Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

1

N.o 41.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 Maj 1882.

— — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition med förslag till förordning rörande
Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och
Norge.

(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.)

S. A. K.

Uti nådig proposition den 13 sistlidne Januari har Eders Kongl.
Maj:t till Riksdagens antagande öfverlemnat förslag till förordning rörande
Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Vid pröfningen af detta förslag hafva dess bestämmelser synts
Riksdagen vara för Lapparne betryggande samt egnade att för framtiden,
så vidt möjligt, förlika de stridiga intressen, mellan hvilka förslaget
haft att skilja, och har fördenskull Riksdagen funnit sig böra i
liufvudsakliga delar godkänna hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit.

Allenast i några få punkter har förslaget gifvit anledning till anmärkningar.

De ordalag, hvari 3 mom. af dess 9 § blifvit affattadt, kunde tilläfventyrs
lemna rum för tvifvel, huruvida renegare, hvilka icke äro
Lappar men hafva sina renar i Lappens vård, skola vara skyldiga att
i likhet med Lapparne deltaga i utgörandet af den skadeersättning,
syne- och rättegångskostnad, som i följd af den gemensamma ansvarigheten
kan varda bestämd att utgå. Att en dylik skyldighet skall
åligga dem, torde emellertid framgå ur jemförelse med dels stadgandet
Bill. till Riksd. Rrot. 1882. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Höft. 1

2 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

i 24 §:ns första punkt, dels ock bestämmelsen i 7 § derom, att Lapp,
som vill med renar flytta till trakt, der distriktindelning eger rum,
åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva antalet af de renar,
han kommer att medhafva, samt desses egare. Riksdagen ifrågasätter
fördenskull ingen ändring af detta moment, men har ansett sig höra
uttryckligen framhålla den uppfattning af dess innehåll, hvilken varit
vid momentets godkännande för Riksdagen bestämmande.

Då förslaget icke afser att bestämma Lapparnes rättsliga ställning
inom hemlandet, utan allenast att ordna de frågor, som stå i samband
med deras flyttningar mellan de förenade rikena, så har Riksdagen
ansett författningens rubrik böra erhålla en lydelse, som närmare, än
den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna, angifver området för lagens
tillämpning. Att genom en dylik ändring undanrödja alla tvifvelsmål
härutinnan har synts Riksdagen vara så mycket mera angeläget som
lagen, om den skulle tillämpas jemväl å uteslutande inhemska förhållanden,
kunde finnas stå i strid med välförvärfvade rättigheter och
innebära ett intrång i enskild egande- och besittningsrätt, Riksdagen
syftar härvid på förhållandena inom Jemtlands län. Komme förordningen
att uppfattas såsom en lag angående Lapparnes rättsförhållanden
i allmänhet, så skulle, oaktadt de jemtländska Skattelapparne vid den
för längre tid sedan fullbordade afvittringen erhållit bestämdt begränsade
områden, utan att dervid såsom vid afvittringen inom Norr- och
Vesterbotten något förbehåll blifvit gjordt, att de äfven efter afvittringen
skulle få utom det egentliga dem tilldelade område söka bete
för sina renar samt begagna skogen, en dylik rättighet anses vara
dem genom denna författning tillagd. En ändring af förordningens
rubrik, redan tillräckligt motiverad af önskvärdheten aftvinna det med
lagens mening mest öfverensstämmande uttryck, har vid sådant förhållande
synts vara oundgängligen af nöden.

I 14 § finnes föreskrifvet, att hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§
stadgas i afseende å behandlingen af deri omförmälda ersättningsfrågor
ej eger tillämpning å dylika frågor, som uppkomma i Sverige,
utan förfares med dessa efter allmän lag. Motsvarande bestämmelse
uti det lagförslag i ämnet, som af Eders Kongl. Maj:t framstäldes till
1871 års Riksdag, hade i stället för uttrycket “allmän lag“ beteckningen
“der gällande lag“. I dess nuvarande lydelse innebär stadgandet,
att nämnda ersättningsfrågor skulle i Sverige efter allmänt rättegångssätt
behandlas. Då emellertid eu förenklad procedur för dylika frågor
äfven inom vårt land torde framdeles finnas önskvärd och Sverige i
ett dylikt ämne billigtvis må ega att på egen hand stifta lag, har
Riksdagen ansett stadgandets tidigare ordalydelse vara att föredraga.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41. 3

