Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.
1
N:o 5.
Ant. till Biksd. Kansli den 28 April 1884, kl. 2 e. in.
Memorial, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende ä
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3, angående vilkor en
för försäljning af bränvin.
Under 2 punkten i Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3, angående
vilkoren för försäljning af bränvin, både Utskottet, med föranledande
af en inom Andra Kammaren af Herr Sven Nilsson väckt
motion, hemstält om förändrad lydelse af 24 § i Kongl. förordningen
den 24 Augusti 1877, angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
Vid behandlingen af nämnda punkt hafva Kamrarne stannat i skiljaktiga
beslut, i det Första Kammaren afslagit Utskottets hemställan
samt sålunda uttalat sig för att ifrågavarande paragraf skall oförändrad
lända till efterrättelse, men Andra Kammaren, enligt ordalydelsen i det
Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, fattat följande beslut:
»Utaf de afgifter, som enligt denna förordning inflyta för minuthandel
med eller utskänkning af bränvin i stad, äfvensom af den
nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,
behålle staden tre tiondelar.
Återstoden, äfvensom afgifterna från socknar på landet inbetalas
till landtränteriet. De till landtränterierna influtna medlen öfverlemnas
till Statskontoret, hvaraf staten erhåller en tiondel, rikets
samtliga landsting samt de städer, som ej i landsting deltaga, två
tiondelar och hushållningssällskapen en tiondel. Återstoden, sex
tiondelar tillfaller så väl stad som landskommunerna i riket. De
landstingen samt städer, som ej i landsting deltaga, hushållningssällskapen
och kommunerna tillkommande andelar fördelas af Statskontoret
efter folkmängden. Hvad stad eller socken sålunda tillfaller
användes till kommunala behof inom staden eller socknen.
Bih. till Rilesd. Prot. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 4 Häft.
1
2
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.
När enligt § 23 rättighet meddelas till bränvinsutskänkning på
passagerarefartyg, skola derför belöpande utskänkningsafgifter uppbäras
i den stad eller kommun, hvarest rederiet har sitt hufvudsäte.»
Då skiljaktiga meningar inom Utskottet yppats i fråga om den åtgärd,
hvartill kamrarnes ofvanberörda beslut borde föranleda, har Utskottet
ansett sig böra utförligt redogöra för så väl likartade frågors
behandling under föregående tider som de skäl i öfrigt, hvilka ligga
till grund för Utskottets åsigt i ämnet.
Före den reform med afseende å bränvinslagstiftningen, som genomfördes
vid 1853—1854 årens riksdag, var handeln med bränvin endast
beskattad vid försäljning till förtäring på stället i ringare myckenhet
än en kanna. Denna då så kallade bränvinsminutering var belagd med
dels en i bevillningsförordningen stadgad afgift, som vid nu ifrågavarande
tidpunkt utgick med 2V2 procent af den inkomst, vederbörande
ansågs hafva af rörelsen, dels ock en särskild minuteringsafgift, som
enligt Kongl. förordningen den 10 Oktober 1851, angående vilkoren för
tillverkning och försäljning af bränvin, i allmänhet utgick med belopp
vexlande från 6 till 100 riksdaler banko efter minuteringsställenas mer
eller mindre förmånliga rörelse enligt pröfning af taxeringsnämnderna.
Båda dessa afgifter ingingo till statskassan. Derjemte förekom i städerna
en efter olika grunder utgående kommunalafgift, benämnd krogskatt.
Särskilda Utskottet vid 1853—1854 årens riksdag föreslog, i betänkande
N:o 13, att tre slag af bränvinshandel skulle medgifvas, och
att två af dessa, nemligen minuthandel och iskänkning, skulle beläggas
med särskilda afgifter för hvarje kanna af beräknade försäljningsbeloppet.
Efter denna grund skulle dessa afgifter enligt § 17 i det af Utskottet
i samma betänkande framlagda förslag till förordning angående vilkoren
för bränvins försäljning utgå vid minuthandel med 8 skilling banko och
vid iskänkning med 16 skilling samma mynt. I § 23 stadgades vidare:
»Utaf de afgifter, som inflyta för minuthandel med och iskänkning
af bränvin, vare sig i stad eller å landet, gånge till kronan Vio i stället
för dels den särskilda afgift, som för bränvinsminutering hittills påbuden
varit, dels ock den bevillning, som enligt bevillningsförordningen varit
rörelsen ålagd.
