TTJLLKOMIT.ÉNS

UNDERDÅNIGA

B E T Ä N K A N D E

AF ÅR

18 8 2

ANGÅENDE NÄRINGARNAS STÄLLNING

STOCKHOLM. 1882.

KON ÖL. BOKTRYCKERIET,

P.A.NORSTEDT & SÖNER.

INNEHÅLL.

Inledning........................

Redogörelse för frågoformulären._________________

Jordbruksnäringen________________,____________

Husslöjden_______________________________

Bergshandteringen_______________________________

Sågverksrörelsen______________________________

Fabriksindustrien och handtverkerierna___________________

Handtverksföreningar och kommunalnämder
Handels- och sjöfartsnämder________________________

Redogörelse för till komitén lemnade muntliga meddelanden:

Jordbruket______________________

Jernhandteringen____________________________

Jern- och metallindustri ___1________________;

Textilindustrien____________

Läderindustrien________________________

Öfrig fabriksindustri.,______________________

Handtverkerierna_____________

Handtverksföreningarna________________

Handeln_______________________________

Statistisk redogörelse:

Jordbruket___________________________

J ernhan dteringen_________________________

Fabriksindustrien_________________________

sten-, glas och lergodsindustri.:________________

metall-industri.....................

trävaruindustri____________________________

kemiskt-teknisk industri......................... __

textilindustri____________________________

pappersindustri__________________________

läderindustri___________________________

näringsämnes-industri____________________________

beklädnadsindustri_____________________

öfrig industri___________________________

bergshandteringen_______________

Handel och sjöfart__________________

Sid.

24.

37.

46.

49.

78.

84.

88.

89.

90.
93.

100.

102.

104.

108.

no.

in.

129.

137.

138.
141.

145.

146.
149.
155.
157.
159.

164.

165.

166.
167.

Slutord

168

STORMÄKTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Genom nådigt bref af den 21 Maj 1880 har Eders Kongl. Maj:t åt den för
utarbetande af förslag till ny tulltaxa nedsatta komité uppdragit att verkställa en af
Riksdagen i skrifvelse den 7 i samma månad begärd »omfattande och sorgfällig undersökning
af rikets hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande ställning».

Tulllcomiténs Betänkande; I. 1

För fullgörandet af detta uppdrag går komitén att härmed underdånigt redogöra.

Såsom af Riksdagens skrifvelse framgår, föranleddes nämnda begäran af den alltmera
framträdande meningsskiljaktigheten i fråga om inflytandet på näringarna och
industrien af senare tiders friare handelslagstiftning. Komitén har derföre ansett det
vara för en riktig uppfattning af näringslifvets nuvarande förhållanden angeläget att
jemföra dessa med dem, som egde rum innan denna friare lagstiftning vann sin nuvarande
tillämpning. Derföre har komitén trott sig böra sträcka undersökningen så
långt tillbaka som till och med år 1860. Till valet af sistnämnda år såsom utgångspunkt
för undersökningen har funnits ännu ett skäl, som synts ega stor vigt. Den
år 1858 förordnade s. k. finanskomitén redogjorde i sitt betänkande af den 9 Februari
1863 för Sveriges ekonomiska och financiela utveckling under åren 1834—1860;
och om än föremålen för samma redogörelse voro flera och af vidsträcktare omfattning, än
de hvarom nu är fråga, intog dock deribland äfven näringarnas och industriens utveckling
ett framstående rum och egnades deråt en utredning, som, fortsatt till närvarande tid
och således omfattande nära ett hälft sekel, bör lemna en sådan bild af undersökta förhållandena,
att deri må med säkerhet kunna urskiljas de olika inflytanden, hvilka å
ena sidan genomgående lagstiftningsgrundsatser och å den andra tillfälliga konjunkturvexlingar
må hafva utöfvat.

I fråga åter om sättet att åstadkomma denna utredning har komitén funnit angeläget
att anlita samtliga källor, hvilka kunde vara egnade att gifva ett både lefvande
och exakt uttryck af näringslifvets utveckling och närvarande ställning.

I främsta rummet hafva upplysningar infordrats från näringsidkare sjelfva genom
för sådant ändamål utarbetade, för hvarje särskild yrkesgrupp uppstälda och till
vederbörande inom de olika yrkesgrupperna kringsända frågoformulär, å hvilka begärts
så fullständiga och uttömmande svar, som omständigheterna syntes kunna medgifva.
Komitén har derjemte, i tanke att sådant kunde vara för näringsidkarne af intresse,
likasom för komitén sjelf vid dess undersökning lärorikt, inbjudit dem att personligen
frambära de anmärkningar, upplysningar och önskningar, som de kunde anse vara af
vigt att få komiténs pröfning underställa, men hvartill de skriftliga frågoformulären
möjligen funnits icke gifva anledning.

Huru stor betydelse man än må kunna tillmäta de på dessa sätt vunna meddelanden
och huru mycken insigt om våra näringars önskningar och behof i afseende å
rättelser och jemkningar inom icke blott tullagstiftningens, utan äfven den öfriga ekonomiska
lagstiftningens område, härigenom må hafva kunnat vinnas, har dock komitén
.naturligen icke kunnat i sin undersökning stanna dervid. Det var nämligen att förvänta,
att dessa meddelanden icke skulle kunna blifva nog fullständiga för att lemna
ett så tillräckligt och pålitligt statistiskt material, som den ifrågavarande undersökningen
nödvändigt måste kräfva, likasom det äfven var lätt insedt, att en icke ringa del
af näringsidkarnes uttalanden svårligen kunde undgå att taga intryck af och återgifva
de känslor af misströstan och oro, hvilka senare årens för industrien mindre gynsamma
förhållanden naturligen må hafva fostrat. Komitén har derföre bort höra de officiel»

siffrornas mera oveldiga språk, såsom kompletterande de förras uppgifter och vägledande
till ett opartiskt bedömande. Komitén har i sådan afsigt låtit utarbeta en mängd
på den officiela statistiken och andra tillgängliga offentliga handlingar grundade tabeller,
hvilka till den del deraf, som företrädesvis synts egnad att sprida ljus öfver föremålen
för komiténs undersökning, utan att allt för mycket öka vidden af komiténs
redogörelse, finnas detta betänkande bifogade, och öfver hvilka tabeller längre fram i
betänkandet skall lemnas en närmare öfversigt. Slutligen och för att erhålla ett så
vidt möjligt sant och uttömmande svar på frågan i hvad mån den industriela verksamheten
i vårt land under ifrågavarande period må hafva varit framgångsrik för yrkesidkarne
sjelfva och gifvit dem den utkomst hvarje ärligt och godt arbete har rätt att
fordra, har komitén icke tvekat att derjemte företaga det synnerligen mödosamma och
omfattande arbetet att direkt rådfråga samtliga taxeringslängder för hela riket angående
den behållna inkomst, hvartill hvarje särskild grupp af yrkesidkare för sin näring
blifvit uppskattad. Utdrag af taxeringslängderna hafva i sådant syfte blifvit upprättade
för åren 1864, 1871 och 1878 och finnas jemväl sammanstälda i en detta betänkande
bifogad tabell. Dessa år hafva blifvit valda med hänsyn dertill, att det förstnämnda
eller 1864 på en gång närmast föregick det, då franska handelstraktaten vann tillämpning,
och tillika är det första, under hvilket en bevillningsstadga med enahanda taxeringsgrunder
och uppställning, som ännu är gällande, blef tillämpad; det sistnämnda
eller 1878 åter såsom det senaste, för hvilket, utan att störa kammarrevisionens
arbeten, taxeringslängderna kunnat hållas för komitén tillgängliga, samt slutligen
året 1871, såsom liggande midt emellan denna särskilda undersöknings begynnelseoch
slutpunkter.

Härmed är i korthet angifvet, på hvilka olika vägar komitén sökt samla materialier
till den förelagda undersökningen.

För den första af de angifna undersökningsmetoderna, uppställningen af frågoformulären,
deras innehåll och antal, sättet för deras spridning samt det tillmötesgående,
som från industriidkarnes sida blifvit ådagalagdt, torde följande närmare redogörelse
här böra meddelas.

Frågornas antal och innehåll afpassades efter de för olika näringsgrenar egendomliga
förhållanden; och utarbetades i sådant ändamål 6 till vissa delar olika frågoformulär,
af hvilka

no- I, afsedt för Fabriksindustrien och Bruksrörelsen, innehöll 43 frågor

» IT, » » Sågverksrörelsen................................ » 27 d:o

» III, b b Grufdriften ...................................... » 20 d:o

» IV, b b Handtverkerierna................................. » 23 d:o

» V, b b Jordbruksnäringen .............................. » 16 d:o

b VI, » » Husslöjden............................... » 7 d:o

Största antalet frågor förekom sålunda i formulär I, och voro de fördelade på
följande sätt. De 11 första frågorna afsågo inhemtande af upplysningar om fabrikens
eller brukets läge, benämning'' och anläggningskostnad, dess taxerings- och brandför -

säkringsvärde, beskaffenheten och styrkan af använd drifkraft, värdet å möjligen befintliga
maskiner af utländsk tillverkning samt huruvida sådana inom landet kunde tillverkas
till lika godhet och prisbillighet som i utlandet. Derjemte begärdes uppgift
angående tillverkningens art och storlek så väl under år 1879 som i medeltal under
hvardera af fyra föregående femårsperioder. I frågorna 12—18 begärdes upplysningar
rörande arbetspersonalen: såsom antalet arbetare, deras ålder och kön, aflöningssättet,
huru stor deras förtjenst per dag i medeltal varit under år 1879 samt under de ofvan
omförmälda perioderna, huruvida de erhöllo fri bostad eller sådan mot låg hyra, om
sjukkassor eller andra anstalter till deras nytta funnos inrättade samt om och när
brist uppstått på arbetskrafter eller på sysselsättning för befintliga arbetare. Genom
svaren å frågorna 19—28 ville komitén lära känna tillverkningskostnaden för de
olika industrigrenarnas produkter samt alla derpå inverkande förhållanden: såsom storleken
af användt rörelsekapital, mängd och värde af förbrukade råvaror, den tid dessa
måste hållas på lager, den tid, som åtginge för tillverkningen, och huru länge den
färdiga varan måste lagras, i hvithet omfång tillverkning på beställning bedrefves och
så vidare. Beloppet af de allmänna omkostnaderna, såsom för räntor, underhåll
af byggnader och inventarier, bränsle, belysning och förvaltning m. m. skulle äfven
llPPgifvas och likaså tillverkningskostnaden för särskilda slag af tillverkningar. I frågan
29 begärdes uppgift om afsättningsomkostnaderna, och frågorna 30—40 voro afsedda
för upplysningars meddelande rörande konkurrensförhållanden: såsom den inhemska
och utländska konkurrensens inflytande, möjligheten att utan tullar kunna uthärda
den sistnämnda, de tullsatser, som kunde anses nödvändiga för att täflan skulle blifva
möjlig, de ändringar i tulltaxerubrikerna, som kunde anses önskvärda in. m. Slutligen
framstäldes i frågorna 41—43 till besvarande, huruvida gällande lagstiftning för den
ena eller andra industrien kunde anses ofördelaktig och huru olägenheterna skulle
kunna afhjelpas; vidare huruvida bedrifvandet af industrien nu vore förenadt med större
svårigheter än för 20 år sedan och hvari dessa i så fall bestode. I den sista frågan anmodades
den svarande att meddela de ytterligare upplysningar han kunde hafva att lemna.

Dessa tre sistnämnda frågor voro gemensamma för alla formulären med undantag
af n:r VI, der frågan rörande ökade svårigheter var utesluten.

För öfrigt innehöll formulär II i det närmaste samma frågor som formulär I.
Antalet var dock mindre, enär samtliga frågor angående utländsk konkurrens kunde
uteslutas tillika med flera tillverkningskostnaden afseende frågor, hvilka ej på sågverksrörelsen
ega tillämpning.

I det för grufdriften afsedda formulär III voro likaledes alla konkurrensförhållanden
berörande frågor utelemnade, hvarjemte sådana beträffande anläggningskostnad
samt brandförsäkrings- och taxeringsvärde ej upptagits.

Formulär IV hade, såsom varande bestämdt för handtverkerierna, många frågor
gemensamma med formulär I, ehuru största delen af de i detta senare formulär
med n:r 1—11 betecknade frågorna ur det förra uteslötos, likasom en del frågor om tillverkningskostnaden.

i ormulär V och VI skilde sig i afseende på frågornas antal och innehåll mest
från de öfriga. Det förstnämnda framstälde till besvarande frågor om arbetspriserna,
användningen af maskiner samt tillgången på arbetare och arbete; upplysningar begärdes,
om maskinernas användning minskat behofvet af arbetare samt om senare tiders
förändringar i jordbrukets skötsel medfört ökadt behof af rörelsekapital: vidare fråo-ades,
hvilket inflytande de förbättrade kommunikationerna utöfvat, om förändrino-ar °i förhållandet
mellan de olika sädesslagens odling egt rum samt slutligen om den utländska
konkurrensen i vidsträcktare grad gjort sig gällande och hvilka skälen härtill varit.

Rörande husslöjden begärde komitén i formulär VI att få veta, hvilka arter deraf
i olika trakter bedrefvos och hvarest detta skedde i större skala för afsalu; om husslöjden
under de senaste åren tilltagit eller aftagit, om särskilda åtgärder för dess
höjande blifvit vidtagna samt hvilket inflytande husslöjdens af- eller tilltagande haft
på befolkningens lefnadsvilkor.

Utom dessa frågor, för hvilkas innehåll nu i korthet redogjorts, innehöllo alla
formulären med undantag af n:r VI en anhållan om uppgift å huru stora qvantiteter
kaffe, socker, sirup, cigarrer, snus och andra tobaksfabrikat en arbetare med familj ansågs
årligen förbruka. Afsigten härmed var att erhålla kännedom om, i hvilken män
de skattebidrag, som i form af tullar å omförmälda betydande förbrukningsartiklar uttagas,
drabba arbetarebefolkningen. I Juni månad 1880 började frågoformulären utsändas,
och skedde detta med länsstyrelsernas tillhjelp.

Följande antal exemplar utlemnades:

Af formulär I__________________________________ 4065

» » II--------------------------------- 695

» » III__________________________________ 448

” » IV--------------------------------- 5500

» V---------------- 640

» » VI_________________________________ 240

Summa 11588

Med hvarje formulär följde ett cirkulär, hvilket i korthet redogjorde för anledningen
till formulärens utsändande. Vidare uppmanades emottagaren att, om han
också ej kunde besvara alla frågorna, hvilket i betraktande af att undersökningen utsträckts
till den långa tiden af 20 år var ganska sannolikt, han deraf ej skulle anse sioförhindrad
att besvara de frågor, rörande hvilka han hade något att meddela. I cirkulären
utlofvades, att de inkomna svaren ej skulle offentliggöras annat än för så vidt
sådant vore nödvändigt i komiténs utlåtande, och skulle de för öfrigt, sedan de blifvit
begagnade, återställas, om någon så önskade. Slutligen anhölls, att frågoformulären
skulle besvarade återinsändas före den 15:de September samma år.

På samma gång de omförmälda formulären utskickades aflat komitén jemväl
skrifvelse till handels- och sjöfartsnämderna i rikets sjöstäder med förfrågan, dels
huruvida bedrifvandet af sjöfart nu vore förenad! med större svårigheter än för 20 år
sedan, dels hvilket inflytande de utvidgade rättigheter och förmåner, som numera äro

medgifna så val främmande nationers fartyg här i landet som svenska utomlands,
medfört, samt dels ock huruvida gällande lagstiftning i något hänseende vore för sjöfarten
ofördelaktig. Med hvart och ett af nämnda cirkulär följde ett exemplar af frågoformuläret
n:r I med anmodan, att handels- och sjöfartsnämden ville besvara de
deri framstälda frågor, som rörde afsättningsomkostnader och konkurrensförhållanden
med hänsyn till de vigtigare handelsartiklarna. Cirkuläret slutade med en uppmaning
till nämden att, beträffande handel och sjöfart, lemna de upplysningar utöfver de särskild!
begärda, som kunde vara egnade att gifva en riktig uppfattning ar dessa näringars
nuvarande ställning.

Af de sålunda utsända olika frågoformulären har återinkommit mer och mindi e

fullständigt besvarade följande antal.

Af	formulär	I________	________ 785 exemplar	eller	19 %	af de utsända
»	))	Il________	_______ 121	d:o	)>	18 %	» »
»	»	in_________	_______ 57	d:o	»	13 %	» »
»	))	IV________	_______ 672	d:o	»	12 %	» »
»	»	v_________	..... 223	d:o	))	35 %	)) »
))	»	VI_________	_______ 70	d:o	»	29 /	» »

Cirkulären till handels- och sjöfartsnämderna hade föranledt 9 svar. Af de
672 exemplaren af formulär IV voro 20 besvarade åt handtverksföreningar och 4 af

kommunalnämder.

Såsom synes, har af formulär V och VI det relativt största antalet besvarade
exemplar inkommit, hvilket torde bero derpå, att större delen af dessa foimuläi stäldes
till länsstyrelser, hushållningssällskap och gillen samt andra korporationer och föreningar,
hvilka utan tvifvel ansett såsom en pligt att besvara de framstälda fiågorna. Deremot
hafva handtverkarne (formulär IV) minst lifligt omfattat det erbjudna tillfället att
uttrycka sina åsigter.

Det torde ock kunna sägas, att öfver hufvud taget något större intresse för komiténs
undersökning ej visat sig från industriidkarnes sida, vare sig att detta berott på
belåtenhet med nuvarande förhållanden eller på andra orsaker, i vissa fall möjligen

nog sen spridning i orterna af de utsända frågoformulären.

Icke desto mindre har komitén egnat mycken omsorg åt försöket att så noggrant
som möjligt bearbeta de inkomna svaren och öfver dem, som hufvudsakligen innefatta
sifferuppgifter, upprättat särskilda tabeller. Dessa hafva dock i allmänhet blifvit både
allt för vidlyftiga och på samma gång allt för litet upplysande för att lämpligen kunna och
böra under sådan form inrymmas i eller bifogas detta utlåtande, hvadan endast sådana
faktiska uppgifter, som ur dessa tabeller kunnat hemtas och lända till någon närmare
belysning, blifvit använda, dels vid utarbetandet af de i öfrigt på den officiela statistiken
grundade afhandlingar rörande hvarje särskild näringsgren, som i det följande
förekomna, dels ock vid undersökningen af de tullsatser, hvilka för olika artiklar borde
i komiterades tulltaxeförslag upptagas.

Härifrån har dock gjorts det undantag, att svaren rörande arbetsprisen sammanförts
till en särskild tabell, som finnes detta betänkande bifogad.

Svaren å samtliga nu ej antydda frågor i formulär I, II och III äfvensom å alla
frågorna i formulär IY och V hafva så bearbetats, att först ett sammandrag upprättats
öfver de svar, som af personer inom samma yrke å hvarje fråga lemnats, hvarefter dessa
sammandrag i sin ordning hopförts, så att det hufvudsakliga innehållet af samtliga svar
på eu och samma fråga återfinnes på ett ställe och bildar ett helt. Af skäl, som längre
fram komma att uppgifvas, har innehållet af svaren å öfverensstämmande frågor i
formulär I och IV sammanförts, med undantag för de å formulär I afgifna angående
bruksrörelsen, hvilka deremot bearbetats tillsammans med de svar, som afgifvits i det
för grufdriften afsedda formulär III.

Det är det sålunda slutligen tillvägabragta sammandrag af svaren rörande hvarje
särskild näringsgrupp, som här närmast följer.

J or dlbruksnäringen.

Frågoformuläret n:r V afsåg inhemtande af upplysningar rörande jordbruksnäringens
ställning och innehöll 16 frågor, för hvilkas innehåll skall redogöras i sammanhang
med svaren. Af detta formulär utsändes till hushållningssällskap och gillen
äfvensom till enskilda jordbrukare 640 st., och återinkommo mer eller mindre besvarade
223 eller 35 %. Bland de inkomna svaren äro 18 afgifna af hushållningssällskap i
olika län, 39 af hushållsgillen, kretsafdelningar, hushållningsnämder och landtbruksföreningar,
hvarförutom 2 svar äro undertecknade af ett större antal personer, hvilka
förenat sig om samma uttalande. De öfriga svaren äro alla från enskilda personer, af
hvilka 18 äro ordförande i hushållningsgillen eller kretsafdelningar. För öfrigt torde
böra anmärkas, att bland de svarande allmogen är högst fåtaligt representerad, under
det att de större godsegarne äro talrikast. I allmänhet äro svaren rörande jordbruksnäringen
ganska fullständiga och utförliga.

Frågan 1 har följande lydelse:

I hvilken omfattning'' användas numera maskiner för jordbruket inom Eder ort och äro dessa
företrädesvis af inhemsk eller utländsk tillverkning*

Till svar härå meddelas, att för jordbruket afsedda maskiner, tröskverk och
sädesrensningsmaskiner allmänt användas äfven på mycket små brukningsdelar. Detta
gäller om alla län utom Vesterbottens. Af mera komplicerade maskiner användas ångtröskverk
och lokomobiler å de större egendomarna i alla län, der sådana förekomma.
I Hallands län pläga dessutom mindre egendomar hafva en sådan maskin tillsammans.

Slåtter- och skördemaskiner hafva alltmer kommit i bruk och äro i alla län allmänna
på större egendomar, samt i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Gefleborgs,
Skaraborgs, Jämtlands, Vesternorrlands, Malmöhus och Elfsborgs län äfven å smärre
gårdar. Särskilt nämnes, att i Jämtlands län slåttermaskiner förekomma på de flesta
gårdar, som äro öfver ett hälft mantal, och i Vesternorrlands län finnas de i hvaije stolle
by. Hästräfsor begagnas ej så allmänt som slåttermaskiner, och såningsmaskiner ännu
mindre. Slutligen omnämnes från Gefleborgs län, att stifttröskverk der börjat användas.

Rörande användandet af maskiner i allmänhet angifves från Malmöhus län, att
det eger rum i mycket stor skala och betydligt mer än i Danmark och Tyskland.
Äfven från Kopparbergs och Vesternorrlands län omtalas, att maskinerna fa en allt
allmännare användning.

Angående maskinernas tillverkning meddelas, att tröskverk och sädesrensningsmaskiner
nästan utan undantag äro af inhemsk tillverkning. Deremot synas lokomobiler
och ångtröskverk oftast vara af utländsk. Endast i Södermanland begagnas allmännare
svenska lokomobiler. Slåtter- och skördemaskiner samt hästräfsor uppgifvas
vara dels utländska, dels svenska i 7 län: Stockholms, Upsala, Kalmar, Östergötlands,
Örebro, Vestmanlands och Norrbottens; öfvervägande utländska i 10 län. Södermanlands,
Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs, Elfsborgs,
Skaraborgs och Hallands; öfvervägande svenska i 3 län: Veimlands, Vesternorrlands
och Vesterbottens. I Malmöhus län begagnas allmänt små ångmaskiner af
svensk tillverkning.

Från 4 län: Södermanlands, Örebro, Stockholms och Östergötlands, uppgifves,
att svenska maskiner mer och mer vinna förtroende, ja rent af tränga ut de utländska,
samt från 2 län: Vermlands och Vestmanlands, att svenska maskiner numera allmänt
inköpas. Detta gäller hufvudsakligen slåtter- och skördemaskiner.

De län, der jordbruksmaskiner minst användas, äro: Gotlands, Blekinge, Vesterbottens,
Kronobergs och Jönköpings. Skälen härtill angifvas vara markens stenbundna
beskaffenhet samt den starka hemmansklyfningen.

Såsom en sammanfattning af det nu anförda torde kunna sägas, att jordbruksmaskiner,
så väl enkla som mer komplicerade, i stor skala allt allmännare användas i allra
största delen af riket. Af de mer komplicerade maskinerna var största delen, då svaren
afgåfvos, utländsk, men på väg att utträngas af svensk tillverkning.

Frågan 2:

Kunna dylika maskiner numera tillverkas inom landet för samma pris och af lika godhet,
som de utländska?

På denna fråga svarades obetingadt ja från alla län med undantag af Malmöhus,
hvarifrån uppgifves, att större tröskverk, skörde- och radsåningsmaskiner erhållas från
utlandet antingen billigare eller bättre, men att alla andra landtbruksmaskiner häi eihallas
lika goda och billiga. Äfven från Elfsborgs och Göteborgs län antydes samma förhållande.
Deremot förklaras från 7 län: Stockholms, Kalmar norra, Södermanlands, Östergötlands,

Kristianstads, Vestmanlands och Skaraborgs, att de svenska maskinerna till och med
äro bättre.

Hvad beträffar särskildt priset, så uppgifves detta från 14 län: Jönköpings,
Blekinge, Vestmanlands, Kopparbergs, Gefle, Elfsborgs norra de], Norrbottens, Vesterbottens,
Vesternorrlands, Stockholms, Södermanlands, Vermlands, Skaraborgs och
Kristianstads, vara i allmänhet lika för svenska och utländska maskiner. Från 7
län: Upsala, Kalmar, Östergötlands, Örebro, Elfsborgs norra del, Jämtlands och Kalmar
norra, förklaras, att om de svenska maskinerna äro dyrare, så äro de också solidare.
I Hallands län gör sig deremot den åsigten gällande, att mera allmänt använda maskiner
kunna erhållas billigare utifrån. Från Gotlands län anmärkes, att orsaken dertill,
att utländska maskiner stundom ställa sig billigare, vore den, att den utländska tillverkaren
åtnjuter flera förmåner, under det att den svenska, såsom från Kristianstads
län yttras, har att kämpa mot svårigheter, såsom dyrare kapital, högre räntefot och
mindie omsättning. Äfven från Vermlands län uttryckes en liknande åsigt, hvad mera
komplicerade maskiner angår. Slutligen antydes från Kronobergs län, att de ofvan
anför da olägenheterna ännu ej inverkat till fördyrande af de svenska maskinerna, men
att de snart torde komma att göra det, åtminstone då fråga är om dyrare maskiner.

Af ofvanstående framgår, att svaren å frågan 2 öfvervägande uttrycka den åsigt,
att allehanda för jordbruksnäringen använda maskiner numera kunna tillverkas inom
landet af samma godhet eller till och med bättre än de utländska, samt att prisen
öfver hufvud taget äro lika. Skulle prisen å svenska maskiner någon gång ställa
sig dyrare, motväges detta deraf att de äro solidare.

Frågan 3:

Huru högt kan förtjensten per dag för jordbruksarbetare i Eder ort under år 1879 uppskattas,
då deri jemväl inberåknas alla de arbetarne tillkommande förmåner, såsom bostad läkarevård
m. in., och huru hög har denna förtjenst per dag i medeltal varit under hvarje af
femårsperioderna 1860—64, 1865—69, 1870 -74 och 1875-79?

Då flera olika slag af jordbruksarbetare finnas, och i de talrika svaren än det
ena och än det andra af dessa slag synes vara afsedt, har det mött svårigheter att uträkna
medelaflöningen, hvarföre komiterade ansett sig böra endast i tabell återge de pris
å dagsverken, som i markegångstaxorna för ifrågavarande tidrymd finnas upptagna.

Frågan 4:

Har någon tid under de senaste tjugo åren jordbruksnäringen lidit brist på arbetskrafter, eller
hafva under samma tid för jordbruksarbetaren tillfällen till arbetsförtjenst saknats? När,
huru länge och i hvad mån hafva dessa förhållanden egt rum?

_ Någon allmän, öfver helt län sig sträckande brist på arbetare har endast förekommit
inom Vesterbottens län och detta nästan årligen i följd af stor skogsafverkning.
Mest känbar var denna brist på arbetskrafter åren 1877—78, då knappast

nödiga armar funnos för de oundgängligaste jordbruksarbeten. Vidare inom VesterTullkomiténs
Betänkande; I. 9

norrlands län, der verklig brist på jordbruksarbetare gjort sig gällande, så snart trävarukonjunkturerna
varit gynsamma. Af samma skäl har det varit svårt att i Jämtlands
län erhålla arbetare till antagliga pris åren 1870—76, och egde vid samma tid
ett likartadt förhållande rum inom Gefleborgs län. Inom Kopparbergs län var brist på
jordbruksarbetare åren 1872, 73 och 74 utan angifven orsak. Till svar å frågan
uppgifves från Kronobergs län, att arbetslönerna öfverstigit det utförda arbetets värde
under åren 1862—67 samt 1870—76, då jernvägsbyggnader pågingo, äfvensom 1870
—75 med anledning af skogsafverkning.

Knapp tillgång på arbetare i större eller mindre delar af länen har inom de
flesta af nedanstående någon tid förekommit, nämligen: w

I Stockholms län. I Frösåkers härad tidtals under pågående jernvägsbyggnader, i
Lyhundra härad år 1874 i följd af goda konjunkturer för sjöfarten, samt 1870—73
inom Svartlösa härad för sådana, i närheten af städerna boende jordbrukare, som
mest använda löst folk.

» Upsala län. 1870—74; orsak: jern vägsbyggnad.

» Kalmar län, norra. Någon gång vid sådd och skörd.

» Kalmar län, södra. På Öland 1860—67. Inom Stranda härad 1873—75 i följd af
utvandring och jernvägsbyggnad. Inom vissa delar af södra Möre härad, emedan
arbetarne der söka förtjenst i Norrland.

» Södermanlands lån. I Jönåkers härad 1870—72 samt i Kekarne 1875—77; orsak,
j ernvägsbyggnad.

» Östergötlands lån. Inom Bankekind, Åkerbo och Vifolka härad 1870—75, samt i
Dals härad i medlet af 1870-talet; orsak: jernvägsbyggnad.

» Blekinge län. Tidtals i vissa trakter åren 1870—74; orsak: utvandring och allmänna
arbeten.

» Kristianstads län. I vissa delar 1870—76.

» Malmöhus lån. Stundom vid jernvägsbyggnad, särskildt vid skördetiden 1873—74.

» Vermlands län. Inom Fryksdals tingslag, derifrån arbetarne utvandra till Norrland.
» Örebro län. Under första hälften af 1870-talet, hvad beträffar lösa arbetare.

» Vestmanlanäs län. I några delar vissa tider under åren 1870—75; orsak: jernvägsbyggnad
och större arbeten.

» Elfsborgs läns norra del. Åren 1872, 1873.

» Elfsborgs läns södra del. Åren 1872, 1873; orsak: jernvägsbyggnad.

» Skaraborgs lån. I Norra Vadsbo härad 1870—76, samt i Vartofta härad under jernvägsbyggnad.

» Hallands lån. För större jordbrukare under brådaste tiden.

» Göteborgs län. I norra delen någon gång; orsak: utvandring till Norge.

» Norrbottens län. Under första hälften af 1870-talet, då arbetslönerna voro höga.

Tillfälle till arbetsförtjenst har under de senaste 20 åren aldrig annat än undantagsvis
saknats i Vermlands, Gefleborgs, Vesterbottens och Gotlands län. Detta har
deremot varit förhållandet inom alla de öfriga länen, nämligen:

1 Stockholms län. 1866—68; i vissa delar 1877—79.

» Upsala län. 1868—69, samt delvis 1878—79.

» Kalmar läns norra del. Nästan allmänt 1868—69, delvis 1878—79.

» Kalmar läns södra del. Nästan allmänt 1868—69; på Öland om vintrarna.

» Södermanlands län. I vissa trakter 1865—70, 1878—79, särskilt hvad lösa arbetare
beträffar.

» Östergötlands län. Nästan hela länet 1867—69, i eu stor del deraf 1878—79.

» Jönköpings lån. 1868—69.

» Kronobergs lån. Ganska allmänt 1868 och första hälften af 1869.

» Blekinge län. 1865—70, särskild! 1869, delvis 1879.

» Kristianstads län. 1867—1869, 1878—1879.

» Malmöhus län. 1868—69.

» Örebro län. 1866—68, 1878—79. För den lösa befolkningen äfven vissa andra vintrar.
» Vestmanlands län. I vissa trakter 1867—69 och mer allmänt 1877—79.

» Kopparbergs län. Åren 1878, 1879, då arbetare strömmade till från andra yrken,
äfvensom nästan alltid i vissa trakter af länets norra del, hvarför ock arbetare derifrån
söka förtjenst annorstädes.

» Elfsborgs läns norra del. Åren 1868, 69, 77 och 78. Fasta arbetare hafva emellertid
föga känning af vexlande pris.

» Elfsborgs läns södra del. Inom större delen af länet år 1868, samt i Marks härad åren
1863—69 och 1876, då bomullsindustrien låg nere och jordbruket ej kunde mottaga
alla derigenom ledigblifna arbetare.

» Skaraborgs län. 1868, 69, 70, 78 och 79, mest vintertiden.

» Hallands län. 1868 i mindre grad. För ordentligt folk finnes vanligen arbete.

» Göteborgs län. Mest åren 1868—69. Äfven annars vintertiden för sjöfolk och personer,
hvilka under sommaren arbetat i Norge.

» Jämtlands län. Åren 1865—69, samt i vissa trakter 1878.

» Norrbottens län. På 1860-talet i vissa orter.

» Vesternorrlands lån. 1868 och 69.

Såsom en sammanfattning af det rörande denna fråga anförda torde följande
kunna sägas. Af redogörelsen för frågans första del eller tillgången på arbetare framgår,
att sådan i allmänhet förefunnits i tillfredsställande grad åtminstone i de län, der
jordbruket drifves såsom hufvudnäring. Vidare att bristande tillgång endast gjort sig
gällande i början af 1870-talet, då goda konjunkturer för sågverksrörelsen voro rådande
i de nordliga länen, samt jernvägsbyggnader flerstädes pågingo i de öfriga. Dessa
båda orsaker till bristande tillgång på arbetare för jordbruksnäringen äro de, som allmännast
anföras, nämligen stor skogsafverkning från 4 län och jernvägsbyggnader från
8 län. Bland öfriga orsaker nämnas: utvandring till andra län, der större arbetsförtjenst
erhållits (2 län), tillfällig utvandring till Norge (från Göteborgs län), samt utvandring
i allmänhet (2 län). Från flera län antydes ingen orsak till det ifrågavarande förhållandet,
och frågans lydelse föranleder ej heller direkt dertill.

Af svaren å frågans andra del rörande tillfälle till arbetsförtjenst synes, att sådant
saknats någon tid i de flesta af länen, och har detta allmännast varit fallet åren
1868, 1869. Men äfven åren 1878 och 1879 synes arbetsbristen hafva varit ganska allmän,
särskilt för så kallade lösa arbetare.

Frågan 5:

I hvad mån har användandet af arbetsmaskiner för jordbruket minskat behofvet af arbetare?

Endast från ett län, nämligen Kopparbergs, uppgifves, att användningen af maskiner
i icke ringa mån minskat behofvet särskild! af tillfälliga arbetare. Äfven från
Vesternorrlands län anför hushållningssällskapet ett liknande förhållande med tilllägg,
att minskningen utgjort 10 procent. Från Stockholms län, Kalmar läns norra
del, Södermanlands, Örebro och Vestmanlands län, det vill säga 5 län, anmärkes, att
behofvet af legofolk måhända något minskats eller åtminstone blifvit mindre känbart,
men att någon minskning i de fasta arbetarnes antal alldeles icke egt rum. Från alla
de öfriga länen berättas, att användningen af landtbruksmaskiner, äfven der den i vidsträcktaste
omfång förekommer, blott i ganska ringa grad eller alldeles icke minskat
behofvet af arbetare. Den besparade kraften har användts för jordförbättringar, nyodlingar
och jordbrukets intensivare skötsel samt för arbetet med de större grödor, som
nu inhöstas. Sedan maskiner kommit i bruk, utföres mer och bättre arbete med samma
arbetsstyrka än förut.

Den allmänna åsigten synes sålunda vara, att införandet af maskiner för jordbruksnäringen
verkat högst välgörande i produktivt hänseende, utan att dock minska
tillfällena till arbetsförtjenst för jordbruksarbetarne.

Frågan 6:

I hvad man har ett vidsträcktare användande af maskiner samt af inköpta gödnings- och
foderämnen medfört behof af ökadt driftkapital?

Från Gotlands, Blekinge, Jämtlands, Norrbottens samt Vesterbottens län meddelas,
att behof af större driftkapital alldeles icke eller i obetydlig grad yppats, enär
kraftfoder och artificiela gödningsämnen föga användas. Äfven från Örebro län säges,
att det omförmälda behofvet ej i betydligare grad gjort sig gällande, samt från Göteborgs
län, att så icke skett, åtminstone hvad mindre gårdar beträffar.

Från de öfriga länen åter uppgifves, att behofvet af rörelsekapital ökats på det
sätt följande siffror utvisa:

I Stockholms lön med 10 ä 50 %, i enstaka fall 100 %.

» Upsala lån med 10, 25 ä 50%.

» Kalmar låns norra del med 25 å 50 %.

» Kalmar låns södra del med 25 å 30 till 50 k 100 %•

» Södermanlands län med 20 k 100 %.

» Östergötlands län med 10 å 85 %.

» Kristianstads län med 5 ä 8 till 25 k 50 %, äfven derutöfver.

I Örebro län med 50 å 100 % i särskilda fall.

» Vestmanlands län med 10 ä 15 %, 20 ä 100 %.

» Gejleborgs lån med 25 %.

» Elfsborgs läns norra del med 25 %.

» Elfsborgs läns södra del med 10 å 50 %.

» Skaraborgs lån med 10 å 40 %.

» Hallands län med 50 % minst, 100 % för större egendomar.

» Göteborgs lån med 8 å 30 % för större egendomar.

» Vesternorrlands län med 5 % öfver hufvud.

Från Jönköjjings och Malmöhus län uppgifves, att nu dubbelt så stort rörelsekapital
erfordras som för 20 år sedan. Angående de ändamål, för hvilka det ökade
rörelsekapitalet tages i anspråk, uppgifves från Kronobergs och Vermlands län, att det
å de större egendomarna varit behöfligt för anskaffande af maskiner och kraftfoder,
men å de smärre egentligen för inköp af gödningsämnen, hvilka i stor skala användas
och hvartill betydliga kapital årligen erfordras.

På sätt härigenom framgår anses i allmänhet behofvet af driftkapital ökadt, men
uppgifterna om, i hvad mån detta skett, vexla högst betydligt eller emellan 5 och
100 procent.

Frågan 7:

På hvad sätt har utvecklingen af landets kommunikationsanstalter utöfvat inflytande på
jordbruksnäringen 1

Från alla län, som kommit i åtnjutande af en sådan utveckling, förklaras, att
denna verkat högst fördelaktigt för jordbruksnäringen. I allmänhet uppgifvas fördelarna
vara: lättare afsättning af jordbrukets alster, samt billigare och beqvämare tillförsel
af gödningsämnen och andra för jordbrukaren behöfliga artiklar. Vidare anses
prisen på jordbruksalster hafva utjemnats i Stockholms, Upsala, Kalmar läns södra del,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Vermlands, Kopparbergs, Gefleborgs, Elfsborgs
norra oeh södra del och Göteborgs län. Från 5 län: Kalmar läns norra, Jönköpings,
Kristianstads, Skaraborgs och Vesternorrlands, säges till och med, att de blifvit
högre. Jordpriset har äfven stigit, såsom från Södermanlands och Skaraborgs län oinförmäles,
hvarjemte tillgången på arbetare blifvit jemnare (Upsala län); sådana äro
äfven lättare att anskaffa (Göteborgs län), och arbetslönerna hafva utjemnats. Behofvet
af dragare för transporter har minskats, hvarigenom dessa kunnat användas för ett omsorgsfullare
jordbruk (Vestmanlands, Vesternorrlands och Upsala län). I andra fall har
antalet dragare minskats, hvarigenom mer foder kommit ladugården till del och koantalet
sålunda kunnat ökas (Malmöhus, Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Gefleborgs
och Skaraborgs län). Äfven arbetarne hafva mer odeladt kunnat disponeras för jordbruket
(Upsala, Kalmar läns södra och Örebro län). Badugårdsskötseln och mejerihandteringen
anses i allmänhet hafva starkt utvecklats (Stockholms, Upsala, Malmöhus,
Kronobergs och Vermlands län), hvilket från Elfsborgs län säges bero derpå, att

grädde nu kan forslas långa vägar, till större, tidsenligt inrättade mejerier, der större
utbyte erhålles af densamma.

Utom dessa fördelar, hvilka de förbättrade kommunikationsanstalterna medfört,
nämnas i enskilda svar äfven andra, nämligen: från Kalmar läns norra del, att piiset
på konsumtionsartiklar fallit; från Södermanlands län, att odling af åtskilliga jordbruksoch
trädgårdsalster, som förut endast egt rum nära afsättningsorter, nu möjliggjorts
äfven annorstädes; från Malmöhuslän, att producent och konsument kommit hvarandra
närmare och att realisationen är hastigare, således fördelaktigare; från Örebro län och
Elfsborgs läns södra del omnämnes, att skjutsbördan lindrats, och från Kopparbergs län,
att de, som förut sysselsatt sig med forsling af varor, nu egna sig åt jordbruket, samt
slutligen från Norrbottens län, att det lilla, som blifvit gjordt, visat sig nyttigt, och från
Jämtland, att ingen erfarenhet ännu finnes.

Af andra uttalanden, hvilka ej direkt angifva, att de förbättrade kommunikationsanstalterna
medfört fördelar, må nämnas: från Kalmar läns södra del, att skogsaf verkningen

möjligen ökats på vissa ställen; från Blekinge län, att prisen nedtryckts
för de jordbrukare, som bo nära städerna; från Kristianstads län, att behofvet af mellanhänder
är mindre, prisen derför högre, men den utländska konkurrensen också större;
från Gotlands län, att ångbåtarna visat sig nyttiga, men jernvägen ännu föga, under det
att i Vesterbotten man anser, att någon egentlig fördel ej kan visa sig, förrän jern vägar
komma till stånd.

Frågan 8:

Har under de senaste tjugo åren någon väsendtlig förändring i förhållandet mellan de särskilda
sädesslagens odling i Eder ort egt rum och i sådant fall hvilken?

Har denna förändring visat sig för jordbruket fördelaktig?

Af svaren härå inhemta^ följande:

Hveteodlingen har minskats i Kalmar läns norra del samt i Göteborgs län och
måhända något litet äfven i Södermanlands, Östergötlands och Stockholms län. Deremot
har den ökats inom 2 härad af Stockholms län, i Kalmar läns södra del, Gotlands,
Blekinge och Kristianstads län, vidare inom Malmöhus, Vestmanlands, 1 härad
af Skaraborgs samt i Hallands län.

Rågodlingen har aftagit i Stockholms län, Kalmar läns norra del, Kalmar läns
södra del, delvis i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs (vårråg), Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Örebro, Vestmanlands län och i 1 härad af Skaraborgs samt
i vissa trakter af Göteborgs län. Midsommarragen har i 2 härad af Vestmanland utträngt
höstrågen.

Rågodlingen har tilltagit i ett par härad af Östergötland, der råg odlas tillsammans
med hvete, hvilket anses fördelaktigt, i Kronobergs, Blekinge (vissa trakter),
Kopparbergs, Gefleborgs, Elfsborgs läns södra del, 3 härad af Skaraborgs län (betydligt),
Norrbottens, Vesternorrlands och Göteborgs län (i vissa trakter).

Kornodlingen har aftagit i 3 härad af Stockholms län, i Kalmar läns norra och
södra delar, Södermanlands län (1 härad), Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Vestmanlands,
Gefleborgs och Yesternorrlands län.

Kornodlingen har ökats i Östergötland (Aska, Dals och Lysings härad), der
kornet till fördel intagit hafrens plats, i Gotlands samt i Hallands län.

Hafreodlingen har ökats inom 15 län, nämligen: Stockholms, Kalmar läns norra
och södra del, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Örebro,
Yestmanlands, Gefleborgs, Hallands, Göteborgs, Elfsborgs södra del, Vesternorrlands
och Skaraborgs län. Tillökningen är särdeles stark i Stockholms län, der hafreodlingen
i ett härad fördubblats och i ett tredubblats, samt i Södermanlands län, der den
mångdubblats. Äfven från Upsala län berättas, att hafreodlingen mycket tilltagit på
nyodlingar, samt att hafren odlas i stället för hvete och stundom äfven för korn. Hafre
till grönfoder uppgifves äfven odlas mer än förr inom Norrbottens län.

Arter odlas nu mindre i Malmöhus län.

Bohvete har upphört att odlas eller åtminstone sker det i mindre skala i Kristianstads
län.

Rapsodlingen hat aftagit i Malmöhus län och delvis upphört i Gotland (i följd
af billigt pris på fotogen.)

Linodlingen har aftagit i Kalmar läns norra del och i Gefleborgs län.

Potatisodlingen äfvensom odlingen af rotfrukter i allmänhet har tilltagit i 3 socknar
af Blekinge län, i Gotlands och Malmöhus län, men aftagit i ett härad af Skaraborgs
län.

Betor odlas nu mer än förr i Malmöhus län, och

Foderväxtodlingen har tilltagit i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Örebro,
Elfsborgs läns södra del samt Göteborgs län (betydligt).

Från 8 län, nämligen: Jönköpings, Vermlands, Kopparbergs, Elfsborgs norra del,
Jämtlands, Norrbottens, Vesterbottens och Upsala, uppgifves, att någon väsendtlig förändring
i de särskilda sädesslagens odling ej egt rum under de sista 20 åren (se
dock hvad ofvan blifvit sagdt om hafreodlingen i Upsala län.) Dessutom tillägges,
hvad Vermlands län beträffar, att 7- och 8-skiftesbruken der äro de vanligaste; från
Kopparbergs län, att koppelbruket och rågodlingen der börjar få insteg allt längre
norrut, samt från Jämtlands län, att odlingen af råg, hafre och foderväxter något tilltagit
i vissa trakter.

Angående frågans andra del, eller huruvida de skedda förändringarna visat sig
fördelaktiga, synes åsigten inom de län, der hafreodlingen i betydligare grad tilltagit,
allmännast vara den, att en utsträckt hafreodling, äfven om den sker på höstsädens
bekostnad, ej är ofördelaktig, för så vidt som den skördade hafren uppfodras på platsen,
eller jorden genom tillförda konstgjorda gödningsämnen bibehålies i växtkraft. Endast
om hafren uteslutande odlas för export och någon ersättning ej gifves jorden,
anses förändringen afgjordt ofördelaktig. Hafreodlingen synes dock på sådant sätt
bedrifvas endast i vissa trakter af Kalmar läns södra del, Södermanlands, Blekinge

7 Ö

och 1 härad af Skaraborgs län. Särskildt nämnes, att hafreodlingen visat sig fördelaktig
inom Jönköpings län, emedan den derstädes tilltagit förening med införandet af
ett ordnadt vexelbruk.

Förändringen med ökad höstsädesodling har, der sådan förekommit, visat sig
fördelaktig öfverallt, utom i Kristianstads län, der den utsträckta hveteodlingen haft till
följd, att hvetet lidit mera af rost. Äfven den ökade odlingen af rotfrukter och foderväxter
har varit fördelaktig, utom i vissa trakter af Jämtlands län, der fodret odlats till
användning för dragare vid skogskörsel-.

Frågan 9:

Afsättas jordbruksalster från Eder ort för export till utlandet, och till hvilken omfattning
sker detta för de särskilda slagen!

Endast från två län nämligen: Vesterbottens och Vesternorrlands, uppgifves, att
export af jordbruksalster ej eger rum.

Från alla de öfriga länen afsättas större eller mindre qvantiteter af jordbrukets
alster för export till utlandet, nämligen:

Hvete från Malmöhus län (i betydliga qvantiteter) samt från Hallands län.

Råg från Gotlands län.

Korn från Hallands, Östergötlands (något), Gotlands, Malmöhus (betydligt), och Göteborgs
län samt från Kalmar läns södra del.

Hafre från Upsala, Kalmar, Södermanlands (några trakter högst betydligt), Östergötlands,
Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Örebro, Elfsborgs södra del, Skaraborgs,
Hallands och Göteborgs län. Från alla dessa län är afsättningen för export
betydlig. Från Elfsborgs läns norra del utföres omkring 1/3 af skörden, och
från 4 härad af Stockholms län är utförseln ej obetydlig. Vidare säljes hafre
till utförsel från Kronobergs och Vestmanlands län samt i goda år äfven från
Vermlands och Kopparbergs län.

Arter från Östergötlands län (något).

Vicker från Östergötlands län (något).

Bönor från Göteborgs län.

Klöfver- och timotejfrö från Upsala län (obetydligt).

Potatis från Kalmar län, södra delen.

Spanmål i allmänhet från Kristianstads län (sydöstra och nordvestra delarna).

Hästar från Malmöhus län.

Nötkreatur, gödda, från Kalmar läns södra del, Södermanlands (något), Östergötlands
(något), Blekinge (ej obetydligt från vissa trakter), Kristianstads och Malmöhus
län, samt från Elfsborgs läns södra del (obetydligt).

Nötkreatur, halfgödda, från Jönköpings län (ej obetydligt).

Nötkreatur i allmänhet från Jämtlands, Göteborgs (till Norge), Hallands, Skaraborgs
och Vestmanlands län (2 härad) samt från Vermlands län (vissa år).

Svin från Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Vestmanlands och Hallands län (ej
obetydligt).

Gåss från Malmöhus län.

Fläsk från Kronobergs län.

Smör från Jönköpings, Malmöhus, Örebro, Skaraborgs län och Elfsborgs läns norra
delar. Från alla dessa län är afsättningen betydlig, hvilket äfven gäller för 3
härad af Stockholms, 3 härad af Södermanlands och 3 härad af Östergötlands
län samt för vissa trakter af Yestmanlands och Gefleborgs län, hvarjemte
afsättningen från Hallands län ej är obetydlig. Utom från nu omnämnda län säljes
smör för export från Kronobergs, Kristianstads och Vermlands (under vissa år),
Göteborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt från Elfsborgs läns södra del.
Ost (Cheddar-), från Elfsborgs läns norra del det mesta, som tillverkas vid mejerierna.
Ost, af skummjölk, från Malmöhus län.

Ost i allmänhet från Göteborgs län (till Norge) samt från 2 härad i Skaraborgs län.
Ägg från Göteborgs län (norra delen) till Norge.

Mejeri- och ladugårdsprodukter af ej angifvet slag från Stockholms län, Kalmar läns
norra och södra del, Gotlands län (obetydligt) samt från Blekinge län (1 härad).
Get- och kalfskinn från Jämtland (vissa orter) till Norge.

Såsom en allmän anmärkning tillägges från Malmöhus län, att de af jordbrukets
produkter, som försäljas, i regeln gå till utlandet.

Frågan 10:

Eger utländsk konkurrens rum inom Eder ort med jordbruksnäringens alster?

Härtill har i allmänhet svarats, att sådan konkurrens förefinnes. Endast från
Gotlands län berättas, att någon betydligare import af jordbruksalster der ej eger rum.
Visserligen införes något amerikanskt fläsk samt ost, något finskt smör äfvensom utsädesfrö,
men det hela är högst obetydligt. Vidare anmärkes från Norrbottens län, att,
ehuru import af utländska jordbruksalster dit eger ruin, det dock är oegentligt att tala
om konkurrens, enär importen är af behofvet påkallad. De konkurrerande artiklarna
äro:

Råg, som omtalas från alla län utom Upsala och Jönköpings län. (Från Örebro»
Vesterbottens och Vesternorrlands län omnämnes dock blott finsk utsädesråg.)
Hvete inom Kalmar, Hallands och Stockholms län (1 härad).

Hvetemjöl inom alla län utom Jönköpings, Kopparbergs, Norrbottens och Vesterbottens.

Rågmjöl inom alla län och ofta i stor skala.

Korn inom Jämtlands och Stockholms län (1 härad).

Hafre införes endast till utsäde i Vesterbottens län.

Trädgårdsalster konkurrera inom Stockholms län.

Gräsfrö inom Stockholms län (4 härad), Södermanlands, Östergötlands län (1 härad),
Gotlands samt Skaraborgs län (4 härad).

Potatis inom Göteborgs, Vesterbottens, Elfsborgs södra, Malmöhus län (i stor skala)
samt i Blekinge län.

Tullkomiténs Betänkande; I.

Majs inom Stockholms län (1 härad), Upsala län (i stor skala), Östergötlands län (7
härad), Kronobergs, Blekinge län (ej obetydligt), Kristianstads, Malmöhus län (i
stor skala), Örebro, Vestmanlands, Elfsborgs län, södra delen, Skaraborgs län (4
härad) samt Hallands län (på sista tiden).

Malt och gryn samt potatismjöl nämnas från Elfsborgs län, södra delen.

Fläsk säges konkurrera inom alla län utom Norrbottens, och införes detsamma i
stor mängd.

Smör inom Stockholms, Södermanlands, Gefleborgs och Hallands län (konstgjordt) samt
Jämtlands och Vesternorrlands län.

Ost omtalas från Upsala, Kalmar och Södermanlands län (2 härad), Östergötlands län
(3 härad), Blekinge, Malmöhus, Örebro, Vesternorrlands, Elfsborgs läns norra del,
Elfsborgs läns södra del (2 hårad), Skaraborgs län (1 härad), Hallands, Göteborgs
och Jämtlands län.

Kött införes till Jämtlands län.

Fett införes till Malmöhus och Kristianstads län.

Hästar införas till Jämtlands, Vesterbottens och Vesternorrlands län.

Boskap omtalas från Vesternorrlands län.

Svin d:o d:o d:o

Angående de länder, från hvilka nu uppräknade, på den inhemska marknaden
konkurrerande utländska jordbruksalster anses komma, uppgifvas enhälligt, att rågen
förskrifver sig från Kyssland (utsädesrågen från Finland) samt rågmjölet äfven från
Kyssland. Från Göteborgs län omnämnes äfven tysk råg, samt från samma län, äfvensom
från Kronobergs och Vermlands län, danskt rågmjöl.

Hvetet uppgifves vara ryskt, amerikanskt och danskt. Hvetemjölet säges allmänt
vara danskt och tyskt samt kornet danskt. Utsädeshafren, som införts till Vesterbottens
län, är finsk. Gräsfrö kommer från Holland, Danmark och Tyskland. Potatis
från Tyskland och majs från Amerika. Malt, gryn och potatismjöl komma från Norge.

Fläsk och ost från Amerika; kumminost äfven från Danmark och Holland.
Från Amerika erhålles äfven det konstgjorda smöret, under det att verkligt smör uteslutande
kommer från Finland. Derifrån införes äfven kött, hästar, boskap och svin
till de norrländska länen.

Frågan 11:

I hvad män heror importen af jordbruksalster på dessas bättre qvalitet, billigare pris
eller på fördelaktigare betalnings vilkor!

Med de få undantag, som nedan komma att anföras, uppgifves enhälligt från
alla län, att importen hufvudsakligen och för de allra flesta artiklar beror på billigare
pris. Såsom en mindre väsendtligt bidragande orsak angifvas bättre betalningsvilkor,
dock ofta med ett tillagdt »möjligen», från Stockholms, Upsala, Kalmar, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Gefleborgs, Elfsborgs, södra delen,
Skaraborgs och Jämtlands län. Det är endast i fråga om danskt och tyskt hvetemjöl

som den åsigt allmänt (utom i Kristianstads län) gör sig gällande, att bättre qvalitet
är orsak till importen. Från Elfsborgs läns norra del antydes dock, att varan endast
till utseendet är bättre. Äfven det omalda hvetet uppgifves från Malmöhus län vara af bättre
qvalitet än det inhemska. Samma åsigt gör sig gällande i Vermland, der jorden ej
anses lämpa sig för hveteodling. Från Stockholms, Yestmanlands, Kopparbergs, Vesternorrlands,
Kalmar och Hallands län medgifves äfven, att den finska utsädesrågen med
fördel användes. Vanlig rysk råg anses äfven i Kronobergs och Jämtlands län vara,
åtminstone stundom, bättre än den svenska, likasom man i Gefleborgs och Kronobergs
län erkänner, att fint rågmjöl erhålles bättre utifrån än det härstädes kan framställas.
För öfrigt omtalas god qvalitet såsom orsak till import af äfven några andra
varor såsom: gräsfrö (Gotlands län), frukt (Östergötlands län), ost, nämligen
dansk och holländsk kumminost (Malmöhus och Vestmanlands län), afvelsdjur (Skaraborgs
län), korn (Jämtlands län), baiersk humle (Malmöhus län). Från Norrbottens
län säges i allmänhet, att de utländska varorna snarare äro bättre än sämre än de inhemska,
och från Göteborgs län fälles det omdöme, att fläsk (amerikanskt?) är en bättre
och billigare föda än sill.

Utom nu anförda orsaker till import af utländska jordbruksalster omnämnas tre
andra sådana, nämligen:

1. Behof och otillräcklig egen produktion från Stockholms län i fråga om gräsfrö
och utsädesråg, från Kronobergs och Jämtlands län i fråga om rågmjöl samt från
Vesternorrlands och Gefleborgs län angående jordbruksalster i allmänhet, hvarförutom
äfven i Hallands och Göteborgs län denna orsak i någon mån anses vara verksam.

2. Svenskens benägenhet för allt utländskt i förening med den fria handelslagstiftningen
(1 person i Upsala län).

3. Det fördelaktiga i att sälja hafre och köpa majs anses slutligen i ett svar
från Hallands län såsom orsak till importen af sistnämnda sädesslag.

Frågan 12:

Utöfvar utlandets tullagstiftning'' inflytande på exporten af våra jordbruksalster, på livad sätt
och i livad män?

Från 12 län, nämligen: Upsala, Kalmar, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Vestmanlands,
Kopparbergs, Gefleborgs, Skaraborgs, Göteborgs, Norrbottens och Jämtlands
län, förklaras, att utlandets tullagstiftning på vår export af jordbruksalster ej utöfvar
något inflytande, åtminstone ej något menligt, hvilket motiveras dermed, att tullfrihet
för jordbrukets alster är rådande i de länder, dit vår export hufvudsakligen är riktad,
nämligen England och (hvad Göteborgs och Jämtlands län beträffar) Norge. Från
Kalmar, Östergötlands och Vesternorrlands län tillägges dock, att der tullar på ifrågavarande
produkter finnas, verka de menligt. Denna åsigt uttalas äfven från Södermanlands,
Jönköpings, Örebro och Elfsborgs län. Från Stockholms, Kronobergs,
Kristianstads, Malmöhus, Vermlands och Hallands län förklaras, att tullfriheten i England
särskild! för hafre är fördelaktig, men att tullsatserna i Tyskland, Frankrike samt

en del andra länder verka skadligt. En sådan inverkan tillskrifves den danska tullen
på ost enligt uttalanden från 4 län: Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus och Hallands,
och anses särskild! i sistnämnda län denna tull omöjliggöra ostexport till Danmark.
En enskild person i Upsala län påstår t. o. m,, att den danska osttullen i förening med
de tyska tullsatserna verka menligt och förstörande för den svenska jordbruksnäringen.

Frågan 13:

Hvilka länder konkurrera med våra jordbruksalster i utlandet?

Bland de länder, hvilka på verldsmarknaden konkurrera med våra jordbruksalster,
intaga Amerika och Ryssland främsta rummet, och omnämnas de i nästan alla
svar på denna fråga. Af öfriga länder omtalas Danmark från 18 län, Tyskland från
14 län, Holland från 9 län, Finland från 7 län, Frankrike från 6 län, Australien från
2 län samt Schweiz, Ungern och Egypten hvardera från 1 län.

Från Norrbottens län anmärkes, att Finland på den norska marknaden konkurrerar
med smör. I öfrigt är endast från 3 län, nämligen: Upsala, Gotlands och Örebro,
antydt, i hvilka produkter de särskilda länderna företrädesvis konkurrera. Enligt dessa uppgifter
skulle Amerika konkurrera med ladugårdsprodukter och genom majs indirekt med vår
hafre, samt äfven med hvete och korn (Gotlands län), Ryssland med hafre och råg,
Holland och Danmark med ladugårdsprodukter, Tyskland och Frankrike med kreatur.

Frågan 14:

Är (ten här i landet gällande lagstiftning, särskilt tullagstiftningen, i något hänseende för
jordbruksnäringen ofördelaktig, och huru skulle de olägenheter denna medför kunna
undanrödjas eller förminskas?

Endast från Elfsborgs läns norra del säges obetingadt, att tullagstiftningen
verkat ytterst ofördelaktigt för jordbrukaren, enär han får betala en dryg tull för sina
konsumtionsartiklar, men sjelf saknar tullskydd. Deremot anses i Jönköpings, Vermlands,
Kopparbergs, Vesterbottens och Norrbottens län, att tullagstiftningen ej verkat
ofördelaktigt. Dock anmärkes från Vermlands län, att tull å landtbruksmaskiner vore
önskvärd till uppmuntran för de svenska verkstäder, som tillverka sådana; samt från
Jönköpings län, att ehuru tullagstiftningen ännu ej verkat ofördelaktigt, såsom nogsamt
synes af jordbrukets stora utveckling, så bör likväl den starka konkurrens, som nu gör
sig gällande, om den ytterligare tilltager, stäfjas genom lämpliga införseltullar på jordbruksalster,
eller ock konkurrensen underlättas genom betydliga statsanslag till nyodlingar
Och jordförbättringar.

Endast från de nu uppräknade länen äro svaren från hvarje län sins emellan
öfverensstämmande. Inom de öfriga länen äro meningarna deremot mycket delade. Af
svaren innehålla 123 stycken, att den nuvarande tullagstiftningen (eller annan gren af
lagstiftningen) är ofördelaktig, och 66, att den ej år ofördelaktig. Bland de senare förklaras
i två län, att den är god eller den bästa, och i ett, att den ej gjorf annat ondt än
något sänkt spanmålsprisen. Elfva svar innehålla obestämda yttranden; tullar å jordbruksalster
anses visserligen kunna vara fördelaktiga för landtbrukaren, men meningarna

äro delade om det inflytande, de skulle hafva för landet i sin helhet. I ett svar säges
dock, att det »vore väl», om det blefve tull på spanmål.

Bland de svar, i hvilka tullagstiftningen anses ofördelaktig, innehålla 56, att
detta skulle kunna afhjelpas genom höjda tullar, under det att i 7 detta anses ej skola
blifva fallet. I 9 påyrkas reciprocitet mot andra länder, så att dessa här möta samma
hinder, som vi hos dem. Detta borde dock enligt ett svar inskränkas till hudar och
skinn, under det att i ett annat föreslås, »att ett europeiskt förbund skulle bildas för att
hålla Amerika i schack.» En enskild person är nöjd med en ringa inregistreringsafgift
för landtmannaprodukter. Företrädesvis önskas tull på hvete, hvetemjöl, råg, rågmjöl,
potatis, malt, gryn, fläsk, ost och smör samt stärkelse. Bäst anses skydd behöfvas för
råg, rågmjöl, hvetemjöl och fläsk samt ost. Omalen spanmål anses emellertid af några
böra vara fri, äfven om tull lägges på mjöl. Spanmålstullar skulle enligt en uppgift
endast gagna södra Sverige, men skada det nordliga, och tullen å mjöl endast vara
nyttig för qvarnegare. Ä andra sidan försäkras af en annan, att skyddstull å råg,
hvete och korn är ett oafvisligt behof, under det att en tredje förklarar, att om tullar
kunde hafva till följd, att de dyrbarare sädesslagen mer odlades, så borde de införas. Af
trenne svar framgår, att det skydd, som önskas för jordbruk salster, endast betingas af
det tullskydd, som industrien redan åtnjuter, och att om frihandeln i fråga om jordbruksalster
fortfarande skall tillämpas, så böra statsanslag till jordförbättringar lemnas.
En person anser till och med, att jordbruket i fråga om tullskydd bör hafva företräde
framför industrien, under det att deremot en annan anser, att det vore grymhet mot
arbetarne att genom tullar fördyra lifsmedlen.

A majs önskas tull i 12 svar, af hvilka tvenne äro afgifna af tillsammans 55
personer, men deremot yrkas på tullfrihet i 3 svar af hvilka ett afgifvits af 29 personer.

Äfven i fråga om tullagstiftning för andra varor än jordbruksalster frumställas
talrika förslag. Så påyrkas förhöjd tull — en säger »hög» — för industriartiklar i 5
svar, emedan man anser, att industrien i så fall skulle blifva en bättre afnämare för jordbruket,
så att detta till och med skulle kunna vara hjelpt med en ganska låg skyddstull.
I ett svar uttryckes den åsigten, att allt hvad vi här i Sverige kunna producera
bör draga hög tull, allt annat deremot ingen, eller låg. Kristianstads läns hushållningssällskap,
som hyllar denna åsigt, betecknar förändringen med uttrycket att
det nuvarande tullsystemet bör »omvändas». I andra svar framhålles i motsats härtill,
att maskiner och gödningsämnen böra vara fria, att några nu befintliga skyddstullar
kunna jemkas, och att det vore oklokt att genom tullar fördyra hvad jordbrukaren behöfver.

Förhöjd tull å så kallade lyxartiklar påyrkas i 5 svar. I ett svar åsyftas företrädesvis
tobak, framför allt cigarrer, i ett annat vin och maltdrycker och i ett tredje
derjemte spritvaror. Under det att en svarande anser, att det endast bör finnas finanstullar,
säger en annan, att det är just dessa, det vill säga tulla''rne å kaffe, socker och
tobak, som böra nedsättas, och att den högre tull på dessa artiklar, som nu uttages,
menligt inverkar på den mindre jordegarens äfvensom på arbetarens utkomst.

Detta rörande tullagstiftningen.

O O

I fråga om kreditlagstiftningen klagas i 4 svar öfver att de enskilda bankerna
gjort penningarna dyrare. Käntan borde ej få vara högre än 4 procent. Beskattningslag
stiftning en i allmänhet säges i ett svar vara ofördelaktig. I ett annat framhålles, att
bevillningsförordningen bör ändras, samt att utgifterna för fattigvården äro allt för dryga.
En svarande anser, att taxeringen å jord bör ändras, en annan att onera och besvär,
som hvila på jorden, hämma jordbrukets utveckling, samt en tredje, att stämpelpapperslagen
bör ändras. I den ekonomiska lagstiftningen i öfrigt önskas äfven åtskilliga
ändringar och tillägg. Sålunda önskar en lättnader i transporten af kreatur och smör
å jernvägarna samt en annan, att lag om utrotning af ogräs skall införas, äfvensom att
ny lag om förvaltningen af kronans domäner utfärdas.

1 ett svar tillägges ytterligare den anmärkningen, att lagarna äro otydliga och
lagskipningen inkonseqvent, samt i ett annat, att jordbrukaren i beskattningsväg åtnjuter
stora fördelar framför andra samhällsklasser, särskilt embetsmannaklassen. Slutligen
önskas i ett tredje svar exporttull å hafre, i ett annat sådan å småvirke.

Frågan 15:

Ir bedrifvandet af jordbruksnäringen nu förenadt med större svårigheter än för 20 år sedan,
och om så är, hvaruti bestå dessa svårigheter?

Endast inom Kalmar läns norra del synes enligt de inkomna svaren den åsigten
vara allmänt rådande, att bedrifvandet af jordbruksnäringen nu ej är förenadt med
större svårigheter än för 20 år sedan. Deremot förklaras enhälligt från Jönköpings
Yermlands, Kopparbergs och Vesterbottens län, att svårigheterna nu äro större än förr.
Från Skaraborgs län omnämnas åtskilliga så väl svårigheter som lättnader, utan att
dock någondera förklaras vara öfvervägande. Inom alla de öfriga länen äro meningarna
delade, så att 80 svar innehålla, att svårigheterna äro större, och 52, att de äro
mindre. Härtill kommer, att från Hallands län »de fleste» der anse dem vara större.
Vidare säges i 16 svar, att svårigheterna och lättnaderna uppväga hvarandra, och anmärkes
i 4 svar, att lättnaderna ärö betydliga. Från Elfsborgs län fälles det omdöme,
att ställningen nu är ungefär lika med hvad den var för 20 år sedan, ehuru svårare
perioder under tiden förekommit, men att ännu indelningsverket och de ojemnt tryckande
skatterna förhindra den utveckling, som annars vore möjlig.