I 17 § finnes stadgadt, att laglig stämningstid, när Lappar i sitt
hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är tre månader,
samt att den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter
stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid kyrkan
i den socken, der han senast haft sitt hemvist. Att denna § allenast
åsyftar de fall, der Lapp skall stämmas i frågor, hvilka i författningen
afses, är uppenbart. Också har ändring af paragrafen till förtydligande
i sådant hänseende ej synts vara af nöden. Riksdagens betänkligheter
hafva afsett paragrafens senare punkt. Det stämningssätt, som der beskrifves,
erbjuder i följd af Lappens kringflyttande lefnadssätt ringa
garanti, att han skall erhålla underrättelse om kallelsen, fastän, såsom
stadgandets mening måste anses vara, mantalsskrifningsorten afses med
uttrycket “den socken, der han senast haft sitt hemvist44. Det torde
derföre vara angeläget att söka förebygga, det ifrågavarande sätt för
stämnings kungörande varder i oträngdt mål användt. Härutinnan
synes emellertid stadgandet ej gifva tillräcklig trygghet. Den farhågan
ligger nära till hands, att de, hvilka skola delgifva stämningen, mången
gång komme att blifva väl hastiga i att finna Lappens vistelseort
okänd, likasom ock att domstolen i grannriket, derest svaranden uteblefve
och stämningens laglighet skulle pröfvas, kunde vilseledas i en
så vansklig fråga som den, huruvida hans vistelseort varit obekant.
Riksdagen anser, att en nödig begränsning af stadgandet vinnes genom
den bestämmelsen, att ifrågavarande stämningssätt ej må användas,
med mindre vederbörande länsman gifver intyg derom, att Lappens
vistelseort är okänd. Hos länsmannen kan man förutsätta såväl full
trovärdighet som ock en noggrannare kännedom än hos de fleste andra
om de till hans distrikt hörande Lapparnes vandringar och uppehållsorter,
till hvilken kännedom åtskilliga bestämmelser i förevarande
författning genom densammas antagande skulle komma att i sin mån
bidraga.

Enligt den regel, som uttalades i första punkten af förslagets
24 §, är Lappen berättigad att använda grannlandets område till underhåll
för renar utan afseende å, huruvida de djur, med hvilka han der
infinner sig, äro honom tillhöriga eller af egarne stälda i hans vård,
oafsedt huruvida dessa andra egare äro Lappar eller ej. Då nu i senare
punkten af samma § är sagdt, att bofaste renegare hafva, der de
hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter
och skyldigheter som Lapparne, så tyckes förslagets mening
vara, att den bofaste invånaren skulle, vare sig han stälde sina renar
i Lappens vård eller annorledes åt dem beredde uppsigt, åtnjuta lagens
förmåner. Af motiven till det förslag, som 1866 års komité afgaf och

4

Biksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

i hvilket sistnämnda stadgande först inkom, framgår emellertid, att
med detsamma allenast åsyftats det förhållande, att i Norge finnes en
talrik befolkning af lapsk härkomst, hvilken upphört med nomadlifvet
och egnat sig åt jordbruk eller fiske m. m., men ännu eger ett betydligt
antal renar, hvillca under vintrarne åtfölja de nomadiserande
Lappande, men om vårarne mottagas och hela sommaren igenom vårdas
af egarne. Komiterade ansågo sig böra uttryckligen föreskrifva,
att desse, om hvilkas egenskap att vara Lappar tvekan till äfventyrs
kunde uppkomma, skulle, då de ginge i vall med sina renar, i allo anses
såsom Lappar. Otvifvelaktigt afser alltså förslaget, att de förmåner,
som genom detsamma tillerkänts äfven sådana renegare, som ej
äro Lappar, endast kunna genom Lappar komma dem tillgodo. Riksdagen,
som finner denna grundsats rigtig, har ansett angeläget att,
till undvikande af den angifna missuppfattningen, paragrafens senare
punkt erhåller en lydelse, som bättre än den af Eders Kongl. Maj:t
föreslagna återgifver dess syfte.

I 27 § är uttryckligen sagd!, att i Norge den enskilde skall vara
skyldig att för de i paragrafen omförmälda ändamål afstå sin jord.
Att jemväl i Sverige en dylik skyldighet skall åligga jordens egare
eller innehafvare, skulle, såsom motiven till motsvarande stadgande i
det af 1866 års komité afgifna förslag utvisa, vara uttryckt genom den
bestämmelsen, att i Sverige skulle förfaras enligt gällande förordning
angående jords afstående för allmänt behof. Denna hänvisning torde
emellertid ej vara för syftet tillräcklig. Under sådant allmänt behof,
för hvilket expropriation är genom Kongl. Förordningen den 14 April
1866 medgifven, torde möjligen låta sig hänföra Lapparnes behof af
renvägar; men svårligen skulle efter nämnda förordning skyldighet
kunna åläggas jordinnehafvaren att afträda sin jord för något af de
tvenne öfriga i 27 § omförmälda ändamål. Vid sådant förhållande
har Riksdagen funnit ändring af paragrafen böra ske i syfte att uttrycka,
att jemväl i Sverige skyldighet att afträda jord skall för de i
densamma omnämnda ändamål eg a rum, och hänvisningen till expropriationsförfattningen
bibehållas allenast för att angifva, huru med
ersättningens bestämmande skall förfaras; hvarjemte och då föreskriften,
att i Norge ersättningen skall bestämmas genom värdering, icke
utmärker, att, såsom af paragrafens lydelse i norsk text framgår, ersättningen
skall fastställas i sådan särskild förrättning, som i Norge
benämnes Taxt, Riksdagen ansett, att en antydan härom borde i stadgandet
intagas.

