Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

1

■>i:o *4.

Ank. till Riksd. Kansli den 6 Febr. 1882, kl. 3 e. m.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen, angående förhöjning
i tiälafgiften för bränvin och sprit, som införes i mindre
parti än 40 liter; Gifven Stockholms Slott den 30 Januari
1882.

I underdånig skrifvelse den 7 April nästlidet år, angående vilkoren
för tillverkning och försäljning af bränvin, anmälde Riksdagen bland annat,
att Riksdagen, för motverkande af den mot principerna i gällande bränvinslagstiftning
stridande rörelse, som af resande agenter för utländska
handelshus här i riket idkades, i det de af ett stort antal personer upptoge
order å smärre belopp spirituösa, hvarefter dessa, hvart för sig, från utlandet
tillsändes köparne, utan att stadgad minuteringsafgift derför erlades,
beslutit, att 4 § 1 mom. i bränvinsförsäljningslagen skulle erhålla
följande förändrade lydelse:

»Ej må någon till salu utbjuda eller tillhandagå allmänheten med
anskaffande af bränvin i mindre belopp än han sjelf eger försälja.»

På sätt af bilagde protokoll öfver finansärenden för denna dag närmare
inhemtas, har Kongl. Maj:t, vid föredragning af Riksdagens skrifvelse
i nämnda del, äfvensom i sammanhang dermed af en utaf komitén för
öfverseende af gällande bränvinslagstiftning i ämnet gjord framställning,
Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

funnit sig icke kunna godkänna den af Riksdagen beslutade ändring af
4 § 1 mom. i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker; men, med
föranledande af syftet i såväl Riksdagens nämnda beslut som bränvinslagstiftningskomiténs
framställning, vill Kongl. Maj:t, med åberopande af
nyss omförmäld a protokoll och under förutsättning af de med Frankrike
afslutade nya handels- och sjöfartstraktaternas godkännande, härmed föreslå
Riksdagen, att i den tulltaxa, som i följd af nämnda traktaters trädande
i tillämpning måste utfärdas, varder intagen bestämmelse derom,
att, när bränvin eller sprit förtullas i mindre parti än 40 liter, den eljest
stadgade tullafgiften skall utgå med en förhöjning af 10 öre för liter.

~ De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR,

O. R. Themptander.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 24.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 30 Januari
1882.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Ottek,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert och
Thempt ander.

Departementschefen Statsrådet Themptander anförde i underdånighet:

»Genom nådig remiss den 11 Februari nästlidet år öfverlemnade
Eders Kongl. Maj:t till Riksdagens Bevillnings-Utskott tre särskilda, af åtskilliga
vin- och spirituosahandlande i Stockholm, Göteborg och Norrköping
till Eders Kongl. Maj:t ingifna underdåniga ansökningar om vidtagande
af lagstiftningsåtgärder i fråga om den handel med spritvaror'', som
af utländingar här i landet idkades.

I underdånig skrifvelse den 7 April samma år, angående vilkoren
för tillverkning och försäljning af bränvin, tillkännagaf Riksdagen — med
förmälan, att Riksdagen vid pröfning af nämnda ansökningar, äfvensom af
en inom Riksdagen i ämnet gjord framställning, erfarit, att ifrågavarande
handel i allmänhet tillginge på det sätt, att resande agenter för utländska
handelshus af ett stort antal personer upptoge order å smärre belopp

