Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 26 April 1883. kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring
af §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen
samt § 38 inom. 2 Riksdagsordningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottets behandling
öfverlemnad motion, N:o 2, liar Herr /. Asklöf, med erinran om föreskriften
i § 84 Regeringsformen, att grundläggande skola efter deras
ordalydelse i h varje särskildt fall tillämpas, hufvudsakligen anfört, att
lika vigtig syntes motionären den grundsatsen vara, att i eu gällande
grundlag sådane föreskrifter ej förekomme, som ej kunde tillämpas.
Med anledning af den vid innevarande riksdag väntade Kongl. propositionen
angående omorganisation af rikets iörsvarsväsende, och under antagande,
att denna så vigtiga och så vidtomfattande förändringar medförande
fråga komme att af Riksdagen i hufvudsak tillstyrkas, vore det
för eu hvar klart, att en och annan paragraf i Regeringsformen, deri
afhandlades Konungens ställning och beslutanderätt i fråga om krig
och fred samt vårt förhållande till främmande makter, ej kunde vidare
tillämpas och sålunda borde erhålla eu förändrad ordalydelse.
Om man, säger motionären, erinrade sig de tidsförhållanden, under
hvilka nu gällande Regeringsform faststäldes, livilket skedde den
6 Juni 1809, då Sverige nyligen utkämpat ett ofördelaktigt krig, men
då minnet af ärorika krigsbragder i åtskilliga europeiska länder ingaf
föreställning om sannolikheten af att än vidare draga ut i härnacl till
Itih. till Riksd. Prof. 1883.
Samt. (i Höft.
1
O
o
2
KonstituMons-Vtskottds Utlåtande N:o 7.
främmande land — eu åsigt, som vid denna lags stiftande tydligen
legat till grund för den del deraf, som berörde vårt försvarsväsende
m. m.; — om man vidare toge i betraktande de förhållanden, som i
detta hänseende inträdt i nuvarande tid, skulle man otvifvelaktigt finna
att Sverige numera aldrig borde komma att utföra något krig utanför
dess egna råmärken, utan grunda sitt försvarsväsende endast på fosterjordens
skydd. Motionären vore också öfvertygad, att denna hans åsigt
delades af svenska folket i allmänhet, antingen vårt försvarsväsende
komme att ändras eller icke, äfvensom att denna åsigt blefve ännu kraftigare
uttalad, om tyngre pligter för försvars väsendet pålades den manliga
befolkningen. De oss närmast belägna grannstaterna utgjorde nu,
med endast ett undantag, stormakter, med hvilka vi naturligtvis livarken
ville eller kunde inlåta oss i något anfallskrig. Enligt vår nuvarande
grundlag kunde vi dock komma att indragas i krigsförhållanden
med någon af stormakterna, såsom allierade med endera af dem emot
eu annan. Till en sådan förpligtelse för vårt land, äfven om man antoge,
att Konungen icke ville besluta direkt krigsförklaring, kunde dock
nu gällande §§ 12 och 13 Regeringsformen gifva anledning, hvarför
dessa paragrafer framför allt borde ändras för att i militäriskt hänseende
göra vår ställning till främmande makter klar och tydlig.
Af det anförda framginge, enligt motionärens uppfattning, hans
afsigt med förevarande motion. Denna afsigt, som vore grundad på den
öfvertygelsen, att vi numera aldrig borde inlåta oss i krig utom vårt
lands gränser och sålunda ej heller ingå i förbund med främmande makter
i annan mening än att möjligen erhålla hjelp, i händelse vi sjelfve
blefve öfverfallne, hade sålunda endast till ändamål att i vår grundlag
införa de ändrade stadganden, hvilka beträffande ifrågavarande förhållanden
blefve nödvändiga.
Vidare erinrar motionären, hurusom vid 1872 års riksdag Konstitutions-Utskottet
framlade ett förslag till ändring af §§ 11 och 12 Regeringsformen
i ungefär enahanda rigtning som det af motionären nu afgifna,
hvilket förslag, bifallet af Andra Kammaren, afslogs af den Första
hufvudsakligen på grund af »unionolla betänkligheter». Derest ett
sådant hinder för förslagets antagande förefunnes, måste det, enligt motionärens
uppfattning, undanrödjas, enär eljest högst nödiga och nyttiga.
förändringar i vår grundlag aldrig kunde genomföras; och uttalar
motionären den förhoppning, att Konst!tutions-Utskottet, skall finna utväg
till undanrödjande af detta hinder.
På grund häraf hemställer motionären om följande förändringar
i Regeringsformen, nemligen:
KonstiMions-Utshottets Utlåtande TV; o 7.
att det i § 4 förekommande uttrycket »Konungen eget’ allena styra
rikets utbytes mot »Konungen eger utöfva Riksstyrelsen»;
att, då grundlagsstiftaren enligt § 11 åt Statsrådet i sin helhot medf>''ifvit
näc/on kännedom om Konungens beslut i ministeriella mål, men
ett sådant medgifvaude, enligt motionärens förmenande, borde vara ovilkorligt,
orden »i närvaro af någon annan Statsrådets ledamot» ändras
till »i närvaro af Statsrådets öfriga ledamöter»; att de i följande punkt
förekommande orden »äfven i detta fall tillkalle» utbytas mot ndeu till
utser»; samt att sista punkten i paragrafen utgår; _ .
att såsom eu följd af den i § 11 föreslagna förändring de i § 7
förekommande orden »som i 11 och 15 §§ omförmälas» ändras till »som
i 15 § omförmälas»;
att § 12, afhandlande Konungens rätt att ingå förbund med främmande
makter, helst måtte helt och hållet utgå, men att, derest den
anses böra qvarstå, orden »och förbund» derur uteslutas, äfven som uttrycket
»statsministern för utrikes ärendena och någon annan tillkallad
Statsrådets ledamot» ändras till »Statsrådet»;
att det i § 13 förekommande uttrycket »vill Konungen börja krig
eller sluta fred» utbytes mot »Inträffar genom fieudtligt anfall i riket
krig, och önskar Konungen sluta fred»; samt ° ^ .
att orden i § 105 »ministeriella ärenden och» måtte utgå, samt följaktligen
enahanda rättelse jemväl vidtagas i § 38 inom. 2 Riksdagsordningen.
Innan Utskottet till granskning upptager motionärens förevarande
framställning, bör Utskottet erinra om de förslag till ändring af deri
omhandlade grundlagsbud, som förut blifvit för representationen framlagda.
