Konstitutions-Utskottets Utlåtande N\o 3.

1

| N:o 3.

!

|

Ant. till Kiksd. Kansli den 21 Mars 1888, kl. 1 e. in.

I

IConstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om
ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Vid sistlidne riksdag väcktes inom Andra Kammaren af Herr C.
J. Svensén motion, åsyftande sådan ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen,
att det i detta lagrum förekommande ordet »samtycke» utbyttes

mot ordet »utlåtande». _ _ ,

Såsom skäl för denna framställning anförde motionäien huivud
sakligen, att, då nu gällande Riksdagsordning antogs, Konung och
Riksdag voro ense derom, att åt presteståndet borde beredas en motsvarande
ersättning för den särskilda representationsrätt, som det förut
egt, men genom ståndsförfattningens upphäfvande förlorat. Då denna
representationsrätt egentligen tillkommit ståndet i egenskap af svenska
kyrkans ombud, hade ersättningen gifvits i form af en särskild statsinrättning
till skydd för nämnda kyrkas rättigheter och intressen. Denna
inrättning blef det allmänna kyrkomötet, om hvars bildande förslag vid
1862—1863 årens riksdag af Konungen väcktes och af Ständerna godkändes.
Omfånget af den nya kyrkorepresentationens befogenhet utstakades
i § 9 af Kongl. förordningen den 16 November 1863 om allmänt
kyrkomöte, exdigt hvilket lagrum kyrkomöte tillkomme att upptaga
kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlemnade eller hvarom
fråga af någon dess ledamot väcktes; dock att mötet ej egde att, utöfver
hvad i grundlag kunde varda medgifvet, annat eller mera besluta
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 3 Sami. 3 Håft.

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att hos
Konungen anmälas. Härigenom hade kyrkomötets ställning, enligt motionärens
förmenande, blifvit på ett klart och tydligt sätt angifven. Men
mötets maktområde hade genast i början af dess tillvaro erhållit en
ytterligare och högst väsentlig utsträckning genom det i samband med
den nya Riksdagsordningens antagande gjorda tillägg till § 87 mom. 2
Regeringsformen, på grund hvaraf vid stiftande, förändrande eller upphäfvande
af kyrkolag j em väl erfordrades samtycke af kyrkomötet. 1
sjelfva verket hade dermed åt svenska kyrkans representanter gifvits
större rättigheter än dem, från hvilka det gamla presteståndet afstått.
Presteståndet hade nemligen icke utgjort mer än en fjerdedel inom
den representation, som gemensamt med Konungen egt att stifta, förändra
eller uppliäfva kyrkolag, och om de tre andra stånden förenat
sig om en motsatt mening, hade denna blifvit Riksdagens beslut, utan
att det votum, som afgifvits af svenska kyrkans målsmän, haft annan
betydelse än den, som vanligen plägade tillerkännas eu minoritets yttranden.
Kyrkomötet deremot stode såsom en sjelfständig myndighet,
sidoordnad med Konung och Riksdag och med full makt att kullkasta
de beslut, om hvilka desse efter moget betänkande förenat sig.

Men redan vid pröfningen inom Högsta Domstolen af förslaget
till kyrkomötesförordning hade tungt vägande anmärkningar framstälts
mot den maktställning, som var afsedd att tilldelas den nya kyrkorepresentationen,
och eu ledamot af denna domstol hade uttalat den
mening, att om vid sidan af Riksdagen stäldes en annan, af denna
oberoende representation för kyrkan, med mindre makt men störrre anspråk,
måste detta i längden framkalla stridigheter, som förlamade dem
begge, så framt icke endera lyckades undertrycka den andra. En half
mansålders redan vunna erfarenhet hade icke jäfvat denna farhåga. Som
vanligt, då allt för många parter skulle verka för ett och samma syfte,
hade tredelningen af den lagstiftande makten på det kyrkliga området
ledt till ett fullständigt hämmande af allt reformarbete derstädes. Kyrkomötets
förmåga att gifva sjelfständiga uppslag till förbättringar i vår
snart tvåhundraåriga kyrkliga lagstiftning hade allt ifrån början synts
stadd i aftagande och hufvudsakligen visat sin styrka i negativ rigtning
genom att helt och hållet eller delvis omintetgöra de reformplaner, som
utgått från någon af de egentliga statsmakterna. Häri behöfde ej ses
en brist på god vilja hos kyrkomötet, utan endast ett nytt bevis för
det sakförhållande, att hvarje lagstiftningsarbete försvårades, i samma
mån som de beslutande parternas antal ökades.

