Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:0 15.

Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1883, kl. C e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens är 1882 församlade Revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning of
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1880.

(L A.)

Stats-Utskottet, till hvars behandling'' ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och
myndigheter till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden och
förklaringar blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa
handlingar och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af Revisorerne
gjorda framställningar, som ansetts från Utskottets sida påkalla
yttranden; kommande Utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ l (Rev.

-ber. pag. 86. — Uti. pag. 325—329.)

Enligt hvad Revisorerne omförmält, hade Kongl. Maj:t, på underdånig
framställning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs
län, den 16 Maj 1879 förordnat, att åtskilliga uppgifna hemman och
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 4 Sami. 1 Afd. 12 Höft. 1

Angående
redovisning
för uppburna
medel till inköp
af jord
för bildande
af kronopark.

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o lo.

lägenheter i Granhults och Nottebäcks socknar af Uppvidinge härad
och nämnda län skulle för bildande af en kronopark för kronans räkning
inköpas. Den till 176,830 kronor bestämda köpeskillingen skulle
betalas med 30,000 kronor af det å 7:de hufvudtiteln uppförda reservationsanslag
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet samt med återstoden, 146,830 kronor, af de till
Riksgäldskontor influtna medel för försäljning af mindre kronoegendomar;
hvarjemte Kongl. Maj:t förordnat, att köpeskillingen borde på
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes reqvisition med nämnda belopp af
Riksgäldskontor och Skogsstyrelsen tillhandahållas. Den 18 Februari
1880 hade från Statskontoret å berörda reservationsanslag anordnats
30,000 kronor till disposition af styrelsen, som disponerade, anordningen
på Kongl. Maj ds Befallningshafvande. Af denna myndighet hade
anordningen ytterligare disponerats på “Friherre Sigfrid Rålamb“, hvilken
å anordningen den 15 Mars tecknat qvitto, utan att handlingarne
utvisade, om han varit säljare eller laga ombud för säljarne, eller ens
huruvida beloppet utgjorde liqvid för egendomsköpet i fråga. De till
utgående från Riksgäldskontor^, anvisade 146,830 kronor hade den
6 Mars 1880 blifvit anordnade och afsände till Kongl. Maj ds Befallningshafvande,
och i skrifvelse af den 12 samma månad både Landshöfdingeembetet
erkänt beloppets mottagande; men hvarken i ränteriets
specialräkning eller i landsboken funnes dessa medel debiterade
eller krediterade, och man kunde således ej se, huruvida de kommit
vederbörande säljare till handa.

Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Kongl. Maj ds
Befallningshafvande i Kronobergs län anmält, att, som Kongl. Majd i
ofvanberörda nådiga bref af den 16 Maj 1879 förordnat ej mindre att,
sedan ifrågavarande fastigheter till kronan gravationsfria afträdts den
14 Mars 1880 och köpeskillingen då jemväl erlagts, samt kronans
eganderätt blifvit genom lagfart befästad, eganderättshandlingarne skulle
till Kammarkollegium insändas, än ock att Skogsstyrelsen skulle om
köpets afslutande underrättas, så att fastigheterna blefve af bemälda
styrelse och vederbörande skogsförvaltning öfvertagna, hade Kongl.
Majds Befallningshafvande, enligt i bestyrkta afskrifter bifogade skrifvelser,
under den 4 September 1880 denna föreskrift fullgjort.

Den af Revisorerne i förenämnda hänseende gjorda framställning
har uppenbarligen afsett den omständighet, att de till omförmälda
egendomsköp dels från Statskontoret och dels från Riksgäldskontoret
på Kongl. Majds Befallningshafvande i Kronobergs län anordnade medel,
tillsammans 176,830 kronor, icke blifvit i länsstyrelsens räkenskaper
vederbörligen upptagne och redovisade, samt att fullständiga

Stals- Utskottets Utlåtande N:o 15.

3

qvittenser å de med samma medel bestridda köpeskillingar icke blifvit
räkenskaperna bilagda; men i detta afseende finnes någon förklaring
i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes anförda utlåtande icke meddelad.

Då emellertid, enligt de af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åberopade,
å särskild bilagd afskrift af förteckning upptagna och till vederbörande
embetsverk insända eganderättshandlingar, ifrågavarande fastigheter
synas hafva blifvit i laga ordning emot förenämnda köpeskilling åt
kronan förvärfvade, har Utskottet velat hemställa,

att Revisorernes omförmälda framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 86 och 87. — Uti. pag. 320—325 och 329—352.)

Kongl. Maj:ts bref till Kammarkollegium och Statskontoret den Angående
31 Maj 1878, angående lönereglering för vissa af de till landsstaten beräknad
hörande tjenster, innehåller, att med löneregleringens inträdande skulle Puppbl°rd a°/
upphöra förut varande rättighet till expeditionslösen, uppbördsprocenter, medel, hvilka
provisioner arfvoden af allmänna bevillningen samt ersättning å all- presterskamänna
indragningsstaten och för mistade bötesandelar. Beträffande pets lönereprovisionerna
undantogos dock i mom. c af samma skrifvelse sådana oleungsfond.
för uppbörd och redovisning af kommuners eller enskilda inrättningars
afgifter eller utaf medel af än mer enskild natur, hvilka provisioner
fortfarande skulle utgå. I strid mot Revisorernes uppfattning af bestämmelserna
i berörda Kongl. bref hade emellertid uppbördsmän i Upsala,
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Jönköpings,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Vermlands
och Vestmanlands län tillgodoräknat sig provision för uppbörden af de
arrendemedel, som borde ingå till presterskapets löneregleringsfond.

Uppbördsmännen i Torna fögderi af Malmöhus och i Skara fögderi
af Skaraborgs län hade vid redovisning af arrendemedel till biskopslöneregleringsfonden
gjort sig skyldige till enahanda förbiseende af bestämmelserna
i förut åberopade Kongl. bref; dock förekomme dem emellan
den olikhet, att den förre för en uppbörd af 10,739 kronor 85 öre
efter 2 procent tillgodoräknat sig en provision af 214 kronor 80 öre,
hvaremot den senare efter 3 procent å 8,120 kronor uppburit 243 kronor
60 öre. A ifrågavarande arrendemedel hade af landträntmästare!!
i Malmöhus län uppburits remisslage med 22 kronor 55 öre, men dylik
provision hade ränteriet i Skaraborgs län icke beräknat.

4

Stats-Utshottets Utlåtande N:o 15.