Derefter afsättes Y10 till en för hela länet gemensam kassa, hvilken
tills vidare ställes under hushållningssällskaps förvaltning, eller, der i
länet sådant ej finnes, under pröfningskomités förfogande, att användas
till ändamål, som för länet nyttiga äro.
3
Bevillning.1!-Utskottets Memorial N:o 5.
Af de afgifter, som i stad influtit, tillfälle de återstående 8/10 staden;
men af dem, som från socknar å landet ingått, aflemnas de 8/10 i landtränteri,
hvarifrån det för hela länet sammanlagda beloppet fördelas
på dess samtliga socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Skulle
pröfningskomité tillstyrka och Konungen bifalla, att län för sådant
ändamål indelas i distrikt, af hvilka dock hvardera bör innefatta minst ett
fögderi, utdelas, likaledes efter folkmängden, de från distriktet influtna
Vin emellan dess samtliga socknar. Hvad stad eller socken sålunda tillfaller
användes till kommunala behof inom staden eller socknen.»
Utskottets förslag under § 17 med afseende å afgifternas belopp
och grunderna för deras utgörande blef af Presteståndet bifallet och af
Borgareståndet återremitteradt, men af Ridderskapet och Adeln ändradt
på det sätt, bland annat, att afgiften skulle utgöras så väl vid minuthandel
som vid utskänkning med 8 skilling banko för kanna.
§ 23 blef af Borgareståndet återremitterad. Ridderskapet och Adeln
samt Presteståndet ogillade Utskottets förslag, att yi0 af minuthandelsoch
utskänkningsafgifterna skulle gå till kronan. I öfrigt beslöt Ridderskapet
och Adeln att 1/s och Presteståndet att 7i0 skulle ingå till den
gemensamma länskassan, hvarjemte Adeln tilläde ett moment af innehåll
att i Stockholm hela afgiften skulle tillfalla staden.
Bondeståndet förkastade Utskottets förslag i dess helhet och beslöt
för sin del, att Kongl. förordningen den 10 Oktober 1851 angående
vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin skulle till nästa
riksdag gälla, i hvad densamma anginge bränvinsförsäljning.
Med anledning af hvad sålunda förekommit hemstälde Utskottet
i utlåtande N:o 20 med afseende å § 17, såsom ett förmedlingsförslag,
att utskänkningsafgiften måtte bestämmas till 12 skilling banko.
Med afseende åter å § 23 yttrade Utskottet till en början, att, då
Rikets Ständer redan, på Bevillnings-Utskottets förslag, yttrat sig om
bevillning för minutförsäljning och utskänkning af bränvin (den ofvan
omnämnda bevillningen af 2x/2 procent å den beräknade inkomsten af rörelsen
hade nemligen i bevillningsstadgan blifvit oförändrad bibehållen),
och då en skatt till kronan, beräknad i vissa procent af en genom
auktion bestämd kommunalafgift, verkligen torde, genom sin obestämdhet,
vara mindre lämplig, Utskottet ansåge sig böra frångå sitt förra,
af två stånd uttryckligen förkastade förslag i denna del och hemstälde,
att mom. 1 af 23 § måtte försvinna.
Beträffande fördelningen i öfrigt ansåg Utskottet sig böra lemna
företräde åt Ridderskapet och Adelns förslag och föreslog på grund
häraf en ny lydelse af § 23.
4
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.
Vid behandling af detta Utskottets utlåtande vidhöll Bondeståndet
sitt förut fattade beslut om bibehållande af stadgandena i Kongl. förordningen
den 10 Oktober 1851 beträffande bränvins försäljning.
Med afseende å § 17 bifölls Utskottets förslag af Adeln samt
Presteståndet, hvaremot Borgareståndet för sin del beslöt, att så i stad
som å landet afgiften skulle utgöras vid minuthandel med 4 skilling
och vid utskänkning med 8 skilling för hvarje kanna bränvin.
Utskottets förslag, att mom. 1 af § 23 skulle utgå och sålunda ej
någon del af afgifterna tillfalla statsverket, godkändes af Adeln samt
Preste- och Borgarestånden.
I öfrigt biföll Adeln och Presteståndet i hufvudsak Utskottets förslag
med afseende å lydelsen, af § 23. Borgareståndet deremot ogillade
förslaget, att någon del af afgifterna skulle ingå till eu för län gemensam
kassa, och beslöt för sin del en lydelse af paragrafen, enligt
hvilken afgifterna i stad skulle tillfalla stadens kassa och från socknar
ingå till landtränteriet för att derifrån fördelas bland socknarne i förhållande
till deras folkmängd.
