluppbörden i sin helhet samt uppbörden af bränvins- och
jernvägsmedel under innevarande års första qvartal med närmare en
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7. 11
million kronor understigit samma uppbörd sistlidet år. Då dessa omständigheter
synas gifva stöd för det antagande, att ej blott den tillväxt
i införseln af kaffe och socker, som allt sedan år 1879 årligen
egt rum, innevarande år kommer att efterträdas af en ej obetydligt
minskad import, utan äfven statsverkets inkomster komma att i sin
helhet visa eu nedåtgående tendens, vid hvilket förhållande den föreslagna
tullnedsättningen näppeligen kan antagas blifva af någon större
varaktighet, har Utskottet ansett det för närvarande icke vara tillrådligt
att genom en nedsättning i tullen å ifrågavarande kassaartiklar
minska statsverkets inkomster.
Utskottet hemställer alltså,
2:o
att Kongl. Maj :ts ifrågavarande proposition icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Då Utskottet under sådana förhållande än mindre kan biträda
Herr Carl Carlsons motion, hvilken innebär en ytterligare nedsättning
af kaffetullen, hemställer Utskottet,
3:o
att Herr Carl Carlsons ofvanberörda motion
må af Riksdagen lemnäs utan afseende.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad
motion, N:o 4, har Herr Mankell föreslagit, att tullen på raffinerad!
socker måtte nedsättas till 28 öre och tullen på oraffineradt socker till
18 l öre per kilogram.
Inom Andra Kammaren har vidare Herr Gunnar Eriksson i motion
N:o 14 föreslagit, att Riksdagen måtte besluta nedsätta nu gällande
tull på socker: för raffineradt till 25 öre per kilogram och för oraffineradt
till belopp per kilogram, som Bevillnings-Utskottet funne föranledas
af motionärens förslag om nedsättning i tull på raffineradt socker.
Till stöd för dessa förslag har hufvudsakligen anförts, att socker
numera i så vidsträckt mån ingått i den allmänna förbrukningen, att
en nedsättning i tullen å denna vara måste i icke mindre mån än en
nedsättning i kaffetullen verka till lindring i den fattigare befolkningens
utgifter, samt att det betydliga öfverskott, som för närvarande
uppstått å tullmedlen, syntes medgifva en mera betydande nedsättning
Socker.
12
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
äfven i sockertullarne, hvarjemte Herr Mankell, som beräknat att den
af honom föreslagna nedsättning i sockertullarne skulle minska tullintraderna
med omkring två millioner kronor, särskild! framhållit och
med siffror belyst förhållandet mellan de i vårt skattesystem förekommande
direkta och indirekta skatterna, hvilka sistnämnda enligt motionärens
åsigt i öfvervägande mån drabbade de fattigare klasserna och
ur denna synpunkt för närvarande intoge en otillbörligt öfvervägande
plats inom skattesystemet.
Angående artikeln socker innehåller nu gällande tulltaxa följande:
Qvantitet för |
||||
485. |
Socker: raffineradt, alla slag, såsom topp-, kandi-och kak- samt krossadt eller pulverise- |
tullberäk- niugen. |
Tullsats. Kronor j öre |
|
486. |
radt socker ................................................... oraffineradt: a) till färgen icke mörkare än N:o 18 |
1 kilogram |
33 |
|
487. |
banda...................................................... b) till färgen mörkare än nämnda stan-dardnummer, äfven om varan in-kommer i upplöst eller flytande till- |
1 kilogram |
33 |
|
I |
stånd ....................................................... Anm. Derest ett och samma kolly innehåller, sär-skilda sockerslag, underkastade olika tullafgifter, |
1 kilogram |
23,ä |
På sätt Herr Mankell i sin motion erinrat, höra dessa tullsatser
till dem, som höjdes vid 1879 års riksdag för fyllande af den då uppkomna
statsbristen. Dessförinnan drog raffineradt socker eu tull af
11,60 öre per skålpund, motsvarande 27,26 öre per kilogram, samt oraffineradt
socker 8 öre per skålpund, motsvarande 18,80 öre per kilogram.
