Kongt. Maj:is Nåd. Propp. No !).

1

N:o 9.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, angående nedsättning
i lastpenningarne; Gifven Stockholms slott den 8
Januari 1883.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kongl. Maj:t härmed i nåder föreslå Riksdagen, att den
i § 4 af de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser om hvad vid
taxans tillämpning iakttagas bör under namn af lastpenningar omförmäla
afgift må från och med år 1884 utgå med ett till 10 öre nedsatt
belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Utskott tillhandahållas och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

O. R. Themptander.

Pik till lliksd. Prof. 18S3. 1 Sami. 1 Afd. 9 Raft.

1

Kong1. Maj:ts Nåd. Vrop. N:o 9.

I

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Mafit Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 8
Januari 1883.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hoohschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Heder,stierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Departementschefen, Statsrådet Themptander anförde härefter:

Frågan om borttagande af den afgift, som under namn af lastpenningar
hvilar å den utrikes sjöfarten och jemlikt § 4 af gällande
tulltaxeunderrättelser för närvarande utgår med 14 öre för hvarje ton
af fartygets drägtighet, har vid flere tillfällen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Redan vid 1843 års riksdag framlades af
enskild motionär i sådan riktning ett förslag, som dock ej vann Rikets
Ständers bifall. Derefter väcktes vid 1865—1866 årens riksdag inom
ridderskapet och adeln motion i enahanda syfte, hvilken motion af
Bevillnings-Utskottet afstyrktes endast af hänsyn till statsverkets behof
af ifrågavarande inkomst, enär nemligen de i följd af den kort förut
med Frankrike afslutade handelstraktaten gjorda tullnedsättningar be -

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. N:o 9.

farades komma att medföra en betydande minskning i tullinkomster.
Slutligen aflat,s till 1872 års Riksdag nådig proposition om ifrågavarande
afgifts upphörande. Uti sitt häröfver afgifna utlåtande, deri bifall till
propositionen förordades, framhöll Bevillnings-Utskottet afgiftens olämplighet
och dess menliga inverkan såväl på skeppsrederinäringen som
på landets varuomsättning, men Riksdagen fann förslaget ej böra antagas.

Vidare har frågan om lastpenningarnes upphörande varit föremål
för behandling såväl hos 1863 års tullkomité som nu senast hos skatteregleringskomitén.
Förstnämnda komité, som med afseende å de tullnedsättningar
komitén föreslog icke ansåg sig kunna göra framställning
om afgiftens borttagande, fästade emellertid uti sitt den 22 Juli 1865
afgifna betänkande uppmärksamheten på önskvärdheten af nedsättning
i eller helst fullkomligt upphörande af densamma, så snart statsverkets
öfråga tillgångar sådant medgåfve. Hvad skatteregleringskomitén uti
sitt den 13 September nästlidet år afgifna betänkande anfört i fråga
om lastpenningarne synes jemväl innebära en antydan om komiténs
åsigt, att denna afgift, såsom drabbande en viss näring, bör ur skattesystemet
utgå, ehuru komitén, med den uppfattning, att frågan härom
vore väsentligen beroende af beskaffenheten af de mellan Sverige och
en del främmande makter afslutade sjöfartstraktater, i saknad af närmare
utredning angående beloppet och beskaffenheten af de afgifter,
som i främmande länders hamnar drabba svenska fartyg, funnit sig ej
böra framställa förslag om afgiftens borttagande.

Nu har en underdånig framställning från representanter för den
näringsgren, som af lastpenningarne närmast beröres, gifvit Eders Kongl.
Maj:t särskild anledning att taga frågan om dessas upphörande under
förnyadt öfvervägande. Uti eu till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift
hafva nemligen rederierna för åtskilliga i Göteborg hemmahörande ångfartyg,
med framhållande, hurusom de afgifter, hvilka för närvarande
tyngde på den svenska skeppsfarten, i hög grad försvårade täflan med
andra länder, anhållit, att någon lindring måtte beredas i de på ångfartygsrörelsen
hvilande utlagor. I häröfver den 12 Oktober nästlidet
år gemensamt afgifvet underdånigt utlåtande hafva Kommerskollegium
samt Generaltull- och Lotsstyrelserna bland andra åtgärder, som vore
egnade att Åverka i den af sökandena åsyftade riktning, uttalat sig för
önskvärdheten och lämpligheten af lastpenningarnes upphörande med
hänsyn till såväl sjöfartens befrämjande som afgiftens olämplighet såsom
beskattningstitel.

Ifrågavarande afgift, hvilken bör noga särskiljas från fyr- och
båkafgift och andra liknande umgälder, som af skeppsfarten utkräfvas

4

Kongl. Maj.is Nåd. Prop. N:o 9.