1840—1841 årens Riksdags Konstitutions-Utskott, som vid granskning
af statsrådsprotokollen funnit ett betydande antal regeringshandlingar
böra leda till dels åtal inför riksrätt, dels ock anmälan enligt §
107 Regeringsformen, ansåg sig med anledning af de missförstånd om
Konungens rådgifvares skyldigheter, som till följd af det i § 4 af nämnda
grundlag förekommande uttrycket »Konungen eger att allena styra riket»
både inom och utom nationalrepresentationen blifvit yttrade, böra
föreslå eu förändring af berörda stadgande. Utskottet anförde deryid,
hurusom i fråga om berörda uttryck Utskottet icke förbisett den afsigt,
som år 1809 föranledde att på detta ställe införa ordet »allena», icke
heller att paragrafens sammanhang för läsare utan fördom och med
4
Konstitutions-Utskottcts Utlåtande N:o 7.
vanlig uppmärksamhet klart nog ådagalade denna afsigt. Utskottet
önskade visserligen ej heller att gifva anledning till nya misstydningar
af det slag, som man genom detta ords upptagande här velat förebygga.
Men då stadgandet i § 9 Regeringsformen, att Konungen i alla
mål, som hos Honom i Statsrådet förekomme, vore förbehållet att allena
besluta, fullkomligen uppfylde samma afsigt, och det »allena», som vid
beskrifningen af Konungens rätt att riket styra icke funnes nyttjadt i
våra äldre regeringsformer, genom sitt alldeles öfverflödiga införande i
§ 4 af 1809 års Regeringsform vållat fullt ut så betänkliga missförstånd,
som dem man velat undvika och genom nyss anförda § 9 verkligen afböjt,
tvekade icke Utskottet att föreslå, att det måtte ur § 4 utgå. Vid
förslagets behandling inom Riksdagen blef detsamma af borgare- och
bondestånden antaget att hvila till grundlagsenlig behandling, hvaremot
ridderskapet och adeln samt presteståndet funno den föreslagna förändringen
obehöflig. Då med anledning häraf frågan blef föremål för omröstning
i förstärkt Konstitutions-Utskott, antogs förslaget i öfverensstärnmelse
med borgare- och bondeståndens mening att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling, men vid nästföljande riksdag blef detsamma
af ridderskapet och adeln samt presteståndet förkastadt.
Vidare hafva i fråga om sättet för ministeriella måls behandling
och Konungens rätt att ingå i afhandlingar och förbund med främmande
makter framställningar vid flerc tillfällen blifvit gjorda, åsyftande, att i
grundlag måtte intagas sådane föreskrifter, som kunde i konstitutionelt
hänseende medföra tillräcklig trygghet vid behandlingen af dessa ärenden.
Vid 1856—1858 årens riksdag förklarade Konstitutions-Utskottet
sig anse dåvarande tidpunkt, under hvilken Sverige syntes hafva inträdt
i eu lifligare och mera betydelsefull beröring med öfriga europeiska
stater, lämplig att företaga eu granskning af de former, under
hvilka våra förhållanden till främmande makter enligt Regeringsformen
skulle bestämmas. Utskottet fann dessa former hvarken med grundlagens
anda förenliga eller med dess öfriga stadganden följ d ri g tigt sammanhängande.
I sådant hänseende erinrade Utskottet, att, om det än
å ena sidan kunde inträffa, att Konungen funne nyttigt att ingå i afhandling
med en utländsk stat äfven angående en eller annan fråga af
underordnad vigt, kunde det dock å andra sidan icke förnekas, att så
väl alhandling som förbund med en främmande makt kunde vara bestämmande
för ett lands icke blott yttre utan till någon del äfven inre
förhållanden under eu lång följd af år och således blifva mer ingripande
i dess öden än till och med ett krig, att icke jemföra desamma med en
mindre väsentlig förändring af eu redan gällande författning, för hvars
Konstitutions-Utslwttets {utlåtande N:o 7. O
vidtagande dock erfordrades, att Statsrådets samtlige ledamöter vore
tillstädes. Utan att anse sig behöfva ingå i en vidlyftigare bevisning
i ett ämne, rörande hvilket Utskottet antog det allmänna tänkesättet
enhälligt, tillstyrkte Utskottet derför den ändring af § 12 Regeringsformen,
att Konungen, när Han ville sluta afhandlingar eller förbund me
främmande makt, skulle höra Statsrådets samtlige ledamöter. Då förslaget
förekom till behandling inom riksstånden bestreds val ep att
ifrågavarande ärenden ofta kunde vara i vigt och betydenhet fullt jem
förliga med dem, livilka grundlagen förbehållit den omsorgsfullaste pröfning,
men den åsigt, att deras särskilda beskaffenhet gjoi de nödvändigt,
att de fortfarande undandroges handläggning i samladt Statsråd, vann
dock de fleste anhängare. Man stödde sig hufvudsakligen på 1809 års
Konstitutions-Utskotts yttrande om vådan att genom eu sådan handlägg
ning äfventyra den snabbhet och hemlighet i beslut, livaraf dessa omtåliga
ärendens framgång vore i så hög grad beroende, och inan ansåg
derjemte redaktionen af det föreliggande förslaget mindre tillfredsställande.
Resultatet blef ock, att förslaget, som med en oväsentlig förändring
af ordalydelsen antogs att hvila till grundlagsenlig behandling,
vid följande riksdag förföll genom ridderskapet och adelns samt presteståudets
beslut.
1859—1860 årens Riksdags Konstitutions-Utskott upptog denna
fråga å nyo och tillstyrkte i afgifvet memorial den ändring i § 12 Regeringsformen,
att förbund ej finge afslntas, innan Statsrådet enligt § 8
blifvit deröfver hördt, hvaremot i af seende a eif handlingar med främmande
makter skulle förblifva vid hvad förut vore stadgadt. Mot detta
förslag erinrades väl hos ridderskapet och adeln, att skilnaden mellan
afhandlingar och förbund vore allt för obestämd, för att derpå skulle
kunna grundas någon olikhet i sättet för dessa ärendens föredragning
inför Konungen, men förslaget förklarades emellertid hvilande till 1862
—1863 årens riksdag, då det, likväl förkastades åt ridderskapet och
adeln samt presteståndet, hufvudsakligen, såsom det vill synas, på den
grund, att den ifrågasatta anordningen, såsom i viss man inverkande
jemväl på det norska Statsrådets ställning till de frågor förslaget omfattade,
ansågs icke böra vidtagas annorledes än i sammanhang med en
revision af föreningsakten mellan Sverige och Norge, om hvars åvägabringande
Rikets Ständer redan vid nästföregående riksdag uttalat sm
önskan.
I sammanhang härmed torde böra påpekas, att enligt § 28 i -Norges
grundlag diplomatiska ärenden äro undantagna från behandling i
Statsrådet. Hvarken i denna eller någon annan paragraf af nämnda
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
grundlag lörefinnes någon bestämmelse derom, huru med diplomatiska
ärenden, som. angå Norge, bör förfaras. Det i § 38 af norska grundlagen
och i § 5 Riksakten förekommande stadgande, att norska statsministern
och de två norske statsråd, som åtfölja Konungen, skola hafva
säte och öfverläggningsstämma i det svenska Statsrådet, när ämnen der
lörehafvas, som angå båda rikena, bär antagits icke af se diplomatiska
ärenden, enär sådana i regeln icke föredragas i svenskt Statsråd. I
följd häraf var det under unionens två första årtionden uteslutande på
föredragning af den svenske statsministern för utrikes ärendena sä val
Norges som Sveriges diplomatiska angelägenheter handlades. Härutinnan
skedde dock så till vida eu ändring genom Kongl. resolutionen den
13 April 1835, att deri förordnades, att vid föredragning- af ministeriella
mål, hvilka anginge Norge särskild! eller de förenade rikena gemensamt,
norske statsministern eller en annan medlem af norska statsrådet skulle
vara tillstädes.
