Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

f

N:o 27.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 Maj 1883.
— — — —. Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om antagande af en Lag
angående tillsättning af presterliga tjenster.

(Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 23 och 39.)

Till Konungen.

En förändring i våra presterliga befordringslagar är högeligen af
behofvet påkallad. Både Regering, Riksdag och Allmänt Kyrkomöte
hafva ock arbetat på frågans lösning, ehuru skiljaktiga meningar om
sättet orsakat, att den ännu är olöst. Frågans vigt och betydelse för
vårt kyrkliga församlingslif göra dock, att hon icke kan eller får falla.
Så väl kyrkan i dess helhet, den särskilda församlingen och den enskilde
församlingsmedlemmen, som ock presterskapet lida under det oefterrättlighetstillstånd,
som nu är rådande i fråga om tillsättning af själasörjare,
och motse med längtan en bättre ordning.

Riksdagen, hos hvilken framställningar i ämnet skett, har derför,
med hufvudsaklig anslutning till det förslag i frågan, som Eders Kongl.
Maj:t afgaf till 1879 års Riksdag, för sin del antagit en Lag angående
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 3 Räft. 1

2 Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

tillsättning af presterliga tjenster af den lydelse, bilagan Litt. A till denna
skrifvelse utvisar.

Vid handläggningen af ärendet har Riksdagen förnämligast fäst
sig vid de uti detsamma förekommande hufvudfrågor, nemligen om
grunderna för upprättande af förslag till presterliga tjenster och om
upphörande af pastoratens nuvarande klassifikation, om rösträtten och
röstgrunden vid prestval, samt om rättigheten att kalla fjerde profpredikant.

Af nu gällande lagstiftning om upprättande af förslag till presterliga
tjenster och om pastoratens klassifikation synes framgå, det
man ansett de presterliga lägenheterna vara snarare en uppmuntran till
inhemtande af lärdom och en belöning för gjorda tjenster än ett fält
för lärarens och själasörjarens verksamhet och derför varit mera betänkt
på att genom lag skydda de sökandes rätt än befordra församlingarnas
gagn och bästa. Ty icke kan väl påstås, att en församling, som gifver
sin pastor stora inkomster, har mera behof af en lärd själasörjare än
en mindre, och icke heller att en liten församling har mera behof af
den erfarenhet, som en långvarig tjenstgöring medför, än en stor församling.
Lärdomsförtjenster utgöra ingen ovilkorlig säkerhet derför att
den, som innehar dem, är en lämplig och passande själasörjare; och så
vida som ålder i tjenst ej är identisk med duglighet, så vida som fastmer
den tid inträffar, då den förra med den med åren följande bräcklighet
snarare minskar och förtager den senare, så blifver denna befordringsgrund,
om ej sämre, dock ingalunda bättre än den förstnämnda.
Dessa befordringslagar leda också, enligt hvad erfarenheten ofta gifvit
vid handen, derhän, att församlingarna, utan tillbörligt afseende på
deras särskilda behof, blifva med själasörjare försedda. Den ena församlingen
kan ofta mera än den andra, till följd af särskilda omständigheter,
beroende dels af religiösa rörelser inom församlingen, dels ock
af materiella förhållanden, såsom församlingens vidsträckthet, invecklad
kyrklig ekonomi och dylikt, kräfva en sådan kraftfull verksamhet af
dess själasörjare, som icke kan förväntas vare sig hos den, hvilken
hufvudsakligen åt studier egnat sitt föregående lif, eller hos den,
hvilken, ofta under tärande näringsbekymmer, förnött sin mannaålders
kraft inom den inskränktare verksamhetskretsen af ett sacellani eller en
kapellförsamling.

Riksdagen finner derjemte, lika med hvad vid föregående handläggning
af frågan uttalats ej mindre inför Eders Kongl. Maj:t i Statsrådet,
än äfven af Högsta Domstolens fleste ledamöter, att, då Regeringsformens
28 § såsom allmänna befordringsgrunder vid tillsättande af

3

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

embeten uppställer förtjenst och skicklighet, det ej låter sig försvara
att för presterliga tjenster i allmänhet eller för vissa slag af dem uppställa
andra befordringsgrunder.