I memorial N:o 23 förklarade Utskottet, att, då Bondeståndets beslut
så hufvudsakligen afveke från de öfriga ståndens, att, i fall Bondeståndets
beslut skulle blifva Rikets Ständers i fråga om beskattning af
bränvins försäljning, flera bland de till införande i förordning angående
vilkoren för sådan försäljning föreslagna stadganden, hvilka icke omedelbart
afsåge beskattning, utan vore af den natur, att tre stånd kunde
om dem med Rikets Ständers rätt besluta, skulle blifva otillämpliga,
Utskottet ansåge nödvändigt att beskattningsfrågan af Rikets Ständer
först afgjordes, innan frågan om sammanjemkning af olika beslut rörande
nyssnämnda stadganden hos Rikets Ständer förekomme.
På grund häraf inbjöd Utskottet Borgare- och Bondestånden att
om antagande af det utaf Utskottet föreslagna stadgandet under § 17
med de öfriga riksstånden sig förena; och för den händelse att inbjudningen
icke af begge de förstnämnda stånden antoges, föreslog
Utskottet voteringspropositioner för frågans afgörande i förstärkt Statsutskott,
till hvars handläggning vid denna tid äfven hörde bevillningsfrågor.
Såsom ja-proposition i hufvudvoteringen uppstäldes Utskottets
förslag och såsom alternativa kontrapropositioner Borgareståndets och
Bondeståndets beslut.
Borgare- och Bondestånden afslogo emellertid inbjudningen att
förena sig med Adeln och Presteståndet, och voteringspropositionerna
blefvo af samtliga stånden återremitterade, hvarvid, bland annat, anfördes,
att den ifrågakomna kannetalsafgiften för bränvins försäljning blefve
5
Bevillning?;- Utskottets Memorial N:o 5.
icke bevillning till statens allmänna behof utan komme att användas
för kommunernas, att tre stånd redan erkänt detta genom bifall till
Utskottets förslag om skattens användande till annat ändamål än statsbehof,
att en kommunalafgift, som denna i sådant fall blefve, kunde
åläggas genom tre stånds beslut med Konungens sanktion, att en bevillningsafgift
ej kunde ställas i motsats till en kommunalafgift, då derigenom
kunde hända, att, om den förra antoges, tre stånds redan fattade
beslut om en kommunalafgift förfölle, att förslagen till voteringspropositioner
således '' rörde frågor af olika natur, samt att voteringspropositionerna
om de af hvarandra oberoende frågorna således bort delas i
två, hvaraf den ena, om kommunalafgift, bort i de delar, der tre stånd,
hvilka beslutit, att en sådan afgift skulle utgå, varit af skiljaktig mening,
afgöras i förstärkt Särskilt Utskott, och den andra, om bevillning,
skolat afgöras af förstärkt Stats-Utskott, och att, såsom kontraproposition
mot hvardera, bort uppställas endast att sådan afgift icke skulle
ega rum.
Utskottet erinrade i memorial N:o 25 häremot, att bland de skatter,
som grundlagen omnämnde, funnes ingen med benämning af kommunalskatt.