Med anslutning till det förfarande, som i stor utsträckning gjort
sig gällande, att nemligen ärenden rörande förhållandet till främmande
makter blifvit företagna än i statsråd, bestående af samtliga hos Konungen
närvarande svenska och norska rådgilvare, än i vanligt sammansatt
och än i vederbörande rikes särskilda statsråd, var det som den
komité af svenske och norske män, som för revision af Föreningsakten
mellan Sverige och Norge sammanträdde år 1865, i § 22 af sitt den 29
Augusti 1861 afgifna betänkande, i enlighet hvarmed Konungen sedermera
för båda rikenas representationer framlade förslag till ny Föreningsakt
mellan Sverige och Norge, intagit den bestämmelse, att, derest
Konungen ville afsluta eller upphäfva förbund, traktat, konvention eller
annat dylikt aftal med främmande makt, skulle målets afgörande ske i
ett af lika många medlemmar från hvartdera riket bestående unionelt
statsråd. Men på samma gång för rikena bindande beslut i dessa ärenden
skulle fattas i ett sålunda sammansatt statsråd, borde, enligt komitéus
åsigt, den förberedande behandlingen kunna försiggå i den ordning,
§ 11 Regeringsformen och Kongl. resolutionen den 13 April 1835
stadgade. Det unionella statsrådets hörande vid hvarje särskild! stadiuup
af eu förhandling, särdeles om den vore af politisk natur, skulle
nemligen, i komiténs tanke, med afseende å den skyndsamhet och tystlåtenhet,
som dervid ofta måste iakttagas, stundom finnas olämplig, må
hända till och med icke verkställbar. Den syntes ej heller nödvändig,
ty när saken till slut skulle i statsrådet handläggas, blefve deraf eu följd,
att statsministern för utrikes ärendena måste redan på förhand taga
hänsyn till de åsigter, som vore herskande inom begge rikenas stats
-
Konstitwtions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
råd, för att icke i det afgörande ögonblicket sakna understöd af sina
embetsbröder. Och der sakens beskaffenhet ej kräfde skyndsamhet eller
sträng’ hemlighet i behandlingen, torde Konungen i allmänhet föredraga
att så tidigt som möjligt göra den till föremål för öfverläggning i
statsrådet.
Sedan emellertid frågan om Föreningsaktens revision fallit genom
Riksdagens och Stortliingets år 1871 fattade beslut, gjorde Konstitutions-Utskottet
vid 1872 års riksdag framställning derom, att § 12 måtte
erhålla följande förändrade lydelse: »Konungen eger att i afhandlingar
och förbund med främmande makter ingå, sedan, enligt 8 §, Statsrådet
blifvit deröfver hördt;» i sammanhang hvarmed föreslogs, att sista punkten
i § 11 Regeringsformen måtte utgå. Mot detta förslag framstäldes
inom Riksdagen den anmärkning, att då jemlikt norska grundlagens
föreskrift alla inför norska regeringen förda protokoll skulle delgifvas
Storthinget, samt norska regeringens utlåtande enligt regeln måste inhemtas
i alla de frågor angående afhandlingar och förbund med främmande
makter, hvilka i sammansatt statsråd behandlades, skulle deraf
blifva eu följd, att norska Storthinget finge del af dessa frågor, hvilka
deremot komme att den svenska Riksdagen undanhållas. Hufvudsakligen
af detta skäl blef Konstitutions-Utskottets ifrågavarande framställning
redan vid samma riksdag af Första Kammaren utan omröstning
förkastad.
Derefter väcktes vid 1877 års riksdag inom Andra Kammaren två
särskilda motioner, åsyftande ändring i Regeringsformens föreskrifter
angående diplomatiska ärendens behandling. I den ena motionen yrkades,
under förutsättning, att nu bestående förhållanden mellan Sverige
och Norge icke medgåfve, att § 12 Regeringsformen ändrades i öfverensstämmelse
med 1872 års Konstitutions-Utskotts förslag, att samma
paragraf måtte erhålla följande eller dermed lika syftande tillägg: »Genom
ministern för utrikes ärendena skola dessa mål, innan de till slutligt
afgörande företagas, fullständigt meddelas Statsrådet.» I den andra
motionen hemstäldes, att Riksdagen måtte
antingen för sin del besluta, att ur § 11 Regeringsformen uteslötes,
jemte sista punkten, de ord, som bemyndigade Konungen att,
på det sätt honom lämpligast syntes,'' låta bereda och liandhafva ministeri
ell a. mål; att i denna paragraf en föreskrift infördes af samma innehåll
som § 26 i sista Unionskomiténs förslag, samt att § 12 Regeringsformen
förändrades i enlighet med 1872 års Konstitutions-Utskotts och
§ 22 mom. 3 åt sista Unionskomiténs förslag;
eller ock besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det
8
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.
Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande Riksdag- framlägga förslag
till sådane grundlagsändringar, hvarigenom de af sista Unionskomitén
utarbetade bestämmelser rörande utrikes angelägenbeters behandling
måtte blifva förverkligade i det omfång, sådant genom ändring
af blott svensk grundlag kunde ske.
I fråga om den föreslagna ändringen af eller tillägget till § 12
Regeringsformen fann Konstitutions-Utskottet den invändning, som
1872 varit afgörande för frågans utgång, fortfarande eg a giltighet,
hvadan Utskottet ansåg sig ej kunna tillstyrka bifall till motionen i
denna del. Beträffande förslaget till ändring af § 11 Regeringsformen
förklarade Utskottet sig ej kunna dela den uppfattning, som innefattades
i anmärkningen mot stadgandet i första punkten af samma paragraf,
enligt hvilken Konungen kunde låta bereda och handhafva ministeriella
mål på det sätt honom lämpligast syntes. Vid jemförelse mellan berörda
punkt och § 10 syntes det riemligen, enligt Utskottets åsigt, ej
lida tvifvel, att genom stadgandet i sagda punkt ej afsetts att undandraga
ministern för utrikes ärendena beredningen och handhafvandet
af ministeriella mål, utan att stadgandet tillkommit i syfte att för dessa
måls behandling medgifva begagnandet af andra och friare former, än
§ 10 påbjöde, hvilken paragraf ursprungligen innehållit, att ärendena
skulle, sedan nödiga upplysningar deröfver från vederbörande kollegier
och embetsmän blifvit infordrade, till föredragning hos Konungen i
Statsrådet beredas af föredragande statssekreteraren och åtta män, förordnade
att utgöra den så kallade rikets allmänna ärenders beredning.
