Bevillnings- Tftskoltets Betänkande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Kikad. Kansli den 21 Febr. 1884, kl. 1 e. m.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Sedan Bevillnings-Utskottet förehaft till behandling samtliga till Utskottet
hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen, får Utskottet
jemlikt 40 § Riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.
Tvenne motionärer, Herran W. Farup och Nils Olsson i Ättersta,
hafva vid innevarande riksdag väckt förslag om olika tillägg till § 12 i nu
gällande förordning om bevillning af fast egendom samt af inkomst, hvilken
paragraf innefattar bestämmelser angående skattskyldigs beskattningsort.
Herr Farup, med hvilken flere ledamöter af Andra Kammaren instämt,
anför i sin motion (N:o 63 inom Andra Kammaren), hurusom den omständigheten,
att inkomst af skogsafverkning å annans mark icke blefve till beskattning
uppförd inom den ort, der afverkningen egde rum, dels medförde den
obilligheten, att den kommun, inom hvilken dylik utverkning bedrefves, ginge
helt och hållet miste om bidrag till kommunalutskylderna af de främmande
personer, som inom kommunen idkade skogsrörelse, hvilket vore så mycket
mera känbart för kommunen, som bedrifvandet af dylik rörelse å dess område
ofta för densamma medförde förhöjda utgifter, särskild! för fattigvård,
dels ock i de fall, då virket förädlades utom landet, ledde dertill, att afBih.
till Bilcsd. Prot. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 1 Häft.
§ 12-
2 Bevillnings-XJtskottets Betänkande N:o 1.
verkaren gånge fri från all beskattning. Då denna bristfällighet i lagstiftningen,
oaktadt derom väckt förslag, vid nu gällande bevillningsförordnings
antagande icke blef afhjelpa men frågans lösning i öfverensstämmelse med
rättvisans fordringar icke tålde uppskof, hade motionären ansett densamma
böra redan vid denna riksdag återupptagas. Motionären hemställer derför,
att till § 12 af nu gällande bevillningsförordning måtte fogas ett
moment af följande innehåll: »Innehafvare af genom köp förvärfvad rätt till
utverkning af skog å annans mark; för inkomst deraf: der skogen är belägen.
»
I den till förra Riksdagen aflatna Kong! proposition med förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst föreslogs,
som bekant, en genomgripande förändring i hittills gällande bestämmelser, så
att i en egendoms värde ej skulle inbegripas värdet af derå befintlig skog,
utöfver hvad som ansågs åtgå till husbehof, men deremot hvarje skogsafverkning
beskattas genom inkomst)evillning, der skogen var belägen. Bevillningsutskottet,
som ansåg att stora svårigheter skulle möta vid tillämpningen af detta
förslag, föreslog att skog, som tillhörde jordegaren, skulle ingå i egendomens
värde, och utverkning af densamma, utom vid öfverafverkning, genom den
påförda fastighetsbevillningen anses beskattad. Afverkning af skog från annans
mark hemstälde Utskottet deremot skulle beskattas der skogen var belägen.
Detta förslag, som godkändes af Första Kammaren, vann dock ej Riksdagens
bifall, utan blefvo hittills gällande bestämmelser fortfarande bibehållna.
Redan den omständigheten, att nu gällande bevillningsförordning, hvilken
trädt i kraft den 1 Januari innevarande år, ännu icke ens hunnit en
enda gång vid taxeringen tillämpas, måste medföra obenägenhet att utan
särdeles tvingande skäl redan nu företaga ändringar i denna förordning. Då
nu dessutom sistlidna års Riksdag, efter pröfning af Kong!. Maj:ts och Bevillnings-Utskottets
ofvan omförmälda förslag, beslutit sig för att i den nya
förordningen bibehålla det gamla sättet för skogsrörelses beskattning, ^kan
Utskottet icke finna det lämpligt att för närvarande häri föreslå någon
ändring. Utskottet vill derför ej förneka, att icke ett stadgande i den retning
motionären föreslagit kunde vara af behofvet påkalladt för vissa delar
af landet, men då samma bevillningsförordning gäller för hela riket, måste
man taga sig väl till vara att ej genom försök att lämpa lagstiftningen efter
förhållandena i särskilda landsorter göra densamma mindre ändamålsenlig för
landet i sin helhet. I följd häraf synes det Utskottet, som förevarande fråga
med fördel kunde hvila under någon tid, till dess åsigterna om dess lätta
lösning vunnit någon mera stadga.