< såsom direkt godtgörelse för inrättningar och anstalter till sjöfartens
gagn, hvilar på en grund, som ur statshushållningens synpunkt måste
anses oegentlig, enär den utgör en beskattning icke på den af skeppsrederirörelsen
härflytande inkomst utan på sjelfva fartyget eller det
fortskaffningsmedel, genom hvilket varan tillföres förbrukaren. I följd
häraf verkar den ogynsamt på den för vårt land så naturliga sjöfartsnäringen
på samma gång den utgör en tunga på sjelfva varuomsättningen
och derigenom bidrager att menligt inverka på prisen såväl å det
egna landets produkter, som öfverföras till den utländska marknaden, som
å do vigtiga konsumtionsartiklar, råämnen, redskap m. in., som från
utlandet tillföras oss. Uppenbart är nemligen, att då vid uppgörande
af fraktslut lastpenningarne måste ingå såsom en faktor vid fraktens
bestämmande, denna i allmänhet stegras med ett mot berörda afgift
svarande belopp, hvilken stegring åter i de flesta fall drabbar den fraktade
varan. Dels är afgiften således att betrakta såsom en tilläggsafgift
utöfver de faststälda tullsatserna å tullpligtiga varor, dels ock
tynger den jemväl å tullfria artiklar, och deribland finnas dock sådana,
för hvilka, såsom kändt, är, en tullafgift vore med nuvarande tull-lagstiftnings
grundsatser alldeles oförenlig. Icke heller må man hängifva
sig åt den föreställningen, att i fråga om varu-utförseln denna afgift
icke skulle drabba den svenske säljaren. Denne måste nemligen nöja
sig med det på den utländska marknaden gällande priset, och huruvida
detta pris kan möjliggöra en försäljning med vinst, beror ofta derpå,
att kostnaderna för varans transporterande till utlandet kunna nedbringas
så mycket som möjligt.

Ett ytterligare skid mot ifrågavarande skatt förfinnes i den ofvan
antydda omständigheten, att afgiften kan verka såsom en obillighet
mot de inhemske skeppsredarno, för så vidt nemligen dessa i följd af
den rådande täflan mellan sjöfartens idkare vid vissa tillfällen äro
hänvisade till mindre gynsamma fraktvilkor. Då verkar skatten väl
icke till varans fördyrande, utan i stället såsom en dubbel beskattning
till staten för rederirörelsen, hvilken ju i likhet med afl annan näring
drabbas af inkomstbevillning, och i fråga om de skattebidrag, hvilka
derutöfver skäligen kunna för densamma ifrågakomma, torde böra behandlas
på samma sätt som andra näringar, d. v. s. genom tillämpning
af stämpelskatten. Nu deremot träffas den inhemska rederirörelsen,
utom af inkomst- och stämpelskatt, jemväl af en särskild skatt i lastpenningarne,
hvilket måste innebära en oegentlighet.

Visserligen har mot lastpenningarnes borttagande den anmärkning
blifvit framstäld, att, då varutransporten till och från svenska
hamnar till betydlig del verkställes medelst främmande länders fartyg,

Kongl. Maj:ts Nåd. Frop. N:o 9. 5

det skulle blifva de utländske skeppsredare som i väsentlig mån
komme att skörda vinsten af en sådan åtgärd. Men då, på sätt ofvan
är framhållet, afgiften i de flesta fall i sista hand drabbar den fraktade
varan, torde berörda anmäkning ej kunna tillerkännas någon afgörande
vigt. Att åter från afgiften befria de svenska fartygen, men
låta den qvarstå för de utländska, derför utgöra do med flertalet länder
ingångna sjöfartstraktater ett hinder, i det genom dessa tillförsäkrats
berörda länders fartyg enahanda förmåner som svenska; och att. bibehålla
afgiften allenast för de länders fartyg, med hvilka sjöfartstraktater
ej äro af slutade, är desto mindre lämpligt, som statsverket af en
dylik anordning ej skulle hemta någon nämnvärd inkomst.

Att dessa afgifter innefatta en oegentlig beskattning, är ock en
åsigt, som i flera andra länders lagar vunnit erkännande. Sålunda
hafva de i Storbritannien och Irland, Nederländerna samt Belgien af
sjöfarten tillförne utkräfda afgifter, motsvarande lastpenningar^, redan
för längre tid tillbaka afskaffats. I Finland och Mecklenburg utgöras
ej heller vidare några lästafgifter. I Danmark äro de under olika benämningar
förut utgående umgälder sedan år 1863 sammanslagna till
en enda skeppsafgift, som beräknas icke såsom hos oss i fråga om
lastpenningar efter fartygets hela drägtighet, utan endast efter det gods,
som lossas eller lastas.

Lastpenningarne uppgingo för år 1881 till 520,382 kronor och i
medeltal för femårsperioden 1877—1881 till 504,408 kronor om året,
men hafva under ett och annat tidigare år. uppgått till högre belopp.
Jag vill emellertid icke nu ifrågasätta denna afgifts fullkomliga upphäfvande
på en gång, utan liksom Eders Kongl. Maj:t funnit andra
skatter, hvilkas bibehållande icke ansetts lämpligt, dock böra endast
småningom försvinna, synes mig för närvarande anledning icke förekomma
att låta den hemställan, jag nu går att i underdånighet afgifva,
afse annat än en nedsättning i skatten, hvilken torde få ske med 4 öre,
så att afgiften komme att utgöra 10 i stället för 14 öre per ton. Den
härigenom uppkommande minskning i statsinkomst kan beräknas till
högst 200,000 kronor, och då har jag stödt denna beräkning på en
uppbörd af lastpenningar, högre än den under en följd af år nu varit.
Då lastpenningarne inräknas i tullmedlen, kan, i betraktande af de
stora öfverskott denna statsinkomst under de senare åren lemnat utöfver
den i riksstaten beräknade siffra, den nedsättning i lastpenningarne
jag ifrågasatt icke verka någon rubbning i den beräkning af
tullmedlen, som af Statskontoret blifvit för den nu förestående statsregleringen
föreslagen och enligt hvilken siffran för denna inkomsttitel
skulle bibehållas lika med den i detta års riksstat upptagna.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. N:o 9.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen, att den i § 4 af de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser
om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör under namn af
lastpenningar omförmälda afgift må från och med år 1884 utgå med
ett till 10 öre nedsatt belopp.

Till denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna bifall, och skulle proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Hans Wachtmeister.