Beträffande nu gällande stadganden om rösträtt och röstgrund vid
prestval, har man länge varit ense derom, att dessa stadganden icke
vidare äro hållbara. Men beträffande grunderna för den röstberäkning,
som skulle sättas i stället, hafva meningarne delat sig. De olika meningarne
torde kunna hänföras under tvenne hufvudklasser, de som hylla
personlighetsprincipen, och de, som hylla skattegrunden. Då den rena
personlighetsprincipen, huru tilltalande den än må vara för den kristliga
känslan af allas likhet inför Gud och allas gemensamma religiösa behof,
icke torde kunna komma att, åtminstone i den närmaste framtiden, tilllämpas,
har man påyrkat en s. k. förstärkt personlighetsprincip, enligt
hvilken en röstberättigad skulle ega en röst för egen person och dessutom
en för hvarje hos honom mantalsskrifven, till den evangelisklutherska
kyrkan hörande person, hvilken icke sjelf egde rättighet att i
valet deltaga. Nämnda s. k. förstärkta personlighetsprincip synes hvila
på samma grund som den rena personlighetsprincipen, och har derför
fått å sig Överflyttade sympatierna för denna; men deremot kan anmärkas,
hurusom man med densamma skulle bygga röstberäkningsgrunden
vid prestval på de i allmänhet skiftande och särskildt för närvarande
till förändring föreslagna bestämmelserna i mantalsskrifningsförordningen,
och hurusom med skäl torde kunna betviflas, om denna
princip i sin tillämpning beträffande t. ex. större egendomsegare eller
större fabrikanter och industriidkare, hos hvilka ofta ett mycket stort
antal icke å kyrkostämma röstberättigade personer äro mantalsskrifne,
skulle tillfredsställa förväntningarna. Skattegrunden återstår således, och
den kan naturligen på mångahanda sätt modifieras. Om en ren tilllämpning
af den samma beträffande fastighet anhöllo Rikets Ständer i
sin underdåniga skrifvelse af den 18 Juni 1866. Rikets Ständer anförde,
att mot det stadgade röstberäkningssättet hos Rikets Ständer åtskilliga
anmärkningar blifvit framstälda, på grund hvaraf yrkats förändrade
föreskrifter i detta hänseende. De klagomål, som mot nämnda röstberäkningssätt
försports, rörde hufvudsakligen de missförhållanden mellan
de enligt lag röstberättigade, till hvilka den antagna grunden för utöfvande
af rösträtt i tillämpningen ledde, samt det tidsödande räknebesvär,
som af röstberäkningssättet förorsakades vederbörande valförrättare.
Att dessa klagomål ej fördes utan skäl, kunde icke vara tvifvel
underkastadt, då man kände, dels att hemmantalet, i synnerhet det
oförmedlade, icke utgjorde någon lämplig grund för bestämmande af

4

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

kommunala rättigheter och skyldigheter, dels ock att, till följd af den
på senare tid långt utsträckta hemmansklyfningen, flertalet af de vid
prestval i allmänhet afgifna röster utgjordes af brutna tal, hvilkas
skyndsamma och tillförlitliga hopsummerande fordrade en räknefärdighet,
som icke alltid finge hos valförrättaren förutsättas. Dessa olägenheter
kunde dock otvifvelaktigt afhjelpas och röstberäkningsgrunden bestämmas
i mera öfverensstämmelse med kommunallagarne, än för närvarande
egde rum, utan att någon väsentlig rubbning i bestående förhållanden
behöfde ske. Rikets Ständer ansåge nemligen, att, derest såsom röstberäkningsgrund
vid prestval, så väl för jordbruks- som andra fastigheter,
bestämdes fastigheternas taxeringsvärde och desamma derefter
åsatt fyrktal, all anledning till skälig klagan skulle blifva undanröjd.
Derigenom skulle rösträttigheten blifva jemnare och mera rättvist fördelad
samt äfven deras fordringar, hvilka ville hafva rösträtten lämpad
efter det större eller mindre bidrag, man lemnade till presterskapets
aflöning, i möjligaste måtto tillfredsställas, på samma gång som all
nödig enkelhet vid röstsummeringen blefve valförrättarne beredd. Med
anledning häraf anhöllo Rikets Ständer i underdånighet, det Kongl.
Maj:t täcktes, med ändring af Kongl. förordningen om prestval den 1
April 1843, i nåder förordna, att rösträtt vid dylikt val så väl för
jordbruks- som andra fastigheter, hvilkas innehafvande, enligt ofvan
nämnda nådiga förordning, berättigade till deltagande i valet, skulle
utgöras efter fastigheternas taxeringsvärde och, desamma i enlighet
dermed åsatt fyrktal.

Enligt detta förslag skulle sålunda rösträtt fortfarande som förut
endast ega rum för fastighet, men beräknas efter fyrktal eller efter
samma grund, som för rösträtt å kyrkostämma ''finnes stadgad. Samma
grundtanke eller fyrktalet såsom röstgrund genomgår samtliga till innevarande
Riksdag afgifna framställningar, med ett undantag, i det att
äfven påyrkats, att rösträtt vid prestval skall tillkomma en hvar, som
till presterskapets aflöning bidrager, i förhållande till den afgift, han
enligt behörigen godkänd debiterings- och uppbördslängd till bestridande
af aflöningen erlägger.