Efter tagen del af de från vederbörande länsstyrelser inkomna
förklaringar i anledning af Revisorernes förenämnda anmärkningar får
Utskottet — jemte förmälan att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Yermlands län i underdånigt utlåtande meddelat, att inom nämnda län
icke andra arrendemedel ingå till presterskapets löneregleringsfond än
skogsarrendet för bostället Vestra Tholund, hvilket arrende, utgörande
80 kronor årligen, enligt hvad 1880 års landsbok utvisade, blifvit utan
afdrag till fullo levereradt; hvadan anmärkningarne i denna del synas
böra förfalla — i afseende å Revisorernes framställning i öfrigt anföra,
att, då det af Revisorerne åberopade Kongl. brefvet den 31 Maj
1878 icke synes beröra landträntmästarne, för hvilka lönereglering ännu
icke blifvit faststäld, och ej heller häradsskrifvarne, hvilka jemlikt
Kongl. brefvet den 28 Maj 1880 först från och med 1881 inträdt på
ny lönestat, anmärkningarne endast kunna afse den del af provisionerna
för omförmälda uppbörd, som af vederbörande kronofogdar uppburits;
och, beträffande denna andel af ifrågavararande provisioner, hafva, enligt
hvad jemväl i de afgifna förklaringarne linnes meddeladt, i de flesta fall
anmärkningar af samma beskaffenhet, som de af Revisorerne gjorde, blifvit
hos Kammarrätten framstälda; och dessa anmärkningar hafva, för
så vidt Utskottet kunnat inhemta, ännu icke blifvit genom lagakraftvunna
utslag afdömda.

I sammanhang härmed har Utskottet velat meddela, att Kongl.
Maj:t genom utslag den 27 Oktober 1882 faststält Kammarrättens den
9 Mars samma år meddelade utslag, hvarigenom, sedan Kammarrättens
revisionsafdelnings första kontor vid granskning af Vermlands läns
landsbok för år 1879 och kronoräkenskaperna för Norrsysslets fögderi,
anmärkt, att, uti konto “Ecklesiastika boställens skogsfond“ afförts,
bland annat, provision å skogsförsäljningsmedel från Elfdals pastorats
stomskog Störa Laggåsen, hvilka medel ingått till Statskontoret lör
ecklesiastika boställenas skogsfond, samt revisionen med anledning deraf
yrkat, att hvad i sådant hänseende blifvit affördt måtte till återgäldande
åläggas, Kammarrätten, med åberopande af ofvannämnda Kongl. bref af
den 31 Maj 1878, faststält det yrkade beloppet till betalning af vederbörande
redovisningsskyldige uppbördsman.

Utan att vilja ingå i bedömandet, huruvida de i nämnda utslag
angifna omständigheter äro fullt likartade med de af Revisorerne framdragna,
har Utskottet emellertid, då enahanda anmärkningar som de
af Revisorerne nu gjorda äro föremål för vederbörande domstols pröfning,
endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

5

§ 3.

(Rev.-ber. pag. 87. — Uti. pag. 346—349.)

Regleringen af biskopslönen i Skara stift både, enligt hvad Re- Ang. redovisorerne
omförmält, blifvit af Kongl. Maj:t faststäld den 12 Oktober ^edei 9soh
1878, och skrifvelse härom hade utfärdats samma dag till Statskonto- höra ingå till
ret och Kammarkollegium samt delodfvits af den senare embetsmyndie-- btskopslöneheten
omedelbart derefter Konungens Befallningshafvande i så väl fonden.
Skaraborgs som Elfsborgs län. Det Kongl. brefvet innehölle, bland
annat, att till biskopslöneregleringsfonden skulle indragas dels återstoden
af den bemälde biskop från Elfsborgs län anslagna kronotiondespanmål,
318 kubikfot 4,3 5 kannor, en tredjedel råg och två tredjedelar
korn, dels afkomsten af hemmanen 1 mantal Jernsyssla Nedergården,
1 mantal Jernsyssla Sveningsgården, 1 mantal Västorp Postgården
och 1 mantal Västorp Sveningsgården, hvilka hemman, belägna
i Skara landsförsamling, skulle i författningsenlig ordning utarrenderas;
men Revisorerne hafva nu fäst uppmärksamheten derå, att till biskopslöneregleringsfonden
icke ingått lösen för berörda kronotiondespanmål
för åren 1879 och 1880, samt att afkomsten af nämnda hemman enligt
räkenskaperna levererades af vederbörande uppbördsman till landtränteriet
i Skaraborgs län den 29 April 1881 samtidigt för begge åren
1879 och 1880 med tillsammans 8,120 kronor, utan att uppgift förekomme
om anledningen, hvarför det dröjt ett år med redovisningen
af de arrendemedel, som ingått för år 1879.

Uti häröfver afgifna underdåniga utlåtanden har anförts dels af
Kongl. Majrts Befallningshafvande i Elfsborgs län, att lösep för ifrågavarande
kronotiondespanmål för biskopslöneregleringsfondens räkning
å landskontoret innehållits; men att då Kammarkollegii skrifvelse af
den 19 November 1878, hvarigenom Kongl. Majrts Befallningshafvande
erhöll meddelande om berörda nådiga förordnande, icke innehölle föreskrift
om sättet för medlens redovisning till biskopslöneregleringsfonden,
Kongl. Majrts Befallningshafvande, under antagande att Statskontoret
vidtagit den bokföringsåtgärd, hvarigenom fonden bort bekomma
sitt årliga tillgodohafvande, icke kommit att gå i författning om beloppets
öfverförande från statsmedlen till fondens medel;

samt dels af Kongl. Majrts Befallningshafvande i Skaraborgs län,
att sedan Kongl. Majrt under den 12 Oktober 1878 föreskrifvit förenämnda
hemmans utarrendering för fondens räkning i författningsenlig
ordning, men sedermera, på framställning af förre indelningshafvaren,

6 Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 15.