4

Koncjl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

spirituösa, hvarefter dessa, hvart för sig, från utlandet tillsändes köparne
— att, då denna rörelse måste anses stridande mot de principer, som
låge till grund för gällande lagstiftning angående bränvinshandelns ordnande,
samt den dessutom lände till förfång för de inhemske spritvaruhandlandena,
hvilka måste vidkännas icke obetydliga afgifter för rättigheten
att idka minuthandel med bränvin, Riksdagen ansett nämnda rörelse
böra genom lagstiftningen motverkas och att, då det i 4 § 1 mom. af
gällande bränvinsförsäljningslag befintliga stadgande, att icke någon finge
tillhandagå allmänheten med anskaffande af bränvin i mindre belopp än
han sjelf egde försälja, i detta afseende icke befunnits tillfyllestgörande,
enär, enligt rådande uppfattning, denna föreskrift icke kunnat anses öfverträdd,
med mindre säljaren, agenten eller ombudet verkligen fullgjort aftalet
och låtit aflemna varan till köparen, det synts Riksdagen lämpligt
att genom ett förtydligande af nämnda lagrum göra ifrågavarande förbud
tillämpligt jemväl på de utländska handelsagenternas ofvan omförmälda
tillvägagående vid spritvarors föryttrande inom landet; i hvilket afseende
Riksdagen beslutit, att 4 § 1 mom. i bränvinsförsäljningslagen skulle erhålla
följande förändrade lydelse:

»Ej må någon till salu utbjuda eller tillhandagå allmänheten med
anskaffande af bränvin i mindre belopp än han sjelf eger försälja.»

Efter det Kommerskollegium erhållit nådig befallning att yttra sig
öfver Riksdagens berörda förslag, har Kollegium den 7 Oktober sistlidet
år afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet. Kollegium, som ansett förslagets
antagande vara hufvudsakligen beroende äf möjligheten att åstadkomma
någon verksam kontroll å de föreslagna stadgandenas behöriga
efterlefnad och fördenskull anmodat Öfverståthållareeinbetet och samtliga
länsstyrelser att i ärendet sig yttra, har med sitt underdåniga utlåtande
öfverlemnat från bemälda myndigheter inkomna yttranden. Af dessa inhemtas,
att flertalet af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan att
yttra sig om frågan ur polissynpunkt betraktad, dels tillstyrkt eller, ehuru
ändamålet ansetts icke med förslaget vinnas, ej afstyrkt och dels förmält
sig icke hafva något att erinra mot den föreslagna lagförändringen. Sju
länsstyrelser hafva deremot afstyrkt nämnda förändring, till stöd för hvilket
afstyrkande hufvudsakligen anförts, dels att kontroll å lagbudets efterlefnad
blefve nära nog omöjlig, då bevisning om varans utbjudande eller, i allt
fall, om dess utbjudande i mindre parti än 100 kannor, svårligen läte sig
åstadkommas, dels att det skydd för inhemska spritvaruhandlande, som
genom den ifrågavarande bestämmelsen skulle vinnas, vore såsom i viss

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mån ledande till monopol för dessa, med allmänhetens fördel oförenligt
och jemväl för nämnde handlande obehöfligt, då enskildes reqvisitioner af
spirituösa icke vore af den beskaffenhet, att den stora handeln deraf kunde
anses lida någon anmärkningsvärd skada, och spirituösa, införd på buteljer,
redan droge betydligt högre tull än den, som infördes på fat.

För egen del har Kollegium anfört, att Kollegium, som lika med
Riksdagen funne det vara af rättvisans kraf och fosterlandets intresse påkalladt,
att den inhemska spritvaruförsäljningen icke betungades med högre
afgifter än den, som genom kringresande agenter här i riket bedrefves
för utländske försäljares räkning, likväl, under antagande, att en sådan
ojemnhet i beskattningen för närvarande egde rum, icke kunde annat än
med Eders Kongl. Majtts nyssbemälde Befallningshafvande anse det af
Riksdagen framstälda förslag till afhjelpande af denna ojemnhet icke vara
för det åsyftade ändamålet tillfyllestgörande. De flesta af samma länsstyrelser
mot förslaget gjorda anmärkningar sjmtes Kollegium äfven vara
befogade. Kollegium insåge nemligen icke, huru genom att det i 4 § 1
mom. af nådiga förordningen den 24 Augusti 1877, angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker,
intagna förbud för en hvar att tillhandagå allmänheten vid anskaffande
af bränvin i mindre belopp, än han sjelf egde försälja, utsträcktes
till att gälla äfven den, som till salu utbjöde varan i sådant mindre belopp,
skulle, så länge försäljningen af bränvin uppgående till 100 kannor
eller derutöfver vore fri jemväl för utländingar, som erlagt stadgad bevillning,
och så länge en hvar vore tillåtet att från utrikes ort mot betalande
af föreskrifven tullafgift införa spritdrycker, kunna förekommas,
att sådana af utländska handelshus genom kringresande agenter utbjödes
till salu eller af här i riket boende personer från utlandet reqvirerades
och inköptes jemväl i mindre qvantitet än 100 kannor. Men funnes ingen
möjlighet att kontrollera det föreslagna stadgandets efterlefnad, hvilket
Kollegium för sin del hölle före och hvilket syntes vitsoi’dadt af bemälda
länsstyrelsers yttranden, borde en sådan föreskrift icke lämpligen
utfärdas, ty följden deraf kunde med skäl befaras endast blifva, dels ett
nedsättande af lagens och den lagskipande maktens värdighet, dels en frestelse
för den enskilde att trotsa eller kringgå lagens förbud, hvilket skulle
menligt inverka på den allmänna moralen. Och att, för beredande af
möjligheten till någon kontroll, antingen förklara, att berörda i 1 § af
bränvinsförsäljningsförordningen medgifna frihet att försälja belopp af 100
kannor och derutöfver icke tillkomme utländska handelsagenter, eller att

