26
Riksdagens Skrifvelse, N:o 19.
1
N:o 19.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 April 1883.
_ — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändringar i Konkurslagen
den 18 September 1862.
(Lag-Dtskottets Utlåtande N:o 20.)
Till Konungen.
Gällande Konkurslag af den 18 September 1862 bestämmer, bland
annat, att ansökning om egendoms afträdande till konkurs skall inlemnas
i stad till Rätten och å landet till domaren; att, om konkursansökning
är af gäldenär gjord, stämning å borgenärerna skall utfärdas i stad
af Rätten och å landet af domaren; att, om borgenär sökt, att gäldenärs
egendom skall afträdas, gäldenären skall deröfver höras i stad af
Rätten och å landet af domaren; att förordnande till afträdda boets
upptecknande och vårdande skall utfärdas i stad af Rätten och a landet
af domaren; att, derest konkursansökningen af en eller annan orsak ej
kan upptagas, besked derom skall tecknas å ansökningen i stad af
Rätten och å landet af domaren; att förteckningen öfver boet skall in
-
27
Riksdagens Skrifvelse, N:o 19.
lemnas i stad till Rätten och å landet till domaren och kallelser så väl
till förhör som inställelsedag utfärdas i stad af Rätten och å landet af
domaren; att förhöret, då gäldenären bör aflägga bouppteckningsed
och i orten boende- borgenärer skola uppgifva sina fordringar samt
välja gode män, skall hållas i stad inför Rätten och å landet inför
domaren; att borgenärerna å inställelsedagen skola bevaka sina fordringar
i stad inför Rättens ordförande eller annan af Rätten dertill
utsedd ledamot och å landet inför domaren; att förordnanden för
sysslomän i konkursen skola utfärdas i stad af Rätten och å landet
af domax-en; att jäf emot en eller flere af bevakade fordringar skola
aflemnas i stad till Rätten och å landet till domaren; samt att, om
någon borgenär vill efter inställelsedagen anmäla fordringsanspråk,
inlagan härom skall ingifvas i stad till Rätten och å landet till
domaren.
Af dessa föreskrifter synes, att konkursförfarandet är något olika
i stad och på landet i så måtto, att domaren på landet berättigats ensam
och utan biträde af nämnd handlägga allt, som icke påkallar något
domslut, hvaremot samma angelägenheter i stad ansetts tarfva Rättens
sammanträde och handläggning. Komiterades år 1859 afgifna underdåniga
förslag, som ligger till grund för konkurslagen, innehåller i
motiven härom följande: »Såsom äfven fördröjande konkursens gång och
utan ändamål i öfrigt har det i nu gällande lag föreskrifna förhör med
borgenären före den offentliga stämningens utfärdande blifvit genom
förslaget borttaget och för val af gode män annan form stadgad; och
hafva komiterade, som i enlighet med Högsta Domstolens anmärkningar
vid det förra förslaget till ny Konkurslag icke ansett sig kunna biträda
nämnda förslags stadgande om förvisande till stad sdomstol af å landet
bosatta affärsmäns konkurser, men deremot funnit olägenheterna af att
å landet icke ega permanenta domstolar särdeles framstående i fråga
om konkursers behandling, af sådan anledning föreslagit, att då å landet
gäldenär sjelf sökt att få sin egendom afträda eller medgifvit borgenärs
yrkande derom, den offentliga stämningen skulle få utfärdas af
domhafvande]! utan biträde af nämnd, hvarförutan komiterades förslag
uppdragit åt domhafvanden ensam meddelandet af vissa smärre ordningsföreskrifter.
Komiterade frukta icke att härigenom hafva gifvit
åt domhafvandens verksamhet en utsträckning, som är stridande mot
de i våra lagar i öfrigt gällande grunder angående denne embetsmans
myndighetsster, då allt som faller under begreppet domslut blifvit åt
Rätten förbehållet. I städerna åter, der ej, såsom å landet, Rättens
28
Riksdagens Skrifvelse, N:o 19.
ordförande ensam representerar jurisprudensen, och der domstolarne
jemväl äro permanenta, synas ej giltiga skäl förefinnas att åt ordföranden
eller annan ledamot uppdraga omförmälda, å domhafvanden
på landet från Rätten öfverflyttade göromål, utan är föreslaget, att de
i stad fortfarande skola af Rätten handhafvas.»
I Riksdagens tanke saknas icke giltiga skäl för att åt ordförande
eller ledamot i domstolarne i städerna uppdraga ifrågavarande göromål,
som på landet anförtrotts domaren utan biträde af nämnd, om man
tager i betraktande, dels att dessa göromål äro af den natur, att de
icke påkalla något Rättens domslut, utan endast afse handläggning och
vägledning, dels att de flesta domstolar i städerna sammanträda endast
en gång i veckan, och att ledamöterna, som härefter hafva sina göromål
ordnade, måste för behandling af konkursfrågorna allt emellanåt
kallas till extra, tidsödande sammanträden. Då i öfrigt vid underrätterna
i stad göromålen äro i ständigt stigande, är det icke en obillig
fordran, att dessa inskränkas i de delar, der sådant utan risk för allmänheten
låter sig göra. Uppdrag af enahanda och än mera maktpåliggande
natur har lagstiftaren redan lemnat ordföranden eller ledamot
i domstol i stad, då genom utsökningslagen af den 10 Augusti 1877
stadgas, att utsökningsmål skola upptagas och prölvas af öfverexekutor,
som är för städerna, med undantag af Stockholm, magistrat eller, der
Konungen det förordnar, viss ledamot åt magistraten. I enlighet härmed
har Eders Kongl. Maj:t jemväl, efter derom gjord hemställan, förordnat
ordförande eller ledamot af magistrat i flere städer att ensam
handlägga och afgöra utsökningsmål. Af det anförda framgår, att ordförande
eller ledamot i underrätt i stad bör kunna anförtros handläggning
af de delar utaf konkursförfarandet, som på landet uppdragits
åt domaren.
Såsom ett hufvudskål för en sådan förändring kan vidare framhållas,
hurusom genom densammas vidtagande den rättsökande allmänhetens
fördel och bästa skulle blifva långt bättre tillgodosedda, än med
nuvarande bestämmelser i ämnet, och hurusom många omgångar, besvär
och omkostnader, ja, äfven understundom verkliga rättsförluster skulle
de rättsökande besparas genom den. beträffande städerna, lättade tillgången
att vid behof hastigt kunna i en konkursangelägenhet framkalla
det vederbörande myndighets beslut, som för rättens bevarande kan
vara erforderligt.
Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet skett, får på grund
af sålunda anförda skäl hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl.
29
Riksdagens Skrifvelse, N:o 19.
Maj:t ville låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag
till ändringar i gällande Konkurslag i syfte, att i stad Rättens
ordförande eller annan af Rätten dertill utsedd ledamot skall, i likhet
med hvad redan finnes stadgadt beträffande domhafvande å landet,
handlägga konkurser i de delar, hvarvid endast ifrågakomma åtgärder,
de der hufvudsakligen äro att till förvaltningsåtgärder hänföra.
Med undersåtlig vördnad:
o. s. v.
Stockholm den 13 April 1883.
Bill. till Riksd. Prot. 1883. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Håft.