Biskopen m. m. A. F. Beckman, i anseende till den knappa tiden för
utarrenderingens åvägabringande, genom nådigt bref den 7 Februari
1879 lemnat vederbörande myndigheter öppet att godkänna de af biskopen
för tiden från den 1 Maj 1879 till samma dag 1880 vilkorligt
afslutade arrendekontrakt med hemmanens förut varande arrendatorer,
samt Konsistorium i Skara den 26 Mars samma år gifvit länsstyrelsen
del af detta beslut och öfversändt vilkorligt upprättade kontrakt med
hemställan om deras antagande, dåvarande länsstyrelsen den 26 påföljde
April väl återsändt kontrakten till konsistoriet, med tillkännagifvande
att från länsstyrelsens sida något icke vore att anmärka
emot dessa, men dervid icke kommit att gifva uppbördsförvaltningen
i Skara fögderi del af kontrakten eller någon föreskrift om arrendebeloppens
redovisning; att detta förbiseende, som vållat nu anmärkta
dröjsmålet med inlevererandet af 1879 års arrendeafgifter, möjligen härledt
sig af den förmodan, att konsistoriet, som i första hand haft bestyret
om arrendeaftalen, också skulle ombesörja arrendebeloppens
uppbärande och redovisande under den provisoriska utarrenderingen,
helst denna — på sätt Kongl. Maj:ts nuvarande Befallningshafvande
haft tillfälle inhemta vid handläggningen af de hos Kammarrätten framstälda
anmärkningar i ämnet — skett endast genom påskrifter å de
mellan indelningshafvare!! och arrendatorerne förut gällande kontrakt,
utan någon som helst ändring i dessas ordalydelse; samt att redogörare
i Skara fögderi följaktligen icke varit vållande till det förelupna
dröjsmålet med redovisningen af ifrågavarande arrendeafgifter
för år 1879.

Genom hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län
sålunda meddelat torde Revisorernes framställning i fråga om den fördröjda
redovisningen af de arrendemedel, som från ofvannämnda boställen
ingått för år 1879, få anses vara besvarad. Deremot har icke
Utskottet funnit Kongl. Majds Befallningshafvandes i Elfsborgs län förklaring
öfver Revisorernes förenämnda anmärkning i hvad den afser
bemälde länsstyrelses redovisning af ifrågavarande medel tillfredsställande.
Det synes nemligen Utskottet, som om Kongl. Majds Befallningshafvande,
efter det lösen för ofvanberörda kronotiondespanmål
influtit, bort, utan särskild föreskrift från Statskontoret, hafva föranstaltat
om, att densamma blefve i länets landsbok afförd under åttonde
hufvudtitelns anslag till kleresistaten samt för biskopslöneregleringsfondens
räkning till Statskontoret levererad. Då emellertid, enligt
hvad Utskottet inhemtat, Statskontoret, som vid förekommen bearbetning
af Elfsborgs läns landsbok , för år 1881 funnit, att berörda medel
icke heller för det året blifvit vederbörligen redovisade, i skrifvelse

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

7

af den 3 innevarande månad anmodat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att låta från länets ränteri under behörig anslagstitel utanordna
och till Statskontoret insända hvad för åren 1879—1881 i förenämnda
hänseende sig belöpte äfvensom att tillse, det ifrågavarande, biskopslöneregleringsfonden
tillkommande tiondelösen för år 1882 och framgent
blefve i behörig ordning fonden tillgodoförd, antager Utskottet,
att rättelse i det af Revisorerne i detta afseende anmärkta förhållande
må vara att emotse, hvadan Utskottet hemställer, att Riksdagen må
vid hvad sålunda i denna fråga förekommit låta

bero.

Statens jernvitgstrafik.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 108. — Uti. pag. 353 och 354.)

1880 års Revisorer hade i berättelsen angående Kongl. Styrelsen Angående
för statens järnvägstrafik intagit det hufvudsakliga af en under den 12
November 1879 af styrelsen till chefen för Finansdepartementet aflå- köp för stuteri
skrifvelse, deri styrelsen redogjort för förfaringssättet vid anskaffandet
af för statens jernvägar erforderliga varor m. m. I denna 9
skrifvelse upplystes, att styrelsen före de allra flesta inköp infordrat
anbud: i fråga om förbrukningsvaror, såsom stenkol, oljor, jern m. m.,
så väl genom skrifvelser till framstående fabriker som genom annonser
i tidningarne; samt att i fråga om rullande materielen, som enligt Kongl.

Majrts och Riksdagens föreskrift borde så vidt möjligt beställas inom
landet, styrelsen sjelf faststält priserna för de inhemska fabrikaten
och med fabrikanterne samfäldt öfverenskomme om beställningarnes
fördelning. Detta förfaringssätt hade synts Revisorerne lämpligt, och
Revisorerne hyste icke ringaste tvifvelsmål, att ju det städse blifvit
tillämpad t, åtminstone då fråga varit om inköp till något större värde.

Men i de till Revisorernes granskning öfverlemnade räkenskaperna med
tillhöiande verifikationer vore detsamma endast undantagsvis angifvet.

Merendels styrktes nemligen äfven de betydligaste utgifter allenast med
en vanlig räkning, derå vederbörande tjensteman tecknat utbetalningsorder.
Revisorerne förestälde sig att, sedan infordrade anbud inkommit
och då pröfningen af desamma skedde likasom vid de tillfällen då

8

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15.

priserna för beställningarne inom landet bestämdes och öfverenskommelserna
med inhemska verkstäderna uppsattes, protokoll fördes eller
åtminstone styrelsens beslut skriftligen affattades, samt att vid leveransernas
fullgörande kölles besigtning, deröfver instrument upprättades;
och derest, i likhet med hvad vid upphandlingar inom andra statens
inrättningar vore anbefaldt, sådana protokoll eller beslut jemte tillhörande
kontrakt och pröfvade anbud m. m. vidfogades räkenskaperna,
eller, om sådant skulle medföra för stor vidlyftighet, hänvisning till
vederbörliga handlingar åtminstone lemnades, skulle Revisorerne utan
synnerligt besvär och omgång samt särskilda förfrågningar, hvilka nu
erfordrades, kunna verkställa den granskning, som dem ålåge så väl
hvad anginge sättet för inköpens bestämmande som sjelfva lämpligheten
af de gjorda inköpen. På grund häraf hafva Revisorerne hemstält,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes efter Trafikstyrelsens hörande meddela de föreskrifter,
som kunde leda till det af Revisorerne åsyftade målet.

Beträffande denna fråga har Styrelsen för statens jern vägstrafik
i afgifvet underdånigt utlåtande anfört, att styrelsen ansett upphandlingsräkningar
så väl som andra utgifter vara i räkenskapen till fyllest
verificerade derigenom, att hvarje sådan räkning varit — och skolat
vara för att blifva betalbar —attesterad af öfverdirektör och afdelningsföreståndare,
d. v. s. ban-, maskin- eller trafikdirektör, men att, då nu
Revisorerne uttryckt sin önskan att sådan verifikation borde ytterligare
fullständigas, styrelsen gerna vore beredd att i största möjliga mån
underlätta revisionens arbete att i handlingarne återfinna de kontrakt,
överenskommelser och besigtningsbevis, på grund af hvilka öfverdirektör
eller afdelningsföreståndare attesterat räkningarne till betalning.
Visserligen läte det sig ej göra att till hvarje räkning vidfoga
motsvarande kontrakt, emedan ett kontrakt i de flesta fall omfattade
leverans, hvilken verkstäldes och betalades i många poster och på
grund af flere räkningar, men deremot funnes intet hinder att förse
räkningarne med hänvisning till resp. öfverenskommelse angående
inköpet. Likaledes vore styrelsen villig att förelägga Revisorerne en
förteckning öfver sådana anbud, som inkommit å utbjudna leveranser,
med angifvande af hvilka anbud blifvit antagna och, då så påfordrades,
af skälen till styrelsens beslut.