Också hade, yttrade Utskottet vidare, allt jemt den grundsats
varit följd, att allmänna skatter och pålagor, äfven om meningen varit
att anvisa dem till enskilda kommuners eller inrättningars förmån, blifva
af Rikets Ständer behandlade och åtagna på samma sätt som bevillning,
hvilken varit beräknad till hvad staten tarfvade utöfver de ordinarie
inkomsterna. Sålunda hade frågan om kurhusafgiften, som af
hvarje läns invånare utgjordes till länets särskilda behof, vid 1840 års
och följande riksdagar blifvit behandlad i den form, som för bevillningsfrågor
i allmänhet vore föreskrifven. Sammalunda hade kortstämplingsafgiften
blifvit äfven vid dåvarande riksdag behandlad, ehuru en stor
del deraf vore anvisad till en särskild välgörenhetsinrättning. Detta
behandlingssätt grundade sig på Regeringsformens föreskrift i § 57, att
svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta utöfvas af Bikets
Ständer allena vid allmän riksdag. Att ifrågavarande afgift vore en af
Rikets Ständer beroende beskattning, hade ingen bestridt; men deraf
följde ock, att den borde åläggas af Rikets Ständer allena, och ej af
båda statsmakterna gemensamt. Ett exempel af ett motsatt förfaringssätt
med en fråga, hvilken blifvit anförd såsom egande jemförlighet med
den förevarande, hade man trott sig finna i behandlingen af den om
kommunernas avgifter till fattigvården. Denna fråga afgjordes vid
1840—1841 årens riksdag genom tre stånds beslut och Konungens
stadfästelse; men förhållandet vore i sjelfva verket icke jemförligt med
6 Bevillning s-Utskottets Memorial N:o 5.
deri nu förevarande frågan, då kommunernas pligt att sörja för hvar
sina fattiga vore af ålder stadgad i författningar, hvilka bestämdes
genom ekonomisk lagstiftning, och den nya författningen icke stadgade
om beskattningens belopp annorlunda, än att tillskott, beroende af behofvet,
borde af kommunernas medlemmar erläggas. Det enda stadgande
i afseende på kommunalskatter, hvilket i denna fråga skulle
kunna åberopas, innehölles i Ansvarighetslagens § 3, som medgåfve,
att under de afgifter, hvilkas påläggande eller ökning genom regeringsbeslut
vore förbuden, »icke begripas sådana i § 60 Regeringsformen ej
omnämnda afgifter, livilkas föremål äro inrättningar till enskildes gemensamma
nytta och beqvämlighet, såsom båk-, bro-, färj- och andra afgifter
af dylik beskaffenhet». Af »dylik» enskild beskaffenhet kunde icke
den nu föreslagna allmänna afgift å bränvins försäljning anses vara, då
densamma af Rikets Ständer ålades till enahanda belopp uti alla rikets
delar. Dittills hade frågan om bränvins tillverkning och försäljning varit
behandlad i samma betänkande, och de för hvardera rörelsen inflytande
medel räknats till och behandlats på enahanda sätt som de i § 60 Regeringsformen
uppräknade bevillningar. Lika litet syntes nu afgiften för
den ena rörelsen förändra sin natur af bevillning derföre att densamma
blifvit föremål för särskildt betänkande och medlen anslagna till ett
visst ändamål, som tullmedlen för vissa varor skulle kunna förlora sin
natur af bevillning, om de, behandlade i särskildt betänkande, föresloges
att användas för något särskildt behof.
På dessa skäl och då dertill komme att, i fall den ena frågan behandlades
såsom bevillningsfråga, den andra som kommunalafgift, lätt
kunde inträffa, hvad intet stånd yrkat, att två särskilda afgifter för bränvins
försäljning blefve stadgade, vidhöll Utskottet sin åsigt, att frågan
borde lösas i förstärkt Stats-Utskott. Med anledning af inom stånden
framstälda yrkanden att frågorna angående beskattning af minuthandel
och af utskänkning borde särskiljas, föreslog Utskottet emellertid andra
voteringspropositioner.
Sedan Utskottet afgifvit detta memorial, frånträdde emellertid så väl
Presteståndet som Bondeståndet sina förut fattade beslut, hvarvid Presteståndet
förenade sig med Borgareståndet och Bondeståndet med Ridderskapet
och Adeln. Ehuru sålunda Bondeståndets yrkande, att den enligt
§ 57 i 1851 års förordning till staten utgående minuteringsafgiften
skulle bibehållas, förfallit, ansåg Utskottet fortfarande att frågan om
kannetalsafgiftens belopp borde afgöras i förstärkt Stats-Utskott och
afgaf i memorial N:o 27 förslag till voteringspropositioner. Detta
Bevillnings- Utskottets Memorial N:o 5. 7
förslag blef af samtliga Riksstånden godkändt, hvarefter förstärkta
Stats-Utskottet af gjorde frågan om de nya afgiftemas belopp.
Derefter upptog Utskottet de ännu oafgjorda frågorna till behandling
och förklarade i memorial N:o 28, att då Adeln samt Preste- och
Borgarestånden varit derom ense, att afgiften icke skulle till staten ingå,
utan fä till kommunala behof användas, vore, enligt 15 § Riksdagsordningen,
frågan i detta hänseende af Rikets Ständer afgjord; och inbjöd
Utskottet de öfriga stånden att i öfrigt instämma i Ridderskapet och
Adelns beslut angående afgifternas fördelning mellan kommunerna.
Detta Utskottets memorial blef af samtliga stånden godkändt.