Utskottet hemställer alltså,
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
3
l:o.
att Herr Farups ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottet öfvergår härefter till behandling af Herr Nils Olssons i
Ättersta förslag. Herr Olsson påpekar i sin motion (Nio" 82 inom Andra
Kammaren), hurusom årligen tvister förekomma dels rörande beskattning af
sådan inkomst, som en person uppbär i annan ort än den der han är skattskrifven,
och dels i fråga om skattskyldigs rätta mantalsskrifningsort. I)å
anledningen till berörda tvisters uppkomst vore att söka i vederbörande
kommunalstyrelsers sträfvan att till bestridande af de ständigt växande kommunalutskylderna
hvar inom sin kommun få det högsta möjliga inkomstbelopp uppfördt
till beskattning, samt det enligt motionärens åsigt icke vore mer än
rätt och billigt, att den kommun, inom hvilken en utom kommunen skattskrifven
person uppbär en inkomst, af denne person erhåller ett mot inkomstbeloppet
svarande bidrag till kommunalutskylderna, hemställer motionären,
som likväl anser berörda princip icke kunna utan*allt för stora svårigheter
tillämpas i fråga om inkomst af allmän tjenstebefattning,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att till § 12 i bevillningsförordningen
af den 14 September 1883 måtte fogas ett nytt moment af
följande lydelse: »Den, som å annan ort än den, der han är mantalsskrifven,
einottagit tjenst eller tillfälligt uppdrag hos enskild person eller bolag — för
den aflöning eller det beskattningsbara arfvode, som härför uppbäres: å den
ort der tjensten eller uppdraget hufvudsakligen fullgöres.»
Jemväl mot detta förslag kan anmärkas, att, då bevillningsförordningen
i sitt nya skick ännu ej ens hunnit tillämpas, det torde vara för tidigt att
redan nu inlåta sig på försök att förbättra densamma. Motionärens förslagär
i allt fall af den beskaffenhet, att Utskottet icke kan förorda bifall dertill.
Frågan hvarest olika slag af inkomst skola beskattas hör till de svåraste
inom denna lagstiftning och, äfven om nu gällande princip, enligt
hvilken den skattskyldige i allmänhet skall för hela sitt inkomstbelopp påföras
bevillning i mantalsskrifningsorten, i enskilda fall kan medföra oegentligheter
med afseende på kommunalbeskattningen, torde detta vara en olägenhet, som
genom bevillningsstadgan svårligen kan afhjelpas. Den största vigt ligger
deremot uppå att i taxeringssystemet så mycket som möjligt bevara enkelhet
och reda, så att ej bevillningsförordningen genom införande deri af allt för
många undantag från hufvudreglerna varder för mycket brokig och svår att
tillämpa. Det af motionären föreslagna stadgandet — med afseende å hvilket
4 Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.
till stor del torde gälla samma anmärkningar, som anförts mot de vid flera
tillfällen väckta, men af Riksdagen hittills städse förkastade likartade förslagen
i fråga om vissa tjenstemäns från olika kommuner utgående löneförmåner —
skulle enligt Utskottets förmenande just vara egnadt att framkalla oreda
och svårigheter vid taxeringen. Sä till exempel kunde det ofta blifva svårt
att afgöra hvar ett sådant uppdrag, som i motionen afses, skulle anses vara
fullgjordt, likasom det väl näppeligen kunde vara lämpligt eller ens utförhart.
att tillämpa det * föreslagna beskattningssättet i fråga om personer, hviska,
såsom exempelvis ingeniörer eller advokater, årligen i skilda orter utföra
enskilda uppdrag i större antal. Att slutligen ett sådant beskattningssätt
skulle gifva mindre anledning till tvister kommunerna emellan, torde med
skäl kunna betviflas. Hvad för öfrig! beträffar de tvister rörande skatteskyldiges
rätta mantalsskrifningsort, hvaröfver motionären klagar, så synas dessa,
derest de hafva sin grund i någon bristfällighet i lagstiftningen, böra förekommas
genom förändrade bestämmelser i förordningen angående mantalsoch
skattskrifningarnes förrättande, men då motionären icke ens framstält
någon anmärkning mot stadgandena i berörda förordning, finner sig Utskottet
ej böra i nämnda förordning föreslå någon ändring.
Med stöd af 4et anförda hemställer derför Utskottet,
2:o.
att Herr Nils Olssons förevarande motion icke mätte
af Riksdagen bifallas.
hatruktionen Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 8) hemställer Herr
§1 mom. 3. Per Pettersson, att orden i b evillningsförordningens instruktion i fråga om
uppskattning af fast egendoms värde: »börande vid bestämmande af detta
värde afseende icke fästas å beskaffenheten af sådana byggnader, som på
egendomens afkastning icke hafva något egentligt inflytande», måtte utgå
eller utbytas mot andra, som uttala en rimlig, klar, bestämd och tydlig
mening.