Hvad särskildt anginge bevisen öfver de betalda varornas fullgoda
beskaffenhet, så skulle dessa, der sådant läte sig göra, äfvenledes
bifogas räkenskapen. Detta gälde i synnerhet den rörliga materielen
och större maskinerier m. m., öfver hvilka besigtningsintyg af

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

9

styrelsens kontrollerande ingeniör städse utfärdades, samt de konsumtionsartiklar,
hvilka genom styrelsens försorg uppköptes och betalades
och öfver hvilka artiklars beskaffenhet intyg inginge, innan liqvid medgåfves.

Då Trafikstyrelsen sålunda förklarat sig skola för framtiden till
alla delar iakttaga hvad Revisorerne i förevarande afseende åsyftat, får
Utskottet hemställa,

att Revisorernes omförmälda framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 109 — Uti. pag. 354 och 355.)

Vid granskning af Trafikstyrelsens räkenskaper hade vidare förekommit,
dels att till åtskillige vid jernvägstrafikstaten ej anstälde läkare
och gymnastiklärare, hvilka lemnat massagebehandling åt tjenstemän
och betjente vid trafiken, åt en person ända till 50 gånger, utbetalts
ersättning enligt räkningar, som af vederbörande jern vägsläkare
attesterats, dels ock att ända till 20 stycken bad i månaden på en gång
för samme person af jernvägsläkare föreskrifvits, samt att enahanda
ordination stundom upprepats under flere näst efter hvarandra följande
månader, för hvilka bad ersättning jemväl utgått af trafikmedlen. Uti
§ 17 mom 1 i aflöningsreglementet för embets-och tjenstemännen samt
betjente vid trafikstaten medgifves visserligen vid särskilda sjukdomsfall
kostnadsfri läkarevård genom annan af vederbörande jernvägsläkare
anvisad person, och i mom. 2 medgifves vidare, att af vederbörande
läkare föreskrifna tillfälliga bad, hvilka läkaren ansåge nödvändiga till
botande af sjuklighet, finge bekostas af trafikmedlen, men för Revisorerne
ville det synas, som om dessa bestämmelser icke kunde innefatta
berättigande för en hvar af en till flere tusen uppgående personal
att vid inträffad sjuklighet på statens bekostnad genomgå erforderliga,
långvariga kurer, vare sig genom massagebehandling eller bad.
Då härtill komme, att Revisorerne i två fall funnit högre tjenstemän
hafva låtit på statens bekostnad hos särskild läkare behandla sig för
åkommor i öronen, men det läge i sakens natur, att, då staten mot
ersättning anstälde läkare till vårdande af trafikpersonalen, denna måste
för åtnjutande af kostnadsfri läkarevård vända sig till dessa och ej till
de specialister, som numera funnes i fråga om behandlingen af nästan
Bih. till Rilcsd. Prot. 1883. 4 Sand. 1 Afd. 12 Huft. 2

Angående
den dt jernvägspersonalen
medgifna
kostnadsfria
läkarevården.

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

hvarje större eller mindre åkomma, hafva Revisorerne föreslagit Riksdagen
att hos Kongl. Maj:t anhålla om de gifna föreskrifternas förtydligande,
så att ifrågavarande, jernvägspersonalen medgifna förmån icke
måtte för framtiden föranleda missbruk.

Med anledning af Revisorernes berörda framställning har Trafikstyrelsen
i förenämnda utlåtande fäst uppmärksamheten på, att då genom
åberopade nådiga aflöningsreglemente blifvit tjenstepersonalen
medgifvet att erhålla kostnadsfri läkarevård af de vid jernvägen anstälde
läkare eller vid särskilda sjukdomsfall genom annan af läkarne
anvisad person samt att erhålla kostnadsfritt af vederbörande läkare
föreskrifna medikament äfvensom tillfälliga bad, hvilka läkaren ansåge
nödvändiga till botande af sjuklighet, och derigenom öppnats möjligheten
för läkaren att utan patientens betungande, förutom medikament,
i särskilda fall anvisa de nutidens kurmetoder, förnämligast massage
och bad, hvilka i synnerhet vid sådana rheumatiska och dermed beslägtade
sjukdomar, för hvilka jernvägspersonalen genom arten af sin
tjenstgöring företrädesvis vore utsatt, visat sig kraftigare befordra helsans
återställande än droger, det borde vara åt läkaren öfver)emnadt
att bedöma, i hvilka fall och till hvilket omfång sådan läkemetod borde
användas. Att afgöra huruvida läkaren gått för långt i begagnandet
af denna sin befogenhet vore förenadt med största svårighet och hardt
när omöjligt utan den noggranna kännedom af sjukdomens beskaffenhet
läkaren egde. Betydelsen af de utgifter, som för dessa kurer
åsamkats jernvägen, kunde emellertid, om utgifterna betraktades endast
i och för sig, lätteligen öfverskattas; men det vore att bemärka, att
de patienter, för hvilka samma kiirer beståtts, i de allra flesta fall
kunnat genomgå dem utan att för mer än en kort del af dagen afbryta
sin tjenstgöring, och att för jernvägen sålunda besparats så väl
de ej odryga kostnaderna för medikament, som ock vikariatsarfvoden,
hvilka tillsammans väl uppvägde det förstnämnda slaget utgifter, hvartill
kunde läggas, att ifrågavarande specialbehandlingar lemnade större
garanti för den återvunna helsans bevarande och för att staten i framtiden
mindre betungades med utgifter för den sålunda botades sjukvård.
I betraktande häraf, och då det för öfrigt vore svårt att genom
ett allmänt stadgande bestämma hvad med tillfälliga bad skulle förstås,
ansåge styrelsen lämpligaste sättet att förebygga befarade missbruk
vara, att hålla läkarnes och liniebefälets uppmärksamhet fästad på angelägenheten
att vid ifrågavarande fall, så väl som vid reqvisition af
medikament, iakttaga största möjliga sparsamhet, hvarför styrelsen ock
vore betänkt på att för detta ändamål utfärda föreskrift om mera detaljerade
ordinationer, än som hittills varit öfliga.