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

inskränka den enskildes frihet att införa mindre belopp, skulle, i förra
fallet, sannolikt framkalla repressalier och verka hämmande på vår egen
handel samt, i senare fallet, leda till monopol eller privilegium för särskilde
spritvaruhandlare, hvilket icke kunde anses förenligt med nuvarande
näringslagstiftning.

Ville man, såsom Riksdagen åsyftat, motverka det förfång för inhemska
spritvaruhandlare, som kunde uppstå deraf, att genom kringresande
agenters bemedling utländska spritvaror i mindre qvantiteter direkte infördes
af härvarande konsumenter, vore, enligt Kollegii mening och på
sätt äfven blifvit antydt i ett af poliskammaren i Göteborg till dervarande
länsstyrelse afgifvet yttrande, den enda praktiska utvägen att uppnå detta
ändamål att för sådan införsel af spritvaror bestämma förhöjda tullafgifter.
Men, oafsedt att genom en dylik åtgärd den verklige varusäljaren,
från hvilken det öfverklagade förfånget skulle utgå, icke blefve träffad,
syntes åtgärden, så länge den med Frankrike år 1865 afslutade handelstraktaten
vore gällande, icke utan fördragsbrott kunna vidtagas, enär införselsafgifterna
för franskt drufbränvin vore i Art. 7 af sagda traktat noga
bestämda, och varan icke ensidigt kunde betungas med ytterligare umgälder.

Men Kollegium funne det slutligen böra tillses, om den försäljning
af spritvaror, som egde rum genom utländske handelsresande på det sätt,
att desse upptoge order å smärre belopp och sedermera från utlandet direkte
sända varorna till reqvirenterne eller köparne, verkligen kunde, såsom
uppgifvits, lända de inhemska spritvaruhandlarne till så stort förfång
på den grund, att desse senare i olikhet med de förre måste vidkännas
minuteringsafgiften, hvilken enligt gällande förordning utgjorde 25 öre
för hvarje kanna. 1 detta hänseende förekomme, att, medan den största
delen af de spritvaror, som af inhemska spritvaruhandlare i handelsändamål
infördes, inkomme på fat, de smärre partier, hvilka genom agenternes
förmedling direkte tillsändes konsumenterne, vanligen inkomme på
buteljer eller krus. Då nu gällande tullsats å bränvin, som infördes på
fastager, vore för hvarje liter af 50 % alkoholhalt i allmänhet 60 Öre
och för franskt drufbränvin af samma alkoholhalt endast 44 öre, men
för bränvin, som infördes på buteljer eller krus, alla slag, utan afseende
på alkoholhalten, 88 öre, så syntes nämnda minuteringsafgift, 25 öre för
kanna eller 9,6 öre för liter, tillräckligt motvägas af den högre tullafgiften
för omförmälda smärre partier spirituösa, utom i de antagligen
ganska få fall, då äfven dessa inkomme på fastager. Det öfverklagade

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 7

förhållandet syntes Kollegium alltså icke vara af nå^on synnerlig betydenhet,
° J ö J

Pa grund af hvad sålunda anförts ansåge Kollegium sig icke kunna
tillstyrka nådigt bifall till den af Riksdagen föreslagna ändring i 4 ^ 1
mom. af bränvinsförsäljningslagen.