Denna sist nämnda röstgrund kan Riksdagen icke gilla. Det må
väl vara sant, att i allmänna angelägenheter inflytandet å deras afgörande
bör stå i förhållande till uppoffringarna, men detta gäller dock
ingalunda obetingadt i fråga om val och allra minst i fråga om prestval.
En dylik röstgrund skulle ock, i en tid, då man på alla områden
sträfvar efter att så vidt möjligt utjemna förhållandena å olika
trakter af landet, i och för prestval skapa snart sagdt lika många spe -

5

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

ciallagar, som det gifves olikartade prestlönekonventioner, göra rösträtten
beroende af dessa för viss tid och utan hänsigt till det användande,
som nu är i fråga, faststälda konventioner samt dymedelst vålla
mångfaldiga missförhållanden och svårigheter, hvilka senare icke skulle
blifva minst beträffande de, låt vara ej så många, pastorat, i hvilka
äldre konventioner fortfarande äro i tillämpning.

Enligt Riksdagens tanke bör man i förevarande afseende bygga
på den allmänna, redan öfver hela landet gällande kyrkostämmoförordningens
grund samt, om än icke utan vissa, till och med stora, modifikationer,
för rösträtt vid prestval antaga samma grunder som för rösträtt
å kyrkostämma.

Hvad angår de modifikationer, fyrktalet härvid bör undergå, hafva
flere olika förslag blifvit framstälda. Derjemte bör här erinras, hurusom
vid 1879 års riksdag, ej mindre Eders Kongl. Maj:t än dåvarande LagUtskott,
uti de då afgifna förslag i ämnet, ansett jemkningen beträffande
församling å landet böra innefatta, att rösträtt, som tillkomme någon
för andra beskattningsföremål än fastighet, icke finge åtnjutas för mera
än en femtedel af det röstetal, hvilket eljes bort tillkomma honom enligt
den för omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund, och att icke
heller någon finge med rösträtt, hvarom nu är sagdt, i valet deltaga
för större röstetal, än som motsvarade en femtiondedel af församlingens
hela röstetal å kyrkostämma. Till denna jemkning ansluter sig Riksdagen,
dock så, att ordet »fastighet» utbytes mot »jordbruksfastighet»,
hvadan det endast blifver för jordbruksfastighet, som rösträtten å kyrkostämma
kommer att, utan någon allmän reduktion, gälla äfven beträffande
prestval, och att beträffande rösträtt för jordbruksfastighet sättes
ett relativt röstmaximum af en femtedel af församlingens hela röstetal
å kyrkostämma. Visserligen komma härigenom egare af jordbruksfastighet
å landet i allmänhet att utöfva ett ganska stort inflytande å
prestvalen, men det torde icke heller kunna anses obilligt, att, då
fastighetsegarne hittills varit de enda röstberättigade samt hufvudsakligen
aflöna presterskapet, man åtminstone åt egare af jordbruksfastighet,
som onekligen representera det mest stadigvarande intresset, lemnar
rösträtt för i allmänhet hela fyrktalet. Det bör ej heller förbises, att,
då om rösträtts utöfning skall gälla hvad för kyrkostämma är stadgadt,
för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator, innehafvaren
skall rösta, samt att denna rösträtt icke ens genom särskild öfverenskommelse
kan iordegaren förbehållas; och då nu de flesta stora jordegendomar
äro i sin helhet eller delvis upplåtna åt landbor, blir sålunda
den på egendomen belöpande rösträtt fördelad å många särskilda personer.

6

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

Enär de industriella verk och. inrättningar, med hvilka annan
fastighet än jordbruksfastighet är förenad, icke kunna anses representera
ett lika stadigvarande intresse som jordbruksfastighet, utan oftast äro
med afseende å sin, af verksamhetens omfång bestämda, betydelse för
kommunen, ja, med afseende å sin tillvaro beroende af föiänderliga
konjunkturer, men deras egare, då konjunkturerna vore gynsamma, i
många församlingar skulle komma att, till följd åt dåvarande höga
taxeringsvärden, å prestval utöfva ett inflytande, som — ingalunda betingadt
af förhållandena, betraktade under en längre följd af år skulle
kunna i hög grad förminska, om icke tillintetgöra öfrige röstegandes
berättigade inflytande, har Riksdagen funnit äfven beträffande dessa,
likasom beträffande öfriga beskattningsföremål, rösträtten böra inskränkas
till en femtedel af fyrktalet.

Ned sättningen af rösträtten till en femtedel för alla andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet kan visserligen förefalla väl stor,
men Riksdagen har icke bort lemna obeaktadt, att de personel, hvilka
en dylik nedsättning drabbar, icke i synnerlig mån bidraga till prestens
aflöning och, hvad beträffar andra beskattningsföremål än fastighet, icke
förut egt någon rösträtt vid prestval, samt att vid en så stor öfvergång
i sättet för tillsättande af presterliga tjenster, som förslaget i öfrigt
onekligen innebär, nödig försigtighet torde föreskrifva att icke på en
gång allt för mycket bryta med alla i nu ifrågavarande hänseende bestående
förhållanden. Då emellertid äfven med denna nedsättning till
en femtedel af rösträtten för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
i flere församlingar ett fåtal röstegande ändock skulle blifva
de ensamt bestämmande, har det ansetts erforderligt att derjemte bestämma
ett relativt röstmaximum af en femtiondedel af kommunens
hela röstetal å kyrkostämma.