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15.

11

Utskottet, som delar Revisorernes uppfattning derom, att missbruk
i förenämnda afseende egt rum, föreställer sig emellertid, att då,
enligt hvad Trafikstyrelsen meddelat, styrelsen är betänkt på att utfärda
föreskrifter till förebyggande af berörda missbruk samt till främjande
af sparsamhet så väl i anmärkta hänseende som vid reqvisition
af läkemedel, dessa föreskrifter skola leda derhän, att trafikpersonalens
rättighet till kostnadsfri läkarevård icke skall för framtiden begagnas
i vidsträcktare mån än skäligt är; och lärer vid sådant förhållande

Revisorernes framställning i ämnet för närvarande
icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Kongl. Statskontoret.

§ I (Rev.

-ber. pag. 136—143.)

Jemte meddelande af en redogörelse öfver hvad som förekommit Ang. tidigare
i den sedan år 1870 flere gånger framhållna frågan om tidigare af- rsetatsl°erkets
slutning och revision af statsverkets räkenskaper, hafva Revisorerne, räkenskaper
då detta ärende antagligen före utgången af innevarande valperiod för j^n^dlrmed
Andra Kammaren komme att vara afslutadt, samt då, på hvilket sätt erforderliga
en tidigare afslutning af räkenskaperna än ordnades, revisionen det 9Jrl-ngar9saZt
första året efter förändringens genomförande borde omfatta två års omarbetning
räkenskaper, påvisat nödvändigheten att vidtaga åtgärder för erforder- a^erna1för''
liga grundlagsändringar så tidigt, att en del af det åsyftade målet, en Riksdagens
tidigare revision af allmänna räkenskaper, ej måtte ytterligare upp- Revisorer.
skjutas. Men då, sedan nu gällande stadganden angående revisionens
sammansättning och tiden för dess samvaro bestämdes, revisionens
göromål högst betydligt tillväxt, samt särskildt statens jernvägstrafiks
räkenskaper tagit ett sådant omfång, att en sorgfällig granskning allenast
af denna förvaltningsgren skulle taga en väsentlig del af Revisorernes
tid och uppmärksamhet i anspråk, hade Revisorerne, eftersom
en ändring i grundlagen af stadgandena rörande statsrevisionen ändock
måste ske, fästat Riksdagens uppmärksamhet derpå, huruvida det
då icke kunde vara skäl att äfven i andra afseenden göra ändringar i
berörda grundlagsstadganden.

12

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15.

I sammanhang härmed hafva Revisorerne tillika uttalat den åsigt,
att de för Revisorerne utfärdade instruktioner i tydlighet lemnade åtskilligt
öfrigt att önska. Dessa vore, såsom bekant, utfärdade särskildt
för Revisorerne af Stats-, särskildt för Revisorerne af Riksgälds- och
särskildt för Revisorerne af Bankoverket, men hvarje särskild instruktion
innefattade icke alla de stadganden, som rörde den revision, hvilken
deri afsåges. Så t. ex. funnes i instruktionen för Revisorerne af
Statsverket intet stadgande angående Revisorernes sammanträdande,
utan följdes i det hänseendet hvad som förekomme i instruktionen för
Revisorerne af Bankoverket ; i denna senare vore ock intaget det stadgande,
som läge till grund för Revisorernes sammanträdande på afdelningar
för ärendenas beredning, likasom i frågor angående revisors begäran
om ledighet samt inkallande af suppleanter Revisorerne rättade
sig efter nämnda instruktion. I instruktionen för Revisorerne af Riksgäldsverket
funnes de stadganden, som tillämpades angående Revisorernes
arfvoden samt ersättning af kostnaden för skrifmaterialier m. m.
I instruktionen för Revisorerne af Statsverket qvarstode i § 4 bestämmelsen,
att Revisorerne för inhemtande af muntliga eller skriftliga upplysningar
af någon embetsman eller något embetsverk egde vända sig
till justitiestatsministern, men som någon sådan icke mera funnes,
hade tvekan uppstått om hvart Revisorerne i angifna fall rätteligen
borde vända sig. Såsom bekant förekomme ofta, att Revisorerne af
Statsverket företoge längre eller kortare resor, utan att i instruktionen
för dem funnes intaget uttryckligt bemyndigande dertill, och den omständighet,
att instruktionen för Revisorerne af Riksgäldsverket berättigade
Revisorerne till ersättning för de kostnader, som kunde föranledas
af de af Revisorerne in pleno beslutade resor, hade icke kunnat
hindra olika uppfattning i detta hänseende. Dylika oegentligheter
syntes Revisorerne utgöra tillräckligt skäl för instruktionernas omarbetning,
dervid, enligt Revisorernes uppfattning, desamma lämpligast
borde till en sammanföras.

Utskottet, som delar Revisorernes åsigt om önskvärdheten af att
den länge emotsedda förändringen i tiden för räkenskapernas afsilning
och revision icke må utöfver hvad nödigt är fördröjas, föreställer
sig emellertid, att fullständigt förslag till de för befrämjande af en
tidigare revision af allmänna räkenskaperna erforderliga grundlagsändringar
icke lämpligen kan framställas, förr än frågan om tiden för
räkenskapens afslutande och öfverlemnande till granskning samt öfriga
i samband dermed stående, på Kongl. Maj:ts pröfning beroende frågor
rörande räkenskapsväsendet blifvit afgjorda; och sedan Kongl. Majd i

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

13

dessa ämnen fattat beslut, torde utan tvifvel vara att emotse de förslag
till ändringar i rikets grundlagar, som må befinnas erforderliga.

Beträffande Revisorernes framställning rörande omarbetning af de
för Revisorerne gällande instruktioner, synes en sådan omarbetning
blifva nödvändig, derest grundlagsförändringar i ofvannämnda syfte
varda beslutade; och frågan härom torde alltså först i sammanhang
med berörda ändringar i grundlagen böra komma under ompröfning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under uttalande af
önskvärdheten deraf, att förevarande frågors lösning må så påskyndas,
att de emotsedda förslagen till grundlagsändringar må kunna inkomma
till nästa års Riksdag, den sista under innevarande valperiod för Andra
Kammaren, får Utskottet hemställa,

att Revisorernes omförmälda framställning
må för närvarande till någon Riksdagens åtgärd
anleda.

icke

för -

Kongl. Teatrarne.

§ 7.

(Rev.-ber. pag. 187. — Uti. pag. 361.)