Innan jag gar att yttra mig öfver det af Riksdagen framstälda förslag
till ändring i 4 § 1 mom. af bränvinsförsäljningslagen, torde det
tillåtas mig att påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för ett annat
till Eders Kongl. Maj:t inkommet ärende, som med det af mig nu föredragna
eger den närmaste gemenskap.

Samtidigt med. det den af Eders Kongl. Maj:t för öfverseende af gällande
bränvinslagstiftmng tillsatta komité afgaf underdånigt betänkande
med förslag till författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin
förmälde nemligen komitén i särskild underdånig skrifvelse af den
20 December 1878, att komitén funnit anmärkningsvärdt, att, under det
bränvmslagstiftnmgen icke medgåfve någon att utan särskildt tillstånd sälja
bränvin i mindre myckenhet än 100 kannor, nuvarande tullförfattnino-ar
deremot icke. hide något hinder i vägen för en hvar att från utrikes ort
införa bränvin och andra starka drycker i huru ringa myckenhet som
helst, pa hvilket förhållande komitén ansett sig böra fästa Eders Koiml

Majds uppmärksamhet för den åtgärd, som i anledning deraf kunde anses
böra vidtagas.

Generaltullstyrelsen, hvars yttrande häröfver blifvit af Eders Kongl.
Majd lnfordradt, har i underdånigt utlåtande af den 10 sistlidne November
anfört, att, då. den nuvarande bränvinslagstiftningen, med alla de inskränkande
föreskrifter den innehölle i fråga om handel med spritdrycker
i syfte att såmedelst försvåra åtkomsten af dessa, uteslutande vände sig
emot säljaren af dylika, drycker, men deremot lemnade köparen fullkomlig
frihet att förse sig med den qvantitet af dessa drycker, som han
åstunda de, hvarhelst lian kunde och utan att han behöfde ingå i någon
undersökning om säljarens behörighet att dem afyttra, och detta ända
derhän, , att han icke vore straff underkastad ens i det fall, att han köpte
sitt spritbehof af den, som honom veterligen vore oberättio-ad till försäljning
deraf, så, vore det blott i full öfverensstämmelse härmed, som
tullagstiftningen tilläte den, som i utlandet tillhandlade sig spritvaror af

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

en säljare, hvilken icke kunde vara underkastad den svenska lagstiftningens
inskränkningar rörande försäljning af bränvin, att emot stadgade
införselsafgifter fritt förfoga öfver den vara, han sålunda pa fullt lagligt
sätt förvärfvat, utan hänsyn till den större eller mindre qvantitet, hvari
inköpet skett. Men om således någon motsägelse mellan bränvinslagstiftningens
och tullagstiftningens föreskrifter uti förevarande hänseende icke
förefunnes, kunde en annan fråga visserligen vara, huruvida denna rättighet
för en hvar att i huru ringa myckenhet som helst från ulrikes ort
införa bränvin, kunde anses motverka det ändamål, bränvinslagstiftningen
åsyftade, nemligen förekommandet af spritdryckers missbruk genom försvårandet
af tillgången till desamma, och huruvida af denna anledning
och i detta fall, der lagstiftningens mot säljaren rigtade inskränkningar
icke kunde göras verksamma, sådana inskränkningar, rigtade mot köparen,
kunde vara af behof påkallade och fördenskull böra avägabringas.