Hvad beträffar rätten att kalla fjerde profpredikant, så hafva på
senare tiden konsistoriella församlingar flerfaldiga gånger hos Kongl.
Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t måtte, i uppkommen ledighet, utnämna
kyrkoherde i pastoratet i den för tillsättning af kyrkoherde i regala gäll
stadgade ordning, och några gånger har Kongl. Maj:t ock bifallit en
dylik anhållan.

Om några bevis erfordrades å ett hos de konsistoriella församlingarna
kändt behof att få kalla fjerde profpredikant, så utgöra dylika
ansökningar sådana bevis; och Riksdagen anser, att detta allt-starkare
och starkare framträdande behof, som allt mera tager karakteren af en
berättigad fordran, måste, för kyrkans egen skull,. i en snar framtid
tillfredsställas, åtminstone hvad beträffar kyrkoherdetjenster.

7

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

Om ock Riksdagen till fullo belijertar de många talande skäl,
som kunna anföras för att utsträcka församlings rätt att kalla fjerde
profpredikant till alla presterliga tjenster, finner Riksdagen dock försigtigast
vara att för närvarande stanna vid utsträckning af denna rätt till
kyrkoherdebefattningarna i konsistoriella gäll. Riksdagen har deremot
ansett, att, vid sådan kallelse, församling icke bör vara bunden af ännu
qvarstående bestämmelser om indigenatsrätt, utan att åt församling bör
lemnas rätt att, vid kallelse till tjerde profpredikant, gå utom stiftet
och uppsöka den i församlingens tanke lämpligaste hvar helst inom
riket han än är till finnandes. Sådant torde nemligen både vara öfverensstämmande
med sj elfva kallelserättens natur och kunna bereda församlingarna
afsevärda fördelar.

Enligt vår kyrkoförfattnings grunder bör eller kan emellertid den
särskilda församlingen icke tänkas såsom något för sig helt och hållet
sjelfständigt och fristående, utan måste uppfattas såsom en lem i kyrkokroppen,
såsom ett organ för det inom kyrkan rådande kyrkliga lifvet
och äfven kyrkostyrelsen bör derför hafva något inflytande i fråga om
tillsättningen af den särskilda församlingens herde och härigenom äfven
ega något medel att i sin mån å församlingen inverka i sådan rigtning
att genom tillsättningen tillgodoses församlingens särskilda behof, hvilket,
i samma mån som det är stort, icke kan af församlingen sjelf eller
dess majoritet alltid fullt rigtigt uppskattas. Det har derför varit en
vår lutherska kyrkoförfattning genomgående grundsats, den der ännu
synes hafva stora skäl för sig, att, beträffande presterliga tjenster, förslagsrätten
och utnämningsrätten icke böra vara förenade hos samma
kyrkliga myndighet eller korporation. Detta skulle dock blifva fallet,
derest konsistoriel församling skulle ega både att kalla fjerde profpredikant
och att, _ sedan han, på grund af denna församlingens kallelse,
blifvit jemte öfrige förut föreslagna å förslaget uppförd, bland de sålunda
föreslagna — om ock efter annan röstgrund än vid kallelsen — sjelf
utse en, och troligen fjerde profpredikanten, till sin kyrkoherde. Riksdagen
har till följd häraf ansett sig böra stadga, att, beträffande kyrkoherdetjenst
i konsistorielt gäll, församlingens begäran af fjerde profpredikant
skall anses innebära, att hon, så vidt angår tillsättande för
den gången af den lediga kyrkoherdetjensten, eftergifver den henne
eljest tillkommande rätt att vid valet utkora en af de tre på förslaget
uppförda samt, derest den till fjerde profpredikant kallade prestmannen
antager_ kallelsen och, af domkapitlet alltså å förslaget uppförd, vid
valet blifvit stäld under omröstning, hänskjuter till Konungen, hvilken
ju är svenska kyrkans högste styresman'', att af de först å förslaget

B

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

uppförda och fjerde profpredikanten utnämna den, som pröfvas skickligast
och mest förtjent.

Då, derest äfven i dessa fall extra ansökningsrätt skulle ega rum,
få konsistoriella församlingar torde komma att begagna den på sådana
vilkor dem lemnade rätten att kalla fjerde profpredikant, hvilken rätt
ock då kunde blifva, i förhållande till den rätt beträffande tillsättning
af sin kyrkoherde, de för närvarande ega, ganska illusorisk, har Riksdagen
funnit Konungen vid sin utnämningsrätt böra vara bunden inom
de å förslaget uppförda, d. v. s. de ursprungligen derå af domkapitlet
uppsatta och den sedermera på grund af församlingens kallelse derå
uppförde fjerde profpredikanten.