De i § 11 föreskrifna former för diplomatiska måls behandling kunde
ej anses gifva Konungen någon makt att i strid med de allmänna konstitutionella
grundsatserna bestämma öfver dessa ärenden mera än öfver
andra. Vederbörande departementschef vore här liksom i andra fall
det lagliga organet för beredning och verkställighet med rätt och skyldighet
att afgifva råd och vägra sin kontrasignation, om beslutet vore
stridande mot Regeringsformen; och genom det ansvar, som hvilade på
honom jemte annan tillkallad statsrådsledamot, innebure grundlagen tillräckligt
skydd mot förhastade beslut, så snart fråga uppstode om vidtagande
af någon regeringsåtgärd i egentlig mening. På grund häraf
och med framhållande af den åsigt, att, för att bereda Statsrådet erforderligt
inflytande på ifrågavarande ärenden, andra eller mera genomgripande
förändringar i grundlagen ej vore af nöden, än sådane, som
syntes vara en gifven följd af den vid 1876 års riksdag antagna förändringen
i § 5 Regeringsformen, hvarigenom eu statsminister blifvit
statsrådets främste ledamot, hemstälde Utskottet endast om sådan än
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
9
dring af §§ 11 och 12 Regeringsformen, att statsministern blefve den
Konungens rådgifvare, som jemte utrikesministern i allmänhet vore närvarande
vid afgörandet af vigtigare ministeriella mål, samt att Konungen
skulle jemte de två,i § 12 nämnda statsrådsledamöter höra statsministern,
innan han inginge i afhandliugar och förbund med främmande
makter. Tillika föreslog Utskottet den ändring i § 32 Regeringsformen,
att utnämnandet af sändebud hos främmande makter och
af tjenstemän vid beskickningarne skulle ega rum i närvaro af ministern
för utrikes ärendena samt statsministern eller någon annan tillkallad
statsrådets ledamot. Då Utskottets förslag förekom till behandling i
Riksdagen anmärktes inom Första Kammaren, bland annat, att enligt
den af Utskottet formulerade ordalydelsen af § 12 Regeringsformen det
kunde inträffa, att endast tvä statsrådsledamöter komme att, i strid med
förslagets tydligen angifna syfte, vid föredragningen inför Konungen
närvara, om nemligen ministern för utrikes ärendena tillika vore statsminister.
Med anledning häraf blef förslaget af bemälda Kammare
återförvisadt till förnyad behandling af Utskottet, hvaremot detsamma
af Andra Kammaren förkastades, såvidt af öfverläggningen inom denna
Kammare kan slutas, hufvudsakligen af det skäl, att Utskottet icke i
nog vidsträckt mån gått motionärernes framställningar till mötes.
Vid nästföljande riksdag framlade samme motionärer förslag till
ändring af ifrågavarande grundlagsparagrafer i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med deras vid 1877 års riksdag gjorda framställningar, hvarjemte
den ene motionären hemstälde, att undantagsstadgandet i § 32 Regeringsformen
angående sättet för utnämnande af sändebud hos främmande
makter och tjenstemän vid beskickningarne måtte upphäfvas och
i sammanhang dermed orden »inom riket» 1 § 28 Regeringsformen uteslutas.
Med anledning af dessa motioner fann Konstitutions-Utskottet
af anförda orsaker sig emellertid endast böra tillstyrka följande förändrade
lydelse af nedannämnde paragrafer i Regeringsformen, nemligen
:
§ 11. Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets
förhållande till främmande makter, skola pa det sätt, Konungen lämpligast
synes, beredas af Ministern för utrikes ärendena, hvilken det tillhör,
att dessa mål anmäla och föredraga inför Konungen i närvaro af Statsministern
eller någon annan statsrådets ledamot. År Ministern för utrikes
ärendena frånvarande, föredrage den Statsrådets ledamot, som Konungen
äfveu i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af dessa embetsmän inhemtat
till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte
Konungen i deras närvaro besluten; åliggande det den dertill särskildt
Bih. till Tiiksd. B rot. 1883. 3 Sami. 6 Iluft. 2
io
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.
förordnade att protokollet föra. Af sådana beslut må Konungen låta
till Statsrådets kunskap komma, livad Honom nyttigt synes, så att äfven
någon kännedom af denna riksstyrelsens gren måtte hos Statsrådet
linnas. Alla meddelanden i ministeriella mai till främmande makt eller
Körningens sändebud i utlandet skola, utan af seende ä ärendets beskaffenhet,
ske genom Ministern för utrikes ärendena.
§ 12. Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande
makter ingå, sedan Han, i den ordning, föregående paragraf stadgar,
deröfver hört Statsministern, Ministern för utrikes ärendena och
någon annan tillkallad Statsrådets ledamot, eller, der Ministern för utrikes
ärendena tillika är Statsminister, två andra tillkallade Statsrådets ledamöter.
§ 32. Sändebud hos främmande makter och tjenstemän vid beskickningarne
nämner Konungen i närvaro af Ministern för utrikes ärendena,
samt Statsministern eller någon annan tillkallad Statsrådets ledamot.
Detta förslag, som af Andra Kammaren antogs att hvila till vidare
grundi agsenlig behandling, blef emellertid af Första Kammaren
förkastadt.
I ötrigt har jemväl den genom § 13 Regeringsformen Konungen
medgifna rätt att börja krig vid 1871 års riksdag varit föremål för
öfverläggning inom Kamrarne. Motion väcktes nemligen då inom Andra
Kammaren i syfte, att Konstitutions-Utskottet måtte inkomma med
förslag till sådan ändring i grundlagen, att Konungen icke berättigades
att förklara krig utan med Riksdagens rnedgifvande. Uti sitt med anledning
häraf afgifna utlåtande framhöll Utskottet, att Riksdagens melJankomst
icke vore egnad att förhindra Konungen att inleda riket i
krig, men deremot minskade utsigterna att, när krig inträffade föra det
till ett lyckligt slut; att motionären icke tagit tillbörlig hänsyn till de
mellan de förenade rikena bestående förhållanden eller den omgestaltning
af dessa förhållanden, som förestode, derest det då hvilande förslaget
till ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge blefve lag, samt
att nu gällande Regeringsform och Riksakt innehölle betryggande garantier
mot missbruk af Konungens rätt att börja krig. Af dessa skäl
hemstälde Utskottet om afslag å motionärens framställning, hvilket ock
blef båda Kamrarnes beslut.
Bland nu ifrågavarande af motionären föreslagna grundlagsändringar
tillhör det Utskottet att i första rummet yttra sig öfver förslaget,
Konstitutions-Utskottds Utlåtande N:n 7.
11
att ur § 4 Regeringsformen, hvarigenom bestämmes den Konungen tillerkända
makt med afseende å rikets styrelse, måtte uteslutas ordet
»allena». _ .