Af raffineradt socker har införts:
1879
1880
12,795,417 kilogram
13,462,680 „
Bcvillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
13
Af oraffineradt socker har
samtidigt införts:
1879 ......................................................
1880 ........................................................................
1881 ........................................................................
1882 ...........................................................................
1883 ..........................................................................
Med hänvisande till hvad Utskottet här
fört, hemställer Utskottet,
........ 17,907,831 kilogram
........ 18,741,784 „
........ 21,421,252 „
....... 24,560,000 „
....... 26,622,000 „
ofvan vid 2 punkten an -
4:o
att Herr Mankells samt Herr Gunnar Erikssons
ifrågavarande motioner må af Riksdagen lemnas utan
afseende.
Uti en inom Första Kammaren väckt motion, N:o 17, har Herr
C. F. Wcern, med hvilken Herrar O. Ekman, Reutersvärd,, P. Olsson,
Peyron och C. O. Berg instämt, föreslagit, att tullen på thé måtte bestämmas
till 80 öre per kilogram.
Med erinran att thé för närvarande droge en tullsats af 1 krona
40 öre per kilogram eller nära 45 procent af théets värde, under det
tullen å kaffet utgjorde endast 26 öre per kilogram eller ungefär
20 procent af dess värde, har motionären såsom skäl för den nu föreslagna
tullnedsättningen anfört, hurusom thé i ännu högre grad än
kaffe förtjenade att göras tillgängligt för den fattigare befolkningen i
vårt land. Äfven om det i större ymnighet förtärdes, medförde nemligen
thé likväl icke den fara för helsan, som hvarje öfverdrift i kaffedrickning
oundvikligen framkallade och hvarom läkare upplyst, att i flere
delar af landet öfverdrifven förtäring af kaffe föranledt sjukdomar,
hvilka så allmänt förekomme, att de hotade att grundlägga ett svaghetstillstånd
hos hela befolkningen derstädes. Thé vore dessutom vida mer
än kaffe egnadt att uttränga bränvinet och att derigenom befrämja
nykterheten, en omständighet som särskildt i närvarande tid borde
beaktas, då eu stark nykterhetsrörelse påginge i landet. Värdet af
ett skålpund thé vore öfver hufvud taget fyra gånger så stort som
värdet af ett skålpund kaffe, men ett fjerdcdels skålpund thé lemnade
lika mycket af eu angenäm och lifvande dryck som ett helt skålpund
kaffe, och théet vore således, om det icke genom tullsatsen fördyrades,
lika åtkomligt för den mindre bemedlade som kaffet. En jemlik beskattning
borde derför påläggas dessa artiklar, och tullen å thé hade i
Thé.
14 Bcvillnings-Utskotlds Betänkande N:o 7.
enlighet härmed föreslagits till 80 öre per kilogram under förutsättning
att tullen å kaffet komme att, på sätt Kongl. Maj:t hemstält, sättas till
20 öre per kilogram. Genom thétullens bestämmande till 80 per kilogram
skulle visserligen för eu medelimport af 60,000 kilogram en skenbar
minskning af 36,000 kronor uppstå i framtida tullinkomster, men detta
belopp torde hvarken i sig sjelft eller vid jemförelse med den minskning
i statsinkomsterna, som komme att blifva en följd af kaffetullens nedsättning,
kunna artses vara af någon betydelse. För öfrigt vore all
anledning antaga, att den föreslagna tulluedsättniugen, långt ifrån att
verka någon minskning, snarare skulle medföra en förhöjning af tullinkomsterna,
då både vår egen och främmande länders erfarenhet
gåfve vid handen, att nedsatt tull i regel medförde ökad förbrukning.
Frågan om en nedsättning i tullen å thé har tillförne flera gånger
förevarit hos Riksdagen. Så hemstälde år 1875 Bevillnings-Utskottet,
på förslag af en motionär inom Andra Kammaren, att tullen, å thé måtte
bestämmas till 30 öre per skålpund, motsvarande 70,6 öre per kilogram,
Vid 1882 års riksdag yrkades likaledes af flere reservanter inom Utskottet,
att ifrågavarande tull måtte nedsättas, hvarvid såsom lämpliga
tullsatser föreslogs dels 1 krona, dels 50 öre per kilogram. Hittills
hafva dock dessa förslag icke föranledt någon åtgärd från Riksdagens
sida.
