8
Riksdagens Skrifvelse, N:o 22.
N:o 22.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 April 1883.
— —- —• — Andra Kammaren den 25 — —
*
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående Riksdagens beslut
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skyldighet för ny egare af jord att
svara för utflyttning sbidrag m. rn., som vid laga skifte
blifvit bestämdt.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.)
Till Konungen.
Sedan Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 1880 anhållit, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill
författning i syfte att bereda större säkerhet, än för närvarande
egde rum, för utbekommande af sådant bidrag eller ersättning, som omförmäles
i 13 kap. i stadgan om skiftesverket i riket den 9 November
1866, så har Eders Kongl. Maj:t i proposition af den 8 sistlidne Januari,
enligt 87 § Regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till
Förordning angående skyldighet för ny egare af jord att svara
för utflyttningsbidrag m. m., som vid laga skifte blifvit bestämdt.
Härigenom förordnas som följer:
Har vid laga skifte blifvit bestämdt, att bidrag till utflyttning
eller ersättning för odling eller vanhäfd å jord eller för ståndskog, plantering
eller torfjord skall gäldas af egare till jord, som i skiftet ingått,
vare, derest jorden öfvergår till ny egare, denne pligtig svara för hvad
9
Riksdagens slcrifvelse, N:o 22.
af det bidrag eller den ersättning förfaller till betalning- eller utgörande,
sedan han egare blifvit.
Ersättningsfordran af ifrågavarande beskaffenhet utgör emellertid,
enligt Riksdagens tanke, vederlag för den jord, ståndskog in. m., som
vid. skiftet förre egaren frångått, samt måste följaktligen anses satt i
fastighets ställe. På sådan grund har Riksdagen funnit rättvist vara,
att denna fordran vidlåder jorden, i hvars hand den än kommer, med
den förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § Handelsbalken sägs.
Man kan nu häremot anmärka, att dylik ersättning sålunda erhåller
förmånsrätt framför inteckningar, äfven sådana af äldre datum, och att
en lagstiftningsåtgärd i denna rigtning skulle komma att menligt inverka
på fastighetskrediten, men häremot kan erinras, att der skiftet
är rätteligen verkstäldt — och annat förhållande har lagstiftaren icke
rätt att förutsätta — det hemman eller den hemmansdel, hvarifrån ersättning
skall utgå, måste anses hafva blifvit genom skiftet till sitt värde
förbättrad med minst det belopp, hvartill den å densamma belöpande
ersättning uppgår, samt att till följd häraf inteckningshafvarne icke böra
kunna blifva lidande i sin rätt. Att deremot, i följd af skiftet, deras
rätt skulle, på öfrige skiftesdelegares bekostnad, blifva utan någon deras
uppoffring eller ens åtgärd förbättrad, och att vid skifte den ene skiftesdelegaren
skulle nödgas utan tillfyllestgörande säkerhet för ersättningsbeloppets
utbekommande till annan skiftesdelegare afstå sin värderika
egendom, t._ ex. ståndskog, för att af den senare kanske omedelbarligen
förvandlas i löst, lätt användbart och lätt försvinnande kapital, synes
deremot icke vara med rättvisa öfverensstämmande.
Anmärkningen, att genom den ifrågasatta lagbestämmelsen skulle
skapas en ny tyst förmånsrätt, torde betydligt förlora i kraft, då man
besinnar, att skifteshandlingarne äro för hvar och en tillgängliga.
Med anledning af det anförda, har Riksdagen, vid behandling af
detta ärende på grund dels af Eders Kongl. Majrts ofvan anförda proposition,
dels ock enskild framställning, för sin del antagit följande
Lag
angående förmånsrätt till betalning för fordran å ^flyttningsbidrag
m. m., som vid laga skifte blifvit bestämdt.
Härigenom förordnas som följer:
Har vid laga skifte blifvit bestämdt, att bidrag till utflyttning eller
ersättning för odling eller vanhäfd å jord eller för ståndskog, plantering
eller torfjord skall gäldas af egare till jord, som i skiftet ingått; då
Bill till Riksd. Prot. 1883. 10 Sami, 1 Afd. 1 Band 2 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse, N:o 22-
häfte samma jord, i hvars hand den komma må, för det bidrag eller
den ersättning; och njute den, som eger sådan fordran, enahanda förmånsrätt
till betalning ur jorden, som enligt 17 kap. 6 § Handelsbalken
tillkommer enskild ränteegare för afgäld af fast egendom.
Med denna lag har något stadgande i den rigtning, som innefattas
i Eders Kongl. Majrts proposition, synts Riksdagen icke vara behöfligt;
och får Riksdagen alltså, med tillkännagifvande af sitt beslut att för sin
del antaga nämnda lag, anmäla, att Riksdagen icke funnit sig kunna
antaga Eders Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 25 April 1883.