Enligt hvad Revisorerne omförmäla, voro vid räkenskapen för -Angående
de Kongl. teatrarne fogad afskrift af en utaf Kongl. Maj:t för teatrarne till utgifterna
faststäld stat, att gälla under spelåret 1880—1881, i hvilken stat voro f%J™aie~s
upptagna lönebeloppen för de vid teatrarne anstälde tjenstemän, men *"aflöning
den öfriga personalens aflöning vore inbegripen uti särskilda, för de
olika teaterafdelningarne upptagna slutsummor. För granskning af
utgifterna till denna senare personals aflöning hade räkenskapen bort
vara åtföljd af bestj^rkta transsumt af kontrakt och direktionsbeslut,
innefattande bestämmelser härutinnan. Dylika handlingar saknades
emellertid, oaktadt Kammarrätten för flere år tillbaka anmodat direktionen
förständiga redogöraren att vidtaga rättelse i detta hänseende.

I häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Teaterdirektionen
förklarat, att direktionen ansett sig hvarken kunna förständiga redogöraren
att taga afskrift af ett antal af flere hundra kontrakt, hvilka
icke ens alla vore efter formulär upprättade, utan af vidt skildt innehåll
sins emellan, eller bekosta särskild personal vid kansliet för verk -

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

ställande af ett arbete, som direktionen för sin del funnit så mycket
mindre erforderligt, som de till Kammarrätten månatligen ingående
aflöningslistor, de der vore försedda med direktionens bestyrkande rörande
deras öfverensstämmande med kontrakten, innehölle detaljerade
uppgifter i afseende å de lönebelopp, som tillkommit hvar och en af
de vid de Kongl. teatrarne anstälda personer.

Utskottet föreställer sig visserligen, att det af Revisorerne föreslagna
fullständigandet af verifikationerna till förevarande räkenskaper
både är nödvändigt för räkenskapernas noggranna granskning och
skulle kunna åstadkommas med mindre omgång än Teaterdirektionen
förutsätter; men vid det förhållande, att så väl Kongl. Maj:t — enligt
hvad i det den Kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof
bilagda statsrådsprotokollet för finansärenden den 10 Januari innevarande
år omförmäles — torde komma att framdeles under riksdagens
lopp framlägga förslag till ordnande af frågan om teatrarnes
framtida ställning och verksamhet, som ock många af enskilda motionärer
väckta förslag i ämnet föreligga till behandling inom Riksdagen,
på grund hvaraf kan antagas, att den ännu outredda frågan om teaterförvaltningens
ordnande vid innevarande riksdag skall komma att
vinna sin lösning, har Utskottet ansett sig böra hemställa, att Riksdagen
må vid hvad i förevarande ärende förekommit för närvarande låta

O

bero.

Konsistorierna och läroverken.

§ 8.

(Rev.-ber. pag. 212.)

Angående Enligt Kongl. brefvet den 22 November 1861 skall hvarje peda Präkenslager.

gogi ega en egen kassa samt en premie- och fattigkassa, hvardera med
särskilda inkomster och ändamål. Men förutom dessa kassor funnes,
enligt hvad Revisorerne anmärkt, vid de flesta pedagogierna äfven andra.
Sålunda upptoge räkenskaperna för åtskilliga pedagogier båda
eller endera af de enligt läroverksstadgan den .1 November 1878 för
allmänna läroverken föreskrifna kassorna ljus- och vedkassan samt biblioteks-
och materielkassan, under det att vid många pedagogier funnes
äfven andra kassor med särskilda namn och ändamål. Ehuru läroverksstadgan
visserligen icke syntes vara gällande lör rikets pedago -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

15

gier, hade dock, enligt hvad af ofvan anförda förhållanden framginge,
ovisshet hos vederbörande redogörare förefunnits, huruvida nämnda
stadga skulle vara tillämplig rörande redovisningen af pedagogiernas
medel; och hade på grund häraf Revisorerne framhållit önskvärdheten
deraf, att föreskrift meddelades till undanrödjande af sådan ovisshet
och till åvägabringande af likformighet i pedagogiernas räkenskaper.

Revisorernes ifrågavarande framställning synes Utskottet vara af
förhållandena påkallad, men då Kongl. Maj:t den 20 Oktober sistlidet
år tillsatt en komité med uppdrag att undersöka den nuvarande organisationen
af läroverken för meddelande af elementarundervisning samt
afgifva de yttranden och förslag, hvartill en sådan undersökning må
föranleda, och denna komité, hvars arbeten nu pågå, utan tvifvel kommer
att egna sin uppmärksamhet åt de af Revisorerne anmärkta förhållanden,
har Utskottet icke ansett någon särskild åtgärd i ämnet
böra nu vidtagas, utan endast velat Revisorernes förenämnda framställning
för Riksdagen

omförmäla.

Kongl. Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet

anslagna medel.

§ 9.

(Rev.-ber. pag. 238 och 239. — Uti. pag. 369—377.)

Revisorerne, som erhållit tillgång till de vid Kongl. Direktionens Angående
för Stockholms hospital sammanträden förda protokoll för revisions- Shospitalsåret
1880, hade funnit, att direktionen under samma år hållit samman- direktions
träden den 18 och den 23 Februari, den 22 April, den 21 Juni, den ^Tn^park15
November och den 21 December, eller tillsammans blott sex gån- anläggningar
ger, ehuruväl Kongl. Maj:ts nådiga stadga af den 5 Mars 1858 angå- md
ende sinnessjukes behandling och vård uti § 4 mom. 3 föreskrefve,
att hospitalsdirektion skall uppå ordförandens kallelse sammanträda
inom hospitalet minst en gång i hvarje månad, eller oftare, om göromålen
så fordra. Enligt hvad Revisorerne vidare inhemtat, hade under
år 1881 fyra sammanträden blifvit hållna, nemligen den 1 April, den
10 Juni, den 16 Augusti samt den 20 December; och under år 1882
hade det första sammanträdet egt rum den 20 Juni och det derpå föl -

IG Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

jande den 30 Augusti. Af förenämnda protokoll framginge icke, huruvida
den förteckning öfver under hvarje manad vid hospitalet använda
tvångsmedel, som, enligt föreskriften i Kongl. Serafimerordensgillets
cirkulär den 1 Juni 1864, borde den följande månaden afgifvas, blifvit,
på sätt i nämnda cirkulär stadgades, inför direktionen föredragen.