Att detta sakförhållande ej kunde lända till svenska kyrkans och

Konsiitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3. 3

dess medlemmars sanna välfärd låge emellertid i öppen dag. Som nu
denna välfärd, rätt förstådd, utgjorde det yttersta mål, hvartill afl kyrklig
lagstiftning borde sträfva, så borde oek hvarje hinder, som stälde
sig i vägen för detta måls uppnående, sa vidt ske kunde, undaniödjas.
Hade nu kyrkomötets veto mot Konungs och Riksdags gemensamma
beslut visat sig vara ett sådant hinder, mäktigt att hämma det kyrkliga
reformarbetet, men ej att skydda kyrkans sanna intressen eller rättigheter,
syntes det vara klart, att bestämmelsen om detta veto borde ur
grundlagen utgå, Och om sagda veto sålunda förfelat sitt ändamål och
ej lyckats åt kyrkan förvärfva de dermed afsedda förmåner, kunde dess
af skaffande ej innebära någon kränkning af kyrkans rätt eller af de
förpligtelser, Riksdagsordningens stiftare kunde anses hafva iklädt sig
gent emot dess målsmän inom ståndsrepresentationen.. Kyrkomötet blefve
härigenom hänvisadt till sin i kyrkomötesförordningen angifna naturliga
ställning såsom en rådgifvande myndighet, hvars utlåtande infordrades
vid stiftande, ändring eller upphäfvande af kyrkolag, och
hvars ord dervid vägde mera, i samma mån som dess ledamöter, omedelbart
utsedda för kyrkliga syften, kunde förutsättas i allmänhet inom
detta område ega större sakkunskap än Riksdagens medlemmar, vid
hvilkas val så många andra synpunkter måste göra sig gällande. Och
det skyddsvärn, kyrkan kunde anses behöfva, borde hon i alla händelser
säkrast och tryggast finna hos sin högste styresman, Konungen,
hvilken ej torde gifva sin stadfästelse åt några omogna hugskott, äfven
om sådana, mot all rimlig sannolikhet, skulle vinna godkännande af
svenska folkets representation.

Motionärens förslag blef af Konstitutions-Utskottet afstyrkt. Vid
frågans behandling af Riksdagen antogs förslaget af Andra Kammaren
med 113 röster mot 63 att hvila till grundlagsenlig behandling, men
förkastades af Första Kammaren med 75 röster mot 25.

Den välvilja, motionären sålunda finner förslaget hafva rönt, har
föranledt honom att nu ånyo framlägga detsamma uti motionen N:o 90,
hvilken Utskottet fått till behandling emottaga. Deri anför motionären
hufvudsakligen, att de af honom förut andragna skäl ännu var stode i
sin fulla kraft. Näppeligen kunde det räknas som en verklig fördel för
kyrkan, om det så högst nödiga reformarbetet på det kyrkliga området,
redan i sig sjelft svårt nog, än ytterligare försvårades genom det invecklade,
tungt och långsamt arbetande maskineriet af tre hvar för sig
beslutande makter, hvilkas beslut blott allt för lätt kunde komma att
gå i lika många olika rigtningar, och af hvilka dertill den ena kyrkomötet
— ej hördes oftare än hvart femte år. Lika litet kunde det

4 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

lända till verklig fördel för staten, om på detta område tre statsmakter
tunnes, och om Konungs och Riksdags samstämmiga vilja kunde korsas
genom en tredje mellanträdande makt. I intet annat lagbundet samhälle
funnes, motionären veterligen, något dylikt frö till en stat i staten;
och då den svenska kyrkan ju vore eu statskyrka, borde den väl ock
foga sig i den ordning, som för alla andra institutioner och förhållanden
inom samhället vore gällande.

Då det åberopats, att beviljandet af vetorätt åt kyrkomötet utgjort
det vil kor, på hvilket presteståndet gifvit sitt bifall till upphörandet
af dess särskilda representationsrätt inom Riksdagen, ville motionären
erinra derom, att detta vilkor ej tagits för godt af ståndets majoritet,
som efter fattadt beslut genom sina reservationer uttryckligen gifvit
till känna, att den endast till följd af en yttre nödvändighets tryck
låtit ske hvad den ej kunnat ändra. Ett vilkor, som ej antagits af den
ena parten, kunde väl ej vara bindande för den andra. Och det vore
dessutom att tänka allt för lågt om vår kyrkas män att tro dem vilja
behålla en dem medgifven undantagsställning en enda dag längre, än
den visade sig vara till gagn för kyrka och samhälle.

