12

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 32.

N:o 32.

Dppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 April 1882.
— — — — Andra Kammaren den 26 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående förändrad lydelse af
23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 Juni 1875.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.)

S. A. K

Det i 23 § af förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 Juni 1875 förekommande undantagsstadgande om intecknings
dödande utan företeende af inteckningshandlingen i hufvud skrift är
förestafvadt af nödvändigheten för de fall, då nye egaren icke kan få
fram inteckningshafvaren eller icke kan förmå honom att lemna inteckningshandlingen
från sig, hvilket vanligen inträffar, då inteckningshafvaren
icke för sin fordran erhållit betalning ur köpeskillingen. I dessa
fall har lagen anvisat nye egaren en utväg att få inteckningen dödad,
äfven utan inteckningshandlingens uppvisande. Då emellertid grunden
till detta undantagsförfarande icke är att söka i den omständighet, att
köpeskillingen icke lemnat tillgång till den intecknade fordringens gäldande,
utan i svårigheten, ofta omöjligheten i detta fall för nye egaren
att komma i besittning af inteckningshandlingen, och då, vid fråga om
dödande af inteckning för fordran, för hvilken betalning endast till en
del ur köpeskillingen utgått, samma svårighet att komma i besittning
af inteckningshandlingen för nye egaren förefinnes, vare sig han vill
låta d,öda inteckningen för den del af fordringen, som blifvit ur köpe -

13

Riksdagens underd. Skrifvelse. N:o 32.

skillingen gulden, eller för den oguldna andelen deraf, synes hans rätt
att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad icke
böra inskränkas till den del af inteckningsbeloppet, till hvars gäldande
köpeskillingen icke räckt, utan förnuftigtvis böra gälla inteckningens
hela belopp. Faran af inteckningshandlingens missbrukande i följd deraf,
att den icke varder försedd med Rättens bevis om dödandet, är icke
större med hänsyn till det belopp, som ur köpeskillingen guldits och
som ju blifvit af exekutor å inteckningshandlingen afskrifvet, än med
hänsyn till det belopp, som ej kunnat af köpeskillingen gäldas; och
faran för missbruk af denna inteckningshandling är icke större än för
missbruk af de efter ediktalstämning dödade inteckningar, hvilka icke
till någon del njutit betalning ur köpeskillingen.

På grund häraf har Riksdagen, med anledning af en utaf dess
justitieombudsman gjord framställning i ämnet, för sin del beslutit, att
23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni
1875 skall erhålla följande förändrade lydelse:

Är fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion eller
under konkurs, i den ordning konkurslagen bestämmer, och vill ny
egare få egendomen frigjord från inteckning för fordran, som antingen
alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas;
vare han dertill efter erhållen lagfart berättigad, ändå att han ej
kan i hufvudskrift förete inteckningshandlingen. Vill han af sådan rätt
sig begagna, gifve å landet till domaren och i stad till rätten in bevis
om de inteckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så
ock handling, som visar köpeskillingens fördelning borgenärerna emellan,
samt intyg att denna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit
laga kraft. Domaren eller Rätten skall derefter medelst kallelse,
hvilken genom sökandens försorg bör införas tre gånger i allmänna tidningarne
minst fjorton dagar mellan hvarje gång, förelägga inteckningshafvare,
hvilkens fordran antingen alldeles icke eller endast till någon
del blifvit ur köpeskillingen gulden, att, om han mot inteckningens dödande
har något att påminna, sådant hos Rätten anmäla, å landet sist
på första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter två månader,
och i stad inom två månader från sista kungörelsedagen. Göres
ej påminnelse inom den utsatta tiden, eller ogillar Rätten påminnelse,
som blifvit gjord; varde inteckningen dödad.

Med underdånig anmälan härom framhärdar Riksdagen o. s. v.

Stockholm den 26 April 1882.