Motionärens framställning har emellertid synts Utskottet förtjena
synnerlig uppmärksamhet.
Uppenbart torde vara, att hvarje finanstull bör anordnas så, att
den lemnar statsverket den största möjliga inkomst, och att sålunda
en d}dik tull, som i väsentlig mån hindrar införseln och förbrukningen
af den artikel, hvarom fråga är, motverkar sitt eget ändamål. Mycket
gifver emellertid stöd för det antagande, att sistnämnda förhållande
eger rum med afseende å vår nuvarande tull å thé. Den årliga införseln
af nämnda vara har visserligen sedan år 1872, då den utgjorde
i rundt tal endast 37,000 kilogram, i det närmaste fördubblats, men
jemförelsevis användes thé här i landet, i trots af dess erkändt framstående
egenskaper som närings- och njutningsmedel, ännu i mycket
ringa mängd. Det är allmänt bekant, i hvilken ofantlig utsträckning
förbrukningen af thé länge egt rum i Ryssland och Eugland. Motionären
har jemväl erinrat, att vårt grannland Danmark med en vid
1880 års slut till ej fullt två millioner uppgående folkmängd samma
år af 67 öres tull- och krigsskatt på thé hade en statsinkomst af
213,708 kronor, under det Sverige samtidigt med en folkmängd af fyra
och en half million och en tullsats af 1 krona 40 öre hade en tullinkomst
af endast något mer än en tredjedel af'' nämnda belopp.
Bevillnings~ Utskottets Betänkande N:o 7. 15
Man har velat förklara detta förhållande dermed, att thé vore en
öfverflödsvara, som icke lämpade sig för den mindre bemedlade svenska
befolkningens smak och som på grund häraf aldrig härstädes kunde
vinna någon större användning. Samma inkast har emellertid fordom
gjorts med afseende å artiklar, som numera till den grad öfvergått,
till en nödvändighetsvara för den fattigare befolkningen som t. ex.
potatis. 1875 års Bevillnings-Utskott framhöll derjemte, att enligt den
faststälda spisordningen för besättningar å svenska handelsfartyg skall
hvarje man af besättningen för hvar vecka erhålla en viss myckenhet
thé, samt att, enligt hvad Utskottet inhemta!, besättningarne ofta enligt
egen önskan i stället för vissa andra födoämnen erhålla en ej obetydlig
myckenhet thé utöfver det qvantum, hvartill de äro lagligen
berättigade. Motionären har erinrat om den utsträckta användning
thé härstädes erhållit i sammanhang med den under senare åren uppkomna
uykterhetsrörelsen. Bekant torde äfven vara, att de svenske
utvandrarne i Norra Amerika snart vänja sig vid och med förkärlek
begagna denna dryck.
Men äfven om man frånser möjligheten af en förbrukning härstädes
af thé i den utsträckning, som för närvarande eger rum i vissa
andra länder, bör dock eu nedsättning af thetullen blifva inkomstbringande
för statsverket. Såsom redan blifvit nämndt, har förbrukningen
af thé härstädes, i trots af den höga införseltullen, under senare
åren varit i stigande. Detta förhållande, jemfördt med den relativt
obetydliga qvantitet, som likväl fortfarande importeras, gifver stöd
för det antagande, att i öfverensstämmelse med hvad efter franska
handelstraktatens antagande år 1864 egde rum med flera artiklar, hvilka
lika med thé visserligen på visst sätt kunna betraktas såsom öfverflödsvaror
men dock lämpa sig för allmännare förbrukning, en nedsättning
i thétullen omedelbart skulle medföra en ej obetydligt ökad statsinkomst.