Revisorer ne hade genom delegerade aflagt besök å Stockholms
hospital och vid detta besök särskildt fästat uppmärksamheten derå,
att den inom hospitalets hägnade område befintliga jordrymd endast i
ringa mån användts till trädplanteringar och trädgårdsanläggningar,
ehuru hospitalet redan i tjugu år varit i verksamhet. Då anstaltens
område på tvenne sidor stötte intill allmänna vägar, hade det synts
Revisorerne, som om det störande inflytandet från trafiken å dessa
vägar lämpligen kunnat genom trädplanteringar, om ock ej fullkomligt
förebyggas, dock i högst väsentlig mån mildras, hvarjemte Revisorerne
förestält sig, att sagda jordområde bort hafva lemnat ej ringa
tillgång till hospitalshjonens användande i trädgårdsarbeten, hvilken
sysselsättnings lämplighet för många af de sinnessjuke vore allmänt
erkänd.

Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Medicinalstyrelsen,
jemte öfverlemnande af yttrande i ämnet från direktionen vid Stockholms
hospital och samma hospitals t. f. öfverläkare anfört, att, hvad
anginge ofvan omförmälda förteckning öfver under hvarje månad vid
hospitalet använda tvångsmedel, föreskrifterna i berörda afseende under
nuvarande förhållanden måste anses olämpliga och mindre tidsenliga,
hvadan berörda förteckningar i regeln upphört att från hospitalen
ingå till öfverstyrelsen, utan att Medicinalstyrelsen ansett nödigt
infordra desamma. Det vore nemligen uppenbart, att flere af de i
nämnda cirkulär upptagna tvångsmedel, såsom t. ex. kall dusch, svält
o. s. v., vore helt och hållet stridande emot den humana behandling,
som lyckligtvis nu vore gällande vid sinnessjukes vård, ^och kunde
äfven i sjelfva verket anses stridande mot föreskrifterna i Kongl. stadgan
den 5 Mars 1858, att “inga andra tvångsmedel må användas än
sådane, genom livilka den sjuke, utan att kroppsligt misshandlas eller
moraliskt förnedras, sättes ur stånd att skada sig eller andra . Hvad
beträffade cell, hvilken i samma cirkulär upptoges som tvångsmedel,
så kunde den icke i egentlig mening räknas dit, enär den numera
hufvudsakligen användes såsom enkelrum eller isoleringsrum, i hvilket
den sjuke infördes, enär han der komme i åtnjutande af den ro och
stillhet, som vore nödvändiga för hans behandling, eller för att hindras
skada sig eller andra; men å andra sidan vore det äfven klart, att ej
mindre användningen af cell eller hvad man i öfrigt rubricerar som

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

17

tvångsmedel endast kunde af läkaren i hvarje särskildt fall bedömas
och afgöras, och måste följaktligen öfverlemnas till hans förordnande
liksom hvarje annan del af sjukbehandlingen. Med anledning häraf
vore Medicinalstyrelsen äfven betänkt på att i sammanhang med de
särskilda föreskrifter, som kunde blifva nödigt att utfärda på grund af
den på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende nya hospitalsstadgan,
vidtaga nödiga förändringar i berörda cirkulär, hvilket i viss mån
kunde redan anses vara upphäfdt genom Medicinalstyrelsens nya formulär
till årsberättelser från öfverläkarne vid hospitalen af den 1 Juli
1882, som icke upptoge någon rubrik för nu ifrågavarande uppgifter.

Direktionen för Stockholms hospital anför i förenämnda yttrande,
att i fråga om den af Revisorerne gjorda anmärkningen rörande direktionens
fåtaliga sammanträden, direktionens ordförande, hvilken denna
anmärkning i främsta rummet syntes gälla, ansett sig utan något som
helst men för inrättningen kunna bespara ledamöterna att sammankomma
så ofta som Kongl. stadgan bestämde, sedan direktionen bland
sina ledamöter noga fördelat tillsynen vid hospitalet samt medgifvit,
att mellan direktionens sammankomster en del löpande ärenden finge
afgöras af den direktionens ledamot, till hvars särskilda detalj ett sådant
ärende hörde, hvartill komme att en del andra ärenden lämpligen
kunde genom cirkulation bringas till slut, och att hospitalet icke varit
lidande på ett sådant tillvägagående hade Revisorerne sjelfve vitsordat,
då de tillika anmält, att i berättelsen öfver den föreskrifna årliga inspektionen,
som å hospitalet verkstälts år 1880, såsom allmänt omdöme
uttalas, att anstalten utmärker sig för synnerligen god ordning, renlighet
och tjenliga anordningar för de sjukes skötsel och tillsyn, ett
omdöme, som Revisorerne, hvilka sjelfve besökt hospitalet, icke i någon
mån jäfvat. Emellertid, och då en anmärkning, onekligen grundad på
Kongl. hospitalsstadgans föreskrift, nu blifvit framstäld, hade direktionen
beslutat, att sammanträden hädanefter skulle hållas minst en gång
i månaden.

I anledning af Revisorernes yttrande derom, att hospitalets jordområde
endast i ringa mån användts till trädplanteringar, har direktionen
vidare genmält, att, med undantag af ett för plantering mindre
lämpligt jordområde i sydöstra hörnet, hvilket område enligt den för
Stockholm faststälda stadsplanen vore afsedt att medelst en gatas framdragande
afskiljas från hospitalets öfriga mark, hela jordrymden framför
hospitalsbyggnaden blifvit mot de angränsande vägarne omgifven
af en jordvall med derå anbragt häck af hagtorn och andra buskslag,
hufvudsakligen för att derigenom, så vidt ske kunde, minska det för
Bih. till Biksd. Prof. 1883. 4 Sami. 1 Afd. 12 Raft. 3

18

Siats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

Angående
likställighet
emellan
veterinärläroverken
i
Stockholm
och Skara.

hospitalet störande inflytandet från trafiken å vägarne samt jemväl för
att, sedan häcken erhållit erforderlig höjd och täthet, bilda stängsel
för hospitalet, hvarigenom det vanprydliga och dryga underhållskostnader
fordrande trästaketet i en framtid kunde undvaras; att för ordnande
medelst parkanläggning af det sålunda inhägnade området plan
blifvit uppgjord af sakkunnig person, af direktionen godkänd och satt
i verket, så att redan under revisionsåret marken vore fullständigt
drainerad, gångar upptagna och träd planterade, ehuru dessa ännu
icke vunnit synnerlig växtlighet ; att en stor del af dessa arbeten hade
utförts af patienterne på stället; att köksträdgård blifvit anlagd söder
om hospitalsbyggnaden på en egorymd af 2 tunnland 9 J, kappland,
hvilken köksträdgård under en vid hospitalet anstäld trädgårdsdrängs
ledning skötes uteslutande af hospitalshjonen, samt att under år 1882
ytterligare 3 4 tunnland blifvit upplöjda för utvidgning af köksträdgården.