Till svar på frågan, hvari de omförmälda svårigheterna bestå, nämnas: högre
jordpris från 11 län, större skatter från 16 län (särskildt påpekas kommunalskatterna,
framför allt utgifterna för fattigvården), större behof af rörelsekapital från 15 län, ökade
svårigheter att anskaffa detsamma från 7 län och den högre ränta, som måste betalas
derför, från 7 län; vidare behofvet af större kunskaper från 8 län, dyrare redskap från
1 län, högre arbetslöner från 20 län samt större arbetskostnader och behof från 4 län.
Alla de nu uppräknade omständigheterna bidraga att höja produktionskostnaderna, under
det att afsättningspriset ej stigit i proportion härtill, utan, såsom från 7 län säges,
snarare fallit, hvilket åter från 6 län tillskrifves utländsk konkurrens.

Af enskilda personer nämnas dessutom såsom orsak till ökade svårigheter: skogarnas
uthuggning, jordens utmattning och försummad ladugårdsskötsel (Gotlands län),

borttagandet af den mindre bränvinsredskapen (Kristianstads län). Från några personer
i Kopparbergs och Vesterbottens län har äfven svarats, att konkurrensen med
trävarurörelsen bidrager att höja arbetsprisen. Slutligen räknas väghållningsskyldigheten
(Jämtland), för höga taxeringsvärden, skogsbrist och jordens aftagande alstringskraft
i följd af hafreexporten (Elfsborgs läns södra del) till ökade svårigheter.

Såsom orsaker till ett lättare bedrifvande af jordbruksnäringen omnämnas: förbättrade
kommunikationer från 8 län, förbättrade redskap från 7 län och stigande kunskaper
från 4 län. Dessutom från enskilda personer: jemnare penningtillgång och
större lätthet att erhålla kredit, lätthet att erhålla kraftfoder och gödningsämnen,
en någorlunda liberal tullagstiftning, lättare afsättning och högre värde å jordbrukets
produkter (Elfsborgs läns södra del), högre alstringsförmåga (Skaraborgs län), förbättradt
jordbruk och större afkastning (Vestmanlands län).

Frågan 16:

Har Ni något utöfver de här begärda upplysningar att tillägga uti någon vigtigare fråga!

Denna fråga har från de flesta län blifvit fåtaligt besvarad och har lemnats alldeles
obesvarad i Jönköpings, Gotlands, Vermlands, Örebro, Kopparbergs, Elfsborgs läns
södra del, Skaraborgs, Hallands, Norrbottens och Vesterbottens län. Såsom af frågans
lydelse var att förvänta, innehålla svaren en stor mängd olika förslag och önskningar.

Kreditlagstiftningen är föremål för anmärkningar, i det att två svarande klaga
öfver, att den här i landet höga räntan försvårar konkurrensen med utlandet, och i ett
svar gifves privatbankerna skulden till att räntan stigit. I sammanhang härmed torde
kunna nämnas, att i ett svar säges, att lättheten att erhålla lån äfvensom kredit hos
landthandlande ökat flärden och fåfängan samt försämrat den mindre jordbrukarens
ställning.

I skyddstullsfrågan framhåller en svarande, att »tullkomitén borde behjerta landets
väl och upprätta förslag till skydd för dess näringar, i likhet med hvad som skett
i andra länder». En annan anser, att »ordentliga skyddstullar» äro af nöden, och en
tredje anhåller, att Sveriges landtman må i likhet med sina yrkesbröder i grannländerna
erhålla skydd för jordbruksalster. Rörande tullen på lyxartiklar säger en, att uti sådana
tullar staten bör söka källan till ökade inkomster, om sådana anses erforderliga.
Andra nya tullar böra ej påläggas, ej heller skatter, och för öfrigt böra utgifterna reduceras.
Äfven en annan svarande yrkar hög tull å lyxartiklar och uppräknas särskildt
bränvin, konjak, tobak, vin och likörer. På kaffe önskar en svarande hög tull, enär han
anser det vara skadligt för helsan samt att det lämpligen kunde ersättas af the, chokolad
eller hembrygdt maltdricka. I afseende på skattefrågan önskas i ett svar jemnare taxering
af jorden, i ett annat införande af ölskatt.

Bränvinslag stiftning en omnämnes i 3 svar. I ett önskas lagstiftning »mot» spritvaror,
in- och utländska, i ett, att gällande bränvinslagstiftning skall ändras, så att export
af bränvin i konkurrens med andra länder kan ega rum. Slutligen framställes i
ett svar den åsigt, att ingen annan skatt å bränvin borde finnas än tillverkningsafgiften.

I sådant fall skulle superiet förminskas och lönkrögeriet blifva utrotadt, enär kommunerna
då ej skulle hafva någon fördel af bränvinshandeln. Tillverkningsafgiften å hvitbetssocker
anses i 2 svar böra borttagas eller ändras, enär den undergräft hvitbetsodlingen
i landet.

För öfrigt yrkas lagstiftning i andra frågor, såsom i ett svar förbud mot afverkningen
af ungskog, i ett ändring af hemortslagstiftningen, i ett hämmande af utvandringen, om
sådant är möjligt. Öfver den dyrbara och långsamma lagskipningen klagas äfven i ett svarI
två svar önskas nedsättning i jernvägsfrakterna: i det ena för potatis, i det andra för
gödningsämnen. I ett svar föreslås, att staten skulle anskaffa nödiga arbetsmaskiner åt
mindre jordegare. Den obligatoriska skolgången klandras af en svarande, som anför, att,
enär barnen måste gå i skolan, kunna de ej användas vid arbetet, och i följd af sina
kunskaper blifva de missnöjda med sin lott. I motsats till denna uppfattning säger en
annan, att just upplysning och frihet fordras för jordbrukets förkofran. Från Gefleborgs
län anföres i ett svar, att linneväfnadsindustrien genom utländsk konkurrens alldeles
gått under.

Slutligen inlägges i ett svar från Vesternorrlands län en gensaga mot dem, som
säga, att trävarurörelsen skadat jordbruket. Enligt den svarandes åsigt har jordbruket
snarare gått framåt, sedan träprisen i följd af den engelska importtullens borttagande stigit.

Husslöjden.

De frågoformulär, som utsändes i och för inhemtande af upplysningar angående
den förnämligast såsom binäring till jordbruket idkade husslöjden, innehöllo 7 frågor)
och utskickades formulär till ett antal af 240. Af dessa inkommo besvarade 70 stycken.
Af svaren äro 1 i stycken afgifna af landshöfdingeembeten, 8 af hushållningssällskap,
7 af hushållningsgillen, 2 af magistrater, 7 af slöjdföreningar, komitéer eller
skolor samt 35 af enskilda personer.

Frågan 1:

Hviska arter af husslöjd bcdrifvas inom länet?

Af de inkomna svaren synes, att husslöjd i större eller mindre utsträckning
förekommer i alla lön.

Af manlig slöjd äro gröfre snickeri och tillverkning af diverse åker- och körredskap
äfvensom af gröfre korgarbete, såsom kålfat, bosskorgar och dylikt, allmänna inom
alla län med undantag af Malmöhus, hvarifrån uppgifves, att ej ens nödig redskap nu
mer tillvei-kas i hemmen. Allmän är äfven tillvei-kningen af laggkärl. Handsmide
omtalas från 8 län, träskor från 4 och vanliga husgerådssaker, såsom slefvar, vispar,
qvastar och dylikt, från nästan alla län.

Af qvinlig slöjd synas spånad ocli i synnerhet väfnad förekomma öfverallt på
landsbygden och tillverkas allehanda slags tyg, af bomull, lin och ylle för det egna behofvet,
hästtäcken, mattor af rötter, halm, vass med flera material, äfvensom schalar.
Konstväfnad af ull och lin förekommer i Elfsborgs län. Af annan qvinlig slöjd nämnas
stickning från 7 län, virkning från 5 län och krokning från 1 län (Södermanland).
Brodering omtalas från 2 län, färgning från 1 och halmflätning från 6 län. Utom alster
af nu uppräknade slöjdgrenar tillverkas i olika trakter en mängd olika artiklar,
hvilka, der tillverkningen bedrifves i större skala till afsalu, omförmälas under nästföljande
fråga, men i öfrigt hufvudsakligen uppgifvas bestå af:

Borstar (Elfsborgs, Stockholms, Örebro och Upsala län).

Kläder (Skaraborgs län).

Kokkärl af tälgsten (Jämtlands län).

Leksaker (Stockholms län).

Låder (Elfsborgs län).

Nåfverarbeten (Upsala län).

Orgelharmonium (Jämtlands län).

Promenadkäppar (Elfsborgs län).

Qvarnstenar (Jämtlands län).

Siktduk (Elfsborgs län).

Skjutgevär (Jämtlands län).

Skodon (Kinda och Ydre härad af Östergötlands län och Skaraborgs län).

Takrännor (Säfvedals härad i Göteborgs län).

Träskedar.

Tobaksdosor af messing (Jämtlands län).

Ur (Kopparbergs län).

Väfstolar.

Avov 1

2 .. t (Säfvedals härad i Göteborgs län).

År ämnen j oj

Slutligen omtalas, att modellering förekommer i Augerums och Listerby socknar
af Blekinge län, träsnideri i samma socknar äfvensom i Örebro län och svarfning i
Augerums socken samt i Elfsborgs län.

Utom uppräknandet af olika förekommande slöjdgrenar lernnas i några svar
äfven åtskilliga andra upplysningar. Så berättas från Kronobergs län (Markaryd), att
männen om sommaren vandra till skilda orter inom landet samt till Norge, Danmark,
Tyskland och Ryssland för att afsätta det, som under vintern tillverkats. Från Skaraborgs
län berättas, att intresset för slöjd der vaknade år 1876, då fem ordnade slöjdskolor
inrättades, hvarest 6—700 söner till landtman sedan dess erhållit god undervisning :
på senare tiden mest i gröfre slöjd, såsom redskapstillverkning och smide. Från Norrbottens
län omtalas, att hemväfdt ylletyg der ännu allmänt tillverkas och begagnas till
Tullkomiténs Betänkande; 7. 4

skjortor och linnen; dock att det prisbilliga, fabrikstillverkade bomullstyget vunnit insteg
i kustlandet. Slutligen meddelas från Vermlands län, att husslöjd endast obetydligt
öfvas i bergsbruksdistrikten.

Frågan 2:

Bedrifves någon gren af husslöjd i större omfattning för afsalu eller beställning, och till
hvilket värde kunna alstren af denna per år ungefärligen uppskattas?

Från 5 län, nämligen: Upsala, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus och Skaraborgs,
har uppgifvits, att ingen gren af husslöjden der bedrifves i större skala till afsalu eller
på beställning. I alla de öfriga länen finnes någon sådan slöjdgren, och äro de tillverkningar,
som hufvudsakligen afsättas, följande:

Slöjdalster.

Trakt, der de tillverkas.

Värde.

Band ...................

Bikupor................

Bleckarbeten ..........

Båtar ..................

Fiskredskap............

Garn, linne............

G eib gj uteriv ar or......

Halmflätor ............

Halmhattar............

Husgeråd...............

Hyskor och Hakar...

Hästskor...............

Jerntr åds arbeten ____

Kalktunnor............

Korgar .................

Korgar, finare .......

Korgarbeten ..........

Laggkärl...............

Liar.....................

Liestryken.............

Mattor..................

Möbler (af ek).......

Möbler (i allmänhet)

Möbler (simpla)......

Packlådor..............

Arboga ...............................................................................

Ostuna socken, Stockholms län................................................

Elfsborgs län........................................................................

Stockholms och Vesterbottens län ............................................

Stockholms län .....................................................................

Kronobergs och Gefleborgs län .................................................

Göinge härad, Kristianstads län ................................................

Halsbergs och Rumla socknar, Örebro län ........... ......................

Halsbergs socken, Örebro län; Elfsborgs län ...............................

Vermlands län ......................................................................

Vestbo härad, Jönköpings län; Elfsborgs län...............................

Örebro län...........................................................................

Elfsborgs län........................................................................

Gotlands län ........................................................................

Sorunda socken, Stockholms län; Inlands fögderi, Göteborgs län......

Östergötlands län ..................................................................

Asbo och Göinge härad, Kristianstads län.................................

Kopparbergs län; Säfvedals härad, Göteborgs län; Åkerbo och Banke kinds

-härad, Östergötlands län ........................................

Vesterbottens län; Vester-Nerikes fögderi, Örebro län.....................

Vesterbottens län...................................................................

Skedvi och Regna socknar, Östergötlands län ..............................

Aspelands härad, Kalmar län ...................................................

Lindome och Elfakers socknar, Hallands län.................................

Vermlands och Kopparbergs län................................................

Säfvedals härad, Göteborgs län................................................

2,000

400,000

10,000

5,000

20.000

1,000

40,000

600

175,000

Slöjdalster.	Trakt, der de tillverkas.	Värde.
Pipor af jern..................	Näs, Lockne och Marieby socknar i Jämtlands län ......................	---■
Redskap ........................ Sandsten (arbetad och oar-	Vermlaud8 län......................................................................
betad) .....................	Gotlands län........................................ ................................	—
Siktar ...........................	Vestra Vingåkers och Österåkers socknar, Södermanlands län ..........	—
Silltunnor ......................	Säfvedals härad, Göteborgs län ................................................	—
Slipstenar ......................	Gotlands och Kopparbergs län.................................................	—
		50,000
o in ide ... -—........—. - -— d;o ...........................	Vester-Nerikes fögderi, Örebro län ............................................	100,000
Spik och Nubb ...............	Godegårds och Tjellmo socknar, Östergötlands län........................	10,000
Spinnrockar ...................	Sörbygdens fögderi, Gotlands län...............................................	—
Stolar......-....................	Östervåla socken, Vestmanlands län ...............-...........................	125,000
Såll..............................	Säfvedals härad, Göteborgs län .................................................	—
Säckar...........................	Gefleborgs län.......................................................... ............	—
Träarbeten .....................	Asbo och Göinge härad, Kristianstads län .................................	25,000
Träskor..........................	Säfvedals härad, Göteborgs län..................................................	—
Tröskverk ......................	Markims socken, Stockholms län...............................................	—
\| Vagnar .........................	Ro socken, Stockholms län ....................................................	—
Väfskedar —..................	Markaryds socken, Kronobergs län............................................	—
Väfnader ......................	Elfsborgs län....................................................-..................	2,500,000 (förr 4,600,000)
d:o ......................	Kristianstads län ...................................................................	23,000
d;o ......................	Vestra Vingåkers och Österåkers socknar, Södermanlands län..........	—
d:o ......................	Kronobergs och Gefleborgs län .................................................	—
d:o ......................	Askersunds stad.....................................................................	4,500
Väfnader (lärft)...............	Vesternorrlands län................................................................	250,000
Yllevaror, stickade...........	Höks härad, Hallands län........................................................	125,000

Anmärkas bör, att nu uppräknade slöjdalster för eget behof eller till afsättning
i mindre skala tillverkas på många andra orter än de här angifna, hvilka endast visa,
hvar det ifrågavarande slöjdföremålet tillverkas för försäljning i betydligare skala.

Af svaren å denna fråga inhemtas för öfrigt, att diverse slöjdalster till afsalu
äfven tillverkas vid de 8 slöjdskolorna i Stockholms län. Vidare att i Vestra Vingåkers
och Österåkers socknar rätt många af allmogen hafva sin utkomst eller bidrag
dertill af husslöjden, men som varorna säljas i städerna, kan värdet af tillverkningen
ej uppgifvas. Från Kronobergs län berättas, att väfskedar af ortens tillverkning äro
omtyckta både i Sverige och utomlands, äfvensom från Örebro län säges, att halmhattar
och i synnerhet halmflätor, som der tillverkas af bästa slag, fördelaktigt afsättas
på Stockholm. Äfven från Kalmar län berättas, att en del slöjdalster (möbler) derifrån

säljas till Stockholm. Från Gotlands län meddelas, att i Burgsvik på senare åren bildats
ett bolag, som ombesörjer utförseln af sandsten. Af slipsten utskeppades år 1876
från hela ön 75,000 stycken. Tillverkningen af kalktunnor är äfven betydlig. År 1879
exporterades från ön 300,000 kubikfot osläckt kalk, och sådan fraktas numera sällan
annat än i tunnor.

Tillverkningen af stolar i Östervåla socken berättas på senare åren hafva något
nedgått. Från Vesternorrlands län meddelas, att lärftstillverkningen uppmuntrats med
premier till ett belopp af 1,200 kronor årligen.

Frågan 3:

Har husslöjden under de senaste 20 åren tilltagit eller aftagit inom länet, och hvilka förhållanden
hafva dervid företrädesvis inverkat?

På första delen af denna fråga har svarats, att
husslöjden i allmänhet har aftagit i Södermanlands, Östergötlands, Hallands,
Kristianstads och Gefleborgs län, samt att den aftagit starkt i Kalmar och Jämtlands
län. Särskildt har qvinno slöjden, företrädesvis den, som afser beklädnaden, aftagit i
Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Blekinge, Göteborgs, Vermlands
och Vesterbottens län;

husslöjden i allmänhet har snarare af- än tilltagit i Vesterbottens och Örebro län,
för det sistnämnda länet i fråga om fullvuxna personer;

husslöjden har i allmänhet tilltagit i Skaraborgs, Vestmanlands och Kopparbergs
län, och har detta skett under de allra sista åren;

husslöjden har delvis tilltagit i Upsala, Jönköpings (möbler och halmflätor), Gotlands
(i hög grad), Malmöhus (sömnad, stickning och virkning), Blekinge, Göteborgs,
Vermlands, Vesternorrlands (snickeri och smide), Örebro (bland ungdomen) och
Stockholms län, samt vidare i Mellösa socken och i trakten af Malmköping (Södermanland),
i Göstrings och Vifolka härad af Östergötlands län, i Hammarkinds och Skärkinds härad
af samma län (finare möbler och väfnader), i Aspelands härad af Kalmar län, i VesterNerikes
fögderi af Örebro län, i Askersunds stad och i Gellivare (Norrbottens län);
slutligen har i Kristianstads län korgmakeriet uppkommit;

husslöjden anses stå på samma punkt, som för 20 år sedan, i Norrbottens län, i Öknebo
härad af Stockholms jän (med undantag af Södertelje stad), i Toresunds socken
af Södermanlands län, i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härad af Östergötlands
län, i Kronobergs län (beträffande väfskedstillverkningen) samt i Göteborgs län på
vissa orter. Från Norrbottens län anmärkes dock, att mönstren numera äro vackrare
och formerna smidigare.

i ör öfrigt upplyses från Elfsborgs län, att husslöjden derstädes var i aftagande,
da föi 10 år sedan en slöjdförening bildades inom länet. Några resultat af dess verksamhet
hafva dock ä~nnu egentligen ej kunnat visa sig, med undantag af att halmflätningsslöjden
blifvit införd. Såsom ofvan uppgifvits, anses väfnadsslöjden hafva aftagit
på Gotland, hvarvid emellertid bör anmärkas, att gröfre tyg till arbetskläder der ännu

tillverkas och troligen mer än förr. Slutligen meddelas från Hallands län, att af all
husslöjd är möbelsnickeriet den, som minst aftagit.

Vid besvarandet af frågans andra del hafva många olika antaganden framstälts
rörande de sannolika orsakerna till husslöjdens af- eller tilltagande under de sista
20 åren.

Såsom orsak till aftagande, särskildt af väfnadsslöjden, anföres, att varor tillverkade
vid fabriker nu kunna erhållas till billigare pris och af vackrare utseende, om
.•in stundom af mindre hållbar qvalitet än de hemväfda tygerna. Fabriksvarorna äro
äfven lätt åtkomliga i följd af bättre kommunikationer, och i de aflägsnaste landsändar
tillhandahållas de åt en och hvar, ofta på kredit, af talrika bofasta eller krincrresande
landthandlande. Särskildt uppgifves från Gefleborgs län, att linneväfnaderna
ej kunnat uthärda konkurrensen med de billiga bomullsväfnaderna. Från Stockholms
och Södermanlands län ordas äfven mycket om den tilltagande fåfängan och begäret
efter lyx i klädedrägt, hvilka skulle ligga i tidsandan och förorsaka förakt för de hemvafda,
tarfhga tygerna. Medel att tillfredsställa detta begär erhålles i de höga löner,
som nu gifvas åt tjenare. Härtill anses äfven lönernas utbetalande i form af penningar
bidraga. Fiån andra håll närnnes såsom orsak ett i följd af jordbruksnäringens stigande
afkastning ökadt välstånd och den rikligare penningtillgången, eller snarare den större lättheten
att erhålla penningar. På linneväfnadens aftagande i Gefleborgs län, hvilket, såsom
ofvan anförts, till en del berott på omöjligheten att konkurrera med de billiga bomullsväfnaderna,
torde äfven den minskade linodlingen hafva inverkat. Man har nämligen funnit, att
det bättre lönar sig att odla hafre och gräs, hvilka foderämnen erfordras för de till skogsköislorna
använda talrika hästarna. Äfven från Jönköpings län berättas, att linodlingen
aftagit. Endast i Stockholms län gifves tullagstiftningen skulden till väfnadsslöjdens
aftagande, ehuru äfven från Elfsborgs län betonas, att det är införandet af de utländska
tygerna, med sina rikare mönster, som vändt smaken från det hemväfda,
rutiga och randiga tyget. Från Vesterbotten säges äfven, att den stora handelsfriheten
verkat och fortfarande verkar skadligt för detta län, enär de varor, som utbjudas
af handlande, ofta äro af underhaltig beskaffenhet.

Såsom den förnämsta orsaken till att husslöjden i allmänhet och särskildt männens
slöjd aftagit anföres från 4 län, nämligen: Södermanlands, Kalmar, Malmöhus och
Hallands, att det nu omsorgsfullare skötta jordbruket kräfver mer arbete än förr, så
att den tid, som skulle kunna användas till slöjd, blifvit allt knappare. Från Jämtlands
och Gefleborgs län anföres, att den betydliga skogsafverkningen med de stora
arbetsförtjenster den erbjuder och, från sistnämnda län derjemte, att jernhandteringen förminskat
husslöjden, hvilken ej heller framtvingas af behofvet, då numera handtverkare
nedsatt sig öfverallt på landet. Fisk- och jordbruksredskap köpas i Stockholms län
numera för billigare pris och af bättre qvalitet, än de kunna göras hemma, och är
häri den naturliga orsaken att finna till dessa slöjdgrenars aftagande. Från Malmöhus
län tdlägges dessutom, att den hemgjorda redskapen ej motsvarar nutidens fordringar.
I fråga om den qvinliga slöjdens aftagande har rikligare penningtillgång nämnts såsom

orsak. Från Almunge socken i Stockholms län samt från Kalmar län angifves samma
förhållande äfven såsom skäl till den manliga slöjdens aftagande, och uppgifves såsom
källa till den större penningtillgången en rikligare inkomst af ladugården. Import
från utlandet angifves endast i ett fall såsom orsak till minskad husslöjd, och gäller
detta möbeltillverkningen i Halland.

Slutligen tror man sig i Örebro län hafva funnit en orsak till aftagande husslöjd
i den obligatoriska skolgången. Förr ansågo sig föräldrarne skyldiga att tänka
på barnens uppfostran och deråt egna någon tid. Nu tro de sig berättigade att lemna
hela omsorgen derom åt skolan och hafva för öfrigt under de tider, da barnen hafva ferier,
sjelfva allt för träget arbete för att kunna tänka på att undervisa dem i slöjd. Sådan
undervisning måste derför nu meddelas i skolorna. I grufvedistrikten, der förr äfven
q vinnorna användes till arbetet, har ej någon slöjd hvarken manlig eller qvinlig kunnat
förefinnas och torde ej heller uppstå, förr än den nuvarande generationen bortgått.

Såsom orsak till husslöjdens tilltagande, der sådant visat sig, uppgifvas från
Upsala, Blekinge, Skaraborgs och Vestmanlands län anslag från hushållningssällskap
och landsting, äfvensom inrättande af slöjdskolor och ordnad undervisning i folkskolan,
uppmuntran från enskilda personer och kommuner (östra Kalmar län) samt särskild!
för Stockholms län den der verkande centralkomiténs åtgöranden. Från Gotlands,
Vesternorrlands och Norrbottens län angifves ökadt behof af jordbruks-och fiskredskap,
samt särskildt för Gellivare begär efter ökad beqvämlighet och insigt om
slöjdens nytta, såsom orsak till dess tilltagande eller pånyttfödelse. Små utställningar
inom gillena med åtföljande prisutdelningar hafva äfven visat sig verksamma. Från
Östergötlands län omtalas, att vackra drägter af hemväfda tyger numera der begagnas,
sedan husmödrarna börjat täfla om att framställa sadana. Under de senaste åren hai
linneväfnaden i Vesternorrland något tilltagit, hvilket dock sannolikt beror på minskad
skogsafverkning, ty på det hela taget är dock denna husslöjd i aftagande. Slutligen
nämnes från Kronobergs län, att lietillverkningen derstädes antagit karakteren af
fabrikation.

Såsom af ofvanstående synes, torde de å denna fråga afgifna svaren kunna sammanfattas
sålunda, att husslöjden under de sista 20 åren något aftagit, men att den på
allra sista tiden återväckts till lif genom kraftiga ansträngningar och vaknadt intresse,
så att den nu synes kunna emotse en bättre och löftesrikare framtid.

Frågan 4:

ilo några särskilda åtgärder för utbildandet af husslöjden inom länet vidtagna och Indika?

Af svaren på denna fråga framgår, att i de flesta län ganska stora ansträngningar
gjorts för att höja husslöjdens ståndpunkt, der den befann sig i lägervall, eller väcka
den till lif, der den alldeles saknats. De vidtagna åtgärderna kunna sammanföras
sålunda:

Slöjdseminarier eller skolor, der lärare i slöjd utbildas, hafva inrättats i Upsala,
Karlskrona och vid Nääs i Elfsborgs län. Dessutom hafva kurser för sådan utbildning

tidtals anordnats i Gefleborgs och Kronobergs län, hvarjemte tillfälle till undervisning
i slöjd för folkskolelärare beredts inom Jönköpings, Vermlands, Vestmanlands och
Kopparbergs samt i Vesterbottens län. I Stockholms län erhålla lärare understöd för
att genomgå slöjdskolan på Gålön. I Göteborgs län bekostas årligen undervisning i
slöjd för 4 män vid Nääs slöjdlärareseminarium och för 4 qvinnor vid väfskolan i Borås.
Äfven inom Vesternorrlands län finnes skola för utbildning af slöjdlärare.

Fristående slöjdskolor hafva inrättats inom Södermanlands län (deraf 2 fullständiga
vid Claestorp och i Malmköping), i Östergötlands län, i Kronobergs län (8 stycken),
i Kalmar län (8 stycken), i Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs län
(5 stycken), i Vestmanlands, Gefleborgs, Jämtlands, Vesterbottens, Norrbottens och i
Örebro län (10 för gossar, 25 för flickor och 1 gemensam) samt slutligen i Jönköpings
och Vesternorrlands län (11).

Utom. i de fristående slöjdskolorna meddelas äfven i folkskolorna slöjd undervisning
inom Östergötlands och Jönköpings län (i 35 skolor), Södermanlands, Elfsborgs,
Jämtlands, Vesterbottens, Kopparbergs och Göteborgs län. Särskildt i qvinlig
slöjd meddelas i folkskolorna undervisning inom Gotlands, Hallands och Vestmanlands
län.

Specialskolor för våfnader äro inrättade i Upsala län, Visby, Hallands län, Borås,
Venersborg, Vesterås och på Dal i Elfsborgs län;
d:o för trä- och jer närheten, redskap, vagnar, m. m. i Eckerud, Kölingsholm
och Bolstad af Elfsborgs län;
d:o för träskor i Kinda och Ydre härad af Östergötlands län.

Sy- och arbetsskolor för flickor finnas i Södermanlands, Skaraborgs samt i Malmöhus
län. De sistnämnda äro privata och erhålla sällan understöd af kommunerna, i
Visby finnes äfven en sådan skola, som underhålles af en fruntimmersförening derstädes.

Understöd åt kommuner, som sjelfva vilja göra något för slöjdundervisningen,
lemnas i Stockholms, Upsala, Kronobergs, Jönköpings och Gefleborgs län. I Upsala
län utbetalas årligen till hvarje författningsenligt inrättad skola för gossar 50 kronor.

Resande undervisare. Tillfälliga kurser i diverse slöjdgrenar hafva anordnats
och resande undervisare bekostats inom Stockholms län och Kronobergs län i
väfnad och halmflätning, inom Göteborgs och Örebro län i korg- och halmflätning,
inom Hallands län i halmflätning samt inom Gefleborgs, Vestmanlands och Jämtlands
län i korgflätning och inom sistnämnda län derjemte i halmflätning och spånad. I
Östervåla socken af Vestmanlands län har derjemte undervisats i stoltill verkning. Slutligen
har i Södermanlands, Kronobergs, Elfsborgs och Vermlands län undervisningen
afsett. husslöjd i allmänhet. I Vermlands län har äfven en qvinlig undervisare
kringrest.

Statens undervisare. Förutom förenämnda af enskilde eller hushållningssällskapen
aflönade undervisare hafva äfven statens undervisare användts i Kronobergs och Kalmar
län. Inom Örebro län har särskild undervisning meddelats i bränntorfberedning.

Verktyg, mönster och profver. Till underlättande af husslöjdens bedrifvande
hafva inom Södermanlands och Örebro län anskaffats och utdelats verktyg samt inom
Elfsborgs län derjemte enklare maskiner för bleckslageri. Mönster och profver, äfvensom
modellsamlingar, hafva anskaffats och tillhandahållits för lån inom Stockholms,
Upsala, Södermanlands, Kronobergs, Hallands (möbelritningar), Blekinge, Vestmanlands,
Örebro (äfven böcker) och Vesternorrlands län.

Magasin för försäljning af husslöjdalster hafva inrättats i Stockholm, Örebro,
Upsala och Vesterås. Dessutom har för Örebro län tillfälle beredts att utställa slöjdalster
i Stockholm.

Utställningar, antingen särskilt för slöjdalster eller der sådana hafva inrymts
vid sidan af andra näringars produkter, hafva, med åtföljande prisutdelningar för deraf
förtjena arbeten, anordnats inom Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands,
Malmöhus, Blekinge, Göteborgs, Vestmanlands, Norrbottens och Örebro län.

Utgifterna för alla dessa åtgärder hafva till största delen bekostats af hushållningssällskapen
och landstingen, i någon mån af kommunerna och äfven af enskilda
personer. Hushållningssällskapen hafva dock bidragit med den drygaste delen. Körande
kostnadernas storlek anföres, att i Östergötlands län hushållningssällskapet anslagit
3—4000 kronor till husslöjdens befrämjande inom Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härad. I Jönköpings län hafva landsting och hushållningssällskap tillsammans anslagit
5000 kronor årligen för åren 1879, 80 och 81 till befrämjande af slöjdundervisningen,
hvilket haft till följd, att antalet skolor, der sådan undervisning lemnats, stigit
från 13 till 35 stycken. Från Elfsborgs län meddelas, att till dervarande slöjdförening
anslagits af staten 3—4000 kronor, af landstinget 8000 kronor och af hushållningssällskapet
7—8000 kronor. I Skaraborgs län har till hvardera af der inrättade slöjdskolor
lemnats bidrag af 3000 kronor per år. I Vesternorrlands län har landstinget
för år 1881 bidragit med 3750 kronor.

Frågan 5:

Hvilken inverkan liar husslöjden, dess till- eller aftagande hatt på befolkningens lefnadsvilkor
de senaste tjugo åren?

Härtill svaras från 3 län: Göteborgs, Vermlands och Kopparbergs, att husslöjdens
uppblomstring så nyligen börjat, att det ännu är för tidigt att kunna se någon
inverkan deraf. Vidare förklaras från 5 län: Upsala, Vestmanlands, Jönköpings, Norrbottens
och Östergötlands, att husslöjdens till- eller aftagande ej utöfvat något väsendtligt
eller märkbart inflytande på befolkningens lefnadsvilkor. Samma svar lemnas af 3
personer i Södermanlands och eu i Hallands län. Husslöjdens tilltagande anses hafva
haft ett gynsamt inflytande i Gotlands län, der den underlättat jordbruket och infört
smak för trefnad i hemmet, ehuruväl detta någon gång ledt till öfverskridande af tillgångarna.
Äfven i Blekinge län hafva i vissa trakter trefnaden ökats och befolkningens

O o o o

lefnadsvilkor i någon mån förbättrats, likaledes i Skaraborgs län, der den tilltagande

husfliten fördelaktigt inverkat, så i moraliskt som ekonomiskt hänseende. Samma fördelaktiga
inflytande af tilltagande husslöjd har gjort sig gällande inom Hammarkinds
och Skärkinds härad i Östergötland, samt i Jönköpings län, der på vissa ställen, genom
införandet af en för orten ny slöjd, ökad utsigt till arbetsförtjenst yppats; vidare i de
delar af Kristianstads län, der korgmakeri förekommer, i Sörbygdens härad af Göteborgs
län, i Askersunds stad (i betydlig grad), samt slutligen i Yester-Nerikes fögderi
af Örebro län, der dock genom en viss lyx i klädedrägt en god del af de mödosamt
förvärfvade penningarna bortslösas.

I motsats till hvad på nu anförda orter varit fallet anses husslöjdens tilltagande
ej hafva medfört någon förbättring i befolkningens lefnadsvilkor inom Södertörn af
Stockholms län.

Husslöjdens aftagande anses hafva medfört försämring af befolkningens lefnadsvilkor
i Södermanland enligt 3 svar. hågen för arbete har minskats, fordringarna på
arbetsgifyaren ökats, samt högfärd och lättja alstrats; vidare i Kronobergs län i den
män, som finare kläder vunnit insteg; i Bobergs, Gullbergs och Valkebo härad af
Östergötlands län, der besparingen å dryga löner användes till lyx i kläder af den
arbetande och obemedlade befolkningen, som äfven i öfrigt demoraliserats. Ett liknande
förhållande har visat sig i vissa delar af Blekinge län, der lyx och flärd tilltagit,
men arbetshåg och slöjdskicklighet aftagit. I Norrvikens fögderi har användandet af
fabrikstyger .tagit bort förtjensten för fattiga qvinnor, hvarigenom utgifterna till fattigvården
stigit. På sådana orter, der någon slöjdgren bedrifvits i stor skala till afsalu,
men nu aftagit, har äfven befolkningens lefnadsvilkor naturligtvis försämrats, såsom i
vissa trakter af Halland, i Kristianstads län, der smidesslöjden förr mest bedrefs,
i Vesternorrlands län, der aftagandet af lärftstillverkningen i någon mån vei’kat menligt
på den förut rådande välmågan. Slutligen berättas, att i några socknar af
Stockholms län välmågan måhända minskats med aftagande husslöjd. Från Örebro
län berättas, att husslöjdens aftagande väl icke försämrat befolkningens lefnadsvilkor,
men att det måste anses i någon mån hafva hämmat den förbättring deri, som eljest
försports.

I motsats till hvad nu anförts har husslöjdens aftagande icke försämrat befolkningens
lefnadsvilkor inom Jämtlands län, inom Bergslags fögderi af Östergötlands län
(åtminstone ej ännu), i Örebro stad, inom Öster-Nerikes fögderi af Örebro län samt
inom Yermdö skeppslag och Östuna socken af Stockholms län.

Trots husslöjdens aftagande hafva befolkningens lefnadsvilkor förbättrats inom
Malmöhus län, i vissa trakter af Hallands län (betydligt), i Gefleborgs län (betydligt),
i Vesterbottens län samt i Almunge socken af Stockholms län. Såsom orsak till dessa
förhållanden anföras jordbrukets rationelare skötsel och större omsorg om ladugården.
Det ena som det andra, säges det från Malmöhus län, har medfört förkofran, enär spinnrocken
och väfstolen utbytts mot mejeriet, och slöjdboden mot ladugården. Från Gefleborgs
och Yesterbottens län omtalas större arbetsförtjenst i allmänhet i följd af det
Tullkomiténs Betänkande; I. 5

mycket lönande arbetet med träförädlingen. I Almunge socken har nykterhetsrörelsen
inverkat, och i Bergslags fögderi är det handeln med kol och trävaror som inbringat
penningar och motverkat skadan af husslöjdens aftagande. Från Stockholms län säges
äfven, att befolkningens lefnadsvilkor i allmänhet förbättrats, men att husslöjden häri
ej har någon del, utan endast de högre lönerna samt den jemnare tillgången till arbetsförtjenst.
Slutligen säges såsom allmänt omdöme från Kalmar län, att der hvarest
slöjden aftagit har mer behöft köpas, och der den tilltagit hafva utgifterna besparats.

Frågan 6:

Är (len här i landet gällande lagstiftning, särskildt tullagstiftningen, i något hänseende för
husslöjden ofördelaktig, och huru skulle de olägenheter denna medför enligt Eder åsigt
kunna undanrödjas eller förminskas?

Nästan alla svar å denna fråga afse blott tullagstiftningen, och endast i ett svar
från Gotlands län klagas öfver den stora handelsfriheten, och att den lätta tillgången
på hvarjehanda varor, som beredes dels genom kringresande, dels genom bofasta handlande,
ej är egnad att mana till sparsamhet och husslöjd, hämma åsigt gör sig gällande
inom Malmöhus län, der man särskildt anser, att de sa kallade realisationerna, dei
en massa utländska artiklar till underpris afyttras, ofördelaktigt inverka på husslöjden.
Rörande tullagstiftningen har utan vidare tillägg förklarats från o län, nämligen. Kiistianstads,
Göteborgs, Kopparbergs, Gefleborgs och Örebro, att denna lagstiftning icke
i något hänseende är ofördelaktig för husslöjden. Samma åsigt gör sig äfven gällande
inom Skaraborgs, Malmöhus, Upsala, Jönköpings och Hallands län samt i 8 svar från
diverse andra län, dock med bifogande af följande anmärkningar och tillägg. Från
Skaraborgs län svaras, att man kan hafva en motsatt åsigt, endast om man i allmänhet
har utpreglade protektionistiska åsigter. Från Malmöhus län säges, att om man genom
skyddstullar framkallade husslöjd, skulle detta blifva till förfång för hufvudnäi ingen
och leda verksamheten från den sunda riktning, den af sig sjelf synes vilja taga. Ungefär
af enahanda åsigt är man i Upsala län, hvarifrån anmärkes, att det knappast voie
nyttigt, om befolkningen tvunges att afstå från begagnandet af de billiga fabrikstygerna.
För öfrigt nyttjas inom länet ännu ganska allmänt hemväfda tyger. Från Jönköpings
län berättas, att man der ej kan förstå, hvarför tullagstiftningen kan ifrågasättas vala
ofördelaktig. Tull finnes redan å garn, mattor af spån, strå, rötter etc., slöjdvaror,
strumpor, väfnader, jern- och stålarbeten, vagnar in. in., och någon förhöjning är ej
erforderlig. Äfven från Hallands län säges, att tullagstiftningen är fördelaktig, så länge
ull är tullfri. Hvad möbeltillverkningen beträffar, så kan den ej upphjelpas genom
tullar. I svaren från enskilda personer säges i ett, att tullen å förnödenhetsvaror bör
vara låg, och i ett annat, att behöfliga råämnen skola vara tullfria, samt i ett tredje, att
större skyddstullar blott skulle öka priserna på en del varor, som nu blifvit nödvändighetsartiklar,
utan att husslöjden derför skulle ökas.

I en grupp af svar framställes den åsigten, att tullagstiftningen måhända ej är
så särdeles fördelaktig, emedan det är svårt att täfla med utländskt kram, och det vill

synas, söm om importerade dåliga varor genom sitt billiga pris förledde arbetaren att
hellre köpa sådana än sjelf tillverka en starkare, men dyrbarare vara. Denna åsigt
delas i Vermlands län. I enskilda svar från Södermanlands län fritages emellertid i
detta fall tulltaxan från allt ansvar, enär, säges det, ej det billiga priset utan hågen att
efterhärma de s. k. bättre klasserna är orsaken till fabrikstygernas användning.

I alla händelser måste utom tullagstiftningen många andra faktorer tagas i beräkning,
såsom arbetsskicklighet m. m. Från Jämtlands län samt i ett svar från Östergötlands
län uttalas den asigten, att husslöjden ännu har en allt för ringa omfattning
för att kunna röna något inflytande af tullagstiftningen. I tvenne svar förklaras, att
frågan är svår att afgöra och ännu måste anses vara outredd. Från Vesternorrlands
län säger länsstyrelsen, att minskningen i lärftstillverkningen berott lika mycket på
täflan med inhemska som med utländska fabrikat, och att tullar således ej heller här
skulle hjelpa.

Sådana önskas emellertid i några särskilda svar.

1 4 svar från Stockholms och Södermanlands län begäres tull å alla slöjdalster,
framför allt sådana, som afse beklädnaden, och önskas denna tull i ett svar så hög,
att täflan med utländska fabrikat blir möjlig. Äfven å råämnen, såsom ull och lin,
hvilka användas för husslöjden, önskas tull, så vida de inom landet kunna produceras,
annars tullfrihet. Samma grundsats bör följas vid bestämmandet af tullen för allt annat,
så att »nödigt skydd» beredes alla artiklar, som här kunna tillverkas. I ett svar anses
dock tillräckligt, om skydd beredes träarbete, och i ett annat, om det gifves åt vadmal.
Framför allt önskas dock tull på lyx- och öfverflödsartiklar.

A leksaker önskas tull i 4 svar, å utländskt »kram» i 2 svar, å flätade arbeten
i 1, samt å alla slöjdvaror, som äro utsatta för konkurrens, i 1 svar. I eU svar från
Yesterbottens län anses, att skydd ännu någon tid kan umbäras, men att, då leksakstillverkningen
antager större omfång, skydd kommer att behöfvas. I motsats härtill
säges i ett svar från Vestmanlands län, att husslöjden bör skyddas så länge, tills den
hinner uppblomstra. Från Elfsborgs län berättas, att gröfre väfnader visserligen hafva
tillräckligt skydd, men ej finare. Sådana anses omöjliga att här tillverka, och väfnadsslöjden
kan derför.jej blifva mångsidig. Slutligen säges i ett svar från Bergslags fögderi
i Östergötland, att den nuvarande tullagstiftningen bland befolkningen derstädes
allmänt anses ofördelaktig, enär de låga tullsatserna ej blott omöjliggöra tillverkning
till afsalu, utan och förtaga lusten att för eget behof framställa en vara, som kan köpas
för en ringa penning och dertill af prydligare utseende, om också ej så hållbar.

Frågan 7:

Har Ni något utöfver de här begärda upplysningar att tillägga iiti någon vigtigare fråga 1

Endast i ett fåtal af de inkomna formulären är denna fråg-a besvarad. De svar
som egentligen beröra husslöjdsfrågan, innehålla hufvudsakligen följande:

I ett svar från Stockholms län framställes den åsigten, att slöjdundervisningen
bör vara obligatorisk för båda könen i alla folkskolor. I ett annat svar från Skara -

borgs län förklaras, att högre anslag borde gifvas till slöjdskolorna, än de nu erhålla,
medan i ett tredje från Åse härad berättas, att erfarenheten vid slöjdskolan der på
orten visat, att ynglingarne, blott så länge slöjdundervisningen eger nyhetens behag,
derför visa intresse, samt att slöjdskolans i derför lämpliga trakter stora värde och
nytta mycket begränsas i orter, der jordbruksnäringen så fullständigt upptager befolkningens
tid, att äfven barnen dermed måste sysselsättas, då de, äro lediga från folkskolan.
I ett svar från Malmöhus län berättas, att den redan förut tynande husfliten
ytterligare förminskats derigenom, att på landsbygden så kallade'' realisationer förekomma,
det vill säga auktioner, der utländska underhaltiga varor försäljas ofta till
pris, som uppjagas öfver hvad handlande taga för samma vara.

Af svar, som ej egentligen beröra husslöjdsfrågan, innehåller ett från Stockholms
län, att tillförlitliga statistiska redogörelser borde årligen lemnas, att jordbruksoch
hemslöjdsbanker borde åvägabringas, samt att ett statsdepartement för näringar,
allmänna arbeten och kommunikationsanstalter borde inrättas. I två svar (ett från Södermanlands
och ett från Yesterbottens län) anses, att skäliga skyddstullar böra åsättas
allt, som inom landet kan produceras. Den ena af de svarande inskränker sig dock
till att önska, att tullen måtte drabba endast de utländska varor, som här konkurrera
med de inhemska, tilläggande, att en sådan tull åtminstone vore fördelaktig för näringarna
och industrien. En motsatt åsigt uttryckes från Örebro län. Landshöfdingeembetet
derstädes säger nämligen, »att de ofördelaktiga ekonomiska förhållanden, som
gifvit anledning till att några yrkat på ändringar i lagstiftningen, säkerligen äfven
skola förorsaka, att andra påyrka, att samma åtgärder i sin tur blifva återtagna. Framoch
återgående på den ekonomiska lagstiftningens område verkar alltid skadligt». Magistraten
i Askersund är dock af en något olika mening och önskar, att tobakstullen
höjes, men att spanmål, majs inbegripen, må få vara tullfri.

Från Örebro län meddelas under svaret på denna fråga några uppgifter om
det i detta län i stor skala bedrifna skomakeri. Det är egentligen i Rumla och angränsande
socknar denna husslöjd — om den så kan kallas — bedrifves. De, som
sysselsätta sig dermed, egna deråt hela året, och om någon hemmansegare drifver det,
har han särskilda så kallade skomakaredrängar, som arbeta hela året. Försäljningsvärdet
beräknas till 500,000, kronor, eller åtminstone ej under 400,000. Omkring 400
arbetare sysselsättas årligen, men antalet^ skomakare har ej synnerligt ökats, hvaremot
tillverkningens qvalitet mycket förbättrats.

Bergshandteringen.

För inhämtande af upplysningar rörande bergshandteringen utsändes frågoformulär
till grufvor, masugnar, jernbruk, koppar-, zink- och silfververk. För grufdriften
var ett särskildt frågoformulär n:r III uppgjordt, men till öfriga verk sändes
formuläret n:r I, som var afsedt så väl för fabriksindustrien som för bruksrörelsen.
Det förra innehöll 20 frågor, det senare 43. Af formulär III inkommo inalles 55
exemplar besvarade. Af dessa afse 44 jerngrufvor, 5 koppargrufvor, 1 zinkgrufva, 1
blyglansgrufva, 1 nickelgrufva, 4 stenkolsgrufvor och 1 kalkgrufva. Af formulär I
inkommo 112 svar, nämligen 108 från jernverk, 2 från kopparverk, l från silfververk
och 1 från zinkverk.

Af frågorna öfverensstämma n:r 18, 19 och 20 i formulär III till innehållet
med n:r 41, 42 och 43 af formulär I. Här nedan skall redogöras för så väl svaren
å dessa frågor som för frågan 10 formulär III och frågorna 11, 31—33, 37, 38 och 40
i formulär I.

Frågan 18 i formulär I och 10 i formulär III:

Har någon tid under de sista tjugo åren Ni lidit brist på arbetskrafter eller edra arbetare
saknat sysselsättning, och när, huru länge och i hvad mån hafva dessa förhållanden
egt rum?

Af svaren å denna fråga framgår, att grufegarne i allmänhet icke någon tid
lidit brist på arbetskrafter ej heller deras arbetare saknat sysselsättning. Såsom undantag
härifrån omförmälas: att vid Brunna grufvor i Upsala län i allmänhet är svårt
att få tillräckligt antal grufarbetare, att under åren 1870—74 det vid Guldsmedshyttan
i Örebro län varit svårt att få folk; att åren 1872—75 det så väl i Norbergs bergslag
af Vestmanlands län som äfven vid Grängesberget i Kopparbergs län var brist på
dugliga grufarbetare, beroende till en del af pågående jernvägsbyggnader i trakten.
Likaledes har vid en grufva tillhörig Ljusnedals bruk i Jämtland grufdriften måst inställas,
emedan den ej kunde erbjuda så höga arbetslöner, som vid skogsafverkningen
betalades. Vid Ämmebergs zinkgrufvor var under åren 1871—75 någon brist på arbetare.
Slutligen har under de senaste tjugo åren ofta uppstått brist på arbetare vid Höganäs,
emedan de nya grufvorna rekryterat sin arbetsstyrka från den vanda stammen vid
Höganäs. De öfriga stenkolsverken hafva under de första åren af sin tillvaro haft
svårighet att erhålla arbetare.

Deremot måste efter år 1875 en del arbetare utvandra till Amerika från Grängesberget,
emedan grufdriften der inskränktes. En del sökte äfven sin utkomst på
annat håll. Vid Vigelsbo grufvor i Upsala och Stockholms län instäldes likaledes i
följd af ogynsamma konjunkturer en del grufarbete år 1879, hvarvid några arbetare
pensionerades, andra måste skaffa sig arbete på annat håll. Vid Bersbo koppargrufvor
i Östergötland var för 7 år sedan (1872) brist på sysselsättning för arbetare, så att en
del måste afskedas, och vid Kuso och Slättbergs nickelgrufvor i Kopparbergs län har

i följd af hopade förråd och minskadt arbete i hyttorna grufdriften varit instäld 1878
—79. Äfven vid Kropps stenkolsgrufva hafva en del arbetare på somrarna måst söka
annat arbete.

Frågan 11 formulär 1:

Kunna dylika (för bruksrörelsen erforderliga) maskiner och redskap numera tillverkas
inom landet för samma pris och af lika godhet (med utländska)?

Härtill hafva 36 personer svarat ja och 2 nej. Af de förstnämnda anse sig”5
kunna tillägga »med säkerhet», och 2 »bättre och solidare», under det att en anser
maskinerna blifva dyrare och en annan, att de ej kunna tillverkas så hastigt, som erordras.
Slu tligen säger en »troligen» och 2 »delvis».

Frågan 31 formulär I:

Eger utländsk konkurrens rum i den inhemska marknaden med Edra tillverkningar och
från hvilka länder företrädesvis?

Denna fråga har besvarats med nej i 18 och med ja utan vidare tillägg i 4
svar. I öfriga jakande svar uppgifves jemväl, hvarifrån konkurrensen anses komma,
och nämnes sålunda:

England____________________________________ i 30 svar,

Frankrike_________________________________ »11 »

Amerika................................... » 10 »

Tyskland__________________________________ » 9 »

Belgien______________________________________ » 9 »

Norge____________________________________» 1 »

England konkurrerar med stång-, tack- och gjutjern, jernplåt, stål, ankar- och
grofsmiden, ketting, bultjern, manufakturjern, maskiner och gjutgods; Amerika med
manufaktursmiden, Tyskland likaså, Belgien bland annat med stångjern, balkar och
vapen, Frankrike med diverse, särskildt nämnes trådspik, Norge med valsad spik. En
del tyska varor anses komma öfver Danmark. Den direkta konkurrensen är visserligen
ej så betydande, men likväl svål'', emedan den svenska jerntillverkningen i sin
helhet står i beroende af den utländska. Genom tullfriheten öppnas nämligen marknad
för öfverproduktionen i utlandet. Så länge malm och tackjern få utföras, kan konkurrens
ej förhindras. Detta angående jernvaror. I afseende på koppar och bly
nämnes endast England som konkurrerande. I ett svar säges dock, att bly måste importeras
för att fylla behofvet.

Frågan 32, formulär I:

Säljas de utländska tillverkningar, hvilka med Eder konkurrera, till billigare pris eller
på fördelaktigare betalningsvilkor? Eller äro de af mera omtyckt qvalitet?

Härtill har af en svarats ja, och af en nej utan närmare antydan af hvad dermed
egentligen åsyftas. Orsaken till importen uppgifves för öfrigt i 28 svar från jern

verk och 2 från kopparverk vara billigare pris. Rörande betalningsvilkoren har ingen
yttrat sig. Angående qvaliteten säges i 25 svar, att den är sämre, i 3, att den ej
är mera omtyckt, och i 2 (kopparverk), att den snarare är sämre än bättre, om också
åtskilliga varor stundom äro rätt användbara och för vissa behof tillräckligt goda.
Samma omdöme fälles om en del jernvaror. Utländska varor finnas nog, som äro lika
goda som de svenska, men sådana äro — säges det i 2 svar — ej billigare. Af särskilda
artiklar nämnas engelska kettingar såsom varande betydligt billigare än de
svenska, men af sämre qvalitet. Amerikanskt manufaktursmide är mera omtyckt,
men också dyrare, yxor t. ex. dubbelt.

Såsom orsak till att vissa utländska varor, kunna säljas till billigare pris uppgifves,
att utlandet har billigare råämne och billigare tillverkningskostnader på grund af den
stora användningen af arbetsmaskiner samt dessutom billigt rörelsekapital. En annan
orsak till att utländska tillverkningar här finna afsättning uppgifves i 3 svar vara den,
att inga lager här hållas, hvarför man här ej skyndsamt kan erhålla hvad man önskar.
En del af det importerade införes för att tjena som modeller. Slutligen säges, att
svenskt jern visserligen är bäst, men står i för högt pris för att vinna större efterfrågan.
Endast då stångjernstillverkningen är grundad på egen kapitaltillgång och egna grufvor,
kan den utan förlust drifvas.

Frågan 33, formulär I:

Kan Ni, oberoende af tullar på inkommande varor, här i landet uthärda täflan^med utlandet
för de varor Ni tillverkare

Å denna fråga svara 15 ja utan vidare tillägg; 12 vilkorligt: för den närvarande
tillverkningen, fastän med aftynande lif; för smult stångjern, ehuru det gifvit
förlust de senare åren; för tackjern, om det tullfritt får införas i andra länder eller om
åtminstone reciprocitetstullar erhållas; med nuvarande tull på nödvändighetsvaror,
men ej om dessa tullar höjas, ty i sådant fall måste tull äfven åsättas jern. En svarande
anser, att tullskydd ej skulle hjelpa, men att konkurrensen med utlandet skulle
blifva mycket svårare än den är, om konsumtionen här hemma fördyrades genom tullar,
emedan detta skulle höja arbetslönerna. Af samma skäl önska tvenne svarande, att
dessa tullar afskaffas.

Deremot besvara 12 frågan med nej utan vidare tillägg, och 13 motivera samma
svar på följande sätt. Täflan med utlandet är under normala förhållanden lika litet möjlig
för jernhandteringen som för annan tillverkning här i landet. Jern af våra goda malmer
kan omöjligen säljas till samma pris som den sämre utländska varan, och afsättningen
inom landet skulle derföre vara större, om ej den utländska täflan förefunnes; i synnerhet
gäller detta engelskt jern, som trycker priset i hög grad. Tullskydd anses derför
vara en nödvändighet, i synnerhet som kolen alltmer fördyras genom skogarnas
nedhuggning till pitprops. Täflan är svårast att uthärda med plåt, tråd, valsadt bandjern,
spant- och liörnjern, kettingar, spik och gjuttackjern, hvilket sistnämnda ingen svensk
kan sälja till samma pris som utländingen. Sverige bör derför följa exemplen från Amerika,

England^ Frankrike och Ryssland och lägga tull på deras billigare, men sämre fabrikat,
i annat fall kommer jernhandteringen att på flera ställen nedläggas. Från kopparverken
säges, att endast under göda konjunkturer, samt då malmtillgången är god och
den brutna malmen af god beskaffenhet, kan täflan uthärdas. Utan dessa förutsättningar
är den omöjlig, och i sådant fal! torde ej heller några tullar hjelpa. Den höga räntan
och de dyra jernvägsfrakterna härstädes försvåra konkurrensen med de engelska fabrikaten,
som få tullfritt införas. Från Kafveltorps kopparverk egnas särskild uppmärksamhet
åt jernvägsfrakterna, hvilka jemföras med sjöfrakterna från England till
Sverige. Sålunda utgör frakten för 1 cntr bly till

Kr.

0, ,, . 1 från Kopparberg___________________________________________________________ 0,71

btockholm | \r ,1 n

{ » jNewcastle_________________________________________________________________ 0,4 o

Göteboro- | '''' Kopparberg----------------------------------------------------------- U&

° l » Newcastle______________________________________________________________ Q,30

Malmo 1 åt ^ n - n

Norrkopmg j # Newcastle_______________________________ ____________________________ 0,37 å 0,4,

Denna skilnad anses vara af stor betydelse under sådana tider, då bly kan köpas i
England för mindre än 12 kronor per centner. Skyddstull anses af dessa skäl för
detta verk nödvändig. Från det silfververk, som besvarat frågan, lyder i motsats härtill
svaret sålunda: »Kan jag icke det, så är min handtering ett misstag och bör nedläggas
eller korrigeras.»

Frågan 37, formulär I:

Hvilken inflytande på Eder industri utöfva de i utlandet vid export (nedgåfoa förmåner såsom
dravvkack, exportpremier in. in.2

Från jern verken säges i 7 svar, att det omförmälda förhållandet ej har någon
inverkan, och i 5, att det menligt inverkar på vår industri genom att missleda uppfattningen
af de olika ländernas tullagstiftning, på sätt i ett svar säges, derigenom att
de göra möjligt, att utländsk tillverkning kan säljas billigare än svensk. I ett svar
nämnes dock särskilda att »les acquits k caution» i Frankrike öka möjligheten att der
afsätta svensk tillverkning. Från koppar- och silfververken förklaras, att någon sådan
inverkan, som i frågan afses, ej visat sig.

Frågan 38, formulär I:

I hvad män inverkar den inhemska konkurrensen på prisen för Edra tillverkningar här i landet?

Härtill säges i 5 svar från jernverk, att inhemsk täflan ej har någon inverkan
annat än då varor i följd af realisation säljas till underpris. Deremot förklara 2, att
konkurrensen i ej obetydlig grad inverkar, enär landets produktion öfverstiger den
inhemska konsumtionen, 3, att den rådande öfverproduktionen framkallat låga pris

och 4, att dessa äro så tryckta, att ingen förtjenst på tillverkningen uppstår. Den inhemska
täflan är till och med så stor, att prisen ej skulle röna någon inverkan af
tullar. Stundom äro de så låga, att tillverkningen måste upphöra, såsom exempelvis
var fallet med klippspik år 1879. Nu är på vatthammarspik ingen behållning, och det
valsade jernets tilltagande användning har förorsakat minskad efterfrågan på hammarsmidt
jern. Om tillverkningen förminskades, skulle priset på det eftersökta svenska jernet
stiga och tillverkningskostnaden minskas, emedan arbetslöner och råmateriel då skulle
falla i pris. Tackjernspriset beror af stångjernspriset. I ett svar anses konkurrensen
hafva mindre inflytande än bristande kommunikationer (jernvägar), hvarigenom malmtransporterna
fördyras.

Andra svarande åter anse, att den inhemska täflan är nyttig, såsom varande industriens
sporre, och att den verkar fördelaktigt på varans godhet, utvecklar industrien
och håller prisen låga, hvarför den ej bör motverkas. De höga kol- och arbetsprisen
hafva bibehållit sig oaktadt de fallande jernprisen.

Från kopparverken säges, att frågan är svår att afgöra, då priset måste rätta
sig efter det i engelska marknaden gällande. Äfven i svaret från silfververket tillmätes
den inhemska konkurrensen ingen betydelse.

Frågan 40, formulär I:

Hvilka länder konkurrera med Eder i utlandet?

Alla jernproducerande länder, som hafva någon större tillverkning, anses konkurrera,
och nämnas:

England...............	........ ... i 21	svar.
Tyskland...................	_______________ » 11	d:o
Frankrike__________________	________________ » 9	d:o
Belgien..............	_______________ » 8	d:o
Ryssland_____________________	................ » 2	d:o
Amerika......................	_________________ » 14	d:o.

Ryskt sobeljern täflar med Dannemorajernet på den engelska marknaden, och i
Amerika har afsättningen af svenskt jern minskats, i samma mån som den amerikanska
jerntillverkningen utvecklat sig.

I fråga om koppar och bly anses Australien, Chili, Amerika, Tyskland, Spanien
och Grekland konkurrera.

Frågan 41, formulär I, 18, formulär III:

Är den här i landet gällande lagstiftning i något hänseende för Eder industri ofördelaktig, och
huru skulle de olägenheter denna medför enligt Eder åsigt kunna undaurödjas eller förminskas? Uti

formulär III, rörande grufdriften, är denna fråga lemnad obesvarad i 28 af
de inkomna 42 formulären. Från jernverken finnas 12 svar på frågan och från kopparsamt
silfververken tillsammans 3.

Tullkomiténs Betänkande; I.

På frågan har i 12 svar, 5 från grufvor och 7 från jernbruk, svarats ett enkelt
nej. 1 de öfriga svaren är först och främst tullagstiftningen föremål för många anmärkningar.
Den förklaras i 5 svar vara ofördelaktig af följande skäl: särskildt för
grufhandteringen är den ogynsam, emedan den lemnar landet öppet för den utländska
jernindustriens masstillverkningar, som äro billiga, samtidigt med att svenska jernet
blifvit nära nog obehöfiigt å den utländska marknaden i följd deraf, att metallurgien
på senaste åren lärt att af förut såsom odugliga ansedda malmer tillverka mycket
goda och för vissa ändamål rent af utmärkta produkter. Enda utvägen att afhjelpa
eller åtminstone lindra den svåra belägenheten är att söka få en utvidgad inhemsk
marknad för bergsprodukterna genom att öka det svenska jordbrukets konsumtionsförmåga.
För detta ändamål måste den inhemska jerntillverkningen beredas sådant
skydd, att den kan täfla med de utländska fabrikanterna. Detta borde åvägabringas
på sådant sätt, att tullarna minskades å kaffe, socker, sirap och dylika nödvändighetsvaror,
samt en motsvarande, det vill säga arbetaren lika högt beskattande, tull lades å
majs, fläsk, läder, hvetemjöl o. s. v. De sålunda förlorade finanstullarna skulle ersättas
genom tull å lyxartiklar samt utländska bearbetade industrivaror. Rörande tullen å
lyxartiklar äro 3 svarande från jernbruk och 2 från kopparverk af samma åsigt, hvarjemte
de sistnämnda äfven önska förhöjda tullar å alla sådana varor, som inom landet
kunna tillverkas. Tullar å jernvaror anses endast af 3 svarande önskvärda, nämligen
å tunn plåt, valsadt bandjern, maskiner och gjutgods. Som det vore önskvärdt, att
andra länders tullar nedsattes, anses, att ingen tullnedsättning hos oss bör ske, utan att
motsvarande förändring göres i andra länder. Enligt ett svar är skydd äfven nödvändigt
för koppar och bly samt alla fabrikater deraf. Från stenkolsgrufvorna
meddelas, att den svenska stenkolsindustrien under nuvarande tid ej kan uthärda
konkurrensen med de engelska stenkolen. Den betydande brytningen, som ytterligt
nedsätter brytningskostnaden, den stora och säkra marknaden och de för de engelska
kolen billiga frakterna äro orsaker härtill. Frakten från Newcastle till Malmö utgör
45 öre per 5 kubikfot och från Billesholm till samma stad 40 öre för samma
qvantitet. För att göra täflan möjlig fordras antingen tull å stenkol eller nedsättning
af jernvägsfrakterna eller båda delarna. Tullen föreslås i ett svar till 3 öre per
kubikfot.

I frihandelsvänlig riktning gå deremot tre andra svar. Skyddstullar anses skadliga,
emedan införandet af sådana skulle medföra rubbningar, af hvilka oberäkneliga
olägenheter kunde blifva en följd. Förhöjdt pris på arbete och råvaror skulle uppdrifva
tillverkningskostnaden och försvåra konkurrensen vid export. Omöjligt är ock
att tillfredsställa alla, som önskat högre pris på sina varor, genom tullar. Arbetarne
skulle få svårt att erhålla den högre arbetslön, som motsvarar förhöjda lefnadskostnader.
Nedsättning i tullen å förbrukningsartiklar är deremot något som skulle komma
den stora allmänheten till godo. Till detta uttalande ansluter sig ett från en grufegare,
hvari säges, att hvarje förhöjning i tullafgifter, synnerligen på lifsmedel och
förnödenhetsvaror, skulle försvåra grufbrytningeri eller gorå det omöjligt att med fram -

gång bedrifva densamma. Äfven i ett för öfrigt skyddsvänligt uttalande från ett
kopparverk antydes, att väsendtliga förändringar skulle medföra faror. Slutligen förklaras
i ett svar, att det vore önskligt och för grufdriften förmånligt, om tullen å
sprängämnen borttoges.

I fråga om kreditlagstiftningen säges i ett svar, att som kapital för billigt pris
är för industrien af högsta vigt, det vore önskvärdt, om privatbankerna kunde förbjudas
att mottaga depositioner till obegränsadt belopp.

I fråga om skatterna säges i ett svar, att lindring vore önskvärd, särskildt i
fråga om utskylderna till fattigvård och folkskola. I ett svar föreslås, att de flesta
direkta skatter och särskildt bevillningen efter andra artikeln skulle afskaffas och ersättas
med förhöjda tullar. Bränvinsskatten kunde, om så beböfdes, ökas till dubbla
beloppet. Genom en sådan förändring skulle vinnas, att de bästa arbetarne stannade
qvar i landet i stället för att såsom nu sker utvandra. Vid det ifrågavarande kopparverket
både 1/3 af arbetarne år 1879 utvandrat.

Af ekonomisk lagstiftning är först och främst grufvestadgan föremål för anmärkningar.
I 2 svar förklaras den utan vidare vara ofördelaktig, och i ett annat önskas,
att den måtte omarbetas, »så att den blefve till nytta». I tvenne andra svar framhålles
sammanstämmande, att den är ofördelaktig derför, att det föreskrifna försvarsarbetet
dels är alldeles gagnlöst, dels medför onödig kostnad, äfvensom skada för
gruföppningarna. En af de svarande föreslår derför, att i stället för försvarsarbetet
införes en viss årlig plikt (afgift?) att vid inmutningsrättens förlust å stadgad tid till
kommerskollegium inbetalas. Äfven för stenkolsgrufvorna är föreskriften om försvarsarbete
ofördelaktig genom medgifvande af för litet utrymme för utmål och genom för
stor utsträckning af det område, som i granskapet af byggnader är för grufbrytning
fridlyst. Detta borde derigenom afhjelpas, att utmålen gjordes ansenligt större, och
att arbetet inom ett utmål finge tjena till försvar äfven för öfriga samma egare tillhöriga
utmål, antingen de sammanhängde med det bearbetade eller ej, förutsatt dock,
att arbetet bedrefves i erforderligt omfång. En radie af 50 eller 100 fot borde bestämmas
för det område, hvarinom man ej finge med arbete under jord nalkas befintliga
byggnader. Såsom betungande och hinderliga anses äfven grufvestadgans föreskrifter,
att inventarierna icke få ur en grufva bortföras, äfven om man kommit under
fund med en malmanlednings oduglighet, likaså gällande föreskrift om transport och
upplag af sprängämnen. I ett svar säges vidare, att inmutningsrätten, hvilken gjort
grufhandteringen väsendtliga tjänster, bör bibehållas i den nya grufvestadgan. Att
masmästare blifvit befriade från tjensteed anses i ett svar vara ett stort missgrepp.
Fiskestadgans förbud mot uppgrundning af andras fiskvatten anses af en svarande
ofördelaktig och likaså kongliga förordningen af den 14 April 1866 angående jords
afstående för allmänt behof, emedan den icke medgifver expropriation af jord- eller
vattenområde för enskilda anläggningar. Förbud mot utförsel af sparrar från Vesterbotten
föreslås i ett svar, och säges det, att ett sådant förbud skulle lända jernbruken
till fördel, såsom medförande tillgång på kol till billigare pris. Äfven malm -

utförseln borde förbjudas. Slutligen anses i ett svar, att arbetande borde vara försedda
med betygsböcker och ej af arbetsgivare antagas, med mindre de kunde förete
intyg från sin förre arbetsgivare om behörigen fullgjordt arbetsaftal,

Frågan 42, formulär I, 19, formulär III :

Är bedrivandet af Eder industri nu förenad! med större svårigheter än för 20 år sedan,
och om så är, hvaruti bestå dessa svårigheter.