Fråga har visserligen uppstått, huruvida nu ifrågavarande stadgande
står i öfverensstämmelse med 30 § Regeringsformen, som innehåller,
att de så kallade konsistoriella gäll skola vara vid deras valrätt
bibehållna; men Riksdagen uppfattar för sin del nämnda bestämmelse
såsom hufvudsakligen afseende att bevara de konsistoriella gällens valfrihet
mot obehöriga ingrepp från konungamaktens sida, men ingalunda
så, att, om en konsistoriel församling — i fullt medvetande af att genom
denna åtgärd utnämningsrätten inom förslaget öfvergår till Konungen —-skulle besluta att till fjerde profpredikant begära prestman utom förslag,
och Konungen, på grund af församlingens sålunda med stor majoritet
åt honom för den gången öfverlåtna rätt, skulle utnämna till kyrkoherdetjensten,
detta skulle vara stridande mot nämnda paragrafs vare
sig ordalydelse eller andemening. Med en dylik sträng bokstafstolkning
skuile man ock komma derhän att förklara äfven bestämmelsen i
§ 40 af förevarande förslag om rätt för domkapitlet att i visst fall välja
innehafvare af konsistoriel kyrkoherdetjenst stridande mot 30 § Regeringsformen,
likasom ock på samma anmärkning all fråga om fjerde
profpredikant i fråga om kyrkoherdetjenst i konsistoriella gäll skulle
böra förfalla, då härigenom enligt denna uppfattning obehörig inskränkning
skulle ske i minoritetens rätt.

Då Riksdagen icke utsträckt rätten att kalla fjerde profpredikant
till komministers- och kapellpredikantsbefattningar, äro i § 13 mom. 2
af Riksdagens förslag införda särskilda bestämmelser om de skiljaktiga
följder, som, beträffande olika presterliga tjenster, församlings förklarande,
att hon åtnöjes med ofullständigt förslag, skall anses beträffande
tjenstens besättande medföra.

Då stadgandet i § 5 i förslaget derom, att prest ej må, medan
han innehar förslag till presterlig tjenst, uppföras på förslag till annan
presterlig tjenst, afser äfven den prestman, som enligt § 27 inom. 5

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27. 9

blifvit på grund af församlings kallelse till fjerde profpredikant å förslag
uppförd, är i § 14 tydlig bestämmelse gifven, hvilken, beträffande
den begränsade rätten att afsåga sig förslag, innan val egt rum likställer
prestman, som såsom fjerde profpredikant blifvit å förslag’ uppförd,
med den prestman, som annars blifvit satt å det af domkapitlet
först upprättade förslag.

Riksdagen, hvilken, på nu angifna grunder och, beträffande de
delar af förslaget, som öfverensstämma med motsvarande i Eders Kongl.
Majjts proposition i ämnet till 1879 års Riksdag, på de skäl, som då
anfördes för Eders Kongl. Majrts proposition, för sin del antagit, såsom
förut är nämndt, hosföljande Lag angående tillsättning af presterliga
tjenster, får sådant för Eders Kongl. Maj:t härmed tillkännagifva.

Med undersåtlig vördnad,

O. S. V.

Stockholm den 17 Maj 1883.

Lag

angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af förordningen om prestval den 1 April 1843
samt af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar i öfrigt innehålla
stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som följer:

§ 1-

1. Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall, der ej annorlunda
stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjensten lyder.

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Häft.'' '' 2

10

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

ofördröjligen genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning
ledig, med utsättande af den tid, inom hvilken ansökningarna till densamma
skola vara ingifna.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar
och deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

§ 2.

Inom trettio dagar efter den, då ansökningstid gått till ända,
skall domkapitlet företaga de ingifna ansökningarna till granskning,
pröfva de sökandes behörighet och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom
det stift, han tillhör, der icke han, efter ty i § 27 sägs, varder af församling
i annat stift kallad till fjerde profpredikant eller eljest enligt
denna lag eger vidsträcktare rätt eller ock sådan rätt är honom särskildt
af Konungen meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå
öppen för hela rikets presterskap.

§ 4.

År prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras
eller eljest till presterlig befordran komma i fråga.

§ 5.

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst,
eller medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda,
uppföras på förslag till annan presterlig tjenst.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst
utnämnd men densamma icke tillträdt, vare ej behörig att på grund
af egen ansökan uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27. 11

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på
förslag till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut
under minst tre år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst,
hvartill han senast blef befordrad.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den,
som icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8.

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna eller på förslag
dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de
egenskaper, hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

§ 9.

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit
pröfvad, uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på
förslaget tre, efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst
och skicklighet ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande
såväl det nit, det allvar och den skicklighet, hvarmed sökande skött
det kall, honom i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt,
jemte hans tjenstålder, som ock hans genom examina, utgifna
skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska
ämnen. Aro sökande jemngoda i teologiska insigter, må afseende
fästas jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt
nu är sagdt.