Motionären finner nemligen berörda stadgande ej mindre i princip
origtigt och stridande mot bestämmelserna i sjelfva bevillningsförordningen,
än äfven till formen oklart och misstydbart,
Då emellertid rigtigheten af den grund för bestämmandet af jordbruksfastighets
taxeringsvärde, som i bevillningsförordningen är antagen, eller
fastighetens förmåga att lemna afkastning, icke med fog torde kunna bestridas,
lärer det väl äfven vara rätt, att sådana byggnader, som på egendomens
afkastning icke hafva något egentligt inflytande, lemnas ur räkningen
Bevillninfjs- Utskottets Betänkande N:o 1.
5
vid fastställandet af detta värde. Att den omständighet, att en egendom är
försedd med dyrbarare åbyggnad, ej i någon mån bidrager att öka egendomens
afkastning, ligger för öppen dag. Tvärtom kan ofta förhållandet vara, att
en ej obetydlig del af afkast-ningen åtgår till åbyggnadens underhåll. Att
då pålägga en dylik egendom högre bevillning än som påföres en annan lika
god men mindre dyrbart bebyggd kan ej vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande.
Utskottet, som ej kan Unna annat än att instruktionens ordalydelse
gifver ett korrekt uttryck åt författningens mening, hemställer alltså,
3:o.
att Herr Per Pettersons ifrågavarande motion mätte af
Riksdagen lemnas utan afseende.
Slutligen har Herr J. Anderson i Tenhult, utan att hänföra sig till
någon viss paragraf i bevillningsförordningen, i motion N:o 116 inom Andra
Kammaren, hemstält,
»att Riksdagen efter de redaktionsförändringar, som Bevillningsutskottet,
som inom sig har motionsrätt, kan finna lämpligt föreslå, beslutar
att bevillningsstadgan så förändras, att alla staten tillhöriga jordar och boställen
blifva i taxeringslängderna i likhet med andra fastigheter upptagna,
eller ock så affattas, att det ena hemmanet framför ett annat ej befrias från
erläggande af landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter.»
Till stöd för berörda yrkande anför motionären, att det icke kan anses
vara rättvist att, såsom nu sker, utarrenderade kronoboställen, i följd deraf
att de vid taxeringen uppföras i särskild längd bland bevillningsfria fastigheter,
undgå att lika med andra fastigheter deltaga i så väl tilläggsbevillning
som landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter.
Med anledning af motionens innehåll tillåter sig Utskottet erinra, att,
jemlikt § 4 i bevillningsstadgan, staten ej påföres bevillning för sina fastigheter,
hvilka dock upptaxeras i likhet med all annan jord till sitt verkliga
värde och föras i särskilda längder, men deremot påföres arrendator af sådan
fastighet, i olikhet med andra jordinnehafvare, bevillning för inkomst af
arrendet. Enligt § 58 i författningen angående kommunalstyrelse på landet
påföres kronoegendom fyrktal i förhållande till egendomens taxeringsvärde
efter samma grund som vid fyrktalssättning å annan jordegendom är stadgad,
men deremot påföres arrendatorn ej fyrktal för den inkomst af arrendet,
hvarför han blifvit beskattad. I fråga om kommunalutskylder eger således
full likställighet rum mellan innehafvare]! af krono- och annan jord. Tilläggsbevillning
utgöres deremot lika litet som bevillning för kronojord^!, och deruti
6
Beuillnings- Utskottets Betänkande N:o U
synes motionen ej afse någon förändring. Hvad deremot landstingsskatt och
skjutsbidrag beträffar, har motionären med full rätt anmärkt, att uti dessa
utskylder innehafvare af kronojord ej lika deltager med innehafvare af annan
jord. Han bidrager dertill endast i förhållande till den inkomstbevillning,
han för sitt arrende blifvit påförd. Men Utskottet kan ej tillstyrka, att
rättelse i detta förhållande åvägabringas genom ändring i bevillningsförordningen.
Sådant kan nemligen ej ske annat än genom upphäfvande af det
sedan gammalt gällande och vid förordningens omarbetande sistlidet år senast
godkända stadgandet, att staten för sina fastigheter är från bevillning fri.
Det öfverklagade förhållandet torde snarare böra rättas genom införande
i förordningen om landsting och uti skjutsstadgan af föreskrifter
analoga med dem, som återfinnas uti § 58 i förordningen angående kommunalstyrelse
på landet.
Detta ligger dock utom Bevillnings-Utskottets befogenhet, och Utskottet
hemställer derför,
4:o.
att Herr J. Andersons förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen upptagna
procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens
lopp göra den slutliga framställning i förevarande ämne, hvartill förhållandena
föranleda, hvilket Utskottet
5:o.
får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 19 Februari 1884.
På Utskottets vägnar:
A. G!:SON BENNICH.
Reservationer:
vid l:sta punkten: af Herrar E. G. Boström, J. Johansson i Bergsäng,
Lönegren, A. Svensson i Lösen samt J. P. Nilsson i Käggla.