Frågan är besvarad med 6 rena nej. I alla de öfriga svaren, antingen de äro
jakande eller nekande, är uppgivet, hvari svårigheterna eller lättnaderna bestå. Hvad
de förra beträffar, kunna de sammanfattas i högre produktionskostnad och lägre försäljningspris.
Såsom orsak till ökad produktionskostnad nämnas i 10 svar från jernbruk
och flera från grufvor framför allt de höga arbetslöner, som nu måste betalas,
samt arbetarnes allt jemt stegrade anspråk, deras benägenhet att flytta samt de lösa
banden mellan arbetsgivare och arbetstagare, hvilket allt försvårar samarbetet; de
högre pris, som råvarorna, så väl malmen som kolet, betinga, i senare hänseendet beroende
på skogarnas uthuggning; den större omsorg och noggrannhet, som egnas tillverkningen.
Slutligen bidraga äfven högre förvaltningskostnader att stegra produktionskostnaden.
Detta från jernbruken. Äfven från grufvorna talas om den högre arbetskostnaden,
hvaremot malmprisen synas hafva fallit. Det större djup grufvorna nu
hafva medför äfven ökade svårigheter och högre produktionskostnad.

Den andra hufvudsvårigheten ligger i de låga försäljningsprisen och den
försvårade afsättningen. Dessa svårigheter åter anses, enligt 7 svar från jernbruk och
2 från kopparverk, bero på större in- och utländsk täflan, som föranledt försäljning i
kommission och framkallat öfverproduktion; vidare på fluktuerande pris, som ofta
nedgått så lågt, att de ej betäckt tillverkningskostnaden. Afsättningen på utlandet
har ytterligt försvårats genom i flera länder förhöjda tullar, samt genom den förbättrade
beskaffenheten af utomlands tillverkadt jern, som gjort det svenska mindre eftersökt.
Manufaktursmide göres billigare och bättre genom maskintillverkning, och är detta
orsaken, hvarför utlandets fabriker kunna öfverträffa våra. Från kopparverken säges,
att verldsmarknadens pris å bly och koppar betydligt nedgått genom upptäckten af
idka koppargrufvor i Australien och Amerika. I följd deraf har produktionen stigit
oerhördt och priset i samma mån fallit. Äfven stenkolsprisen äro genom öfverproduktion
och konkurrens mycket tryckta, så att svårigheterna för en lönande drift af
stenkolsgrufvor äro ökade.

Då tillverkningskostnaderna ej torde kunna nedbringas, och arbetslönerna endast
visa en stigande tendens (i ett svar säges, att de äro ända till 54 procent stegrade),
kunna nu omförmälda olägenheter endast botas derigenom, att försäljningsprisen
stiga. För att åstadkomma detta föreslår en svarande lämpliga tullsatser, en annan,
att ett par försäljningsföreningar bildades och leddes af köpmän. Äfven Söndra anse,
att frihandeln drifvits för långt, hvarigenom näringarna komma att gå under och kon -

sumtionsförmågan hålles tillbaka. Svårigheterna att konkurrera med utlandet hafva
sin orsak deri, att vi ej slå oss på specialtillverkningar, utan splittra våra krafter emellan
många olikartade, saker, hvaraf följer, att många maskiner som ej kunna beständigt
sysselsättas måste anskaffas. Yrkesskickligheten kan derför ej heller utbildas. Äfven
de höga skatterna bidraga att göra konkurrensen svår. På 20 år hafva de till stat
och kommun ökats med 80 procent. De drabba tillika bergslagen hårdare än
landsbygden.

Emellertid framhållas i många svar från grufvor och i 23 från jernbruk, att
svårigheterna minskats i jemförelse med i forna tider, då utförseltull och tackjernstionde
erlades, hvaremot verksamheten nu tillätes röra sig i friare former. De nya,
kraftiga sprängämnena, de förbättrade arbetsmetoderna, den större arbetsskickligheten,
de lättade kommunikationerna och den utvecklade krediten äro lättnader af mycket
stor betydelse. Särsldldt kan såsom generelt svar rörande grufdriften sägas, att den
nu ej är förenad med större svårigheter än för 20 år sedan, ty de olägenheter, som
blifvit anförda, mer än motvägas af nu uppräknade lättnader och fördelar. Slutligen
förklara tre svarande, att frihandelssystemet verkat välgörande, men att reciprocitet
mellan olika länder dock torde vara nödvändig. 1

Frågan 43, formulär I, 20, formulär III:

Har Ni något utöfver de här begärda upplysningar att tillägga uti någon vigtigare fråga!

Härtill svaras nej från 21 jernbruk. I öfriga svar är hufvudsakligen tullfrågan
behandlad, och yrkas i 7 svar från jernbruk ett måttligt och rättvist afpassadt tullskydd,
enär den inhemska industrien måste skyddas mot utlandets öfverproduktion.
För öfrigt blir det nödvändigt, att, om grundskattefrågan genomdrifves, på indirekt
väg skaffa ersättning för de inkomster staten förlorar, och detta kan, såsom i ett svar
säges, lämpligast ske genom en billig och jemn fördelning af tullsatserna å alla inkommande
Varor. I regeln bör tullen åsättas med 5 procent af värdet, men högre
för sådana artiklar, som äro föremål för inhemsk produktion och derför behöfva
högre skydd. Tullfrihet bör bestämmas för dem, som ej äro föremål för allmän förbrukning
och derför lemna ringa inkomst. Undantag göres i afseende på kaffe, socker
och tobak. Ä bly önskas en tull af 5 öre per kilogram. Landets hela behof af
denna vara skulle då fyllas af den inhemska tillverkningen. Då vidare bly är krigskontraband,
är det af vigt, att staten ej låter den inhemska blytillverkningen utdö af
brist på skydd mot öfvermäktig utländsk konkurrens. Importen af bly uppgick under
hvartdera af åren 1876 och 1877 till 18 k 19,000 centner, men blymalm exporteras
härifrån till Belgien och England.

I olikhet med de åsigter, som ofvan uttryckts, uttala andra såsom sin mening,
att rullarna höra minskas och att i främsta rummet inga utförseltullar ej heller några
tullar på lifsmedel böra förekomma. Nuvarande tullar böra småningom förminskas
och borttagas. En förhöjning i dem skulle verka hämmande på utvecklingen och

göra tullar på jerneffekter nödvändiga. I ett svar säges, att frihandelsåsigterna böra
tillämpas, så långt omständigheterna medgifva och äfven längre, om medelvägen ej
kan finnas. Det är bättre att gå för långt i den rätta riktningen än i den orätta.
Äfven en annan svarande finner sig uppfordrad att uttala sig i frihandelsvänlig riktning,
enär många fabrikanter torde göra tvärtom. Han anser, att alla hinder för det
fria varuutbytet böra så vidt möjligt undanrödjas. Som finanstullar emellertid åtminstone
tills vidare torde vara nödvändiga, måste man foga sig deri. Deremot böra alldeles
icke enskilda fabrikanter eller associationer hugnas med tullar för sina tillverkningar
för att på allmänhetens bekostnad kunna upprätthålla en för landet onaturlig
fabrikation. Kan en vara ej inom landet produceras för samma pris, för hvilken den
kan från utlandet tullfritt säljas, må på dess produktion ej spillas penningar och krafter.
Den hör då icke vårt land till.

I kreditfrågan säges, att riksbanken under tryckta tider borde lemna lån på
vågfördt jern mot 5 procent, och skulle dessa lån ej få sättas lägre än 2 kronor per
centner tackjern och förhållandevis på stångjern.

Lägre jernvägsfrakter förklaras från kolgrufvorna vara alldeles nödvändiga, för
att kolen skola kunna transporteras till aflägsnare delar af landet. De kunna nu ej
bära transport längre än till Alfvestad. Försök att erhålla sådan fraktnedsättning
hafva emellertid förgäfves blifvit gjorda, och då torde införseltull vara enda medlet
att hålla den svenska stenkolsindustrien uppe.

Slutligen önskas i ett svar, att inmutningsrätten måtte bibehållas i den nya
grufvestadgan, och i ett, att staten från svenska tillverkare måtte taga, hvad jernvägarna
behöfva.

Sågverksrörelsen.

För inhämtande af tillförlitliga upplysningar om sågverksrörelsen lät komitén
utdela till de flesta sågverk i riket frågoformuläret n:r II, som var affattadt särskildt
för detta ändamål och innehöll 27 frågor, af hvilka dock en stor del voro lika med
dem, som förekommo i de för andra näringsgrenar afsedda formulären.

Af utsända 695 frågoformulär inkommo besvarade 121, och meddelas här sammandrag
af svaren å följande frågor.

Frågan 9:

Kunna dylika för sågverken erforderliga maskiner och redskap numera tillverkas inom landet
för samma pris och af lika godhet med de utländska!

Å denna fråga finnas 70 sval-, af hvilka 43 äro jakande, och i ett af dessa tilllägges
»bättre än förr», i ett annat säges »mycket väl». Sex andra svarande anse sig

deremot endast kumtn säga »antagligen». Särskildt angående priset förklara 5 det
vara billigare — en säger JO å 15 procent lägre än förr, — 2, att det är lika, och 1,
att det är högre. Qvaliteten anse 3 vara bättre, 2 lika; 5 svarande förklara, att de
ej hafva någon kännedom om ifrågavarande förhållanden.

Frågan 15:

Finnas för Edra arbetare sjuk- eller pensionskassor eller andra anstalter till förekommande
af nöd bland arbetarne eller för att förbättra deras ställning?

Af 97 svar äro 60 nekande. De anstalter, som finnas vid de öfriga sågverk,
svaren afse, fördela sig så, att sjuk- och begrafningskassor finnas vid 15, nödhjelpsfonder
vid 6, sparkassor vid 5, pensionskassor vid 3, lifränteförsäkring vid 2 och lånefond
vid 1. Derjemte hafva 9 egen fattigvård, 2 läsebibliotek, 1 hushållsförening och 1
skola och badinrättning. Slutligen lemnas vid 8 sågverk fri läkarevård och vid 3
dessutom fria medikamenter.

Frågan 24:

Hvilka länder konkurrera med Eder i utlandet?

Finland återfinnes i 30 af de 46 svaren på denna fråga, Kyssland är omnämndt
i 29, Norge i 23, delar af Tyskland i 5, Galizien i 2 och Österrike i 1 svar. Norra
Amerika synes dock vara den svåraste konkurrenten, enär det omnän/nes i 36 svar.
Fyra svarande anse, att inga länder konkurrera, en deremot, att alla göra det.

Frågan 25:

Är den bär i landet gällande lagstiftningen i något hänseende för Eder industri ofördelaktig,
och huru skulle de olägenheter denna medför enligt Eder åsigt kunna undanriidjas
eller förminskas?

Ungefär fjerdedelen af svaren på denna fråga eller 12 af 49 äro nekande och
uttrycka sålunda den åsigten, att gällande lagstiftning ej är ofördelaktig. Af de öfriga
svaren afse några tullagstiftningen, och önskas i ett skyddstull på jordbruksalster,
hvaremot i fyra nedsättning i tullen på lifsförnödenheter förordas; dock önskas i ett
af dessa svar förhöjd tull å njutningsmedel. Fn annan svarande önskar nedsättning
i allt hvad tull heter, emedan ju större importen är, desto större blir exporten, och en
tredje säger, att »ju friare dess bättre» kan anses såsom ett riktigt uttalande rörande
tullagstiftningen.

Återstående svar beröra nästan uteslutande de lagstadganden, som specielt afse
sågverksrörelsen och hvad dertill hörer. Hvad i dessa svar anföres om flottning med
flera vattenrätten rörande stadgande!! torde här kunna förbigås, då ny lagstiftning i
vissa hänseenden under tiden vunnit tillämpning. Äfven barkningslagen förklaras i 4
svar vara skadlig, i synnerhet för grantimmer.

Kronans skogar anses i 3 svar böra komma till större användning, hvarför 2
svarande önska,, att afverkningsrätten måtte utarrenderas åt enskilda på 10 å 20 år,

då det blefve möjligt för dessa att nedlägga kostnader på flottleder med mera. En
annan anser, att de mindre bemedlade utestängas från sågverksindustrien genom försäljning
af statens skogar till de större bolagen.

Laga skiften anses menligt inverka på skogsåterväxten, genom att i vissa fall
afverkning af ungskog föreskrifves. I skiftesstadgan borde äfven finnas noggrannare
bestämmelser om delning af oskiftade stränder och fiskvatten.

Pitpropsafverkningen bör motverkas, och hög tull eller utförselförbud läggas å
allt virke under 6 engelska tum. Hamnafgifter, kanal- och jernvägsfrakter förklaras
i två svar vara allt för dryga och enligt ett lägga hinder i vägen för export.

Frågan 26:

Är bedrifvandet af Eder industri nu förenadt med större svårigheter än för 20 år sedan, oeli
om så är, hvaruti bestå dessa svårigheter!

Af 56 svarande förklara sig 4 ej om saken hafva någon kännedom, 2 emedan
deras sågar först i senare tider blifvit anlagda. Vidare säga 4, att svårigheterna nu äro
mindre än för 20 år sedan, 22, att de ej åro större, och 25, att de äro större.

Såsom orsak till minskade svårigheter nämnas förbättrade kommunikationer och
större afsättning, som i ett svar väsendtligen tillskrifves franska handelstraktaten.

De ökade svårigheterna anses föranledda af högre arbetslöner (i 11 svar) och
högre virkespris (i 12 svar). För 20 år sedan voro — säger en svarande — virkesprisen
30 ä 40 procent lägre än nu, och eu annan försäkrar, att sågtimmer då kostade
blott en tredjedel af hvad nu måste betalas derför. Produktionskostnaden har vidare
stigit i följd af ökade kostnader för landtransport och längre flottning. Äfven behöfves
större rörelsekapital, för hvilket högre räntor få betalas. En svarande säger
sig nu hålla tre gånger så stort timmerlager som förr. Konkurrensen vid timmerinköp
är äfven större.

Då produktionskostnaden af nu anförda skäl stigit, har dock försäljningspriset
fallit eller åtminstone ej i proportion mot produktionskostnaden stigit, hvilket föranledts
af öfverproduktion och större konkurrens vid försäljningen samt trögare afsättning.

Okade svårigheter anses äfven barkningslagen (2 svar) samt flottningslagen
(1 svar) förorsaka. En svarande klagar öfver allmogens handsågning, eu öfver afverkning
af virke om 4 tums diameter, en tredje öfver sparrhygget samt slutligen en
fjerde öfver utlandets, särdeles Tysklands, tullsatser på hyfladt trä.

Frågan 27:

Har Ni något utöfver de här begärda upplysningar att tillägga uti någon vigtigarc fråga!

Af 44 svar äro 35 nekande. Fyra svar afse tullagstiftningen och äro alla frihan
dels vänliga. Tullar å matvaror och arbetarnes förnödenheter böra undvikas. ‘För
öfrigt höra alla tullar nedsättas, så mycket statens behof medgifver, och skulle åtminstone
hela Norrland deraf hafva största fördel. Skyddstullar äro oriktiga och ehuru
välmenta lända de vårt land till största skada.

I afseende på kreditlagstiftningen önskas, att staten genom en sund finanslagstiftning
måtte medverka till nedsättning i räntefoten, samt att trävaruhaudlande må få
lån i riksbanken mot pant af trävaror.

Staten bör vidare, enligt ett svar, förhindra export af dåliga varor, äfvensom
af pitprops. Ny lag om skogshushållning önskas af en svarande.

Fabriksindustrien och handtverkerierna.

Frågoformulären I och IY voro afsedda för fabriksindustrien och handtverkerierna,
formuläret I jemväl, såsom förut är nämndt, för bruksrörelsen. Då emellertid en
fullt tillfredsställande och tydligt angifven gräns mellan den yrkesverksamhet, som
är att hänföra till fabriksindustri eller till handtverk i egentlig mening, är svår att
uppdraga, har vid frågoformulärens fördelning samma yrke kommit att ena gången
räknas till fabriksindustri och en annan gång till handtverk, allt efter som åsigterna
vexlat hos de myndigheter, hvilka ombestyrt frågoformulärens utdelning. Så har händt,
att yrkesidkare, hvilka drifva en ytterst obetydlig rörelse, fått sig tillsändt formulär I,
under det att fabrikanter med ganska betydlig tillverkning erhållit formulär IY. Sålunda
finnas i båda formulären svar från följande 21 yrken:

	Antal	Antal			Antal	''Antal
	svar i formu-lär I.	svar i formu-lär IV.	Summa.		svar i formu-lär I.	svar i formu-lär IV.	Summa.
Bagerier ........................	2	35	37	Transport	213	184	397
Bleckslageri..................	1	11	12	Metallfabriker ..................	7	5	12
	37	4	41		10	11	21

Färgerier........................	47	16	63	Snickerifabriker ...............	7	40	47
	100	85	185		1	11	12
	2	1	3		5	2	7
Hattmakare.....................	1	19	20	•Ternmanufakturer.............	27	59	86
Instrumentmakare ............	6	3	9	Tegelbruk........................	71	4	75
Kakelfabriker ..................	13	7	20	Tobaksfabrikör..................	18	1	19
* Korgfabriker ..................	1	2	3		1	8	9
Korkfabriker ..................	3	1	4	Vagnfabriker ..................	1	18	19
Transport	213	184	397	Summa	361	343	704

Tullkomiténs Betänkande; 1.

Från följande äro svar inkomna endast å formulär I:

	Antal.		Antal.
Alunbruk ................................................	1	Transport	164
B enm i ölfabriker .......................................	6	Pappersbruk.....................................	20
	1		2
	14		6
Borstfabriker ..........................................	3	Skifferverk .............................................	1
			5
Cikoriefab riker..........................................	7	Spinnerier och väfverier..............................	59
Galvanisk fabrik.......................................	1	Spritfabriker ............,.............................	2
	10		2
	1		1
	2		3
	3		2
Kettingsmedja..........................................	1	Såp- ock tvålfabriker.................................	4
	1		2
	1		10
	1		1
litografisk fabrik ....................................	1	Trämassefabriker.......................................	8
Mejerier ................................................	37		11
Mekaniska verkstäder.................................	25	Vaddfabrik .............................................	1
Mineralvattenfabriker.................................	2		2
Mjölqvarnar.............................................	38	Angsy fabrik.............................................	1
Oljeslagerier.............................................	7	Attiksfabriker ..........................................	4
Transport	164	Summa	311

Uteslutande i formulär IV finnas svar från följande yrkesidkare:

Antal.

Bokbindare .........

Bundtmakare ......

Glasmästare.........

Guldsmeder .........

Knappmakare ......

Kopparslagare......

Murare...............

Målare ...............

Mössmakare.........

Nysilfverarbetare...

Paraply m åkare......

Portföljmakare______

Rullgardinsmålare

8
2
3

18
1

22
3
25
2

1
2
1
1

Transport 89

Sadelmakare........

Segelsömmare____

Skomakare .......

Skräddare..........

Slagtare.............

Snörmakare.......

Spegelmakare _____

Svarfvare ..........

Tapetserare .......

Tenngjutare.......

Urmakare...........

Transport

Antal.

4
7
4
3

Summa 291

Hela antalet svar rörande fabriker och handtverk utgör sålunda 1,306, och häraf
äro icke mindre än 704 eller 54 procent afgifna från yrken, hvilkas utöfvare svarat
omvexlande i formulären I och IV. Af detta skäl har det ansetts lämpligt att till ett

helt sammanfatta svaren å de i	båda formulären öfverensstämmande frågor,	hvilka ne-
dan komma att angifvas. Svaren kunna gruppvis ordnas Sten-, glas- och lergodsindustri är	sålunda: representerad	i	115	svar	fördelade	på	6 yrken.
Metallindustri	»	»	»	182	»	»	»	10 »
Trävaruindustri	X)	»	»	93		»	»	8 »
Kemiskt-teknisk industri	»	»	»	108	»	X)	»	11 »
Textilindustri	X)	»	x>	86	»	X)	X)	11 »
Pappersindustri	X>	>)	x>	30	x>	»	))	3 »
Läderindustri	»	»	»	200	»	»	»	2 »
Näringsämnes-industri	X)	»	»	210	»	»	»	14 »
Beklädnadsindustri	X)	»	»	182	»	»	»	9 »
Polygrafisk industri	»	X>	»	25	»	))		4 »
Husbyggnadsindustri	»	»	»	40	»	))	X)	6 »
Öfrig industri	»	»	x>	35	»	»	»	9 »
		Summa	1,306	»	»	»	93

Beträffande antalet svar, som lemnats å hvarje fråga, skall uppgift derom meddelas
vid behandlingen af de särskilda frågor, för hvilkas besvarande här nedan
närmare redogöres:

Frågan 2, formulär I.

Kunna dylika (för yrket erforderliga) maskiner ocli redskap numera tillverkas inom landet för
samma pris och af lika godhet (med utländska)?

Härpå hafva 255 personer svarat. A frågan i sin helhet finnas tillsammans 141
jakande svar, hvaraf 139 enkla ja. Vidare säger en, att priset är lika, och en annan, att
det är billigare, men båda öfverensstämma deruti, att qvaliteten är bättre.

Nekande besvaras hela frågan af 51 personer, bland hvilka 48 utan vidare utveckling.
En lemnar samma svar för särskildt spinn- och väfmaskiner, medan en annan
gjort liknande erfarenhet i fråga om de för hans yrke (konfektfabrikationen) specielt
afsedda maskiner. Om maskiner skola användas, måste de tagas utifrån, är åter en
tredjes åsigt.

Obestämda eller resonnerande svar lemnas af 28. Bland dem säga 17 »delvis», 4
»troligen», 2 »hvarken ja eller _nej» och 1 »möjligen.» Två säga: »antagligen, om verkstäderna
hade utsigt att få tillverka ett större antal maskiner». I synnerhet maskiner,
som i utlandet äro patenterade, måste derifrån inköpas. En svarande berättar, att benkrossar,
såsom varande förut okända här i landet, måst införas utifrån.

I 17 svar anses, att maskiner och redskap nog här i landet kunna tillverkas af
samma godhet som de utländska, men att de blifva dyrare.

Endast om priset tala 9 svarande, bland hvilka en säger, att priset nu är billigare
på svenska maskiner än på utländska, sedan man erhållit sådana till mönster.
Deremot förklara 8, att priset är högre.

Rörande särskilt qvaliteten yttra sig 9, hvaraf 3 jakande. I ett svar säges, att
de svenska maskinerna äro bättre, såsom utgörande svensk uppfinning (korkfabrik).
En annan svarande förklarar, att, hvad materialet beträffar, de svenska maskinerna äro
25 procent bättre än maskiner af engelskt jern. För träslipning afsedda maskiner äro
tillverkade här och befunna goda. Troligen skulle samma erfarenhet göras i afseende
på pappersmaskiner, om sådana komine att här tillverkas. Deremot anser en, att platinapannor
ej här kunna tillverkas. Samma åsigt uttalar en om stöpbord, en annan
om väfstolar, och slutligen tre om spinnmaskiner.

Af hvad nu blifvit anfördt, synes, att den åsigten bland fabriksidkarne är
öfvervägande, att arbetsmaskiner och redskap, äfven sådana som förr alltid infördes från
utlandet, numera kunna tillverkas för samma pris och af lika godhet inom landet.
Men dessutom visar sig, att ett betydligt antal af dem, som anse att svenska maskiner
blifva dyrare och derföre ej vilja besvara frågan i sin helhet jakande, dock äro öfvertygade
om, att qvaliteten hos de inhemska maskinerna är jemförlig med den hos de
utländska. Det är endast vissa specialmaskiner, som ej här kunna tillverkas, eller som
man snarare ej försökt här åstadkomma. De nekande svaren förskrifva sig till stor
del eller nära hälften från spinnerier och väfverier. Boktryckerierna (snällpressar
tillverkas ej inom landet) bidraga vidare med en femtedel af de rent nekande svaren.
Jakande svar hafva deremot i allmänhet kommit från mekaniska verkstäder, snickeri-,
trämasse- och tändsticksfabriker samt andra verkligt inhemska grenar af fabriksindustri.

Frågan 14, formulär I, 3, formulär IV:

Bestämmes arbetarnes aflöning lios Eder i allmänhet medelst beting för visst utfördt arbete
ler efter .arbetstid?

A denna fråga finnas 375 svar i formulär I och 483 i formulär IV eller tillsammans
858 svar, och afse deri förekommande uppgifter omkring 25,000 arbetare.

Beting för visst utfördt arbete användes såsom beräkningsgrund för aflöningen
inom 273 fabriker eller verkstäder med tillsammans 13,000 arbetare. Aflöning efter
arbetstid begagnas uteslutande eller företrädesvis af 452 svarande yrkesidltare, hvilka
tillsammans sysselsätta 4,900 arbetare. I ungefär lika stor utsträckning användas båda
aflöning ssätten vid 133 fabriker och verkstäder med sammanlagdt omkring 7,000 arbetare.

Vid de fabriker, der båda aflöningssätten finna användning, men det ena eller
andra företrädesvis eller för större delen af personalen begagnas, hafva alla arbetarne
här nedan upptagits såsom aflönade efter denna metod.

Uppgifterna om aflöningssättet fördela sig på de båda formulären sålunda:

	Beting.	Arbetstid.	Beting och arbetstid.
	Antal svar.	Antal arbetare.	Antal svar.	Antal arbetare.	Antal svar.	Antal arbetare.
Formulär I...................	200	12,281	107	3,424	68	6,463
Formulär IV..................	73	737	345	1,479	65	608
Summa	273	13,018	452	4,903	133	7,071

Kedan af denna sammanställning synes, att inom den stora industrien aflöningssättet
efter beting, eller efter beting och arbetstid gemensamt, hufvudsakligen användes,
men att inom de egentliga *handtverksyrkena arbetstiden ensam fortfarande i allmänhet
utgör beräkningsgrunden för aflöningen. Att så är förhållandet, framgår ännu tydligare
af följande öfversigt:

Glasbruk....................

Beting.

Beting och arbetstid.

Arbetstid.

Samma i svaren

representerade

arbetare.

Antal

arbetare.

% af hela
arbetare-antalet.

Antal

arbetare.

% af hela
arbetare-antalet.

Antal

arbetare.

% af hela
arbetare-antalet.

178

852

194

3,015

559

62 %

29 g

15 %

44 %

59 %

1,764

630

3,493

38 %

61 %

51 %

50 %

6 %

276

428

435

337

10 %

34 %

6 %

35 %

289

2,892

1,252

6,943

956

Mekaniska verkstäder..........

Pappersbruk......................

Spinnerier och väfverier .....

Tobaksfabrikör..................

Enligt de tillgängliga uppgifterna aflönas sålunda af arbetarne inom de ofvan
angifna 5 stora industrigrenarna 39 procent efter beting, 49 procent efter både beting
och arbetstid samt endast 12 procent uteslutande efter arbetstid.

Dessutom betalas vid porslinsbruken, stålvaru- samt tändsticksfabrikerna allt
arbete efter beting, hvaremot vid sockerbruken, bryggerierna och tegelbruken arbetstiden
ensam utgör beräkningsgrunden för aflöningen.

Betraktar man deremot uppgifterna från de egentliga handtverksyrkena, synes,
att bagare, bryggare, bleckslagare, färgare, glasmästare, kopparslagare, sadelmakare,
sockerbagare och urmakare aflöna sina arbetare endast efter tid. Detsamma gäller
äfven om målare, repslagare och smeder.

Skomakare, skräddare och snickare äro de enda handtverkare, som företrädesvis
använda aflöningssättet efter beting, eller beting och arbetstid i förening. Sålunda
hafva af i uppgifterna representerade skomakeriarbetare 70 procent, snickeriarbetare
90 procent och skrädderiarbetare 73 procent aflöning efter dessa metoder.

Inom garfverierna är aflöningssättet mera omvexlande, så att af 427 arbetare
163 eller 38 procent arbeta på beting, och 264 eller 62 procent betalas efter arbetstid.

Då, såsom förut är nämndt, det aflöningssätt ansetts vara gällande vid hvarje
fabrik, som der hufvudsakligen användes, kunna nu lemnade uppgifter ej göra anspråk
på att vara till siffran fullt riktiga, men i stort sedt torde de kunna anses gifva en
ganska god föreställning om den beräkningsgrund, efter hvilken den svenska arbetaren
i allmänhet aflönas.

Frågan 15, formulär I, 4, formulär IV:

Huru högt kan förtjensten per (lag för särskilda slag af arbetare under år 1879 hos Eder uppskattas,
då deri jemväl inberäkna» alla arbetarne tillkommande förmåner såsom bostad,
läkarevård in. in.; och huru högt har denna förtjenst per dag i medeltal varit under hvarje
af femårsperioderna 1S80—64, 1865—69, 1870—74, och 1875—79!

samt dermed sammanhängande frågan 16, formulär I, och 5, formulär IY:

Hafva Edra arbetare fri bostad eller bostad mot lägre hyra än den på orten gällande!

Dessa frågor, af så stor vigt för kännedomen om arbetsklassens ställning, hafva
visserligen, såsom var att antaga, blifvit talrikt besvarade, men detta oaktadt lemna de
erhållna upplysningarna i flera hänseenden mycket öfrigt att önska.

Ehuru formuleringen af dessa begge frågor tydligen angifver de olika upplysningar,
som genom dessa frågor afsågos att vinna, så gifva dock flera tecken vid handen,
att ganska många genom besvarandet af den sistnämnda frågan ansett sig kunna
i den förstnämnda lemna utan afseende orden »då deri jemväl inräknas etc.» Sålunda
har i många fall antagligen i svaret på den förstnämnda frågan endast upptagits arbetarens
kontanta dagförtjenst. När så egt rum, låter sig till största delen ej med full
visshet afgöras, hvarföre vid dessa svar endast kunnat fästas ett ringare afseende.
Härförutom äro några andra omständigheter att taga i betraktande. För vinnandet af
öfversistlighet har det nämligen varit nödvändigt att sammanföra arbetarne under ett
mindre antal klasser, oaktadt de i de lemnade svaren finnas upptagna under en stor
mängd olika benämningar. En följd häraf har blifvit den, att medelafiöningen stundom
rönt inflytande af något för höga, stundom af något för låga siffror. Härtill kommer,
att enär arbetsprisen i Stockholm och några andra större städer ställa sig betydligt
högre än annorstädes i riket, så har det från städer och landsbygd för olika yrken
mycket vexlande antalet inkomna svar utöfvat, äfven det, ett störande inflytande på
medeltalssiffrorna.

Sådana dessa, med fästadt afseende på förbemälda omständigheter, kunnat för
året 1879 utrönas, finnas de sammanförda i tabell 138. På sätt denna utvisar, vexlar
aflöningen per vecka från 36 kronor till 3 kronor, af hvilka vexlande aflöningar den
högsta åtnjutes af förmän inom åtskilliga yrken, den lägsta af nyligen anstälda lärlingar.
De bäst aflönade yrkesarbetare synas vara glasblåsare, murare, kakelugnsmakare,
boktryckare, instrumentmakare samt stenhuggare, smeder, gjutare, sågverksarbetare
och målare, hvilka alla hafva en medelafiöning uppgående till och för de

förstnämnda ej sällan öfverstigande 2,50 kronor per arbetsdag, motsvarande 15 kronor
i veckan och deröfver. För ej yrkesskickliga arbetare vexlar aflöningen mellan 1 och
3 kronor per arbetsdag och torde i medeltal kunna anses hafva varit 1,7 5 kronor. Härvid
är dock att uppmärksamma, att en högst betydande del af de på landet bosatta
arbetarne hafva af arbetsgifvarne åt sig upplåten fri bostad, hvarigenom till dem kontant
utbetald aflöning i de flesta fall torde ställa sig lägre än den här angifna. Med
fäst afseende på det öfvervägande flertalet torde arbetarne inom textilindustrien vara
lägst aflönade. Inom denna stora industrigren, som år 1879 sysselsatte omkring 12,000
arbetare, af hvilka öfver 60 procent utgjordes af qvinno!'', vexlade medelaflöningen för
de sistnämnda mellan 6 och 9 kronor i veckan, sällan gående derutöfver. För den proportion,
i hvilken aflöningen utan afseende på yrket i medeltal utgår till arbetare med
olika grad af yrkesskicklighet, till qvinnor och minderåriga, finnes på tabellen i sammandrag
redogjordt.

Eu jemförelse mellan arbetsprisen i årligt medeltal för föregående fyra femårsperioder
finnes å tabell 139 för en del yrken genomförd. Vid granskning af nu
nämnda tabell må uppmärksammas; att antalet afgifna svar är högst betydligt talrikare
för året 1879 än för de föregående femårsperioderna, hvarföre ur den gjorda
jemförelsen måst utelemnas en mängd svar, hvari endast gjorts afseende på året
1879, på det att jemförelsen ej skolat blifva för mycket haltande. För så vidt man af
nu i fråga varande tabell kan anses berättigad att draga slutsatser, så skulle aflöningen
i allmänhet stigit med 4 procent från perioden 1860—64 till perioden 1865—69,
med 18 procent från den senare till perioden 1870—74 och med något mer än 4 procent
från 1870—74 till 1875—79. Likaledes visar sig vid en jemförelse mellan tabellerna
138 och 139, att aflöningen för året 1879 stält sig lägre än årliga medelaflöningen
under perioden 1875—79.

Oaktadt komiten mer än väl insett vanskligheten af att inom en trångt begränsad
ram kunna inordna tillnärmelsevis riktiga siffror, afsedcla att belysa de vexlande
prisen å det industriela arbetet i olika länder, så har komitén dock, i betraktande af
den vigt och betydelse en sådan jemförelse onekligen har för bedömandet af arbetsklassens
i ett land relativa ställning till arbetsklassen i ett annat, ej velat undandraga
sig att försöka i en om ock ringa mån lösa denna svåra uppgift, och återfinnas hithörande
siffror å tabell 140. De källor, som komitén vid utarbetandet af denna tabell
beträffande aflöningen i utlandet rådfrågat, äro: »Labor in Europé and America», utgifven
af Nordamerikas Förenta staters statistiska byrå, »Annuaire Statistique de la
France», »Arbeidernes oekonomiske Vilkaar i Danmark år 1872», utgifven på föranstaltande
af danska inrikesministeriet, och Norska tullkomiténs betänkande af år 1880.

Frågan 17, formulär I, 6, formulär IV:

Finnas för Bära arbetare sjuk- eller pensionskassor eller andra anstalter till förekommande af
nöd eller för förbättring af deras ställning!

Af de ganska talrika svaren på denna fråga framgår, att anstalter af i frågan
afsedda slag förekomma vid de allra flesta mera betydande industriela anläggningar,

der arbetarnes antal är tillräckligt stort, för att särskild kassa af ett eller annat slag
med fördel kunnat inrättas.

De egentliga handtverksarbetarne äfvensom personalen vid mindre fabriker tillhöra
i allmänhet någon af de många sjuk-, begrafnings- och andra kassor, som i de
flesta städer äro inrättade. Särskilda sådana kassor, ofta äfven kallade »lådor» — ett
minne från den gamla skråordningen —, finnas för nästan alla yrkesgrenar och synas
flitigt anlitas. I svaren formulär IV nämnes i 83 fall, att arbetarne tillhöra sjukoch
begrafningskassor, i 4 att de anlita sjukkassor och i 11 omtalas »hundramannaföreningar».
Endast i några få svar omtalas, att kassor väl äro tillgängliga, men af arbetarne
föga begagnas.

Af kassor, föreningar och fonder, som i de föreliggande svaren finnas omnämnda
såsom tillhörande viss särskild fabrik, förekomma följande:

Sjuk- och begrafningskassor__________________ i 49 svar.

Sjukkassor..------------- » 44 »

Pensionsfonder.______________ » 20 »

Lånekassor....................... » 4 »

Konsumtionsföreningar _______ » 3 »

Sparkassor__________________________ » 2 »

Reshjelpskassor---------- » 2 »

Sparbanksafdelningar___________ » 2 »

Nödhjelpskassor______________ » 2 »

Skolkassa___________________________________________ » 1 »

Enkekassa___________ » 1 »

Lifräntefond________________________________________ » 1 »

Byggnadsfond _____________________________________ » 1 »

De allra flesta nu uppräknade kassor med flera anstalter torde vara arbetarnes
egna skapelsei'', eller åtminstone för sin verksamhet beroende af deras inbetalningar. Härifrån
utgöra i allmänhet pensionsfonderna sannolikt undantag. Särskildt meddelas från
en klädesfabrik, att sjuk-, skol- och pensionsfond derstädes finnes, bildad af egaren
och med ett kapital af 138,500 kronor. Äfven i flera andra fall hafva arbetsgifvarne
skänkt den första så kallade grundplåten, och några få lemna årliga bidrag, men kassorna
äro dock arbetarnes egendom. Vid en fabrik har vinsten från arbetarnes handelsbod
användts för bildande af en lifräntefond. Storleken af de kapital, de olika
kassorna representera, kan ej af de lemnade uppgifterna beräknas, men vid några fabriker
äro de ganska betydliga. På ett och annat ställe hafva kassor funnits, men blifvit
upplösta i följd af bristande intresse hos arbetarne, eller emedan de ej längre behöfts.

Utom de nu omförmälda, arbetarne sjelfva tillhöriga kassor och andra anstalter
till deras nytta hafva af arbetsgifvarne flera åtgärder blifvit vidtagna i samma syfte.
Sålunda lemnas sjukhjelp vid 5 fabriker och begrafningshjelp vid 2; vid en erhålles
hela och vid en annan halfva aflöningen vid sjukdomsfall. Vid 2 fabriker pensioneras

ålderstigna arbetare, vid 2 finnes egen fattigvård, vid 2 erhålla orkeslösa arbetare understöd
och vid 2 få sådana behålla husrum och vedbrand. Enkor understödjas vid en
fabrik, och vid 2 andra göra arbetsgifvarne insättningar i lifränteanstalt för sina arbetares
barn. En fabrikant har försäkrat sina arbetare mot olycksfall, och en lemnar
amorteringslån åt dem af arbetarne, som vilja skaffa sig egna bostäder.

Fri läkarevård lemnas af 47 arbetsgivare och fria medikamenter af 27, hvarjemte
5 betala arbetarnes skatter. Vid en tobaksfabrik erhålla arbetarne tobak för
eget bruk.

För att indirekt befordra arbetarnes välstånd ombesörja många arbetsgifvare
sparbanksinsättningar åt de arbetare, som sådant önska; i ett fall nämnes särskild! att
sådan insättning göres för alla arbetare, som förtjena mer än 1 krona 25 öre per dag.
Vid en fabrik förräntar arbetsgivaren arbetarnes besparingar efter 6 procent och utbetalar
medlen vid anfordran. Äfven brandförsäkring ombesörjes vid en och annan fabrik

Såsom sammanfattning af de upplysningar, som genom svaren å frågan inhemtats,
torde kunna sägas, att så väl inom den stora industrien som inom handtverkerierna
arbetarne genom att placera sina besparingar i kassor, som lemna dem understöd
vid sjukdomsfall och på ålderdomen, förstått att på ett klokt sätt tillgodogöra sig
associationsprincipen. Arbetsgifvarne å sin sida synas äfven hafva lemnat ett i många
fall kraftigt bistånd till höjande af arbetarnes ekonomiska ställning.

Frågan 31 formulär I, 14 formulär IV:

Eg er utländsk konkurrens ruin i den inhemska marknaden med Edra tillverkningar och från
Indika länder företrädesvis?

Tillsammans finnas på denna fråga 892 svar, hvaraf i formulär I 462, representerande
61 yrken, och i formulär IV 430 från 40 yrken. Af de 892 svarande förklara
229, att konkurrens ej förekommer, och 8 säga visserligen, att sådan eger rum, men
uppgifva ej hvarifrån.

Uppgift härom lemnas deremot af alla de öfriga svarande, och uppräknas nästan
alla europeiska länder och derjemte Nord- och Sydamerika äfvensom Australien såsom
i den ena eller andra industrigrenen konkurrerande.

Konkurrens uppgifves komma från

Tyskland............	....... af 309	svarande.	Holland_______________________	af	16	svaran<
England______________	________ »	200	d:o	Finland______________ ______	»	9	d:o
Nordamerika________	.....»	146	d:o	Schweiz.......................	»	7	d:o
Danmark.............	________ »	139	d:o	Portugal______________________		3	d:o
Frankrike............	........ »	100	d:o	Spanien_______________________	))	2	d:o
Ryssland______________	........ »	42	d:o	Böhmen___________	»	1	d.o
Norge__________________	........ ))	37	d:o	Skottland_____________________	»	1	d:o
Belgien________________	........ y>	29	d:o	Australien____________________	»	3	d:o
Österrike______________	........ »	23	d:o	Syd- och Centralamerika	»	5	d:o.

Tullkomiténs Betänkande; I.

Af förestående siffror framgår, att Tyskland anses vara det land, hvarifrån vårt
lands industri har att uthärda den mest vidtomfattande konkurrensen, medan till och
med England endast omnämnes i två tredjedelar och Frankrike blott i en tredjedel så
många svar. Ofriga länder med undantag af Danmark och Nordamerika omtalas i
jemförelsevis få svar.

Några uppgifter om de konkurrerande länderna torde emellertid vara oriktiga
såsom beroende på okunnighet eller missuppfattning.

Frågan 32 formulär I, 15 formulär IV:

Säljas de utländska tillverkningar, livilka med Edra konkurrera, till billigare pris eller på
fördelaktigare betalnings vilkor! Eller äro de af mera omtyckt qvalitet?

I formulär I hafva å denna fråga lemnats 340 svar från 56 yrken och i formulär
IV 322 svar från 39 yrken, eller tillsammans 662 svar.

Hela frågan har besvarats med nej af 57 personer och med ja af 11. Bland
öfriga svarande uppgifva de flesta eller 396 att de utländska varorna säljas till billigare
pris och tre att så åtminstone delvis är fallet, hvaremot 13 påstå att priset ej är
billigare, 9 att goda varor äro lika dyra och 16 att de utländska varorna till och med
äro dyrare. B stålning svilkor en förklaras af 40 svarande vara bättre, medan 3 anse att
så ej är händelsen. I fråga om qvaliteten säga endast 12 att den är mera omtyckt,
men 4 att den ej är det, 36 medgifva att de utländska varorna hafva bättre utseende
och 11 säga, att de verkligen äro bättre; 3 anse dem jemngoda med svenska; i motsats
härtill förklara 32 svarande, att de ej äro bättre, 2 att de delvis äro sämre och
226 att de äro sämre. En säger, att svensk vara betingar högre pris, om den förses
med utländsk stämpel.

Det billigare pris, till hvilket utländska varor ofta kunna säljas, anses bero derpå
att tillverkningen bedrifves i stor skala, att arbetsskickligheten är större och marknaden
mer vidsträckt. Kapitalet är äfven billigare i utlandet än här. Dessutom måste
den inhemske tillverkaren, som kan ställas till ansvar, tillhandahålla oklanderliga varor.
Tillverkningen här fördyras äfven ofta derigenom, att råmaterial, som måste från
utlandet införskrifvas, är belagdt med tull.

Såsom af ofvanstående synes, är den åsigten bland industriidkarne allmän, att
de utländska varor, som med deras produkter konkurrera på den inhemska marknaden,
visserligen säljas till billigare pris, men också äro af sämre qvalitet. Det vill synas,
som om fördelen af det billigare priset och olägenheten af den sämre beskaffenheten
skulle upphäfva hvarandra, och de utländska varorna sålunda i konkurrensen
med de dyrare, men bättre svenska ej hafva någon fördel framför dessa, men flera svarande
intyga dock, att konkurrensen är synnerligen svår att uthärda, och söka förklaringen
härtill i den omständigheten, att den stora allmänheten mera ser på priset än
på varans soliditet och verkliga värde, hvilka af densamma ej heller kunna riktigt
bedömas. Efter hvad några upjJgifva, skulle äfven svenskens (verkliga eller föregifna)
böjelse för allt utländskt, försvåra konkurrensen för industriidkare!! här i landet. Stun -

dom anses den utländska varan lockande, icke på grund af sin egenskap af att vara
utländsk, utan emedan den anses vara mera modern.

Frågan 33 formulär I, 16 formulär IV:

Kali Ni oberoende af tullar å inkommande varor, här i landet uthärda täflan med utlandet för
de varor Ni tillverkar?

Ej mindre än 631 svar hafva härå afgifvits, hvaraf 211 jakande och 420 nekande.
Bland de lemnade svaren äro afgifna af

	Ja	Nej		Ja	Nej
bagerier_____________________________ _	10	4	pappersbruk___________ .	.... 4	5
benmjölsfabriker_______________________	4	—	paraplymakare_______	—	2
bleckslagare_____________________________	2	6	porslinsbruk		2
bokbindare..................	—	7	repslageri......... .	.... 2	15
boktryckerier____________	3	—	sadelmakare.......	_	4
borstbindare.._______________	_	3	skomakare		28
bryggerier_______________________________	10		skräddare........	.... 5	22
cikoriefabriker.. ..................	—	5	snickare__________________	.... 3	10
färgare_________________________________	3	2	sockerbagare_____________	.... 2	8
garfvare__________________________________	9	56	sockerbruk _________	_	3
glasbruk__________________________________	2	6	spinnerier och väfveri	—	41
guldsmeder______________________________	—	8	spritfabriker och bränneri	—	2
hattmakare_______________________________	—	11	stenhuggeri. .	.... 4	2
instrumentmakare, musikaliska____	—	7	stärkelsefabriker	_	3
jernmanufakturier......................	9	25	såp- och tvålfabriker________ ..	_	3
kakel- och stenkärlsfabriker.......	4	2	tapetfabriker_______	—	2
kemisk-tekniska fabriker........	—	3	tapetserare..........	—	3
kopparslagare________________________	_	2	tegelbruk	17
korkfabriker.......	2	—	tenngjutare......		2
mejerier_______________________	8	10	tobaksfabrikör..	_	10
mekaniska verkstäder och gjuterier	2	13	trämassefabriker.	.... 7	_
metallfabriker...	—	5	tunnbindare___	.... 2	4
mjölqvarnar...............	3	9	urmakare		11
oljeslagerier.................		2	vagnmakare______________	.... 7''	4

Af de jakande svaren äro 139 rena »ja». Trettiosju svarande förklara, att de under
vissa vilkor kunna täfla, och 25 af dem säga att vilkoret är, att tullen å råmaterial borttages.
Åtta kunna endast med svårighet uthärda täflan, en kan göra det, men ej alltid,
hvaremot en gör det utan svårighet. Tre andra anse, att de troligen skulle kunna reda
sig utan tull, 12 äro oberoende af tullar och 10 önska, att inga sådana måtte finnas
på de varor, som af dem tillverkas.

Bland de nekande svaren å frågan äro 356 ovilkorlig^ »nej» och 4 vilkorliga.
Tre säga »föga troligt» och 28 att täflan utan tullskydd är omöjlig, hvarför också sådant
af 26 andra önskas. Slutligen kunna 3 visserligen icke uthärda täflan utan tullskydd,
men äro nöjda med det, som redan finnes.

Ungefär en tredjedel af de svarande hafva sålunda förklarat sig i stånd att utan
tull på sina tillverkningar uthärda konkurrensen med utlandet, dock har en del af dem
gjort det förbehåll, att tullen å råmaterialier borttages. Omkring två tredjedelar af de
svarande förklara sig deremot fortfarande i behof af tullskydd, som några till och med
vilja hafva förhöjdt. Bland dessa senare intaga garfvarne främsta rummet.

Frågan 37, formulär I:

Hvilket inflytande på Eder industri utöfva de i utlandet vid export medgifna förmåner såsom
dr av»-!) ack, exportpremier med mera?

Härå finnas endast 62 svar, och flera af dem äro i följd af de svarandes missuppfattning
af frågan ej i ämnet upplysande. De omförmälda förmånerna förklaras i
43 svar ej hafva något inflytande. Bestämdt skadligt sådant omnämnes hufvudsakligen
från sockerbruken. I 5 svar från sådana säges nämligen, att den drawback, som lemnas
vid utförsel af socker i de flesta europeiska länder, gör deras tillverkningar svårsålda,
och att om denna drawback ej förefunnes, skulle den utländska konkurrensen
ej hafva något inflytande på denna industrigren. För att ådagalägga, att samma åsigt
gör sig gällande äfven i andra länder, har til! ett af svaren bifogats ett utdrag ur den
i Berlin utkommande tidskriften »Die Deutsche Zucker-Industrie»; årgången V n:r 34
för den 20 Augusti 1880 och n:r 35 för den 27 Augusti samma år.

För tobaksfabrikerna anses drawbacken i Norge vara högst skadlig, enär den
hindrar afsättningen af svenskt tobaksfabrikat. Äfven säges det vara troligt, att i Danmark
drawbacken för denna vara är hög, enär det lönar sig att derifrån exportera den
hit. Tre mejeriegare antaga, att exportpremier sannolikt ej någonstädes förefinnas för
mejeriprodukter, och två fabrikanter, som egna sig åt textilindustrien, säga, att om i
frågan afsedda fördelar beredas den utländska fabrikanten, bidrager denna omständighet
att försvåra konkurrensen för den svenska, men den ena af de svarande tillägger,
att honom veterligt exportpremier eller dylikt ej i något land förekomma för de varor,
han tillverkar, nämligen oblekt bomullsgarn och väf.

Frågan 38, formulär I:

I hvad mån inverkar den inhemska konkurrensen på prisen för Edra tillverkningar liiir ilandet?

Denna fråga, som endast förekom i formulär I, har besvarats af 224 personer.
Bland dessa förklara omkring 40, tillhörande olika industrigrenar, att konkurrensen inhemska
fabrikanter emellan ej har någon inverkan, eller åtminstone ej någon betydlig
sådan, på prisen för deras tillverkningar. Bland dem säga till och med några, till
exempel garfvare, att någon inhemsk konkurrens ej förekommer eller att de mindre
frukta densamma. Andra erkänna visserligen både konkurrensens tillvaro och dess

inverkan på prisen, men anse denna inverkan vara nyttig, enär den åstadkommer att
prisen regleras så, att de ej kunna stiga till en oskälig höjd: häribland äro en färgare,
tre tegelbruksegare, en benmjölsfabrikan t och en väfveriegare. Den sistnämnde
säger, att den inhemska konkurrensen egentligen är bestämmande i fråga om priset å
gröfre väfnader. Äfven en ättiksfabrikant finner konkurrensen fördelaktig, enär den är
eu god sporre till införande af förbättrade arbetsmetoder.

I motsats till det nu anförda förklara omkring 90 personer, tillhörande en mängd
olika industrigrenar, hvaribland må nämnas glasbruk, pappersbruk, boktryckerier, spinnerier
och väfverier med flera, att konkurrensen är mycket stor och verkar nedtryckande
på prisen. Dessa nedtryckas till det yttersta (boktryckeri), under varans verkliga
värde (väfveri), eller så att de ej motsvara tillverkningskostnaden (pappersbruk), eller
stå de på gränsen deraf (tegelbruk). Handteringen blir ej vinstgifvande, oaktadt arbetslönerna
fallit (jernmanufaktur), utan snarare förlustbringande (glasbruk), eller rent af
ruinerande (repslageri). Det berättas, att garn kunnat köpas för samma pris, som det
deri ingående råämnet kostat. Prisfallet uppgifves af flera svarande i procent. Så
säger en stentryckare att inom hans yrke prisen fallit 40 å 50 procent, en väfnadsfabrikant
nämner 20 a 25 procent, en tillverkare af stubintråd 25 procent, en fabrikant
inom stålvarutillverkningen 10 ä 15 procent och en metallfabrikant 7 procent, Eldfast
tegel uppgifves hafva fallit 25 procent. Vidare omförmäles från eu snickerifabrik, att
försäljningspriset fallit 7 procent, men inköpspriset för råämnen på samma gång stigit
15 procent. Äfven en qvarnegare anser, att konkurrensen på samma sätt verkat ofördelaktigt
i två riktningar, enär väl spanmålen stigit, men mjölet snarare fallit och tillägger
han, att följden är den, att man måste anskaffa bättre maskiner.

För att kunna utan allt för stor förlust sälja sina varor till de billiga pris, som
nu varit gällande, hafva flera fabrikanter nödgats försämra sina tillverkningar, på sätt
från såp- och tvålfabriker samt från väfverier nämnes.

Några svarande hafva jemfört den inhemska konkurrensen med den utländska,
och anses den förra i ett svar (från pappersbruk) vara större än den senare, så att, om
höga tullar infördes, försäljningspriset ej derför skulle stiga. Enda följden skulle blifva,
att de svenska fabrikerna kunde arbeta med full kraft. Från en vagnfabrik säges likaledes,
att den inhemska konkurrensen är stor nog för att, äfven om tullen höjes, hålla
prisen nere. Tvenne egare af väfverier förklara, att den inhemska konkurrensen är
mäktigare än den utländska, emedan den senare aftager i samma mån, som tillfällena
till afsättning minskas, under det att deremot de svenska af tullskydd framkallade fabrikerna
vid dåliga konjunkturer endast med svårighet kunna minska sin tillverkning.
Andra, deribland flera garfvare, anse deremot, att den inhemska konkurrensen är obetydlig
i jemförelse med den utländska. Åt'' samma åsigt är egaren till en teknisk fabrik
samt en metallfabrikant, hvilken senare påstår, att då alla de inhemska fabrikanterna
måste strida mot den utländska konkurrensen, kan någon sådan dem sjelfva
emellan endast tillfälligtvis uppstå; dock är den alltid tillräcklig för att hålla prisen
så låga, att fabrikanten endast kan påräkna en måttlig förtjenst.

Den inhemska konkurrensen säges vara framkallad af öfverproduktion; börjad
under goda konjunkturer — då den dock ej gjorde skäl för detta namn, enär det tillverkade
kunde afsättas — har den fortsatts, äfven sedan tillfällena till afsättning be ••

tydligt minskats. Ofverproduktionen säges tydligen ega rum inom mekaniska verkstäder,
såp- och tvålfabriker, tekniska fabriker, korkfabriker och mejerier (3 månader
årligen).

Af öfriga uttalanden i frågan böra nämnas, att de större fabrikerna i allmänhet,
särskildt inom pappersfabrikationen och oljeindustrien, öfverflygla de mindre, så att dessa
gå sin undergång till mötes. Realisationen af sådana fabrikers lager, hvilkas egare
gjort konkurs, har förorsakat nedsättning i läderprisen, och inom pappersfabrikationen
har samma verkan försports deraf, att sådana fabriker sålts billigt, stundom till ys af
hvad de kostat, hvarefter de nya egarne kunnat sälja sina tillverkningar billigt, då ränta
och amortering af fastighet jemförelsevis obetydligt inverkat på produktionskostnaden.
En borstfabrikant förklarar, att han endast fruktar fängelsekonkurrensen; en tryckfärgsfabrikant
uppgifver, att hans fabrik är ensam i sitt slag inom landet, och egaren af
ett alunbruk nämner, att konkurrensen på hans område nästan upphört. En tapetfabrikant
klagar öfver brist på sammanhållning inom hans industri och anser, att det
vore bäst, om en affärsfirma öfvertog försäljningen, så att fabrikanten fick egna sig åt
det tekniska. Slutligen förklarar en mejeriegare, att om det blir tull på halffet ost
kommer öfverproduktion deraf att uppstå.

Frågan 39 formulär I, 20 formulär IY:

Exporterar Ni någon del af Edra tillverkningar och, om så är, till Indika länder och i hvilken
omfattning?

Inalles 721 svar finnas å denna fråga, och har på dess första del svarats ja af
150 personer och nej af 457. Af länder, till hvilka de olika yrkesidkarne exportera
sina tillverkningar nämnas:

England _______	_______________________________ i 50	svar (smör m. in.)
Norge..........	______________________________ » 45	»	(diverse)
Danmark .......	______________________________ » 26	»
Finland________	_____________________________ » 24		♦
Tyskland _____	______________________________ » 24	»
Frankrike_____	______________________________ » 13	»
Ryssland.......	______________________________ » 13
Belgien________	________________________ » 4	»
Nordamerika.	______________________________ » 4
Sydamerika...	______________________________ » 4	»
Japan___________	______________________________ » 4	»	(tändstickor)
Kina ___________	........................ » 4	»	dito.
Exportens omfattning är i	högst få fall angifven och då O O	sällan i siffror.

ligen säges »en stor del», eller »betydligt» eller begagnas något annat allmänt uttryck.

Från de egentliga handtverksyrkena omtalas endast i ytterst få fall, att någon export
eger rum, och är den äfven då alltid obetydlig.

De industrigrenar, som mest producera för export, synas vara tändsticksfabriker,
trämassefabriker och mejerier. I de allra flesta svar från dessa uppgifves, att hela
eller större delen af tillverkningen exporteras och, hvad mejerierna beträffar, är det
uteslutande till England exporten eger rum. Tändstickorna sändas såsom bekant öfver
hela verlden, och trämassan har marknad i de flesta europeiska länder, dock företrädesvis
i Frankrike och England. Utförseln af tändstickor till utomeuropeiska länder
synes i de flesta fall gå genom engelska mellanhänder.

Utom från nu omnämnda industrigrenar uppgifves det från flera andra, att export
i större eller mindre skala eger rum, och torde särskilt böra nämnas snickerifabriker
och stenhuggeri; de sistnämndas tillverkning sändes mest till Tyskland och Danmark.

Frågan 40, formulär I:

Hvilka länder konkurrera med Eder i utlandet?

Denna fråga, som endast var intagen i formulär I, har blifvit ganska talrikt besvarad,
af ej mindre än 234 personer, men värdet af dessa svar är högst obetydligt,
emedan många af de svarande — måhända de flesta -— missuppfattat frågan så
till vida, att de i svaret uppräknat de länder, från hvilka konkurrens eger rum i den
inhemska marknaden (se frågan 31) i stället för i den utländska. Att denna missuppfattning
varit allmän, framgår på det tydligaste deraf, att en stor mängd fabrikanter,
hvilka besvarat den föregående frågan 39 »Exporterar Ni någon del af edra tillverk -

ningar etc.» med nej, icke desto mindre i svaret på frågan 40 uppräkna åtskilliga länders
namn.

Följande länder uppgifvas konkurrera i följande antal svar:

Tyskland------------- i 57 svar

Amerika------------------------------------ » 40 d:o

England ._____ » 34 d:o

Danmark_____________ » 31 d:o

Norge---------------------- » 18 d:o

Frankrike_________________________________ » 15 d:o

Holland__________ » ]3 d:o

Belgien------------------------------ » 9 d;0

Finland_____________ » 9 d:o

Ryssland_____________ » 5 d:o

Böhmen____________________________________ » 1 d:o

Portugal--------------------- » 1 d:o

Spanien____________________________________ » 1 d:o

Som dessa siffror af anförda skäl äro af ett mycket tvifvelaktigt värde, meddelas
här, hvilka länder det är, som anses konkurrera på den utländska marknaden med dem
a1 vår industris produkter, som verkligen exporteras.

Från tändsticksfabrikerna säges konkurrens ega rum från England och Holland
i hvardera 4 svar, från Tyskland och Norge i 3 svar, från Belgien i 2 och från Danmark
samt Österrike i 1 svar. Trämassefabrikerna möta konkurrens på den utländska
marknaden från Norge (6 svar), Finland och Tyskland (4 svar) samt Schweiz (1 svar).
Med våra mejeriers produkter konkurreras från Amerika (18 svar), Danmark (15 svar),
Tyskland (7 svar), Frankrike (6 svar) och Holland (5 svar). Stenhuggerierna och
snickerifabrikerna röna begge konkurrens från Norge.

Frågan 41, formulär I, 21 formulär IV:

Är den här i landet gällande lagstiftning i något hänseende för Eder industri ofördelaktig och
huru skulle de olägenheter denna snedför, enligt Eder åsigt, kunna undanrödja» eller förminskas
1

Då svaren å denna fråga samt de, som afgifvits å den sista af formulärets frågor
»Har Ni något utöfver de här begärda upplysningar att tillägga uti någon vigtigare
fråga? deruti öfverensstämma, att de nästan uteslutande afse lagstiftningen, och samma
åsigter eller förslag af en person äro framstälda i svaret å den ena, af en annan i svaret
å den andra frågan, har det ansetts riktigast att på ett ställe redogöra för svaren
å dessa båda frågor, och återfinnes denna redogörelse under frågan 43.

Frågan 42 formulär I, 22 formulär IY:

År bedrifvandet af Eder industri nu förenadt med större svårigheter än för 20 år sedan och,
om så är, hvaruti bestå dessa svårigheter 1

Af 642 svarande hafva 70 med nej besvarat denna fråga och anse de sålunda,
att deras yrkes bedrifvande nu ej är svårare än för 20 år sedan. Ja har svarats af
23 personer. Äfven de öfriga utförligare svaren uttrycka temligen allmänt den åsigten,
att svårigheterna nu äro betydligt större än för 20 år sedan, och anföras en mängd
olika orsaker, som enligt de svarandes förmenande härtill skulle bidraga. Dessa
orsaker kunna emellertid fördelas i tvenne stora hufvudgrupper, de som stå i förbindelse
med ökad produktionskostnad och de, som hafva sammanhang med fallande försäljningspris.
Att produktionskostnaden stigit, beror först och främst på stegrade arbetslöner.
Att arbetslönerna stigit, tillskrifves åter näringsfriheten, och dessutom klagas
öfver, att arbetarne genom strejker tillskynda yrkesidkaren oberäkneliga utgifter. Högre
pris på för vissa industrigrenar erforderliga råvaror är en annan orsak till stegrad produktionskostnad.
Så omtalas från spinnerier och väfverier, att då råvarorna stigit 20 ä
25 procent, fabrikatet samtidigt fallit lika mycket och från korkfabrikerna uppgifves,
att den råvara, de använda, stigit i följd af på produktionsorten pålagd exporttull.
De nu använda dyrbarare maskinerna fordra större rörelsekapital, hvilket å
sin sida drager högre ränta än förr, och bidraga begge dessa omständigheter att öka
produktionskostnaden, som dessutom blifver högre i följd af de stegrade anspråk med
afseende på varans qvalitet, som nu göra sig gällande. Ett ganska betydligt antal personer
beklaga sig äfven öfver de höjda skatterna, hvilka säges hafva blifvit mang -

dubblade; särskildt framhållas kommunalskatterna. I förening med stegrade lefnadsomkostnader
hafva skatterna verkat till höjande af produktionskostnaderna och genom att
hämma konsumtionen äfven till minskning i afsättningspriset.

På sätt förut nämnts har priset varit fallande för en mängd produkter af så väl
den stora industrien som handtverkerierna, och dertill har afsättningen blifvit i hög
grad försvårad. Till nu anförda förhållanden söka nästan alla de svarande orsaken i
den stegrade inhemska och utländska konkurrensen. Af inhemsk konkurrens omnämnas
flera slag. Först och främst den, så att säga, naturliga täflan, som eger rum mellan
personer, hvilka idka och skatta för samma yrke eller industri. Denna täflan blir starkare
och för den enskilde yrkesidkaren mera tryckande i mån som konjunkturerna försämras,
konsumtionsförmågan minskas, och alstren af öfverproduktionen kastas i marknaden.
Så har varit fallet under de senaste åren. Utom denna konkurrens, hvilken ej
torde kunna förekommas, omtalas i de inkomna svaren tvenne slag af täflan, som i synnerhet
de egentliga handtverksidkarne anse oberättigad och som de vilja att lagstiftningen
skall stäfja. Det är först och främst den genom näringsfriheten uppkomna
konkurrensen med de så kallade sjelfförsörjarne, hvilka genom att arbeta billigt
och, efter mästarnes påstående, dåligt nedsätta prisen och taga bort förtjensten.
Det är konkurrensen med sjelfförsörjarne, som i hög grad bidragit att sänka försäljningsprisen,
och så väl af detta skäl som derför, att arbetslönerna, såsom förut är nämndt,
i följd af näringsfrihetens införande anses hafva stigit, äro många handtverks- och
industriidkare högeligen intresserade af att densamma åter blifver inskränkt, eller
helst att det gamla näringstvånget fullständigt återinföres. Flera handtverkare i städerna
betrakta äfven såsom i viss grad oberättigad den konkurrens, som deras på landet
bosatta yrkesbröder förorsaka, enär de anse sig i följd af högre lefnadskostnader och
skatter arbeta under ogynsammare förhållanden. Ett annat slag af konkurrens, som är
många svarande särdeles förhatlig, är den, som kommer från fängelserna och som i
hög grad nedsatt prisen på vissa yrkesidkares, exempelvis borstbindarnes, produkter.

Om sålunda den inhemska konkurrensens tilltagande är en bland de största
svårigheter, de egentliga handtverkarne hafva att bekämpa, intages dess plats, då det
gäller fabrikanterna, af den utländska konkurrensen, som för de flesta af dem säges
innebära en större svårighet än den inhemska. Så säga egare af spinnerier och väfverier,
att, hvad beträffar finare väfnader, konkurrensen med utlandet är särdeles svår,
och för att kunna bestå i densamma nödvändiggöres ökad tillverkning till billigt pris,
hvilket åter krafvel- ökade kostnader. Den utländska konkurrensens orsak anses allmänt
vara, att tullsatserna äro för låga. Sålunda förtäljes, att för 20 år sedan tullen
på siden och halfsiden var 6 och 3 kr. per ft samt på ylle 1,5 o, nu deremot endast
respektive 1,5 o, 1 kr. och 75 öre pr På tapeter var tullen förr 40 öre pr

fi och för mer än 20 år sedan till och med 50 öre. Äfven för papper anses tullen
vara för låg, och täflan med de utländska pappersfabrikanterna försvåras än ytterligare
derigenom, att de i sin vara inblanda stora qvantiteter tyngande surrogat, hvilket, då
papperet säljes efter vigt, är dem till fördel. Tullen på utländska lyxartiklar finna
Tullkomiténs Betänkande-, 1. 9

flera svarande vara för låg. och från oljeslagerierna klagas öfver nedsättningen i tullen på
olja. Hattmakarne påpeka, att i följd af den låga tullen på hattar det ej längre lönar
sig att göra sådana här, hvarför de flesta af dem nödgats öfvergå till att vara kommissionärer
och endast sälja utländska hattar samt inskränka yrkets utöfning till blott
reparationer. Det ringa antal arbetare, hvilka ännu egna sig åt yrket, kunna derför
ej heller erhålla full sysselsättning. I svaret från den enda ångsyfabrik, som finnes
inom landet, uppgifves, att svår konkurrens från Tyskland inom yrket börjat göra
sig gällande, sedan denna industri på senare åren der börjat utveckla sig. Från ett
större messingsbruk omtalas, att dess beräknade kapitalvärde år 1857 grundade sig på då
gällande tulltaxebestämmelser, men att, då tullskyddet kort derpå borttogs, detta värde
minskades så, att det varit klokare att då alldeles nedlägga rörelsen än att fortsätta
en ruinerande konkurrens med utlandet. En vaxduksfabrikant beklagar sig visserligen
ej öfver bristande tullskydd, men säger, att han ej kan bestå i konkurrensen med utlandet
af det skäl, att derstädes fabrikationen drifves i stor skala med maskiner, hvilket
här ej lönar sig. En stearinljusfabrikant tror, att utlandets öfvervigt i täflan på hans
område beror derpå, att palmolja der är tullfri, men ej här.

På samma gång sålunda den utländska konkurrensen i följd af låga tullsatser
och andra orsaker ökats och utgjort en anledning till större, svårigheter för flera yrkesoch
industrigrenar, har den äfven, så att säga, kommit den svenska industriidkaren
närmare in på lifvet, hvilket tillskrifves den nu gällande, friare handelslagstiftningen.
Hvarje landthandlare tillhandahåller nu allmänheten utländska industrialster af allehanda
slag, och talrika handelsresande uppsöka konsumenterna och tillskansa sig beställningar,
De varor, de försälja, påstås dessutom vara dåliga, och en bland följderna
af den utländska konkurrensen säges vara, att den inhemska industriidkaren äfven
måste börja tillverka sämre varor till billigt pris, då allmänheten numera snarare
ser på priset än på qvaliteten.

Detta rörande de svårigheter, som framkallats af konkurrensen och af densamma
förorsakade låga försäljningspris. De i förbindelse med stegrade produktionskostnader
uppkomna svårigheterna äro förut berörda, hvarför nu endast återstår att redogöra för
de i svaren omförmälda orsaker till försvåradt bedrifvande af yrkena, som ej äro hänförliga
till någon af dessa hufvudgrupper.