Med hänvisande till hvad i öfrigt finnes i de öfver Revisorernas
förenämnda anmärkningar ingifna förklaringar meddeladt, får Utskottet,
då af anförda yttrandena framgår, att Stockholms hospitalsdirektion
beslutat, att för framtiden dess sammanträden skola i enlighet med
gällande föreskrifter hållas minst en gång i månaden, att ny hopitalsstadga
är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, att Medicinalstyrelsen
är betänkt på att, efter det denna nya stadga blifvit anbefald, utfärda
förändrade föreskrifter i afseende på de vid hospitalen förekommande
tvångsmedel, samt att park numera, ehuru sent, börjat anläggas inom
Stockholms hospitals hägnade område, hemställa, att Riksdagen må
låta vid de afgifna förklaringarne

bero.

§ io.

Vetermärinrättjiiiigen i Skara.

(Rev.-ber. pag. 246 och 247. — Uti. pag. 392—396.)

Enligt hvad Revisorerne omförmäla, vore undervisningen vid
veterinärinrättningen i Skara uppgjord i nära öfverensstämmelse med
läroplanen för veterinärinstitutet i Stockholm, med de ändringar, som
föranledts deraf, att institutet hade en lärare mer än veterinärinrättningen.
Ursprungligen tillerkändes de utexaminerade eleverne icke
större kompetens, än hofslagare egde, Sedermera hade eleverne, så

Siats-Utskottets '' Utlåtande N-.o 15.

19

vidt de genomgått femte klassen af allmänt läroverk, erhållit rättighet
att efter aflagd examen utöfva privat veterinärverksamhet. Att olägenheter
uppstått och måste uppstå deraf, att på detta sätt bildades veterinärer
af lägre kategori, afsedde för den enskilda veterinärsjukvården
och utan kompetens till statens veterinärbefattningar, hade ofta blifvit
framhållet, likasom det ock lemnats obestridd att väsentliga fördeiar
skulle beredas både den kliniska undervisningen och den vetenskapliga
utvecklingen, om veterinärinrättningen i Skara anordnades till ett fullständigt
läroverk och likstäldes med veterinärinstitutet i Stockholm.
Då nu, enligt hvad både Sundhetskollegium och Medicinalstyrelsen uti
särskilda till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser vitsordat, veterinärinrättningens
tillgångar, häruti inräknade så väl det ordinarie som det extra
statsanslaget, medgåfve, att undervisningen ordnades till full öfverensstämmelse
med den vid veterinärinstitutet i Stockholm, hade Revisorerne
framhållit som önskvärd!, om vid utfärdande af nytt reglemente för
veterinärinrättningen, hvartill Medicinalstyrelsen den 4 November 1878
afgifvit underdånigt förslag, en fullständig likställighet de båda läroverken
emellan kunde åvägabringas.

1 häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Medicinalstyrelsen,
jemte meddelande af hvad i denna fråga i öfrigt förekommit, om förmält,
hurusom Sundhetskollegium, hvilket uti infordrade underdåniga utlåtanden
af den 27 November 1876 och den 2 November 1877 sökt ådagalägga,
att Skara veterinärinrättnings anordnande till fullständigt läroverk
skulle kunna ske utan någon förhöjning af det anslag, som från
och med år 1876 blifvit Skara veterinärinrättning, ehuru endast på
extra ordinarie stat, beviljadt, på grund deraf hemstält, att det till
Skara veterinärinrättning på extra ordinarie stat beviljade anslag måtte
uppföras på ordinarie stat med vilkor att inrättningen anordnades till
ett fullständigt veterinärläroverk, likstäldt med veterinärinstitutet, och
hade Medicinalstyrelsen den 4 November 1878 på Kongl. Maj:ts nådiga
befallning afgifvit förslag till nytt reglemente för Skara vetermärinrättning,
anordnad till ett dylikt fullständigt läroverk. Emellertid fortfore
ännu Skara vnterinärinrättning i sin inskränkta och derjemte osäkra
verksamhet, enär det af Riksdagen beviljade anslaget fortfarande utginge
endast för ett år i sänder. Med skäl kunde ifrågasättas, huruvida
det borde anses förenligt med statens fördelar eller öfverensstämmande
med god hushållning, att så betydande kostnader, som utginge
för ifrågavarande anstalt, uppoffrades för ändamål, hvilka kunde vinnas
med vida mindre utgifter. Härtill komme den stora svårighet, som
alltjemt mötte för undervisningens anordnande och för anställning af
lärare, då inrättningens bestånd årligen vore underkastadt ny pröfning,

20

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 15.

och meddelade styrelsen i sistnämnda afseende, att för närvarande, i
brist på sökande, tvenne lärareplatser måste uppehållas genom inkompetente
lärare. Med anledning af hvad Medicinalstyrelsen sålunda anfört,
har styrelsen i sitt utlåtande fäst Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på
angelägenheten deraf, att frågan om Skara veterinärinrättning blefve
snart afgjord, och dervid framställt den meningen, att, om Skara
veterinärinrättning fortfarande skulle ega bestånd, den da matte anordnas
till fullständigt läroverk, likstäldt med veterinärinstitutet i Stockholm.

Utskottet, som icke velat inlåta sig på bedömandet, huruvida
veterinärinrättningen i Skara lämpligen bör anordnas till fullständigt
läroverk, likstäldt med veterinärinstitutet i Stockholm, hvarigenom också
större kompetensfordringar för elevers emottagande vid förstnämnda
läroverket skulle komma att uppställas, har, då, enligt hvad Medicinalstyrelsen
upplyst, dessa frågor för närvarande äro understälda Kongl.
Maj:ts pröfning, icke trott sig i ärendets nuvarande skick böra framställa
något förslag i ämnet; hvadan Utskottet hemställer, att Riksdagen må
vid hvad sålunda förekommit låta
bero.

§ 11.

Hvad i öfrigt. blifvit af Revisorerne anmäldt och erinradt har
Utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, Revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, _ dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den \ ig t
att oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 22 Februari 1883.

På Stats-Utskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Herr Emil Key har begärt få antecknadt, att han hos Utskottet
icke deltagit i behandlingen af förevarande ärende.

STOCKHOLM, ISAAC MAR.CTTS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1883.

Rättelse

uti Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15:

Sid. 11, råd. 12 ocli 13 uppifrån står: Kongl. Statskontoret.

§ 1.

läs: Kongl. Statskontoret.

§ 6.

Bih. till Bilesd. Prot. 1883. 4 Sami. 1 Afd.