7
Riksdagens Skrifvelse, N:o 48.
än äfven att en förnyad allmän revision af nu gällande föreskrifter
i afseende på eder, åsyftande inskränkning i deras användande, måtte
ega rum.
Med undersåtlig vördnad etc.
Stockholm den 2 Juni 1883.
N:o 48.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den ''2 Juni 1883.
— — — — Andra Kammaren den 2 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående skärpta bestämmelser
rörande kontrollen af handel med födoämnen och dryckesvaror
samt deras beredning till afsalu.
(Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 2 Utlåtande N:o 9 och
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 2 Utlåtande N:o 10).
Till Konungen.
Den nuvarande helsovårdsuppsigten öfver födoämnen stöder sig
dels ,på helsovårdsstadgan af den 25 September 1874, deruti § 15 vid
äfventyr af böter förbjuder att i stad hålla till salu för helsan skadliga
lifsmedel, hvilka böter, enligt § 22 i samma stadga, dock endast kunna
säljaren ådömas^då han bevisligen har vetskap om varans skadliga beskaffenhet,
i hvilket fall han jemväl är skyldig vidtaga lämplig åtgärd
för varans aflägsnande från staden eller dess oskadliggörande, dels ock
8
Riksdagens Skrifvelse, N:o 48.
på gällande strafflag kap. 22 § § 3 och 13, deri med straff belägges ej
mindre handel med utlemnande af veterligen förfalskade lifsmedel, i hvilka
för menniskors lif och helsa farligt ämne blifvit nyttjadt, än äfven föryttrandet
af ondt för godt, mängdt för omängd! eller det, hvaruti man
vet fel vara, utan att sådant uppenbara, och får denna sistnämnda
förbrytelse ej af annan än målsegaren åtalas.
Erfarenheten har emellertid otvetydigt ådagalagt de stora svårigheter,
som möta helsovårdsmyndigheterna vid tillämpningen af ofvan
anförda lagbestämmelser. För att med slöd af helsovårdsstadgan kunna
vidtaga några lagliga åtgärder mot försäljningen utaf en på saluplats
anträffad vara, af den beskaffenhet att dess afyttrande till menniskoföda
bör hindras, fordras nemligen att ådagalägga, såväl att varan verkligen
varit till salu hållen, som ock att densammas förtärande skulle vara för
lielsan skadligt, Dessa bestämmelser om skyldighet till bevisning gent
emot säljaren torde i allt för hög grad begränsa helsovårdsmyndigheternas
åtgöranden uti ifrågavarande rigtning, i synnerhet som den personal,
hvilken den lokala helsopoliscn kan ega till sitt förfogande, utgöres af
ett ringa fåtal personer, samt ofta ganska stora svårigheter torde möta
vid åtgörande!, huruvida ett visst till salu hållet födoämne verkligen är
för helsan skadligt, äfven om det vore uppenbart, att detsamma är såsom
lifsmedel alldeles otjenligt och på sådan grund ej borde fä blifva föremål
för försäljning. I följd af det otillfredsställande stadgandet om den
dåliga varans aflägsnande och oskadliggörande torde det födoämne, som
i större städer blifvit anhållet, numera ofta utbjudas å eu annan marknad,
hvarvid icke sällan torde inträffa, antingen att landsbygden och de
smärre städerna, der uppsigten å saluplatserna är ringare, få emottaga
de skadliga lifsmedel, för livilka de större samhällena vetat skydda sig,
eller ock att det dåliga födoämnet försälj es till s. k. kor (fabriker, hvarest
underhaltiga och helsovådliga köttvaror komma till användning, utan
att man sedermera, åtminstone i de flesta fall, kan efter varornas tillredning
med visshet yttra sig om deras skadliga beskaffenhet,
Såsom eu väsentlig brist i stadgandena om handel med lifsmedel torde
äfven få anses, att dessa stadganden icke äro tillämpliga på sådana
skadliga eller otjenliga födoämnen, som förvaras i handelsmagasin
i uppenbar afsigt att säljas, eller som införas till matvaruhandlande, och
h vilkas skadliga beskaffenhet redan under transporten upptäckes vid
järnvägsstation och hamnplats. Sådana varor torde böra i beslag tagas
och, efter besigtning af sakkunnig person, förstöras eller oskadliggöras,
hvarlielst de under dylika förhållanden anträffas. Vidare torde, enligt
Riksdagens åsigt, vara lämpligt att de allmänna bestämmelser, som gälla
9
Riksdagens Skrifvelse, N:o 48.
för handel med lifsförnödenheter i stad, jemväl utsträckas till dylik
handel å landsbygden, hvarest behofvet väl torde påkalla, att i synnerhet
den yrkesmessiga beredningen af födoämnen till afsalu blefve underkastad
en verksam kontroll.
Slutligen torde Riksdagen få erinra, att helsovårdsstadgan icke
innehåller någon bestämmelse om huru vederbörande myndigheter skola
förfara, då förfalskade lifsmedel i handeln upptäckas. De gällande bestämmelserna
härom, hvilka äro i hög grad kortfattade och föga uttömmande,
innefattas nemligen, efter hvad ofvan blifvit nämndt, i strafflagen
och hafva vid tillämpningen visat sig ej lemna helsovården den makt,
som för densamma vore erforderlig för att i detta hänseende kunna
skydda samhällena mot ganska allvarsamma faror. Detta mindre tillfredsställande
förhållande torde derför böra ändras derhän, att äfven
rörande förfalskning af födoämnen och dryckesvaror den lmfvudsakligaste
kontrollen åt hälsovårdsmyndigheterna öfverlemnas.
Under åberopande af do skäl, som sålunda blifvit anförda, får
Riksdagen i anledning af framställningar i detta ämne anhålla, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes antingen medelst ändringar eller tillägg uti gällande
lielsovårdsstadga eller genom särskild författning meddela sådana bestämmelser
rörande handeln med födoämnen och dryckesvaror samt
deras beredning till afsalu, att deröfver en verksammare kontroll, än nu
är möjlig, må kunna i helsovårdens intresse af vederbörande myndigheter
utöfvas.
Med undersåtlig vördnad etc.
Stockholm den 2 Juni 1883.
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 7 Häft.
2