Från några yrken klagas öfver ökade svårigheter derigenom, att tillgången på
arbete minskats, dock ej i följd af konkurrens, utan emedan de artiklar, som företrädesvis
tillverkas inom dessa yrken, ej längre äro föremål för så stor förbrukning
som förr. Nya uppfinningar och mod, seder och bruk hafva gjort många gamla
yrkens tillverkningar umbärliga, så att flera af dessa yrken synas i en ej aflägsen
framtid komma att försvinna. Sålunda har tenngjutareyrket aftynat, sedan tennkärlen
nästan kommit ur bruk, sämskmakeriet har mindre afsättning, sedan allmogen ej längre
begagnar benkläder af skinn, och hattmakarne hafva mindre att göra, emedan allmogen
likaledes aflagt bruket af gröfre hattar. För kopparslagarne har afsättningen minskats,
sedan de flesta mindre brännerier nedlagts, och bränneriredskap för öfrigt ej

längre tillverkas af koppar. Det allmännare bruket af jern-, bleck- och zinkkärl har
äfven medfört minskad användning af kopparkokkärl. För guldsmederna har afläggandet
af landskapsdrägterna varit ödesdigert och likaså, att nysilfver- och bijouteriartiklar
blifvit. moderna. Färgarne beklaga sig öfver, att allmogen mindre sysselsätter sig med
husslöjd, särskildt vadmalstillverkning, ty derigenom hafva dessa yrkesidkare förlorat
en de! af sitt arbetsfält och har minskad fårafvel äfven härtill bidragit. Sedan jernvägarne
blefvo byggda, har behofvet af fordon, vagnmakareyrket till skada, minskats.
För segelsömmarne har deremot ångfartygens allt större antal och den omständigheten
att de synas komma att uttränga segelfartygen, varit föremål för bekymmer. Förande
samma ämne uttalar sig egaren af ett skeppsvarf, under förklaring att äfven hans industri
lidit af ångfartygens öfverhandtagande, ehuru för honom en källa till ökade
svårigheter äfven ligger uti nutidens ofantligt stegrade anspråk i fråga om fartygens förbultning
och byggnadssättets soliditet i öfrigt. De dåliga konjunkturerna för fraktfarten
hafva äfven inverkat. Oljeslagerierna slutligen hafva lidit af minskad fröodling.

Utom de nu anförda hafva följande orsaker till ökade svårigheter vid yrkets
bedrifvande af flera eller färre biand de svarande angifvits.

Brist på verkligt skickliga och ordentliga arbetare har inom flera yrken gjort sig gällande,
och angifves af flera utvandringen såsom orsak dertill. Vidare äro det alltmer gängse
kreditsystemet i förening med ökade svårigheter att indrifva fordringar <^ch allt för
milda ansvarsbestämmelser i konkurslagen samt den bristfälliga banklagstiftningen föremål
för klagan. Fabrikernas intrång på handtverkeriernas verksamhetsfält, dyrare
bränsle, förfalskning af etiketter (tändsticksfabriker), skärpta kommunallagar, som hindra
konsumtionen (bryggerier), ökade tekniska svårigheter, behofvet af större insigter, högre
bränvinsskatt (ättiksfabriker), borttagandet af manufakturdiskonten, genom tullsatser i
utlandet förlorade utländska afsättningsplatser (mekaniska verkstäder), aktiesvindel, »dåliga
tider» och allmän penningbrist fullständiga listan på de orsaker till försvåradt bedrifvande
af deras olika yrken, som af de svarande lemnats.

Emellertid saknas ej personer, hvilka anse, att svårigheterna nu ej äro större än
förr, och åtskilliga anse dem til! och med mindre. Sålunda finna några den större
konkurrensen fördelaktig. Införandet af goda arbetsmaskiner, förbättrade metoder och
verktyg, större skolbildning och nykterhet hos arbetaren, lättade kommunikationer och
större konsumtionsförmåga hos allmänheten äro omständigheter, som af många yrkesidkare
inom skilda industrigrenar erkännas hafva i hög grad underlättat deras verksamhet.
Sålunda säger t. ex. en sockerbagare, att visserligen större insigter och rörelsekapital
nu erfordras, och att lyxen i fråga om försäljningslokaler in. m. stigit, men som
konsumtionen i följd af stegrad allmän välmåga mycket tilltagit, kan yrket åtminstone
ej sägas hafva försämrats. Äfven några pappersfabrikanter fälla samma omdöme och
anse olägenheten af erforderligt större kapital och omtanke uppvägas af den större
afsättningen. Slutligen bör nämnas, att från de industrigrenar, som på de senare 20
åren uppstått, såsom mejerihandteringen m. fl., något tal om ökade svårigheter ej egent -

ligen förekommer. Särskild namnes från en trämassefabrik, att denna industri nu är
lönande.

Frågan 43, formulär I, 23, formulär IV.

Har Ni något utöfver de här hegärda upplysningar att tillägga uti någou vigtigare fråga!

Af förut sid. 64 anförda skäl skall här i ett sammanhang redogöras för innehållet
af svaren så val å denna fråga som å frågan 41, form. I, 21, form. IV, och upprepas
derför härmed innehållet af den senare:

Är den här i landet gällande lagstiftning i något hänseende för Eder industri (yrke) ofördelaktig,
och huru skulle de olägenheter denna medför enligt Eder åsigt kunna undanrödja
eller förminskas!

På frågan 43 hafva 455 personer svarat, men bland dessa svar äro icke mindre
än 277 nej. På frågan 41 finnas tillsammans 532 svar, och äro 98 bland dessa afgifva
af personer, hvilka genom att svara nej förklarat sig anse gällande lagstiftning
för deras yrke eller industri ej ofördelaktig. Alla de öfriga hafva mot lagstiftningen
något att anmärka, och många föreslå ändringar eller uttala önskemål.

Hvad först näring slag stiftning en beträffar, har synnerligen allmänt, särskild!
från de egentliga handtverksyrkena, den åsigt uttalats, att nämnda lagstiftning är ofördelaktig
qph krafvel- omarbetning. Det är egentligen den genom 1864 års lag införda
näringsfriheten, hvaröfver de svarande beklaga sig och som de önska åter måtte blifva
inskränkt. Deras förnämsta skäl härför är, att näringsfriheten skall hafva haft till följd
minskad arbetsskicklighet inom yrkena. Lärlingarne qvarstanna ej tillräckligt länge
på ett ställe för att hinna uppnå skicklighet i yrket, och att mästareprof ej behöfver
afläggas, anses vara högst ofördelaktigt. Intrång i yrket förorsakas af sjelfförsörjare^,
k. fuskare, hvilka konkurrera med den utlärda handtverksmästaren. Skadlig inverkan
på arbetsskickligheten tillskrifves äfven den omständigheten, att hyrkuskar, åkare m.
fl,, hvilka för egen räkning anlagt verkstäder, äfven utföra vagnmakare- och sadelmakarearbeten
åt andra; enligt den svarandes åsigt borde det ej ens tillåtas dem att
verkställa arbeten för eget behof. Med anledning af de skadliga verkningar, näringsfriheten
sålunda förklaras hafva medfört, framställes i många svar den önskan, att bestämmelserna
om lärotid och profs afläggande för bedrifvande af yrke i 1846 års handtverksförordning
måtte återupplifvas. En person anser, att en ny tidsenlig skråordning
borde utarbetas för åvägabringande af en bättre utbildning af arbetarne. Andra åter
finna tillräckligt, om större kontroll öfver arbetarne kunde erhållas, hvilket borde ske
genom införandet af gesäll- och betygsbok. Särskildt borde öfver vandrande gesäller
hållas uppsigt och strängare band läggas på lärlingar, så att de ej efter behag kunna
flytta; i detta fall hänvisas till gällande förordning i England. I ett svar framställes
förslag om, att lagbestämmelser borde införas angående uppgörande af skriftliga förbindelser
mellan arbetsgivare och arbetare. I lag borde äfven stadgas, att arbetarne
skola göra uppsägning 14 dagar innan de önska lemna sitt arbete, och att samma
skyldighet skulle åligga arbetsgivaren, då han ville afskeda en arbetare. Gesäll borde

ej heller tillåtas flytta förr, än han betalt den skuld, hvari han möjligen häftade till
mästaren, och ingen antagas, med mindre han kunde styrka, att han var fri från
föregående aftal. I sammanhang härmed önskas, att tjenstehjonsstadgan, som nu är
allt för slapp, måtte omarbetas.

Endast tvenne svarande framställa åsigter, motsatta de nu anförda, och uttala
sig för bibehållande af gällande lagbestämmelser rörande lärlings anställande, arbetsaftal
in. m. En och annan vill till och med hafva näringsfriheten ytterligare utsträckt.
Sålunda anser en metallfabrikant, att hvem som helst borde ega rättighet att inleda
gas- och vattenledningar. I motsats härtill föreslår en färgare, för att motarbeta en,
såsom han anser, otillbörlig konkurrens, att intet färgeri borde få förläggas på landsbygden,
åtminstone ej på mindre än 4 mils afstånd från stad, och en spinneriegare
önskar förbud för arrendatorer och landtbrukare i allmänhet att inom det verksamhetsområde,
som skattlagdt spinneri behöfver, bedrifva ullspinning åt andra såsom
binäring. Huru konkurrens mellan tvenne spinnerier skall förekommas, är äfven
föremål för samma persons omtanke. I allmänhet se handtverkarne i städerna landtbefolkningens
konkurrens med oblida ögon och vilja göra den åsigten gällande, att
landtbefolkningen uteslutande bör sysselsätta sig med jordbruket samt med dertill
hörande binäringar, men ej fuska i handtverksyrken. Ett uttryck af denna åsigt
är förslaget, att på landet tillverkade möbler endast en dag i veckan böra få torgföras
i städerna.

Slutligen påyrkas, att handtverk eller industri ej må få bedrifvas inom fängelserna,
ty af all konkurrens är den, som kommer från detta håll, svårast att uthärda.

I nära förbindelse med näringslagstiftningen och de anledningar till missnöje
denna gifver näringsidkarne står den af dem såsom föga mindre ofördelaktig betraktade
handelslagstiftningen. I denna är enligt mångas tycke allt för stor frihet medgifven, och detta
har skadligt inverkat på yrkena, hvarför handelsfriheten bör inskränkas. Den så kallade
gårdfarihandeln, som nu mest bedrifves med utländska varor, anses mycket förminska
afsättningen för den inhemska yrkesidkaren, hvarför den önskas förbjuden.
För utländing, som här i landet drifver handel, önskar en svarande att afgiften måtte
höjas till 500 kronor för 3 månader. Lagarna rörande handelsresande böra för öfrigt
skärpas, och de, som finnas, strängare tillämpas. Särskildt anses kontroll öfver kringresande
försäljare af ur erforderlig. Flera hattmakare påyrka, att försäljningsfriheten
inskränkes så till vida, att hattar endast få säljas af dem, som tillverka sådana. Äfven
instrumentmakarne klaga öfver, att pianohandlande uppväxa som svampar ur jorden och
genom sin konkurrens försvåra yrkets utöfning. Garfvarne vilja i sin ordning, att
hinder skola uppställas mot handeln med utländskt läder, så att, bland andra, skomakarne
ej må få sälja sådant. Men några svarande önska icke blott förbud* för handlande
att i sina bodar sälja diverse varor, utan fordra äfven förbud för dem att upptaga
beställningar, som utföras i utlandet. Att handelsfriheten låtit näringsidkarne hårdare
än förr känna inflytandet af den utländska konkurrensen, är emellertid ej allt hvad de
hafva att anmärka mot densamma. Det påstås dessutom, att sedan handelsfriheten

infördes, hafva en mängd handelsbodar uppstått på landsbygden, hvilka utöfvat ett synnerligen
skadligt inflytande. Derföre föreslås, att personer, hvilka vilja idka handel, skola
visa sig ega insigt i skrifning, räkning och bokföring, att förbud utfärdas mot att
traktera kunder med vin, maltdrycker m. m. (detta förbud borde äfven gälla gästgifvaregårdarna,
med undantag hvad resande beträffar), och slutligen att utborgning af
varor till tjenstefolk måtte ske endast med husbondens eller arbetsgifvarens skriftliga
tillstånd. Såsom landthandeln nu bedrifves, förstör den, enligt flera svarandes förklaring,
arbetarebefolkningen och bidrager att af en stor del af allmogens barn skapa
lättingar och drinkare. Det är egentligen systemet att utlemna varor på kredit, som
anses medföra denna bedröfliga verkan.

Okad handelsfrihet påyrkas emellertid af några personer, bland hvilka en beklagar
sig öfver förbudet att drifva handel på söndagen, hvilket i glest befolkade orter,
der folk ej träffas samladt annat än vid kyrkan, är ganska ofördelaktigt. För bryggare
är äfven rättighet att försälja deras egna tillverkningar önskvärd, och påyrkas sådan af
10 personer. De äro villiga att i stället underkasta sig maltskatt, men förklara det oriktigt
att tillämpa samma lag för maltdrycks- som för bränvinsförsäljningen: en tillägger,
att nu gällande förordningar verka ruinerande på handteringen. En annan industrigren,
för hvilkens afsättning hinder i lagstiftningen äro uppstälda, är krutfabrikationen.
I svaret från ett krutbruk beklagas detta förhållande, och är särskildt bestämmelsen,
att endast en krutförsäljare får finnas i hvarje stad — med undantag af Stockholm och
Vestervik -— föremål för anmärkningar. Konkurrens mellan olika fabrikanter kan derför
ej komma i fråga, och köparen måste låta sig nöja med den vara, kruthandlaren i
närmaste stad tillhandahåller. Denne erhåller äfven större delen af förtjensten på den
svåra och farliga kruttillverkningen. Dessa olägenheter kunde afhjelpas, om 2 eller 3
personer i hvarje stad tillätes försälja krut. Slutligen framhålles af en skeppsbyggare,
att den nu här i landet rådande fria handelslagstiftningen snarare är gagnelig än skadlig
för hans verksamhet.

Till svar, som beröra handelslagstiftningen, torde måhända äfven kunna hänföras
de, som påyrka inrättandet af handelsdomstolar. Då bortlottning af industrialster
äfven är ett slags försäljning, bör här nämnas, att två af de svarande förordat inrättande
af industrilotterier.

Kreditlagstiftningen anses af några svarande i sitt nuvarande skick ej vara gynsam
för industriidkaren. Af fabrikanten beedigad räkning borde, då den öfverensstämmer
med upptagen order, vara likstäld med revers i fråga om beloppets uttagande på
exekutiv väg. Äfven anses lagsökningsåtgärder på landet behandlas allt för långsamt.
Många finna konkurslagen ofullständig och äfven orättvis, såsom allt för mycket
skyddande den oredliga eller vårdslösa gäldenären. Konkurser borde utredas fortare
än nu är fallet, och framför allt anses kostnaderna för kartor och arvoden till gode
män allt för dryga. En afdelning af magistraten borde i städerna lämpligen kunna utreda
konkurser. Inga tvångsackord under 50 % borde få af domstol stadfästas, och
skulle fördelen häraf blifva, att det mindre komme att betraktas »som affär» att inställa

sina betalningar, samt att större redbarhet och mindre lättsinne i handel och vandel
blefve rådande. Några skräddare förklara, att det vore fördelaktigt, om de upphäfda
lagbestämmelserna rörande bysättning och införsel i tjenstemans äfvensom utmätning
af tjenstehjons lön återupplifvades. Slutligen önskas ny lag om förlagsinteckning.
Öfver den gällande höga räntan klaga flera svarande och förklara, att det skulle vara
särdeles förmånligt, om den kunde nedbringas till exempelvis 3 ä 4 %.

Af naturliga skäl hafva de flesta svarande egnat tullagstiftningen sin uppmärksamhet,
och lika naturligt är, att det stora flertalet finner nu gällande tullsatser allt för
låga. Bland dessa synes den åsigten allmännast vara rådande, att alla varor, som
inom landet tillverkas, böra beläggas med hög tull, på det att utlandet ej må öfversvämma
vårt land med sina varor, utan i stället den inhemska industrien blomstra,
och landets arbetarebefolkning erhålla tillfälle till arbetsförtjenst samt, såsom man
säger, penningarna stanna inom landet. Deremot bör tullfrihet eller mycket låg tull
bestämmas för de varor, hel- eller halffärdiga, som ej inom landet kunna tillverkas;
kolonialvaror och råämnen böra vara tullfria, men så hög tull som möjligt påläggas
lyxartiklar. Såsom nyss nämndes, är det nu anförda ett uttryck af den åsigt, som
allmännast gör sig gällande hos dem bland de svarande, hvilka i princip hylla tullskyddssystemet.
Mera delade äro meningarna i fråga om lifsmedelstullarna. Många
svarande anse nämligen, att lifsförnödenheter böra vara tullfria, enär landet ej kan
framalstra sådana till erforderlig myckenhet. Andra deremot anse rättvisan fordra, att
jordbrukets alster, i synnerhet de, som äro mera förädlade, såsom mjöl, gryn, smör,
ost, kött och fläsk in. m., genom måttliga tullsatser skyddas mot utländsk konkurrens,
för så vidt nämligen öfriga näringar erhålla så höga skyddstullar, som deras målsmän
anse erforderliga. Industrigrenar, som sysselsätta ett större antal arbetare, drabbas af
finanstullar hårdare än andra och anses derför böra komma i åtnjutande af högre
skyddstullar såsom ersättning. Flera svarande hafva förenat sig om att yrka tull på
följande varor: maskiner, redskap, sprit, tobak, kläder, skodon samt lyxartiklar, hvarjemte
tullen för vin och konjak förklarats böra höjas.

Utom dessa mera allmänna uttalanden i protektionistisk riktning innehålla svaren
å nu afsedda frågor en mängd sådana, som särskildt afse den ena eller andra industrigrenen
och dess behof af ökadt tullskydd. Sålunda omförmäles från bagerierna, att engelska
s. k. biscuits upptagas till ett tullvärde af endast 25 öre pr S och förtullas såsom bröd.
Detta anses oriktigt, enär varan, som i medeltal innehåller cirka 50 % socker — högst
90 % lägst 20 % — utan all fråga bör förtullas som konfityrer. Medelpriset å biscuits
är i verkligheten 75 öre pr ''ä (min. 40 öre, max. 3,50.) Guldsmederna påyrka, att
för tillgodoseende af deras intressen tullen å bijouteri varor höjes, samt att metallarbeten,
öfverdragna med guld och silfver, tullbehandlas, såsom vore de förfärdigade
af någon af dessa metaller enbart. Äfven instrumentmakarne, särskildt de, som tillverka
pianon och dylika musikinstrument, förklara sig vara i stort behof af tullskydd,
enär fara är, att, om sådant ej erhålles, denna industrigren här i landet kommer att
alldeles gå under.

Ungefär samma klagan förspörjes från repslagare, hattmakare och garfvare,
hvad deras handteringar beträffar. Det utländska maskintillverkade tågvirket kan med
nuvarande låga tullsatser (tullfrihet) säljas här i landet så billigt, att konkurrens är
omöjlig, och arbetarne, hvilka i följd af minskad afsättning ej kunna sysselsättas,
måste afskedas. Högre tull på tågvirke är derför en lifsfråga för denna industrigren.
Derjemte önskar en repslagare högre tull på juteblandade väfnader. Färgande begära
högre tull på anilin, enär det allmänna användandet af detta färgämne skadar
deras yrke, och en svafvelsyrefabrikaut hemställer om återgång till tulltaxan af år
1864 (1 öre per skålpund). En teknisk fabrikant föreslår, att tullen å eter sättes
så hög, att den motsvarar bränvinstillverkningsafgiften, hvarjemte tulltaxerubrikerna
»kemiskt-tekniska preparat» och »färger» böra undergå revision, och ättiksyrade
saker, deribland blysocker, åsättas hög tull. Från en tapetfabrik anmärkes, att tapeter
och border draga den lägsta tull af alla fabriksvaror, hvarför tullen derå rättvisligen
borde höjas, och en bokbindare anser, att kartor, som äro uppfodrade på väf,
böra beläggas med tull, då väfven drager sådan. Det svenska jernek säger egaren
till en manufaktursmidesfabrik, borde inom landet förädlas i stället för att, som nu
sker, exporteras utan vidare bearbetning. För att detta skall kunna genomföras fordras
emellertid tullskydd. Bättre skydd mot den allt för stora införseln önskas af egaren
till en ångsyfabrik, som derjemte finner orätt, att då han får förtulla materialerna
till det kartonnage, hvari hans produkter emballeras, importören deremot inför emballaget
för den utländska varan tullfritt.

Från ett skifferverk säges, att då kläder, föda och andra förnödenhetsvaror genom
tullsatser fördyras, vore det billigt, att motsvarande fördel bereddes dem, som arbeta
i sten. Om nämligen relativt lika höga tullar åsättas alla industrialster, uppstår
en beskattning industriidkare emellan, som utjemnar den förhöjning, hvarmed de
få betala sina nödvändighetsartiklar. Icke-industriidkaren får i sista handen betala
de förhöjda produktionskostnaderna. En tenngjutare vill, att företrädesvis dåliga
och i all synnerhet för helsan skadliga varor skola draga hög tull en skomakare
föreslår, att tull skall åsättas majs, på det att bränvinsbränningen skall minskas, hvarjemte
flera andra uttrycka samma önskan, dock utan att angifva skälet. Slutligen säger
en snickare, att frihandeln är ett missgrepp till förmån för embetsman och kapitalister.

Såsom skäl till de yrkanden på högre tullsatser, som af flera svarande anförts
och ofvan meddelats, uppgifva många, att det är omöjligt för dem att producera
till lika billigt pris som utländingen, enär industriidkare!! här i landet arbetar
under sämre vilkor. De klimatiska förhållandena äro ogynsammare och arbetstiden
är kortare, hvarföre mer bränsle och lysämne behöfves, bostäderna måste vara bättre
och blifva derför också dyrare, bättre kläder och starkare föda erfordras o. s. v. Följden
af allt detta är, att arbetslönerna blifva dyrare. Klimatiska förhållanden tvinga
äfven till hållande af stora lager af utländska råämnen, och härtill fordras större rörelsekapital,
livilket i följd af den höga räntefoten är dyrt. Den utländska fabrikanten,
som har stor marknad, kan egna sig åt specialtillverkningar, under det att den inhem -

ska måste tillverka en mängd olika artiklar. Af en och annan fabrikant angifves såsom
skäl till högre produktionskostnad, att erforderliga råämnen draga för hög tull. Sådant
omförmäles till exempel af en såpfabrikant. Såsom förut nämnts, gör sig i allmänhet
bland de svarande den åsigten gällande, att råämnen böra vara tullfria,

För frihandelsvänliga förändringar i tulltaxan hafva äfven en del svarande uttalat
sig. Sålunda säga ganska många, att det vore bäst, om alldeles inga tullar funnes,
men, tillägger en, som detta ej torde kunna låta sig gorå, böra täta förändringar
undvikas. En person hänvisar till den af 20,000 personer undertecknade till
finansdepartementet inlemnade adress, hvari påyrkas låga tullar. Tullfrihet för lifsmedel
och låg eller alldeles ingen tull på kolonialvaror påyrkas, såsom förut är nämndt,
just af dem, hvilka i afseende på industrialster förorda höga tullar, och är afsigten härmed,
att arbetarnes lefnadskostnader skola blifva så låga som möjligt, och att arbetslönerna
i följd deraf ej behöfva vara så höga,

Följande särskilda uttalanden i frihandelsvänlig riktning förekomma bland svaren.
Från en cementfabrik framställes den önskan, att inga hinder må uppställas för
den fria täflan på verldsmarknaden, derigenom att några nya tullar, inregistreringsafo-ifter
eller dylikt införas. För närvarande är stenkol det enda råmaterial, som för
denna fabrikation i någon större qvantitet införes från utlandet, och skulle derå någon
tull läggas, vore cementindustrien genast qväfd. Möjligheten att exportera cement
bestämmes nu endast af fraktförhallandena. En tändsticksfabrik förklaiai, att tullen
på tändstickor, som i Amerika och Kyssland, berättas det, utgår med 60 procent
af värdet, och i Frankrike är monopol, utan skada för den inhemska tillverkningen kan
borttagas. Mot tullförhöjningar till förmån för andra industrigrenar protesterar en
trämassefabrikant, och en mejeriegare anser, att tull å majs skulle ofördelaktigt inverka
på hans handtering. Slutligen anser en svarande, att tull ej bör läggas på
så kallade småartiklar, som ej i tullinkomst inbringa 1,000 kronor om året.

Utom sjelfva tulltaxan äro åtskilliga andra delar af tullagstiftningen föremål för
uppmärksamhet från de svarandes sida; särskild! är detta fallet med paiagiaf 10 i tull—
taxeunderrättelserna, hvari är bestämdt beloppet af den restitution eller drawback, som
vid export af vissa varor från tullverket erhålles. Sålunda uttalas i två svar från
sockerbruk den önskan, att restitutionen för raffineradt socker måtte höjas till lika belopp
med tullsatsen för samma vara. Med den låga drawback, som nu erhålles, kan
ingen export af inhemskt fabrikat ega rum, ty en importör, som har utländskt socker
på° nederlag och således ej betalar tull derför, kan med nuvarande bestämmelser från
nederlaget sälja sin vara exempelvis till Norge eller Finland till 2 öre lägre pris per
skålpund än den svenska fabrikanten. Tillika önskas, att raffineradt socker ej måtte få
läggas på nederlag i andra städer, än der sockerbruk finnes och ej heller i mindre partier
än 100,000 skålpund. I motsats härtill önskar en annan sockerraffinadör, att paragrafen
80 i tullstadgan förändras så, att den nederlagsafgift, som nu måste erläggas
äfven vid utförseln, bortfölle, och i stället den vid införseln erlagda nederlagsafgiften
Tullkomiténs Betänkande; 7. ^

återbetaltes till varuegaren vid export af på nederlag befintlig vara. Att den dubbla
nederlagsafgiften omöjliggör all mellanhandel på utlandet med kolonialvaror anses
lika obestridligt, som att förqväfvandet af denna mellanhandel är skadligt för landet.
Samma svarande anser äfven, att en sådan omarbetning af paragraf 10 af tulltaxeunderrättelserna
är af nöden, att fabrikanten på förhand kan veta, huruvida en raffinelad
vara skall såsom sådan godkännas eller icke. Nu är fabrikanten underkastad
andras oberäkneliga enskilda tycke.

Äfven från tobaksfabrikerna klagas öfver för låg drawback, hvilket förorsakar,
att den utländska marknaden är stängd för den svenska fabrikanten. Export till Tyskland
skulle enligt en uppgift kunna ske åtminstone af spunnen tobak, om här erhölles
hira hög drawback som i Danmark. En fabrikant anser, att hela beloppet af erlao-d
tull vid export borde återfås. Eu tobaksfabrikant hemställer, att till Karlstad bestämd
tobak, som i Göteborg skall omlastas, må få tagas .från fartyg till fartyg, utan att
först ilandföras och vägas. Härigenom- skulle dryga omkostnader inbesparas.

Restitution af för råvaror erlagd tull önskar äfven såp- och tvålfabrikanterna
erhålla, då de exportera sina produkter. Denna industrigren skulle, säges det, kunna
eihålla vidstiäckt marknad i Amerika, Australien, Japan och Kina, om drawback här
medgåfves.

En bundtmakare önskar förändrade bestämmelser rörande den kontroll, som
nu är stadgad, för att varor, som införts och förtullats men åter utsändts för att färgas
eller i annat syfte, skola vara befriade från tull, då de reimporteras.

_ Hvad i tulltaxeunderrättelserna är stadgadt om användningen af utländsk segelduk
till fartygsbyggnader, anser en väfveriegare ej tillräckligt noga iakttagas och''påyrkar
derför rättelse häruti.

Från spinnerier och väfverier klagas öfver olägenheter i följd af de särskilda
bestämmelser, som i fråga om handeln mellan Sverige och Norge äro gällande. Garn,
kläden, andra väfnader, färdiga kläder med flera industrialster importeras nämligen
från utlandet till Norge, undergå der en högst obetydlig förädling och sändas derefter
till Sverige såsom norsk vara, hvilket för de svenska fabrikanterna är högst ofördelaktigt.
Förändrade bestämmelser härutinnan önskas.

Beskattningen anses af flera svarande vara orättvist fördelad, hvarför en genomgripande
skattereform förklaras vara af behofvet påkallad. Allmänt uttalas den åsigten,
att skatterna, speciel de kommunala, äro orimligt höga och böra nedsättas. Enligt
fleras åsigt kunde detta lämpligen ske derigenom, att bevillningsfriheten utsträcktes,
så att sådan tillkom en inkomst af 600 kronor årligen. Den nuvarande bevillningsförordningen
anses äfven i andra afseenden behöfva förändras, och kunde uppgift
under edsförpligtelse lämpligen ersätta taxeringen. Eu svarande önskar, att utländingar,
hvilka i landet uppehålla sig, skola erlägga skatt till stat och kommun. Vidare
förordas af en person, att skatt lägges på så väl tillverkningen som utskänkningen af
Öl. En svaiande anser, att sjelfförsörjare ej böra betala skatt, hvaremot en annan har

den åsigten, att sådana böra skatta för minst 400 kronors årlig inkomst. Lika delade
äro meningarne om arbetsgifvares skyldighet att ansvara för arbetarnes skatt.

Aktiebolag, hvilka ega industriel anläggningar, blifva, säger en, högre beskattade
än enskilda industriidkare, i följd af den dem åliggande skyldighet att årligen
afgifva bestyrkt uppgift om nettobehållningen under det förflutna året. Kontroll
och beskattning å den cigarrfabrikation, som på många ställen bedrifves i hemmen
hos handlande, kommissionärer m. fl., påyrkas af en tobaksfabrikant, och en
annan svarande föreslår, att den industriidkare, som underlåter att erlägga skatt, ej bör
få fortsätta sin verksamhet, förrän denna skyldighet blifvit fullgjord.

Den skatt eller tillverkningsafgift, hvarmed hvitbetssockerfabrikationen är belagd,
bör enligt en sockerbruksegares åsigt nedsättas från 2/ä till 7s af nu gällande tullsats,
och borde denna skatt ej höjas på minst 10 år. Slutligen förklaras i ett svar, att
direkta skatter företrädesvis böra användas.

Mot gällande Brånvinslagstifning finna åtskilliga svarande skäl till anmärkningar.
Sålunda vill en, att bränvinsförsäljningen ytterligare skall inskränkas, en annan, att
varan endast måtte få tillhandahållas allmänheten på apoteken, och en tredje, att försäljning
af bränvin alldeles skall förbjudas. Tillverkningsafgiften borde utgå med 2
kronor pr kanna, förklarar ännu en annan. Af motsatt åsigt är en jästfabrikant, som
vill, att bränningstiden skall utsträckas till alla årstider, och att handel med bränvin
äfven i mindre qvantiteter fritt skall få ega rum. Derjemte önskas, att bränvin må
få uppläggas på nederlag liksom utländsk spirituösa. Från en ättiksfabrikant framställas
såsom önskvärdt, att sådan ändring i bränvinslagstiftningen vidtoges, att ättikstillverkare
mot måttlig afgift fingo bereda den för deras fabrikation erforderliga
lank.

Den i Danmark gällande bränvinslagstiftning anses af en svarande vara lämplig
äfven för vårt land, och slutligen önskas från en spritförädlingsfabrik föreskrifter, hvari
noggrannare bestämmes, hvad som med rent bränvin bör förstås. Anspråken böra
äfven i detta afseende stegras.

Att flera grenar af den ekonomiska lagstiftningen tarfva omarbetning, såsom varande
i sitt nuvarande skick högst otillfredsställande, framhålles af flera bland de svarande.
Sålunda påpeka några, att nu gällande patentlag ingalunda gifver nya uppfinningar det
skydd, som önskvärdt vore, hvarför en ny tidsenlig sådan, helst, såsom två personer säga,
öfverensstämmande med den amerikanska patentlagen, är högeligen af behofvet påkallad.
Nödvändigheten af en lag, som skyddar mönster, modeller och varumärken,
är äfven af flera bland de svarande påpekad. I det hänseendet anmärker en fabrikant, att
jernproducenten visserligen har sitt i lag skyddade särskilda märke, men textilfabrikanten,
som under ett visst märke inarbetat sin vara och på grund af dess framstående
egenskaper förskaffat detta märke godt anseende, tillförsäkras i vårt lands
lagar intet skydd för detta sitt märke. Härigenom åstadkommes oberäknelig skada, i
thy att samvetslösa personer genom att åsätta dåliga varor välkända fabriksmärken för -

störa det anseende, som märkets rättmätiga innehafvare måst använda mångåriga sträfvanden
för att förskaffa detsamma.

Lagen om aktiebolags bildande förklaras vara olämplig, emedan den befordrat
svindel, och anses det onda kunna förekommas derigenom, att solidarisk ansvarighet
för delegarne stadgades såsom vilkor för bildandet af aktiebolag. Den enskilda industriidkaren
skulle härigenom erhålla eu borgen mot förslagsmakare.

Flera bland de svarande anse, att de enskilda bankernas verksamhet utöfvat ett
skadligt inflytande, och att de borde utbytas mot filialer af riksbanken.

Tapetfabrikanterna anföra klagomål öfver giftstadgan, som för deras industri
varit förlustbringande.

Garfvarne äro å sin sida missnöjda med helsovårdsstadgan för städerna, hvilken
de förklara vara allt för sträng och i många fall omöjlig att fullständigt efterlefva.

Brand- och byggnadsordningarna anses äfven svåra att tillämpa i små städer,
och de senare förordningarne hafva på vissa orter blifvit misstydda, hvaraf följt minskad
användning af taktäckningspapp.

En person anser förbudet mot söndagsarbete böra upphäfvas, en annan finner
försvarslöshetsstadgan vara för slapp, och en tredje vill hafva vattenrätten bättre skyddad.

En guldsmed önskar, att guld- och silfverarbeten af lägre karathalt än nu faststäld
borde få försäljas och kunde särskild kontrollstämpel för sådana varor bestämmas.
Kontrollering borde äfven få ske flera dagar i veckan än som nu medgifves och tillika
afgiftsfritt, hvarjemte endast guldsmeder borde hafva rättighet att få varor kontrollstämplade.

Strängt ansvar för försäljning af okrönta decimalvågar påyrkas af en, och af
en annan hårdare straff för mjölkförfalskning. Skärpt straff för fylleri samt i allmänhet
tidsenligare nykterhetslagstiftning, kontroll öfver mineralvattentillverkningen, samt
rättvisare fördelning af skjutsskyldigheten äro äfven önskemål i lagstiftningsväg, som
af en och annan svarande framstälts. Vidare vill en att »realisationer» skola i lag
förbjudas, och en annan anser, att förordningen om lösöreköp bör upphäfvas. Slutligen
önskar en att boktryckerier skola få anläggas äfven på landsbygden.

I fråga om den ekonomiska lagstiftningen i allmänhet uttalar en svarande den
åsigten, att alla ytterligheter uti densamma böra undvikas.

Af till lagstiftningen ej hörande frågor äro följande föremål för uppmärksamhet
från de svarandes sida.

Jernvägsfrakterna anses temligen allmänt vara för höga, åtminstone för tyngre
varor. Yrkanden om nedsättning i frakterna framställas från en benmjölsfabrik samt
en stärkelsefabrik; från den sistnämnda beträffande mjöl och potates. En trämassefabrikant
önskar, att frakten för soda från Göteborg till Elmhult måtte nedsättas från
75 till 38 öre per centner. Från ett sockerbruk i Skåne framställes klagomål öfver
att sedan det bolag, som eger bruket, med en kostnad af 30,000 kronor anlagt och
till staten öfverlemnat en järnvägsstation, detsamma i följd af ett riksdagsbeslut, som
innehåller, att frakten å statens jern vägar skall beräknas efter minst en mils transport,

får betala nästan dubbelt så hög frakt som förut. Efter gjord anhållan har endast en
fraktnedsättning af 20 procent beviljats. Från mejerierna påpekas i allmänhet önskvärdheten
af, att transporten inom landet och vidare till England på allt sätt underlättas.
Frakten för krut anses allt för hög, hvarjemte för transporten af denna vara
hinder äro uppstälda genom en onödigt sträng förordning. På många enskilda jernvägar,
der inga särskilda kruttåg eller i allmänhet tåg utan passagerarevagnar gå, borde,
med iakttagande af lämpliga försigtighetsmått, krut få sändas med tåg, som medföra
passagerare. Enär det vore fördelaktigt, om pressjäst kunde sändas med posten,
vill en svarande, att särskild postbefordringstaxa för denna vara skall upprättas, och
en annan önskar, att jästpaket skola få sändas mellan nästgränsande städer mot ett
porto af 10 öre per paket. Äfven förordas en rimligare postafgift för tidningar samt
tillämpning af samma grundsats vid taxeringen af telegram till inrikes orter, som är
gällande vid telegramvexling med utlandet.

För utbildande af dugliga verkmästare och arbetare föreslår en industriidkare,
att fack- och lägre tekniska skolor inrättas. Likaså bör slöjdundervisning meddelas
vid alla läroverk äfvensom vid universiteten, och ingeniörer anställas såsom undervisare.
Stipendier böra inrättas för arbetare, hvilka utomlands vilja inhemta ökade
kunskaper i sina yrken. Särskildt önskar en glasfabrikant, att en person med teoretisk
och praktisk underbyggnad utsändes för att studera fönsterglasfabrikationen i utlandet,
enär det svenska fönsterglaset är sämre och dyrare än det utländska. Till dessa förslag
till åtgärder med syfte att höja industrien kommer ännu ett, nämligen, att en ständig
komité af praktiska män i hvarje fack borde öfvervälla det industriel arbetet.
Samma man anser, att de industrialster, som för statens behof äro erforderliga, böra
tagas från inhemska fabriker.

Slutligen torde böra tilläggas, att några svarande önska bättre kommunikationer,
en, att gasbolagen måtte förhindras ätt uppskörta allmänheten på gaspriserna, samt eu,
att bolag ej skola få konkurrera med enskilda personer, för så vidt nämligen de senare
tillverka fullgod vara.

Att ej alla de svarande finna lagstiftningen ofördelaktig, eller anse, att ändringar
deruti böra göras, är redan förut antydt. Utom de 98 personer, hvilka genom att
med nej besvara frågan 41 resp. 21 förklarat sig gilla nu gällande lagstiftning, hafva
ytterligare omkring 30 i olika ordalag bestämdt uttalat samma åsigt. Några bland
dem förklara äfven, att lagstiftningen i sin nuvarande form, hvad deras industri eller
yrke beträffar, är synnerligen fördelaktig och ej genom någon ändring kan blifva det
i högre grad.

Till denna redogörelse för de från enskilda personer inkomna svaren å frågoformulären
rörande fabriksindustrien och handtverkerierna anser sig komitén böra
tillägga särskild redogörelse för de å samma frågor af vissa korporationer och föreningar
afgifna svar.

Handtverksföreningar och kommunalnämder.

Såsom förut är nämndt hade komiténs frågoformulär n:r IV utom till enskilda
handtverkare äfven utlemnats till handtverksföreningarna i rikets städer äfvensom till
åtskilliga kommunalnämder. Af de sistnämnda hafva endast 4, alla i Östergötlands län.
insändt svar, hvilka dock uteslutande afse jordbruksnäringen. Tio handtverksföreningar
hafva svarat, bland dem de i Upsala, Linköping och Norrköping befintliga. Från
sistnämnda stad har dessutom svar inkommit från den der befintliga fabriksföreningen.

Svaret från handtverksföreningen i Norrköping är afgifvet i enlighet med beslut,
som fattats å ett med stadens handtverkare utlyst möte, och har underskrifvits af 85
personer. Äfven svaret från fabriksföreningen i samma stad har varit föremål för
diskussion inom föreningen. Handtverksföreningen i Upsala har infordrat och till
komitén insändt utlåtanden, afgifna af 18 i Upsala bosatta representanter för olika
yrken, rörande de särskilda yrkenas nuvarande tillstånd i landet, men, enär dessa
utlåtanden ej äro affattade i öfverensstämmelse med frågoformuläret, kommer att för
dem redogöras här nedan under frågan 23. Derjemte har föreningen insändt protokollet
öfver diskussionen vid ett af densamma anordnadt möte, till hvilket äfven utom
föreningen stående personer hade tillträde och vid hvilket det egentliga öfverläggningsämnet
var frågan om frihandel och skyddstull. Mötets beslut blef att: »för de svenska
näringarna och industrien är eu lämplig skyddstull nödvändig». Detta uttalande torde
äfven böra anses såsom handtverksföreningens svar, då något annat ej lemnats.

Den redogörelse för innehållet af svaren från nu omförmälda kommunalnämder
och egentliga handtverksföreningar, som här nedan följer, omfattar äfven 10 svar, om
hvilkas afgifvande ett större eller mindre antal yrkesidkare, vanligen samtliga handtverkare
inom en kommun, förenat sig1.

7 O

Frågan 14:

Eger utländsk konkurrens rum i den inhemska marknaden med Edra tillverkningar och från
hvilka länder företrädesvis.

Ett af svaren på denna fråga är nekande
följande länder:

Tyskland uppgifves i 10 svar

I de öfriga omtalas konkurrens från

England

Amerika

F rankrike

Danmark

Belgien

Ryssland

Konkurrensen från England säges hufvudsakligen gälla smiden äfvensom väfnader.
Med sådana konkurrera äfven Tyskland, Belgien och Frankrike. I ett svar
förklaras, att endast färgare, garfvare och skomakare lida af utländsk konkurrens,
under det att i ett klagas öfver, att importen af käppar, kappsäckar och leksaker från
-tyskland ger anledning till en svår konkurrens.

I svaren på denna fråga från kommunalnämderna säges, att importen af landtmannaprodukter
från Ryssland och Amerika förorsakar, att sådana här framalstrade
produkter ej betinga pris, som nöjaktigt ersätta produktionskostnaderna.

Frågan 15.

SaRas de utländska tillverkningar, Indika med Eder konkurrera till billigare pris eller på
fördelaktigare betalningsvilkor ? Eller äro de af mera omtyckt qvalitet?

De importerade varorna uppgifvas i 12 svar betinga billigare pris, och i 6 säges,
att betalningsvilkoren äro bättre. I intet svar uppgifves bättre qvalitet såsom orsak
till framgångsrik konkurrens. Tvärtom säges i 11 svar, att de utländska varorna äro
sämre än de svenska, men i samma svar medgifves dock, att de utländska varorna
hafva bättre utseende och i ett säges, att de äro mera omtyckta. En handtverksföremng
förklarar, att god utländsk vara är lika dyr som svensk. Enligt svaret från
Norrköpings fabriksförening skulle en orsak, till att de utländska varorna äro mer omtyckta
än de svenska, vara att söka deruti, att de förra anses modernare. Ino-en af
kommunalnamderna har besvarat denna fråga eller någon af de följande med undantaoaf
frågan 21. °

Frågan 16:

Kan Ni, oberoende af tullar på inkommande
för de varor, ni tillverkar.

varor, här i landet uthärda täflan med utlandet

I eu svar säges härtill »ja i allmänhet», men i de öfrig» nej. I tre af dem förklaras
täflan visserligen ej alltid vara omöjlig, men det säges, att den åtminstone i
manga fall är det. Slutligen säges i ett svar, att konkurrens blir omöjlig om tull
åsättes tyger, läder och dylikt.

I svaret från fabriksföreningen i Norrköping uppgifves såsom skäl, till att den
svenska industrien ej kan utan tullskydd konkurrera med den utländska, dels ogynsamt
klimat, dels mindre tillgång på skickliga arbetare samt för öfrig! inskränktare marknad
och dyrare rörelsekapital.

Frågan 20:

Exporterar Ni någon del af Edra tillverkningar, och om så är till Indika länder och i hvilken
om^attmng• ?

Sju svar hafva å denna fråga afgifvits, och äro de alla nekande.

Frågan 21:

Är den bär i landet gällande lagstiftning i något hänseende för Edert yrke ofördelaktig, och
huru skulle de olägenheter denna medför enligt Eder åsigt kunna undanrödjas eller förminskas
t

Handtverksförordningen af 1864 anses i allmänhet ofördelaktig, emedan lärotiden
är allt för kort, och yrke får utöfvas utan afläggande af prof. Häruti önskas ändring,
hvilken af en handtverksförening anses böra ske i öfverensstämmelse med innehållet
af den petition, som, enligt allmänna industriidkaremötets år 1876 fattade beslut, till
Kongl. Maj:t blifvit ingifven.

I utsökningslagen önskas i ett svar ändring i syfte att göra det svårare för
mindre redbara personer att undandraga sig att betala sina skulder. Införsel i embetsoch
tjenstemäns löner och pensioner borde åter tillåtas, och räkningar af myndigheter
mottagas till kommunikation.

På grund af de olägenheter, som de enskilda bankerna förmenas hafva medfört,
önskas i ett svar, att de måtte upphäfvas, så att Riksbanken blir rikets enda bankinrättning.
_ o ''

I skattefrågan förklaras, att sjelfförsörjare böra vara befriade från att erlägga
skatt.

Rörande tullagstiftningen uttryckes från kommunalnämderna den önskan, att
till befrämjande af den inhemska produktionen lindriga tullar böra åsättas åkerbruksoch
ladugårdsprodukter äfvensom förädlade metall- och träarbeten. Af jordbruksalster
böra framför allt malen spanmål och fläsk äfvensom ost komma i åtnjutande af tullskydd.
Sådant behöfves, emedan den svenska jordbrukaren måste betala högre arbetslöner
än den utländska. Den inhemska producenten kan ej heller lemna den kredit,
som köpmannen erhåller hos den utländska säljaren.

Fabriksföreningen i Norrköping förordar inrättande af handelsdomstolar, och
slutligen säges i ett svar, att skäl till anmärkning ej förefinnes mot gällande lagstiftning;
äfven i ett annat svar uttryckes samma åsigt.

Frågan 22:

Är bedrifvandet af Edert yrke nu förenadt med större svårigheter än för tjugo år sedan, och
om så är, hvaruti bestå dessa svårigheter?

Fyra svar å denna fråga äro nekande. I andra säges, att svårigheterna blifvit
ökade, hvartill orsaken skulle vara att söka i den större konkurrensen med
utländska äfvensom med dåliga inhemska varor. Den skickliga handtverkaren måste
uthärda täflan med okunniga yrkesidkare, då gesäller och lärlingar nu kunna åtaga
sig arbete på egen hand. För öfrigt råder stor brist på skickliga arbetare. ^ Äfven
klagas öfver, att den ränta, som för lånt rörelsekapital måste betalas, är allt för hög.

I ett svar anmärkes emellertid, att bedrifvandet af vissa yrken, sedan arbetsmaskiner
numera kommit i bruk, är lättare än förr.

Fabriksföreningen i Norrköping meddelar såsom orsak till ökade svårigheter
för textilindustrien: nedsättning i tullsatser, vexlande mod och större fordringar

rörande qvaliteten. För att kunna motsvara dessa fordringar har fabrikanten nödgats
anlägga dyrbarare etablissement, anskaffa kostsammare maskiner och större rörelsekapital.

Frågan 23:

Har Ni något att, utöfver de här begärda upplysningar, tillägga uti någon vigtigare fråga?

Handtverksföreningen i Norrköping har å denna fråga svarat, »att alla bearbetade
varor, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, böra, då de hit importeras, beläggas
med en skälig tull». Sådan är nämligen nödvändig, för att icke de större industriidkande
länderna vid missgynnande konjunkturer må öfversvämma vårt land med sina
öfverflödiga tillverkningar och derigenom här i landet åstadkomma arbetsbrist. I detta
uttalande hafva två andra handtverksföreningar instämt.

I svaret från handtverksföreningen i Vesterås säges, att allt, som är att hänföra
under rubriken maskinerier, redskap och verktyg, ej specificerade, bör åsättas en tull
af minst 10 procent af värdet. Vidare anses, att ylleväfnader samt ur och för öfrigt
alla andra varor böra förtullas efter värde, samt att tullen bör höjas för leksaker med
minst 200 procent, för blommor, konstgjorda, till 10 kronor per skålpund samt för delar
deraf till 5 kronor. Vidare förklaras, att om Sverige någonsin skall kunna i industri
och slöjd täfla med utlandet, är det nödvändigt, att slöjdundervisning anordnas vid
våra folk- och elementarskolor samt för öfrigt litet hvarstädes inom landet. Härigenom
skulle äfven bland annat vinnas, att aktningen för arbetet blefve mer allmän.

I ett annat svar föreslås, att odlingslån mot låg ränta skola utlemnas till mindre
jordbrukare; de skulle härigenom komma i en bättre ekonomisk ställning och sålunda
sättas i stånd att köpa handtverkarnes alster. För öfrigt anses, att lyxartiklar böra
åsättas hög tull, men att lifsförnödenheter böra förblifva tullfria.

Fabriksföreningen i Norrköping meddelar, att allt sedan franska handelstraktatens
genomförande har tillverkningen af ylleväfnader ej kunnat hålla jemna steg med
importen. Antalet fabriker har minskats, arbetarne blifvit sysslolösa och en fattigvårdstunga
uppstått, som i vårt land saknar motstycke. Arbetarne berättas hafva måst
tillgripa utvägen att pantsätta sina tillhörigheter för att skydda sig för hungersnöden.
Man må derför ej förundra sig, om arbetarne utvandra till Amerika, der arbetet är
skyddadt och tillfälle att erhålla sådant gifves. Äfven kapitalet söker sig väg till
andra fält än industriens. Mot detta uttalande har mötets ordförande reserverat sig,
och önskade han för sin del, att slutsatsen skulle hafva följande lydelse: »Till förestående
af fabriksföreningen afgifna svar vill föreningen blott tillägga, att den minskning i
fabrikernas antal och inskränkning i rörelsen, som senare tiders tullagstiftning medfört,
jemte deraf beroende arbetslöshet för en större arbetarebefolkning, som egnat sig åt
industriens tjenst, samt nöd och fattigdom hos arbetaren obetingadt kräfva ett större
skydd, för vår industri, genom tullsatsernas höjande, så vidt industrien skall kunna, fort Tullkomiténs

Betänkande; 1, ^

lefva och ånyo till landets gagn uppblomstra.» De kursiverade raderna angifva äfven
innehållet af slutorden i föreningens uttalande, och skiljer sig sålunda detta från ordförandens
endast i afseende på motiveringen.

De yrkesidkare, hvilka till handtverksföreningen i Upsala insändt redogörelser
för sina yrkens ställning, voro representanter för bagare-, bokbindare-, urmakare-,
hattmakare-, tunnbindare-, svarfvare-, förgyllare-, bleck- och plåtslagare-, målare-,
kopparslagare-, sockerbagare-, kammakare-, smeds-, skomakare-, skräddare-, sadelmakare-
och vagnmakareyrkena. Rörande skomakareyrket hade 2 svar inkommit, men
angående öfriga yrken endast ett för hvardera. Svaren afse, hvad detaljfrågor beträffar,
endast förhållandena i staden Upsala.

I fråga om näring slag stiftning en förklaras, att denna för bagareyrket är ogynsam
så till vida, att landsbor få torgföra bröd i städerna och sålunda konkurrera med
de i stad bosatta bagarne. Från skomakare-, målare- och sadelmakareyrkena klagas
älven öfver den allt för vidsträckta näringsfriheten. Visserligen förordas ej, att det
gamla näringstvånget skulle återinföras, men stadgande!! om längre lärotid och profs
afläggande för bedrifvande af yrke anses dock af behofvet påkallade.

I fråga om tidlagstiftningen förklaras, att förgyllare-, bleckslagare-, skomakareoch
vagnmakareyrkena ej utan högre tullskydd kunna uthärda den allt starkare blifna utländska
konkurrensen. Högre tull på hattar af felb och filt, åtminstone lika hög som
för tyghattar, anses af hattmakarne önskvärd, och så väl vanliga bagare som sockerbagare
vilja hafva tull på engelsk biscuits. Inom urmakareyrket tillverkas väl sedan
flera år tillbaka ej längre några ur, men högre tull på denna vara anses dock nyttig
för att göra det svårare för kringresande handlande att öfversvämma landet med dåliga
in. Såsom anhängare af tullskyddssystemet i allmänhet angifva sig representanterna
för bokbindare-, vagnmakare- och sockerbagareyrkena.

Motsatta åsigter uttalas deremot af den målare, som inlemnat svar. Han förklarar
nämligen, att frihandeln för hans yrke snarare medfört nytta än skada. Äfven
mom kopparslagareyrket har ej någon olägenhet märkts, kanske emedan ingen större
import af sådana varor, som inom detta yrke tillverkas, eger rum. Från skräddareyrket
fiamhalles deremot, att orsaken till att detta yrkes utöfvare ej hafva att strida mot
utländsk konkurrens, är att söka deruti, att färdiggjorda kläder åro belagda med tull.
Slutligen förklara de personer, hvilka yttrat sig om tunnbindare- och smedsyrkena,
att de ej kunna bedöma, om deras yrken lida af utländsk konkurrens; för egen del
göra de det emellertid ej.

För öfrigt anföres i de till handtverksföreningen insända svaren rörande:

Bagareyrket, att detta på senare tiden gjort stora framsteg, så att nu det svenska
brödet är fullt jemförligt med det utländska; detta gäller äfven om så kallad
biscuits.

Bokbindareyrket, att före år 1864 tillverkades alla de materialier, som för detta
yrke äro erforderliga, inom landet, hvaremot nu icke blott materialier utan äfven färdiga
skrif-, kontors- och andra, för skolans och handelsyrkets behof nödvändiga, böcker
i stor mängd importeras.

llattmakareyrket, att inom detta nu ej sysselsattes mer än hälften så många
arbetare som förr, emedan allt tages utifrån. Goda felbhattar kunna dock göras i
Sverige, men då utländingen för ett pris, som synes den okunniga köparen särdeles
billigt, säljer gamla hattar, som blifvit upputsade, är ingen konkurrens möjlig.

Rörande tunnbindareyrket berättas, att detta väl med fördel bedrefs åren 1873—
76, men att det både förut och sedermera varit föga inkomstbringande.

Representanten för svarfvareyrket säger, att han för att erhålla sin utkomst
måste sälja utländska varor tillika med egen tillverkning. Dessutom klagar han öfver
konkurrens från husslöjdens sida, öfver dryga utskylder och höga lefnadskostnader.

Förgyllareyrket sysselsätter, oaktadt folkmängdens tillväxt, ej så många arbetare
nu som förr, hvilket beror derpå att billiga, förgylda lister och ramar importeras
och säljas i många butiker.

Representanten för bleckslagareyrket anser, att större arbetsskicklighet förefinnes
utomlands än här. Med utländska arbeten såsom mönster skulle dock en del artiklar,
som nu importeras, här kunna tillverkas, dock ej till så billigt pris, som dessa betinga.

Målareyrket berättas hafva gjort betydliga framsteg, hvilket representanten för
detsamma tillskrifver frihandeln. Vi hafva ännu mycket att lära af utländingen, särskildt
att bättre taga vara på tiden. Handtverksföreningar böra bildas i de städer,
der sådana ej redan finnas, och lokaler för utställning af färdiga arbeten anskaffas.
I ett tillägg till detta sitt uttalande förklarar den svarande, till missförstånds undvikande,
att han gillar det beslut, som å handtverksföreningens möte fattades, men
protesterar bestämdt mot påståendet, att frihandeln skulle hafva ruinerat alla yrken.
Särskilt påpekar han, att detta åtminstone ej varit fallet med nålmakeriet och tenngjuteriet,
hvilka af annan orsak äro på väg att upphöra, samt slutar med att varna för
att plötsligt gifva industrien allt för rikligt skydd. Häraf kunde alstras likgiltighet
och lättja, ty menniskan är alltid benägen att med minsta möjliga besvär förtjena sitt
uppehälle.

Äfven sockerbagareyrket berättas hafva gått framåt, så att antalet arbetare stigit
med 20 procent, men importen af konfityrer fallit med 50 procent.

Karnmakareyrket har under eu följd af år varit i nedgående, så att numera endast
30 personer dermed sysselsätta sig i hela riket, och äfven dessa äro ofta i saknad
af arbete. Orsaken härtill är, att det i afseende på prisbillighet är omöjligt att täfla
med det utländska fabrikatet.

I förhållande till folkmängden sysselsätter smedsyrket numera ej så många arbetare
som förr, hvilket antages bero derpå, att bättre åkdon nu sällan tillverkas annat
än vid fabriker, der de äfven förses med beslag.

Representanterna för skomakareyrket påstå, att detta är i nedgående och att, om
hjelp ej mellan kommer, detta yrke måste dela nåhuakeriets öde. Förr användes uteslutande
svenska materialier, numera nästan endast utländska, hvilka äro föremål för
handel i stor skala. Kalf- och getskinn säljas till utlandet för att åter införas beredda,
då de måste dyrt betalas. Som näringsfriheten här i landet åstadkommit, att arbetsskickligheten
blifvit mindre, kunna finare skodon numera knappast här tillverkas.
Köpmännen införa och försälja derför sådana, och många skomakare äro deras kunder.
För öfrigt klagas öfver att här i landet i allmänhet användes allt för mycket af utländska
industrialster.

Rörande skråddareyrket omförmäles, att, då under åren 1862—64 i Upsala endast
funnos 8 skräddare, finnas der nu (1879) 37, af hvilka 20 hafva butiker. Likväl är
det antal arbetare, som nu sysselsattes, ej större än det var då.

Slutligen berättas, att sadelmakeriyrkets utöfvare röna olägenheter deraf, att åtskilliga
väsendtliga delar af selar numera införas, hvarigenom personer, hvilka endast
till hälften lärt yrket, kunna tillhandahålla färdiga selar, hvilka de ej i sin helhet
skulle kunna tillverka. Sådan vara kan säljas till billigt pris, men är af dålig beskaffenhet,
livilket dock allmänheten ej förstår att bedöma.

Handels- och sjöfartsnämder.

I sammanhang med utsändandet af tullkomiténs frågeformulär till handtverkare,
fabrikanter in. fl. aflat komitén till de olika städernas handels- och sjöfartsnämder ett
cirkulär med anhållan om besvarande af tre, handeln och sjöfarten rörande frågor.
Härpå ingingo svar från handels- och sjöfartsnämderna i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Gefle, Sundsvall, Karlskrona, Helsingborg och Uddevalla. Svaret från
Göteborg är emellertid afgifvet af den i nämnda stad befintliga nautiska föreningen,
men nämden har instämdt i föreningens utlåtande endast med reservation för ett af
dess påståenden.

Den första af de till besvarande framstälda frågorna, eller »huruvida bedrifvandet
af sjöfarten nu är förenadt med större svårigheter än för 20 år sedan och om så är af
hvilka orsaker, har från Gefle besvarats med ett obetingadt ja; svårigheterna sägas till
och med vara mycket större. Äfven från Stockholm, Karlskrona, Uddevalla och Helsingborg
är frågan jakande besvarad, dock så att svaret egentligen afser segelfartyg. Från
Göteborg säges, att sjöfarten visserligen från nautisk synpunkt numera är betydligt
underlättad genom förbättringar i lots- och fyrväsendet m. m., men att ur ekonomisk
synpunkt svårigheterna nu äro större än för 20 år sedan. Anmärkas bör, att det otvifvelaktigt
synes vara endast ur denna senare synpunkt de.öfriga handels- och sjöfartsnämderna
vid afgifvandet af sina svar betraktat frågan. Orsaken till det angifna förhållandet
är, enligt samtliga dessa uppgifter, först och främst att söka i den hastiga,

med hvarje år stegrade tillväxten i de flesta sjöfartsidkande länders handelsflottor, i
synnerhet hvad ångbåtar beträffar. Genom dessas stora drägtighet och snabba resor
— en ångare kan öfver hufvud taget göra tre resor på samma tid, som en seglare gör
en — hafva transportmedlen fördubblats. Det var i synnerhet i början af 1870-talet,
som den starkaste tillväxten skedde, och under då rådande lifliga industriel» och
komersiela verksamhet lönade sig ännu skeppsrederiet, men då mindre goda konjunkturer
inträdde, voro en del af de befintliga transportmedlen obehöfliga, konkurrensen blef
stark, och en naturlig följd deraf blef att frakterna folio. Enligt nautiska föreningens i
Göteborg uppgift skulle särskildt för Sverige äfven den omständigheten hafva inverkat,
att då i England strängare bestämmelser angående fartygs sjövärdighet blefvo gällande,
såldes många sämre fartyg hit, och som de voro billiga i inköp, kunde egarne
nöja sig med mycket låga frakter. Emot denna uppgift har dock handels- och sjöfartsnämden
reserverat sig under antagande, att sådana köp endast undantagsvis förekommit.

Men på samma gång som frakterna af nyss anförda skäl folio, stego de sjöfarten
betungande utgifterna. Från Karlskrona säges till och med, att ingen annan
näringsgren numera är till den grad belastad med pålagor. Skeppsumgälder, lotsoch
lastpenningar hafva blifvit ökade, och, enligt uppgiften från Göteborg, inverka de
ofta återkommande kostsamma skeppsmätningarna ofördelaktigt. Manskapets hyror äro
äfven stegrade, ehuru nu ej fullt så höga som åren 1875 och 76. Dessutom är provianteringcn
genom den nya spisordningen dyrbarare än förr. Alla dessa omständigheter
bidraga att göra utgifterna i och för sjöfarten drygare. Ofvan har visats, huru frakterna
fallit. Följden af dessa sammanträffande omständigheter har blifvit mindre behållning
eller förlust för skeppsredarne. Detta rörande sjöfarten i allmänhet. Hvad särskildt
segelfarten beträffar, äro de svårigheter, den har att bekämpa, vida större än de, som
mota ångbåtsfarten. Ångbåtarna hafva så väl i den inrikes som utrikes farten alltmer
utträngt seglarna, så att det, enligt uppgiften från Gefle, endast är en tidsfråga, när
de senare skola vara alldeles öfverflödiga. Utom snabb gång hafva ångbåtarna äfven
andra fördelar i afseende på mätning m. in., hvarför det är alldeles tydligt, att de
skola öfverflygla segelfartygen. Men trots dessa stora företräden måste ångbåtarna för
att gifva vinst vara mycket stora. Sådana blifva emellertid för våra förhållanden allt
för dyra, och kunna vi af detta skäl ej i fråga om ångbåtsfarten konkurrera med
andra kapitalstarkare sjöfartsidkande nationer. Men ej heller i fråga om segelfarten är sådan
konkurrens längre möjlig. De svenska segelfartygen äro nämligen nästan uteslutande
byggda af trä och derför dyra att underhålla, under det att de jernfartyg, som
nu ytterst billigt byggas i England, i detta så väl som i flera andra afseenden äro vida
fördelaktigare. Att konkurrera med England i byggandet af sådana fartyg är dock
ej möjligt i vårt land, emedan vårt jern för detta ändamål är allt för dyrt.

I motsats härtill har den framstälda frågan blifvit nekande besvarad af handelsoch
sjöfartsnämderna i Malmö, Sundsvall samt Norrköping, från sistnämnda stad med
det tillägg, att skeppsrederi der endast i ringa utsträckning bedrifves.

Från Malmö erkännes visserligen, att sjöfarten nu är i en tryckt ställning, men
att lättnaderna dock äro öfvervägande. Nedsättning i last- och lotspenningar äfvensom
i fyr- och båkafgifter anses dock önskvärd. Äfven från Sundsvall bestrides ej, att
sjöfarten de senaste 5 åren arbetat under ett hårdt betryck, men i motsats till hvad
som synes vara åsigten i Gefle säges, att resultatet för de svenska skeppsredarne snarare
varit bättre än sämre än det, som uppnåtts af deras yrkesbröder i andra länder,
Efter ett längre anförande, som afser att framhålla gagnlösheten af allt slags skyddsoch
premieringssystem, slutar nftmden med att förklara, att enligt dess uppfattning och
med fäst afseende på de olika sätt för bedrifvande af en skeppsrederiaffär, som kunna
ifrågakomma, idkandet af sjöfart nu ej är förenadt med större svårigheter än för
20 år sedan.

Den andra frågan afsåg att erhålla upplysning om »hvilket inflytande de utvidgade
rättigheter och förmåner, söm blifvit medgifna främmande länders fartyg vid sjöfart
på vårt land, så väl som de, livilka blifvit svenska fartyg förunnade vid sjöfart på, åtskilliga
främmande länder, utöfvat på den svenska handeln och sjöfarten.

Från sjöfartsnämderna i Göteborg, Karlskrona och Uddevalla förklaras, att medgifvandet
af i frågan omförmälda förmåner och rättigheter haft ett obetingadt gynsamt
inflytande på sjöfarten, såsom beredande ett större fält för dess verksamhet. Samma
åsigt hylla äfven nämderna i Gefle och Sundsvall samt framhålla särskildt de stora
fördelar Sverige haft af den franska handelstraktaten, både ur handelns och sjöfartens
synpunkt, och att ett förändradt förhållande skulle medföra en synnerligen skadlig inverkan
på så väl handeln som sjöfarten.

Från Sundsvall säges derjemte, att hvarje sådant fördrag, som nedrifver ett hinder
för samfärdseln, är ett steg i den rätta riktningen och derför bör helsas med bifall.
Från Norrköping säges, att fördelar och olägenheter i det ifrågavarande fallet
motväga hvarandra och att man sålunda ej kan tala om något ofördelaktigt inflytande.
Från Malmö omtalas, att de medgifna ökade friheterna i fråga om kustfart väl äro föga
begagnade, men dock böra finnas. Från Stockholm antydes äfven, att något ogynsamt resultat,
för så vidt nämden har sig bekant, ej visat sig; tvärtom hafva norska och franska fartyg
åtminstone i Stockholms hamn blifvit allt sällsyntare. Nämden framhåller deremot,
att det vore synnerligen fördelaktigt för hela östra Sveriges handel och sjöfart, om
tillstånd bereddes svenska fartyg att idka fraktfart mellan finska och ryska hamnar.
Slutligen säges från Helsingborg, att, om något ogynsamt inflytande ej precis kan påvisas,
det dock torde vara ganska säkert, att några fördelar ej vunnits, enär i England,
der räntan är låg, ångfartyg] kunna byggas, hvilka djupt ingripa i våra segelfartygs
fraktmarknader.

Den tredje af de framstälda frågorna var -»huruvida den hår i landet gällande
lagstiftning i något hänseende år för handeln och sjöfarten ofördelaktig samt huru de
olägenheter, denna medför, enligt nämdens åsigt skulle kunna undanrödjas eller förminskas.

På denna fråga har från Karlskrona svarats, att någon egentlig lagstiftning för
handel och sjöfart ej finnes, utan bilda de många olika stadganden och förordningar,

som på olika tider äro utfärdade, ett kaos, der det är nästan omöjligt för icke-juristen
att komma till rätta. De förseelser, som begås, härleda sig nästan alltid af okunnighet,
och en handelslagbok vore derför högeligen önskvärd. Sjöfartsnämderna i Stockholm
och Malmö anse, att tullstadgan är allt för sträng, då det gäller mindre förseelser,
beroende på glömska eller brådska, och hvilka ej hafva tullförsnillning till ändamål.
Särskild! nämnes det drakoniska straffet för felaktig märkrulla. Äfven anses behandlingen
af sjörättsmål öfver hufvud taget vara allt för långsam, och från Sundsvall önskas
inrättandet af handelsdomstolar. I Helsingborg anses, att ändringen i 1878 års förordning
om kompetens för befäl å handelsfartyg var af behofvet väl påkallad. Från Göteborg
säges, att det är glädjande, att regeringen börjat med tidsenligare ändringar i sjölagen
till förekommande af olyckor. En mångsidigare bildning hos fartygsbefälhafvare
önskas. Upphäfvande af lotstvånget önskas från Helsingborg eller ock nedsättning i lotspenningar^
åtminstone på långa lotsleder (Norrköping). Äfven önskas nedsättning i fyroch
båk- samt andra afgifter. Från Uddevalla önskas upphäfvande! af de omständliga
föreskrifterna om skyldighet för utrikes ifrån kommande fartyg att anlöpa stapelstads
tullkammare, innan de få börja lastning i uthamn. Äfven önskas, att föreskrifterna
rörande trafiken mellan Sverige och Norge göras så litet hinderliga som möjligt, samt
att frilager finge hållas åtminstone i vissa städer. I tullfrågan säges från Norrköping
och Helsingborg, att det nu ej längre går an att dröja med att skydda vår industri,
särdeles som indirekt beskattning torde vara den bästa af all beskattning. Äfven anses,
att en mer begränsad handelsfrihet skulle verka godt. I motsats härtill säges från
Uddevalla, Gefle och Göteborg, att fortgång på den bana tullagstiftningen nu beträdt
är önskvärd, att det fria utbytet så litet som möjligt bör hämmas och att först då
företagsamhet och arbetsskicklighet kunna alstras. Har det stundom gått illa med eu
industrigren, så har detta berott på öfverproduktion, hvilken skulle hafva varit lika stor
vare sig tullskydd såsom nu förefunnits eller ej, så vida man ej på lagstiftningens väg
velat begränsa produktionen i förhållande till konsumtionen, hvilket dock numera torde
få anses vara omöjligt, (slutligen säges från Malmö att lifsmedelstullar äro skadliga.