Innehållet af 29 § 2 mom. har synts Riksdagen vara ofullständigt
i fråga om grunderna för en, såsom möjlig förutsatt, ny lagstift -

5

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o il.

ning, särskild för hvardera riket, ity att der icke återfinnes något af
livad som i 3 § afser betesrätten för de Lappar, som under hvilken
årstid som helst beta sina renar å fjällen på ömse sidor om riksgränsen;
hvarförutom Riksdagen funnit bestämmelserna i samma moment
kunna tydligare än i den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lagtexten
framträda genom en något förändrad ordställning.

Af nu anförda skäl har Riksdagen ej kunnat bifalla Eders Kong!.
Maj:ts ifrågavarande förslag oförändradt, men deremot för sin del beslutat
följande:

Förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge.

1 §•

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillåtes, med sina renar flytta
fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen
svensk eller norsk undersåte.

2 §•

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva
svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter,
på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman
och kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest;
dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike,
hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra
riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos
förenämnde embetsmän företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån
han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 §
tillåtet är.

3 §•

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det
ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvardera
rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der,
under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter, betjena
sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar
som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares eller brukares

6

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

samtycke må ej svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge
under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti och September
månader, eller norska Lappar under nämnde månader med sina renar
vistas i Sverige; dock eg a Lapparne i de trakter, der de efter gammal
sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta sina renar å fjällen
på ömse sidor af riksgränsen, att fortfarande utöfva denna rätt i samma
utsträckning som hitintills. Öfverträdelse af det i denna § gifna förbud
straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 kronor och
annan gång af högst dubbelt.

4 §■

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, eg a
Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen
samt eu och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör
staten, erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning
för torra träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda
skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör
enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som
i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen
eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två gode
män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna
att utse god man, åligger det förrättningsmannen att i partens ställe
utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle hvad om
kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen
tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda skjutsersättning
och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd god man
åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten bestämmer
om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas mellan par-
terna eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär öfver synen
må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda ersättningsbeloppet
jemte synekostnaden eger utmätning rum utan dom eller
utslag.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt
eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar
att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af
växande löfträd sig tillegnat i enskild skog, straffes med böter högst
40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.
Växande löfträd, som af Lapparne tagas i statens skogar för att användas
till stängsel, skola af Lapparne afbarkas. Lapp, som underlåter
detta, böte högst 40 kronor. Virke, som Lapparne på deras

7

RiJcsdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

vistelseort under sommaren lagligen användt till stängsel, gammer,
tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan
Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare,
som häremot bryter, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen
efter allmän lag medför högre ansvar.

5 §.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda
sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne
tillgängliga.

6 §.

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna
indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina
renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i 9 §
3 och 4 mom. sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af
renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega rätt att söka bete för sina
renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas
eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna,
med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från odlad mark.
Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt landskapets
utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant sätt, att de
renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas komma att,
der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela distriktet,
utan att öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum bestämmes af
Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

7 §.

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning
eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget
och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han ärnar
uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medftha,
och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift,

8

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet
med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvardera riket skola de Lappai’, hvilka anmält sig vilja uppehålla
sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman inom
sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas förordnande
af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller ock
af länsmannen förteckning å alla de Lappar, som komma att stå under
hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne, enligt
föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna förteckning
insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen
eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till amtmannen eller
landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör, jemte uppgift å de
utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman
eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något
visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det
Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme
linnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det
län eller amf, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne
kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område,
men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen
eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,
till det anvisade området, straffes med böter första gången af högst 40
kronor och annan gång af högst dubbelt. Vid områdenas fördelning
iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas
till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han
lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående
året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme
någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva
på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrifna uppgifter
äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen
eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa
bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål,
eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om
Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad,
men med afseende å hvilken Konungen särskildt förordnat, att anmälningsskyldighet
skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen
i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande
område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o ål.