Uti sitt vid öfverlemnande af förslaget till gällande Regeringsform
afgifna memorial anför 1809 års Konstitutions-Utskott med hänseende
till stadgandet i § 4: »Makten att styra tillkommer, efter Utskottets
förslag, odelad Konungen, men Hans beslut kunna icke förhastadt
fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd af dolda
personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas åt
ett offentligt statsråd, hvars ledamöter, stälda under ansvarighet icke
blott för deras yttrade rådslag utan äfven för deras tystnad, då de bort
råda, måste sjelfve sorgfälligt söka upplysningar för att. bevara sitt lif,
sin ära och sin heder. På detta sätt och genom de öfriga medel, som
äro föreskrifna i afseende på ärendenas beredning, bör Konungen icke
i något fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras
att genom någon organ kunna tränga fram till Honom»; och vidare:
»Konungens statsråd utgör icke eu i Hans styrelse deltagande corps,
tillsatt af Rikets Ständer. Utskottet har trott, att den styrande makten
kunde säkrare bevakas genom andra medel än detta, som söndrade enheten
och kraften af dess verksamhet, och som hvarje stark regent
derför skulle vara frestad att undanrödja».
Denna framställning af karakteren utaf Konungens styrande makt
och statsrådets förhållande till densamma angifver otvetydigt afsigten
med ifrågavarande grundlagsbud. Varnad af de faror, för hvilka fäderneslandet
till följd af envälde eller rådsvälde under forna tider varit
utsatt, har lagstiftaren velat föreskrifva, att Konungen skall allena styra
riket, men på det sätt Regeringsformen bestämmer, och efter inhemtande
af ansvarige rådgifvares tankar. På samma gång rättigheten att
besluta sålunda blifvit lagd i Konungens hand, har lagstiftaren genom
den väsentliga begränsningen af denna rättighet, som innebäres i den
samlade kraften af rådgifvarnes föreställningar, velat förebygga hvarje
för landet menlig yttring af en enväldig vilja.
I strid med denna uppfattning förmenar nu motionären, att det i
§ 4 förekommande ordet »allena», som under dåvarande tidsförhållanden
visserligen kunnat hafva sitt berättigande, dock mer eller mindre hänvisade
på envåldsmakt, då deremot Regeringsformen borde i enlighet
med nuvarande förhållanden lagstadga det konstitutionella styrelsesystemet.
Denna åsigt kan Utskottet ej dela. Stadgandet i § 4,. taget i.hela
dess omfattning och sammanstäldt med öfriga föreskrifter i Regeringsformen,
som reglera den styrande makten, står, enligt Utskottets tanke,
12
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 7.
i full öfverensstämmelse med vilkoren för ett konstitutionelt jstyrelsesystem,
och i den man förhållandet mellan regeringen och representationen
utvecklat sig i den rigtning, som af ett sådant system betingas,
har erfarenheten åt ven ådagalagt, att lagstiftarens mening angående
råtta betydelsen åt detta stadgande, sådan den af Utskottet bär ofvan
framhållits, icke varit underkastad någon till våda för landet ledande
misstydning. Vid sådant förhållande, och om det än bör medgifvas, att
ett gr un d 1 ags sta dg a n de angående Konungens makt att styra riket i
närvarande tid antagligen kommit att i andra ordalag uttryckas, anser
Utskottet eu ändring af paragrafens ursprungliga lydelse icke vara af
omständigheterna påkallad, särdeles som den möjligen skulle framkalla
föreställningen om en derigenom åsyftad ändring af sjelfva grundlagsbudet,
hvarför Utskottet älven med hänsyn härtill hemtar stöd för sin
asigt, att motionärens framställning i denna del ej bör vinna afseende.
Då — hvad vidare angår motionärens framställning om förändring
i sättet för behandlingen af de ärenden, som enligt §§11 och 12 Re^
geringsformen angå vårt förhållande till främmande makter — lagstiftaren
från den allmänna regeln för regeringsärendens handhafvande undantog
dem, som afse nyssberörda förhållande, och med afseende å
dessas handläggning medgaf en större frihet i formen, lärer grunden
derför böra sökas i_ den uppfattning, att dessa ärenden till följd af deras
säregna, ofta ömtåliga natur kräfde en snabbhet i behandlingen och en
hemlighet i beslut, som ej alltid vore förenliga med de tyngre formerna,
hvilka vid andra måls handläggning i samladt statsråd måste iakttagas.
Om än betydelsen af denna uppfattning numera kan anses i väsentlig
man inskränkt till följd af den större offentlighet i förhållandet mellan
så väl särskilda stater som mellan regent och folk i samma stat, hvilken
är ett utmärkande drag hos närvarande tid, lärer det dock icke kunna
förnekas, att fall kunna förekomma, då framgången af eu för landet
till äfventyrs ganska vigtig afhandling med en främmande makt kan
vara beroende af det föreskrifria sättet för ett sådant ärendes utförande;
och, fastän sa beskaffade fall numera torde kunna anses höra till undantagen,
och Utskottet följaktligen håller före, att ifrågavarande måls
handläggning i statsrådet i allmänhet ej skulle medföra någon olägenhet,
och dessutom vara öfverensstämmande med den på giltiga grunder
åvilande åsigten om den vigt och betydelse, sådana mål i vissa fall
kunna eg a, har Utskottet likväl funnit betänkligt att tillstyrka motionärens
förslag, helst vanskligheten af att uppdraga en bestämd gräns
mellan mer och mindre vigtiga diplomatiska ärenden utesluter livarje
13
Koustitiitioiis-Utskottefs Utlåtande N:o 7.
tanke på att kunna föreskrifva ett olika, behandlingssätt för särskilda
slag af dessa ärenden. _ . __ „
Men det vigtigaste stöd för sin åsigt derora, att motionärens liragavarande
förslag icke bör vinna bifall, hemtar Utskottet ur unionel synpunkt.
Den anmärkning, som, enligt livad ofvan framhållits, föranledde
Första Kammaren att förkasta 1872 års Konstitutions-Utskotts förslag,
att statsrådet skulle enligt § 8 Regeringsformen höras, innan Konungen
egde att ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter, har,
enligt Utskottets åsigt, eu sådan giltighet med afseende å samtliga de
ärenden, som omförmälas i §§ 11 och 12 Regeringsformen, att äfven
med fullt uppskattande af de ej ovigtiga skäl, som tala för en ändring
af berörda lagrum i den af motionären förordade rigtning, Utskottet
med afseende å bestående unionella förhållanden och den till följd deraf
från andra regeringsärenden afvikande behandling, nu ifrågavarande
ärenden halva att undergå, anser det vara ändamåls]öst att lör närvarande
söka åvägabringa eu sådan förändring. _ o .