Jordbruket.

Redan i inledningen till detta betänkande har i underdånighet blifvit anfördt, att
komiten, förutom att kringsända frågoformulär, för hvilkas besvarande i det föregående
blifvit redogjordt, dessutom inbjudit näringsidkarne, att personligen göra komiten de
meddelanden, som de kunde anse vara af vigt för komiten att erhålla kännedom om
Af denna inbjudning hafva begagnat sig inalles 29 personer, representerande: 1 jordbruket
1 jernhandteringen, 5 jern- och metallindustrien, 6 textilindustrien, 3 läderindustrien,
3 öfrig industri, 5 handtverkerierna, 4 handtverksföreningar och 1 handlande.
För hvad dessa personer haft att i hufvudsak anföra skall i det följande närmare
redogöras.

Jordbruket.

Representanten för detta anförde: att jordbruket på de senare åren starkt utvecklat
sig, hvartill lian förnämligast ville söka orsaken deri, att vi genom användandet
af stora främmande kapital till hvarjehanda offentliga och enskildta arbetsföretag hade
beredt vårt folk en rikligare arbetsförtjenst, som satt det i stånd, att öka sin konsumtionsförmåga
och derigenom inom landet bereda en god marknad för landtbrukets
alster. Huru stor andel i denna ökade produktion vore att tillskrifva jordens egen
inneboende alstringskraft kunde svårligen afgöras, men i betraktande af den ansenliga
skuldsättning, hvari svenska jorden under denna tid råkat, torde förenämnde andel ej
få uppskattas särdeles högt. Enligt talarens förmenande utgjorde de på senare tider
jorden afvunna skördarna ej blott ränta på det i jorden bundna kapitalet, utan också
en del af sjelfva detta kapital. Ett fortgående på denna väg borde derföre följdriktigt
leda till ruin och räddningen derifrån läge endast i att bereda jordbrukaren tillfälle
att omfatta så många produktionsarter som möjligt, hvarigenom jordens alstringskraft
skulle kunna bibehållas i oförminskad grad. Nu nämnde vilkor för fortbestånd och
utveckling kunde emellertid endast vinnas genom ett rationelt tullsystem. Ett sådant
borde enligt talarens åsigt grunda sig på

l:o att tull åsättes alla sådana varor, som i landet produceras, eller äro med
dess produkter jemförliga, såsom t. ex. majs, kognak m. fl.

2:o att tull icke åsättes sådana varor, som inom landet icke produceras, hvilka
endast under utomordentliga och serdeles tvingande omständigheter böra tullbeskattas.

De fördelar, som genom ett på sådana grunder fotadt tullsystem borde tillskyndas
landet, skulle vara: att den utländska varan, hvilken ej bör gynnas framför

vår egen, lika litet som vår egen framför den utländska, komme att bära sin egen
omkostnad, — här tullafgiften — och att denna således icke, som nu är förhållandet,
skulle komma att uttaxeras af oss, det vill säga, af den förmögenhet vårt arbete alstrar;
att genom en sådan beskattning på den utländska varan vår beskattning skulle i
motsvarande grad minskas och således för oss den utländska konkurrensen blifva
lättare att uthärda och öfvervinna; att häraf skulle blifva en följd ej blott större användning
af arbete inom riket med åtföljande större efterfrågan på arbetare, utan
äfven i omedelbart samband dermed stående, — om icke större, dock jemnare arbetsförtjenst;
och att slutligen ingen producent i riket skulle blifva oberörd af fördelarna,
äfven om hans verksamhet ej stode i direkt beröring med export och import. Genom ett
sådant system skulle ej något intrång göras i frihandeln; ty friheten i handel förutsätter
lika litet afskaffandet af alla tullar, som friheten att producera betingar upphäfvandet af
alla skatter. Att deremot höja de skatter, som inom landet tynga på produktionen, och med
detsamma nedsätta afgifterna på den främmande införseln vore hvarken klokt eller logiskt.

J ernhandteringen.

En jerntillverkare anförde; En stor del af det svenska jernet är föremål för Jevnhandexport
företrädesvis till England. Yi exportera flera gånger den qvantitet vi importera, tenngen.
Under sådant förhållande måste naturligtvis försäljningspriset helt och hållet rätta sig
efter det i utlandet rådande. Fåfängt vore det derföre att försöka genom tullar göra
prisen fördelaktiga; ty äfven om i följd deraf dessa här vid inträdande prisfall på den
utländska marknaden skulle kunna hållas uppe, så skulle sådant ej kunna ske annat än
för en jemförelsevis kortare tid. Att bygga försäljningen på den inhemska marknaden
skulle derföre vara att utsätta jernhandteringen för prisfluktuationer i mycket högre
grad, än hvad nu är förhållandet. Härförutom skulle den inhemska marknaden naturligtvis
ej kunna bereda aflopp för hela vår tillverkning.

Men om sålunda jernhandteringen ej kan hafva någon fördel att påräkna af
skyddstull, så skulle deremot de svårigheter, med hvilka den har att kämpa, ökas, om
tullar lades på lifsförnödenheter och andra allmänna förbrukningsartiklar. Den höjning
i lefnadskostnaden, som deraf skulle blifva en följd, vore det omöjligt för arbetarne
vid jernbruken att utan erhållandet af större arbetslön utgöra. I sista hand komme
det sålunda att blifva jernverksegarne, som finge betala det förhöjda pris, hvarmed man
ville försätta andra tillverkare i en bättre ställning. Med de pris, som nu äro rådande
i utlandet och hvilka äro så tryckta, att de knappast betacka tillverkningskostnaden,
skulle derföre förhöjda tullar på nödvändighetsvaror måhända hafva den påföljd, att
jernhandteringen måste nedläggas.

Lades tull åter ensamt på manufaktureradt jern; såsom spik, bultar, jerntråd
och äfven hörn- och spantjern jemte några andra likartade artiklar, så skulle jernverksegarne
möjligen deraf kunna hemta någon fördel i ökad afsättning på närmare håll.

Men skulle man derjemte lägga tull på maskinerier och redskap, så skulip ej jernhandteringen,
men väl landets mekaniska verkstäder deraf kunna hemta nytta, en fördel,

Tullkomiténs Betänkande; I. 1^

Mekaniska
verkstäder
och gjuterier.

som dock, till föga fromma för industrien i sin helhet, skulle komma att få betalas af
alla dem, som producerade förädlade varor. Verklig fördel för jernhandteringen skulle
deremot uppstå, om man kunde komma derhän, att de gamla bergsmanshyttorna nedlades,
hvilka genom att åsätta hela sin ytterst ojemna årstillverkning samma stämpel
skapa misstro till jernstämplingen i sin helhet.

Jern- och metallindustri.

De svårigheter, med hvilka denna för oss naturliga näring har att kämpa, synas
vara i samma mån mångtaliga, som denna vidtomfattande industrigren här bedrifves i
hela den utsträckning, som å ena sidan begränsas af en högt utbildad fabriksverksamhet
och å den andra af handtverksarbetet i egentlig mening. Dertill kommer, att den
förändring i denna art af industriel verksamhet, som redan genomförts i de mera
framstående industriländerna, eller arbetets specialisering, hvarigenom arbetskostnaden
så betydligt kan nedsättas, hos oss ännu delvis återstår att genomföra. Sammanfattar
man, hvad representanterna för hithörande yrken haft att anföra, kan detta hänföras
antingen till tillverkningen eller afsättningen.

Hvad den förstnämnda beträffar, visade en verkstadsföreståndare med siffror, att
vid tillverkning på beställning af en eller annan artikel måste han på kostnaden för
de använda materialierna lägga minst 100, högst 112 procent, på det att verkstaden på sin
förtjenst skulle kunna ega bestånd. Naturligtvis vexlar det förhållande, i hvilket arbetsoch
öfriga omkostnader stå till hvarandra, med vexlande konjunkturer. En annan
föreståndare för mekanisk verkstad anförde, att han kunnat mottaga beställning af ett
större parti redskap endast derigenom, att han beräknade så litet som 50 procent i extra
omkostnader. I förstnämnda fall kunde konkurrens med en utländsk fabrikant, som
begärde 1100 kronor för varan i fråga, ej upptagas på annat vilkor, än att på affären
förlorades 144 kronor. I sist anförda fall kunde beställningen utan förlust mottagas,
oaktadt vid dess utförande användes svenskt tackjern, som uppgafs stå i 1 krona högre
pris per c:ntr än det engelska tackjern, hvilket den tyska konkurrenten skulle hafva
användt, om han fått beställningen. Förlusten i ena fallet och frånvaron af sådan i
det andra var att tillskrifva den olika mängd, som i hvartdera fallet tillverkades.
Den förstnämnda tillverkaren sade sig äfven veta, att om han i stället för att endast
hafva tillverkat ett exemplar, hade kunnat få på en gång lägga upp tio af samma slag,
så skulle han hafva skördat vinst i stället för förlust på affären. Men oaktadt vetskapen
härom hade han som tillverkare här i landet ej valet fritt; ty om han för att minska
tillverkningskostnaden gått till väga på förenämndt sätt, hvarest skulle han då i sin
egenskap af tillverkare hafva kunnat afsätta de öfriga nio exemplaren, som ej voro
bestälda? För öfrigt skulle den besparing, han genom en i större skala företagen
tillverkning kunnat göra, ej hafva uppgått till så stort belopp, som man torde föreställa
sig. Möjligen skulle han i nu anförda fall hafva kunnat nedsätta den med 10 procent.

Att tids- och kraftbesparande arbetsmetoder likväl utöfva det största inflytande
på produktens prisbillighet ådagalades dock inför komitén af en annan fabrikant, som

sjelf arbetat på utländska verkstäder. Exempelvis tydliggjorde han förmedelst medförda
modeller och prof, att på samma tid, som man för hand tillverkade en af de
förevisade pjeserna, kunde man med maskin förfärdiga 12 stycken sådana. Också
hade han vid sin tillverkning genom att uppmärksamma detta förhållande i många fall
kunnat nedsätta kostnaden för sjelfva arbetet med 33 procent under den vanliga.
Han var derföre af den mening, att betydlig reduktion i arbetskostnaderna i allmänhet
skulle kunna göras vid våra svenska verkstäder, om man der, i stället för att envist
fasthålla vid föråldrade arbetsmetoder, tillegnade sig nutidens och sjelf uppfann nya.
Visserligen skulle arbetaren då långt ifrån erhålla så mycket i arbetslön per styck
som nu, men hans dagpenning skulle lika fullt blifva högre. Denna erfarenhet hade
talaren sjelf gjort under den tid han arbetade i Tyskland. Vid denna nedsättning i
arbetskostnad spela ej blott de egentliga arbetsmaskinerna utan äfven de små verktyg,
som man för särskilda arbeten uppfinner, den största roll. Vid all tillverkning
bör man derföre lägga sig synnerligen vinn om att betjena sig af sådana maskiner
och verktyg. Hos oss förbiser man den stora vigten häraf, i synnerhet när fråga är om
de små verktygen och i denna omständighet torde man hafva att söka orsaken, hvarföre
hos oss särskildt handtverksarbetet blir så dyrt.

Ett vilkor för användandet af arbetsbesparande maskiner vore dock, att de hade
fullt upp att göra; ty då maskinerna representera ett kapital, draga de ränta, vare sig
de äro i verksamhet eller ej. Vilkoret för ett genomfördt maskinarbete vore derföre
specialtillverkning; men en sådan grundade sig på två förutsättningar: tillgång på
kapital och marknad.

En af de svårigheter den svenska fabrikanten hade att kämpa mot vore dock
dyrheten af de penningar, han för sin verksamhet behöfde. Så hade en af representanterna
för nu förevarande industrigrupp i sammanräknade omkostnader för begagnadt
bankkreditiv fått betala 8 å 9 procent, och förmenade han, att den utländska fabrikanten,
som ej behöfde betala så hög ränta, ensamt på grund af denna omständighet
egde ett öfvertag i konkurrensen med den svenska. Då vexlar i utlandet diskonterades
mot 2 ä 3 procent, fick man här stundom betala 4y2.

Olägenheterna af dyra penningar skulle dock vara mindre för de industriidkare,
som saknade annat kapital än sin duglighet och vilja att arbeta, om man å ena sidan
här, som i andra länder, kunde finna personer villiga att förlägga de för bedrifvandet
af ett rationel arbete nödiga medel, eller å andra sidan ej vore utsatt för den
ännu värre olägenheten att blifva strandsatt vid betalningen, i hvilket hänseende man
här aldrig kunde vara säker om sina kunders pålitlighet.

Med afseende å svårigheterna vid afsättningen anfördes, att den inhemska marknaden
var begränsad och derjemte tryckt i följd af en betydande så väl inhemsk som
utländsk konkurrens. Den redbara fabrikanten hade dessutom svårt att i pris täfla
med andra fabrikanter, som söka sin vinst i att taga de sämsta materialier och göra
hälften så godt arbete. Omöjligt vore också att här hemma kunna åstadkomma enighet
och samverkan mellan redbara tillverkare af samma vara, ens i en sådan för

dem vigtig sak, som att sinsemellan öfverenskomma att till återförsäljare bevilja samma
rabatt. För så vidt masstillverkning är ett vilkor för en prisbillig tillverkning, vore
dessutom den svenska tillverkaren af maskinerier och redskap på grund af den inhemska
marknadens otillräcklighet nödsakad att uppsöka den utländska. Men oafsedt
att han i sådant fall hade att anlita agenter, som för sitt besvär taga 10 ä 25
procent af varans försäljningspris i provision, möttes han i utlandet öfverallt af höga
tullar och andra svårigheter. I Ryssland till exempel konkurrerade tyskar, som
på grund af läget hade den ryska marknaden i sin hand. I följd af höstetid försvårade
kommunikationer med detta land måste nämligen den svenska tillverkaren
derstädes konsignera lager för vinterförsäljningen. Vidare fick han vänta på liqvid,
då betalning på 4 månader der anses vara kontant. Att försälja maskinerier och redskap
på den engelska marknaden mötte, oaktadt de svenska maskinernas prisbillighet
jemförda med de engelska, svårigheter derutinnan, att ingen engelsk köpman ville bjuda
ut en svensk vara på engelsk marknad i täflan med engelsk. I Tyskland kunde man
ej för tullens skull förskaffa sig marknad, oaktadt de svenska tillverkningarna med
afseende å varans godhet och pris väl kunde uthärda täflan med de tyska, för så vidt
fråga vore om maskinerier och redskap. På grund af allt detta vore tullskydd för
dessa slag af tillverkningar nödvändig. Genom införseltull på maskinerier och redskap
skulle nämligen den främmande konkurrensen på den inhemska marknaden afskäras,
utan att någon fara för konsumtionen genom förhöjda pris derigenom skulle uppstå,
emedan den inhemska konkurrensen skulle vara tillräckligt stor att efteråt som förut
tillhandahålla konsumenten lika goda varor till samma pris.

En motsatt mening med afseende å nyttan af skyddstullar hyllade dock en
annan fabrikant; ty då han ej kunde föreställa sig, att maskinerier och redskap ensamma
skulle komma i åtnjutande af tullskydd och då hans egenskap af producent ej
för honom utestängde nödvändigheten att köpa, åtminstone allt det, som han behöfde
för att kunna producera, så skulle ett genomfördt skyddstullssystem bringa honom i
ett ofördelaktigare läge än det, i hvilket han nu befann sig, enär han då å ena sidan
skulle få betala hvad han behöfde köpa dyrare än nu, utan att han å andra sidan skulle
vara i stånd till att få bättre betaldt för det öfverskott af sin tillverkning, som han
måste försälja i utlandet. Hans erfarenhet hade nämligen lärt honom, att ju dyrare
en vara är, desto förr blir den fattig, som köper den, så vida han ej förhållandevis till
det stegrade priset kan öka sin tillgång. Blefve deremot ej det svenska arbetet genom
höga tullar fördyradt, trodde han, att vi med afseende på maskinerier och redskap i
en framtid skulle kunna upptaga täflan på den utländska marknaden med verldens
bästa tillverkningar.

För sådant ändamål vore dock nödvändigt, att vi med mera allvar än hvad
nu är händelsen ur affärssynpunkt studerade den utländska marknadens behof och
tillgodogjorde oss våra utmärkta råämnen samt fördelarna af att lefva i maskinernas
tidehvarf.

Stålförädlingsindustrien representerades inför komitén af en kniffabrikant, hvilken
under en lång följd af år efter gamla metoder tillverkat knifvar och derpå förvärfvat
sig förmögenhet. Sedan han genom förhållandenas makt nödgats öfvergå
till fabriksmessig tillverkning af sådana, hade han dock endast gjort förluster. Orsaken
till de ogynsamma resultat, som uppstått på tillverkningen, ej blott för honom
utan äfven vid en annan större likartad fabrik, tillskref han för liten försäljning, hvilken
åter berodde derpå, att utländingen genom ruinerande pris loge ifrån oss en del
af vår marknad inom landet.

En tenngjutare förklarade, att ehuru visserligen en af de omständigheter, som
gjorde yrket mera ofördelaktigt nu än förr, var att man numera ej begagnar stop,
skålar och talrikar af tenn, så vore dock enligt hans förmenande en vida vigtigare orsak
till yrkets nedgående att söka deruti, att utländingen med sina dåliga varor gör intrång
på vår marknad.

Då han i massan till vissa artiklar begagnade 2/3 engelskt »lambtenn», som kostar
från 77 öre till 1,25 per skålpund (mera sällan banca-tenn, som är dyrare), och 1/3 bly,
så använde tyskarne för samma ändamål stilmassa. Han kunde för sin del ej använda
dålig massa, då kunderna hafva anspråk på att erhålla goda materialier och godt arbete,
när de köpa af en svensk fabrikant, hvaremot de endast fästa sig vid priset, då
de köpa af en utländsk. Man skulle kunna tycka, att han ej behöfde frukta den
utländska täflan, då han kan tillverka för samma pris som utländingen, oaktadt han
begagnar bättre råmaterial, får betala tull derför och göra hundra artiklar till föremål
för sin tillverkning, då utländingen deremot endast gör några få artiklar enligt arbetsfördelningens
princip. Men förhållandet är dock ett annat, beroende på svårigheten
att sälja.

Det ligger nämligen ej i de svenska handlandenas intresse att taga svenska
handtverkares arbeten, ty utlandets agenter, som flitigt besöka dem, kunna i allmänhet
på en hand bjuda ut en massa artiklar. Af beqvämlighet taga då handlandena af dem
hela sitt behof på en gång och fråga litet efter, om varorna äro sämre än de, som
kunna erhållas från den inhemska fabrikanten, endast utseendet och priset äro lika.
För att skydda det inhemska arbetet och af månhet om allmänhetens bästa ville han
derföre hafva tull på åtskilliga nödvändighetsartiklar af tenn, som nu under rubrik instrument
införas tullfritt.

Textilindustrien.

Den tillverkning, som vid fabrikantens fabrik bedrefs, utgjordes af svarta sidentyger
och dukar. Hela tillverkningen afsattes i de skandinaviska länderna, hvilka
hvad dukar beträffar fordra sina egna mönster. Det hade lyckats våra svenska sidenfabriker
att i konkurrens med de tyska vinna stor afsättning i Danmark, Norge och
Finland. Tillverkningskostnaden för färdig vara har ej vexlat mycket, emedan arbetsmetoderna
utbildats i samma mån dagspenningen höjts. Denna utgick i medeltal med
1,25 kronor per dag, ehuru den varierade mycket, emedan arbetet skedde på beting. Så

Stålvaru fabriker.

Tenn gjuteri.

Sidenfabriker.

Klädes-, heioch
halfylle
fabriker.

erhålla spolflickor endast 4 kronor i veckan, under det att skickliga väfverskor kunna
förtjena ända till 25 kronor. I goda tider är det förenad! med ganska stor svårighet
att erhålla arbetare. Råsilke tages från Frankrike, Italien, Kina, Japan och Ostindien.
Åt'' allt råsilke, som användes, anser man komma från Kina och Japan, och ställa
sig dessa slag billigare än andra. För närvarande vexlar priset mellan 60 och 90
francs per kilogram, och kan man i medeltal anse det vara 70. För sex år sedan, då
sjukdom härjade bland silkesmaskarna, var råsilket uppe i dubbla priset. I forna tider
ansåg man råsilket förlora 20 å 25 procent i vigt vid färgning. Genom tillsatser till
färgämnena, så kallad tungfärgning, lyckades man för omkring 15 år sedan att få upp
vigten på den färgade varan till likhet med råsilkets. Nu har man hunnit ännu längre,
så att 1 skålpund svart silke efter färgning till och med kan lemna 50 procent mer i
vigt än såsom rått silke. "Kulörta silben deremot lemna vanligen efter färgning lika
med lika i vigt; har färgen derjemte glans, så blir vigten af det färgade mindre. Sysilke
kan i vigt ökas med 200 å 300 procent. Afgången i vigt vid väfning är endast
några få procent. Vid cylindreringen deremot förloras i vigt cirka 5 procent. Inköpspriset
i utlandet af sidenväfnader kan ej skattas till mer än 30 kronor per skålpund.
Största förbrukningen här i landet af svarta sidentyger hänför sig till sådana,
som kosta mellan 2,5 o och 3 kronor per aln. Den tull, som här i landet är lagd på
sidenväfnader, utgör ett skydd för fabrikanten, uppgående till 6 procent af värdet på
svarta sidentyger, men ej mer än 3 å 4 procent på ljusa, kulörta tyger. En förhöjning
i tullen för färdiga sidentyger vore han öfvertygad om, att ingen sidenfabrikant skulle
motsätta sig, men för sin del hyste han dock den åsigten, att en sådan förhöjd skyddstull
ej skulle medföra utveckling af sidenfabrikationen inom landet, enär med all säkerhet
ingen sidenfabrikant skulle våga nedlägga något större kapital i sin fabrik af
ensamt ett sådant skal, då fabrikens rentabilitet i så fall ensamt komme att blifva beroende
på, om tullsatserna af riksdagen bibehölles oförändrade eller ej. Skulle man åter
lägga tull på råsilke samt förhållandevis på färdiga tyger, så befarade han, att detta blefve
detsamma som att för oss omöjliggöra all export af sådana varor, emedan han åtminstone
då skulle se sig ur stånd att täfla med utländingen på främmande marknad.
Att vid export restituera tullafgiften trodde han svårligen skulle kunna låta sig göra,
då man redan i Frankrike utan framgång försökt denna utväg.

En klädesfabrikant anförde, att klädes- och yllefabrikernas ställning för närvarande
är svår. Detta framginge redan af den omständigheten, att inga nya fabriker på senare
tider i landet uppstått. Nog är det sant, sade han, att en del af de svårigheter,
med hvilka denna fabrikation har att kämpa, är att tillskrifva de på senare åren rådande
dåliga konjukturerna, men att det låga tullskyddet i väsentlig mån bidragit att
försvåra ställningen, framgår deraf, att importen årligen ökas, under det att tillverkningen
af kläde håller sig på samma punkt. Tullen på kläde, som under åren 1860—64
var 1,50 per skålpund, sänktes först till 1,25, derpå till 1 krona och senast år 1868 till
75 öre. Det är just också under dåliga konjunkturer, som den utländska konkurrensen
är som svårast att uthärda, ty när allt både utom och inom landet står i högt pris,

trycke!'' utlandet, mindre, emedan man då der kan finna marknad för sina produkter
utan att behöfva undersälja.

De för vårt land egendomliga förhållanden, som göra att en tullsats af 75 öre
per skålpund ej är tillräckligt hög för att sätta oss i tillfälle att under normala förhållanden
uthärda den utländska täflan, voro många. Stenkol äro dyrare här än i
England, och detta fördyrar driftkostnaden, ty om man äfven begagnar sig af vattenkraft
till drifvandet af motorerna, så behöfves ånga till andra ändamål. För öfrigt får
man ingalunda vattenkraften för intet; ty dels fordrar den för att kunna tillgodogöras
dyrbara dambyggnader och motorer, dels fördyrar den anläggningskostnaden, då man
ej fritt kan välja sitt läge, och inverkar äfvenledes stundom till förhöjande af transportkostnaderna.
Arbetsskickligheten är här mindre än i England; ty det går åt generationer
för att utbilda klädesväfvare, och om också klädesindustrien här i laxidet till
namnet räknar sina dagar från 1730-talet, så kan man dock ej gerna anse den vara
äldre än 50 ä 60 år, i den mening nämligen, som vi fästa vid ordet industri. Vidare
äro vi på grund af klimatiska förhållanden nödgade att hålla råvaror på lager under
lång tid, stundom ända till ett hälft år, hvilket med vår höga räntefot förorsakar eu
betydlig utgift. Den utländska fabrikanten hade deremot 4 gånger om året tillfälle
att på de stora ullmarknaderna i London, Antwerpen, Havre och Liverpool, hvilka
stodo, den i London 6 veckor, de i de öfriga städerna 14 dagar, skaffa sig sitt behof af
ull, antingen sjelf eller genom någon mellanhand. Priset på den senares hjelp vore
obetydlig; ty den köpman, som åtager sig att vara mellanhand, gör uppköp och expedierar
allt mot en provision af 1/2 procent, om han får liqvid inom 20 dagar. Naturligtvis
kunna äfven vi begagna oss af dessa mellanhänder, men endast om sommaren,
i annat fall skulle frakten högst betydligt fördyras. Då man nämligen om sommaren
för fet ull, som tvättad endast lemnar 33 procent i vigt, får för 1,000 kilogram betala
25 francs i frakt, så stiger fraktkostnaden för lika stor qvantitet till 62 francs om vintern.
Den utländska fabrikanten hade också lättare att, liggande närmare till marknaden,
kunna begagna sig af gynsamma konjunkturer af endast öfvergående art, och eftersom
räntan här vore högre än den i utlandet rådande, förefunnes för den utlänska fabrikanten
äfven en möjlighet att bevilja lång kredit åt återförsäljare, såsom t. ex. åt svenska
köpare från 3 till 12 månader. Slutligen hade den utländska fabrikanten en ytterligare
fördel derutinnan, att han kunde tillverka för hela verlden och ej vore bunden vid eu
inskränkt marknad, som nödvändiggjorde en tillverkning efter många mönster i hvar
för sig små qvantiteter. Den inhemska fabrikanten kunde ej heller tillverka dåligt och
billigt, emedan en affär som bedrefves efter sådana grunder ej kunde påräkna att bibehålla
den inhemska marknaden, enär fabrikatet snart nog skulle blifva misskrediteradt.

Förhållandet mellan tillverknings- och materialkostnaden kunde ej angifvas i allmänhet.
Fårfet ull kostar i medeltal vid inköp 60 öre per skålpund, beräknadt här i
landet. Den förlorar 70 ä 72 procent i tvättningen, och i medeltal för en hel tillverkning
åtgår det l1/, skålpund tvättad ull till ett skålpund färdig vara. Förlusten under tillverkningen
vexlar mellan 20 och 30 procent. Man använder äfven ren ull, som in -

köpes från England, och förlusten på denna är vid tvättning endast 5 å 10 procent. Den
bästa ullen kommer från Schlesien och Sidney. Den ungerska ullen är god, ehuru vansklig
att köpa, enär köparen är utsatt för underslef, så framt han ej befinner sig på platsen.

Ej heller kan man, på sätt en annan fabrikant meddelade, uppställa något allmänt
giltigt förhållande mellan fot och skålpund väfnad, ehuru sådant visserligen fölen
jemförelse med tulltaxan vore önskligt. För kläden och korderojer, eller valkade
varor i allmänhet, anser man dock, att en aln i medeltal väger 1 skålpund, men vigten
af en aln finare tyg uppgår deremot blott till 60 ä 70 ort. Priset på tyg af förstnämnda
beskaffenhet vexlar mellan 3 och 5 kronor per aln. Ej mindre svårt är
att såsom regel angifva, till huru stor procent af tillverkningskostnaden ullen ingår
i det färdiga tyget, emedan ullen ej allenast vid tvättningen lättnar högst olika,
minst 25, högst 80 procent, utan äfven vigtförlust uppstår vid den efterföljande bearbetningen,
i synnerhet på finare kläden, som gå 20 ä 30 gånger genom ruggmaskinen.
Svårigheten att angifva den del, hvarmed råvaran och arbetskostnaden
hvar för sig i värdet af den färdiga produkten ingå, ökas ytterligare genom de olikheter
i beskaffenheten, som kunna uppstå mellan 2 stycken, tillverkade af samma råvara och
under arbetet behandlade på samma sätt. Dessa variationer kunna uppgå till 25
öre per aln.

Enligt uppgift af en tredje fabrikant väger groft kläde 1,30 ä 1,40 skålpund och
kostar omkring 4 kronor per aln. I denna vigt ingår ull med 75 procent och shoddy
med 25 procent. Den grafva ullen kostar tvättad 1,50 å 1,75 per skålpund och shoddyn
hälften deraf. Färgningskostnaden uppgår till 20 öre per skålpund. Simplare svart
doffel väger 1V2 skålpund och kostar 3,7 5 per aln. I den samma ingå ull och shoddy
i proportion, som förut nämnd är. Medelfint kläde väger 1 skålpund och kostar 5
kronor per aln. I sådant ingår ull till 15 procent öfver den färdiga varans vigt, men
när den är af bättre sort obetydligt med shoddy och då endast på afvigsidan.

Halfylletyger tillverkas af tre slag: tjocka doffelväfnader till vinterkappor för
fruntimmer, tunnare tygel- till fruntimmers regnkappor och facjonerade väfnader för
män. Dessa tyger är o före valkningen 15 qvarter breda. Af vintertygerna väga 30
alnar 50 å 52 skålpund, och ingå i dem 5 skålpund bomullsgarn och 80 procent konstull
samt 15 k 20 procent ull. En stor del af konstullen går bort under beredningen
i ruggmaskinen, så att då ull och bomull i 6 alnar ingå till 14 skålpund, kommer alnen
färdig vara dock ej att väga mer än 1,75 skålpund. Tyget kostade förr 2,80 per aln,
men då gick tillverkningen med förlust; nu kostar det 3 kronor per aln. Engelska
tyger af nu nämnda slag göras endast af konstull och bomull. De väga blott 1,15 k
1,20 skålpund och kosta i England 1,05 å 1,20 kronor per aln. Då vi här väfva halfylletyg
på samma sätt som helylletyg, ehuru med tvinnadt bomullsgarn bästa sort
n:r 24 till varp, så limmas luggen fast på de engelska. De tunna tygerna väga 90 ä
95 ort och kosta 2,io per aln. Till dem användes bomullsgarn n:r 35, och står det
tätare i varpen. Till 6 alnar åtgår 1 skålpund bomullsgarn och förhållandet mellan

ull och bomull är detsamma som i föregående tyg, men procentvis räknadt innehåller
detta 10 procent mera bomull.

Då vid denna tillverkning det är af största vigt att hafva tillgång till bomullsgarn
af bästa sort, användes endast garn af svensk tillverkning, emedan sådant af engelsk
ej alltid är att lita på, då det stundom händt, att sekunda vara utgifvits för prima.

En yllefabrikant ville företrädesvis fästa komiténs uppmärksamhet på den nu
med hänseende till Sverige och Norge gällande mellanrikslagen angående tullfrihet på
naturalster och tillverkningar. Enligt Kongliga förordningen af den 29 Maj 1874
skola försändelser från det ena landet till det andra, på det de må komma i åtnjutande
af tullfrihet, vara åtföljda af en i tre exemplar affattad deklaration, att varorna äro inom
landet tillverkade. Denna föreskrift tillämpas emellertid ej så strängt i Norge som i
Sverige, och dertill kunna vederbörande med hänsyn till färdiggjorda kläder på visst sätt
anse sig ega befogenhet, om i betraktande tages den af generaltullstyrelsen den 18 September
1874 utfärdade rundskrifvelsen. På grund af denna skrifvelse kunna myndigheterna
i Norge betrakta dit införda utländska kläden som norsk produkt, om och när sömnad å
dem i Norge blifvit nedlagd. Sömmarelönen ingår likväl i priset på färdiggjorda kläder
med en jemförelsevis till priset å tyget ringa procent, mindre i samma mån materialierna
äro af bättre beskaffenhet, och enär tullen å kläder i Norge är mindre än
hälften mot hvad den är i Sverige, så följer deraf tydligt, att vi i form af färdiggjorda
kläder på denna väg skola blifva öfversvämmade af utländska kläden. Följden af denna
generaltullstyrelsens rundskrifvelse har också blifvit den, att importen af utländska kläder
öfver Norge för hvarje år tilltager. År 1879 uppgick denna import till nära 250,000
kronor, hvaraf ej mindre än 96 procent infördes utan att tull derför erlades. För den
händelse förevarande införsel kommer att för framtiden ökas i samma grad som hittills,
så synes det vara uppenbart, att ej allenast inkomsterna för statskassan skola kringskäras,
utan ock att den inhemska industrien skall komma att undermineras. Till stöd
för det senare påståendet anfördes, att handelsresande i Norrland förklarat s. k. pelsdoffel
der för närvarande vara osäljbar på grund af konkurrens från Norge hvarest
dock ej någon pelsdoffel tillverkas. En inländsk manufakturhandlande har äfvenledes
uppgifvit, att det för honom skulle vara god affär att upprätta filial i Norge, för att
på sådant sätt få in sina varor här i landet för en betydligt lägre tull. I systematiskt idkande
af sådan import har man redan, påstås det, kommit derhän, att för Sverige afsedda
färdiggjorda kläder till Norge införas från utlandet för att gå vidare hit. På det att
något arbete i Norge skall kunna på varan nedläggas, lemnar man en eller annan söm
osydd, men näppeligen lärer väl hopsyendet af denna kunna åt varan förläna namn
och egenskap af norsk produkt.

En fabrikant af bomullsväfnader trodde sig kunna säga, att denna väfnadsindustri
i följd af 50-årigt tullskydd här i landet ej hållit jemna steg med utvecklingen i
utlandet. Oberörd af den utländska konkurrensen finner fabrikanten det ej heller nödvändigt
att följa med sin tid, och så har skett, att en så genomgripande förändring i
tillverkningen som ring-trosselspinningens införande i bomullsindustrien, genom hvilken
Tullkomiténs Betänkande; 1. 13

Bomullsfabri ker.

uppfinning man kunnat nedsätta arbetskostnaden 15 procent, af honom lemnats opåaktad.
Framkallad genom konstlade medel hade bomullsindustrien också på konstladt sätt
tillväxt. Under de goda åren 1874—76 uppstodo visserligen ej några nya fabriker,
men ändock inträdde åren 1878—79 en öfverproduktion, framkallad deraf, att de gamla
fabrikerna under de goda tiderna utvidgats med ett stort antal stolar. Om denna utvidgnings
storlek kunde man ej få ett rätt begrepp, då vår, i det hänseendet som i
mycket annat, ofullständiga industristatistik derom lemnade oss i okunnighet,

I stället för att han på dessa och andra grunder ansåge tullen på bomullsgarn
vara till gagn och nytta för den inhemska bomullsindustrien, vore den efter hans mening
tvärtom skadlig, emedan den omöjliggjorde en sund spekulation på detta område.
Tullen på garn vore nu så hög, att den med afseende på de lägre numren utgjorde
nära nog ett importförbud, och hade detta till följd, att hela den här tillverkade qvantitet
en måste inom landet förbrukas; ty så länge tull på bomullsgarn finnes, kunde naturligtvis
ej någon export af bomullsväfnader ega rum, utan att man erhölle tullrestitution.
Då tiderna äro tryckta, tvingar denna trängsel på den inhemska marknaden fabrikanterna
emellan ned prisen, men under normala förhållanden stiga de åter hastigt. En
annan olägenhet af öfverdrifvet tullskydd är, att den svenska industrien med få undantag
endast frambringar de billigaste och minst konstfärdiga fabrikaten, Indika lättast
kunna tillverkas och som derföre icke sällan förekomma på den inhemska marknaden
i större mängd än denna i verkligheten krafvel-. Så t. ex. tillverkas af bomullsfabrikat:
bomullsgarn, hufvudsakligast det gröfre, i medeltal n:r 14; bomullsväf, hufvudsakligast
gröfre och medelfin s. k. domestik. När nu en bundt garn väger 10 skålpund
och härstädes kostar 7 kronor, samt tullen utgör 80 öre, så får den i England ej kosta
mer än 5,60 kr. för att här kunna säljas med 2''/2 procent i vinst. Detta förhöjda pris af
1,40 kr. per bundt kostar det väfvaren här mer än hans yrkesbroder i England att taga garn
för sitt behof af eget lands tillverkning. Det belopp, hvarmed priset på det svenska garnet
öfverstiger priset på det engelska, kommer dock ej i sin helhet spinnaren här i landet till
godo; ty han kan ej till fullo taga ut det, då han saknar engelsmannens skicklighet
i bomullens blandning och för öfrigt ej kan koncentrera sin verksamhet på spinning
af ett nummer.

Ett stycke oblekt bomullsväf om 120 fot kostar efter 7 öre per fot 8,40 kronor
samt väger 10 skålpund. Tullen derå utgör efter 25 öre per skålpund 2,so kronor.
Det förtjenar dessutom uppmärksammas, att äfven då tullen icke medräknas utgör importkostnaden
ensam: för bomullsgarn i bundtar 8 å 10 procent och för bomullsgarn i
s. b. cops 11 å 12 procent af värdet i England, under det att å rå bomull importkostnaden
från England endast uppgår till 3 å 5 procent af värdet.

Onskligt skulle derföre vara, om tullen på bomullsgarn och väfnader nedsattes.
Detta blefve nära nog en nödvändighet, om i betraktande toges, att oblekta bomullsväfnader
numera kunna från Norge hit tullfritt införas och att tullen der ej är mer
än tredjedelen af hvad den är här. Redan en dubbelt så hög tull här som i Norge
skulle verka som premium för norrmännen att hit införa sina varor. Då tullen på

oblekt bomullsväf i Norge är 5''/2 öre per skålpund ock på färgad här 40 öre, så skulle
det för norrmännen blifva en lönande affär att utifrån införa oblekt vara och färga
den, för att här tullfritt införas. Att så ännu ej skett i någon större skala berodde
helt enkelt derpå, att under den tid mellanrikslagen varit gällande hade konkurrensen
bland de svenska spinnarne i följd af tryckta tider varit så stark, att prisen här hållits
nere. Men skulle prisen med uppgående konjunkturer åter stiga, då skulle otvifvelaktigt
följderna af att här i landet bibehålla öfverdrifna tullar på varor, tillverkade af
bomull, komma att för ett på bomullsindustrien känbart sätt visa sig.

Repslageriernas talan fördes af en lumphandlare, som försåge landets repslagare
med deras behof af råämne, och hade han på grund af den lifliga beröring, i hvilken
han stod med repslagarne, kommit till den åsigt, att repslagareyrket gått tillbaka,
sedan den sista förändringen med afseende å tullen på tågvirke år 1872 vidtogs. Att
så äfven vore verkliga förhållandet, framgick af det faktum, att införseln till riket af
hampa hållit sig i det närmaste lika under åren 1863—80, under det att deremot införseln
af tågvirke efter 1872 nära fyrdubblats. Under de nio år, som föregingo 1872,
utgjorde införseln af tågvirke blott 9Y2 procent af hampinförseln, men under de nio efterföljande
åren hade den i medeltal utgjort nära 33 procent af den sistnämnda. Flera stora
repslagerier hade under nu afsedda tidsperiod nedlagts. Detta var bland annat förhållandet
med ett större ångrepslageri i Göteborg. Nu funnos större repslagerier
endast i Gefle och Oskarshamn. Alla de i Stockholm befintliga voro obetydliga.
Orsaken till de svenska repslageriernas oförmåga att kunna uthärda den ryska konkurrensen,
hvad beträffar så väl tjäradt som otjäradt tågvirke från smäckra linor till
trossar, trodde han till en del vara beroende derpå, att garnet till det ryska tågvirket
spunnes i det inre af Ryssland, der arbetslönerna äro ojemförligt lägre än här, och hvad
detta betyder framginge deraf, att här medtoge spinningen af garnet halfva arbetskostnaden.
I Petersburg kostade hampan 35 å 40 rubel per 10 pud och tågvirke)
bästa sort, 55 rubel per 10 pud, hvilket senare ungefär motsvarar 27 kronor per centner.
Frakt och omkostnader från Ryssland och hit beräknas till 1, i o kronor per centner. För
svensk tillverkning kommer priset enligt en uppgift att billigast ställa sig som följer:

1 centner Petersburger ren hampa med frakt och omkostnader ______________________ 24: —

arbetskostnad___________________________________________________________________________________________ 5: 50

affall 2 skålpund ____________________________________________________________________________________ —: 50

Kronor 30

Repslage rier.

Andra åter uppgifva arbetskostnaden till 10 kronor per centner. Men eftersom
hamplagret måste införskrifvas på hösten för att förarbetas under vintern till försäljning
på våren, då den hufvudsakliga afsättningen sker, så måste ränta och brandförsäkringskostnad
för denna tid beräknas.

Ehuru vän af frihandel i allmänhet kunde han dock ej förstå, hvarföre väfnader
och garn af hampa skulle vara i åtnjutande af tullskydd, men deremot tågvirke, som
ej mindre än de förra är en textilprodukt af hampa, deraf vara i afsaknad. Men ej

100

Garfverier.

blott i tullen kunde man spåra en af de svårigheter, mot hvilka repslagerierna hade
att kämpa; de visade sig äfven på andra håll, och ehuru i sig sjelf en obetydlighet
ville han dock nämna, att under det tågvirke ej vid införsel betalade någon bamnafgift
här i Stockholm, finge man likväl för hampa betala sådan med 10 öre per centner.

Läderindustrieu.

En af representanterna för denna industrigren framhöll först det faktum, att
garfverierna i Sverige på de sista åren nedlagts i en grad, som vore högst betänklig
och som derföre påkallade uppmärksamhet. För 20 år sedan funnos i Stockholm 22
garfverier med omkring 360 å 370 arbetare, nu är deras antal 3, och sysselsätta de föga
mer än 50 arbetare tillsammans. Likartadt har förhållandet varit i Norrköping, hvarest
de förut befintliga 9 garfveriernas antal förminskats till 3. Orsaken till detta bedröfliga
förhållande vore utan tvifvel förnämligast att söka i de betydliga nedsättningar i tullen
på garfvadt läder, som tid efter annan egt rum och som hade medfört en från år till
annat växande import.

Det läder, som hit infördes, komme förnämligast från Amerika och England,
sulläder från det förra och bindsulläder från det senare. Så väl det ena som det andra
kunde säljas för billigare pris än det, för hvithet vi här kunde tillverka sådant. Detta
berodde, hvad Amerika beträffar, derpå, att der fans riklig tillgång på billiga hudar,
och garfämnen samt ett för garfning af läder gynsammare klimat. Beträffande åter
England berodde der gällande billiga pris å bindsulläder derpå, att detta der bereddes
af det affall, som uppstod, då man kringskar hudarne för erhållande af kärnläder i och
för tillverkning af maskinremmar. De hudar deremot, som vi erhölle här i landet,
voro ej af den godhet, att de kunde behandlas på samma sätt, utan finge man bereda
dem i sin helhet till bindsulläder. I utlandet bereder man mesta delen läder af torra

hudar, som vid beredning lemna lika vigt läder. Här deremot beredde man det mesta

lädret af våtsaltade hudar, som när de väga 65 skålpund lemna 40 skålpund färdig
vara. Ju längre man under beredningen låter dem ligga, desto tyngre blir lädret.

Till beredning af en rå hud om 65 skålpunds vigt åtgår i regel 2 tunnor ekbark.
Denna kostar 3 kronor tunnan å 63 kannor. Men det är en betydlig skilnad

i godhet på ekbark från olika orter. Ju längre söderut barken hade växt, desto bättre
är han. Den som fås från Blekinge är 10 å 15 procent bättre än den som kommer
från Östergötland, och den från Skåne är ännu bättre; bäst vore dock den, som under
namn af »Spiegelbark» kom från Tyskland. Andra garfämnen, som inom yrket begagnades,
vore granbark till ofvanläder och videbark för att åt sulläder gifva ett godt
utseende. Äfven sumak och katechu begagnades, ehuru ej i någon större skala.

Snällgarfningen, som 1872 hit infördes från England, erbjöd många företräden
framför den hos oss brukliga. Då lädrets beredning efter den senare metoden loge
en tid af 10 månader i anspråk, kunde man efter den förra verkställa densamma på
3. Visserligen blefve läder, beredt efter snällgarfningsmetoden, ej så elastiskt, som när

101

det bereddes efter vår, men det oaktadt stod det utmärkt val emot slitning. Orsaken
till, att vi ej i någon större utsträckning begagnade oss af en metod, som erbjöde
gådana fördelar, berodde på, att läder, beredt efter snällgarfningsmetoden med skarpa
garfämnen, var trögarbetadt och för den skull ej af våra skomakare omtyckt. I England
och Amerika, der man vid skotillverkningen begagnade sig af maskiner, medförde
denna det snällgarfvade lädrets egenskap ingen olägenhet. Förutom snällgarfvadt
läder hade en fabrikant äfven gjordt försök med att bereda hemlocksläder med garfämnen
hemtade från Amerika, och dervid hade visat sig, att om äfven det här tillverkade
var till färgen något ljusare än det amerikanska, så kunde det i godhet fullt
mäta sig med detta. Med denna tillverkning hade han dock måst upphöra, emedan
det pris, han för detta läder erhöll, ej betäckte tillverkningskostnaderna.

Af hvad som nu blifvit anfördt torde få anses bevisadt, att vi här i landet
kunna göra lika godt läder som i England och Amerika, men ej täfla med dessa
länder i pris. Detta gälde ej blott sulläder och bindsulläder, utan äfven finare skinn,
såsom svarta kalfskinn och fårskinn. I följd af bättre beredningssätt, som i synnerhet
i Tyskland nått sin fulländning, kunde man nu t. o. m. af fårskinn bereda chagrin,
hvartill man förut alltid måst använda getskinn. Tager man nu alla de anförda omständigheterna
i betraktande och tillika beaktar, att några affallsprodukter vid läderberedningen
egentligen ej stå att vinna — ty håren lemna ej någon vinst och limläder
endast undantagsvis — så måste man ovilkorligen komma till den slutsats, att så som
förhållandena nu gestalta sig här i landet jemförda med samma i utlandet, kan den
svenska garfverihandteringen ej bestå utan tullskydd.

Med afseende å sämskmakareyrket anförde en fabrikant af sämskskinn, att den
lilla tull — som nu ligger å införda sådana och hvilken ej är större än den å sulläder,
liksom inbjuder utländingen att med oss konkurrera. I handeln betalas sulläder med
1 krona å ],so per skålpund, under det att sämskskinn betinga ett pris af 3, 4, ja ända
till 5 kronor per skålpund. Orsaken till sämskskinnens högre pris är att söka deri,
att de äro lättare, emedan narfven på skinnen blifvit borttagen. För sin beredning
fordra de derjemte mera arbete och dyrare materialier, det senare derföre att vid beredningen
användes företrädesvis tran i stället för bark.

Genom en tilltagande import har afsättningen för den inhemska fabrikanten så
aftagit, att då förut i Stockholm funnos 20 sämskmakare, finnas nu ej mer än 2.
Visserligen låter det sig ej förnekas, att dertill i ej oväsendtlig grad bidragit äfven den
omständigheten, att sämsk numera ej förbrukas så mycket som förr, då allmogen i
vissa landsdelar begagnade sämsk till byxor. Nu göres deraf endast tröjor och handskar,
men de fabrikanter i Stockholm, som tillverka sådana artiklar, taga sina skinn
utifrån. I följd af dessa ogynsamma omständigheter hade representanten för detta
yrke ej längre kunnat hålla sig uppe på den inhemska marknaden och i följd deraf
äfven måst upphöra med sin export till Danmark och Tyskland, till hvilka länder han
förut årligen sände några tusen skålpund. Enda möjligheten till räddning från yrkets
undergång vore enligt hans förmenande att åter höja tullen på sämskade skinn.

Sämslcmakerier.

102

Tobaksfab
riker.

Kritbruk.

Ättika fabriker.

Öfrig fabriksindustri.

En tobaksfabrikant anförde som en oegentlighet i nuvarande tull å tobak, att
skilnad ej gjorts i tullsatser på blad och stjelk, ehuru den senare ej stode i högre
pris än 6 å 14 öre per skålpund, under det att t. ex. havannablad kunde kosta ända
till 9 kronor per skålpund. Något praktiskt och verksamt sätt, hvarigenom kunde förebyggas
möjligheten att tullbehandla blad såsom stjelk, hade han sig dock icke bekant.
Tullen å snus ansåg han likaledes vara för låg, emedan det skulle för honom medföra
en förtjenst af 5 ä 6 öre pr skålpund, om han, i stället för att utifrån intaga stjelk och
sjelf förmala den, läte verkställa förmalningen i utlandet, och han skulle äfven hafva
gjort detta, om han hade trott sig kunna erhålla tillräcklig säkerhet för att ej få förfalskad
vara.

Beträffande krittillverkningen i Skåne upplystes, att denna tillverkning bedrifves
vid fem bruk, hvilka, ehuru förvaltade hvar för sig, hafva gemensam försäljning.
Tillverkningen är till hela sitt omfång rent svensk, emedan allt som förbrukas, exempelvis
20,000 staf om året, tages inom landet, hvilket genom krittillverkningen i materialier,
transporter och arbetslöner tillskyndas en årlig vinst af öfver 100,000 kronor.
I de skånska kritbruken är placeradt ett kapital af 400,000 kronor. Hela afsättningen
representerar ett värde af 150,000 kr., men kunde om tillräcklig afsättning förefunnes
uppdrifvas till ett värde af 400,000 kronor. Varan är af utmärkt beskaffenhet, emedan
den skånska kritan håller 99 procent kolsyrad kalk, under det den danska håller
95 procent och Motalakritan endast 87 procent. Priset på krita är 1,40 kronor per
centner netto, men säljes i parti något billigare.

Detta , allt oaktadt gå kritbruken i Skåne med förlust och komma med all sannolikhet
att nedläggas, om ej tull kan åsättas krita; ty skall nämligen den påbörjade
exporten kunna fortsättas, så är det för denna ett vilkor, att tillverkningen skall kunna
stödja sig på den inhemska förbrukningen. Nu kunna de ej uppehålla sig i konkurrensen
särskildt med Danmark, fastän de lemna bättre vara, och detta af följande skäl.
I Danmark och äfven i Tyskland ligga kritbruken vid hamn, och kritlagren befinna
sig ofvan jord, I Skäfte deremot ligger kx-itan under jordytan och bruken långt ifrån
hamn, i följd hvaraf der så väl arbets- som transportkostnader måste blifva stön-e, hvilket
förhållande, med afseende å en så billig och tung vara som krita, spelar en afgörande
roll. Med undantag för Norge och Tyskland, i hvilka länder kritan är tullfri,
hafva alla andra länder, äfven Danmark, till hvilka export härifrån kan ifrågakomma,
tull på denna vara. I Danmark utgår tullen med 4,16 kronor per 100 kilogram, i Ryssland
med 48 kopek för samma qvantitet och har efter den lista januari d. å. höjts med
10 procent. I Finland är tullen 40 penni per centner, och i Amerika utgör den ej mindre
än 1 dollar för samma vigt.

Angående ättikstillverkningen anfördes af en fabrikant, att den nuvarande tullen
vore så hög som handteringen tålde vid; ty skulle den ytterligare höjas, befarade

103

han, att här i landet skulle växa upp så många fabriker för tillverkning af ättika, att

de i inbördes konkurrens skulle äta upp den ena den andra. Huru litet inflytande

tullen i vissa fall utöfvade för att motverka importen till ett land, ville han visa genom
att meddela, att han vid export till Finland der mött den tyska konkurrensen, oaktadt
bränvinet, som utgör råmaterial för ättikan, är vida billigare i Tyskland än här. Visserligen
hade han på denna export ej skördat någon vinst, men han kunde dock ej
säga, att han på densamma gjort någon förlust.

Ehuru stubiner vid införsel drogo en låg tull, fruktade en tillverkare af sådana
dock ej den utlänska konkurrensen. Detta oaktadt befarade han emellertid, att det
för honom skulle blifva en tvingande nödvändighet att nedlägga tillverkningen och detta
just på grund af den inhemska konkurrens, som många syntes vara angelägna att genom
höga tullar ytterligare öka. Innan han började med stubintillverkning, stod en

ring till ett pris af 1 krona, då han började sin verksamhet hade priset fallit till 30

öre, och nu kunde man knappast säga att något pris fans, då han hade sig bekant,
att stubin sålts till ett pris som med 2 öre per ring understege det, som ensamt materialierna
till ringen kostade. Enda orsaken till detta märkvärdiga förhållande vore
att söka deruti, att handeln med stubiner är ett monopol för kruthandlare, och följden
af detta monopol vore den, som alltid inträffar, då sakerna ej få gestalta sig på naturligt
sätt, nämligen att alla blifva lidande. I detta fall finge fabrikanten åtnöja sig med
omöjliga pris och förbrukaren med dålig vara i följd deraf, att mellanhandlaren utöfvade
tryck åt båda hållen. Men äfven mellanhandlaren förlorade, ty genom att endast
tillhandahålla dålig vara, i förhoppning att derigenom öka omsättningen, tvingade han
tillverkaren och förbrukaren att kringgå honom för att på sidan om lagen mötas.

En tillverkare af blanksvärta anförde, att här i landet endast några fabriker
voro sysselsatta med tillverkning af denna vara. I blanksvärta ingår bland annat äfven
sirap som råmaterial. En stor ask blanksvärta väger 90 ort brutto, rymmer 10
kub.-tum och kostar i detaljhandeln 50 öre. En sats blanksvärta om 65 kilogram räcker
sålunda till 200 askar, och ingå i satsen 30 kilogram sirap, 25 kilogram andra ingredienser,
såsom bensvärta, bomolja m. m., samt 10 kilogram vatten. Blanksvärta
innehåller således omkring 46 procent sirup, och använde representanten för denna tillverkning
för egen del deraf mellan 100 ä 150 fat om året, hvilka han toge utifrån,
emedan den sirup, som här utbjödes, vore för dyr. Nu är sirup belagd med en tull
af 10 öre per kilogram, hvilket utgör 100 procent af priset på den sirup, han vid tillverkningen
använde. Blanksvärta åter, som förtullas under rubrik kemiskt-tekniska
preparater, drager deremot endast en tull af 5 procent af värdet, och ansåg han, att i
dessa olika tullsatser låg en stor orättvisa. Men förutom den nu nämnda skatten på
tillverkningen hade han äfven att betala en tull af ej mindre än 10 öre per skålpund
för de askar af bleck, som han vid emballeringen använde och hvilka han måste taga
utifrån, enär här tillverkade ställa sig lika dyra i inköp, som utifrån införskrifna kosta,
då de äro fylda med blanksvärta.

Stubinfabriker.

Blanksvärte fabriker.

104

Snickare.

Bagare.

Handtverfeerierna.

En snickare önskade i främsta rummet påvisa en oegentlighet i tulltaxans bestämmelser
under rubriken trävaror. Der vore nämligen bland bearbetade sådana valnöt
och päronträ hänförda till inhemska träslag. Oneldigt vore också, att både valnöt och
päronträ äro inhemska träslag, men under sin mer än 40-åriga verksamhet hade han
ej sett svensk valnöt af snickare använd som råmaterial. Men ej blott valnöt utan
äfven päronträ och ek behöfva vi för finsnickeriets behof hemta utifrån. Under sådant
förhållande borde af dessa träslag tillverkade möbler rättvisligen draga den tullsats,
som för möbler tillverkade af utländska träslag är faststäld. För att visa, huru i sjelfva
verket obetydlig den nu gällande tullen på möbler är, anförde han såsom exempel att:
en förmakssoffa af valnöt, vägande 35 skåpund och som säljes för 80 kronor, kostar i
arbetslön 45 kronor;

en förmaksstol af samma material, vägande 6 skålpund och hvars försäljningspris vore
50 kronor, kostar i arbetslön 32 kronor;

ett divansbord likaledes af valnöt, vägande 36 skålpund och med ett försäljningspris
af 150 kronor, kostar i arbetslön 60 ä 100 kronor.

Tillser man nu hvad tullen i förenämnda fall uppgår till, skall man finna, att
den jemförd med arbetskostnaden utgör en obetydlighet. Förhållandet med stoppade
möbler är ej bättre; ty en stoppad stol, som kostar 120 kronor, väger blott omkring
30 skålpund, och den förhöjning i tullen af 20 procent, som vore en följd af klädseln,
är i verkligheten en mindre tullsats än om klädseln förtullades enbart för sig. Mot
förestående prisuppgifter kunde man måhända gorå den anmärkning, att de stälde sig
betydligt högre än hvad likartade möbler tillverkade i landsorten kunde säljas för.
Men äfven om detta till en viss grad ej kunde förnekas, borde man dock uppmärksamma,
att de senare vore dussinarbeten, som långt ifrån voro så goda och solida som
de hade utseende för att vara. Man kan för öfrigt arbeta billigare, när man arbetar
för en marknad, emedan man då kan tillverka i dussin hvad vi, som arbeta på beställning,
äro inskränkta till att göra per styck, och här i landet hafva vi ingen marknad.
Annat vore förhållandet i utlandet. Der kunde man drifva yrket som specialitet, under
det vi vore hänvisade till mångslöjd, och för öfrigt bearbetade man der mera lättarbetade
träslag såsom t. ex. poppel. Man hade också på verkstäderna i utlandet
infört en strängare disciplin än hvad här vore möjligt att införa.

På grund af hvad han nu anfört ansåg han, att skyddstull på snickeriarbeten
vore en oafvislig nödvändighet, så vida snickeriet som yrke skulle bestå i vårt land.
Redan nu utvandrade våra skickliga arbetare; talaren hade sjelf flera af sina forna
arbetare i Paris bosatta, der de på snickeriverkstäderna stundom kunde förtjena ända
till 50 francs i veckan.

En bagare, som tillverkade biscuits, hade måst upphöra med denna sin handtering,
i följd af att hans stora utländska konkurrenter tillintetgjorde honom just i den
enda punkt, der han var svag, nämligen i priset. Priset å biscuits, som 1867 började

105

här i landet införas, höllos höga, ända till dess han ådrog sig uppmärksamhet för den
goda beskaffenheten af sina varor, men från den stunden nedsattes prisen oupphörligen.
I det längsta sökte han följa med i prisnedsättningarna, men slutligen orkade han ej
mer, ty hans konkurrenter vore rikare än han. Den 1 Okt. 1876 fick han lof att med
ens höja priset med 25 procent. Nu försvunno hans kunder på en gång och följden
blef, att han, som vid tiden för prishöjningen sysselsatte 130 arbetare, redan första
veckan derefter måste afskeda 20 af dem, och inom månadens slut hade han afskedat
80. Orsaken till, att han ej kunde hålla samma pris på sin vara som utländingen på
sin, var helt enkel. I biscuits ingår nämligen socker som en väsendtlig beståndsdel, i
allmänhet till 50 procent af varans vigt, stundom till 75 procent och någon gång såsom
i vanilj-biscuits till 90 procent. Aldrig belöper sig sockermängden till mindre än 20
procent, emedan detta är ett vilkor för att biscuits skola kunna hålla sig i åratal.
Under sådana förhållanden bör det ej förvåna någon, att han måste sluta med sin
verksamhet, då han som inhemsk fabrikant för det af honom förbrukade sockret fick
betala en tull af 33 öre per kilogram, samtidigt med att utifrån införda biscuits tullbehandlades
som bröd efter en tullsats af endast 10 öre för samma vigt.

En hattmakare anförde: att tillverkningen af hattar numera är en fabriksindustri.
De första maskinerna för fabriksmessig tillverkning af hattar uppfunnos i slutet på
1840-talet i Amerika, och hafva de sedermera derifrån spridt sig öfver hela Europa.
Arbetsmaskinerna hafva alltjemt ökats till antal och fulländats i konstruktion, hvarföre
också en hattfabriks tillverkningsförmåga numera är ofantlig, ehuru svår att närmare
angifva, då egarne af dessa fabriker ej äro villiga att rörande fabrikationen lemna några
upplysningar.

Filten till de fabriksmessigt tillverkade hattarna göres för de finare af kanin-,och
harhår, för de gröfre af ull, någon gång i blandning med affall från klädesfabrikerna.
Dessa sistnämnda hattar, som säljas till ett pris af 3 kronor per stycke, äro naturligtvis
af afgjordt dålig beskaffenhet. Då nu hår är tullfritt, skulle det kunna tyckas som
landets hattmakare borde vara i stånd att uthärda den utländska konkurrensen, men
så är likväl ej fallet. Håret, ehuru tullfritt, måste nämligen tagas utifrån, dels emedan
den inhemska varan ej är af samma fina och starka beskaffenhet som den utländska,
dels emedan harskinn här i landet uppköpas för export för att färgade återgå under
andra benämningar. Denna omständighet, ehuru till en viss grad bidragande att fördyra
tillverkningen, är dock ej den förnämsta, utan är denna, hvad filthattar beträffar,
att söka deri, att man vid tillverkningen måste använda sprit i betydlig mängd. För
filtens styfning användes nämligen en lösning af mastix i sprit, som måste vara af 92
procent alkoholhalt, och i skatt för spriten får hattmakaren således betala 2 kronor per
kanna. Hvilken betydande roll i utgifterna denna spritskatt spelar, framgår deraf, att
en hattmakare vid sin tillverkning förbrukar ända till 600 kannor sprit om året. Till
förminskande af denna utgiftspost intages derföre ett stort antal redan förut styfvade
hattämnen, men detta förorsakar naturligtvis stort bräckage för hattmakaren och förlust
för staten. Antager man, att 300,000 hattar årligen införas, skulle dessas tillverkTullkomiténs
Betänkande; I. 14

Hattmakare.

106

Skomakare.

ning inom landet medföra en ökning i den till staten ingående bränvinsskatten af
70,000 kronor. Men ej nog härmed; öfriga råmateralier till en hatt, såsom: felb, foder,
sidenband, remmar m. m., måste tagas utifrån, emedan de ej här tillverkas. På allt
detta har hattmakaren att betala en tull, som ej står i rättvist förhållande till tullen å
den färdiga hatten. Enär materialierna högst betydligt variera i tyngd, kan ej något
bestämdt pris uppgifvas på summan af tullafgifterna för råmaterialierna till en hatt,
men man torde dock ej räkna för högt, om man hvad felbhattar beträffar uppskattar
denna summa till 40 öre för gröfre och till 60 öre för finare hattar. En felbhatt väger
ungefärligen V4 skålpund, och tagas materialierna till densamma företrädesvis från
Paris och Lyon. Till finare hattar, som kosta 14 kronor, tages felb, som kostar 17
francs per meter; till 12 kronors hattar kostar felben 14 francs.

Förutom det tryckande i spritskatten och den tull, som å råmaterialierna är
åsatt, inverkar menligt på hattmakareyrket, att man under lång tid måste ligga i lager
med råvarorna och, särskildt hvad Stockholm beträffar, betala relativt högre hushyror
än i London och Paris.

En representant för hattmakaregesällerna i Stockholm, som arbetat i yrket sedan
1833, framhöll, att före år 1865 funnos inom riket i hattmakeriet sysselsatta 1,000 arbetare,
deraf 100 i Stockholm och 25 i Göteborg. Nu finnas på förra stället 25 gesäller
och på det senare 2. Förr kunde arbetaren förtjena 18 kronor i veckan genom att
förfärdiga 4 hattar om dagen, nu kan han ej förtjena mer än 10 å 12 och får ej tillfälle
att tillverka mer än 2 hattar om dagen. Detta bevisade, att hattmakareyrket råkat
i lägervall, och detta tillskref han två orsaker: näringsfriheten och handelsfriheten.
Genom upphäfvande! af skråförfattningarna 1846 gafs ett dödshugg åt den arbetsskicklighet,
som dessa afsågo att utbilda genom bestämmelserna om fem års lärotid, gesällprof
och trenne vandringsår i utlandet. Genom handelsfriheten, i följd af hvilken tullen
på en hatt först nedsattes från 3 till 2 kronor och sedermera 1865 till 40 öre, hade
man gjort det omöjligt för roästarne att till yrkets bedrifvande använda arbetare, hvilka
fråntagna arbete tvingats till utvandring.

Eu skomakare ansåg, hvad hans yrke beträffar, att dess idkare oaktadt prisen
på‘skodon betydligt stigit — de skodon, som 1872 kostade 20 kronor, kosta nu 24 —
likväl kommit i ett sämre läge än för 20 år sedan. Först medförde införandet af symaskinen
1865—67 en tryckande arbetsbrist, som dock småningom utjemnades, derigenom
att en del arbetare öfvergingo till andra yrken. Sedermera medförde en högst betydligt
ökad konsumtion åren 1873—74 ovanligt höga pris på skodon, hvilka föranledde
utlandet att för sin öfverproduktion här söka ett aflopp, hvarigenom arbetet för den
inhemska marknaden minskades. Allmänhetens förseende med skodon sker i Stockholm
på två sätt: dels genom att tillhandahålla färdiggjorda skodon i försäljningsbodar, dels
genom att tillverka sådana på beställning. Endast i sistnämnda fall kan man tala om
verkligt goda skodon. De skodon, som förekomma i handeln, äro tillverkade dussinvis
dels i landsorten, dels i utlandet, och kunna de säljas billigare, emedan man i landsorten
har mindre lefnadsomkostnader och derföre att man i utlandet vid skotillverk -

107

ningen begagnar sig af arbetsmaskiner. De i landsorten tillverkade skodon, som företrädesvis
köpas af den arbetande befolkningen, äro, ehuru ej så vackra som de utländska,
ändock både varaktigare och billigare. De skodon, som införas, komma hufvudsakligen
från Tyskland och äro sällan prima vara, enär denna der står i lika högt pris
som här. De skodon, som tillverkas på beställning, ställa sig dyrare än de, som tillhandahållas
i handeln, emedan vid deras förfärdigande mera omsorg nedlägges på detaljarbetet
och derföre att man till prima kunder måste lemna kredit, enär de taga på
räkninar. Ehuru en stor del af de råmaterialier en skomakare använder äro af utländsk

tillverkning, såsom amerikanskt hemlocksläder, hvilket, när det är af prima sort, i godhet
kan mäta sig med det svenska sullädret och såsom finare skinn, hvilka tagas från
Frankrike och Danmark, trodde han dock ej, att tullen å dessa råmaterial utöfvade
stort inflytande på de färdiga skodonens pris, emedan i detaljhandeln återförsäljaren
varierade sina pris i mycket högre grad än tullen å varorna. Eftersom slutligen ett
förhindrande af införseln från utlandet af skodon vore ett önskemål för skomakeriets
idkare, ville han anhålla om, att tullen å skodon höjdes; icke derföre, att han trodde
den nuvarande tullen hade framkallat den öfverklagade införseln genom att hafva
varit för liten, utan emedan han ansåge den ej vara tillräckligt stor för att komma
den en gång påbörjade införseln att afstanna..