9

8 §•

Det åligger hvarje förman och andre förman:

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först
ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de till hans distrikt
hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån.

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen
uppvisa sitt förordnande jemte föiffeckningen öfver de Lappar, som
anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva
stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappars
uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom distriktet,
samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro
upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen
göra anmälan.

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

cl) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt
befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande
befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt
syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon
uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad,
samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår
om skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för
uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han,
om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning
angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader; f)

att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven
skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse
till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla
den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt
val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast
innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för
ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har
han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Raft. 2

10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

9 §•

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för
att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan
ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller
hjortronland, ersättes af den eller dem, genom livilkas renar skadan
blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter,
som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt,
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst
brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter.
Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning, böte dessutom den skyldige för hvarje gång högst 40 kronor,
hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans
ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd
är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna
renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant
distrikt, hvarom i 6 § förmärs, och kan det ej utrönas, genom, hvilken
eller livilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan
fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer
distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra
Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro
stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven
dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar
i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats,
eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar,
vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning
ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom.
stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl
efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare
eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt
bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amf särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet
rum, om renar komma in och beta å sådan utmark
under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne
begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt
derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller

11

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd
af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta
bostad.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar
någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan
lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom
i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes,
så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka
böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan
och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd
och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning
kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett
inom distrikt, hvarom i 6 § förmäles, äfven förmannen eller andre förmannen
för de Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom
distriktet Lappar från båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska
som norska förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande
inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället
en af de i närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt,
der både svenska och norska Lappar sig uppehålla, en af hvardera
folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver
någon af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

11 §•

Varder vid den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i
godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk
fullfölja vill, att skyndsamlingen hos länsmannen i orten eller
annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar,
begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna
syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskilt
förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom
den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrifna nämnd, eller,
om sådane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de
män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall
den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan
ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen
instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen före
förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu kilometer
från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd

12 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla
tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen
eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de
redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit
för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på
deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen
i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande
icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som
synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå, att den
frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan,
medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om
sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.
Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå
hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig
grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma
och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans
uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om
marken är inhägnad eller oinhängnad m. m., äfvensom angående den
eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, renarnas
antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig
att på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara
honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en
för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits
inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till
såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre
uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit
till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter,
hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende,
samt alla andra förhållanden, som eg a inflytande å skadeersättningens
belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva
förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom
lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd
och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förättningsmannen synemännen
om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt,
dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i
händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening
gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje
fäll vid protokollets afsilande afgifva sitt utlåtande, huruvida han

13

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt
i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande
på saken.

Innan förrättningens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma
förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma
verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Värdering, som omtalas i denna paragraf, kan i händelse af rättegång
förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen,
jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente,
för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande
af synen 4 kronor om dagen och för utdrag af protokollet deröfver
70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och för bevittnande
af protokollsutdragets rigtighet erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen
åtnjuta för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre.

13 §.

Kan ej heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom
förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan
lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af
förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande
angående de mäns trovärdighet, livilka förrättat den föregående
besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning
om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande,
i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för
offentliga politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande
af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen,
enligt hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen
eller eljest till följd af 9 § äro för den samma ansvarige.
Sådana mål kunna efter omständigheterna handläggas antingen vid extra
rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa
mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan
ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej an ställes, i hvilket
fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den,
som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra
och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning
icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada
af renar, utföres i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan
talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande,
derest ej hvad i 10 och 11 §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande
till förlikningskommission är ej erforderligt.

14 §.

Hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen
af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika
frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter der
gällande lag.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 §
stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman
i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöilo sig derstädes vid
nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske som
den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara i
målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas
renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn
stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den
eller’ de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om
deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål
i saken.

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma
förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres;
och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

Till man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den,
mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämma.

16 §.

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 mom. sägs, blifvit till ansvarighet
för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan
enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning,
som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd

15

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem,
som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles,
eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar
inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka
talan om återgäldande af hvad de erlagt eller den del deraf, som å
öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras senare
än två år, efter det skadan skedde.

17 §•

Laglig, stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas
till domstol i andra riket, är tre månader. Den, hvars vistelseort enligt
vederbörande länsmans intyg är okänd, njuter tre månaders tid
efter stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid
kyrkan i den socken, der han senast haft sitt hemvist.

18 §.