Det torde ock, med hänsyn till den utveckling, vårt konstitutionella
statsskick numera vunnit, med skäl kunna _ påstås, att de nödiga
garantierna äro att söka mindre i några förändringar i gällande stadganden
rörande regeringsärendenas beredning och föredragning eller
statsrådets sammansättning, då Konungen fattar beslut, än uti förhållandet
mellan Konungen och statsrådet samt rådgifvarne inbördes äfvensom
i regeringens förhållande till Riksdagen. År denna uppfattning,
såsom Utskottet anser, rigtig, torde ock det mål, motionären åsyftar, i
väsentlig mån kunna vinnas derigenom, att Konungen, innan Han fattar
beslut uti de i 88 11 och 12 omförmälda ärenden, skall höia, förutom
de två der nämnde statsrådsledamöter, jemväl statsministern. Härigenom
blefve vid föredragning af dessa ärenden antalet närvarande statsrådsledamöter
detsamma, som enligt 1867 års förslag till ny Jöreningsakt.
mellan Sverige och Norge skulle från svensk sida vara närvarande
i det unionella statsrådet. Och till följd af den ställning såsom statsrådets
främste ledamot, statsministern jemlikt § 5 Regeringsformen numera
intager, skulle sålunda åt statsrådet beredas ett ökadt inflytande
på dessa frågor, då statsministern, som ihvarje för riket maktpåliggande
angelägenhet naturligen måste taga hänsyn till sina embetsbröders åsigter,
i allmänhet bör anses representera de grundsatser, som inom statsrådet
äro förherskande.
Då Utskottet af nu anförda skäl, med anslutning i liufvudsakliga
delar till 1878 års Konstitutions-Utskotts förslag i ämnet och med någon
utsträckning af sagda förslag, anser §§ 11 och 12 Regeringsformen
14
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
böra undergå den förändring, som påkallas deraf, att jemväl statsministern
skulle vara närvarande vid diplomatiska ärendens föredragning,
bör, enligt Utskottets åsigt, i sammanhang dermed uttrycklig föreskrift
i förstnämnda paragraf inflyta derom, att de ministeriella målen skola
beredas af ministern för utrikes ärendena. Tv om än lagstiftarens mening
varit, att med afseende å dessa mål liksom öfriga regeringsärenden
vederbörande departementschef skall vara det lagliga organet för målens
beredande . till föredragning, och fastän nu gällande stadgande i
allmänhet lärer i öfverensstämmelse dermed tillämpas, utesluta dock ej de
deri begagnade ordalag möjligheten åt eu tolkning, enligt hvilken Konungen
med förbigående af ministern för utrikes ärendena skulle kunna
genom personer, stående utom statsrådet, låta bereda de ministeriella
målen, hvarför hvarje anledning till en sådan tolkning bör undanrödjas.
Tillika har Utskottet trott ett tillägg till § 11 böra göras i öfverensstämmelse
med innehållet i § 26 af Unionskomiténs, af föregående
Konstitutions-Utskott understödda förslag, att alla meddelanden till främmande
makt eller rikenas sändebud i utlandet skola ske genom ministern
för utrikes ärendena. Att Utskottet anser den af motionären påyrkade
ändring af § 7 Regeringsformen ej böra ifrågakomma, torde
vara en gifven följd deraf, att Utskottet funnit sig ej kunna tillstyrka
motionärens förslag om diplomatiska ärendens handläggning i statsrådet.
Hvad vidare angår förslaget att ur § 105 Regeringsformen och
§ 38 mom. 2 Riksdagsordningen måtte utslutas orden »ministeriella
ärenden och», hvarigenom nu gällande inskränkning i Konstitutionsutskottets
rätt att fordra del af de i statsrådet förda protokoll skulle
i väsentlig mån upphöra, torde motionärens framställning härutinnan
vara betingad af förslaget om de ministeriella målens föredragning i
statsrådet, och, då Konstitutions-Utskottet eger att för granskning äska
statsrådsprotokollen rörande allmänna regeringsärenden, har motionären
ansett denna rätt böra omfatta jemväl protokollen rörande ministeriella
mål. Men då Utskottet icke kunnat biträda motionärens förslag angående.
de ministeriella målens handläggning i statsrådet, har Utskottet
funnit sig sakna skäl att förorda ändring i dessa grundlagsbud.
Slutligen afser motionärens framställning, att § 13 Regeringsformen
måtte ändras i syfte att den Konungen medgifna rätt att börja krig
och sluta fred skulle väsentligen begränsas. Utgående från det antagande,
att Sverige numera icke skulle komma att föra anfallskrig annorlunda
än såsom allierad med någon af stormakterna mot en annan,
åsyftar motionären, så vidt hans i denna del mindre tydligt uttryckta
mening af motionen framgår, att den Konungen genom § 13 medgifna
15
Konstitutions-UtsMtels Utlåtande N:o 7.
beslutanderätt skulle inskränkas till den händelse, att efter ett genom
fiendtligt anfall i landet inträffadt krig Konungen ville afsluta fred,
hvaremot hvarje åtgärd, hvarigenom landet kunde komma att indragas
i något krigsföretag, skulle grunda sig på beslut al båda statsmakterna.
Derest våra grundlagar icke inneliölle nog kraftiga garantier mot
rikets blottställande för följderna af ett af Konungen obetänksamt företaget
krig, vore det obestridligen lagstiftarens . pligt att söka åstadkomma
rättelse i ett sådant förhållande. I anledning häraf och då möjligen
den föreställningen kunde vara rådande, att motionärens förslag
innefattade sådana garantier för fredens bevarande, som nu gällande
grundlagsbud icke kunde erbjuda, har Utskottet, som anser redan den
omständighet, att motionären icke tagit hänsyn till de mellan de förenade
rikena bestående förhållanden, lägga hinder i vägen för förslagets
godkännande, likväl trott sig böra tillse, i hvad mån berörda föreställning
må anses berättigad. _ . . ''. ,
Det torde få antagas såsom gifvet, att motionären i verkligheten
ej haft för afsigt att bestrida Konungens rätt att under alla förhållanden
freda riket mot ett redan påbörjadt fiendtligt anfall. Skulle någon
inskränkning göras i Konungens rätt att föra krig, skulle den iö ja t
ligen afse blott anfallskrig. Men för en krigslysten regering är det, en
ringa svårighet att framkalla ett krig utan att vara den. förste, som bäi
väpnad hand mot sin motståndare. 1809 års Konstitutions-Utskott ei
inrar uti sitt ofvan omförmälda betänkande derom, att det visserligen
o-åfves andra anfallssätt, än det att med väpnad styrka intränga på en
annan stats område. »De flesta krig» — anför Utskottet vidare — »äro
började i kabinetten, innan de utbryta på fälten,, och livilken kan da
afgöra, om den regent, som först, eller den, som sist låter, små trupper
marchera, är den angripande, eller, såsom begge i sina manifester bevisa,
den sig försvarande? Hvilken kan afgöra, om den regent, som personligen
förolämpar den andra, eller denne, som med vapen hamnar sig,
är den verkliga fridsstöraren? Och om grundlagar^ förbjuda en konung
att börja krig, hvad hindrar den krigslystne monarken att förmå
sina grannar till ett fredsbrott? Genom öfningsläger, anstälda nära
deras gränser, genom tvetydiga underhandlingar, öppnade i samma
stund med deras fiender, genom misshandlande af deras sändebud,
genom ohöfvisk brefvexling, genom återsända ordnar,, med få ord, genom
oräkneliga sätt att väcka misstankar och missnöjen skall han ^omsider
vinna sitt ändamål. Sveriges senaste häfder lemna häruppå de
mest talande vedermälen». Vidare framhålles, hurusom det olyckliga
krig, hvari Sveriges då nyss afsatte konung störtat landet, efter de yttre
16
Konstitutinns-TJtslcotteis Utlåtande N:o 7.