En bokbindare, som sysselsatte en arbetsstyrka på 125 personer och som tillverkade
för mellan 200 och 300 tusen kronor om året, trodde sig med ett enda undantag
kunna bestå i täflan med utlandet, oaktadt många omständigheter här fördyrade tillverkningen.
Så finge han i tull på de råvaroi-, han behöfde, betala: 1 krona per skålpund
bokguld, ehuru han förbrukade mera guld än landets enda guldslagare kunde
tillverka, 1,50 kronor per skålpund sammet och siden, 20 öre per skålpund cloth, som
han tager från England, och 20 öre per skålpund skinn, som med undantag för kalfskinn
ej kunna få köpas i Sverige af inhemsk tillverkning. Ensamt i skatt till staten
finge han på sådant sätt betala 6000 kronor om året. Äfvenledes finge han betala den
svenska arbetaren 50 procent mer än hvad man i Tyskland betalar samma slags arbetare,
oaktadt han ej af den förra finge större arbetsqvantum uträttadt än af den senare,
enär han ej kunde ställa arbetet på beting, emedan han funnit, att då fuskades. Om
han oaktadt allt detta kunde hålla samma pris på sitt arbete som i Tyskland, så
berodde detta på att han dref sitt •arbete i stor skala och åtnöjde sig med liten vinst.
Att han sig inför komitén infunnit berodde på, att han önskade få häfdt ett egendomligt
förhållande, som förra året i hans yrke inträdt. I följd af den i Tyskland uppkomna
arbetsbrist i allmänhet och ej minst inom bokbinderiet hade tyskar hitkommit och hos
svenska förläggare mot stor rabatt, stundom 50 procent, köpt kuranta böcker samt sedan
kolporterat ut dem bland allmänheten, efter att hafva låtit binda dem i Tyskland.
Hittills hade psalmböcker förnämligast varit föremål för denna industri, som han hoppades
att man genom att lägga tull på i utlandet bundna böcker på svenska språket
ville stäfja, innan den till skada för de svenska bokbindarne finge någon större utsträckning.

Bokbindare.

108

Handtverk»-

föreningar.

Handtverksföreningarna.

Från Stockholms, Upsala och Linköpings handtverkföreningar hade representanter
sig i komitén infunnit och då deras uttalande i allt väsendtligt voro riktade åt samma
mål, hafva komiterade tillåtit sig att här sammanföra dem till ett sammanhängande helt.

Med bedröfvelse hade handtverksföreningarnas representanter åsett, huru landets
handtverkerier gått tillbaka, i stället för att de i jembredd med samhällets utveckling
i öfrigt bort hafva gått framåt. Hattmakarne hade nu upphört med att drifva sitt
yrke; de voro nu försäljare af utländska hattar. Guldsmederna hade såsom yrkesmän
upphört att existera. Garfvarne finna det alltmer omöjligt att uthärda täflan med
utlandet. Likaså repslagarne. Med snickare börja timmermän täfla, sedan allt det till
byggnadssnickeriet hörande, som fordrar större skicklighet att utföra, tages från snickerifabriker.
På samma sätt hade det gått med en mängd andra yrkesidkare, såsom: tenngjutare,
gelbgjutare, bleck- och kopparslagare, låssmeder, karduansmakare, snörmakare, m. fl.
Men ehuru på sådant sätt handtverkarnes utkomst blifvit allt mer och mer kringskuren,
vore det dock ej för den skull de voro bekymrade, ty handtverkeriernas förnämsta uppgift
är ej att låta folk lefva. 1 främsta rummet är det konstkickligheten, som de hafva att
i ett land upprätthålla, men i och med minskadt arbete hade det konstnärliga inom
yrkena försvunnit och skickligheten hos arbetarne likaså. Misströstan till framtiden
hade i följd deraf insmugit sig öfverallt bland handtverkens utöfvare, och för en sådan
saknades ej skäl, då de utan stöd från något håll fåfängt sökte mäta sina krafter med
utlandets och sågo det ena yrket efter det andra gå under i den ojemna kampen.

Första stöten, som handtverkerierna fingo från statsmakternas sida, drabbade
dem, då skråförfattningarna 1846 upphäfdes. Derigenom försvagades handtverkeriernas
ställning betydligt, men de försvunno dock ej. Detta gjorde de först efter 1864, då
fullkomlig näringsfrihet medgafs. Än mer bidrog dertill en utvidgad handelsfrihet,
genom hvilken de plötsligt blefvo utsatta för en främmande konkurrens, som i en med
åren alltmera stegrad grad utträngde de gamla solida varorna från den inhemska
marknaden och i stället der lät utlandets med fagert yttre försedda dåliga varor intaga
de förras plats. Så hafva vi slutligen hunnit så långt, att vi nu se salustånden på
våra torg öfverlastade med utländskt kram af uslaste beskaffenhet. Den nuvarande
tulltaxan, som är en frukt af den franska handelstraktaten, har, ehuru olämplig i sin
helhet, ej utöfvat sitt menligaste inflytande på den s. k. stora industrien, utan förnämligast
på handtverkerierna. Förbiseendet vid franska handelstraktatens uppgörande af
den för ett lands industri väsendtliga betydelse, som ligger i att göra åtskilnad på
hel- och halffärdiga varor, har framkallat de grymma misstag, hvarom vår nuvarande
tulltaxa bär vittnesbörd. Eu ljuskrona af förgyld brons kostar nu i tull per skålpund
lika mycket som en fernissad messingskran eller små detaljer till gasbelysning. Messing
drager sålunda en tull af 15 till 30 öre per skålpund, vare sig det deraf tillverkade
arbetet kostar 50 ä 60 öre eller 120 å 130 kronor per skålpund. På likartad! sätt
med nu anförda exempel förhåller det sig med handtverkens alster hela tulltaxan ige -

109

nom. Dyrt har denna våra statsmäns underlåtenhet att tränga ned i det praktiska
lifvets detaljer stått landet, ty derigenom har handtverksindustrien här blifvit hänvisad
till utförande af endast det simpla och grofva arbetet. Det finare arbetet, det, som
egentligen tjenar till att utbilda konstfärdigheten, har man deremot ej ansedt vara värdt
att bevara åt oss. Väl skulle man med tålmodighet hafva kunnat fördraga denna
handtverkens styfmoderliga behandling, om den franska handelstraktaten endast stält
oss i ofördelaktigt läge gent emot Frankrike med dess utvecklade konstindustri, men
derigenom att denna traktats bestämmelser utsträckts till andra länder har från dessa,
oss till skada, hit införts för millioner kronor usla varor. Derigenom hade bland annat
brist på arbete uppstått och på så sätt brödet tagits ur munnen på landets egna barn,
som i en oroväckande grad tvungits att utvandra.

Det är sålunda just arbete, som vi på grund af nu gällande tullar äro i afsaknad
af, och då arbete saknas, kan ej konstfärdighet förvärfvas, och dock är det ju denna,
som utgör ett vilkor för att vi i pris skola kunna täfla med utländingen. Endast genom
att sysselsätta arbetaren med finare och till alla sina detaljer genomförda arbeten kan
hos honom arbetsskicklighet utbildas. Att endast sysselsätta en arbetare med en eller
annan detalj skapar ingen skicklig arbetare, tvärtom genom att för länge hålla på
med en och samma sak förlorar han sin utvecklingsmöjlighet. Men utbildningen af
skicklighet hos en arbetare kräfver lång tid och sträng tukt. Detta står likväl ej tillsammans
med fri flyttning och med den lösa uppfattning af näringslifvets förhållanden,
som nu gör sig gällande. Derföre söker man också numera i följd af förvärfvad
bättre insigt att i Tyskland återupplifva de gamla skråförfattningarna, efter att man i
England redan infört till samma mål syftande lagstadganden, som i sin stränghet
synas oss öfverdrifna.

Det skulle ej behöfvas mycket bistånd från statens sida för att få nu påpekade
missförhållanden afhjelpta. För det ändamålet vore till en början nog att förhöja
tullarna i enlighet med följande principer:

l:o hög tull åsättes alla lyxartiklar;

2:o en tull af 25 procent å värdet åsättes alla sådana tillverkningsföremål, som
kunna tillverkas här i landet;

3:o låg tull åsättas alla lefnadsförnödenheter;

4:o all tull på råvaror nedsättes eller borttages.

Såsom lyxartiklar böra betraktas alla de varor, som tillhandahållas allmänheten
i galanteribodar, exempelvis sammet, siden, spetsar, s. k. pariserartiklar och tobak.
Allt efter som handtverkerierna, genom följdriktig tillämpning af nu föreslagna system,
så att säga lärde sig stå på egna ben, kunde tullen på de inhemska tillverkningarna
så småningom minskas, och måhända skulle, om detta system följdes, snart nog den
tidpunkt inträffa, då man kunde alldeles borttaga dem. Till lefnadsförnödenheter borde
räknas kaffe och socker, emedan dessa varor numera ingå i arbetarnes regelbundna
kosthåll, och då de förbruka största delen af hvad som af dessa varor till landet införes,
bör man äfven ur rättvisans synpunkt ej genom tull allt för mycket beskatta dem.

Ilo

Handel.

Visserligen skulle ett tullskydd sådant som det här föreslagna ej ensamt i och
för sig kunna hjelpa upp handtverkerierna ur den lägervall de iråkat, menfdet skulle
åtminstone tjena till att framkalla behof af arbete. För att till landets båtnad göra
arbetet fruktbart, dertill fordrades vidtagandet af många andra åtgärder, bland hvilka
i främsta rummet torde vara att räkna inrättandet af tekniska och yrkesskolor till utdanande
af arbetare; ty i våra dagar måste den teoretiska skickligheten gå hand i
hand med den praktiska färdigheten.

Handeln.

En handlande i Stockholm anhöll hos komitén att med fakta få styrka, huru
orimligt höga tullsatserna äro å åtskilliga allmänna förbrukningsartiklar. I främsta
rummet ville han hålla sig till utländska frukter, såsom apelsiner och citroner.

1 låda apelsiner väger brutto 85 skålpund, sjelfva lådan väger 20 skålpund; alltså blir
nettovigten 65 skålpund eller 27 kilogram. Tullen är 25 öre per kilogram, och
då taran beräknas till 25 procent, gör detta 6,7 5 kronor per låda. I en låda
gå 200 apelsiner, men af dem äro i allmänhet 20 k 24 skadade.

Tager man ej de skadade apelsinerna med i beräkningen, blir således tullen på
hvarje apelsin 3,3 öre, men fördelar man, som sig bör, tullen endast på de friska, så
blir den nära 4 öre pr stycke. Denna höga tull har gjort, att apelsiner nu blifvit en
lyxartikel, som endast rikt folk har råd att bestå sig, i stället för att dessa helsosamma
frukter borde här liksom i andra länder utgöra en förfriskningsartikel för fattigt folk.

Likartadt är förhållandet med citroner.

3 lådor sådana väga 105 kilogram brutto, och då taran beräknas till 25 procent, gör
detta 26,2 kilogram netto per låda. Tullen derför är 6,5 0 kronor, och då
lådan rymmer 300 stycken, blir detta 2,ie öre per stycke.

Detta är mindre än hvad man har att betala för apelsiner, allrahelst som citroner
längre tid kunna hålla sig oskadade.

Frukter inlagda i ättika och sprit inkomma på flaskor.

Ett dussin sådana flaskor med pickels väga 30 skålpund = 13 kilogram. De kosta i
England 6 kronor. Tullen utgår här med 50 öre per kilogram, eller, som är
nära detsamma, 50 öre per stycke.

Nu får man derföre på sådana varor betala 100 procent i tull. Förr var tullen
ej mer än 30 öre per skålpund netto vigt och taran beräknades till 50 procent, h vilket
för ett dussin flaskor då gjorde 4,5 0 kr. i stället för 6,5 0 kr. nu.

Torr och malen senap kostar i England 30 öre per engelskt skålpund och drager här
en tull af 25 öre per svenskt skålpund.

Detta utgör äfven 100 procent på varans värde, och följden är den, att man här
ej anser sig hafva råd att förbruka annat än sekunda vara.

Uppmärksammas bör äfven, att tullsatsens belopp ej är det enda, hvarmed varan
på grund af tullen fördyras, utan åtskilliga omkostnader, som blifva en följd af
tullen, äro att dervid medräkna.

Den på den offieiela statistiken och andra offentliga handlingar grundade framställning
af våra hufvudsakliga näringars ställning, som här nedan följer, omfattar
jordbruket, jernhandteringen, fabriksindustrien samt handel och sjöfart; och är den
afsedd att, till fullständigande af näringsidkarnes egna meddelanden, af dessa näringsgrenars
utveckling under åren 1860—79 lemna en i allmänna drag hållen bild.

Jordbruket.

Ännu för ett hälft sekel sedan befann sig jordbruket i Sverige i allmänhet på
en ståndpunkt af jemförelsevis ringa utveckling. Två- och treskiftesbruken utgjorde
då de nästan uteslutande rådande brukningssätten. Ängarna voro ofta igenvuxna och
kreatursskötseln försummad. Åkerbruksredskapen inskränkte sig till årder, harf, sladd
och vält och voro alster af husslöjd, hvarvid det för dem väsendtligaste eller konstruktionen
behandlades som bisak. I brist på kommunikationer saknade skogen värde och
uppbrändes på många ställen till vinnande å svedjelandet af en gles rågskörd och
derefter för några få år af ett knappt bete. Nära nog hvarje liten hemmansdel hade
sitt husbehofsbränneri, och på många orter togos jordbrukarens tid och dragarnas
krafter ganska mycket i anspråk med att stänga gärdesgård och köra foror. Med
ett på sådant sätt ordnadt jordbruk var det helt naturligt, att skördarna skulle vara af
mindre betydenhet och osäkra. Stälde sig väderleksförhållandena i ett eller annat hänseende
mindre gynsamma, inträffade missväxt, som drabbade befolkningen så mycket
hårdare som samfärdsmedlen voro dåliga. Till ett värn mot nöd hade man derföre
spanmål år från annat upplagd i sockenmagasin.

Det första och vigtigaste steget till höjandet af landets jordbruk togs, då laga
skiftes-stadgan af år 1827 utfärdades. Genom denna erhölls en utväg att sammanföra
de splittrade egorna till större sammanhängande brukningsområden, och sålunda möjliggjordes
en mera ordnad hushållning, för hvilken dittills sambruket i byalag lagt ett
oöfverstigligt hinder i vägen. Af rikets mantal voro vid 1879 års slut 44,787 eller Laga shiften.
omkring 2/3 skiftade, nämligen

42,434 mantal till alla egoslag,

1,359 d:o till inegor och,

994 eko till utegor.

112

Sannolikt skulle emellertid ej den väckelse till företagsamhet, som laga skiftesstadgan
i sina verkningar utöfvade, så snart hafva medfört resultat af större betydelse,
om ej ungefär samtidigt eller år 1830 landet genom realisationen hade erhållit ett
stadgadt myntväsen och nya kreditinrättningar beredt ökad tillgång på förlagskapital.
Tillgång till rörelsemedel var dock ej ensamt för sig nog för framgång. Till jordbrukets
höjande ur dess lägervall fordrades derjemte insigt att använda medlen på rätt
sätt. Eu sådan insigt kunde ej vinnas annat än genom undervisning och erfarenhet.
Af denna anledning kan man betrakta upprättandet af landtbruksläroverket vid Degeberg
1834 som epokgörande. Till upprättande af detta läroverk beviljade Riksens
Ständer förenämnda år med bifall af de tre första stånden 5,000 rdr b:ko.

Under närmast följande fjerdedels sekel fullföljdes sträfvandena i förut antydda
riktningar. Med allt större ifver vinnläde man sig om jordens skiftande och i jemnbredd
med vidgad erfarenhet utbildades kredit- och undervisningsväsendet, hvarjemte
andra i nära samband dermed stående åtgärder till jordbrukets befrämjande vidtogos.
I enstaka fall började frukterna af denna för bedrifvandet af ett rationelt jordbruk
grundläggande verksamhet snart nog att visa sig. Hvad landet i sin helhet beträffar
hafva de dock först under de senaste femton till tjugo åren varit mera påtagligt skönjbara.
Det är förnämligast under detta sista tidsskede, som en friare och mera fackbildad
verksamhet haft tillfälle att på produktionens område göra sig gällande i öfverensstämmelse
med nutidens uppfattning af ekonomi och yrkesdrift. Derjemte erhöllos
under samma tid genom ångkraftens ökade användning på våra vattenvägar, förbättrandet
af landsvägarne samt i synnerhet genom anläggning af jernvägarna samfärdsmedel,
utan hvilka en till afsalu afsedd ökning i produktionen ej skulle hafva varit möjlig att
på ett lönande sätt bedrifva.

fiyjtoteks- Med de korta lån, som de enskilda bankerna tillhandahöllo jordbrukaren, kunde

föreningar, denna ej längre än till en början vara betjent, och föranledde detta till inrättandet af
flera hypoteksföreningar i medlet på 1840-talet efter förebild af den redan år 1836 upprättade
Skånska hypoteksföreningen. Den utveckling dessa hypoteksföreningar togo
(deras antal uppgår nu till 10) och olämpligheten af deras inbördes täflan vid upptagande
af lån föranledde år 1861 bildandet af Allmänna hypoteksbanken, som skulle
förmedla hypoteksföreningarnas lånebehof och som till grundfond erhöll 8 millioner
kronor i statsobligationer. Genom den på sådant sätt ordnade fastighetskrediten bereddes
jordbrukaren tillgång till förlagskapital på mera betryggande vilkor än tillförene,
på samma gång jordegendomens saluvärde ökades. För bedömandet af denna tillökning
lemna dock taxeringsvärdena ej någon säker ledning, enär nya grunder för dessas
bestämmande från och med år 1868 vunno tillämpning.

Landtbrukn- Den undervisning, som vid Degeberg meddelades, började snart bära frukt och

undervisning, uppmuntrade till anläggning af flera läroverk för samma ändamål. Så inrättades år
1840 landtbruksskolan vid Orup. År 1846 efterträddes denna af flera dylika skolor,
och ökades deras antal alltjemt, så att de år 1860 utgjorde 21 stycken med saminanlagdt
300 lärjungar, af hvilka 116 under året efter slutad kurs utgingo. År 1870 hade dessa

113

skolors antal ökats till 27 med 367 lärjungar. Slutligen tillkom ännu en ny landtbruksskola
år 1879, och har lärjungeantalet vid dessa skolor alltjemt ökats, så att
detta år 1880 utgjorde 458, af hvilka nära hälften då slutade sin tvååriga kurs.

För den högre undervisningen i landtbruk inrättades ett institut vid Ultuna
år 1848, och hafva från detta under följande 30 år utgått 565 elever samt dessutom från
den med institutet förenade landtbruksskolan 420 lärlingar. Ultuna landtbruksinstitut
efterföljdes år 1857 af ett annat dylikt, som inrättades vid Alnarp och från hvilket sedan

år 1862, då det blef färdigt, blifvit utexaminerade:

Elever med fullständig examen____4....... 288

» » ofullständig » ____________ 117

, Lärlingar.......................................... 425

Trädgårdselever sedan 1876 ________________ 22

Elever från hofbeslagskolan sedan 1863._ 491.

Yeterinärundervisning meddelas vid två läroverk; det i Skara år 1774 och det
i Stockholm år 1821 upprättade. På sistnämnda ställe meddelas undervisning af 7
lärare, och har elevantalet under senaste 20 år i medeltal varit 27 stycken. Inalles
meddelas undervisning åt omkring 40 elever om året och dessutom vid båda dessa
läroverk åt ett betydande antal hofbeslagslärlingfar.

J O Ö

För bibringande af undervisning i mejeriskötseln upprättades år 1859 tvenne
statens mejeriskolor. Härjemte hafva ock af flera hushållningssällskap sådana blifvit
inrättade vid länens landtbruksskolor, hvarjemte med enskilda framstående mejeriegare
aftal träffats om utbildande af elever. År 1880 åtnjöto 46 elever undervisning vid
dessa läroanstalter.

För undervisning i skogsskötsel upprättades år 1828 ett skogsinstitut. Från detta
läroverk hafva till och med år 1879 331 elever utgått. Undervisningen i skogsskötsel
tillgodosa0s än vidare, då 4 skogsskolor år 1860 inrättades. De närmast följande åren
ökades deras antal med ytterligare tvenne; hvarjemte skogsingeniörer sedan år 1875
till ett antal af 6 blifvit anstälda till biträde åt enskilda skogsegare.

Beredandet af de frågor, som från det allmännas sida påkallas för landtbrukets
befrämjande, handhafves hufvudsakligen af landtbrukakademiens förvaltningskomité.
Den år 1811 instiftade landtbruksakademien erhöll åren 1842 och 1857 nya stadgar
och började samtidigt utveckla en större verksamhet, dels i samband med länens hushållningssällskap,
dels genom anställning af undervisare i jordbruksnäringens olika
grenar. De af gammalt befintliga hushållningssällskapen beviljades år 1855 x/4 af bränviusförsäljningsafgiften
och kommo derigenom i den ekonomiska ställning, att de
kunde uträtta något mera väsendtligt till jordbrukets fromma. I afsigt att gifva mera
enhet och sammanhållning åt deras arbeten sammanträdde 1869 för första gången ombud
från dessa sällskap till gemensam rådplägning, och beslöts 1871, att dessa möten för
framtiden skulle hållas hvart tredje år. Beträffande de under landtbruksakademien
anstälda kringresande undervisare i jordbruk, så inrättades landtbruksingeniörs-institutionen
år 1849, och beviljade 1853—54 årens riksdag för densamma nödiga medel. År
Tullkomiténs Betänkande; I. 15

Landtbruks akademien.

114

Boskaps skötsel.

Hästafvel.

1856 funnos 4 landtbruksingeniörer anstälda. År 1860 hade deras antal ökats till 8, 1870
till 12 och 1880 till 14. Förutom 2 undervisare i boskapsskötsel, 2 i husslöjd och 4 i
fiskerihandteringen anstälde akademien år 1856 en agrikulturkemist. Den verksamhet
denne utvecklade föranledde till inrättandet af en agrikulturkemisk försöksstation vid
Ultuna år 1861, och efterföljdes denna 1865 af en dylik vid landtbruksakademiens
experimentalfält. Tio år senare ökades de kemiska stationernas antal med ytterligare
fyra. Till dessa hafva på sista åren kommit 5 af hushållningssällskapen nyinrättade
frökontrollstationer.

År 1846 inrättades stamholländerierna, och 20 år senare hade staten 14 stamhjordar,
af hvilka 11 voro af Ayrshirerace. Förändrade åsigter beträffande nyttan af att staten
direkt ingrep i husdjursskötseln föranledde dessa stamhjordars försäljning 1866,, och af
försäljningssumman bildades en fond på 50,000 kronor, som stäldes under landtbruksakademiens
förvaltningskomités vård. Liknande åtgärder vidtogos med statens stamschäferier
och för dem influtna medel. Begge dessa fonder hafva vid 1881 års riksdag
blifvit sammanslagna till en, benämnd »fonden för svenska hornboskapens och fårafvelns
förädling».

Samtidigt med stamholländeriernas upprättande började f. d. majoren P. U.
Gussander ifra för en förbättrad mjölkhushållning. Hans metod vann dock ej någon
allmännare användning förr än på 1850-talet. Den undanträngdes af Swartz’ i början
på 1860-talet ufarbetade ismetod, hvilken blef alltmera uteslutande rådande, tills den
på sista åren sjelf börjat vid de större mejerierna undanträngas genom tillämpning af
metoden att på mekanisk väg frånskilja grädden. Genom associationsidéns tillämpning
har under den senare tiden mejerihandteringen gjort högst betydande framsteg. Från
och med landtbruksmötet i Malmö 1865 kan utställning af gödkreatur anses hafva
intagit en mera framstående plats, och redan följande året anordnades en regelbunden
export af kreatur och mejeriprodukter till England.

I fråga om åtgärder till hästafvelns befrämjande meddelas följande upplysningar.
Första upprinnelsen till en stuteriinrättning inom landet är den »stallstat», som 1621
anlades vid Strömsholm i Vestmanlands län, och första stuteriet i riket inrättades derstädes
1694, men omorganiserades till uteslutande hingstdepot 1872. Ofriga stuteriinrättningar
äro: Flyinge stuteri i Malmöhus län, inrättadt år 1812, förändradt till hingstdepot
1836 och åter till stuteri 1849, samt Ottenby stuteri på Öland, anlagdt 1830.
Hästbesättningen skall enligt nu gällande bestämmelser vid samtliga stuterierna utgöra
omkring 132 beskällare och 60 moderston, så att hästantalet, uppväxande föl och
unghästar inräknade, i medeltal utgör omkring 332 stycken årligen. Hästracen är dels
engelskt fullblod, dels och hufvudsakligen engelskt half blod, dels ock andra slag, hvaribland
de under senare åren importerade hästar af anglonormandisk race vunnit allmänt
erkännande såsom passande till så väl rid- och vagnshästar som arbetshästar. Ordinarie
statsanslag till hästafvelns förbättrande utgår årligen med 58,550 kr.

Förutom ofvan omförmälda stamstuterier äro till hästafvelns befrämjande att
hänföi-a följande inrättningar:

115

l:o. Landtbeskälleriet.

2:o. Sqvadronshingsthållningen.

3:o. Premiehingstarna i Skåne.

4:o. Prisbelöningars utdelande.

Till prisbelönande af hästar finnes i stat uppfördt ett reservationsanslag å
35,000 kr. Deraf utgår belöningar till lika belopp, som af underdistrikt för ändamålet
tillskjutes. Antalet prisbelönade hästar under år 1881 utgjorde 1,712 stycken. Genom
prisbelöningssystemets införande har hästafveln inom de flesta län så förbättrats, att statsanslaget
numera ingalunda är för ändamålet tillräckligt och flera underdistrikt tillskjuta
bidrag utöfver hvad som motsvaras af statsbidrag. Härförutan hafva icke blott särskilda
hushållningssällskap utan ock flera enskilda föreningar gjort ganska betydande uppoffringar
för hästafvelns befrämjande. Några utställningar särskildt för hästar hafva
icke varit inom landet anordnade, men dylika hafva merendels egt rum samtidigt med
utställning af andra kreatur.

Till de framsteg, som inom landtbruket gjorts på de sista 20 åren, hafva i ej
oväsendtlig mån landtbruksmötena bidragit. Underrättelser om nya landtbruksredskap

arbetsmetoder hade sannolikt icke dem

samt om förbättringar i brukningssätt och
förutan så fort blifvit spridda till vidt skilda landsdelar, för att finna en snar tilllämpning.
De allmänna svenska landtbruksmötena togo sin början i Stockholm år 1846
och höllos de derpå följande fyra åren hvarje år, men sedermera endast hvart tredje
år, tills de slutligen från 1871 endast hållits hvart femte. Antalet mötesdeltagare
utgjorde på första mötet 675, nedgick till 250 på det femte, men har slutligen på de
sista mötena närmat sig ett par tusen, t. o. m. gått långt derutöfver. Men mötesdeltagarnes
antal har, i samma mån mötena förvandlats från diskussionsmöten till utställningar,
blifvit allt mindre måttgifvande för landtbruksmötenas betydelse. Denna
är numera företrädesvis att söka i det tillfälle utställningarna bereda den stora jordbrukande
befolkningen att på åskådningens väg blifva förtrogen med jordbrukets
framsteg och hvad bäst detsamma har att framvisa af kreatur och redskap.

Hvad de senare beträffar, förevisades för första gången på landtbruksmötet i
Örebro 1850 två flyttbara engelska tröskverk och på mötet i Jönköping 1858 en lokornobil
af svensk tillverkning. Efter ingången af 1850-talet började våra svenska verkstäder
sysselsätta sig med tillverkning af landtbruksredskap. Sådan tillverkning bedrefs
äfven vid landtbruksinstituten och landtbruksskolorna, hvarmed de fortforo till in på
1860-talet, då de befriades från skyldigheten att tillverka åkerbruksredskap, sedan sådana
från de mekaniska verkstäderna kunde erhållas för billigt pris och af bästa kända slag.
På landtbruksmötet i Göteborg 1871 infunno sig engelska fabrikanter af sådana redskap
i stort antal; 31 engelska firmor voro nämligen der representerade.

Från detta möte daterar sig den stora förbrukning af maskiner för landtbrukets
behof, som sedan dess egt rum här i landet. I början tillfredsstäldes detta
behof af agenter, arbetande för den utländska marknaden. Uppmuntrade af en alltjemt
ökad försäljning, som inom få år tog stora proportioner, infunno sig engelska,

Landtbruks möten.

Landtbruks redskap.

116

Landtbruks statistik.

Rikets areal
och befolkning.

amerikanska och äfven tyska utställare af landtbruksmaskiner talrikt på landtbruksmötet
i Norrköping 1876. De vid detta möte utstälda maskinernas antal utgjorde
omkring 1,000, hvaraf 60 lokomobiler, 70 tröskverk och 80 slåtter- och skördemaskiner.
Från detta möte kan man räkna tiden för den stora användning de sistnämnda maskinerna
vunnit här i landet. Att införseln af landtbruksmaskiner under midten af 1870-talet varit mycket stor, är högst antagligt, ehuru någon säker kännedom om införselns
storlek ej kan vinnas, enär ifrågavarande maskiner ej finnas i tullspecialernä särskildt
angifna. För året 1878, då hela införseln af maskiner endast utgjorde en tredjedel af
hvad som deraf infördes fyra år förut, finnas dock anteckningar inom tullverket uppgjorda
öfver de till landet införda landtbruksmaskinerna. Af dessa anteckningar framgår, att
nämnda år landtbruksmaskiner införts till ett antal af 4,279 stycken med ett värde af
500,270 kronor. Af förenämnda antal utgjorde slåtter- och skördemaskiner 457, tröskverk
539, hästräfsor 709 och lokomobiler 28.

Sedan maskinernas användbarhet på nämnda sätt blifvit ådagalagd, uppstod
i följd af de samtidigt stegrade arbetsprisen en stark efterfrågan på dylika. Detta
föranledde landets maskinverkstäder att så utveckla sin verksamhet, att de nu kunna
till största delen tillgodose landets behof deraf och till och med afsätta något till
utlandet.

Den utveckling, i hvilken jordbruket under senaste 15 till 20 år varit stadd,
framgår af de siffror, som den officiela statistiken i detta hänseende har att erbjuda.
Förnekas kan visserligen ej, att primäruppgifterna i många fall ega en ringa grad af
tillförlitlighet. Men uppsamlade i orterna, af personer med förhållandena j^å platsen
förtrogna, torde de dock i de flesta fall gifva bättre ledning för omdömet, än som på
annat sätt för närvarande kan vinnas. Äfvenledes bör man kunna antaga, att slutresultaten
af de sålunda vunna upplysningarna lemna någorlunda tillförlitlig ledning
för jemförelser under en gifven tidsföljd.

Vid begagnandet af jordbruksstatistikens siffror såsom måttgifvande för jordbruksnäringens
ställning inom riket i sin helhet bör ej förglömmas det inflytande, som
vissa landsdelar, genom vidsträckt ytinnehåll i förhållande till befolkningens antal och
den odlade arealen, utöfva på en rätt uppfattning af rikets jordbruksförhållanden.

Af rikets hela till 3,876 svenska qvadratmil uppgående ytvidd komma af fast -

land och öar på:

Norrland --------- 2,107,33 qvadratmil.

Svealand ............. 690,24 »

Götaland ___________________ 762,44 »

Af länen är Blekinge minst med 25,35 qvadratmil och Norrbottens störst med
862,33 qvadratmil eller omkring en sjundedel större än hela Götaland, hvars folkmängd
likväl är nära 30 gånger större än Norrbottens. Med afseende på fördelningen af
landets invånare på landets olika delar, så kommo 1879 endast 618,597 invånare på
Norrland, under det att Svealand hade 1,350,439 och Götaland 2,609,865. Per qvadratmil
uppgick befolkningen sistnämnda år:

117

i Norrland till

294 invånare

» Svealand » ................................... 1,956

» Götaland » ................................... 3,423

under det att den i medeltal för hela riket uppgick till 1,286 personer på qvadratmilen.
Under föregående femårsperioder utgjorde befolkningstillväxten för hvarje period:

1860-64: 1865-69: 1870-74: 1875-79:

per i % af per i % af per i % af per i % af
qv.-mil. befolka, qv.-mil. befolka, qv.-mil. befolka. qv.-mil. befolka.

i Svealand............... 92 5,e 47 2,7 85 4,8 107 5,8

» Götaland._......................... 151 5,o 49 1,6 103 3,2 139 4,2

»Norrland.....''................. 15 6,9 9 3,8 22 8,9 27 10,3

Af rikets hela folkmängd, år 1879 uppgående till 4,578,901 personer, voro 3,888,713 jordbrukande
eller 84,9 procent boende på landsbygden. År 1870, då folkmängden uppgick till: befolkning.
4,168,525 personer, bodde 87,05 procent på landsbygden. Af dessa senare hörde enligt
1870 års folkräkning till landtmannanäringen:

Hufvudpersoner__________________________. 259,140

Biträden_____________________________________ 5,194

Arbetare ________________ 503,879

Tjenstehjon ......... 239,073

Familjemedlemmar............ 1,279,023

Summa 2,286,309

eller 55 procent af hela befolkningen och 63 procent af den på landet boende.

Af de till 1879 års jordbruksstatistik lemnade uppgifter framgår, att det till

82,389,308 tunnland uppskattade fastlandet fördelade sig	på följande
Trädgård_______________	60,628 —	0,07 %
Åker..........	5,813,544 —	7,0 6 »
Ang........................	3,804,644 —	4,62 »
Skog........	33,978,756 —	41,2 4 »
Hagmark och imp_____	38,731,736 —	47,01 »
	82,389,308 —	l—i O O O O

hvartill kommer:

Jordens

fördelning.

vatten ..................... 7,312;i82

Summa 89,701,490

Jordens fördelning mellan brukarne uppgifves enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
femårsberättelser hafva varit:

	1860.	1865.	1870.	1875.
brukningsdelar .............	... 278,756	281,421	291,360	286,030
jordtorp............	... 114,681	105,662	107,166	113,802
soldat- och båtsmanstorp...		19,891	21,240	20,941
backstugor.....	... 74,762	62,038	63,184	71,219
andra lägenheter......	... 34,491	40,394	41,749	45,722

118

Jordvärde.

Odlad egovidd.

hvaraf framgår, att under det brukningsdelarnas antal ökats med 7,274, har smålägenheternas
antal ökats med 27,750.

Enligt samma källa fördelas jorden efter nuvarande mantal som följer:

1860. 1865. 1870. 1875.

Krono:

allmän disposition................ . 1 „ I 5,034 5,074

enskild d:o ________________ __ I l 719 620

Skatte...................................... 38,694 38,857 39,284

Frälse............. 21,590 21,664 21,662

Summa för landet 66,273 66,342 66,274 66,640

hvartill kommer:

Städernas mantal.............................-...............—.......- 900

Summa 67,540.

Medeltalet af taxeringsvärdet för bevillning underkastade jordbruksfastigheter
utgjorde för åren:

1862—64 __________ 1,825,381,896 kronor

1865—69 _____________________ 1,727,102,412 »

1870—74 _____________________ 1,709,240,232 »

1875—79 _____________________ 1,919,309,804 »

I en uppsats af chefen för statistiska centralbyrån om taxeringsvärdet å Sveriges
jord af år 1878 upptages för riket i dess helhet taxeringsvärdet i medeltal af åker till
207 kronor, af äng till 75 kronor samt för skog och afrösningsjord till 11 kronor per
tunnland. Att stora olikheter i jordvärde förefinnas mellan landets skilda delar, framgår
deraf, att åkern uppskattas högst i Malmöhus län till 348 och lägst i Upsala län
till 132 kronor per tunnland.

För landet i sin helhet upptages taxeringsvärdet för:

åker till........................... 1,167 millioner

äng » ......................... 284 »

utmark » ...------------------------ 472 »

Summa kronor 1,923 millioner,

hvartill kommer:

allmänna skogar med_________ 38 »

Summa 1,961 millioner.

På sätt förut blifvit nämndt, utgjorde af rikets fastlandsareal år 1879 47,o l procent
hagmark och impedimenter, 41,24 procent skogsmark och 11,75 procent odlad jord.
Af den odlade jorden utgjorde åker och äng i procent af hela fastlandsarealen åren:

1865. 1870. 1875. 1879.

Åker.________________ 5,74 6,26 6,73 7,06

Äng.......... 4,73 4,88 4,75 4,62

Summa.............. 10,47 11,14 11,48 11,68

119

eller i tunnland åren:

1865. 1879.

Trädgård____________________ 42,391 60,628

Åker.............. 4,726,616 5,813,544

Äng___________ 3,900,000 3,804,644

Summa inegor_____________ 8,669,007 9,678,816.

Den betydliga tillväxt i åkerareal af ej mindre än 1,086,928 tunnland, som förestående
siffror utvisa torde till ena hälften vara beroende på en noggrannare uppskattning
af förut befintlig åker, enär under åren 1860—79 ej mer än 359,013 tunnland
blifvit nyodlade och den genom vattenaftappning vunna marken ej uppgår till
mer än 139,329 tunnland.

Storleken af de vidtagna jordförbättringarna har nämligen enligt uppgifter från
hushållningssällskapen uppgått i tunnland till:

1866—69. 1870—74. 1875—79. Summa.

Nyodling______________ 106,651 129,176 123,186 359,013

Vattenaftappning_____ 44,397 55,488 39,444 139,329

Underdikning__________ 101,914 223,902 326,001 651,817

Ängsvattning__________ 11,007 9,488 12,683 33,178.

Ökningen i den odlade jordens areal, som på de femton åren uppgår till öfver
en procent af fastlandsarealen, har, oaktadt trädgårdarnas areal ökats med 50 procent,
uteslutande kommit åkern till godo, enär ängen något minskats.

Af den odlade egovidden användes till:

1865.

1879.

Höstsäd---------------

Vårsäd________________

Balj växter............

Potates................

Andra rotfrukter...

Spånadsväxter......

Foderväxter:

bete______________

skörd............

Andra växtslag.....

Träde..................

820,838 tunnland.
1,456,268 »

108,200 »

260,000 »

13,800 »

30,110 »

190.000 »

810.000 »

11,500 »

740,000 »

872,463 tunnland.
1,930,099 »

111,458 »

312,284 »

24,035 »

26,597 »

283,553 »

1,336,967 »

6,328 »

848,032 »

I procent af åkervidden användes till:

	1865.	1870.	1875.	1879.
Höstsäd__________________________________________________________	17,37	15,6 6	15,06	15,io
Vårsäd___________________________________________________________	33,09	34,90	35,3 5	35,32
Potates, andra rotfrukter och spånadsväxter m. m.	6,67	6,81	6,54	6,39
Gräs och foderväxter________________________________________	26,16	26,9 5	27,85	28,04
Träde ............................................................	15,66	15,18	14,7 6	14,67.

Jordförbätt ringar.

Odlad egovidds
användning.

120

Utsäde.

Skörd.

De olika slagen utsäde hafva i procent af hela utsädesbeloppet utgjort åren:

	1865.	1870.	1875.	1879.
Hvete................	2,91	2,9 7	3,25	3,19
Råg—................	21,52	20,51	18,79	19,13
Korn_________________	17,75	16,70	15,76	14,94
Hafre................	46,2 4	49,5 0	52,15	53,13
Blandsäd____________	6,53	5,9 9	5,72	5,69
Baljväxter..........	4,05	3,5 5	3,59	3,35
Spånadsväxter_____	0,96	0,7 6	0,70	0,5 5
Bohvete och raps.	0,04	0,02	0,04	0,02.

Af det förestående framgår, att under åren 1865—79 med den odlade jordens
användning inträdt den förändring, att vårsädesodlingen drifvits i betydligt starkare
grad än odlingen af höstsäd, förnämligast råg. Under det den areal, som bär vårsäd,
ökats med något mer än 2 procent af hela åkervidden, har deremot den areal, som
bär höstsäd, minskats lika mycket. Denna minskning är dock endast relativ, ty absolut
taget har den areal, som bär höstsäd, under de 15 åren ökats med nära 52,000
tunnland. Förklaringen till den relativa minskningen af höstsädesarealen torde böra
sökas i de stora nyodlingar, som under perioden egt rum, och hvilka nyodlingar till
största delen med all sannolikhet kunna hänföras till odling af sänka marker, hvilka i
allmänhet mindre fördelaktigt låta beså sig med höstsäd.

Ett talande bevis för jordens alltmer intensiva brukande framgår af det faktum,
att trädan minskats. Under tiden 1865—79 har denna minskning uppgått till en procent
af hela åkervidden. I samma mån trädan minskats, har äfven den gräsbärande delen

af åkern ökats, så väl i	relativ som ännu mer i	absolut mening.
Skördebeloppet i	tunnor och centner har	i årligt medeltal utgjort:
	1865	-69.	1870-	—74.	1875-	-79.
Hvete, höst-.................	459,216	tunnor.	622,011	tunnor.	630,027 tunnor.
vår-___________________	27,378	»	36,327	»	38,921
Kåg, höst-....................	..... 3,218,800		3,835,703		3,862,995	»
vår-.....................	41,964	»	39,630	»	41,013	))
Korn______________	..... 2,471,712		3,019,400	»	3,002,139	»
Hafre.............	..... 6.005,772	»	7,760,375	»	9,709,061	»
Blandsäd.................	878,032	»	1,021,959	»	1,125,176	»
Arter ......................	271,749	»	336,167	»	327,004	»
Bönor_________________________	45,565	»	54,878	»	54,474	»
Vicker.........................	105,607	»	139,929	»	154,354	»
Bohvete..................	4.122	»	2,908	»	3,154	»
Potates............	.... 7,607.678	»	9,803,668	»	10,212,641.	»
Andra rotfrukter...........	681,441	»	1,017,780	»	994,838	»
Lin och 1 Frö..............	____ 47,806 centner.	46,559 centner.	45,163 centner.
Hampa J Spånadsämnen	100,514	»	92,690	»	75,431	»

121

1865—69. 1870—74. 1875-79.

Gräs och \ Grönfoder... *) 1,177,803 centner. 1,210,655 centner. 1,866,338 centner.

Foderväxter 1 Hö____________ J) 33,833,336 » 41,123,116 » 4^,710,396 »

Raps.............................. 22,976 » 6,788 » 4,022 »

Tobak____________________________ _ _ 3>470

Vid granskning af förestående siffror vinnefc ytterligare bekräftelse på det förut
påpekade förhållandet, att odlingen af vårsäd tilltagit i en mycket betydligare grad än
den af höstsäd. Yårsädesskörden har nämligen på 15 år ökats med öfver 4,5 millioner
tunnor, deraf ej mindre än 3,7 millioner tunnor hafre, under det att höstsädesskörden
endast* tillväxt med något öfver 800,000 tunnor. Vidare synes det, att odlingen af
potates, rotfrukter och foderväxter tilltagit i en ganska hög grad. Så har skörden af
potates ökats med 2,6 millioner tunnor och af hö med omkring 14 millioner centner.
Utsäde och skörd per tunnland hafva under ifrågavarande perioder i medeltal årligen
uppgått till tunnor och centner:

1865—69. 1870—74. 1875—79.

Utsäde. Skörd. Utsäde. Skörd. Utsäde. Skörd.

Höstsäd _______ 0,82 4,76 tunnor 0,79 5,41 tunnor 0,79 5,29 tunnor.

Vårsäd _____________ 1,23 5,86 » 1,21 6,84 » 1,23 7,40 »

Baljväxter___________________ 0,96 3,94 » 0,95 4,82 » 0,96 4,78 »

Potates......................- 5,15 29,37 » 5,oo 33,22 » 5,05 33,09 »

Andra rotfrukter.......... . 40,74 »-- 42,34 » 42,57

Foderväxter__________________ 28,25 centner. - 35,6 6 centner. —— 38,30 centner.

Förutom hvad i det föregående blifvit nämndt om nyodlingarnas mindre lämplighet
för odling af höstsäd torde äfven i den omständigheten, att spanmålsprisen under tidskiftet

1800_79 stält sig fördelaktigare å hafre än å råg, vara att söka en förklaringsgrund

till vårsädesodlingens betydliga utsträckning. Prisen å de förnämsta sädesslagen hafva

1860—64. 1865-69. 1870-74. 1875—79.

PIvete_____________ 20,15 kronor. 23,05 kronor. 23,80 kronor. 21,40 kronor.

Råg.......... 14,90 » 17,30 » 15,75 » 14,70 »

Korn....... 12,60 » 14,so » 14,25 » 14,05 »

Hafre........................---- 8,20 » 9,00 » 9,25 » 9,40 »

Blandsäd....................... 9,70 10,so » 10,90 » 11,00 »

Ärter....______________________ 17,00 » 20,80 » 19,15 » 20,35 »

Priset på vicker har antagits vara lika med det å ärter, och å potates har priset
med ledning af hvad om detsamma i berättelsen öfver bränvinstillverkningen förekommer
blifvit satt till 3,50 kronor för åren 1860—69 och till 4 kronor för åren 1870—79.

Af förestående framgår, att under det priset å råg i slutet på 18r O-talet stälde
sig lägre än 20 år förut, hade deremot prisen på hvete, korn och hafre ökats med 1
å U/j krona per tunna och priset på ärter med öfver 3 kronor.

!) Medeltal för åren 1866—69.
TuWcomiténs Betänkande; l.

Jordens

afkastning.

Sp anm ål spris.

122

En följd af den relativt minskade rågodlingen har blifvit, att då invånareantalet
i landet, som i årligt medeltal utgjorde:

1865-69. 1870-74. 1875-79.

4,160,467 4,252,529 4,481,662,

under åren 186o 79 ökats med öfver 460,000 personer, brist på råg i landet uppstått,
enär rågskörden under sagda tid endast ökats med 643,000 tunnor, hvarifrån bland annat
afgår för bränvinsbränning använda 45,000 tunnor. Den uppkommande bristen har
fylts genom införsel, och har denna varit (då till tunnor blifvit förvandladt rågmjöl
efter 240 skålpund och hvetemjöl efter 180 skålpund) i tunnor som följer:

		1865-69.	1870-74.	1875-79.
Spanmåls-	Hvete...........	—............. 162,070	185,546	393.538
införsel.	Råg........................	................ 641,821	656,895	1,260,724
	Korn............	________________ 64,333	40,849	95,511
	Hafre_____ .	................ 3,988	5,518	12,972
	Blandsäd......	______________- 390	__
	Arter_________	-.............. 17,803	4,261	10,946
	Vicker .......	................ 1,600	737	1,866
	Potates...........	________________ 17,437	47,590	30,180
	Mais.........			34,369
	Genom att sammanräkna skördebeloppet med införseln får	man naturligtvis den

i riket tillgängliga tillgång på spanmål och potates och ställer sig denna i tunnor och

årligt medeltal som följer:

	Hvete.............	1865-69.	1870-74.	1875-79.
Spanmåls-	................... 648,664	843,884	1,062,486
tillgång.	Råg........	------------------ 3,902,585	4,532,229	5,164,733
	Korn________	__________________ 2,536,045	3,060,249	3,097,650
	Hafre______	-________________ 6,009,760	7,765,893	9,722,033
	Blandsäd__________	-................ 878,422	1,021,959	1,125,176
	Ärter.........	.................. 289,552	340,428	337,950
	Vicker____	__________________ 107,207	140,666	156,220
	Potates.........	-................ 7,625,115	9,851,258	10,242,821
	Mais ....		—	34,369
	Denna årliga tillgång i derna i medeltal gällande pris	spanmål och potates representerar efter de under perio-ett kapital af: 1865-69. 1870-74. 1875-79.

217,7 millioner, 266,8 millioner, 296,9 millioner kronor,

hvaraf kommer på

Skörden---------------------------- 201,so » 251,32 » 268,io »

Införseln............................ 16,4o » 15,48 » 28,so »

Spanmålstillgången fördelar sig på förbrukning inom landet till utsäde, bränvinsbränning,
ölbrygd, lifsmedel, kreatursutfodring; och återstoden till utförsel. Af officiela

123

iippgiftcr kan man inhemta kännedom om utförselns storlek, äfvensom om förbrukningen
till utsäde och bränvinsbränning. Om storleken af förbrukningen till bryggerierna kan
man erhålla tillnärmelsevis riktiga upplysningar i betänkandet af komitén för beskattning
af maltdrycker. Deremot saknas andra uppgifter om förbrukningen till lifsmedel
och kreaturs utfodring än de, som förekomma i hushållningssällskapens berättelser;
utvisande dessa förbrukningsqvantiteter per individ, då afdrag gjorts för utsäde, utförsel
och förbrukning till bränvin i årligt medeltal:

O O

1865-69. 1870-74. 1875-79.

Spanmål--------------------- 2,25 tunnor. 2,71 tunnor. 3,04 tunnor.

Potates.______________________ 1,18 » 1,59 » 1,77 »

Men man kan äfven på annat sätt räkna sig till de qvantiteter spanmål, som
åtgå till föda särskildt för befolkningen och särskild! till utfodring af kreaturen. Drager
man nämligen från den kända spanmålstillgången det som utföres och hvad som åtgår
till utsäde, bränvinsbränning och bryggerier, så skall återstoden utgöra det som förbrukas
till föda för menniskor och kreatur. Antager man vidare i likhet med 1863
års finanskomité, att hvarje individ i riket för sin person förbrukar, förutom potates, 2
tunnor spanmål årligen, hufvudsakligen af hvete, råg och korn, så kan man verkställa
en fördelning mellan menniskor och kreatur af den spanmål som förbrukas till föda.

En på sådana grunder uppstäld beräkning skulle	i tunnor gestalta sig som följer:
Förbrukning till utsäde:	1865-69.	1870-74.	1875-79.	Förbrukning till utsäde.
Hvete_________________________________	______ 77,342	89,579	100,380
Råg-----------------------------------	______ 560,062	576,362	591,206
Korn_________________________________	______ 459,007	472,285	477,253
Hafre.................................	______ 1,293,606	1,444,700	1,625,750
Blandsäd............................	______ 171,430	169,761	176,988
Ärter.................................	_______ 63,909	62,947	63,393
Vicker________________________________	....... 27,242	30,083	33,940
Potates..............................	....... 1,333,009	1,475,344	1,561,287
Till bränvinsbränning åtgår:	1865-69.	1870-74.	1875-79.	Förbrukning till bränvins-
Hvete ________________________________	______ 5,174	6,148	4,323	bränning.
Råg-----------------------------------	_______ 51,784	77,448	97,158
Korn__________________________________	_______ 150,397	149,849	152,503
Hafre.................................	_______ 22,456	14,003	8,697
Blandsäd............................	_______ 38,616	44,475	42,029
Majs__________________________________			23,243	+
Potates..............................	...... 1,504,428	1,597,765	1,545,214

På grund af de uppgifter, som förekomma i komiterades för beskattning af maltdrycker
betänkande, nämligen att året 1880 vid bryggerierna i riket förbrukades öfver
24 millioner kilogram malt, kan man, under antagande, att 100 centner malt är lika med

124

120 centner korn och att detta väger 248 skålpund per tunna, beräkna åtgången af
korn till bryggerierna för sagda år till 275,000 tunnor. Med denna siffra till utgångspunkt
kan man proportionera sig till kornåtgången vid bryggerierna under föregående
år i förhållande till folkmängden, och skulle den ungefär hafva varit i tunnor:

Förbrukning

tillbryggerier.

1865-69. 1870-74. 1875-79.

245,000 256,000 272,000.

På förut angifna grunder har åtgången af spannmål och potatis för befolkningens
behof af lifsmedel beräknats vara i tunnor

Förbrukning
till lifsmedel
för befolkningen.

Kreaturs utfodring.

Spanmåls utförsel.

	1865-69.	1870-74.	1875-79.
Hvete......................................	525,077	656,638	848,718
Råg.........................................	3,269,856	3,825,316	4,447,454
Korn_________________________________________	1,471,679	1,847,602	1,892,253
Hafre ______________________________________	2,833,751	1,913,848	1,518,768
Ärter.......................................	221,637	262,596	256,807
Potates.....................................	4,783,892	5,889,995	6,198,955
Till kreaturs utfodring har beräknats	åtgå i tunnor:
1865-69.	1870-74.	1875-79.
Hafre_______________________________________	47.426	1,505,949	3,515,372
Blandsäd __________________________________	664,992	807,123	905,674
Vicker__________________________________	79,695	109,916	121,085
Potates och andra rotfrukter_________	. 681,441	1,901,279	1,924,681
Utförseln utgjorde i tunnor:	1865-69.	1870-74.	1875-79.
Hvete______________________________________	41,071	91,519	109,065
Råg----------------------------------------	20,883	53,103	28,915
Korn.....................................-	. 209,962	334,513	303,641
Hafre.......................................	1,812,521	2,887,393	3,053,446
Blandsäd__________________________________	3,384	600	485
Ärter.......................................	4,006	14,885	17,750
Vicker .....................................	270	667	1,195
Potates.....................................	3,786	4,655	7,522
Majs.......................................			563

Förbruk -

De i det föregående anförda olika slagen förbrukning representera följande

ningens upp- värden i millioner kronor:

skattade		1865-69.	1870-74.	1875-79.
värde.	Utsäde_________________________	____________________ 38,o	41,o	43,o
	Brän vinsbränning__________	.................... 9,i	10,5	10,4
*	Bryggerier___________________	____________________ 3,6	3,6	3,8
	Lifsmedel____________________	____________________ 136,9	148,5	154,5
	Kreatursutfodring (utom	rotfrukter)_____ 9,3	28,4	49,2
	Utförsel......................	.................... 20,8	34,8	36,o
		Summa 217,7	266,8	296,9

125

Vid en granskning af förestående uppgifter synes det, att befolkningen i landet under
den sist anförda perioden förbrukat större qvantitet af de dyrbarare sädesslagen än förut
ock en mindre af den billigare nafren. Då under perioden 1865—69 kom omkring s/4
tunna råg på hvarje individ, skulle enligt den gjorda beräkningen under perioden 1875—79
hafva kommit 1 tunna, på samma gång som hafrekonsumtionen samtidigt nedgått med
omkring 50 procent per individ. Hvad vidare kostnaden för hvarje individs årsbehof af
spanmål beträffar, så skulle densamma under de med hvarandra nu jemförda perioderna
hafva stält sig till 33 kronor under den första och till 34,5 0 kronor under den sista perioden.

Märkligast är likväl den i en utomordentligt hög grad tilltagande förbrukningen
af spanmål till lrreatursutfodring. För de tre nu omhandlade femårsperioderna har
denna förbrukning efter beräkning växt i förhållandet 1, 3, hl/v hvilket tydligen utvisar,
att man allt mer och mer vinnlagt sig om boskapsskötseln.

Antalet vid årets slut underhållna kreatur har varit åren:

		1865.	1870.	1875.	1879.
Hästar_________		..... 428,169	428,446	459,297	465,592
Nötkreatur...		..... 1,924,354	1,965,900	2,185,700	2,237,016
Får_____________		..... 1,589,875	1,595,009	1,608,687	1,503,310
Getter_________		..... 133,132	124,326	125,908	112,166
Svin.___________		..... 380,165	354,303	415,416	416,470
Häraf framgår,	att	får och getter,	förnämligast	de senare,	undergått en minsk-
ning till antal, men att deremot hästar, :	nötkreatur och svin till	antalet ökats, hästar
och svin hvardera med	öfver 36,000 och nötkreatur med öfver 300,000 stycken. Denna
ökning har dock med undantag för nötkreaturen ej hållit jemna steg med folkmängds-
tillväxten; ty fördelade	på	folkmängden hafva på 10,000 invånare	kommit åren:
		1865.	1870.	1875.	1879.
Hästar........		_____________ 1,041	1,028	1,048	1,010
Nötkreatur...		_____________ 4,677	4,716	4,985	4,890
Får ............		_____________ 3,864	3,826	3,670	3,280
Getter_________		............. 324	298	287	240
Svin___________		_____________ 924	850	947	910
Antalet underhållna kreatur utgör dock ej i och för sig någon säker måttstock

på den ståndpunkt husdjursskötseln intager, utan är denna snarare att söka i det sätt,
hvarpå utfodringen sker. För att i sådant hänseende vinna någon ledning för omdömet
kan man först reducera hela antalet i landet underhållna kreatur till nötkreatur
efter det antagna förhållandet: 2 unghästar eller ungnöt lika med ett fullvuxet djur
och 1 häst lika med iy2 nötkreatur, samt 1 nötkreatur = 10 får = 12 getter = 4
svin. Den på sådan grund reducerade kreatursstocken utgjorde i medeltal för hvart
och ett af åren:

Underhållna

kreatur.

1865—69

1870—74

1875-79

2,562,709

2,740,741

2,872,621

126

Med fästadt afseende på denna tillökning öfverstiger värdet af utfodringen af spanmål
och potates per djur i medeltal för sista femårsperioden medeltalet för näst föregående
med mer än 75 procent. Härtill kommer förbrukningen af oljekakor, som utgör summan
af importöfverskottet och tillverkningen inom landet, hvilka i medeltal för hvarje
år utgjorde i centner:

1865-69. 1870-74. 1875-79.

Importöfverskott______________________ 9,257 48,056 148,323

Tillverkning.___________________________ 68,483 124,480 120,354

Summa förbrukning 77,740 172,536 268,677

Denna betydliga tillväxt i förbrukningen af oljekakor vittnar äfvenledes om en
högst väsendtligt förbättrad utfodring.

Konstgjorda I och med en förbättrad utfordring af kreaturen har man allt mer och mer öf 3ämnen!

vergått till ett intensivare brukningssätt af jorden, hvarom den redan anförda minskningen
i trädans storlek bär vittnesbörd. En annan för det intensiva jordbruket bestämmande
faktor är användningen af konstgjorda gödningsämnen. Först med början
af 1860-talet uppmärksammade man dessa här i landet. Nu har förbrukningen af dem
så tilltagit, att utom en betydlig import, som hvad benmjöl beträffar ända från 1865
öfverstigit exporten, har tillverkningen inom landet under 1870-talet varit i ett jemnt
stigande. Med fabriksmessig tillverkning af konstgjorda gödningsämnen voro 1879 sysselsatta
11 benmjölsfabriker och 5 superfosfatfabriker, hvilka tillsammans torde hafva tillverkat
närmare 300,000 centner. Lägges härtill importöfverskottet af benmjöl och konstgjorda
gödningsämnen, som för de fyra åren 1876—79 i medeltal utgjort 46,500 centner
af det förra och 582,000 centner af de senare eller tillsammans 628,500 centner, så kan
man antaga den årliga förbrukningen inom landet vara öfver 900,000 centner, i värde
motsvarande omkring 6 millioner kronor; allt det benmjöl, som utgör föremål för
hemslöjdsberedning, oräknadt, ehuru denna del visserligen ej utgör någon obetydlighet.

En bland de mest påtagliga verkningarna af den i det föregående framhållna
utvecklingen af jordbruket har varit en ökad export. Då man blott med svårighet kan
uppskatta de förbättrade lefnadsvilkor, som af denna jordbrukets utveckling blifvit en
följd, torde derföre en måttstock på utvecklingen vara att finna i de siffror, som angifva
det öfverskott utöfver förbrukningen, som utgjort föremål för utförsel. Så långt
tillbaka i tiden som till år 1852 har man att återgå för att finna spanmålsinförseln
öfverstiga utförseln. Följande sammanställning utvisar i tunnor skilnaden mellan den
årliga ut- och införseln af olika säden för hvarje femårsperiod sedan 1850:

	Hvete.	Håg.	Korn.	Hafre.	Ärter-
Utförsel- 1850—54 ....	+ 6,046...	-.— 89,505...	... + 16,030...	... + 254,473	—
öfverskott af 1855—59 spanm“i- 1860-64.'':;;	+ 6,053...	... + 71,372...	... + 205,983 ...	... + 735,496
— 14,808...	...— 308,016...	... + 220,999...	... + 1,232,214 ...	... + 2,814
1865—69....	— 121,001 ...	...— 620,934...	... + 145,629...	... + 1,808,533 ...	... — 13,797
OO 0 1 4-	— 94,020...	...— 603,792...	... + 293,664 ...	... + 2,881,875 ...	... + 10,624
1875—79 ....	— 284,479 ...	... — 1,231,809...	... + 208,130 ...	... + 3,040,473 ...	... + 6,804

127

Sammanför man förestående- qvantiteter efter en värdeskala, i hvilken 100 tunnor
hvete = 114 ärter = 141 råg = 159,5 korn = 240,e hafre och 208,5 blandsäd, så skulle

det årliga öfverskottet af spanmålsutförseln komma att för hvarje period representera
tunnor hvete: r ■

1850—54 ..	—-.....- 55,811
1855—59 ..	-......... 484,069
1860—64	------------ 407,447
1865—69	____________ 251,207
1870-74 ... .	____________ 839,836
1875—79 ______	____________ 211,308

Den anmärkningsvärda minskning i öfverskottet af spanmålsutförseln, som under
den sista femårsperioden egt rum, låter till största delen förklara sig derigenom, åt t
utfodringen af kreatur tagit en väsendtlig del af skördeöfverskottet i anspråk. Om
man nämligen efter förestående värdeskala förvandlar den utfodrade spanmålen till
tunnor hvete, så blifva de för sådant ändamål förbrukade qvantiteterna:

1865 69 ........ 408,081 tunnor

1870—74 ................... 1,094,212 »

1875—79 ..... 1,966,127

Den minskning i spanmålsexporten jemförd med motsvarande import, som sålunda
egt rum, motväges äfven af en ökad export af ladugårdens produkter. Då ännu
1863 infördes flera nötkreatur (1300) än som utfördes, inträdde med året 1864 en förändiing
till det motsatta, och har sedan dess öfverskottet i utförseln af kreatur varit i
ett jemnt stigande. Utlörselöfverskottet af kreatur har i årligt medeltal varit för
perioderna:

Hästar.

— 578

— 114

+ 291
+ 968
563

Nötkreatur.		Får.	Svin.
+	233 ....	.. —	269 ...	... — 292
—	1,562 ....	.. -	146	... — 85
—	666 ....	- +	136 ...	— — 137
+	13,822 ....	— +	8,136 ...	— + 7,801
-f	18,301 ..	... +	15,948 ...	— + 14,578
+	22,808 ...	.. +	20,020	— + 10,537

1850—54
1855—59
1860—64
1865—68

1870—74 ...... +

1875—79

Med afseende på smör inträdde 1868 den förändringen, att utförseln af sådant,
som dittills varit ringa, detta år stälde sig med införseln i det närmaste lika. Sedan
dess har utförseln alltjemt ökats, så att utförselöfverskottet 1879 uppgick till 56,019
centner. I årligt medeltal har det varit i centner för perioderna:

Utför selöfver
skott af
kreatur.

1850—54 ,	— 516	Utförsel-öfverskott af smör.
1855—59 . 1860—64	—....... — 15,297 __________ — 22,912
1865—69	—....... — 8,201
1870—74	__________ + 31,085
1875—79	.......... + 42,066

128

Kött.

Införsel. 1850-54 --------- 14,641

öfverskott af 1855—59 ......... 8,173

ladugarde produkter.

1860-

Ost.	Talg.	Ull.
3,797 ...	...... 28,555 .....	.... 20,288
9,859 ....	______ 33,669 .....	.... 25,950
11,271 ...	... 39,885 .....	.... 28,582
7,010 ...	_ 41,514 .....	.... 30,001
5,147 ...	38,136 .....	.... 42,449
16,991 ...	27,226 .....	.... 32,404
de, som	angifva införselöfverskottet

1870-talet kom det amerikanska

Med andra ladugårdsprodukter, synnerligast hvad artikeln fläsk beträffar, egetett
annat förhållande rum. Det öfverskott, hvarmed införseln öfverstiger utförseln,
har i årligt medeltal varit i centner för perioderna:

Fläsk.

...... 61 .........

______ 5,280 .........

64 _________ 10,062 33,882 ---------

1865—69 ........ 6,151 16,352 ---------

1870—74 ......... 13,293 135,811 ---------

1875—79 _________ 21,379 277,208 ---------

Ibland förestående importsiffror ådraga sic
af fläsk, största uppmärksamheten. I början på
fläsket in på den europeiska marknaden och sökte sig genast väg hit, der det för sin
billighets skull blef väl mottaget af den arbetande befolkningen. Ifrån att i början
hafva uppgått till omkring 100,000 centner steg importen på mindre än tio år till omkring
300,000 centner. Denna stora fläskimport motväges dock till en viss grad af
en förminskad införsel af sill. Införselöfverskottet af sill utgjorde nämligen i årligt

medeltal för perioderna:

1865—69 _____________________ 979,063 kubikfot.

1870—74 _____________________ 1,202,644

1875—79 _____________________ 952,723 »

Beträffande storleken af det värde, som exportöfverskottet af ladugårdsalster
representerar, saknas i väsendtlig mån de för beräkningen nödiga prisuppgifter. För
de tvenne femårsperioderna på 1870-talet kan man söka sig till detaljprisen från de i
kommersekollegii berättelse om utrikes handeln angifna värden på import och export

och ställa de sig som följer i årligt medeltal för perioderna:

1870-74.

1875-79.

Hästar
Nötkreatur
Får
Svin
Smör
Ost
Kött
Fläsk
Ull

per stycke ____________ kr.

per centner

per skålpund

kr.	Import. 278	Export. 254	Import. 253	Export. 251
»	134	253	121	197
»	21	20	12,4	20
»	30	53	30	45
»	66,4	80	62,8	87,8
»	36,4	55,4	31	55,4
»	25	25	25	25
»	35	36	31,8	38
»	1,5 6	1,10	1,40	1,3

anmärkningar

göras. Så synes

Mot förestående värdeuppgifter kunna många
priset på hästar i jemförelse med det på nötkreatur uppenbarligen vara för lågt, och
äfven om de flesta andra af de angifna värdena torde samma omdöme kunna fällas, i
synnerhet hvad den sista perioden beträffar. Sådan som värdeuppskattningen i kommerse -

129

kollegii förbemälda berättelse föreligger, gestaltar den sig emellertid på följande sätt i
medeltal per år:

Utförselöfverskott:

1870-74. 1875-79.

Hästar____________________________________ Kr. + 103,114 — 166,170

Nötkreatur_______________ » + 4,689,239 + 4,644,643

Får_____________________ » + 318,770 + 405,488

Svin______________ » + 823,770 + 537,650

Smör_______________ » + 3,013,746 + 4,850,418

Summa kr. 8,948,639 10,272,029

Införselöfverskott:

1870-74. 1875—79.

Ost _______________________________________ Kr. 102,554 472,864

Kött_______________________________________ » 342,325 534,470

Fläsk_______________ » 4,748,603____8,800,190

Summa kr. 5,193,482 9,807,524

hvartill kommer

Talg med______________________________ Kr. 1,297,476 923,795

Ull » .............................. » 6,655,199 4,591,934

Summa kr. 7,952,675 5,515,729

Ehuru således utförseln af kreatur och smör under den sista perioden betydligt
ökats mot hvad den utgjorde under näst föregående, så har dock vinsten i penningar
dermed ej hållit jemna steg, beroende på ett allmännare prisfall på just dessa produkter,
sannolikt framkalladt af den i utomordentlig grad ökade utförseln från Amerika.

J ernhandteringen.

För den del af jernförädlingsindustrien, som är att hänföra till fabriker eller
handtverkerier, såsom gjuterier och mekaniska verkstäder m. fl., lemnas under denna
rubrik längre fram i detta betänkande närmare utredning.

Här vill komitén i korthet angifva utvecklingen af de grenar af vår jernindustri,
som omfatta råämnesberedningen.

I stort sedt kan man säga, att Sveriges jernmalmsbrytning och framställning
af jern under de sista 20 åren ungefärligen fördubblats, då under den näst föregående
perioden från 1834 till 1860, hvilken 1858 års finanskomités utredning afser, för en
jemförlig utveckling erfordrades en tidrymd af 26 år.

Tullkomiténs Betänkande: I.