För bedömande häraf ansåge Generaltullstyrelsen följande omständigheter
böra tagas i betraktande, nemligen:

dels att införsel från utrikes ort af bränvin utaf säd eller potatis,
hvilken spritdryck dock företrädesvis vore den, som utgjorde föremal för
missbruk, icke i någon nämnvärd mån egde rum, en naturlig följd af
den surtaxe af 50 öre, hvarmed tullsatsen öfverstege den bestämda tillverkningsafgiften
för hvarje kanna bränvin, hvilken surtaxe utgjorde^dubbelt
så stort belopp som minuthandelsafgiften och under vissa förhållanden
mera än hela tillverkningskostnaden för en kanna bränvin, hvarför
det icke sällan inträffade, att tullsatsen å bränvin vore högre än det pris
svenskt bränvin vid försäljning i parti betingade, vid hvilka tillfällen surtaxen
följaktligen verkade fullkomligt såsom ett införselsförbud;

dels att genom införsel från utrikes ort af spritvaror i mindre qvantiteter
än de till fri försäljning laggifna förbrukaren i sjelfva verket icke
beredde sig någon lättad tillgång till dessa drycker, enär införseln endast
finge ega rum till rikets stapelstäder, der en förbrukare i allt fall hos
den laglige försäljaren hade obehindradt tillfälle att förskaffa sig hvad
slags spritdrycker som helst i hvilken qvantitet han astundade;

dels ock att, likasom i allmänhet den internationella handeln egde
rum i större partier och icke i minut, äfven införseln af spritvaror från
utrikes ort i allmänhet skedde i större qvantiteter än dem, för försäljning
af hvilka lagstiftningen fordrade särskildt berättigande; dock hade från
denna allmänna regel på sista tiden undantag gjort sig gällande i fråga
om införsel af cognac från Frankrike, hvaraf till följd af öppnade di -

9

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

rekta ångfartygsförbindelser med produktionsorterna i detta land och genom
franska handelsagenters åtgörande att direkte till förbrukare utbjuda
varan och dera upptaga order, införsel numera stundom egde rum
i mindre partier än de för fri handel med spritvaror medgifna, utan att
likväl härigenom, till följd så väl af varans beskaffenhet och pris som af
hvad i fråga om dess införselsorter förut af Styrelsen anmärkts, något
ökadt missbruk af spritdrycker kunde anses hafva blifvit orsakadt.

Med afseende härå ville det synas Generaltullstyrelsen, som om det
sedliga mål bränvinslagstiftningen åsyftade lemnades fullkomligt oberördt
af den obehindrade införseln af spritdrycker utan afseende å den qvantitet
hvari den egde rum, och komitén hade icke ens antydt ett motsatt
förhållande. Betecknande i detta hänseende vore ock att, ehuru införsel
af spritdrycker utan inskränkning till qvantiteten egt rum under hela den
tid nuvarande bränvinslagstiftning varit gällande, bland alla do otaliga
klagomål, som förnummits öfver lagstiftningens otillräcklighet att förebygga
missbruket af starka drycker och öfver de nya utvägar att vid
sidan af lagen förskaffa sig sådana, som begäret efter dem vetat utfinna,
intet enda, Generaltullstyrelsen veterligt, varit rigtadt mot denna obehindrade
införsel.

Deremot hade klagomål af helt annan art försports öfver förut omförmälda
införsel i mindre qvantiteter af fransk cognac, nemligen från de
lagberättigade försäljarnes sida, hvilka härvid förmenat sig lida intrång i
sin näring och komma i en ofördelaktig ställning vid försäljningen°af
denna vara derigenom, att de importerade småpartier, som sålunda utginge
direkte till förbrukningen, icke vore underkastade de försäljningsafgifter,
som för handel med sprit i dylika mindre qvantiteter inom
landet vore stadgade.

Generaltullstyrelsen ville väl icke förneka, att dessa klagomål kunde
vara i viss mån berättigade, men Styrelsen kunde dock icke finna annat,
än att afhjelpandet af det öfverklagade förhållandet genom förändring af
tullagstiftningen svårligen läte sig göra. Att förbjuda införsel af sprit i
mindre qvantiteter än 15 kannor för alla andra än dem, som inom landet
beredt sig laglig rätt till minuthandel med bränvin, eller att vid sådan
införsel af annan än lagberättigad bränvinsförsäljare bestämma särskilda
och andra tullsatser, än de för sådan införsel i allmänhet stadgade, och
således härvid taga hänsyn till importörens person, vore så stridande mot
den i tullagstiftningen antagna allmänna grundsats af lika berättigande
och lika tullbeskattning för alla, att, enligt Styrelsens mening, ingendera
Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