Vid 1856—1858 årens riksdag hemstälde Sammansatta Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, att åtskilliga
inom Riksstånden väckta motioner om annan fördelning mellan kommunerna
af bränvinsförsäljningsmedlen måtte lemnas utan afseende. Denna
hemställan godkändes af samtliga stånden med undantag af Bondeståndet,
som återremitterade ärendet till Utskottet i den syftning, att motionerna
borde bifallas. I utlåtande N:o 7 förklarade emellertid Utskottet,
att dä Utskottets hemställan vunnit de öfriga tre ståndens bifall, kunde
Bondeståndets återremiss icke föranleda till någon åtgärd; och härvid lät
Bondeståndet bero.
Vid 1859—1860 årens riksdag väcktes ånyo flera motioner i liknande
syfte, men blefvo äfven dessa af Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet afstyrkta. Utskottets hemställan
härom godkändes af Preste- och Borgarestånden, men återremitterades
af Adeln. Bondeståndet beslöt för sin del, att 1fJ af bränvinsförsäljningsmedlen
fortfarande skulle tillfalla hushållningssällskapen, 1/6
städerna odelad samt % fördelas mellan stads- och landskommunerna i
förhållande till deras folkmängd för att af dem användas till kommunala
behof.
Med anledning, häraf inbjöd Utskottet i utlåtande N:o 17 så väl
Ridderskapet och Adeln att förena sig i Utskottets af Preste- och Borgarestånden
gillade mening som ock Bondeståndet att, med frånträdande
af ståndets skiljaktiga beslut, instämma i Utskottets mening.
Ridderskapet och Adeln antog inbjudningen, hvaremot Bondeståndet
afslog densamma med vidhållande af sitt förut i ämnet fattade beslut.
Borgareståndet åter förklarade, att då två stånd stannat mot två, frågan
8 Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5.
borde, jemlikt 87 § Regeringsformen och 75 § Riksdagsordningen, anses
hafva förfallit. (
Utskottet yttrade i utlåtande N:o 18, att som tre stånd dåmera
besluta, att någon ändring uti den paragraf, hvarom fråga vore, ej
skulle ega rum, och ett af dessa stånd dessutom ansett, att sådan utgång
lagligen bort följa af de beslut, som fattades redan vid frågans
första behandling hos stånden, så hade Utskottet endast att till följd
af hvad sålunda förekommit och blifvit beslutadt, anmäla, att den ifrågavarande
paragrafen komme att vid sin förutvarande lydelse bibehållas.
Vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Sammansatta Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i betänkande N:o 4,
med anledning af väckta motioner, att af de afgifter, som inflöte för
minuthandel med och utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å
landet, utom den femtedel, som redan tillfölle hushållningssällskapen,
ytterligare en femtedel skalle insättas i landtränteriet för landstingens
räkning; dock att i Stockholm derefter som hittills hela afgiften skulle
tillfalla staden.
Utskottets förslag bifölls af Bondeståndet oförändradt och af Adeln
med ett tillägg, hvarom här nedan vidare skall förmälas, men afslogs
deremot af Preste- och Borgarestånden. På inbjudning af Bondeståndet
frånträdde dock Presteståndet sedermera sitt först fattade beslut
och godkände Utskottets förslag.
I utlåtande N:o 11 anmälde Utskottet häruppå, att Utskottets förslag
sålunda blifvit af tre stånd bifallet. Denna Utskottets anmälan
godkändes af samtliga stånden med undantag af Borgareståndet, som
förklarade, att förslaget förfallit. Riksdagens underdåniga skrifvelse i
ämnet affattades i öfverensstämmelse med de tre ståndens beslut, hvilket
äfven af Kongl. Maj:t iakttogs vid förordningens utfärdande, ehuru
Borgareståndet i särskild underdånig skrifvelse deremot protesterade.
Såsom ofvan blifvit nämndt, hade Adeln antagit Utskottets förslag
med ett tillägg. Detta tillägg afsåg, att till mom. 3 i § 24 (motsvarande
§ 23 i 1855 års bränvinsförsäljningslag), hvilket moment lydde sålunda:
))I Stockholm tillfälle hela afgiften staden», skulle fogas: »och i annan
stad, som icke deltager i landsting, tillfälle staden jemväl den femtedel,
som eljest skulle för landstingets räkning insättas i vederbörande landtränteri».
Detta tillägg hade Utskottet i betänkande N:o 4 föreslagit de tre
öfriga stånden att godkänna »för den händelse 24 § i Utskottets för
-
9
Bevillnings-Utsleottets Memorial N:o 5.
slag till författning angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.
skulle erhålla den af Utskottet föreslagna lydelse».