130

Likasom de på tillfredsställande af den inhemska förbrukningens behof hufvudsakligen
riktade näringsgrenar icke kunna undgå ganska betydande vexlingar, beroende
af flera olikartade inflytanden, så kunna icke heller och måhända ännu mindre
de näringsgrenar, Indika företrädesvis arbeta för afsättning på verldsmarknaden, undgå
att af vexlingarna på densamma starkt beröras. Detta visar sig ock, hvad jernhandteringen
beträffar, i den under olika år än stigande, än åter fallande malmbrytningens
och jerntillverkningens storlek äfvensom i de skiftande beloppen af in- och utförseln
af jernhandteringens alster; om hvilket allt de,bifogade tabellerna lemna detaljerade
upplysningar.

Sammanföras åter så väl tillverknings- som in- och utförselsiffrorna i femårsperioder,
så vinnes dermed, icke blott att tillfälliga vexlingar någorlunda utjemuas,
utan ock att en lättare och säkrare öfversigt af handteringens relativa utveckling
erhålles. En sådan femårsgruppering skall här nedan på sina ställen framläggas.

Såsom ett senare tiders utmärkande drag inom vår jernhandtering må här anmärkas,
att, trots tillökningen i produktionen, både de bearbetade grufvornas, de i
gång varande jernverkens och de använda ugnarnas antal icke obetydligt nedgått.
Många små grufvor och mindre bruk hafva blifvit nedlagda, hvaremot andra mera
gynsamt belägna verk med förbättrade kommunikationers tillhjelp utvidgats. Vid
dessa hafva förbättrade arbetsmetoder blifvit införda samt bättre och i följd deraf mera
gifvande ugnar uppförts, hvilka mera oafbrutet eller under en längre del af året hållits
i verksamhet, så att, fastän jernverkens antal minskats, tillverkningen dock kunnat
ungefärligen fördubblas.

I fråga om utvecklingen inom jernhandteringens olika områden torde följande
närmare upplysningar böra meddelas.

Jernmalm: De utomordentligt gynsamma konjunkturer, som utmärkte början af det förra

magnetisk decenniet, medförde naturligtvis äfven höga malmpris, hvilka åter i sin ordning för,
erbladsten.Ch anledde så väl återupptagandet af flera gamla, men nedlagda grufvor, som äfven uppletandet
af många nya fyndigheter. Så uppgick antalet af inmutade jernmalmsfyndigheter
under år 1873 till 5,887, under det att under vanliga år det endast belöper sig
till några hundra stycken. Det största antal arbetade jerngrufvor, Sverige någonsin
haft, var under år 1874, då de uppgingo ända till 1,213 stycken, af hvilka dock
endast 696 stycken i egentlig mening bearbetades. I de öfriga verkstäldes endast
försvarsarbete. Samtliga jerngrufvearbetares antal var då 7,497 stycken, och bergmalmsuppfordringen
belöpte sig till 21,692,998 centner, hvilka tal hvarken förr eller
senare varit uppnådda.

Motsvarande uppfordring har sedermera årligen sjunkit t. o. m. 1879, då den
utgjorde 15,115,184 centner, som af sammanlagdt 4,090 arbetare upptogos ur 426 grufvor,
utaf hvilka dock endast 304 stycken i egentlig mening bearbetades. Under år 1880
ökades malmuppfordringen åter, så att 18,117,556 centner bergmalm af 5,008 arbetare
då upptogos ur 584 grufvor, af hvilka dock endast 352 stycken i egentlig mening bearbetades.

131

Då man deremot under år 1860 med 5,249 arbetare endast upptog 9,290,973
centner bergmalm, framgår af de meddelade siffrorna, ej blott att jernmalmsbrytningen
sedan dess ungefärligen fördubblats, utan äfven att detta skett med en något minskad
arbetsstyrka.

Att man per grufarbetare nu kan påräkna en vid pass dubbel effekt emot för
20 år sedan, är visserligen beroende af flera, särdeles vid de större gruffälten vidtagna
förbättringar i grufveskötseln, men till ojemförligt största delen måste dock denna
lyckliga omständighet tillskrifvas den numera allmänna användningen af nitroglycerinhaltiga
sprängämnen i stället för krut. Ännu ytterligare kommer för öfrigt arbetseffekten
efter all sannolikhet att ökas med tillhjelp af de nu alltmera i bruk kommande
bergborrningsmaskinerna.

Då vändningen i jernkonjunkturerna inträffade redan vid medlet af år 1873,
kan man med skäl förvåna sig öfver, att malmbrytningen år 1874 var mer än 2 millioner
centner större än året förut. Detta förhållande orsakade ett malmöfverskott, som
dels vållade mycket låga malmpris och dels möjliggjorde, att tackjernstillverkningen
äfven under de följande åren af det förra decenniet kunde hålla sig ungefär lika hög
som under de båda nämnda åren, fastän jernmalmsbrytningen som sagdt oupphörligen
nedgick.

Malmuppfordringen utgjorde i medeltal under femårsperioderna:

1860—64_____________________________________________ centner 10,190,212

1865—69______ » 12,192,942

1870—74_______________________________________ » 17,562,710

1875—79_____________________________________________ » 17,142,961

Utförseln af jernmalm från Sverige har ännu aldrig varit af någon stor betydenhet.
Såsom af det nyss meddelade kunde väntas, var den emellertid störst år
1875, då den belöpte sig till 639,848 centner, men i allmänhet bar den hållit sig vid
ett vida lägre belopp, nämligen under femårsperioderna:

1860—64__________________________________________ vid centner 36,422

1865—69________________________________________________ » 296,201

1870—74________________________________________________ » 436,694

1875—79________________________________________________ » 379,743

Upptagningen af sjö- och myrmalmer, som icke är inbegripen i ofvan anförda Sjö- och myrmalmuppfordring,
utmärker sig för en synnerlig ojemnhet, hvilken mest torde bero på ma^r.
vintrarnas beskaffenhet. Den har aldrig varit stor, men är nu af jemförelsevis ännu
mycket mindre betydenhet än tillförene. Den var under ifrågavarande period störst
1860, då den belöpte sig till 522,643 centner, och minst 1879, då den endast utgjorde
67,151 centner. Under år 1880 hade den åter vuxit till 122,562 centner.

Tackjernstillverkningen rönte redan år 1860, då den utgjorde 4,353,392 centner, Tackjern.
en någorlunda jemn tillväxt till år 1873, då den uppnådde, 1,833,133 centner; men

132

Ofullständiga
uppgifter om
tachjernets
användning.

Stång- och fnjern.

den höll sig derefter temligen oförändrad till år 1880, då den ökades till 9,544,473
centner. Sistnämnda belopp framstäldes i 193 masugnar med i medeltal en blåsningstid
af 210 dygn och en dygntillverkning af 235 centner, under det att år 1860 endast
4,353,392 centner framstäldes i 229 masugnar med i medeltal en blåsningstid af 134
dygn och en dygntillverkning af 142 centner. Per masugn framstäldes således under
år 1880 2,6 gånger så mycket tackjern som under år 1860, eller 49,505 centner mot
endast 19,010 centner år 1860.

Sveriges både ut- och införsel af tackjern hafva sedan 1860 flerfaldigats. Dock
har införseln vuxit i en starkare proportion än utförseln, hvarjemte den förras stegring
varit temligen regelbunden, då deremot utförseln under 1875—79 var vida mindre än
under 1870—74. Den minsta införseln var 1860, då den blott utgjorde 49,033 centner,
och den största 1876, då den belöpte sig till 500,112 centner. Den minsta årliga
utförseln under hela perioden var åter 1863, då den utgjorde 235,749 centner, hvaremot
den största tackjernsutförseln egde rum år 1872, då den belöpte sig till 1,924,456
centner.

Då tackjern till Sverige nästan endast införes för gjuteribehof, och billigt kokstackjern,
trots sin orenhet, till en mängd af de vanligaste gjuteribehofven kan anses
vara minst lika lämpligt som vida dyrare och renare träkolstackjern, hvilket deremot
med större fördel kan användas till andra ändamål, får man i Sveriges tilltagande
införsel af tackjern näppeligen söka någon orsak till klagan, utan bör den snarare
anses såsom ett bevis på ökad verksamhet vid våra gjuterier.

Beträffande tackjernets användning i Sverige äro de statistiska uppgifterna dess
värre mycket otillfredsställande. För gjutgodstillverkningen gäller detta till den grad,
att några slutsatser deraf ej ens torde böra dragas. Men äfven rörande framställningen
af smidigt jern och stål äro uppgifterna ej blott ofullständiga utan äfven vilseledande,
såsom t. ex. i fråga om smältstycketillverkningens belopp eller om landets numera högst
betydliga produktion af valsad tråd och sömjern, hvilka olika slag inbegripas i stångjernstillverkningen.
Vidare upptages somligt Martinjern tillsammans med stångjern, under
det att hufvudmassan af landets Martinjernstillverkning ingår under rubriken Martinstål.
I det följande har komitén sammanfört all Martinmetall och fråndragit densamma från
det så kallade stångjernet, hvilket emellertid i följd af otillräckliga uppgifter äfven
omfattar allt finjern och valsad tråd.

Tillverkningen af härdfärskadt och puddladt jern i form af stång- och finjern
samt valsad tråd har icke såsom malmbrytningen och tackjernsproduktionen sedan 1860
fördubblats, utan var 1880 endast 60 procent större än 1860. Den minsta tillverkningen
under sagda mellantid egde rum 1863, då den utgjorde 2,939,619 centner, och den
största inträffade deremot år 1877, då den belöpte sig till 5,288,900 centner. Under
år 1880 framstäldes deraf 5,157,526 centner. Femårsperioderna visa deremot en ganska
jemn tillväxt, nämligen:

1860—64 _____________________________________________ centner 3,164,448

1865—69 _____________________________________________ » 3,939,752

133

1870—74 ...
1875—79 ...

... centner 4,221,642
4,863,414.

Om de statistiska uppgifterna angående tillverkningarna gjorde någon skilnad
emellan å den ena sidan verkligt stångjern och å den andra finjern samt tråd, skulle
det emellertid otvifvelaktigt visa sig, att stångjernstillverkningen i sjelfva verket vuxit
med vida mindre belopp än de nyss anförda, hvari tillväxten väsendtligen beror af den
utveckling, som finjerns- eller sömjerns- och trådvalsningen sedan år 1860 vunnit.

En föreställning härom erhålles af uppgifterna om de olika årens utförsel af
band-, bult- och knippjern. Denna var nämligen år 1880 vid pass 37 gånger större än
år 1860. Minst var den under sagda mellantid år 1861, då den endast belöpte sig till
24,991 centner, och störst 1880, då den steg till omkring 1,150,000 centner. Dess
jemna och hastiga tillväxt framgår på ett i ögonen fallande sätt, om man jemför nämnda
utförsel under femårsperioderna:

och finjernstillverkningens utveckling i Sverige bör utan fråga räknas som vår jernhandterings
mest glädjande förteelse sedan år 1860.

Under år 1880 framstäldes vid 270 verk med 729 i gång varande härdar och
ugnar 5,157,526 centner stång- och finjern, då deremot till 1860 års tillverkning deraf,
som belöpte sig till 3,219,660 centner, ej mindre än 1,260 härdar och ugnar begagnades.
Per härd och ugn framstäldes således 1880 7,076 centner mot endast 2,555
centner under år 1860 eller 2,8 gånger så mycket 1880 som 1860. Antalet af de under
år 1860 för stångjernsberedningen använda verken finnes ej angifvet, men var antagligen
omkring 430, ty under år 1861 voro 427 och 1862 440 stång) ems verk i gång.

Utförseln af stångjern var visserligen år 1880 större än 1860 (vid pass 3,000,000
mot 2,300,000 centner); men en jemförelse af femårsperioderna visar, att den var störst
under åren 1865—69 och sedan dess snarare af- än tilltagit, nämligen:

Då Sveriges jerntillverkning i jemförelse med flera andra länders är så liten,
att den t. ex. endast utgör vid pass 5 procent af Storbritanniens, och då jordens jernförbrukning
sedan den femårsperiod (1865—69), då vår stångjernsutförsel var störst, mer
än fördubblats, så framgår af nyss nämnda förhållande, hurusom det svenska stångjernet
på verldsmarknaden vid detta årtiondes början endast intog en vid pass hälften så
vigtig plats som under senare delen af 1860-talet.

1860—64
1865—69
1870—74
1875—79

centner 37,106

» 173,919

» 454,218

» 719,892,

1860—64

1865—69

1870—74

1875—79

centner 2,100,897
» 2,827,178

» 2,794,723

» 2,550,231.

134

Större delen af det i andra länder framstälda jernet är jemförelsevis mycket
förorenadt af skadliga ämnen och derför af sämre beskaffenhet, hvadan man med skäl
kunde antåga, att ett så rent och oartfritt jern som det svenska, allrahelst som det
tillverkas i jemförelsevis ringa myckenhet, i utlandet borde kunna påräkna en så att
säga • obegränsad afsättning, om det der kunde säljas till obetydligt högre pris än det
orena och sämre, som der beredes. Såsom visadt blifvit, har emellertid vår stång]''ernsutförsel
sedan medlet af 1860-talet aftagit, och hufvudskälet dertill är, att man dels
genom förbättringar i puddlingen och dels med Bessemer- och Martinmetodernas tillhjelp
numera äfven i andra länder lyckas framställa allt bättre jern, som mer och mer
uttränger det svenska från sådana jemförelsevis mindre grannlaga behof, till hvilka det
förut delvis begagnats, och i stället inskränker dess användning till uteslutande särdeles
nogräknade ändamål, för hvilka annat jern ej ännu är användbart eller åtminstone
ej lämpligt.

En gifven följd af detta förhållande är, att fordringarna på det svenska jernets
egenskaper alltmera stegras, och att den tid ej torde vara särdeles aflägsen, då endast
sådant svenskt jern på utlandet kan finna förmånlig afsättning, som till sin beskaffenhet
är lika utmärkt, som händelsen för 20 år sedan var med några få rangstämplar.

Till förbättringen af vårtjerns qvalitet har tillverkningens koncentrering på färre,
men större verk väsendtligt bidragit, då större arbetsskicklighet och bättre tillsyn utan
allt för stor tillökning i omkostnaderna derigenom kunnat ernås. De större jernverken
hafva åter möjliggjorts genom kommunikationernas förbättrande, så att råämnena, träkol
och malm, från allt vidsträcktare områden kunnat sammanföras; men dyrt måste
vårt jern alltid komma att blifva i jemförelse med stenkolsländernas, då träkol aldrig
till drägliga pris kan i så stor mängd till en punkt sammanföras, att träkolsverkens
produktionsförmåga på långt när^kan blifva jemförlig med stenkolsverkens.

Till minskad afsättning af svenskt jern i utlandet bidrager äfven dels arbetarnes
efter hand ökade färdighet att kunna behandla jemförelsevis dåligt jern, och dels de
höga tullar, som i åtskilliga länder så mycket fördyra det svenska jernet och för utländingen
bereda lönande tillfälle att uttänka metoder för dess ersättande. Det måste
derföre för vår så naturliga tillverkning af qvalitetsjern vara af största vigt att söka
utverka lindring i de afgifter, hvilka försvåra afsättningen på dessa länder.

Sveriges införsel så väl af stångjern som af band-, bult- och knippjern är visserligen
jemförelsevis af ringa betydelse, då den allenast utgjort under femårsperioderna:

1860—64______ centner 23,945

1865—69__________________ » 36,122

1870—74___________________________________________________ » 86,507

1875—79__________________ » 125,495;

men tillväxten i och för sig är dock ganska stor och torde hufvudsakligen hafva
sin grund i det billiga utländska jernets för vissa behof tillräckligt goda egenskaper.

135

Beredningen af Bessemermetall har någorlunda jemnt fortgått, och den största Götjern ock
tillverkningen deraf var år 1880, då 706,057 centner. Bessemermetall framstäldes. De stål: Besse~
ifrågavarande femårsperioderna utvisa följande utveckling:

1861—64--------------------------------------------------- centner 41,405

1865—69.._____ » 75,826

1870—74_________________ » 285,055

1875—79___________________________________________________ » 458,264

Denna stegrade tillverkning med en metod, som först år 1857 började användas,
är onekligen i förhållande till hela vår jerntillverkning ganska betydlig; men likasom
här förut i fråga om denna senare blifvit antydt, har tillverkningen af Bessemermetall
hos oss ingalunda kunnat följa den oerhördt starka utveckling, som på detta område
inom vissa andra jernproducerande stenkolsländer egt rum.

Jemväl tillverkningen af Martinmetall är stadd i ett jemnt och ganska hastigt Martin.
stigande. Den kan anses hafva börjat först under femårsperioden 1870—1874, som
angifver en tillverkning af allenast 600 centner, hvilken under nästföljande femårsperiod
redan stigit 53,437 centner och för år 1880 uppgår till 181,562 centner. Näst tillökningen
i vår finjernstillverkning är utan tvifvel Martinmetodens förkofran, hvad vår jernhandtering
beträffar, för närvarande mest förtjent af uppmärksamhet.

Sveriges degelstålsberedning kan visserligen ej till siffran uppgifvas, men den Bränn- och
är mycket obetydlig och har sedan år 1860 näppeligen undergått någon väsendtlig för- ^klandring.
Framställningen af det tillsammans med degelstålet i de officiela uppgifterna
hopslagna ''brännstålet har deremot oupphörligen aftagit. Orsaken härtill är, att brännstålet
både i Sverige och andra länder alltmera utträngts af det billigare Bessemerstålet.

Stålinförseln har aldrig varit betydlig, då den endast utgjorts af något engelskt in- och utfördegelstål;
men den har emellertid oupphörligen vuxit och var under åren 1875—79 sel af götjern
i medeltal per år 7,383 centner mot 2,306 centner under 1860—64. °ch stal''

Utförseln af götjern och stål har uppgått under

1860—64--------------------------------------- till centner 133,540

1865—69--------------------------------------- » 103,387

1870—74......... „ 120,488

1875—79_______________________________________ » 149,122

Den ojemförligt största delen af Sveriges Bessemertillverkning har emellertid
stannat inom landet, hvars årliga medelförbrukning af götjern och stål under 1875—79
var 428,778 mot endast 18,552 centner under 1860—64.

Tillverkningen af jernvägsskenor inom landet har icke varit af någon nämnvärd
betydenhet och kan nästan sägas hafva upphört. Införseln af jernvägsskenor har deremot
uppgått i medeltal:

Jern- och stålma
nu fakturering.
Jernvägsskenor.

1860—64....................................... till centner 249,387

1865-69_______________________________________ » 170,246

Plåt.

Forient jernbleck.

Spik.

Annan manufaktur.

136

1870—74_____________________________________________ centner 658,539

1875—79_____________________________________________ » 832,013

samt var störst år 1874, då den uppgick till 1,398,630 centner.

Af plåt har Sveriges förbrukning så betydligt ökats; att den för femårsperioden
1875—79 utgjorde 275,265 centner mot allenast 96,290 centner under 1860—64. Tillökningen
i plåttillverkningen har också alltjemt vuxit. Den utgjorde nämligen:

1861—64____________________________.....____________ centner 103,471

1865—69...... •» 123,904

1870—74...... » 167,445

1875—79.......................... » 245,743

samt uppgick 1880 till 280,153 centner. Detta oaktadt har införseln af plåt tilltagit i en
vida hastigare proportion än utförseln, såsom följande siffror ådagalägga:

införsel: utförsel:

1860—64 ____________ centner 7,191 centner 14,372

1865-69 ............ » 16,496 » 15,188

1870—74 ____________ » 55,827 ..........„ » 18,742

1875—79 ........... » 57,370 » 27,848

Af förtent jernbleck kan någon tillverkning i Sverige knappast sägas ega rum;
hvadan landets behof deraf hufvudsakligen fylles genom införsel, som utgjorde:

1860—64____________________________________________________ centner 7,254

1865—69................................................... » 7,411

1870—74_________________________________________________- » 17,246

1875—79___________________________________________________ » 25,318

Bland jernmanufaktur har spik af ålder varit Sveriges förnämsta exportvara,
men utförseln deraf har emellertid aftagit, under det att införseln tilltagit. Tillverkning
samt in- och utförsel uppgå under femårsperioderna:

tillverkning: införsel: utförsel:

1860— 64______ centner 134,061 centner 701 centner 25,517

1965—69...... » 139,117 » 390 » 24,519

1870—74...... » 158,370 » 6,280 » 35,037

1875—79______ s 198,097 » 19,835 » 23,899

I annan jernmanufaktur än plåt och spik har tillverkningen utgjort:

1861— 64....___________ centner 175,082

1865—69...... » 182,624

1870—74....________ » 393,006

1875—79.......... » 411,369

137

Slutligen bör här anmärkas, att den behållna inkomsten af jernverken, enligt

taxerigslängderna, utgjorde:

år 1864------------------------ 3,786,900 kronor

» 1871________________________ 4,285,300 »

» 1878______________ 3,425,700 »

Fabriksindustrien.

I sammanhang med den i det föregående lemnade redogörelsen för innehållet af
de till komitén från idkare af fabriksrörelse ingångna svaren skall nu i det följande,
med ledning af vår officiela näringsstatistik, meddelas en kortfattad framställning af
åtskilliga förhållanden, som kunna anses egnade att belysa utvecklingen af landets
fabriksindustri under loppet af senaste två decennier.

Härvid nia först anmärkas, hvad som också redan är vid behandlingen af de
inkomna svaren uttaladt, att svårigheter naturligtvis alltid måste möta vid försök att
uppdraga någon fullt tillfredsställande gräns mellan fabriksindustri och den yrkesverksamhet,
som är att hänföra till handtverk. Dessa båda arter af industriel verksamhet
gå, åtminstone på åtskilliga tillverkningsområden, öfver i hvarandra, utan att dem
emellan kan uppdragas annan åtskilnad än den, som betingas af verksamhetens större
eller mindre omfattning.

Af bifogade hit hörande tabeller (n:r 35—93) är ganska lätt att vinna föreställning
om så väl huru produktionen i sin helhet gestaltat sig inom vår fabriksindustri, som ock
huru de särskilda, med hänsyn till qvantiteten och värdet af tillverkningen mera betydande,
industrigrenarna under senaste tid utvecklat sig. Det torde derföre få betraktas
såsom öfverflödigt att ingå uti en mera detaljerad redogörelse, hvartill dessutom
skulle fordras större utrymme, än som kan påräknas inom ramen af en skildring, hvilken
bör omfatta, utom fabriksindustrien, äfven våra öfriga vigtigare näringsgrenar. Af
sådan anledning har det ansetts vara i allmänhet tillräckligt att rikta blicken på förhållandet
med tillverkningen, i hvad mån denna varit stigande och fallande, och såmedelst med
bifogande af in- och utförseluppgifter, der dessa kunna anses ega någon betydelse,
gifva en föreställning om befolkningens ökade eller minskade förmåga af förbrukning.

Men om svårigheter, såsom nyss ofvan nämnts, nödvändigt möta för ett bestämdare
särskiljande mellan fabriks- och handtverksindustri, så är äfvenledes med
hvarjehanda betänkligheter förknippadt att söka under vissa större grupper sammanföra
och efter följdriktiga grunder inordna de många skiftande produktionsarterna. I detta
hänseende torde här nedan vara lämpligast att hufvudsakligen bibehålla samma anordning,
som vid redogörelsen för yrkesidkarnes afgifna svar blifvit iakttagen, hvilket
förfarande alltså äfven fått vara bestämmande i fråga om ordningsföljden för hit hörande
tabeller.

Tullkomiténs Betänkande; I.

138

Stenhög g er ier.

Tegelslager ier.

Kakel- och
stenkärlsfabriker.

Sten-, glas- och lergodsindustrien.

Inom sten- och lergodsindustriens grupp möter oss först en näringsgren, hvilken ,
är att anse såsom jemförelsevis helt ung, men mycket snabbt utvecklat sig på ett sätt,
som tyckes lofva densamma en särdeles vacker framtid. Härvid syftas på landets stenhuggeri,
hvilkas ringa antal, af allenast ett par stycken i början af 1860-talet, höjer
sig 1879 till 25, med en arbetsstyrka, som likaledes vuxit från en obetydlighet till 1,482.
Tillverkningsvärdet ökar sig under årsföljden från omkring 1,000 krono)- till omkring
700,000 kronor. Af tabellen n:r 10 visar sig att, sedan 1864, då 5 stenhuggeri voro
bevillningstaxerade för inkomst af sammanlagdt 12,200 kronor, antalet stigit till 12 med
44,800 kronors inkomst år 1871 och år 1878 ytterligare ökats till 32 med bevillningstaxerad
inkomst af 127,100 kronor. Utförseln af arbetad sten visar sig synnerligast
under de sista åren vara i raskt stigande, störst 1879 med ett värde af 484,779 kronor.
Äfven af oarbetad sten har utförseln varit icke obetydande, år 1876 till värde af 559,883
kronor och år 1879 till 367,712 kronor. Införseln af båda slagen har från högre belopp
under föregående åren minskats till omkring 97,000 kronors värde för hvardera
under 1879.

Det betydliga antalet af nu begagnade maskiner och redskap, 2,625 stycken,
torde i sin mån ådagalägga, att den fabriksmessiga utvecklingen af en näringsgren, för
hvars bedrifvande landet eger riklig tillgång på utmärkta råämnen, gör sig i allt vidsträcktare
mån gällande.

För tegelslagerierna går en tillfredsställande statistik ej längre tillbaka än till år
1873, då deras antal är uppgifvet vara 146, men hvilket 1879 uppgår till 208. De använda
arbetarnes antal stiger från 1,596 år 1873 till 2,395 år 1879. Hvad angår tillverkningsvärdet,
befinnes det stiga från 988,375 kronor och nå sin höjdpunkt år 1816
med 2,063,077 kronor, hvarefter det åter sänker sig efter hand till 1,290,894 kronor år
1879. Dock visar sig denna industrigrens tillfredsställande betydelse för landets förbrukning
derutinnan, att införseln, som 1873 och 1874 var ganska betydande, efter hand
starkt minskats, hvaremot utförseln, synnerligast af eldfast tegel, visar sig 1879 hafva
i jemförelse med närmast föregående år i väsendtlig mån stegrats.

Till utgörande af bevillning hafva år 1864 253 tegelbruk taxerats med 324,400
kronors uppskattad inkomst, år 1871 228 stycken med 291,000 kronors och år 1878
313 stycken med 570,000 kronors uppskattad inkomst.

Antalet af kakel- och stenkärlsfabriker har under de sista 20 åren ej synnerligen förändrats,
var 1864 högst med 77 stycken, vexlar för öfrigt mellan 60 och 70 samt utgör
1879 detsamma som 1871 eller 68 st. Arbetarnes antal bar på samma sätt varit vexlande,
har stundom varit under 400, men visar sig från 1873, då det utgör 441, i jemnt
stigande till 1879, då det utgör 666. Vid uppgifterna rörande begagnade maskiner och
redskap torde ej i denna näringsgren kunna fästas synnerligt afseende, då t. ex. antälet
af sådana från 251 år 1874 plötsligt höjer sig följande år till 872, för att under 1876
åter gå ned till 297, ehuru detta sistnämnda år visar både större arbetareantal och

139

betydligare tillverkningsvärde än båda de näst föregående åren. För öfrigt bar tillverkningsvärdet,
som 1860 uppgick till 341,906 kronor, visserligen ett eller annat år
understigit detta belopp, men i allmänhet varit högre, under senaste 4 år öfverstigande
700,000 kronor och 1879 uppgående till 769,267 kronor.

Den uppskattade inkomsten har för åren 1864, 1871 och 1878 utgjort respektive
295,400, 269,100 och 405,900 kronor.

Med afseende på kakel har hvarken in- eller utförsel varit af någon synnerlig
betydenhet, men af krukmakarearbeten har under de sista åren införseln betydligt iiöjt
sig, år 1878 till värde af 307,959 kronor och 1879 af 100,372 kronor, då den 1860 blott
uppgick till 8,696 kronor. Utförseln af dylika arbeten visar 1860 ett värde af 1,682
kronor, men 1879 deremot af 26,984 kronor.

I landet hafva under de 20 åren endast 2 porslinsfabriker varit i jemn verksamhet
med ett antal arbetare, lägst 1860 med 452, högst 1874 med 1,163, men 1879 ännu
828. Antalet af begagnade maskiner och redskap, 272 år 1879, har något mera än fördubblats.
Tillverkningsvärdet, som 1860 uppgår till 885,074 kronor, visar sig högst
1875 med 2,594,157 kronor,, men faller sedan efter hand till 1,443,339 kronor. Behållna
inkomsten af de båda fabrikernas verksamhet, år 1864 uppskattad till 67,000 och 1871
till 83,500 kronor, har för år 1878 stigit till 245,400 kronor.

Hvad in- och utförsel beträffar, torde vara för jemförelse rättast att angifva
qvantiteterna, enär de officiela värdena, särdeles för äkta porslin, vid skilda tidpunkter
beräknats mycket olika. Af oäkta porslin visar sig då införseln 1860 ha varit 76,628
skålpund, men 1879 åter 105,217 skålpund, allt hvitt eller enfärgad!; deremot af måladt
eller tryckt 129,560 skålpund och 201,750 skålpund vid de respektive tidpunkterna. Af
äkta porslin infördes 1860, hvitt eller enfärgadt 26,624 skålpund och förgyldt eller
måladt 102,023 skålpund; men 1879 af det förra 40,217 skålpund och af det senare
130,683 skålpund. Utförseln har likväl också ökat sig från en obetydlighet till 171,682
skålpund oäkta hvitt eller enfärgadt, och 39,274 skålpund måladt eller tryckt. Af äkta
porslin har utförseln visserligen äfven stigit, men stannat vid 5,411 skålpund.

Hela den införda qvantiteten, som 1860 utgjorde 334,835 skålpund, visar sig
högst 1877 med 622,525 skålpund och var 1879 ännu 477,867 skålpund. Den utförda
qvantiteten visar sig högst 1875 med 286,267 skålpund, och 1879 uppgår den till
216,367 skålpund. Öfverskottet af införseln, beräknadt efter de officielt gällande värdena,
visar sig hafva högsta beloppet 1862 med 421,461 kronor, sjunker till sitt lägsta
1869 med 138,592 kronor och utgör 1879 ett belopp af 205,045 kronor.

Glasbnikens antal angifves 1860 till 21, visar sig högst 1876 med 38 och utgör
1879 blott 29. Arbetarnes antal, som 1863 var 1,087, visar sig hufvudsakligen stigande
under hela årsföljden ända till 1878, då det utgör 2,047, hvarefter det nedgår 1879 till
endast 1,533. Detta förhållande visar sig vara väsendtligen beroende deraf, att ett jemförelsevis
allt större antal arbetare under 18 år varit användt i denna industrigren.
Synnerligen framträder detta från och med 1875. Då t. ex. 1863 användts 569 manliga
arbetare öfver 18 år, men 294 under denna ålder, äro 1875 sysselsatte 959 af de förra,

Porslins fabriker.

Glasbruk.

140

Cement fabriker.

men 630 af de senare. År 1878 utgöra de förra ett antal af 973 emot ett antal af 605
i senare ålderskategorien. Jemväl af qvinnor, såväl öfver som under 18 år, har i denna
industri ett allt större antal haft anställning. Störst är antalet af äldre 1878, då det
uppgår till 210, och af yngre år 1879 med 66. Häraf skulle redan kunna slutas, att
sjelfva arten af produktion undergått någon mera väsendtlig förändring. Så visar sig
också vara händelsen, när förhållandena med tillverkning samt in- och utförsel tagas i
närmare betraktande. Antalet af använda maskiner och redskap uppgifves 1863 hafva
varit 301, utgör 1873 det högsta med 401, men år 1879 endast 290. Af taffel- och
fönsterglas uppgick tillverkningens värde år 1860 till 694,490 kronor, är högst 1874
med 842,085 kronor, men har 1879 gått ned till 337,576 kronor. Af »diverse» åter var
tillverkningsvärdet 1860 redan 820,526 kronor, uppgår under hvardera af åren 1874,
75 och 76 till mera än 21/2 millioner kronor, samt utgör 1879 ännu 1,727,899 kronor.
Summan af tillverkningsvärdet i sin helhet angifves 1860 till 1,515,076 kronor, är högst
1874 med 3,396,614 kronor, men 1879 har det fallit till 2,065,475 kronor.

En blick på in- och utförselns vexlande förhållanden förklarar i viss mån den
inträdda förändringen vid tillverkningen. Då införseln af fönsterglas 1860 uppgick till
värde af 243,843 kronor, men efter band under en följd af år sjunker till 12,429 kronor
år 1871, visar det sig sedermera stigande och når sin största höjd 1876 med 816,225
kronor samt utgör ännu 1879 ett belopp af 562,861 kronor. Utförseln af fönsterglas,
med värde år 1860 af 1,278 kronor, steg 1866 till värde af 27,883 kronor, men har
åter 1879 gått ned till 300 kronor. Deremot har utförseln af »bunkar, burkar och
buteljer» från ett värde af 12 kronor år 1864 stigit till värde af 685,272 kronor år 1879,
under det införseln af glasvaror under denna rubrik, hvilken ännu 1874 besteg sig till
värde af 190,296 kronor, befinnes 1879 endast ryppgå till 38,544 kronor. Med största
sannolikhet kan antagas, att denna nu anmärkta, så betydligt ökade utförsel utgöres
af buteljer, för hvilkas tillverkning torde med fördel kunna användas yngre arbetare
utan synnerlig arbetsskicklighet och derföre med lägre stälda anspråk på aflöning.

Af spegelglas hafva sedan 1860 införselqvantiteterna betydligt ökats, äfvensom
af ej specificerade slag; men utförseln har af det förra uppgått till mycket ringa och af
det senare till en visserligen något större, men dock jemförelsevis föga betydande qvantitet.

Uppskattad inkomst af rörelsen har utgjort: år 1864, sammanlagdt för 22 glasbruk,
170,300 kronor; år 1871, för 24 stycken, 103,900 och 1878, då 33 stycken finnas
taxerade, 192,700 kronor.

Först med år 1874 kan tillverkningen af cement, bedrifven under de flesta åren
endast vid en enda fabrik, sägas hafva vunnit någon betydenhet, i det tillverkningsvärdet,
med användande af 101 arbetare, då uppgår till 129,600 kronor. År 1877 var
arbetarnes antal högst, med 295, och äfvenså tillverkningsvärdet betydligast, 400,000
kronor; men 1879 utgör det förra 169 och det senare 361,662 kronor.

För år 1878 uppskattades behållna inkomsten till 27,800 kronor.

Införselns värde uppgick 1870 till 133,785 kronor, var störst 1876 med 368,932
kronor och har 1879 gått ned till 182,148 kronor. Utförseln har åter, från att 1870

141

uppgå till endast 952 kronor, stigit 1878 till 264,658 kronor och utgjorde 1879 ännu
186,252 kronor.

Metallindustrien.

Att verksamheten inom de industrigrenar, som äro hänförliga till denna grupp
af landets fabriksindustri, har en mycket stor betydelse, så väl i och för sig, som med
hänsyn till hvarjehanda andra näringsgrenar, är till fullo erkändt, Särskildt torde detta
få gälla om våra mekaniska verkstäder, hvilka med afseende på tillverkningsvärdet
från början af senaste årtionde intagit ett af de främsta rummen i landets hela fabriksmessigt
bedrifna industri. Sålunda stå de 1871 redan i fjerde rummet, efter sockerbruken,
bomullsspinnerierna och klädösfabrikerna, men efter detta år äro de främst,
med ett tillverkningsvärde, som vexlat mellan 12,42 procent år 1872 och 18,09 procent
år 1875 af det hela, och ännu 1879 utgör 13,2 7 procent af samtliga i landet befintliga
fabrikers hela tillverkningsvärde. Antalet af vid dessa och vid gjuterierna använda arbetare,
hvilket 1860 utgjorde 3,602, har 1875 varit högst med 10,718 och var 1879 ännu
8,461. Af begagnade maskiner och redskap uppgifves 1863 antalet till 1,039, men det
har varit högst 1876 med 4,268 och angifves 1879 till 3,686. Så växer äfven siffran
af beräknade hästkrafter från 702 år 1863 till 3,217 år 1879.

Tillverkningsvärdet af gjutgods, som 1874 uppgick till 7,283,654 kronor, har år
1879 gått ned till 3,689,040 kronor; och den öfriga tillverkningen, som 1875 nådde sin
största höjd med värde af 24,377,332 kronor, faller derefter alltjemt till 14,123,566 kronor
år 1879. Om åter tillverkningen i sin helhet under de senaste 20 åren tages i betraktande,
så har densamma från ett värde år 1860 af endast 4,661,555 kronor, varit i oafbrutet
stigande ända till 1875, då den uppgår till värde af 31,247,343 kronor, men visar
derefter jemt fallande till 1879 med ett värde af 17,812,606 kronor. Med undantag
för de gjuterier, som bedrifvits och följaktligen äfven taxerats i sammanhang med bergverksrörelse,
hafva inkomsterna vid gjuterier och mekaniska verkstäder för åren 1864,
1871 och 1878 uppskattats till respektive 638,900, 1,080,000 och 2,113,600 kronor.

Införseln af åtskilliga tillverkningar inom detta område har under vissa år stigit
i högst beaktansvärd grad. Sålunda infördes 1860 ångmaskiner och ångpannor till
värde af endast 113,101 kronor, men var 1876 högst med 1,389,206 kronor samt går
1879 ner till 111,278 kronor. Af införda redskap och maskiner, härunder inbegripna ej
specificerad jernvägsmateriel, diverse rör m. m. samt från och med 1874 instrumenter
och verktyg, utgjorde värdet redan 1860 1,135,899 kronor, men har 1874 höjt sig till
16,922,691 kronor, för att sedermera efter hand falla till 3,796,750 kronor. Af verktyg
stiger införseln från ett välde af 99,725 kronor år 1860 till 779,159 kronor år 1873.

Utförseln deremot af ångmaskiner och ångpannor uppgick redan 1860 till värde
af 148,000 kronor, var högst år 1876 med 225,630 kronor, men 1879 endast 39,265
kronor. Af mera betydelse visar sig utförseln af redskap och maskiner, som från ett
värde 1860 af blott 38,465 kronor stigit högst 1874 till 1,691,403 kronor och 1879 utgör
1,132,503. Af verktyg har deremot utförseln varit jemförelsevis af föga betydenhet.

Gjuterier och
mekaniska
verkstäder.

142

Efter att sålunda hafva, närmast med anslutning till hit hörande tabell, gifvit
de allmännaste dragen af denna industrigrens ställning under senaste tid, torde vara
skäl att med något större utförlighet, än som i öfrigt kan åt skildringen af enstaka
näringsgrenars utveckling egnas, angifva och framhålla ett och annat, som med hänsyn
till landets mekaniska verkstäders ställning kan vara af intresse.

Den mekaniska industrien fick, som bekant, ökad fart på 1860-talet genom det
alltmer tilltagande användandet af ångbåtar och den starkt utvecklade verksamheten med
jernvägars anläggande öfverallt i landet. Det första svenska lokomotivet byggdes på
1850-talet vid Eskilstuna. En annan omständighet, som mycket bidrog att stegra de
mekaniska verkstädernas redan förut lifliga verksamhet, var deras öfvertagande af kapitalstarka
bolag, synnerligen under senare delen af nämnda årtionde. I början af 1870-talet befunnos bland 92 verkstäder 12 stycken hafva öfver 100 arbetare hvardera, och
9 stycken emellan 100 och 50, Hela arbetspersonalen angifves hafva uppgått 1870 till
5,107 och tillverkningsvärdet till 9,285,964 kronor.

Icke utan öfverraskning finner man antalet verkstäder hafva, från 87 stycken år
1873, följande året vuxit till 163 stycken. Detta förhållande förklaras deraf, att ett
stort antal gjuterier, som förut hänförts till jernhandteringen, från och med nämnda år
upptages bland mekaniska verkstäder. Arbetspersonalen visar sig då hafva gått upp
till 10,623 personer och tillverkningsvärdet till 28,983,650 kronor. Såsom redan ofvan
är nämndt, var år 1875 både arbetspersonalen ännu något större ''och tillverkningsvärdet
höjdt till öfver 31 millioner.

Hvad särskild! Motala verkstad beträffar, så må här för de 4 sista femårsperioderna,
räknade från och med 1860, några uppgifter meddelas för att belysa dess fortgående
utveckling. Arbetspersonalen derstädes var under nämnda perioder respektive
727, 809, 1,107, 970, och tillverkningsvärdena respektive 1,122,190 kronor, 1,483,120
kronor, 2,720,892 kronor och 3,368,900 kronor. Dock torde böra bemärkas, att den så
märkbara stegringen under sista femårsperioderna kan, till mera än hälften af beloppet,
tillskrifvas det vid verkstaden anlagda valsverket.

Under femårsperioden 1875—79 visar sig inom nu skildrade industrigren en afmattning
från år till annat, genom så väl minskad arbetspersonal som aftagande tillverkningsvärden,
hvilket förhållande är desto anmärkningsvärdare, som antalet af verkstäderna
varit i stigande och ökats till 223 stycken. Denna betydliga tillökning i antalet,
hvilken egt rum under senare åren, får alltså ej anses såsom gifvande vittnesbörd
om en deremot svarande utveckling af nu i fråga varande industrigren, ty de flesta bland
dessa verkstäder torde endast i mindre omfattning, kanske närmast för rent lokala behof,
bedrifva sin verksamhet. Det befinnes nämligen, att de verkstäder, hvilka sysselsätta
flera än 100 arbetare, äro till antalet endast 21 stycken, men tillsammans sysselsätta dessa
icke mindre än ''5,863 arbetare och hafva 1,776 arbetsmaskiner med 2,011 beräknade
hästkrafter samt för året ett tillverkningsvärde af mera än 12 millioner kronor. Sådana
som hafva en arbetsstyrka af 50 till 100 personer äro endast 14 stycken, men de sysselsätta
tillsammans 1,026 arbetare och visa ett tillverkningsvärde af 1,706,965 kronor.

143

De slutligen, som hafva mellan 5 och 50 arbetare hvardera, äro till antalet 90, men tillsammans
sysselsätta de 1,721 arbetare och visa ett tillverkningsvärde af 2,366,449 kronor.
De öfriga, som hafva färre än 5 arbetare, utgöra således större antal än någon
af de föregående grupperna.

Med ledning af de från idkare af denna industrigren ingångna svaren på hvarjehanda
dem förelagda frågor kan beräknas, att i allmänhet torde af tillverkningsvärdet
belöpa sig 38 procent på råmaterialet, 32 ä 34 procent på allmänna omkostnader och
28 å 30 procent på sjelfva arbetet.

Då antalet af de vid mekaniska verkstäderna sysselsatta arbetare utgör ej mindre
än 16 å 17 procent under sista åren af hela den i landets fabriksrörelse använda
arbetspersonalen, så torde det ej sakna intresse att äfvenledes ur de angifna svaren
meddela ett och annat beträffande arbetslönerna. Daglönen utgick 1879 i medeltal
med 2,50 kronor för smeder och för gjutare, 2,40 för maskinarbetare, filare och svarfvare,
2,25 för snickare och plåtslagare, 2 kronor för diverse arbetare, 1,50 för handtlangare
och 1 krona för lärlingar. Dessa aflöningsbelopp understiga ungefärligen med
10 procent de för femårsperioden 1875—79 gällande. Aflöningen för en vid de mekaniska
verkstäderna anstäld arbetare torde i medeltal ej öfverstiga 680 kronor per år,
utom i Stockholm, der densamma kan beräknas till 700 kronor.

Sedan 1863, då antalet af jern- och stålfabriker är 20, hafva de 1879 ökats till Jern- och stål54,
med ett antal arbetare, som, från 79 år 1866, befinnes hafva vuxit till 905 —deraf v''n “fa,lri,cerdock
128 under 18 år — år 1879. Antalet begagnade maskiner och redskap har från
43 år 1863 stigit till 516 år 1879, på samma gång beräknade hästkrafter under de
respektive åren varit 32 och 448. Tillverkningsvärdet, uppgående 1863 till 84,487 kronor,
är högst år 1876 med 1,361,449, och utgör 1,171,374 år 1879. För år 1864 har
uppskattade inkomsten utgjort 25,300, för år 1871 101,800 och för 1878 209,200 kronor.

Införseln af hvarjehanda hit hörande tillverkningar har varit vexlande: af rakknifvar
högst 1873 med 9,100 skålpund, 1879 med 2,341 skålpund; af pennknifvar högst
1876 med 7,253 skålpund, 1879 med 2,561 skålpund; af tälgknifvar högst 1874 med
30,041 skålpund, 1879 med 5,750 skålpund; af bords- och andra knifvar samt gafflar
högst 1874 med 231,078 skålpund, 1879 med 63,032 skålpund; af opolerade saxar högst
1874 med 13,980 skålpund, 1879 med 9,304 skålpund; polerade saxar högst 1862 med
3,452 skålpund, 1879 med 733 skålpund; af ej specificerade opolerade stålarbeten högst
1872 med 138,591 skålpund, 1879 med 7,774 skålpund; dito polerade högst 1876 med
15,317 skålpund, 1879 med 3,190 skålpund.

Utförseln har varit ännu mera vexlande, i allmänhet mycket obetydlig, med undantag
allenast för opolerade stålarbeten, hvaraf 1876 utförts 12,399 skålpund. Under
1879 utfördes nästan intet mera än 279 skålpund bordsknifvar.

Vid metall- och bronsfabrikerna, 8 till antalet år 1861 mot 21 år 1879, hafva ar- Metall- och
betande från 51 ökats till 263, och antalet begagnade maskiner och redskap stigit från ironi fabriker.
17 till 106.

144

Galvaniska

fabriker.

Bleckslag
er ier.

Symaskinsoch
gevärsfabriker.

Tillverkningsvärdet, uppgående 1861 till 56,782 kronor, ställer sig lägst 1869
med 33,416 kronor men stiger sedermera efter hand till sitt högsta belopp 1879 med
506,413 kronor.

År 1864 var inkomsten för 6 fabriker uppskattad till 8,500 kronor men uppgick
1871 för 9 fabriker till 21,600 och höjde sig ytterligare 1878 till 85,600 kronor för 19
fabriker.

Från ett antal af 5, år 1863, har antalet galvaniska fabriker 1879 stigit till 10,
och arbetarne från 40 år 1866 ökats till 154 år 1879.

Tillverkningsvärdet, uppgående år 1863 till 44,750 kronor, är högst 1877 med
539,533 kronor och utgör 1879 ett belopp af 436,506 kronor.

Äfven uppskattade inkomsterna har stigit, nämligen från 10,600 kronor år 1864
till 16,200 kronor 1871 och 51,800 kronor år 1878.

Under senare delen af 1860-talet var blott en fabrik sysselsatt, men 1879 befinnes
antalet hafva stigit till 8, och arbetspersonalen, till en början blott utgörande några
få personer, når sitt största antal år 1876 med 299 och nedgår 1879 till 197, på samma
gång antalet af begagnade maskiner och redskap visar sig 1873 vara 102, men 1879
går ned till 76.

Tillverkningsvärdet höjer sig från ett obetydligt belopp af 3,500 kronor 1865
till 777,000 kronor år 1877, men nedgår 1879 till 511,600 kronor.

Uppskattade inkomsten, som år 1864 endast utgör 5,000 kronor, höjer sig derefter
till 12,500 kronor 1871 och än vidare till 65,100 kronor för år 1878.

Införseln af olackerade arbeten hade 1871 värde af 16,542 kronor, var störst
1877 med värde af 72,337 kronor, men 1879 minskad till 40,422 kronor; af lackerade
infördes 1871 till värde af 87,815 kronor, 1874 till högsta värdet med 171,160 kronor
och 1879 till belopp af 88,816 kronor.

Utförseln har af olackerade arbeten varit störst 1878 med värde af 23,196 kronor,
men utgör 1879 ett belopp af 17,378 kronor,- af lackerade arbeten högst 1879 med
6,161 kronor.

Antalet af dessa fabriker har 1875 varit störst med 9 stycken, men uppgår 1879
endast till 4. Antalet arbetare var 1874 416 men 1879 endast 281 stycken. Begagnade
maskiner och redskap, högst under 1875 med 301 stycken, angifvas under 1879
till 248.

Värdet af tillverkade symaskiner för 1868 stannar vid 58,150 kronor och utgör
1879 311,554 kronor, det högsta som hittills förekommit.

Gevärstillverkningen, hvarom uppgift saknas för tiden före 1874, angifves sistnämnda
år hafva uppgått till värde af 380,662 och 1879 af 115,300 kronor.

Beträffande taxerade inkomsten, så befinnes denna för de båda fabrikso-renarna
tillsammantagna hafva utgjort 16,400 kronor år 1864, 10,100 kronor 1871 och 36,000
kronor år 1878.

145

Trävaruindustrien.

Så betydande ruin inom vårt industriel lif sågverksrörelsen numera intager —
i 1878 års taxeringslängd^'' af alla i tabell n:r 10 upptagna näringar och yrken påförd
högsta beloppet af behållen inkomst, 6,580,100 kronor — så föga beaktad är densamma
i vår officia statistik. Visserligen kunna ur landshöfdingarnes femårsberättelser
hemtas spridda upplysningar om denna vigtiga näringsgren, äfvensom skogsstyrelsens berättelser
derom lemna åtskilliga antydningar; men ur dessa statistiska data låter icke
ens en närmelsevis tillfredsställande öfversigt af näringens utveckling och tillstånd
sig härleda.

Hvad man känner är egentligen det bidrag till landets export, som sågverksrörelsen
lemnar. Och detta bidrag är af högsta betydelse. Utförseln af bräder och
plank, till och med år 1863 upptagen i tolfter, angifves deremot från 1864 i kub.fot
och har från sistnämnda år, då den utgjorde något mer än 46 millioner kub.fot, med
få, om också icke obetydliga afbrott, visat en stark tendens till stigande samt uppgick
år 1879 till icke mindre än emellan 102 och 103 millioner kub.fot, oberäknadt bräd- och
plankstump, som till och med 1867 angifves än i värde än i tolfter, men från och med
1868 upptages i kub.fot och derefter visar likaledes i allmänhet stigande belopp från
3 millioner till mellan'' 6 och 7 millioner kub.fot år 1879; varande hela värdet af utförda
trävaror, oarbetade, sågade eller tillhuggna för sistnämnda år upptaget i kommerskollegii
berättelse till belopp af 65,981,839 kronor eller mera än yj af rikets hela export
samma år. Värdet af utförda annorledes bearbetade trävaror angifves för samma
år till 9,256,568 kronor.

På ett i sanning öfverraskande sätt har under senaste 20 åren tillverkningen af
allehanda träarbeten utvecklat sig till storslöjd. Då år 1860 endast eu egentlig fabriksanläggning
fans för snickeriarbeten, befinnes antalet af sådana hafva 1879 vuxit till
38. Antalet af arbetare höjer sig från 42 år 1860 till 1,643 år 1879, antalet begagnade
maskiner och ''redskap stiger från 35 till 699, och beräknade hästkrafter från 46
till 1,313.

Tillverkningsvärdet, som 1860 ej uppgår till mera än 40,000 kronor, har 1877
varit högst med 4,422,722 kronor och utgör 1879 ännu 3,455,864 kronor.

Jemväl bevillningstaxeringarna vittna om mycket goda framsteg inom denna
industrigren, då de visa, att behållna inkomsten, som år 1864 endast utgjorde 15,600 kronor,
redan 1871 ökat sig till 83,200 samt sju år derefter höjt sig ytterligare till 374,500
kronor och sålunda under de senare sju åren ökats med cirka 450 procent.

Införselvärdet af snickare- och stolmakarearbeten visar sig hafva varit: af
furu eller gran år 1878 högst med 253,956 kronor, och 1879 med 81,339 kronor;
af alm, ask, björk m. m. högst 1877 med 227,460 kronor, och 1879 med 116,423 kronor;
af mahogny och andra utländska träslag högst 1877 med 123,977 kronor, och
1879 med 92,230 kronor; af möbler med stoppning och öfvertyg högst 1875 med
38,866 kronor, och 1879 med 22,345 kronor.

Sågverks rörelsen.

Snickeri fabriker.

Tullkomiténs Betänkande; 1.

146

Korkfabriker.

Tändsticks fabriker.

Miner aloljefabriker.

Utförselvärdet af alla slagen utgjorde tillsammans år 1860 410,653 kronor ocli har
sedan för de finare slagen stigit högst 1876, till 2,271,424 kronor, och uppgår 1879 till

973,001 kronor; samt af gröfre slag högst 1876 till 1,055,220 kronor, och 1879 till

634,824 kronor.

Antalet af korkfabriker har varit nästan detsamma, högst 1871, 1872 och 1878
med 14, och 1879 uppgående till 11. Arbetarnes antal har från 88 år 1863 stigit till

263 år 1876 och utgjorde 212 år 1879. Maskiner och redskap begagnades 1863 till

antal af 12, men 1879 till antal af 59.

Tillverkningsvärdet höjer sig från 152,416 kronor år 1860 till största beloppet
år 1878 med 706,057 kronor och utgör 1879 ännu 558,600 kronor.

Uppskattade inkomsten höjer sig också från 24,700 kronor år 1864 till 36,600
kronor år 1871 och uppgår för 1878 till 47,600 kronor.

Införseln af korkbark har varit störst 1877 med värdebelopp af 632,730 kronor,
och uppgår 1879 till värde af 476,910 kronor; af skurna korkar infördes till största
värdet år 1877 med 26,348 kronor och 1879 för ett värde af 12,760 kronor.

Utförsel af skurna korkar har 1877 varit störst, med värde af 11,986 kronor,
och 1879 till ett värde af 7,787 kronor.

Kemisbt-teknisk industri.

Inom denna grupp intages den mest framstående platsen af tändsticksfabrikerna.
Från ett antal af endast 14 år 1860 hafva de 1879 ökats till 34, med en arbetspersonal,
som från 1,167 under förstnämnda år stigit till 3,532 under det sistnämnda. Arbetets
beskaffenhet medgifver i vidsträckt mån användning af yngre personer, och det
är derföre icke öfverraskande att finna, det utaf en till 4,322 personer uppgående arbetsstyrka
år 1876 998 manliga och 975 qvinliga under 18 år finnas angifna. Uti den
nyss här ofvan omnämnda arbetspersonalen för 1879 äro 769 manliga och 736 qvinliga
under 18 år inberäknade. Antalet af begagnade maskiner har från 53 år 1863 ökats
till 2,121 år 1879, och beräknade hästkrafter stigande från 24 till £>01.

Tillverkningsvärdet, som 1860 blott uppgick till 455,510 kronor, har varit högst
1876, med 7,343,553 kronor, och besteg sig 1879 till 5,474,663 kronor.

I samma starka progression visar sig äfven behållna inkomsten af denna industri
hafva stigit från 66,400 kronor år 1864 till 298,100 kronor 1871 och 627,000 kronor
år 1878.

Någon införsel af hit hänförliga produkter har af lätt förklarliga skäl ej kunnat
ifrågakomma, och endast undantagsvis har sådan förekommit år 1876 med värde af
22,161 kronor.

Utförseln af, tändstickor har deremot högst betydligt tilltagit och från ett värde
år 1860 af endast 433,745 kronor efter hand stigit till 6,462,685 kronor under 1876, då
det är högst, samt utgör 1879 ännu 5,090,673 kronor.

Det kan lätt fattas, att de under senaste åren alltmera fallande prisen å raffinerade
lysoljor måste göra det svårare för den inhemska fabrikationen att kunna uthålla

147

en täflan med införda produkter af sådant slag. Antalet af mineraloljefabriker, högst
1865 äfvensom 1870 med 3 stycken, har 1879 gått ned till en enda, och arbetsstyrkan,

1864 utgörande 27 personer och 1870—71 högst 33, har också 1879 inskränkts till 10.

Tillverkningsvärdet, 1864 ännu uppgående till 200,000 kronor och 1870 högst,
med 399,815 kronor, utgör 1879 endast 50,000 kronor.

Äfven taxeringslängderna gifva vid handen, att denna näringsgren, som aldrig
varit af någon väsendtlig betydenhet inom vårt land, nästan upphört att existera under
senare delen af den tidrymd, hvarom nu är fråga, då den behållna inkomst, som fabrikationen
uppgifves hafva lemnat, nedsjunkit till den låga siffran af 3,000 kronor, från
17,200 kronor som den utgjorde år 1864.

Tydligt är, att förbrukningens behof fylts genom införsel till väsendtligaste delen,
och då således råa oljor, hit för raffinering införda, endast utvisa ett värde af högst
394,268 kronor, år 1873, och inskränka sig 1879 till 96,836 kronor, så hafva deremot
renade oljor införts uti stigande qvantitet, som 1879 utvisar det dittills högsta värdebeloppet
med 5,619,287 kronor.

Verksamheten vid de inhemska oljeslagerierna visar ett tillbakaskridande, i det Oljeslagerier.
antalet af sådana från 43 stycken år 1860 har 1879 gått ned till 24, och arbetarnes
antal, som ännu 1863 uppgick till 208, år 1879 minskats till 151, hvarjemte begagnade
maskiner och redskap från 166 sådana år 1871 gått ned till 82 år 1879.

Tillverkningsvärdet visar sig hafva varit: af lin- och rofolja 818,750 kronor år
1860, högst 1872 med 1,611,567 kronor, gående 1879 ned till 744,642 kronor; af oljekakor
högst 1873 med 1,006,275 kronor, fallande 1879 till 453,631 kronor.

Sammanlagda tillverkningsvärdet af alla hit hörande produkter visar sig högst
år 1872 med 2,615,608 kronor, men har 1879 fallit till 1,212,346 kronor.

Att detta förhållande måste å ena sidan föranleda minskad införsel af de för
fabrikationen nödiga råvaror och å andra sidan stå i samband med stigande införsel af
hithörande produkter i förädladt skick, vinner sin bekräftelse vid en blick på tabell
n:r 54. Så har t. ex. införseln af linfrö, som 1874 var högst med värde af 2,700,918
kronor, år 1879 blott uppnått värde af 573,363 kronor; men införseln af oljekakor, som
1860 endast besteg sig till värde af 22,765 kronor, har 1877 gått upp till 1,829,422
kronor, ehuru den sedermera 1879 faller till 784,615 kronor.

Utförsel af oljekakor har äfvenledes kunnat ega rum, högst år 1878 till värde
af 532,092 kronor, men uppgår 1879 blott till 172,123 kronor.

I uppskattade inkomsten visar sig ingen nämnvärd förändring hafva egt rum
från år 1864 till 1878. Den utgjorde under förstnämnda året 83,800 kronor, år 1871
92,000 och år 1878 93,200 kronor.

Ett tillbakagående visa äfven färgerierna, hvilkas antal från 1861, då det var rederier,
högst med 479, gått ned till 340 år 1879; men arbetspersonalen visar sig störst 1875
med 1,454 personer, gående derefter ned till 1,144 år 1879, på samma gång antalet af
begagnade maskiner och redskap, hvilket 1865 är störst med 2,922 stycken, fallit 1879
till 2,040.

148

Tillverkningsvärdet, uppgående 1860 till 1,587,171 kronor, visar sig störst 1874
med 3,160,160 kronor, men går 1879 ned till 1,950,694 kronor.

Något bättre visar sig dock ställningen vid betraktandet af de siffror, taxeringslängderna
förete. Det visar sig nämligen af dem, att 414 färgerier år 1864 varit taxerade
för 545,800 kronor behållen inkomst, att inkomsten år 1871 vid 419 färgerier utgjort
559,200 kronor samt år 1878 vid 413 färgerier 633,000 kronor.

Stearinljus- Med stearinljus/abrikerna är förhållandet, att visserligen deras antal minskats

fabriker. fr4n 5 stycken år 1860 till endast 2 stycken 1879, men så väl arbetarnes antal har ökats
något, från 149 till 155, som äfven begagnade maskiner och redskap, från 46 till 112.

Tillverkningsvärdet har väsendtligen varit i stigande, från 562,550 kronor år 1860
till 1873, då det är högst med 1,550,500 kronor, men går derefter ned till 1,105,720 kronor
år 1879.

Behållna inkomsten har enligt taxeringslängderna för åren 1864, 1871 och 1878
utgjort respektive 43,600, 55,000 och 172,500 kronor och visar sålunda en något större
tillväxt, än de uppgifna tillverkningsqvantiteterna antyda.

Införseln af talg, uppgående 1860 till värde 1,283,555 kronor, visar sig störst
1867 med värde af 1,718,720 kronor, och uppgår 1879 till 1,255,023 kronor. Af stearin
har införseln varit störst 1875 med värde af 252,543 kronor, men var 1879 obetydlig
med värde af endast 4,912 kronor. Af stearinljus har införseln betydligt stegrats,
var störst 1877 med värde af 760,459 kronor och uppgick 1879 till 734,392 kronor.

Utförsel har äfvenledes egt rum: af talg högst 1879 till värde af 232,505 kronor,
och af stearinljus till 120 å 130,000 kronors värde under hvartdera af sista åren.
Såp- och tvål- Antalet af såp- och tvålfabriker har mycket obetydligt vexlat under senaste 20

fabriker. 4ren och håller sig 1879 vid samma siffra, 13, som under 1860, men antalet arbetare,
som år 1863 var 103, har stigit till omkring 150 och stannar 1879 vid 135.

Tillverkningsvärdet af såpa, som 1860 uppgick till 671,771 kronor, höjer sig i allmänhet
till 1877, då det är högst med 1,899,553 kronor och utgör 1879 ett belopp af
1,599,873 kronor. Likaledes har tillverkningen af tvål från ett värde 1860 af 187,175
kronor i allmänhet tilltagit till 1876, då värdet är högst med 504,254 kronor, men sedermera
faller detta 1879 till 233,696 kronor.

Taxerade inkomsten visar likaledes en stark stigning, synnerligast efter år 1871,
då den utgjorde 95,900 kronor, men uppgick till 243,300 kronor 1878.

Så väl in- som utförsel af såpa har icke varit af synnerlig betydenhet; men af
tvål var införselns värde 32,777 kronor år 1860 och 56,543 kronor år 1879, då utförseln
från det ringa värdet af 809 kronor år 1860 visar sig hafva 1879 stigit till 109,238 kronor,
det högsta som förekommit, näst efter 1877 med 123,754 kronor.

Kemiskt-tekni- Med stigande antal, från 32 år 1860 till 70 år 1879, hafva de kemiskt-tekniska

ska fabriker, fabrikerna äfven ökat sin arbetspersonal från 188 till 512 och antalet begagnade maskiner
och redskap från 98 till 297.

Tillverkningens hela värde, uppgående 1860 till 347,179 kronor, har väsendtligen
höjt sig intill 1878, då det är högst med 2,758,651 kronor, och utgör 1879 ett belopp
af 2,526,838 kronor.

149

Samma stadiga tillväxt visar sig äfven i den uppskattade inkomsten, som för
åren 1864, 1871 och 1878 utgjort respektive 92,000, 123,900 och 361,700 kronor.

Då artificiela gödningsämnen i så betydlig mån ingå i dessa fabrikers tillverkning,
kan det vara af intresse att hänleda uppmärksamheten, hvad införseln angår, på det
förhållandet, att värdet af densamma från det höga beloppet af 6,350,567 kronor år
1876 sedermera gått ned till 3,802,631 kronor år 1879. Utförseln af sådana har varit
högst 1878 med värde af 320,599 kronor och uppgår 1879 till 110,166 kronor, då det
1871 endast utgjort 25,172 kronor.

Textilindustri.

De flerahanda näringsgrenar, hvilka äro hänförliga Under textilindustriens grupp,
intaga af lätt förklarliga skäl en mycket framstående plats i landets näringsliv Detta
beror ej allenast deraf, att fabrikationen inom detta område krafvel’ i våra dagar jemförelsevis
mycket stort förlagskapital, utan synnerligast af den omständigheten, att allt
högre stälda anspråk från de förbrukandes sida städse egga producenterna att åt sina
tillverkningar gifva största möjliga fulländning i tekniskt hänseende, samt under strängaste
täflan i prisbillighet söka förena varornas redbara beskaffenhet med en vexlande
smaks fordringar i öfrigt.

Att bär i landet ej kan erbjuda sig verksamhetsfält för något större antal siden- sidenfabriker,
fabriker, torde ej tarfva vidare förklaring. Från högst 6 i början af 1860-talet går antalet
under hela senaste årtiondet slutligen ned till 2, med en arbetspersonal, som från
517 år 1863 har minskats till 298 år 1879, på samma gång begagnade maskiner och
redskap minskats från 391 till 206.

Tillverkningsvärdet, som 1860 utgör i sin helhet 930,248 kronor, är 1865 något
stegradt till 1,094,021 kronor, men faller derefter ganska hastigt till 457,525 kronor år
1868, hvarpå ånyo en lyftning röjer sig ända till 1874, då största värdet uppnås med
1,352,245 kronor. Från den tiden visar sig tillverkningen i stadigt nedgående till ett
värde 1879 af 625,758 kronor.

Den till bevillning uppskattade inkomsten af sidenväfnadsfabrikerna utgjorde år
1864 141,000 kronor, nedgick derefter till 58,000 kronor år *1871, men höjde sig sedermera
återigen något och uppgick år 1878 till 102,000 kronor.

Införseln af silke har naturligtvis varit underkastad alldeles enahanda vexlingar:
från ett värde 1860 af 836,612 kronor inträder 1868 minskning till 530,197 kronor, så
en höjning till 1,200,493 kronor år 1874, men derefter väsendtligen ett fallande till
781,213 kronor år 1879. Af helsiden åter infördes redan 1865 till ett värde af 834,876
kronor, och detta befinnes 1876 hafva gått upp till 2,011,152 kronor, men utgör 1879
ett belopp af 1,309,008 kronor. Införselvärdet af halfsidenväfnader är 1865 redan 684,807
kronor, men stiger genast 1866 till 1,071,429, för att åter lika hastigt nedgå under det
först nämnda beloppet, hvarefter en höjning inträder till 1,673,841 kronor år 1874. För
1879 visar det sig hafva gått ned till 989,058 kronor.

150

Linnegarnsspinnerier.

Linneväfnads fabriJcer.

Segel- och tältduksfabrilcer.

Utförsel har också visat sig möjlig, och från en obetydlighet af 1,012 kronor år
1860 stiger utförselvärdet af helsiden 1875 till 212,328 kronor och är 1879 ännu 104,220
kronor. Af halfsiden har utförselvärdet varit högst 1876 med 36,000 kronor, men 1879
endast 3,684 kronor.

Blott under senare hälften af 1860-talet funnos två linnegarnsspinnerier, och
under den öfriga tiden har fabrikation bedrifvits vid ett enda spinneri, men tillverkningen
har det oaktadt visat sig stigande. Arbetspersonalen, som 1863 uppgick till 131
personer, har högst uppgått till 232 år 1874 och var 206 år 1879, med ett antal maskiner
och redskap, som ökats från 3,365 till 3,867.

Tillverkningsvärdet, bestigande sig 1860 till 216,515 kronor, är högst 1877 med
737,946 kronor, och utgör 1879 ännu 576,592 kronor.

Införseln af lin följer temligen noga tillverkningen, går 1860 blott till värde af
106,650 kronor, är högst 1876 med 1,116,895 kronor och utgör 1879 ett belopp af 583,950
kronor. Af oblekt garn var införselvärdet 1860 blott 12,616 kronor, men visar sig efter
åtskilliga vexlingar högst 1873 med 231,613 kronor och utgör 58,922 kronor år 1879.
Lika vexlande är införseln af blekt eller färgadt garn, som från det obetydliga värdebeloppet
af 1,952 kronor år 1860 stiger högst 1876 till 269,858 kronor och utgör 179,626
kronor år 1879. Af tråd är det hufvudsakligen den blekta eller färgade, som i betydligare
mängd införts. Från värde 1860 af 75,129 kronor stiger införseln 1871 högst
till värde af 233,498 kronor och utgör 84,127 kronor år 1879.

Utförsel till något nämnvärdt belopp har ej egt rum, utom af lin något enstaka
år, såsom 1867 till belopp af 134,330 kronor.

Under nästan alla 20 åren har antal linneväfnadsfabriker stannat vid 3 stycken,
och arbetarnes antal varit omkring Ilo ä 120, med begagnade maskiner och redskap till
antal af från 65 till 92. Tillverkningsvärdet, 1861 uppgående till 201,008 kronor, har
varit högt 1870 med 523,755 kronor och var 1879 ännu 274,706 kronor.