Ett nödvändigt vilkor härför är emellertid, att ifrågavarande nedsättning
göres så betydande, att den i någon mera nämnvärd mån kan
återverka på varans saluvärde, och har Utskottet på grund häraf ansett
tullen å thé böra, utan afseende å hvad Utskottet hemstält i fråga
om tullen å kaffe, nedsättas till det af motionären företagna belopp, 80
öre per kilogram. Såsom ett ytterligare skäl för en dylik mera betydande
nedsättning torde här böra anföras, att, enligt hvad Utskottet
inhemta!, de billigaste thesorterna för närvarande icke kunna härstädes
vinna afsättning, enär tullen med afseende å dem belöper sig ända till
60 procent af varans värde.
Inkomsten af thétullen spelar för öfrigt nu en så obetydlig rol
bland våra tullinkomster, och den skenbara minskning i tullinkomst,
Tobak.
16 Bevillvings-Utskottets Betänkande N:o 7.
som, enligt hvad motionären angifvit, skulle uppkomma genom den
föreslagna nedsättningen, är på grund häraf icke heller af den betydenhet,
att den bör afhålla från ett försök att bereda en vidsträcktare
användning af ifrågavarande dryck, äfven om man icke hade skäl att
deraf vänta en i det hela ökad statsinkomst.
Med hänvisande till hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
5:o
att Riksdagen, med bifall till Herr Wmrns ifrågavarande
motion, må besluta, att från och med början
af nästkommande år tullen å thé skall nedsättas från
1 krona 40 öre per kilogram till 80 öre per kilogram.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 119, har Herr
J. W. Lindh anfört, hurusom rysk bladtobak, hvilken vara i stor myckenhet
förbrukades af allmogen i Torneå, Kalix och derintill gränsande
ådalar, för närvarande droge en införseltull, som i förhållande till varans
ringa värde måste anses allt för hög. På grund häraf och då en nedsättning
af tullsatsen, enligt motionärens förmenande, skulle motverka
lagöfverträdelser samt derigenom antagligen äfven blifva inkomstbringande
för statsverket, har Herr Lindh föreslagit, att tullen å ifrågavarande,
inom nu uppgifna delar af landet begagnade bladtobak måtte
nedsättas till er. åttondedel af nu gällande tullsats.
Tullsatsen för artikeln “Tobak: oarbetad, blad och stjelk“ är för
närvarande bestämd till 1 krona per kilogram.
Om ock, hvad Utskottet ej har anledning betvifla, den nu stadgade
tullafgiften å oarbetad tobak gifver anledning till beklagliga lagöfverträdelser
på den långa och svårbevakliga landgränsen emot Finland,
samt det kunde antagas att den af motionären föreslagna betydliga
tullnedsättningen skulle i icke ringa mån inskränka denna olofliga
rörelse, må likväl icke lemnas utan allvarlig uppmärksamhet, att den
högst betydande skiljaktighet i tullafgiften å rysk bladtobak och å
andra likartade tobaksslag, som genom antagande af motionärens förslag
skulle uppkomma, kunde hafva till följd andra icke mindre beklagliga
underslef af vida betänkligare inflytande på statskassans af
tobakstullen påräknade inkomst, än den olofliga införseln af rysk tobak
nu må föranleda.
Vid sådant förhållande och då en allmän nedsättning i tullen å
oarbetad tobak ej lärer böra ifrågasättas, hemställer Utskottet,
Bevillnings-Utslcottds Betänkande N:o 7.
17
6:o
att Herr Lindhs ifrågavarande motion icke må
föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Med undantag af här ofvan återgifna framställningar hafva några
förslag till förändrade stadganden rörande tullbevillningen vid innevarande
riksdag icke förekommit. Vid granskning af tulltaxans och
tulltaxeunderrättelsernas bestämmelser har ej heller Utskottet funnit
anledning att, med undantag af de här ofvan under andra och fjerde
punkterna omförmälda fall, förorda någon förändring i det bestående;
hvilket Utskottet skolat
7:o
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 29 April 1884.
På Utskottets vägnar:
A. G:SON BENNICH.
Reservationer:
Vid 2 ■punkten:
af Herrar Friherre Barnekow, Kockum, Wcern, Björnstjerna, A.