Denna hemställan afslogs af Presteståndet, men godkändes af Bondeståndet,
hvaremot Borgareståndet, i sammanhang med sitt beslut att
anse frågan om ändring af 24 § hafva förfallit, förklarade, att Utskottet
saknat anledning till berörda hemställan och att densamma följaktligen
icke kunde föranleda till någon åtgärd eller beslut af stånden.
Utskottet yttrade i memorial N:o 13, att, då således ifrågavarande
tillägg endast blifvit af två stånd antaget, Utskottet med stöd af 75 §
Riksdagsordningen ansåge frågan om samma tillägg hafva förfallit.
Detta Utskottets yttrande godkändes af Adeln och lädes till handlingarne
af Preste- och Bondestånden. Borgareståndet vidblef sitt förut
fattade beslut och inbjöd de öfriga stånden att deruti instämma, hvilken
inbjudning dock af dessa afslogs.
1 Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 170 är ej heller ifrågavarande
tillägg intaget, men i Kongl. förordningen den 18 December 1863 blef likväl
detsamma af Kongl. Maj:t infördt.
Vid riksdagen 1865—1866 föreslog Sammansatta Bevillnings-, Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i betänkande N:o 5 att
afgiften vid utskänkning af bränvin måtte förhöjas från 40 till 50 öre
för hvarje kanna.
Då detta förslag endast af Presteståndet antogs, frångick Utskottet
sitt förslag och inbjöd i utlåtande N:o 9 Presteståndet att, med frånträdande
af dess särskilda beslut, förena sig med de öfriga Riksstånden
om bibehållande af den dittills utgående utskänkningsafgiften, 40 öre
för hvarje kanna; och, för den händelse denna inbjudning icke blefve
antagen, föreslog Utskottet voteringspropositioner för frågans afgörande
i förstärkt Bevillnings-Utskott, hvilket Utskott dåmera öfvertagit den
befattning med bévillningsfrågor, som förut tillkommit förstärkt Statsutskott.
Inbjudningen afslogs af Presteståndet, hvarefter frågan, på sätt
Utskottet föreslagit, af gjordes i förstärkt Bevillnings-Utskott.
Ai ofvanstående redogörelse framgår, att, sedan vid 1853—1854
årens riksdag de fyra Riksstånden förenat sig ej mindre om afskaffande
af den. särskilda bevillningsafgift, som vid nämnda tid jemlikt Kongl.
förordningen angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränBih.
till Rikad. Prof. 1SS4. 5 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 2
10
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o b.
vin den 10 Oktober 1851 utgjordes vid bränvins minutering, än ock om
införande för vissa slag af bränvinshandel af nya efter beräknade kannetalet
utgående afgifter, frågan om dessa nya afgifters belopp, så väl vid
nämnda riksdag som sedermera vid riksdagen 1865—1866, afgjorts
under den för bevillningsfrågor stadgade form; att deremot frågan,
huru vida någon del af berörda nya afgifter skulle ingå till statsverket
eller icke, vid riksdagen 1853—1854 ansetts af Rikets Ständer afgjord
genom tre stånds sammanstämmande beslut; att tre stånd likaledes
städse ansetts kunna med Riksdagens rätt besluta i fråga om bränvinsförsäljningsmedlens
fördelning mellan kommunerna, hvadan också dylika
frågor, derest två stånd stannat mot två, ansetts böra förfalla; samt att,
i full öfverensstämmelse härmed Kongl. Maj:t ansett sig kunna utan
Riksdagens medgifvande vidtaga förändringar i bränvinsförsäljningsmedlens
fördelning.
Förfarandet under äldre tider lemnar sålunda ej i något fall stöd
för den åsigt, att nu föreliggande fråga skulle kunna göras till föremål
för gemensam omröstning jemlikt § 65 Riksdagsordningen.
Enligt Utskottets förmenande gifver ej heller grundlagarnes ordalydelse
rum för en dylik åsigt.