Taxerade inkomsten uppgick år 1864 till 47,900 kronor, nedgick till 21,600 kronor
år 1871, men steg åter till 39,200 kronor år 1878.

Af hit hänförliga väfnader har införsel i mycket betydande grad under senaste
årtiondet tilltagit. Då emellertid utaf vissa slag äfven någon utförsel kunnat ega rum,
torde, för undvikande af tröttande omständlighet, vara tillräckligt att gifva till känna,
huru införselöfverskottet vid skilda tider förhållit sig. Uppgående 1860 till värde af
258,483 kronor, stiger det sedermera, ehuru med vexlande belopp, till högst 2,229,148
kronor år 1874, men fäller derefter och utgör 1,223,701 kronor år 1879.

Antalet af segel- och tältduks fabriker var 1862 högst med 7, men har 1879 endast
varit 2, med en arbetsstyrka af 238 personer 1863, högst 1874 med 358, och 1879
med 263. Antalet begagnade maskiner och redskap är högst 1879 med 242.

Tillverkningsvärdet, redan 1860 uppgående till 526,197 kronor och högst 1874
med 1,122,666 kronor, faller derefter jemnt till belopp af 547,065 kronor år 1879.

Enligt taxeringslängderna har behållna inkomsten vid 3 fabriker år 1864 uppgått
till 70,000 kronor; men år 1871 utgjorde den vid samma 3 fabriker endast 25,200

151

kronor, hvarifrån den åter höjt sig till 68,800 kronor vid de 2 fabriker, som taxerats
år 1878.

Införseln af hit hänförliga väfnader har öfver hufvud varit i starkt stigande; men
då äfven någon export egt rum, torde vara lämpligast angifva införselns öfverskott,
hvilket från värde af 73,182 kronor 1860 stiger till sitt högsta belopp 1873 med 1,035,400
kronor, men derefter minskas till 226,404 kronor år 1879.

Både med hänseende till i dem nedlagdt kapital och för tillverkningen använd Bomullsgarnsarbetspersonal
intaga bomullsgarnsspinnerierna en särdeles framstående plats inom den sPinneriernu
skildrade industrigruppen. Från ett antal af endast 11 år 1863 hafva de 1879
utgjort 25 stycken, med en arbetsstyrka, som från 1,448 personer under förstnämnda
år stiger år 1875 till 4,490, ehuru sedermera fallande till 3,347 år 1879. Begagnade
maskiner och redskap äro 49,279 år 1863, uppgå högst 1875 till 174,679 och utgöra år
1879 ännu 172,485.

Tillverkningsvärdet, år 1860 belöpande sig till 12,181,947 kronor, undergår en
våldsam förändring till 1863, då det nedsättes till 2,915,196 kronor — beroende på
svårigheterna att under kriget i Nordamerika erhålla den erforderliga råvaran, bomull —
men det stiger derefter åter temligen jemnt och når sin största höjd 1872 med belopp
af 15,197,313 kronor, hvarefter det är hufvudsakligen nedgående till 1879, då det ställer
sig till 10,814,709 kronor.

För de bomullsgarnspinnerier, som icke varit taxerade gemensamt med väfveri
och för så vidt i andra fall taxeriugslängderna särskildt angifvit den beräknade inkomsten
af spinneriet, utvisa dessa längder en sammanlagd inkomst för spinnerierna af 236,500
kronor för år 1864, 344,900 kronor för år 1871 och 582,200 kronor för år 1878.

Införsel af bomull håller naturligtvis jemna steg med ofvan angifna produktion
af bomullsfabrikat. Så visar sig t. ex. den år 1860 införda qvantiteten af 19,226,177
skålpund år 1863 gå ned till 1,709,707 skålpund, stiger sedermera och uppnår sin
största höjd år 1871 med 23,936,592 skålpund och stannar efter temligen skarpa vexlingar
år 1879 vid 16,073,128 skålpund.

Hvad beträffar införseln af garn, hvilken tidtals varit rätt ansenlig, torde också
vara lämpligare att angifva qvantiteten än värdet, dels för åskådligare relation till uppgifterna
om råvarans införsel, dels emedan en under vissa år af förhållandena orsakad
prisstegring skulle, vid angifvande af allenast införselns värdebelopp, kunna gifva en
mindre riktig uppfattning af förbrukningen i landet.

Då qvantiteten af infördt ofärgadt garn 1860 uppgår till 857,517 skålpund, finner
man densamma nedgå 1864 till 458,706 skålpund, stiga under närmast derpå följande
tre åren, men falla åter plötsligt 1868 till 474,774 skålpund, hvarefter i hufvudsak höjning
fortgår till 1874, då största qvantiteten uppnås med 5,412,996 skålpund. Sedermera
aftager införseln och ställer sig 1879 till 2,311,954 skålpund.

Det sagda visar sig gälla jemförelsevis äfven om införseln af färgadt garn, ty
•från 228,139 skålpund år 1860 nedgår densamma 1864 till 14,435 skålpund, men uppnår

152

Bomullsväf
nadsfobriJcer.

sedermera sin största höjd först 1877 med 935,463 skålpund och utgör 1879 ännu
734,842 skålpund.

Af tråd infördes 1860 redan 68,169 skålpund, men derefter faller införseln 1864
till 48,521 skålpund, för att sedermera nästan jemnt växa till 1877 med 266,825 skålpund,
och den utgör 1879 ännu 244,883 skålpund.

Utförseln af ofårgadt garn 1860 uppgick till 219,413 skålpund, men med undantag
af 1863, då den .uppgick till 363,830 skålpund, har qvantiteten varit högst betydligt
lägre, men är 1879 dock ännu 298,420 skålpund.

Färgadt garn har ett och annat år utförts till qvantitet af 50 å 60,000 skålpund,
men i allmänhet vida mindre, och af tråd har högst obetydligt kunnat utföras.

Den redan angifna orsaken till minskad verksamhet vid bomullsgarnsspinnerierna
under senaste åren af 1860-talets förra hälft måste utöfva liknande inflytande på
bomullsväfnadsfabrikerna, hvilka från ett antal af 23 stycken år 1860 minskats till ett
antal af blott 15 stycken år 1867, men så småningom ånyo gå upj) till 25 stycken år
1879. Alldeles samma starka vexling visar sig dock ej med afseende på arbetsstyrkan,
hvilken från 1,222 personer år 1863 befinnes nästan oafbrutet hafva ökats till sitt största
antal år 1879 med 3,492 personer. Anmärkningsvä.rdt härvid är, att antalet af de i
denna fabrikation använda qvinnor, så väl öfver som under 18 år, i så högst betydlig
grad tilltagit. År 1863 angifvas de förra till 704 och de senare till 67, men 1879 användes
af de förre 2,159 och af de senare 414. Maskiner och redskap uppgifvas 1863
redan till 2,350, men 1879 till 4,118, under det beräknade hästkrafter ökas från 685
till 1,747.

För bedömande af förhållandet med tillverkningen, som för de flesta särskilda
slagen är angifven dels i fot, dels i stycketal och dels efter vigt, torde här ej annan
utväg stå öppen, än att för jemförelses skull omförmäla värdebeloppen af totala tillverkningen
vid skilda tidpunkter. Sålunda befinnes tillverkningsvärdet i sin helhet år
1860 vara angifvet till 4,492,802 kronor, derefter fallande 1863 till 2,085,642 kronor,
men sedan i allmänhet stigande till år 1877, då det uppgår till 12,656,362 kronor och
utgör 1879 ännu 9,053,568 kronor.

Från år 1864, då uppskattade inkomsten af samtliga bomullsväfnadsfabrikerna
endast utgjorde 370,700 kronor, höjer den sig till 542,200 kronor år 1871 och stiger
vidare under den derpå följande tiden så, att den för år 1878 uppgår'' till 812,000
kronor, hvilken stigning, ehuru betydlig, dock icke motsvarar det ökade tillverkningsvärdet,
som år 1877 utgjorde 12,656,362 kronor mot 6,421,287 kronor år 1870 och 2,085,642
kronor år 1863. Härvid bör nämligen, likasom öfverallt i fråga om den uppskattade
inkomsten, bemärkas, att hvarje års bevillningstaxering grundas på resultatet af verksamheten
under det näst föregående året.

Angående in- och utförseln af boinullsväfnader kan en granskning af hit hörande
tabell gifva tillfredsställande upplysning i fråga om qvantiteterna af de särskilda
slagen, men för lättare öfverskådlighet vid en jemförelse mellan skilda tidpunkter torde
här också ett angifvande af införselöfverskottets värde vara af intresse. Uppgående''

153

redan 1860 till belopp af 3,290,865 kronor, men sedermera under temligen starka vexlingar
fallande till lägst 1,591,259 kronor år 1868, befinnes det sedermera nå sin största
böjd 1874 med 9,492,617 kronor, men går derefter ned efter hand till 3,853,845 kronor
år 1879.

Införselöfverskottet af bomullsvåfnader med blandning af lin eller hampa visar
1860 ett värde af 95,344 kronor, hvilket vexlar under årens lopp ganska betydligt och
når sin höjd 1877 med 196,016 samt är 1879 ännu 102,658 kronor.

Införseln af jute-garn och -väfnader visar sig hafva under vissa år äfven varit
rätt betydlig, men särskildt öfverraskande är i detta hänseende införseln af säckar med
ett värde, hvilket från allenast 903 kronor år 1860 har 1877 uppgått till 457,869 kronor
och är 1879 ännu 348,654 kronor.

Antalet af idig armspinnerierna har från 7 stycken år 1860 ökats till 62 stycken
år 1879, med en arbetspersonal, som 1863 räknade 140 personer, med 68 under 18 år,
sedermera varit 386 år 1876, deraf 150 under 18 år, samt är 1879 ännu 308 personer,
med 90 under 18 år. Begagnade maskiner och redskap hafva från ett antal af 89
ökats till högst 870 år 1876, och är 1879 ännu 614, och hafva beräknade hästkrafter
tilltagit från 61 till 206.

Tillverkningens värde har från ett belopp af endast 8,205 kronor år 1860 varit
starkt vexlande intill 1870, då det är 94,373 kronor, men har sedermera i betydligare
mån höjt sig till 1879, då det uppgår till 625,273 kronor.

Med undantag af de spinnerier, som äro förenade med klädes- eller andra större
ylleväfnadsfabriker och gemensamt med dessa taxerade, hafva ullgarnsspinnerierna för
åren 1864, 1871 och 1878 taxerats för inkomst af respektive 6,400, 20,200 och 68,400
kronor.

Införseln visar sig redan 1860 uppgå till värde af 512,427 kronor för det ofärgade
garnet ensamt, uppnår sin största höjd 1876 med 1,342,437 kronor, men faller derefter
till 460,283 kronor år 1879.

Af får godt garn har införseln varit ännu betydligare. Från ett belopp af 401,239
kronor år 1860, tilltager densamma ganska hastigt och uppnår sin största höjd 1873
med ett värde af 3,357,728 kronor, hvilket derefter åter faller till 2,194,569 år 1879.

Utförsel af någotdera slaget har icke i nämnvärd grad egt rum.

Verksamheten vid landets fabriker för helylle och blandade väfnader visar sig
synnerligen vexlande. Antalet af dem har under vissa år varit 10, under andra åter
endast 6 och har under ett par år till och med gått ned till 4 stycken. Arbetspersonalen,
som 1863 vid 10 fabriker uppgår till 516 personer, går 1876 vid 6 fabriker
ned till endast 59 personer, men har 1879 med ens höjt sig till 381 personer vid 9
fabriker. Begagnade maskiner och redskap, angifna 1863 till 1,308 stycken, hafva ett
par år, 1872 och 73, endast uppgått till 88 stycken, men äro 1879 åter 324 stycken.
Beräknade hästkrafter, 1867 högst med 278, angifvas 1879 till endast 60.

Tillverkningsvärdet, 1860 uppgående till 1,524,160 kronor, är 1866 ännu 1,238,994
kronor, men faller redan följande år ned till 704,482 kronor och derefter ytterligare
Tullkomiténs Betänkande; I. 20

Ullgarnsspinnerier.

Fabriker för
helylle och
blandade
väfnader.

154

Klädes fabriker.

Trikot fabriker.

till 290,379 kronor år 1870, hvarefter det ömsom stiger och åter faller till 1878, med
ett belopp af 429,623 kronor. Mest anmärkningsvärdt torde vara, att det 1879 åter
angifves hafva stigit till 1,374,523 kronor, hvilket synbarligen är beroende deraf, att 3
fabriker då tillkommit.

Enligt tabellen öfver uppskattad inkomst har för här ifrågavarande slag af fabriksverksamhet
inkomsten utgjort 71,300 kronor år 1864, 77,000 kronor år 1871 samt
73,300 kronor år 1878; börande härvid dock bemärkas, att nämnda tabell icke upptager
taxeringen för Carlsviks fabrik, som existerade endast under eu del af den tidrymd
tabellen omfattar.

Ehuru införseln af ull naturligtvis ej kunnat vara beroende allenast af detta
slag af fabriksverksamhet, må här bemärkas,, att densamma visar sig äfvenledes särdeles
vexlande. Från en qvantitet af 2,548,205 skålpund, år 1860, är den i allmänhet
stigande till högst 5,254,955 skålpund år 1872, men går sedermera ned och befinnes
1879 vara endast 2,143,272 skålpund.

Införseln af hit hänförliga fabrikat har vissa år varit ganska betydande. Införselöfverskottet
af filtar och mattor till exempel, uppgående 1860 till 130,009 skålpund,
har 1877 uppgått till 429,351 skålpund och var 1879 ännu 264,169 skålpund.
Andra slags väfnader visa 1860 ett införselöfverskott af 867,109 skålpund, men hafva
1874 gått upp till 4,318,399 skålpund och utgöra ännu 1879 en qvantitet af 2,541,552
skålpund.

Inom nu skildrade grupper intaga onekligen klädesfabrikerna ett mycket framstående
rum, och om dem gäller samma iakttagelse, som nyss ofvan gjordes med afseende
på ylleväfnadsfabrikerna. Ett tilibakagående röjer sig omvexlande med en tidtals
stegrad verksamhet. Antalet af dem, 99 stycken år 1860, ökas 1861 till 105 stycken,
men minskas sedermera till endast 38 år 1879. Arbetspersonalen vexlar icke alldeles
så mycket, tv från ett antal af 3,656 år 1863 stiger den hufvudsakligen ända till 1874,
med antal af 4,930, hvarefter den är i ständigt fallande till 1879, med endast 2,902.
Begagnade maskiner och redskap, från antal af 2,174 år 1863, angifves högst 1876
med 2,930, men 1879 till 2,012 stycken. Beräknade hästkrafter, 550 år 1863, angifvas
högst 1874 till 1,727, men 1879 till blott 1,244.

Sammanlagda värdet af hit hänförliga tillverkningar, uppgående 1860 till 9,190,932
kronor, vexlar under näst följande åren mellan stigande och fallande, intill 1869, då
det uppgår till blott 7,856,657 kronor, hvarpå det åter är i jemnt stigande till 1874,
med ett belopp af 13,768,356 kronor, men nedgår derefter alltjemt intill 1879, då det
visar sig vara ännu mindre än 1869, eller allenast 7,031,440 kronor.

Äfven vid betraktande af de siffertal, hvartill inkomsten af klädesfabrikerna
uppskattats, förefaller det, som denna industrigren skulle hafva under senare tiden befunnit
sig i nedgående, i det att inkomsten, som år 1864 utgjort 903,800 kronor år
1871, upptages till endast 805,900 och år 1878 ytterligare sjunker till 722,100 kronor.

Samma förhållande synes hafva inträdt för trikotfabrikerna, som nyss ofvan är
i fråga om klädesfabrikerna angifvet. Från ett antal af 16 stycken år 1860 hafva de

155

1879 gått ned till endast 7. Arbetspersonalen, år 1863 utgörande 743 personer och bland
dem 646 qvinnor öfver 18 år, har sedermera under ett och annat år öfverstigit detta
antal, men i allmänhet varit mindre och uppgick 1879 till endast 438 och ibland dem
349 qvinnor öfver 18 år. Begagnade maskiner och redskap voro 1863 redan 331
stycken, stigande 1874 till 516 stycken, men voro 1879 blott 274 stycken.

Tillverkningsvärdet af hit hänförliga arbetsalster angifves 1860 till 611,421
kronor, visar sig lägst 1869 med 453,646 kronor, höjer sig derefter till 1,023,431 kronor
år 1876, men går derefter ned till 491,704 kronor år 1879.

Taxerade inkomsten utgjorde 75,100 kronor år 1864, 69,800 kronor 1871 och
93,700 kronor år 1878.

Införselöfverskottet uppgår redan 1860 till värde af 552,627 kronor, vexlar temligen
starkt under de följande åren, men är från 1867 i jemnt stigande till och med
1874, då det uppnår sin största höjd med 2,455,295 kronor, hvarefter det åter minskas
och utgör 1879 ännu 1,092,288 kronor.

Antalet, af repslageri har med undantag för 1862, då det var 23 stycken, under Repslagerier.
hela tiden efter 1860 ej öfverstigit det dåvarande, 22 stycken, men väl varit mindre,
såsom endast 15 stycken år 1869, och uppgick 1879 till 17 stycken. Arbetspersonalen
har från ett antal af 159 år 1863 varit 202 år 1870, men uppgick 1879 till endast 140
personer. Begagnade redskap och maskiner hafva från 96 år 1863, under starkt vexlande
antal, varit 73 stycken år 1879.

Tillverkningsvärdet angifves 1860 till 221,116 kronor, håller sig alltjemt öfver
detta belopp, ehuru 1869 blott vid 259,697 kronor, men stiger sedermera intill 1877,
då det uppgår till 492,975 kronor, och utgör 1879 ännu 368,204 kronor.

Beträffande denna näringsgren, omfattar tabellen n:r 10 ej allenast de egentliga
fabrikerna utan äfven den del af handteringen, som i den officiela statistiken hänföres
till handtverk; och är deraf lätt förklarligt, att den taxerade inkomsten, som för åren
1864, 187] och 1878 enligt nämnda tabell utgjort 189,900, 167,300 och 217,800 kronor,
visar sig ojemförligt hög i förhållande till de här ofvan för fabrikerna uppgifna till -verkningsbeloppen.

Införseln af hampa har varit störst 1874, med värde af 1,912,525 kronor, men
uppgick 1879 till endast 1,013,790 kronor.

Införselöfverskottet af segel- och bindgarn, 1860 utvisande ett obetydligt värde
af 7,513 kronor, har 1875 stigit högst, med värde af 115,663 kronor, och uppgick 1879
till 101,154 kronor; af tågvirke var nämnda öfverskott 1860 angifvet till värde af 16,843
kronor, men har starkt stigit och 1874 varit högst med 644,649 kronor samt 1879 ännu
326,673 kronor.

Pappersindustri.

Antalet af pappersmassefabriker har, från blott en enda år 1866, med 45 arbetare, Pappersredan
1874 stigit till 26 med ej mindre än 1,233 arbetare och uppgick 1879 till 24 med fabriker

156

Pappersbruk.

en arbetsstyrka af 901 personer. Af begagnade maskiner och redskap höjer sig antalet
från 6 stycken till 283, och af beräknade hästkrafter från 200 till 5,146.

Tillverkningsvärdet har i mån derefter stigit, från 107,350 kronor år 1866 till
1,735,178 kronor år 1879.

Uppskattade inkomsten, som år 1864 utgjorde endast 3,700 kronor, steg derefter
till 119,000 kronor 1871 och höll sig äfven år 1878 vid ungefär sistnämnda belopp,
eller 120,800 kronor.

Införseln af pappersmassa har gått ned till en obetydlighet och af papp stigit
högst till värde af 17,901 kronor år 1878, men åter nedgått till 10,053 kronor 1879.

Utförseln af pappersmassa har under senaste tio åren efter hand betydligt stigit
och utgjorde 1879 ett värde af 2,310,740 kronor. Af papp har utförseln under 1878
och 1879 öfverstigit ett värde af 200,000 kronor.

Från sitt största antal, 87, under de första åren på 1860-talet minskas pappersbruken
1879 till endast 50, men arbetsstyrkan stiger från 1,678 år 1863 till högst 3,018
personer 1875 och är 2,027 år 1879. Begagnade maskiner och redskap hafva äfven
ökats från 406 till 1,021 år 1877, men äro 634 år 1879, hvarjemte beräknade hästkrafter,
från 1,205 år 1863, angifvas 1877 till 6,940 och äro 1879 ännu 5,792.

Tillverkningen visar sig, hvad beträffar kardus- och makulatur, hafva företrädesvis
under senaste åren betydligt minskats, från ett värde 1860 af omkring 800,000
kronor och ännu 1874 af 890,000 kronor till allenast 213,000 kronor år 1879. Af tryckpapper
åter har värdet från omkring 800,000 kronor 1860 i hufvudsak alltjemt stigit
och 1876 uppnått ett belopp af 3,712,056 kronor och är 1879 ännu 1,849,251 kronor. Af
skrifpapper röjer tillverkningen i allmänhet ett aftagande, i det värdet 1860, af 775,057
kronor, under stark vexling visserligen 1874 kunnat uppgå till 1,132,699 kronor, men
derefter ständigt fallit till 427,004 kronor år 1879. Af »diverse» har största tillverkningen
egt rum, höjande sig värdet deraf 1860 till 1,501,315 kronor oeh med något
vexlande belopp slutligen 1873 ända till 5,465,132 kronor, ehuru sedermera fallande
till 3,872,978 kronor år 1879.

Om man tager i betraktande tillverkningen i sin helhet, hvars värde 1860 var
3,066,145 kronor, så har densamma, med undantag för enstaka år, röjt ganska betydligt
stigande och 1876 nått sin största höjd med värde af 9,100,871 kronor, som 1879
gått ned till 5,935,692 kronor. Den stigande tendensen hos denna tillverkning framstår
ännu tydligare, om man jemför de tillverkade qvantiteterna under ifrågavarande
period.

Den bevillningstaxerade inkomsten af pappersbruken har jemväl stigit från
265,300 kronor 1864 till 283,000 kronor 1871 och 373,500 kronor år 1878.

Införseln af hit hörande arbetsalster har från 1860, då deras värde angifves till
allenast 199,803 kronor, varit i betydligt stigande från och med 1868 och uppnår sin
största höjd 1877 med värde af 1,710,349 kronor, men faller 1879 till 904,251 kronor.

Utförseln har dock äfven tilltagit, från ett värde af blott 73,970 kronor år 1860
till något öfver 1 million kronor år 1867, uppgår år 1873 till mera än 2 millioner och

157

har 1879 vant 6,250,840 kronor. Största mängden af det utförda har varit tryck- och
tapetpapper.

Antalet af tapetfabriker har från 17 stycken år 1860 och 21 stycken år 1863 Tapetfabriker.
efter hand gått ned till blott 10 stycken, men arbetspersonalen, som 1863 utgjordes af
273 personel-, bland dem 114 under 18 år, har, under ganska betydande vexlingar,

1879 dock ännu uppgått till 210 personer, hvarjemte antalet begagnade maskiner och
redskap från 492 år 1863, efter starkt aftagande, med år 1872 flerdubblades till 3,218
stycken och utgör 1879 till och med 3,942 stycken.

Tillverkningsvärdet har från 1860, med belopp af 175,075 kronor, visat sig öfver
hufvud stigande ända till 1877, då det går upp till 907,201 kronor, men faller 1879 till
633,078 kronor.

Uppskattade inkomsten, som år 1864 utgjorde 57,600 kronor, visar sig hafva
nedgått till 53,500 kronor år 1871, men åter höjt sig till 90,100 kronor år 1878.

Införselöfverskottet, med värde 1860 af 18,564 kronor, visar sig hafva varit i
stigande och är 1873 högst med 405,776 kronor samt var 1879 ännu 194,454 kronor.

Från det ringa antalet af endast 2 stycken hafva fabrikerna för litografiska arbeten Fabriker för
under de sista 20 åren småningom stigit till 14 stycken år 1876 och voro 1879 ännu ht03rafiska
12 stycken. Arbetspersonalen, år 1863 uppgående till 140 personer, deraf 63 under 18
år, har sedermera stigit till högst 774 år 1876, deraf 330 under 18 år, och var 1879
ännu 640, med 194 under 18 års ålder. Begagnade maskiner och redskap angifvas
1863 till endast 41, men 1879 till 263.

Tillverkningsvärdet har i samma mån varit stigande, från 59,961 kronor år 1860,
till sin största höjd år 1877 med 1,630,221 kronor, och utgör 1879 ännu 1,314,631 kronor.

Äfven den taxerade inkomsten af denna fabriksgren har under hela den tid,
undersökningen omfattar, visat sig vara i starkt stigande. Sålunda har densamma från
att år 1864 endast uppnå ett belopp af 20,200 kronor redan år 1871 höjt sig till
56,400 kronor samt derefter till icke mindre än 156,500 kronor år 1878; och har inkomsten
sålunda under hvarje af dessa sjuårsperioder ökats med omkring 275 procent.

Införseln af åtskilliga hit hänförliga artiklar har under enstaka år icke varit
obetydlig, såsom af brefkuverter åren 1875 och 1876 med värde af mera än 100,000
kronor, men utförseln af nämnda artikel har också höjt sig från ett ringa belopp under
de flesta åren till värde af 43,208 kronor under år 1879.

Läderindustri.

Bland industrigrenar, som, med hänsyn till deras betydelse för förbrukningen Garfverier.
inom landet af arbetsprodukterna, intaga en mera framstående plats, torde garfverierna
förtjena att omnämnas. Derjemte gifves det få yrkesgrenar, som för åstadkommande
af redbara och goda tillverkningar jemförelsevis taga både kapital och lång arbetstid
högre i anspråk. Det måste derföre väcka uppmärksamhet, då det visar sig, att en
viss afmattning röjer sig inom detta arbetsområde. Garfveriernas antal, 1860 angifvet

158

till 598 stycken, har 1863 stigit till 701 stycken, men är sedermera mindre, dock 1879
ännu 665 stycken. Arbetspersonalen, 1863 angifven till 1,778 personer, har 1870 gått
ned till 1,513, höjer sig åter till 2,009 år 1874, men minskas 1879 till 1,675 personer.
Begagnade maskiner och redskap visa största antalet år 1863 med 10,944, äro derefter
färre och utgöra 9,608 år 1879. Beräknade hästkrafter angifvas högst till 444 år 1873,
men 1879 till 310.

Tillverkningen, uppgifven dels i stycketal dels efter vigt, kan derföre icke
med full noggrannhet bedömas. Värdet af sullädertillverkningen, som af alla läderfabrikat
fordrar mesta kapital och längsta arbetstid, var redan 1860 angifvet till
2,735,363 kronor, har under hvarjehanda vexlingar nått upp 1874 till 3,522,171 kronor,
men faller sedermera efter hand till 1,399,092 kronor år 1879.

Värdeberäkningen af smorlädertillverkningen uppgifves 1860 till 1,067,144 kronor,
går 1868 ned till 765,043 kronor, men uppnår åter 1874 sin största höjd med 2,107,784,
hvarefter ett fallande eger rum år 1879 till 926,800 kronor.

Det enda slag af hit hänförlig tillverkning, som både med hänsyn till myckenhet
och värde gått, ehuru under hvarjehanda vexlingar, bestämdt framåt under senare
20 åren, är beredning af »hudar och skinn», hvaraf värdet år 1860 uppgifves till 442,278
kronor, beräknas högst 1876, till 2,924,779 kronor, och angifves 1879 ännu till
2,622,143 kronor.

Totala värdet af tillverkningarna, år 1860 utgörande 4,244,785 kronor, har varit
högst 1874 med 8,357,592 kronor, men derefter gått ned 1879 till 4,948,035 kronor.

Uppskattade inkomsten, som för 734 garfverier utgjorde 1,081,700 kronor år
1864, har nedgått till 985,800 kronor för 743 stycken år 1871, men derefter höjt sig till
1,300,900 kronor för 823 garfverier år 1878.

Att denna industrigren under sista qvinqvenniet visat ett beaktansvärdt tillbakagående,
ådagalägges jemväl af statistiken öfver införseln, å ena sidan af råvaran, de
oberedda hudarna, som starkt minskats, och å andra sidan af utifrån införda fabrikat,
som deremot i betydlig grad ökats.

Då t. ex. redan 1860 hit infördes af oberedda hudar 65,352 centner med angifvet
värde af 2,275,762 kronor, befinnes 1867 införseln vara 45,245 centner med värde af
2,171,760 kronor, men derefter stegras den införda qvantiteten öfverraskande snabbt
till 121,776 centner år 1872 med värde af 9,133,200 kronor, hvarpå dock följer ett aftagande
så småningom till 36,290 centner år 1879 med värde af 2,177,400 kronor.

Af beredda, så väl till sulläder som andra slag, finner man deremot införseln växa
på ett i ögonen fallande sätt. År 1860 infördes blott 225,638 skålpund sulläder, med
angifvet värde af 338,457 kronor, men 1872 har införseln redan öfverstigit 1 million
skålpund. Dock visar sig stegringen starkast från 1875 med 1,662,050 skålpund till
1876 med 3,399,117 skålpund, som 1879 befinnes hafva än ytterligare höjts till 3,623,942
skålpund, med angifvet värde af 3,950,097 kronor. Häraf framgår alltså, att på sista
tjugo åren införseln af sulläder, så till mängd som värde, mera än tiodubblats. Af
andra slag infördes 1860 endast 58,336 skålpund med angifvet värde af 212,100 kronor,

159

men nästan oafbrutet stiger införseln och når sin största höjd 1877 med 405,602 skålpund
till angifvet värde af 2,028,010 kronor samt var 1879 ännu 308,886 skålpund
med värde af 1,544,430 kronor.

Hvad utförseln angår, så torde det förhållandet, att af oberedda hudar utförseln
stigit från 8,069 centner år 1860 till 31,324 centner år 1879, i sin mån ådagalägga, att
inom landet den näringsgren, för hvilken de utgöra den närmast till hands befintliga
råvaran, råkat i ett märkbart afmattningstillstånd.

Af beredda hudar har utförseln, såsom lätteligen kan af det nu nämnda förutsättas,
varit jemförelsevis mycket obetydlig.

Näringsämnesindustri.

Redan förut har påpekats svårigheten att vid de särskilda industrigrenarnas inordnande
under några färre grupper undvika en och annan oegentlighet. Då exempelvis
bränvinstillverkningen börjat alltmera bedrifvas fabriksmessigt, har en summarisk redogörelse
för nämnda näringsgrens utveckling icke gerna kunnat här utelemnas, och dess
plats då icke heller kunnat väljas lämpligare än inom näringsämnesindustriens grupp.

Beträffande qvantiteterna af de för bränvinstillverkning använda råvaror af olika
slag och den vid skilda tidpunkter vexlande relationen mellan dessa senare sins emellan
torde hit hörande tabell i och för sig vara tillräckligt upplysande. Det enda dervid
mera anmärkningsvärda är, att mais under senaste fem åren synes, trots den långa och
naturligtvis ganska kostsamma transporten från Nordamerika, hafva varit i stigande
mängd såsom råvara begagnad, enär qvantiteten deraf, från endast 42,605 kubikfot år
1875, har 1879 stigit till 291,718 kubikfot.

Att bränvinstillverkningen efter hand börjat bedrifvas mera fabriksmessigt, antydes
ej mindre af bränneriernas aftagande antal, med en likväl betydligt större tillverkning,
än äfven af det växande antalet af använda ångmaskiner.

Från ett antal af 590 år 1861 finner man brännerierna temligen jemnt gå ned
till 379 år 1879, men antalet ångmaskiner under senaste sex åren ökas från 48 till 77,
med beräknade hästkrafter stigande under samma tid från 344 till 691, under det arbetspersonalen
samtidigt nedgått från 4,896 till 4,006.

Tillverkningens storlek måste af lätt förklarliga skäl visa sig mycket vexlande,
såsom beroende af'' ganska betydligt skiftande konjukturförhållanden i mån efter tillgång
och pris på råvarorna, äfvensom åtskilliga andra omständigheter. Då sålunda 1861 den
tillverkade qvantiteten uppgår till något öfver 14 millioner kannor, med normalstyrka
50 % alkohol vid + 15° Cels., så har 1868 tillverkningen inskränkt sig till 81/,; millioner
kannor. Störst visar den sig åren 1875, 76 och 77, med omkring 19V2 millioner kannor,
men är sista året 1879 ännu 17,619,182 kannor. Då medeltillverkningen per bränneri
är 1868 lägst med 20,090 kannor, har den varit högst 1877 med inemot 48,000 kannor
och var 1879 ännu 47,792 kannor.

Bränvins tillverkning.

160

Införseln, beräknad i kannor ä 50 %, har äfvenledes starkt vexlat. Minst har
den varit 1870 med omkring 10,000 kannor, men högst 1874 med 3,139,884 kannor,
och var 1879 blott 52,470 kannor.

Utförseln har visat sig kanske mest vexlande, var 1879 ännu blott 54,297 kannor,
men har, såsom bekant, först på allvar sista tiden visat sig möjlig uti betydande
qvantitet.;

Maltdrycks- Under större delen af 1860-talet, äfvensom under de två första åren af 1870-talet,

fabnker. gnnes denna numera ganska betydande näringsgren representerad af en enda fabrik,
beroende deraf att bryggerierna den tiden, med undantag af det för portertillverkning,
räknades till handtverkens grupp, men sedermera växer maltdrycks fabrikernas antal med
sådan hastighet, att de 1879 äro ej mindre än 122 stycken. Arbetspersonalen stiger
från endast 60 år 1863 till 1,691 år 1879, och begagnade maskiner och redskap från
83 år 1863 till 1,365 år 1879, på samma gång beräknade hästkrafter befinnas hafva från
22 gått upp till 369.

Tillverkningen af porter inskränkte sig 1861 till 486,765 kannor, men stiger sedermera
efter hand och når sin största höjd 1877 med 1,964,490 kannor och uppgår
ännu 1879 till 1,586,782 kannor. Af andra maltdrycker visar sig tillverkningen hafva
från 2,161,615 kannor år 1872 utan afbrott stigit och uppgick 1879 till 17,851,703 kannor.

Yärdet af tillverkningen i sin helhet höjer sig, med obetydlig vexling, oafbrutet
från belopp af 579,590 kronor år 1860 till 6,816,393 kronor år 1879, hvilket endast med
omkring 300,000 kronor understiger det nästföregående årets.

Tabell n:r 10, som upptager alla till bevillning taxerade bryggerier, visar att 318
sådana år 1864 taxerats för sammanlagdt 731,200 kronor, att år 1871 inkomsten af 358
bryggerier uppgått till 1,125,800 kronor, och att år 1878 antalet ökats till 383 och sammanlagda
inkomsten af dem till 1,516,700 kronor.

Införseln af porter, uppgående 1860 till 13,825 kannor, har under vissa år gått
ned till hälften af denna qvantitet, och varit högst 1874 med 16,000 kannor, men 1879
endast 7,987 kannor. Af andra maltdrycker har 1860 införseln inskränkt sig till 14,382
kannor, visat sig högst 1878 med 61,550 kannor, men 1879 åter gått ned till 45,867
kannor.

Utförseln af porter har icke varit af synnerlig betydenhet, utom år 1876, då den
gick upp till 18,715 kannor. Af andra maltdrycker deremot har utförseln, från den
obetydliga qvantiteten af 248 kannor år 1860, kunnat 1870 höja sig till 16,628 kannor
och 1874 ända till 216,630 kannor, hvarefter densamma visar sig minskad, men 1879
ännu uppgår till 56,299 kannor.

Jästfabriker Utan att hafva hittills uppnått något större antal, äro dock jästfabrikerna af en

viss betydelse derutinnan, att den alltmera tilltagande förbrukningen af s. k. pressjäst
synes snart nog kunna genom tillverkningen inom landet fullt tillgodoses, och derjemte
en utförsel af samma vara i en snar framtid varda regelbunden. I början af 1860-talet
voro de 4 å 5 stycken, och arbetspersonalen utgjordes då af omkring 20 personer, men
under större delen af 1870-talet har funnits blott en med några få arbetare, tills med

161

1879 verksamheten vid de 2 då angifna fabrikerna synes med ens hafva betydligt höjt
sig, så att arbetarne då äro 39.

Tillverkningen har från ett värde af 45,850 kronor år 1860 stigit till 156,252
kronor år 1863, men faller sedermera intill 10,000 kronor år 1870, hvarefter den under
stark vexling ändtligen uppnår det öfverraskande beloppet af 559,540 kronor år 1879.

Att fabriksberättelserna angående pressjästtillverkningen åtminstone för vissa år
äro mycket ofullständiga, ådagalägges af en jemförelse med den uppskattade inkomst,
pressjästtillverkningen enligt tab. n:r 10 lemnat.

Införseln, i början af 1860-talet icke af särdeles betydenhet, uppgår dock efter
hand till ett värde af 174,626 kr. år 1874, då den visar sig störst, men går sedermera
småningom ned till 40,924 kronor år 1879.

Utförseln röjer motsatt förhållande, i det densamma först under senaste 4 åren
kan sägas vara af någon betydenhet, men tilltager från värde af 42,982 kronor 1876
till värde af 244,878 kronor år 1879.

Ehuru ej till antalet så få, som de senast omnämnda, hafva dock äfven stärkelsefabrikerna
aldrig varit särdeles många. Från 3 stycken i början af perioden hafva de
varit högst 10 stycken år 1871 och blott 7 år 1879, men arbetspersonalen har från 33
ökats till omkring 70 personer.

Tillverkningen, med ett värde 1860 af 31,330 kronor, har efter rätt betydlig
stegring närmast följande åren åter fallit 1869 till 51,625 kronor, men höjer sig derefter
hufvudsakligen ända till 1877, till ett värde af 269,450 kronor, samt är 1879 ännu
205,456 kronor.

Uppskattade inkomsten har utgjort 19,000 kronor för år 1864, 20,700 kronor
1871 och 23,700 kronor år 1878.

Införseln har från en obetydlighet 1860, med värde af 4,745 kronor, genast under
derpå följande åren betydligt stegrats, men är dock ännu mycket understigande
tillverkningen, ända till 1868, då förhållandet i detta hänseende ändrar sig, så att införselvärdet
1875, med 529,181 kronor, är nära tredubbelt större än samma års tillverkningsvärde,
hvarefter åter införseln minskas och stannar 1879 vid värde af 268,358
kronor.

Någon utförsel af betydenhet kan ej sägas hafva egt rum.

På samma gång antalet af chokoladfabriker minskats från 7 stycken år 1863 till
3 stycken år 1879, har arbetspersonalen dock ökats och år 1876 gått upp till 92, ehuru
densamma sedermera minskats 1879 till 36, hvarjemte begagnade maskiner och redskap
från en obetydlighet stigit 1876 till 44, men sedermera gått ned till 22 år 1879.

Tillverkningens värde, uppgående 1863 till 20,348 kronor, uppnår sin största
höjd 1877 med 381,175 kronor, men faller hastigt 1879, då den, likväl ofullständigt, (se
tab. n:r 83) uppgifves till 122,100 kronor.

Uppskattade inkomsten, som år 1864 utgjorde 9,800 kr., har nedgått till 5,300
kronor år 1871, men derefter höjt sig till 27,500 kronor för år 1878.

Tullkomiténs Betänkande; 1.

Stärkelse fabriker.

Chokolad fabriker.

162

Sockerbruk.

Införseln af kakao har från 33,027 skålpund år 1860 nått sin största höjd 1877 med
118,142 skålpund, men var 1879 minskad till 84,847 skålpund.

Införseln af chokolad, 1860 en obetydlighet af 1,953 skålpund, har 1872 varit
störst med 27,432 skålpund, har derefter vexlat temligen betydligt, men utgjorde 1879
ännu 26,381 skålpund.

Utförseln har under de sista fem åren varit jemförelsevis ej så obetydlig, i det
densamma år 1873 uppgick till 9,448 skålpund, år 1878 till 39,966 skålpund och år 1879
till 32,412 skålpund.

Af vida större betydelse och omfattning har verksamheten varit vid sockerbruken,
om än dessa icke heller visa något synnerligt stort antal. Redan 1860 till antalet 12,
minskas de under näst följande åren till 8 ä 10, men äro åter i början af 1870-talet 12
stycken och 1879 ännu 9 stycken. Arbetspersonalen, utgörande 1863 ett antal af 1,273
personer, vexlar sedermera något, men ökas 1873 till 1,819 personer, hvarefter antalet
aftager och är år 1879 997. Ångmaskinerna, 1863 till antalet 23 med 370 beräknade
hästkrafter, befinnas 1873 hafva stigit till 42 stycken med 935 beräknade hästkrafter,
men antalet går derefter ned 1879 till 32 stycken med 631 beräknade hästkrafter.

Tillverkningen af socker, alla slag, redan 1860 gående upp till 25,317,997 skålpund
och ett värde af 10,813,532 kronor, stiger derefter hufvudsakligen och når sin
största höjd 1873 med 43,023,139 skålpund och värde af 17,369,376 kronor, men visar
sig derefter fallande och uppgår 1879 till 37,975,832 skålpund med värde af 14,163,499
kronor.

Af sirap har tillverkningen, som 1860 gick upp till 6,173,523. skålpund med värde
af 1,111,149 kronor, under näst följande åren hufvudsakligen minskats ända till 1868,
till 4,912,805 skålpund med ett värde af 934,118 kronor, men har åter 1873 nått sin
största höjd med 7,841,881 skålpund till värde 1,035,046 kronor, hvarefter fallande inträder
till 1879 med 5,836,408 skålpund och värde af 897,436 kronor.

Tillverkningsvärdet i sin helhet visar 1873 högsta beloppet med 18,404,422 kronor
och har 1879 varit 15,060,935 kronor.

Tillverkningen af socker och sirup, med begagnande af hvitbetor såsom råämne,
har 1873 varit störst, med 5,921,860 skålpund socker till värde af 2,184,192 kronor och
2,927,170 skålpund sirup till värde af 76,532 kronor, men visar sig hafva 1879 nedgått
till 1,187,000 skålpund af det förra med värde 427,000 kronor, och af den senare till

712,000 skålpund med värde af 38,000 kronor.

Den till bevillning taxerade inkomsten af sockerbruksrörelsen har icke företett
några anmärkningsvärda vexlingar under den tid hvarom nu är fråga. Den har nämligen
utgjort sammanlagdt 1,130,300 kronor år 1864, 1,240,700 kronor år 1871 och
1,291,800 kronor för år 1878.

Införseln af oraffineradt socker visar naturligtvis i hufvudsak samma vexling som
tillverkningen. Redan 1860 uppgående till 35,707,246 skålpund med värde 7,855,594
kronor, befinnes densamma efter hvarjehanda vexlingar uppnå sin största höjd 1873 med

163

45,840,591 skålpund till värde 11,019,117 kronor och år 1879 ännu 42,128,539 skålpund
till värde 9,270,462 kronor.

Införseln af socker så väl som sirup har under ett par årtionden tilltagit på ett
öfverraskande sätt. Sålunda visar sig år 1860 den införda qvantiteten af raffineradt socker
vara endast 3,671,166 skålpund med värde af 1,138,061 kronor, men synnerligast från och
med 1871 höjer sig införseln efter hand ända till 1876, då den når sin största höjd med
38,936,126 skålpund till värde af 10,279,137 kronor, och är 1879 ännu 30,101,480 skålpund
med värde af 7,946,791 kronor. På lika sätt växer införseln af sirup från 1,009,552
skålpund år 1860 med värde af 252,388 kronor under åtskilliga vexlingar till år 1878,
då den når sin största höjd med 16,047,128 skålpund till värde af 1,925,655 kronor, och
var 1879 ännu 12,195,715 skålpund till värde af 1,341,529 kronor.

Någon utförsel af hit hänförliga tillverkningar har ej i nämnvärd myckenhet
egt rum.

Om än icke så mycket ökade till antalet, hafva likväl tobaksfabrikerna under
senaste två årtionden i ganska betydande mån utvecklat sin verksamhet. Från ett antal
af 103 stycken år 1860, minskadt 1864 till 90 stycken, hafva de sedermera efter åtskilliga
vexlingar utgjort 1879 ett antal af 106, men arbetspersonalen, hvilken 1860 uppgick
till 1,883, har sedermera 1874 ökats till 4,007 och utgjorde 1879 ännu 3,220 personer,
dock till mera än en fjerdedel under 18 års ålder. Begagnade maskiner och
redskap hafva från 245 stycken år 1863 ökats till högst 432 stycken år 1877 och voro
1879 ännu 320 stycken. Beräknade hästkrafter visa stigning från 154 till 223.

Tillverkningen af alla slags hit hänförliga fabrikat visar sig hafva 1860 uppgått
till endast 6,625,409 skålpund med värde af 4,570,143 kronor, men med obetydliga vexlingar
höjer sig densamma till år 1877, med en qvantitet af 12,699,771 skålpund och
angifvet värde af 11,378,626 kronor, samt utgjorde 1879 ännu 11,741,407 skålpund till
värde af 10,344,741 kronor.

Uppskattade inkomsten, som år 1864 utgjorde 722,700 kronor, steg 1871 till
910,500 kronor och år 1878 ytterligare till 1,324,700 kronor; och synes denna inkomst
sålunda hafva under tiden stigit i ungefär samma förhållande som tillverkningens
värde ökats.

Införseln af oarbetad tobak, så väl blad som stjelk, har från 4,040,647 skålpund
af den förra och 1,630,318 skålpund af den senare, under år 1860, hufvudsakligen varit
stigande och utgjorde 1878 af den förra 5,937,802 skålpund och af den senare 1,891,466
skålpund. Särskilda förhållanden bidraga att ytterligare under 1879 stegra införseln af
bladtobak ända till 9,463,676 skålpund och af stjelk till 3,568,003 skålpund.

Införseln af hit hänförliga fabrikat har från 64,071 skålpund med värde af 207,779
kronor, år 1860, hufvudsakligen varit stigande och störst 1877, med 295,355 skålpund
till värde af 1,073,035 kronor, samt uppgick 1879 ännu till 281,156 skålpund till värde
af 982,441 kronor.

Någon utförsel af större betydenhet har ej egt rum.

Tobaks fabriker.

164

Beklädnadsindustri.

Bland de till beklädnadsindustrien hänförliga fabrikerna finnas inga, som med
hänsyn till fabriksmessig tillverkning i egentligare mening kunna anses vara af synnerlig
betydenhet.

Hattfabriker. Så voro hattfabrikerna år 1863 till antalet blott 4, år 1872 visserligen ökade till 9,

men 1879 åter endast 5. Arbetspersonalen har dock efter hand alltjemt ökats och utgjorde
1879 ett antal af 85 personer.

Tillverkningens värde angifves 1863 till blott 17,930 kronor, men faller likväl
ytterligare till 9,229 kronor år 1867, hvarefter det dock åter höjer sig till 260,980 kronor
1875 och är 1879 ännu 152,875 kronor. /

Likasom tillverkningen i någon män sjunkit under förra hälften af nu ifrågavarande
tidrymd, har äfven den uppskattade inkomsten af hattfabrikationen nedgått från

26.100 kronor år 1864 till 19,000 kronor 1871, hvarefter den dock åter höjt sig till

61.100 kronor år 1878.

Införseln har synnerligast tilltagit af hattar, tillverkade af ull, hår, filt och felb,
och under ett år, 1874, gått upp till värde af 1,979,720 kronor, mera än dubbelt emot
införselvärdet tre år förut, men faller sedermera till 982,635 kronor år 1879. Äfven af
andra slag finner man införselvärdet, då det 1877 var som högst, uppgå till det ganska
betydliga beloppet af 467,375 kronor, nära 5 gånger större än 1871, men sedermera gå
ned till 269,522 kronor år 1879.

Någon utförsel har dock under sista åren äfvenledes kunnat ega rum, af de först
här ofvan nämnda slagen, och har från värde 1874 af 14,035 kronor sprungit upp 1879
till värde af 113,930 kronor.

Hundsk- Till antalet hafva handskfabrikerna visat rätt stark vexling, men från 6 år 1860

fabnker. g£tt Upp £r pgy9_ Arbetspersonalen angifves redan 1864 vid 11 fabriker till 394

personer, år 1878 vid 12 fabriker till 454, men 1879 vid 16 fabriker till endast 382.

Tillverkningsvärdet är 1860 angifvet till blott 64,550 kronor, stiger 1867 till
147,500 kronor, hvarifrån det dock faller 1869 till 99,150 kronor, men är sedermera i
nästan jemnt stigande till 1878, då det når sin största höjd med 616,625 kronor och är
1879 ännu 470,272 kronor.

Äfven den taxerade inkomsten, som år 1864 utgjorde 26,000 kronor, år 1871

39,000 och år 1878 75,500 kronor, utmärker att handskfabrikationen inom vårt land befinner
sig i en fortgående utveckling.

Angående in- och utförseln råder det anmärkningsvärda förhållandet, att då öfverskottet
af införseln år 1864 går upp till värde af 136,045 kronor, så ändrar sig ställningen
efter hand under påföljande åren, så att 1871, 72 och 73 utförseln är öfverstigande
— under 1872 med värde af 67,030 kronor — hvarefter dock snart ånyo införseln
starkt tilltager och visar 1877 öfverskott med värde af 387,650 kronor och 1879
ännu med 155,590 kronor.

165

Öfrig industri.

Åtskilliga industrigrenar förekomma visserligen bedrifna till och med i större omfattning
än andra här ofvan till fabriksindustrien hänförda, men i följd af svårigheten
att uppdraga någon gräns mellan det mera fabriksartade och det rent af handtverksmessiga
bedrifvandet af dem torde de lämpligast böra få sin plats tillsammans med
öfriga till yrkesindustrien hänförliga näringsgrenar.

Dock torde ännu bland fabriksartade yrkesgrenar få nämnas boktryckerierna och
musikaliska instrumentmakerierna.

De förra, af hvilka Sverige 1740 hade 18 stycken, ökades under nästföljande 100
år med 37 stycken och voro då 55 till antalet. År 1870 funnos i 75 af rikets städer
136 boktryckerier, deraf 26 i Stockholm, hvilka alla tillsammans såsom sättare sysselsatte
629 konstförvandter och 606 andra personer, deraf 67 qvinnor. Nyssnämnda år
voro vid boktryckerierna i bruk 89 maskinpressar, deraf 9 med 2 cylindrar, samt 197
handpressar. Fem år senare eller år 1875 hade boktryckerierna, fördelade på 76 af
rikets städer, i antal ökats till 152, af hvilka Stockholm ensamt hade 30. Vid dessa tryckerier
voro anstälda såsom sättare 1,303, såsom tryckare 454 och såsom öfriga biträden
337 eller tillsammans 2,094 personer, deraf 282 qvinnor. Tillsammans begagnades detta
år i boktryckerierna 202 maskinpressar, af hvilka endast 19 voro tillverkade i landet,
216'' handpressar, af hvilka 112 voro tillverkade i Sverige, 12 digelmaskiner, 35 satineringsmaskiner
och 27 liseringspressar. Som drifkraft begagnade 32 tryckerier (deraf 22
i Stockholm) ångmaskiner, 2 varmluftsmaskiner, 3 gasmaskiner och 2 vattenkraft.

Musikaliska instrumentmakerierna äro hvarken till antal eller omfånget af sin
verksamhet synnerligen betydande. Från ett antal af 10 stycken år 1860 hafva de med
åtskilliga vexlingar 1875 uppgått till 18 stycken, men voro 1879 endast 13 stycken.
Arbetspersonalen, som från 57 år 1863 ökat sig 1875 till 224, var 1879 minskad till
167 personer.

Tillverkningen, med ett värde år 1860 af 106,550 kronor, visar sig nästan oafbrutet
stigande till 1875, då värdet är högst med 502,650 kronor, men derefter inträder
en minskning till värde af 336,000 kronor 1879.

Äfven inkomsten har visat sig vara i stigande, då den från 25,800 kronor år
1864 redan år 1871 höjde sig till 30,000 och år 1878 uppgick till 71,600 kronor eller
cirka 280 procent utöfver hvad den utgjorde det förstnämnda året.

Hvad införseln angår, så torde vara tillräckligt angifva förhållandet med tafflar
och flyglar, ehuru något värde omöjligen kan angifvas, utan allenast antalet af dem.
Af tafflar infördes 1860 blott 131 stycken, men antalet har 1876 gått upp till 626 stycken
och var 1879 ännu 403 stycken. Af flyglar infördes 1860 blott 19 stycken, men
1875 deremot 76 stycken och 1879 ännu 26 stycken.

Någon utförsel har ej i nämnvärd betydenhet egt rum.

Bok tryckerierna.

Musikaliska

instrument makerier.

166

Berga- I jemförelse med jerntillverkningen intaga öfriga till bergshandteringen hörande

handteringen. grUpper af Sveriges näringsverksamhet icke någon framstående plats. Tabellerna mist)
och 31 redogöra för det erhållna utbytet af alla hos oss hufvudsakligen förekommande
metaller och mineralier samt deraf åstadkomna produkter, hvilka falla inom
bergshandteringens område; och å tabell n:r 34 upptagas in- och utförseln af de hufvudsakliga
metallerna, allt för tiden från och med 1860 till och med 1879, för så vidt
statistiska uppgifter härom varit att tillgå.

Guldutbytet är för hela tiden knappast - nämnvärdt, och af silfver inskränker sig
utbytet årligen till omkring 2 å 3,000 skålpund med temligen betydliga vexlingar under
olika år, Urtillverkningen, som år 1860 uppgick till ungefär 6,000 centner och sedermera
till och med år 1870 vexlade emellan detta och stundom mera än dubbla beloppet
deraf samt ännu sistnämnda år närmade sig 9,000 centner, har sedan dess betydligen
sjunkit och företer numera en årlig tillverkning vid silfververken af allenast omkring
1,000 centner, hvartill dock kommer det under olika år mycket vexlande utbytet
af bly vid andra bergverk, hvilket utbyte år 1879 uppgått till mera än 5,600 centner.
.Koppartillverkningen, som 1860 uppgick till 37,251 centner och sedermera under hufvudsakligt
stigande år 1869 visar högsta beloppet 51,774 centner samt året derpå ännu
43,853 centner, har sedermera nästan oafbrutet sjunkit och utgjorde 1879 endast 19,132
centner. Af biprodukterna vid koppartillverkningen: svafvel och kopparvitriol, företer
tillverkningen deremot, visserligen med mer och mindre starka vexlingar under tiden,
någon tillväxt, nämligen: af svafvel från 4,000 centner år 1860 till nära 6,700 centner
år 1879 och af vitriol från 1,300 centner, det förra till mera än 4,000 centner det senare
året.

Erhållen zinkmalm har deremot nästan oafbrutet stigit från den ringa qvantiteten
af nära 29,300 centner år 1860 till icke mindre än 1,030,000 centner 1879, utsofrad blymalm
afräknad.

Bland öfyiga mineralrikets produkter torde här endast böra särskildt omförmälas
det erhållna utbytet af stenkol, som med en arbetsstyrka af 1,199 personer år 1860 uppgick
till 1,264,000 kubikfot och år 1879 med arbetsstyrka af 2,642 personer steg till

4.884.000 kubikfot. Huru föga den sålunda dock mera än tredubblade produktionen
kunnat motsvara landets stigande behof, inhemtas af en blick på införseln af stenko!
(tabell n:r 106), som visar att denna införsel stigit från 11,791,000 kubikfot år 1860 till

32.888.000 kubikfot år 1879.

167

Handel ocli sjöfart.

Den varubytet förmedlande handeln tjenar på en gång både producenten och
konsumenten samt måste följaktligen vid bedömandet af näringslifvets utveckling och
tillstånd tillmätas ett betydande rum. Endast för så vidt handeln förmedlar varubytet
med utlandet kan omfattningen af dess verksamhet med tillhjelp af vår officiel statistik
noggrannare bestämmas; ty för den inre omsättningens bedömande gifvas visserligen
åtskilliga upplysande moment, såsom vissa transportmedels ringare eller starkare
tdlväxt och anlitande m. m.; men då mångfaldiga transportmedel hvarken äro eller
svårligen kunna blifva föremål för statistiska iakttagelser, måste alltid försöket att utröna
den inre handelsomsättniugens betydelse och omfattning blifva i hög grad vanskligt.
Att denna inre handelsomsättning mångfaldigt öfverstiger den med utlandet, är emellertid
lätt insedt.

Likasom öfriga näringsgrenars relativa tillväxt väsendtligen angifves af antalet
dermed sysselsatta personer, så blir ock antalet i handeln sysselsatta personer en
väsendtlig faktor för bedömande af denna näringsgren; och härom finnas statistiska
uppgifter att tillgå. Tabellen n:r 101 angifver antalet handlande och deras biträden,
särskilt i städerna och särskildt på landet. De ådagalägga, att de handlande hufvudpersonernas
antal i städerna vuxit från 7,549 år 1860 till 10,117 år 1879; att antalet
af deras biträden ökats från 4,488 det förra till 10,686 det senare året; att af handlande
på landet hufvudpersonernas antal stigit från 2,355 år 1860 till 7,866 år 1879 och betjeningens
antal från 728 till 2,810 under samma tid.

För bedömande af den utrikes handelns tillväxt tjenar värdet af in- och utförda
varor till måttstock. Detta värde sammanräknadt uppgick år 1860 till 168,965,000
kronor och år 1879 till 412,606,000 kronor.

Icke oväsendtlig ledning för omdömet om den inrikes varuomsättningens betydelse
och omfång lemna uppgifterna om den godstrafik, som statens och enskilda jernvägar
ombesörjt under ifrågavarande period. Denna godstrafik angifves för 1860 på
statens jernvägar till 1,822,556 centner; för år 1865 å statens och enskilda jernvägar
tillsammans till 10,704,590 centner och år 1879 till 102,651,718 centner. Om ock härvid
ingalunda må förbises, att i denna godstrafik innefattas betydande qvantiteter dels
från utlandet infördt dels för export afsedt gods, hvilket inbegripes i den här förut
till utrikes handeln hänförda och af denna förmedlade varuomsättningen, hvarom emellertid
upplysning till beloppets beräknande icke står att vinna, utmärker dock otvifvel -

168

aktigt den så mångfaldigt ökade varutrafiken på våra jernvägar, att den inrikes varuomsättningen
i synnerligt hög grad tillvuxit.

Detta framgår än vidare af en jemförelse emellan vår handelsflottas tillväxt under
ifrågavarande period och den användning deraf, som i inrikes sjöfarten egt rum. Betydelsen
af denna tillväxt framstår icke blott vid jemförelse af fartygens antal och drägtighet,
denna senare uttryckt i nyläster t. o. m. år 1874 och i tons från och med 1875,
utan äfven och ännu mera i betraktande af ångfartygens relativt starkare tillväxt så till
antal som till drägtighet och hästkrafter under de sistförfluten 20 åren.

Beträffande åter denna handelsflottans tillväxt hänvisas till tabellerna 108, 109
och 110 i bihanget till detta betänkande.

Hvilken betydande rol handelsflottan spelar inom vårt näringslif angifves ytterligare
af de i tabellen n:r 10 ur taxeringslängderna gjorda sammandrag, hvaraf inhemtas
att den behållna inkomst, till hvilken fartygen blifvit uppskattade, för år 1878 uppgår
till sammanlagdt 5,656,300 kronor eller, näst sågverksrörelsens, den högsta af alla
våra i samma tabell upptagna näringsgrenars.

Efter den redogörelse komitén sålunda med ledning af tillgängliga statistiska
upplysningar funnit sig böra framställa, rörande särskilda näringsgrenars utveckling och
närvarande ställning, tillåter sig komitén slutligen att fästa synnerlig uppmärksamhet
vid den i inledningen till detta betänkande sist anförda väg, på hvilken komitén trott
sig kunna och böra söka tillförlitliga upplysningar för den utredning, som blifvit komitén
förelagd, nämligen rikets taxeringslängder för åren 1864, 1871 och 1878; i sammanhang
hvarmed ock komitén blir i tillfälle att genom några jemförelser af förefintliga
statistiska uppgifter framlägga en kort öfversigt af näringslifvet i dess helhet.

Betydelsen af taxeringslängdernas vitsord kan svårligen underkännas; ty om än
i enstaka fall misstag och oregelbundenheter äfven vid taxeringarna icke kunna alldeles
undvikas, lärer dock såsom allmän regel få gälla, att, då medborgarne sjelfva
hvar inom sin krets med noggrann kännedom om personer och deras ekonomiska ställning
ingå i pröfning af de bidrag en hvar skattskyldig rättvisligen bör i förhållande
till sin behållna inkomst utgöra till staten och till kommunen, någon tillförlitligare
grund för bedömande af den afkomst, hvarje särskild näringsdrift lemnat, icke kan
vinnas; och då den, som förmenar sig hafva blifvit för högt beskattad, derjemte har
sig öppet att i en sådan taxeringsåtgärd söka rättelse, torde, hvad erfarenheten ock
gifver vid handen, med skäl kunna antagas, att uppskattningen af yrkesidkarnes inkomster
snarare under- än öfverstiger de verkliga.

169

I tabellen n.r 10 äro uppgifterna från nämnda ars taxeringslängder sammanförda.
En närmare uppmärksamhet egnad åt denna tabell skall otvifvelaktigt i flera
hänseenden skänka stort intresse och bereda tillfälle till ganska öfverraskande jemförelser
af olika yrkens relativa betydelse för vårt näringslif i dess helhet.

Hvad här företrädesvis torde böra uppmärksammas äro tabellens slutsummor.
Uéssa ådagalägga, att under det samtliga i tabellen angifnanäringar och yrken för år

1864 uppskattades till en behållen inkomst af................ 39,088,900 kronor

steg samma uppskattning år 1871 till.......................................... 43,029,600 »

och ^ 1878 till—............................................................................ 68,486,200 »

Tillväxten från 1864 till 1871 utgjorde således i det närmaste 10 procent, men
från 1864 till 1878 75,4 procent.

Jern föres härmed, enligt bevillningssammandragen, all uppskattad inkomst af
rörelse, näring eller yrke, således äfven af sådana förvärfskällor, som icke i tabellen
n:r 10 upptagas, såsom vetenskaplig, konstnärlig och publicistisk verksamhet, handels-,
bank-, försäkrings- och annan penningerörelse, jernvägsrörelse, af en stegrad persontrafik
betingad verksamhet m. fl., så visar sig, att den behållna inkomsten för alla dessa
och dylika till rörelse, näring eller yrke i beskattningshänseende räknade verksamhets -

områden gemensamt upptages: år 1864.................................. till kronor 90,868,014

» 1871 .................................... » » 102,171,263

» 1878...... » » 181,326,876

och sålunda tillvuxit år 18/1 med 12,i procent samt år 1878 med mycket nära 100 procent.

Med kännedom om den betydande tillväxt, som den nästan nya jernvägsrörelsen
och deiaf beroende jemte öfriga här ofvan antydda och i tabellen 10 icke upptagna
förvärfskällor under ifrågavarande tid vunnit, skall man svårligen kunna förneka, att de
i nämnda tabell specificerade näringar och yrken i behållen inkomst af sin verksamhet
fullt ut följt med den allmänna utvecklingen inom vårt land.

Detta framgår jemväl, hvad angår de med benämningen industriela yrken i allmänna
föreställningssättet närmast betecknade fabrikerna och handtverkerierna, om man
undersöker, huru desamma i sin helhet utvecklats. Tager man nämligen, hvad fabrikerna
angår, hänsigt dels till värdet af deras tillverkningar, dels till antalet af dervid
anstälda arbetare, dels ock till den använda drifkraftens tillväxt, uttryckt i hästkrafter,
så visar sig, att tillverkningsvärdet vid fabrikerna, som år 1864 utgjorde 71,088,079 kronor,
år 1871 stigit till 105,235,595 kronor eller med 48 procent och år 1878 till
145,211,230 kronor eller med 104,2 procent af förstnämnda års tillverkning, äfvensom
att antalet arbetare år 1863, det första under hvilket de statistiska uppgifterna skilja emellan
fabriksegare och arbetare, utgjorde 27,982 och 1879 stigit till 52,459 eller med 87,4
procent samt slutligen att drifkraften stigit från 6,936 till 28,754 hästkrafter.

För bedömande af handtverkeriernas utveckling och ställning finnes icke något
statistiskt material angående värdet af deras arbetsprodukt. Jemte taxeringslängderna,
Tullkomiténs Betänkande; I. 22

170

som angifva den behållna inkomsten, måste antalet af de vid handtverkerierna anstälda
personer, handtverkare och deras arbetare, blifva för omdömet bestämmande. Med
den fullkomliga frihet att välja yrken och sysselsättningar, som i vårt land är rådande,
och då ju antagas måste, att detta val i det stora hela bestämmes af uppfattningen om
bästa och säkraste utvägen att förvärfva utkomst och ekonomiskt sjelfständig ställning,
lärer tilloppet af arbetare inom olika näringsgrenar böra tillerkännas ganska stark
bevisningskraft i fråga om den afkomst, som af samma näringsgrenar påräknas, och
således jemväl om samma näringsgrenars relativa betydelse inom hela kedjan af det
produktiva arbetet.

Nu inhemtas af tabell 99, att hela antalet handverkare och vid handtverkerierna
anstälda arbetare utgjorde:

i städerna: på landet:

handtverkare: arbetare: handtverkare: arbetare:

år 1860............. 7,703 18,390 3,085 2,106

år 1879,____________ 10,649 21,936 10,201 8,623

Utgörande alltså tillväxten i handtverkarnes antal: i städerna 38,2 procent och på
landet 230,6 procent; och i arbetarnes antal: i städerna 19,2 procent och på landet
309,4 procent; samt, om man sammanräknar stad och land, i handtverkarnes 93,3 procent
och i arbetarnes 49,i procent. Sammanräknar man åter både handtverkare och arbetare
så väl i städerna som på landet, visas dervid, att antalet af vid handtverkerierna sysselsatta
personer tillvuxit med 64,3 procent.

Såsom här ofvan nämndes, har fabriksarbetarnes antal ökats i högre grad,
nämligen från 1863 till 1879 med 87,4 procent, hvilket torde hafva sin rätta förklaringsgrund
i den allmänna industriela riktningen att, så vidt möjligt, öfvergå från
handtverks- till fabriksdrift.

Emellertid vinner arbetareantalets tillväxt så inom fabriks- som handtverksindustrien
först sin fulla betydelse såsom betecknande industriens relativa utveckling inom
samhället, om man jemför denna tillväxt med hela invånareantalets tillökning under
samma period.

Folkmängdsstatistiken angifver för de 20 åren från och med 1860 till och med
1879 en tillökning af allenast 18,t; procent.

Ännu en jemförelse må tilläggas.

År 1863 utgjorde fabriksarbetarnes antal i procent af rikets hela folkmängd 0,7 o.
År 1879 steg detta procentiska förhållande till 1,14. Handtverkarnes och deras arbetares
relativa antal till hela folkmängden utgjorde 0,81 procent år 1860 samt 1,12 procent
år 1879.

Då komitén härmed afslutar sin redogörelse för undersökningen af de hufvudsakliga
näringarnas utveckling under perioden 1860—1879 och för deras nuvarande
ställning, anser sig komitén kunna uttala det slutomdömet, att, om ock ett eller annat
särskildt yrke eller näringsfång företer ett stillastående eller till och med tillbakagång,
så kan dock vårt näringsliv betraktadt i sin helhet, ingalunda frånkännas förtjensten af

171

att hafva hållit fullt jemna steg med landets allmänna ekonomiska och finansiela uf
veckling under samma tid.

Komitén framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, Aller nå digste Konung!

Eders Kongl. Majrts

	nnderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåtar A. G:son BENNICH.
KNUT STYFFE.	OLOF WIJK. H. J. HA MILTON.
J. W. ARNBERG.	F. W. DAHL. G. W. LÖNEGREN.
NILS LARSON.	. ER. GUST. BOSTRÖM.
ANDERS PERSSON.	HERMAN WAIIREN. GUSTAF ERICSSON.

./. H. G. Fredholm.

Stockholm den 18 Februari 1882.