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar,
skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt
icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma
vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas
på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada,
som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven
om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den
tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § ega att med sina renar
der uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas
bundna eller vara försedda med klubba; landshöfdingen eller amtmannen
dock obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller
särskilda fall medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att
det med densamma afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken
af klubban äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på
klubbningen gifvas af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl
må kunna förordna, att i trakt, der distriktindelning icke eger rum,
de bofastes hundar under tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller
klubbade. Hund, som har till vana att jaga renar äfven på tillåtet
uppehållsställe eller att döda renar, skall af egaren, efter föreskrift af
polismyndigheten, dödas; och åligger det polismyndigheten att, der
egaren sådant underlåter, genast låta döda hunden. Underlåter egare

16 Biksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

af hund att ställa sig till efterrättelse hvad här ofvan stadgas, eller
de af landshöfdingen eller amtmannen i öfverensstämmelse dermed
gifna föreskrifter, straffes med böter högst 40 kronor.

4. När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit
förordnad att upptaga dylika mal, klagar öfver sådan förnärmelse
som ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången
undersökning så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning,
i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse
till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att
ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom
allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda grunder,
men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit,
med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra
och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver till
förlikningskommission instämmas.

19 §.

De i 3, 4 och 7 §§ samt i 18 § 3 mom. omförmälda förseelser
åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige
skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

20 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter
eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket
bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed
förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen
icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Apellationsfristen er udloben)
eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den
sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i högre
rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig
till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen
är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges,
på grund hvaraf den sökta verkställigheten må eg a rum, bevis derom
å domen samt sände handlingarne till vederbörande amtman eller landshöfding
i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande
och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding
eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om
ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade för -

17

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

likningar, hvilka eg a kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen,
då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet
öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen
enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga
kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras
gäldande, förfares enligt det lands lagar,» der böterna skola uttagas.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af
denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom
två stämningsmän eller nämndemän. Dervid skall ock, om rättegången
är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde affordras förklaring, huruvida
han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt 15 §
blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i
nämnda hänseende sig förklara.

22 §.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i Sverige,
må ej stämpladt papper användas.

23 §.

I öfrigt komma de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar att
tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

24 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras
vård.

Bofaste Lappar hafva, när de sjelfve vakta sina renar, i afseende
å dessa samma rättigheter och skyldigheter som de flyttande Lapparne.

25 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtmän,
skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af
dem tillagda rättigheter.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Raft.

3

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

26 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne
i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen
vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det området
ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig
betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes
tjenlig.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den
utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka
år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning, odling,
säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt icke
utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndighets beslut,
af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller herbergen för
resande.

27 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmäla ändamål,
eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker,
eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att
använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare egaren eller
brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot
ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes
i Norge genom värdering (Taxt) och i Sverige enligt gällande förordning
angående jords afstående för allmänt behof.

28 §.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet
emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom
Finnmarkens amt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt för
sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskildt gällande bestämmelser
att å honom tillämpas.

s

29 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena bestäm -

19

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 41.

mer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till gränsetraktaten
af 7|18 Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande af eller ändring i denna förordning blifver
i hvartdera riket, så vidt angår det andra riket eller dess undersåtar,
först gällande, när antingen motsvarande beslut är fattadt å den andra
sidan, eller ock tre år förflutit från det i någotdera riket, icke allenast
beslutats upphäfvandet af denna förordning, utan jemväl angående
Lapparne från det andra riket antagits ny lag, hvars giltighet icke
gjorts beroende af någon motsvarighet i lagbestämmelser i detta senare
rike; dock att sådan särskild lag icke må stiftas förr än efter tio år
från den dag, då denna förordning trädt i kraft.

All lagstiftning, som kan komma att träda i stället för denna förordning,
skall hvila på följande grunder, nemligen:

att begge rikenas Lappar skola allt framgent, som hitintills, kunna
hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla
sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems
amt i Norge samt den öfriga delen af året i de angränsande
Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige, med lika rättigheter
som de, hvilka i nämnda amt eller län tillkomma rikets egna
Lappar; äfvensom särskild! i de trakter, der Lapparne efter gammal
sedvana plägat under hvilken tid af året som helst beta sina renar å
fjellen å ömse sidor om riksgränsen, de fortfarande skola vid denna
betesrätt bibehållas i samma utsträckning som hitintills;

att de i denna förordning Lapparne tillförsäkrade rättigheter till
bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar icke må inskränkas eller upphäfvas; att

den i förordningen faststälda begränsning i Lapparnes ansvarighet
för skada, som af renar föröfvas på utängsslåtter och utmark,
icke må till mehn för Lapparne förändras; samt

att den i förordningen medgifna rätt till verkställighet i det ena
riket af domar gifna och förlikningar ingångna i det andra icke må
upphäfvas eller inskränkas.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 17 Maj 1882.