Såsom ofvan blifvit omfönnäldt, gjorde under riksdagen 1853—1854,
åtminstone vid ett skede af förhandlingarne, inom Riksstånden den åsigt
sig gällande, att de nya bränvinsförsäljningsafgifterna vore icke bevillning
utan kommunalskatt. Från senare tider föreligger icke något
direkt uttalande från Riksdagens sida i denna fråga, men att nyss
nämnda åsigt omfattats så väl af Rikets Ständer och Konstitutionsutskottets
vid riksdagen 1865—1866 som ock åtminstone af Andra
Kammaren vid 1867 års riksdag, synes man indirekt kunna sluta deraf,
att, sedan vid förstnämnda riksdag antagits såsom hvilande ett förslag
till ändrad lydelse af 60 § Regeringsformen, enligt hvilket »accismedlen»
icke vidare skulle upptagas bland bevillningarne, samt i stället för
»husbehofsbrännerimecllen» insättas »bränvinsbränningsafgiften», blef detta
förslag vid sistnämnda riksdag af Andra Kammaren antaget, men af
Första Kammaren förkastadt, utan att dervid något nämndes om. bränvinsförsäljningsmedlen,
ehuru dessa, derest ifrågavarande förslag blifvit
lag, lika litet lära kunnat inbegripas under benämningen »bränvisbränningsafgiften»
som under uttrycket »hvad hvarje riksdag dessutom särskilt
såsom bevillning sig åtager».
Vid bedömande, huru vida bränvinsförsäljningsmedlen äro af bevillningsnatur
eller ej, bör för öfrigt icke lemnas ur sigte, att dessa medel
för närvarande utgöra afkastningen af icke blott bränvinsförsäljnings
-
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 5. 11
afgifterna, utan äfven den konsumtionsbeskattning, som framgår ur nu
gällande bränvinslagstiftnings bestämmelser om vissa bolags rätt att
med andras uteslutande försälja spritdrycker, hvilka bestämmelser stå
i så nära förbindelse med den kommunala politilagstiftningen, att de
ej kunna sägas vara af rent finansiel natur, hvarförutom det är vederbörande
kommun och ej Riksdagen, som bestämmer, om denna beskattning
skall genom bolags bildande utgå eller icke.
Spörsmålet, huru rätteligen skall förfaras med afseende å de skiljaktiga
beslut, i hvilka Kamrarne nu stannat, torde emellertid finna sin
lösning alldeles oberoende deraf, om ifrågavarande konsumtionsskatt är
en bevillning, eller en kommunalskatt, eller en sådan afgift, som omnämnes
i § 3 af Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter.
Äfven om man antager, att den nuvarande beskattningen af bränvin
försäljning grundas uteslutande på Riksdagens bevillningsrätt, är
naturligtvis detta antagande icke tillräckligt för att afgöra, huru i hvarje
fall skall förfaras, när Kamrarne stanna i olika beslut rörande bestämr
melser, hvilka stå i samband med eller föranledas af denna beskattning.
Så väl bränvinstillverkningslagen som de stadgar, hvilka afse utgörandet
af tullbevillningen och stämpelskatten med flera bevillningar, innehålla
nemligen, såsom bekant, en stor mängd bestämmelser, med afseende å
hvilka det aldrig varit ifrågasatt och aldrig kan ifrågasättas att tillämpa
de konstitutionella stadganden, som gälla i fråga om svenska folkets
rätt att genom Riksdagen allena sig beskatta. De ord, med hvilka
Riksdagsordningens 65 § inleder sina föreskrifter om gemensam omröstning:
»När i fråga om statsutgifter eller bevillning--Kamrarne
fatta stridiga beslut etc.», kunna ej heller så uttydas, att allt, som i en
bevillningsstadga förekommer, skall göras till föremål för gemensam
omröstning; de kunna i hvarje fall icke afse bestämmelser, hvilka tydligen
äro af sådan beskaffenhet, att efter hela vårt statsskicks skaplynne
en förändring af dem måste kräfva båda Kamrarnes sammanstämmande
beslut. Den tvekan, som må kunna uppstå derom, hvilka stadganden
äro af sistnämnda beskaffenhet, undanrödjes fullständigt af den främsta
af våra grundlagar, Regeringsformen, hvilken i § 71 gifvit en noggrann
och uttömmande beskrifning på de frågor rörande bevillning, hvilka
kunna göras till föremål för gemensam omröstning. Sådan omröstningskall
nemligen enligt nämnda paragraf ega rum, »der Kamrarne sig icke
förena om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning,
eller bevillningens fördelning till utgörande'')''). Tillser man nu, hvarom i
föreliggande fall Kamrarne stannat i stridiga beslut, så är det alls icke
om grunderna för bränvinsförsäljningsafgiften, eller om sättet för dessa
13
Bevillning*-Utskottets Memorial N:o 5.
grunders tillämpning, och icke heller om ifrågavarande afgifts fördelning
till utgörande, utan endast om den efter redan tillämpade grunder
utgjorda och influtna afgiftens disposition och fördelning till användning;
och således om en fråga, som icke finnes i nyssnämnda paragraf
upptagen såsom föremål för gemensam votering.