§ io.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,
räknas efter tjenstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom
eller för teologiska studiers idkande eller profs afläggande eller
för fullgörande af offentligt uppdrag eller af annan dermed jemförlig
anledning fått åtnjuta tjenstledighet, den tid icke må vid tjenstårsberäkningen
afdragas. För tjenstgöring före fylda tjugutre år må tjenstår
icke beräknas, ej heller för mer än en tjenstebefattning, der sökanden
flere sådana samtidigt bestridt.

12

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle årsberäkning
såsom för presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid
domkapitlen, så ock för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är
eller varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet
dertill, genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet,
räknas lika med tre presterliga tjenstår. Ej må någon såsom
tjenstår räkna sig till godo annan tid, än den, under hvilken han varit
medlem af svenska kyrkan.

§ 11.

Vid omröstning till förslag skall röstas om hvart förslagsrum
särskildt, från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum
uppförd den, som dertill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna.
Har vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka
högsta röstetalen tillfallit. Hafva flere än två erhållit sådant röstetal,
att företrädet dem emellan är oafgjordt, då skall först mellan dem
skiljas genom särskild omröstning. ''Falla vid sådan ny eller särskild
omröstning rösterna lika, gifver ordförandens röst utslaget.

§ 12.

1 förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort
sammandrag af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjenstålder,
som han enligt domkapitlets pröfning egt vid ansökningstidens
utgång räkna sig till godo.

§ 13.

1. Hafva ej tre behörige sökande sig anmält, utsätte domkapitlet
ny ansökningstid, hälften af den, som första gången förelädes,
och hafve den eller de, som under första ansökningstiden inkommit och
finnas behörige, företräde till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre
behörige sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de
sökande, som sig anmält och pröfvas behörige, samt låta å kyrkostämma
inhemta vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga
förslaget åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget
nöjd, och är fråga om komministers- eller kapellpredikantstjenst samt

13

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

endast en å förslaget uppförd, varde det förklarande lika med val ansedt;
är åter fråga om kyrkoherdetjenst, eller äro till komministers-eller
kapellpredikantstjenst två å förslaget uppförda, vidtage domkapitlet i
vanlig ordning de åtgärder, som för tjenstens besättande ytterligare erfordras.
Har hvarken vid första eller andra ansökningstidens utgång behörig
sökande sig anmält, eller nöjes församlingen icke åt ofullständigt förslag,
anmäle domkapitlet förhållandet hos Konungen och afbide hans beslut.

§ 14.

Prest må ej, innan val egt rum, afsåga sig förslag, hvarå han
blifvit uppförd, utan så är, att han, efter det han tjensten sökte, eller,
der han, på sätt i § 27 sägs, blifvit af församlingen kallad till fjerde
profpredikant, efter det han sådan kallelse antog, vunnit annan befordran,
eller domkapitlet pröfvar honom vara af sjukdom eller annan
orsak ur stånd att den sökta tjensten bestrida.

§ 15.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna blifvit obehörig
att på förslag uppföras, varde han af domkapitlet från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått
eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild,
anslås ett rum på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare
som i § 13 sägs; skolande, der någon förut förslaget sökt men ej
blifvit derå uppförd, hans då ingifna ansökning icke, utan att han densamma
uttryckligen förnyat, komma under pröfning, ej heller den omständigheten,
att han förut sökt, berättiga honom till företräde framför
senare sökande.

§ 17.

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär
. blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna, hvar på sin dag, i
ordning efter deras rum på förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga
prof med predikande och altartjenst i församlingens kyrka, eller, om
tjensten omfattar flere församlingar, och domkapitlet icke annorlunda

14

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

bestämmer, i moderförsamlingens kyrka. År med den lediga tjensten
förenad skyldighet att på samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjenst
i mer än en kyrka, bestämme domkapitlet, om prof i två kyrkor
afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling,
der han aflägger prof, utföra annan presterlig förrättning än
här är sagdt.

§ 18.

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets
vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke
till profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma
under omröstning.

§ 19-

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen
anmälan hos domkapitlet. År han fortfarande af laga förfall hindrad
att anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda profdagen,
må han utan afläggande af prof komma under omröstning. ^ Har
den uteblifne ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må han
kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande
blifvit i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge
domkapitlet honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som
af laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den
i näst föregående § föreskrifna tid dertill sig anmält.

§ 21.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig
tjenst. År han förut der anstäld, då må han kunna med tjenstgöringen
fortfara.

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

15

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren
vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det
förestående valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie, som å
frågo- och valdag förer protokoll, utser valförrättaren lämplig person.
Ej må den vara valförrättare eller valnotarie, som är med någon af de
på förslaget uppförda i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt
allmän lag utgör jäf mot domare, ej heller röstegande, så vida han ej
sin röst nedlägger.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren
jäf, som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen till dess domkapitlet
om ny frågodag och annan valförrättare förordnat.