formerna var för honom ett försvarskrig. — Man torde häraf kunna
döma om vanskligheten af att genom ett grundlagsbud lägga band på
en krigiskt sinnad monark. r
M<''H fall kunna äfven förekomma, då anfallskrig äro nödvändiga
såsom, medel att förebygga ännu större olyckor. Om nemligen en fiendthgt
. sinnad makt vid våra gränser eller i närheten af våra farvatten
hastigt sammandrager trupper utan att utfärda krigsförklaring och under
omständigheter, som göra det uppenbart, att anfallet kommer att o-älla
oss, men som dock ej antagit den hotande karakter, att från vårdsida
annu någon fiendtlig åtgärd kan vidtagas under förebärande af sjelförsvar.
®et ar då möjligt, att ett i. tid företaget kraftigt angrepp mot
fienden vore det enda medel att omintetgöra hans företag. Skulle under
sådana förhållanden regeringen vara nödsakad att sammankalla Riksdagen
och mhemta dess samtycke, innan den kunde mot fienden rigta
det skg, som skulle förebygga det fiendtliga infallet och derigenom
1 o u-fi aiu|f^an mec^ säkerhet antagas, att det sålunda erbjudna
tillfallet till räddning ginge förloradt. Utskottet kan svårligen föreställa,
sig, att den regering skulle blifva föremål för klander, som under
så tvingande omständigheter åsidosatte eu grundlagens föreskrift om
*öibild för Konungen att börja krig utan Riksdagens samtycke.
.Om Utskottet sålunda icke kan dela motionärens åsigt i fråmn om
lämpligaste sättet att förekomma missbruk af Konungens rätt att föra
kug, ansei Utskottet deremot de garantier mot ett sådant missbruk, som
i gällande Regeringsform och Riksakt förefinnas, vara betryggande mot
faran af att Konungen skulle inlåta sig i ett krigsföretag, för hvilket
Han icke visste sig. kunna påräkna understöd af Riksdagen. I detta
hänseende tillåter sig Utskottet erinra, att Konungen först jemlikt £? 4
Riksakten och § 13 Regeringsformen skall meddela regeringen i Norge
små tankar i ämnet och deröfver inhemta dess betänkande jemte eu
fullständig berättelse om rikets tillstånd i anseende till dess finanser
försvarsanstalter med mera. En dylik berättelse skall jemväl utarbetas
i öi ande Sveriges tillstånd i berörda hänseende. Derefter sammankallar
Konungen den norske statsministern och de norska statsråden tillika
med det svenska statsrådets samtlige ledamöter till ett utomordentligt
statsråd och förelägger dem omförmälda berättelser samt framställer de
s äl och omständigheter, som vid dotta tillfälle böra tagas i öfvcrvägande.
Statsrådets ledamöter skola derefter hvar för sig, de svenske med den
ansvarighet § 107 Regeringsformen bestämmer, afgifva sina yttranden
till protokollet, hvarpå Konungen fattar det beslut, Han anser för staten
gagneligast. Bestämmer sig Konungen dervid för krig, eger Han ej
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
17
medel, som i någon nämnvärd mån förslå till dess utförande. Han får
ej mot stadgandet i § 65 Regeringsformen dertill använda de åt Riksdagen
för andra ändamål anvisade anslagssummor. Han eger, jemlikt
§§ 73 och 74 af samma grundlag, icke fordra eller uppbära nya pålagor,
utskrifningar af manskap eller af penningar och varor utan Riksdagens
fria vilja och samtycke, ej heller upptaga någon annan gärd till utförande
af ett uppkommet krig än det sammanskott af födande varor, som
uti en landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande under
tåg eller marclie, när de särskilda orter, der detta tåg sker, icke förmå
förse trupperna med nödigt uppehälle; och skall denna gärd genast med
penningar af statsmedlen de levererande betalas efter faststälda markegångspris
och med förhöjning deri till hälften af deras belopp. Följaktligen
är Konungen uteslutande hänvisad till de i § 63 Regeringsformen
omförmälda t.venne kreditivsummor, hvilkas belopp Riksdagen för
hvarje år bestämmer. Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till
rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan
hela statsrådets tankar deröfver blifvit inhemtade, finner det vara oundvikligen
nödigt. Det andra, afsedt att bestrida de första oundgängliga
utgifterna för härens mobilisering i händelse af påkommande krigsfara,
men, såsom det hittills blifvit till beloppet bestämdt, helt och hållet otillräckligt
till något mera omfattande krigsföretag, får af Konungen lyftas
vid infallande krig, sedan Han hört statsrådet in pleno och sammankallat
Riksdagen, och är det fullmäktige i Riksgäldskontoret förbjudet
att utbetala summan förr, än riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens
kyrkor vederbörligen kungjord. Den statsrådsledamot, som tillstyrker
Konungen att företaga något i strid mot ofvan åberopade grundlagsbud
eller underlåter att deremot göra föreställningar, straffas, enligt
§ 2 af Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, med embetets förlust
och förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.
Häraf torde framgå, att utöfningen af Konungens rätt att föra
krig enligt Regeringsformen och Riksakten är förenad med så väsentliga
inskränkningar, att det icke gerna låter tänka sig, att vid beslutandet
af ett krig andra bevekelsegrunder skulle kunna göra sig gällande,
än sådane, som efter en omsorgsfull och samvetsgrann pröfning
af alla förekommande omständigheter härledde sig från öfvertygelsen
om, att åtgärden vore nödvändig och icke stode i strid med rikets sannskyldiga
nytta.
Då Utskottet sålunda tror sig liafva ådagalagt, att gällande Regeringsform
och Riksakt innehålla — så vidt sådant genom lagbud kan
åstadkommas — betryggande hinder mot missbruk af Konungens rätt
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 3 Sand. ff Haft. 3
18
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
att börja krig, och då härtill vidare kommer, att motionären icke tagit
hänsyn till bestående unionella förhållanden, har Utskottet i dessa omständigheter
funnit anledning att icke tillstyrka bifall till motionärens
förslag om ändring af § 13 Regeringsformen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,
l:o.
att Riksdagen med anledning af Herr Asklöfs
förevarande motion måtte antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad
lydelse af nedannämnde paragrafer i
Regeringsformen:
Nuvarande lyd ed re: Föreslagen lydelse:
§ 11.