Antager man åter, att bränvinsförsäljningsmedlen icke äro af bevillnings
natur, lärer någon gemensam omröstning ännu mindre kunna
komma i fråga, enär i sådant fall hvarje rubbning af den en gång bestämda
fördelningen af medlen emellan kommunerna uppenbarligen, för
så vidt Riksdagens rätt är i fråga, måste förutsätta båda Kamrarnes
sammanstämmande beslut.
Icke heller kan man påyrka gemensam votering på den grund, att
ett indragande till statsverket af en del utaf bränvinsförsäljningsmedlen
skulle inverka på statsregleringen, tjr oafsedt att frågan härom icke lär
kunna för gemensam votering utbrytas ur Andra Kammarens beslut i
öfrigt, och oafsedt att medlens disposition icke faller under statsregleringens
utgiftsstat, så innehålla grundlagar^ ej något stadgande, som
kan läggas till grund för gemensam omröstning i statsregleringsfrågor
på förslag af Bevillnings-Utskottet.
Slutligen bör ej lemnas oanmärkt, att, då grundlagen såsom hufvudregel
uppställer båda Kamrarnes lika behörighet och myndighet i alla
frågor, måste uppenbarligen det undantag från denna regel, som föranledes
af föreskriften om gemensamma voteringar såsom en nödfallsutväg
för vissa beskattningsfrågors afgörande, tolkas så restriktivt, att
dessa voteringar användas endast i sådana frågor, med afseende å
hvilka ett dylikt förfarande enligt så väl Regeringsformens som Riksdagsordningens
ordalydelse uttryckligen är föreskrifvet. Att så ej är
händelsen i förevarande fall, har redan blifvit påvisadt.
På nu anförda skäl, och då någon sammanjemkning af Kamrarnes
beslut icke synes kunna ega rum, har Utskottet ansett frågan om förändrad
lydelse af § 24 i gällande bränvinsförsäljniugslag, hvarom
Kamrarne stannat i skiljaktiga beslut, hafva förfallit, hvilket Utskottet
skolat härmed
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 25 April 1884.
På Utskottets vägnar:
A. G:SON BENNICH.
Bevillnivgs-Utskottets Memorial N:o 5. 13
Reservationer:
af Herr Friherre Barnekow, som ansett Utskottets här ofvan gjorda
anmälan hafva bort annorledes motiveras;
af Herrar A. Andersson i Intagan, J. Johansson i Bergsäng, A.
Svensson i Lösen, P. A. Hellgrén, 0. Jonsson i Hof, J. P. Nilsson i
Kägla, Chr. Assarsson samt H. F. Bergström: »Utskottet har icke kunnat
bestrida, att frågor om bränvinsförsäljningsafgifters utgörande eller
ej äro af bevillnings natur, samt att dylika afgifters belopp hafva varit
och kunna blifva föremål för gemensam omröstning enligt 65 § Riksdagsordningen,
men Utskottet vill deremot förneka, att frågor om sådana
»influtna afgifters disposition och fördelning till användning'')'') på
enahanda sätt kunna afgöras. År denna uppfattning rigtig, så skulle
deraf ovilkorligen följa, att Riksdagen visserligen, genom gemensam
omröstning, kan åtaga sig eller pålägga en skatt eller bevillningsafgift,
men att Riksdagen deremot icke eger att pa enahanda sätt besluta om
den influtna skattens eller afgiftens »användning». Att en dylik beskattningsprincip
ingalunda kan öfverensstämma med våra grundlagars
bokstaf och anda, torde ligga så för öppen dag, att någon särskild mer
eller mindre hårklyfvande bevisföring deröfver icke kan erfordras. Då
vi för öfrigt strängt vidhålla okränkbarheten af Riksdagens fullständiga
och uteslutande beskattningsrätt, hafva vi inom Utskottet påyrkat, att
den föreliggande frågan bort genom gemensam omröstning afgöras».
Herr N. J. Boström har anhållit få antecknadt, att han inom Utskottet
icke deltagit i behandlingen af detta memorial.
t
Bih. till Riksd. Prof. 1884,
5 Sami. 1 Afd. 4 Raft.
3