Andersson i Intagan samt Anders Svensson i Lösen;
vid 2 och 4 punkterna:
af Herr Bennich: »Då Kongl. Maj:t, med afseende å statsverkets
ställning, sådan denna enligt statsverkspropositionen företer sig, funnit
Bih. till Biksd. Prof. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 6 Raft. 3
18
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 7.
den å kaffe föreslagna tnllnedsättning från 26 till 20 öre per kilo
kunna och. böra medgifvas;
då vidare Riksdagen nedsatt de ifrågasatta anslagen med omkring
en million kronor och ett sådant belopp följaktligen kan ytterligare
eftergifvas å nu utgående skatter;
då det hvarken kan vara nyttigt, nödigt eller ens lämpligt att
pålägga högre skatter än statsverkets behof verkligen kräfver, man
må för öfrigt hysa hvilka för statsregleringen främmande framtidsplaner
som helst; och
då förra årets svaga skörd och stundens tillfälliga ogynsamma
konjunkturer likasom statsinkomsternas minskning under innevarande
års första qvartal väl kunna beräknas i större eller mindre mån inverka
på innevarande års statsinkomster, men deremot innevarande års
blifvande skörd och konjunkturerna under det nästkommande, begge
för närvarande oberäkneliga, torde blifva för sistnämnda års statsinkomst
bestämmande;
har jag icke kunnat dela Bevillnings-Utskottets i förevarande
betänkande uttalade, härifrån skiljaktiga åsigter, utan ansett mig icke
allenast böra understödja den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättning
af kaffetullen, utan ock ifrågasätta en mot de af Riksdagen beslutade
besparingar i statsutgifterna närmelsevis svarande lindring i de å socker
stadgade dryga tullafgifter af 33 och 23,5 öre till respektive 29 och
20 öre, allt per kilo.
Dessa åsigter tillåter jag mig hemställa till Riksdagens bepröfvande»;
“af Herr Dahl: »Då jag anser den under senare tider så betydligt
stegrade tullbeskattningen på flera vigtiga förbrukningsartiklar vara en
af de väsentligaste olägenheter, hvarmed både jordbrukare och yrkesidkare
hafva här i landet att kämpa, i synnerhet som vår reformerade
tullagstiftning derjemte på allt sätt gynnar konkurrensen från utländske
producenter, så skulle jag med mycken tillfredsställelse hafva understödt
det framlagda förslaget att nedsätta kaffetullen, så framt det synts
mig antagligt, att genom sådan åtgärd allena något väsentligt gagn
vore för den stora förbrukande allmänheten att vinna. Långt större
betydelse skulle deremot, enligt min uppfattning, en nedsättning af
sockertullen ega, alldenstund äfven den minsta lindring i denna tullskatt
måste, med anledning af rådande inhemsk konkurrens, komma
sjelfva förbrukarne — och ej endast mellanhänderna vid försäljningen
— verkligen till godo. Till följd häraf h^de det, såsom mig synes,
varit rigtigast att nu, då statsfinansernas förbättrade ställning anses
sådant medgifva, åter aflyfta åtminstone den ökade indirekta beskatt
-
19
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7.
ning, som den tryckta finansiella ställningen 1879 gjorde nödvändig i
form af förhöjd tull å både socker och kaffe, hvarföre jag nu yrkat
för nämnda båda artiklar samtidigt en återgång till de tullsatser, som
sagde år voro gällande»;
af Herr Assar sson: »Visserligen kan man antaga att en nedsättning
af kaffetullen skulle vara för mången med glädje emotsedd, helst
då det är en vara, som af allmänheten förbrukas i större mängd, och
uttalade mig derför om en nedsättning af tullen på kaffe till hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, och får derför emot Utskottets afstyrkande
förslag anmäla min reservation.
Angående nedsättning af tullen på socker tror jag detta hade
varit lika oneklig!, och då statskassan är i sådant tillstånd, att en nedsättning
äfven i detta afseende kunde medgifvas, har jag mot Utskottets
afstyrkande äfven i denna del velat anmäla min afvikande
mening»;
vid 5 punkten:
af Herrar A. Andersson i Intagan, A. Svensson i Lösen, N. J.
Boström, Hellgren, O. Jonsson i Hof samt J. P. Nilsson i Käggla.