2-o Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren
dertill på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej blifvit behörigen kungjorda,
eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prestman
dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,
och ankom me det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd,
som med denna lag öfverensstämmer.

2. Visas, att frågodagssammanträdet icke blifvit vederbörligen
kung] ord t, utsätte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling,
der sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut deltaga; och gälle vid valet i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person

16

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i församling
å landet, att rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet, icke må åtnjutas för mera än en femtedel
af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom enligt den för
omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund, och att icke heller någon
må i valet deltaga med större röstetal för jordbruksfastighet än en femtedel,
och för andra beskattningsföremål än en femtiondedel af församlingens
hela röstetal å kyrkostämma. Uppkommer vid den beräkning
af rösträtt ensamt bråktal, åtnjutes derför en röst; uppkommer, jemte
helt tal, bråktal, skall bråktalet bortfalla.

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen
justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma
under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller
dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar
han den, värde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse
eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen
uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken särskild
röstgrund vid dylika val blifvit eller, i enlighet med vederbörande
kyrkostämmas förslag, varder af Konungen faststäld, skall gälla hvad
derom är eller, i enlighet med kyrkostämmans förslag, blifver af Konungen
förordnadt. Lag samma vare i fråga om särskild röstgrund vid
prestval i pastorat, som omfattar både stads- och landsförsamling, så
ock om vallängd vid prestval i Stockholm.

§ 27.

1. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjenst ege
församlingen, om hon det önskar, begära, att uppgifven prestman skall
såsom fjerde profpredikant på förslaget uppföras, och må fråga härom
väckas allenast af den, som i den justerade vallängden upptagen och
sjelf tillstädes är. Begäres till annan presterlig tjenst fjerde profpredikant,
varde frågan ej upptagen.

2. År frågan så väckt, som nu sagdt är, då skall genom omröstning
utrönas, huruvida församlingen äskar fjerde profpredikant. Bifaller
församlingen det derom väckta förslag med den röstöfvervigt,
hvarom i nästföljande moment stadgas, och är endast en prestman uppgifven,
vare han till fjerde profpredikant begärd. Åro två eller flere
prestmän uppgifna, anställes ny omröstning till utrönande, hvilken af

17

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

dem skall till fjerde profpredikant begäras. Omröstningen skall öppet
verkställas, och må endast den rösta, som jemlikt mom. 1 behörig är
att i frågan talan föra. Hvar röstandes mening varde för en röst
räknad.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst,
hvars tillsättning är Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen
deltagande, och då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst,
mera än hälften af hela antalet af de i den justerade vallängden uppförda
röstberättigade förenat sig att till fjerde profpredikant begära
samme prestman, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet vidare
förordnat. 1 annat fall vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som
är obehörig att på förslaget uppföras eller vägrar att församlingens kallelse
efterkomma, då skall domkapitlet afslå församlingens begäran.
Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare frågan om fjerde profpredikant
förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd fjerde profpredikant,
som behörig var, eller förlorar han innan den tid behörighet, som han
på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att kalla annan fjerde
profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagd t, till afslag på församlingens
begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant
begärd blifvit, på förslaget och utfärde, sedan beslutet vunnit laga
kraft, till honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i
§ 20 sägs.

6. Har, då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst, prestman
till följd af församlingens kallelse blifvit såsom fjerde profpredikant å
förslaget uppförd och vid valet stäld under omröstning, skall med tjenstens
tillsättande för den gången så förfaras, som i § 41 mom. 2 sägs.

§ 28.

öfver valförr ättar ens åtgärd till valets beredning må besvär ej
anföras utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter
frågodagen. Kan det ej ske, bestämme domkapitlet annan dag.

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Häft.

3

18

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst, utsatte
valförrättaren ny valdag till annan söndag.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrigt sålunda, att valförrättaren
uppropar de röstegandes namn i den ordning, hvari de i den justerade
vallängden förekomma. Vid uppropet framträde till valbordet en
hvar väljande för sig att sin röst på någon af de föreslagna afgifva.
Är röstegandes namn två gånger uppropadt, utan att han sjelf eller
ombud för honom framträdt och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt
förlorat.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 i afseende å
profpredikanters missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör,
derom förordnar Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval må anföras
endast af röstegande eller af prestman, som vid valet varit stäld under
omröstning, och skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist
före klockan tolf å tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad,
eller, om helgdag då infaller, å nästföljande söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej mindre om hvad
som utgör föremål för klagan, än äfven om de vittnen och andra bevis,
som till stöd för densamma åberopas; och må afseende å besvären ej
fästas i de delar, der dessa föreskrifter icke blifvit iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval,
nödigt, att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet
angående vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda
mål är stadgadt.

