Riksdagens Skrifvelse, N:o 23.
11
M:o 23.
Uppläst och godkänd hos Forsta Kammaren den 28 April 1883.
— — — — Andra Kammaren den 28 — — —.
Riksdagens skråf velse till Konungen, om Lag angående
tillagg till § 117 i Konkurslagen den 18 September 1862.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.)
Till Konungen.
Det torde icke kunna förnekas, att den numera allt vanligare
vordna affärspraxis af varuförsäljning mot betalning på viss tid, med
hög, till 20 å 30 procent och för viss vara ända till öfver 60 procent
uppgående rabatt vid utfäst kontant liqvid eller liqvid inom kortare
tid, kan i det fall, att köparen, innan han betalt skulden, före eller
efter förfallodagen afträder sin egendom till sina borgenärers förnöjande,
föranleda dertill, att säljaren genom utdelning i konkursen får full betalning
för verkliga värdet af sålda varan och stundom derutöfver, allt
på öfrige borgenärers bekostnad. Under det att konkursförfarandet
just afser att lemna alla icke förmånsrätt egande borgenärer, hvilka
behörigen bevakat sina fordringar, lika rätt, blir dylik fordran i sjelfva
verket i konkurs prioriterad — hvilket ock i allmänhet torde vara enda
afsigten, såsom tydligen framgår deraf, att, äfven om betalning icke
sker å utsatt tid, endast lärer beräknas vanlig ränta å det lägre beloppet,
och det högre icke utkräfvas i annan händelse än vid konkurs.
Omförmälda rabattsystem, som sålunda hufvudsakligen måste anses
hafva tillkommit för att i alla händelser betrygga utbekommande af
full betalning för den lemnade varan, innebär derför ett kringgående
af konkurslagens anförda grundsats om lika rätt för alla oprioriterade,
ett kringgående, hvilket det följaktligen blir en uppgift att, der så ske
12
Riksdagens Skrifvelse, N:o 23.
tkan, söka stäfja. Härigenom skulle ock i någon mån hinder kunna
läggas för utvecklande af det osunda kreditsystem, som består i längre
tids kredit på utborgade varor.
Det har nu visserligen inom lagskipningen ifrågasatts, att, åtminstone
då procenttalet å rabatten vore särdeles högt, vilkoret af rabatt
vid betalning inom viss tid i sjelfva verket innebure, att, i händelse
liqvid ej erlades å förfallodagen, varorna skulle gäldas med ett belopp,
som med det höga procenttalet öfversteg deras eljest antagna värde
och det för dem fordrade försäljningspris, och att det sålunda stadgade
äfventyret vore att hänföra till sådant vite för försummad betalning,
som enligt 9 kap. 6 § Handelsbalken, sådant nämnda lagrum lyder i
förordningen den 11 Augusti 1815, skulle anses ogild!.; men en sådan
mening har icke af domstolarne delats.
Då icke heller stadgandena i gällande konkurslag om beedigande
af bouppteckning, om gäldenärs skyldighet att gifva borgenärerna, deras
gode män eller sysslomän de underrättelser om konkursboets tillstånd
och tillhörigheter, som af dem äskas, eller om borgenärs skyldighet
att, der så ifrågasättes, sin fordran med ed fästa, synas innebära några
garantier mot missbruk af dylikt rabatterande, enär mången gäldenär
och borgenär torde anse sig i förevarande fall kunna fästa rigtigheten
af skulden eller fordran till det icke rabatterade beloppet med sin ed,
lärer endast den utväg återstå att låta lagstiftningen ingripa.
Riksdagen har derför, efter hos densamma skedd framställning i
ämnet, för sin del antagit följande:
Lag
angående tillägg till § 117 i Konkurslagen den 18 September 1862.
Härigenom förordnas, att till § 117 i Konkurslagen den 18 September
1862 skall läggas ett nytt moment med ordningsnumret 1, samt
att följaktligen nämnda § skall erhålla följande lydelse:
1 mom. Fordran, som grundas å utborgning af varor, må ej, om
priset bestämts olika med hänsyn till olika betalningstider, beräknas
vid utdelning i konkurs till högre belopp i kapital, än det lägst bestämda
priset.
2 mom. För fordringar, hvarå ränta är utfäst eller eljest lagligen
eger rum, upphöre, emellan fordringsegarne inbördes, ränteberäkning
från den dag, offentlig stämning gafs, der ej boet förslår till gäldande
af ränta å alla bevakade fordringar, utom böter. Räcker boet dertill;
då beräknas å fordran, för hvilken ränta ej är utfäst och viss beta!-
13
Riksdagens Skrifvelse, N:o 23.
ningstid ej heller bestämd, ränta efter fem för hundrade om året från
den dag, den offentliga stämningen gafs.
3 mom. Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full ränta
till den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan
fått uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt
till ränta, som upplupit före den dag, offentliga stämningen
gafs, för längre tid än tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt är,
ränta ej utfäst och viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå
ränta till fem för hundrade om året derå beräknad från den dag, den
offentliga stämningen utfärdad blef.
4 mom. För fordran, som eljest ej förfallen vore, må utdelning
eller qvittning i konkurs ske: skall ränta ej gäldas före förfallodagen;
beräknas utdelningen å det belopp, som efter en räntefot af fem för
hundrade om året utgör sådan fordrans värde den dag, då offentliga
stämningen gafs, eller, der fordran utgår fullt eller med förmånsrätt,
den dag, som för utdelning bestämd är, om betalning desförinnan ej
fått uppbäras.
*
Denna lag skall icke blifva gällande i de konkursmål, som göras
anhängiga före utgången af år 1883.
Detta sitt beslut får Riksdagen härmed hos Eders Kongl. Maj:t
tillkännagifva.
Med undersåtlig vördnad:
o. s. v.
Stockholm den 28 April 1883.