Ministeriella mål, hvarmed förstås
alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter,
må Konungen lata bereda och handliafva
pa det sätt, Honom lämpligast
synes. Ministern för utrikes ärendena
tillhör att dessa mål inför Konungen
föredraga och anmäla, i närvaro
af någon annan Statsrådets
ledamot. År ministern frånvarande,
föredrage den Statsrådets ledamot,
som Konungen äfven i detta fall
tillkalle. Sedan Konungen af dessa
embetsmän inhemtat till protokoll
anförda råd, för hvilka de blifva
ansvarige, fatte Konungen, i deras
närvaro, besluten; åliggande det
den dertill särskilt förordnade att
protokollet föra. Af sådana beslut
må Konungen låta till Statsrådets
kunskap komma livad Honom nyt
-
Ministeriella mål, hvarmed förstås
alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter,
•skola, på det sätt, Konungen lämpligast
synes, beredas af Ministern för
utrikes ärendena, hvilken det tillhör
att dessa mål anmäla och föredraga
inför Konungen i närvaro af Statsministern
och någon annan Statsrådets
ledamot eller, der Ministern för
‘utrikes ärendena tillika är Statsminister,
två andra tillkallade Statsrådsledamöter.
År Statsministern
hindrad att vara, tillstädes, tillkalle
Konungen i hems ställe en annan
Statsrådets ledamot. År Ministern
för utrikes ärendena, frånvarande,
föredrage den Statsrådets ledamot,
Konungen äfven i detta fall tillkalle.
Sedan Konungen af dessa
embetsmän inhemtat till protokoll
19
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
Nuvarande lydelse:
tigt synes, så att äfven någon kännedom
af denna riksstyrelsens gren
måtte hos Statsrådet finnas.
Föreslagen lydelse:
anförda råd, för livilka de blifva
ansvarige, fatte Konungen, i deras
närvaro, besluten; åliggande det
den dertill särskilt förordnade att
protokollet föra. Af sådana beslut
må Konungen låta till Statsrådets
kunskap komma hvad Honom nyttigt
synes, så att kännedom äfven
af denna riksstyrelsens gren måtte
hos Statsrådet finnas. Alla meddelanden
i ministeriella mai till främmande
rnagt eller Konungens sändebud
i utlandet skola, utan afseende
å ärendets beskaffenhet, ske genom
Ministern för utrikes ärendena.
§ 12.
Konungen eger att i al handlingar
och förband med främmande
magter ingå, sedan Han, enligt föregående
''paragraf, deröfver hört Ministern
för utrikes ärendena och nåffon
annan tillkallad Statsrådets ledamot.
Konungen eger att i afhandlingar
och förbund med främmande
magter ingå, sedan Han, i den ordning
föregående paragraf stadgar,
deröfver hört Statsministern, Ministern
för utrikes ärendena och någon
annan tillkallad Statsrådets ledamot
eller, der Ministern för utrikes
ärendena tillika är Statsminister,
två andra, tillkallade. Statsrådets ledamöter.
2:o.
att motionen i öfrigt ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda,
samt, då Utskottet anser, att, derest förestående förslag till förändrad
lydelse af §§11 och 12 Regeringsformen skulle vinna Riksdagens
20
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
bifall, en dermed öfverensstämmande ändring af § 32 i samma Grundlag
bör vidtagas,
3:o.
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad
lydelse af
Regeringsformen:
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
§ 32.
Sändebud hos främmande magter
och tjenstemän vid beskickningarne
nämne Konungen i Ministerns
för utrikes ärendena och någon annan
tillkallad Statsrådsledaniots närvaro.
Sändebud hos främmande magter
och tjenstemän vid beskickningarne
nämne Konungen i den ordning,
som i 11 § i fråga om minister
iella måls behandling för eskrifveu
är.
Stockholm den 26 April 1883.
På Utskottets vägnar:
Magnus Hallenborg.
Reservationer:
af Herr Friherre Hierta: »Enär motionären, enligt hvad han sjelf
uppgifver, hemtat det hufvudsakliga motivet, till att framlägga sitt grundlagsändringsförslag,
från ^ det antagandet, att den, då motionen afgafs,
»inväntade propositionen från Kongl. Maj:t angående omorganisation af
rikets försvarsväsen» komme att af Riksdagen »i hufvudsak tillstyrkas»,
såsom följd livar af han anser att det »för hvar och en torde blifva klart,
att eu och annan paragraf i Regeringsformen, som afhandlar Konungens
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
21
ställning och beslutanderätt i afseende på fråga om krig och fred samt
vårt förhållande till främmande magter, ej kan vidare tillämpas och sålunda
bör erhålla eu förändrad ordalydelser; så synes mig rättast hafva
varit, att med behandlingen af detta hans under nyssnämnda förutsättning
tillkomna grundlagsändringsförslag fått anstå, till dess det hunnit
visa sig, huruvida denna hans förutsättning, som förmenades skola göra
den af honom föreslagna grundlagsförändringen högst nödig, nu verkligen,
huru sannolik den än må kunna anses vara, kommer att gå i fullbordan.
Men då Konstitutions-Utskottet allt detta oaktadt funnit sig
böra nu taga motionen under behandling; så anser jag Utskottet bort
inskränka sig till en kort affattad hemställan hos Riksdagen derom, att
denna Herr Asklöfs motion icke må för närvarande till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
I afseende på de af Utskottet i sammanhang med behandlingen af
motionen nu föreslagna förändrade ordalydelser af 11, 12 och 32 §§
utaf Regeringsformen, måste jag naturligtvis vördsamt antaga, att Utskottet
funnit dessa grundlagsförändringar »högst nödiga eller nyttiga
och möjliga att verkställa»; och det är ju möjligt att Utskottet härutinnan
har fullkomligen rätt. Men då det icke lyckats mig kunna konformera
mig med denna Utskottets uppfattning, ber jag mot Utskottets
framställning till Riksdagen, att antaga dessa grundlagsförändringar såsom
hvilande till grundlagsenlig behandling, härmed få mig vördsamligen
reservera»;
af Herrar Samuel Johnsson, Norén, Jonas Andersson, Hans Andersson,
Borg, Westin, Carlsson, Näsnian och Svensén: »Om vi måste medgifva,
att Utskottet, hufvudsakligen till följd af unionella förhållanden,
icke kunnat i vidsträcktare mån än som skett gå de af motionären framstälda
ändringsförslag till mötes, så torde dock böra erkännas, att de
äro byggda på rigtiga grunder och i öfverensstämmelse med nutidens
uppfattning af de konstitutionella rättsförhållanden, som böra göra sig
gällande. l)å likväl Utskottets motivering i vissa delar af betänkandet
icke väl öfverensstämmer med nyssnämnda uppfattning, nödgas vi mot
denna motivering reservera oss.»
Bih. till lli/csd. B rot. 1883. 3 Sand. 6 IJaft.
4
22
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 7.
Herr Afzeiius har begärt få anteeknadt, att han på grund af ledighet
från riksdagsgöromålen icke deltagit i den slutliga behandlingen af
detta ärende inom Utskottet.
Herr von Möller haj'' begärt få anteeknadt, att han ej närvarit vid
detta ärendes behandling inom Utskottet.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 18815.