af dessa utvägar borde ifrågasättas. Att deremot för spritinförsel i mindre
qvantitet än 15 kannor, af hvem den än skedde, stadga en särskild, försäljningsafgifterna
motsvarande tilläggsafgift utöfver den i allmänhet för
sprit bestämda tullsatsen skulle visserligen utan väsentlig olägenhet för
tullverket låta sig göra, men härför lade för det närvarande den med
Frankrike ingångna handelstraktat hinder i vägen, och fullkomligt afhjelpt
skulle den öfverklagade olägenheten härigenom icke blifva, enär
de lagberättigade spritförsäljarne äfven komme att få erlägga denna tillläggsafgift
vid införsel i mindre parti än 15 kannor, något som dock
blefve af föga praktisk betydenhet, enär import af så ringa qvantiteter
för dem väl endast högst sällan och undantagsvis ifrågakomme.

I fråga om behöfligheten af någon förändring i ifrågavarande syfte
och beskaffenheten af densamma har Styrelsen slutligen ansett hänsyn böra
tagas till den förändring bränvinslagstiftningen kunde komma att undergå,
emedan så väl bränvinslagstiftningskomiténs flertal som reservanterne inom
densamma ifrågasatt borttagande af de nuvarande försäljningsafgifterna.

Med afseende på hvad sålunda blifvit anfördt har Generaltullstyrelsen
i underdånighet hemstält, att för närvarande icke någon åtgärd måtte vidtagas
till förändring i afseende på införseln af bränvin och sprit i hvilka
qvantiteter som helst.

Den af sistlidne Riksdag beslutade ändring af 4 § 1 mom. i bränvinsförsäljningslagen
synes mig, på sätt Kommerskollegium och åtskilliga
länsstyrelser erinrat, icke vara af beskaffenhet att på ett tillfredsställande
sätt lösa den uppgift, lagstiftaren i förevarande fall för sig uppstält.
Det kan icke nekas, både att svårigheterna för ett öfvervakande af bestämmelsens
efterlefnad skulle blifva ganska stora och äfven att åtskilliga
utvägar lätt erbjuda sig för kringgående af förbudet. Dertill kommer,
att då med förslaget måste afses, att för agenturverksamhet, som befattade
sig med utbjudande i mindre partier än 100 kannor af drycker, hvarom
i bränvinsförsäljningslagen stadgas, ovilkorligen skulle kräfvas här i landet
förvärfvad rätt till handel med bränvin i sådana mindre partier, men
denna rätt icke står en hvar öppet att för sig erhålla, utan tvärtom lagstiftningen
derför uppställer åtskilliga förutsättningar och kräfver medgifvanden
såväl af kommunala som embets-myndigheter, det kan med säkerhet
antagas, att åtminstone utländska handelsresande endast i undantagsfall
skulle vara i stånd att vinna behörighet till bedrifvande af den verksamhet,
hvarom här är fråga. Att i lag tillskapa sådana hinder för de

11

Koncjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

utländska agenter, hvilka egna sig åt utbjudandet af en viss artikel, synes
icke vara förenligt med de grundsatser, som finnas uttalade i de flera
af oss under senare tider afslutade handelstraktater med andra makter,
deri utan inskränkning medgifves deras handelsresande att upptaga beställningar
å varor. Att en sådan verksamhet beskattas och ej beredes någon
förmån framför den inhemska handelsrörelsen, är rättvist, men att den
skulle förhindras, är stridande mot både de förpligtelser, vi iklädt oss i
förhållande till andra makter, och de grundsatser, som allmänneligen göra
sig gällande vid ordnandet af den kommersiella samfärdseln emellan länderna.
Jag kan derföre icke tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att godkänna
den af sis''tlidne Riksdag beslutade ändring i nyssnämnda paragraf af bränvinsför
sälj rån gslagen.