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

19

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att
valförrättaren varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej
blifvit justerad, eller att upprop af de röstegande vid valet ej skett,
eller att valförrättaren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas,
vare valet ogildt, och förordne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i
röstlängden upptagna icke blifvit vid valet behörigen uppropad, eller
rösträtt blifvit någon olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat
af någon af dessa omständigheter bero, vare valet ogildt.

3. År röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för
lågt beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen justerad vallängd,
må de i denna del icke till pröfning upptagas, derest ej mot det
beslut af valförrättaren, hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt
till det protokoll, som innehåller beslutet.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande
eller annat olaga medel vunnen är eller tillhör någon, den der i
valet obehörigen verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i'' denna § omförmälda
grund, bör, derest afseende skall å besvären fästas, dervid fogas bevis,
att åtal för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar domkapitlet
valet vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens
pröfning, intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Eljest varde de
genast afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföras, må af domkapitlet anmärkning
mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar
felaktig sammanräkning af rösterna, denna af domkapitlet rättad.
Andras derigenom valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen
med anvisning att inom den i § 32 föreskrifna tid, räknadt från den

20 Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

dag kungörandet skedde, den dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet
öfver valet besvära.

§ 37.

v År till presterlig tjenst, å hvilken domkapitlet skall utfärda full makt,

val hållet, men fullmakt ej utfärdad, och finnes, att den, som
undfått de flesta rösterna, blifvit till förslag obehörig eller aflidit eller
fått förslaget sig afsåga, varde tjensten kungjord till ny ansökning ledig.
År han satt under åtal, på hvars utgång beror, om han må vara
till förslag obehörig, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till dess
öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

År till kyrkolxerdetjenst, som Konungen skall tillsätta, val hållet,
och inträffar, att den, som vid sådant val kommit under omröstning,
blifvit, innan valhandlingarna äro till Konungen insända, till förslag
obehörig, varde han af domkapitlet från förslaget skild; skolande i sådant
fall, äfvensom om någon af de föreslagna blifvit stäld under åtal,
som i § 37 sägs, eller efter valet aflidit eller fått förslaget sig afsåga,
domkapitlet utan förslagets fyllande vid handlingarnas insändande till
Konungen härom göra anmälan.

§ 39.

Vill någon, som vid prestval icke erhållit de flesta rösterna, från
förslaget afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

§ 40.

Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet erhållit de flesta
rösterna, skall af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der ej
fall inträffar, hvarom i denna lag annorlunda stadgas. Har vid valet
högsta röstetal tillfallit flere, som voro under omröstning, skall den anses
vald, hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes
äfven efter sådan beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flere, nämne
domkapitlet till tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill mest
lämplig. Har vid valet icke någon röstegande afgifvit röst, välje dom -

Riksdagens Skrifvelse, N:o 27. 21

kapitlet bland de föreslagna som nyss är sagdt. Fullmakten skall dateras
den dag, valet vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär
blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

1- Sedan val till regal kyrkolierdetjenst vunnit laga kraft, insände
domkapitlet ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och
valhandlingar samt förslagsprotokollet, Har vid valet icke någon röstegande
afgifvit röst, då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

2. Lag samma vare i fråga om konsistoriel kyrkolierdetjenst,
der af församlingen till fjerde profpredikant begärd prestman blifvit å
förslaget uppförd och vid valet stäld under omröstning; egande i sådant
fall Konufigen att till tjensten utnämna en af de å förslaget uppförda.

§ 42.

Regal kyrkolierdetjenst inom hvilket stift som helst må kunna
utan förslag sökas af prest, som är till kyrkolierdetjenst behörig och
innehar lärarebefattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig
tjenst är förenad, eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt
särskildt förunnad. Enahanda rätt tillkomme ock tjenstgörande
hofpredikant, som fullgjort hvad författningarna föreskrifva för behörighet
till kyrkolierdetjenst. Hvar och när sökande, som här sägs,
må sig anmäla, derom förordnar Konungen.

§ 43.

Kyrkolierdetjenst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes
i och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom
prebende åtföljer.

§ 44.

År någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af
prest församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på
domkapitlets förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministers-
eller kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af Konungen
meddelade, galle hvad derom är eller blifver af Konungen
stadgadt.

Bih. till Riksd. Prot. 1SS3. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Häft.

4

22

-Riksdagens Skrifvelse, N:o 27.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk
beskickning, fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen
förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid sjukhus eller
ock vid bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens
tillstånd inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild
sådan tjenst vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna lag skall till efterrättelse gälla från och med den 1
Maj 1884.

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är kungjord till
ansökning ledig, bör förfaras efter hittills gällande lag.

3. En hvar, som, då denna lag träder i tillämpning, är, utöfver
hvad i lagen stadgas, berättigad att för befordran till presterlig tjenst
räkna tjenstår eller att utan förslag hos Konungen söka regala pastorat,
skall för sin person vid den rätt bibehållas sådan den honom efter
dittills gällande stadganden tillkom.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1883.