Det hade anmärkts, att upphäfvandet af kyrkans undantagsställning
skulle innebära en maktutvidgning för den samhällsklass, som utöfvade
det största inflytandet på Riksdagens beslut, nemligen allmogen.
Denna anmärkning skulle visserligen icke sakna sin vigt, i fall denna
samhällsklass på det kyrkliga området hade andra, för den egendomliga
åsigter och intressen att förfäkta än den öfriga delen af svenska folket.
Nu åter torde det med fog kunna sägas, att kyrkan kunde skatta sig
lycklig, om den ej hade svårare fiender eller motståndare att bekämpa
än Sveriges allmoge.

Då Utskottet vid sistlidne riksdag yttrade sig öfver motianärens
ifrågavarande förslag, utvecklades de skäl, hvilka enligt dess åsigt talade
mot bifall till detsamma. Utskottet framhöll sålunda, att då genom
stånd sförfattningens upphäfvande presteståndet afstod från den ståndet
förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans målsman deltaga i
lagstiftningsarbetet, framstod oafvisligen behofvet deraf, att statskyrkan
egde en särskild representation, inom hvilken de speciella insigter i
dithörande frågor, som för vården af kyrkans intressen vore af nöden,

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

5

kunde vara i vidsträcktare mån till finnandes, än hos den på allmänna
val grundade nationalrepresentationen vore att påräkna. Att betydelsen
af en sådan kyrkans målsman af Rikets Ständer nogsamt beaktades,
derom vittnade förhandlingarne angående nu gällande Riksdagsordning,
och med visshet torde kunna sägas, att det för mången, som med sin
röst bidragit till ståndsförfattningens upphäfvande, varit en afgörande
omständighet, att kyrkan framgent komme att blifva särskildt representerad.

Kyrkmötet hade sålunda med den nya Riksdagsordningens införande
berättigats att, jemte Konungen och Riksdagen, deltaga i den
kyrkliga lagstiftningen; men i anledning af motionärens anmärkning,
att mötets maktområde blifvit, utöfver hvad i Kongl. förordningen den
16 November 1863 om allmänt kyrkomöte bestämdes, väsentligen utsträckt
genom det i § 87 Regeringsformen sedermera intagna stadgandet
om kyrkomötets samtycke såsom erforderligt för stiftande,
ändring eller upphäfvande af kyrkolag, erinrade Utskottet, hurusom uti
den af Kongl. Maj:t till 1862—1863 årens Riksdag aflåtna proposition
om antagande af en författning angående allmänt kyrkomöte uttryckligen
framhölls, att, då verkan af kyrkomötets beslut måste bestämmas af
grundlag, någon beslutanderätt enligt förslaget icke kunnat kyrkomötet
tilläggas, men att, då ifrågavarande institution icke syntes i fullt mått
kunna motsvara sin bestämmelse, med mindre kyrkomötet tillerkändes
rätt att deltaga i stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit så
affattade, att de lämpade sig jemväl för den utsträckning, som genom
en grundlagsändring kunde komma till stånd. I förslagets § 9, som af
Rikets Ständer oförändrad antogs, var ock vidden af kyrkomötets maktområde
gjord beroende af livad i grudlag kunde i sådant hänseende
varda medgifvet.

Det borde jemväl beaktas, att i rådslagen om kyrkans angelägenheter
prester och lekmän toge lika del, en anordning, bvarmed lagstiftaren
afsett lika mycket att bebörigen begränsa det rent kyrkliga
elementets inflytande som att tillförsäkra kyrkomötet den sakkunskap,
hvilken för ett framgångsrikt reformarbete inom vår med en mängd
stadganden af civillags natur sammanblandade kyrkolagstiftning kräfdes.

Att nu rubba grundvalarne för en statsinstitution, som egt bestånd
under jemförelsevis allt för kort tid, för att någon fullständig
erfarenhet om densammas verkningar ännu skulle kunnat inhemtas, eller
ett säkert stöd vinnas för bedömande, om och i hvad mån en förändring
deraf vore af nöden, kunde ej heller anses vara förenligt med den varsamhet,
som vid hvarje förändring i grundlag borde göra sig gällande.

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Nu anförda skäl, hvilka föranledde Utskottet att afstyrka bifall
till motionärens vid nästlidna riksdag framlagda förslag, anser Utskottet
fortfarande ega full giltighet och icke i någon mån hafva vederlagts af
hvad motionären nu i ämnet anfört. Med denna uppfattning får Utskottet
hemställa,

att Herr Svenséns förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 Mars 1883.

På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herrar Westin, Norén, Carlsson, H. Andersson, Borg, Näsman,
Trulsson, Friherre Nordenskiöld och Svensén.

Herr J. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom Utskottet.