Lika med Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen finner jag
äfvenledes olämpligt att upphäfva eller inskränka den rätt, en hvar nu
eger att från utlandet införa bränvin och dermed likstälcla drycker i huru
ringa myckenhet som helst och att således tillskapa ett monopol för en
viss klass af handlande att från utlandet införskaffa de varor af detta
slag, som för den inhemska konsumtionen erfordras.

Deremot gillar jag fullkomligt det gemensamma syftet i såväl Riksdagens
beslut som bränvinskomiténs förslag, men föreställer mig att detta
syfte kan vinnas på en annan väg, hvarom antydan göres i både Kommerskollegii
och Generaltullstyrelsens nu föredragna utlåtanden och för
hvars beträdande det hinder, som ansetts ligga i den nu gällande handelstraktaten
med Frankrike, icke kommer att förefinnas, så snart den trädt
ur kraft. Härmed åsyftar jag att låta vid införsel af sprit i mindre partier
än 15 kannor tullen utgå med en tilläggsafgift utöfver den i allmänhet
bestämda tullsatsen, hvilken tilläggsafgift skulle motsvara den inhemska
minuthandelsafgiften. På önskvärdheten att åstadkomma en sådan
anordning fästes vid de nyligen afslutade traktatsförhandlingarne med
Frankrike särskild uppmärksamhet, och de franska ombuden medgåfvo,
att derigenom traktatens bestämmelser icke träddes för nära; och de förbehåll
af våra fullmäktige, hvilka upprepas i den vid handelstraktaten
fogade deklaration, afse just åsättande af en dylik tilläggsafgift å de
smärre spritpartierna- vid deras införsel. Genom denna tilläggsafgift skulle
utjemnas det obestridliga missförhållande, som nu eger rum, att den,
hvilken direkt från utlandet inköper en mindre spritqvantitet, undgår att
få varan belagd med den minuthandelsafgift, hvilken han skulle få vidkännas,
om han inom landet köpte samma qvantitet. Detta innebär en
ojemnhet i beskattningen, hvilken så mycket hellre synes böra undan -

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

rödjas, som den tillika kan i vissa fall lända till förfång för de inhemske
spritvaruhandlandena. v Generaltullstyrelsen har ock medgifvit, att
uppbärandet af en tilläggsafgift för de mindre spritqvantiteterna kan ske
utan väsentlig olägenhet för tullverket. Det lärer derföre icke kunna
möta något hinder att i tulltaxan inrymma en bestämmelse i sådan syftning,
hvarvid jag dock torde böra särskildt framhålla, att gränsen för de
qvantiteter, som skola drabbas af tilläggsafgiften, ej kan sättas högre än
intill 15 kannor. Det är väl sant att först för qvantiteter af 100 kannor
sprithandeln inom landet är fullkomligt fri, men märkas måste, att
för den så kallade mindre partihandeln väl gälla vissa reglementariska bestämmelser,
men att den ej är underkastad någon särskild på valman lagd
beskattning.

Då tulltaxan är uppstäld efter det metriska måttsystemet, fordras,
att den af mig föreslagna bestämmelsen i enlighet dermed affattas, och
tilläggsafgiften skulle derföre blifva 10 öre per liter samt utgå för qvantiteter,
understigande 40 liter, hvilka båda siffror närmast motsvara de
nuvarande bestämmelserna af 25 öre per kanna och 15 kannor.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet:
dels att Eders Kongl. Maj:t må förklara Sig icke kunna godkänna
den af sistlidne Riksdag beslutade ändring af 4 § 1 mom. i gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker;

och dels att Eders Kongl. Maj:t, med föranledande af syftet i såväl
Riksdagens nämnda beslut som den framställning i ämnet, hvilken gjorts
af komitén lör öfverseende af gällande bränvinslagstiftning, må, under
förutsättning af de med Frankrike afslutade nya traktaternas godkännande,
föreslå Riksdagen att i den tulltaxa, som i följd af nämnda traktaters
trädande i tillämpning måste utfärdas, varder intagen bestämmelse derom,
att, när bränvin eller sprit förtullas i mindre parti än 40 liter, den eljest
stadgade tullafgiften skall utgå med en förhöjning af 10 öre för liter.

Denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af
den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
A. L. Fris.