Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Rikad. Kansli den 6 Febr. 1882, kl. 3 e. m.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående förlag sinteckning och i sammanhang
dermed erforderliga författningar; Gifven Stockholms
Slott den 27 Januari 1882.

Sedan med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den
17 Maj 1879 förslag uppgjorts till förordning angående förlagsinteckning
och dermed sammanhang egande författningar, vill Kongl. Maj:t,
efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, med bifogande af de angående
ämnet i Högsta Domstolen och Statsrådet förda protokoll, enligt 87 §
Regeringsformen, föreslå Riksdagen

dels att antaga i ett sammanhang närlagda förslag till
l:o) Förordning angående förlagsinteckning;

2:o) Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalken,
och

3:o) Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 Juni 1875;

dels att, under förutsättning och vilkor af bifall till förenämnda
förordningar, antaga bifogade förslag till
4:o) Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ konkurslagen
den 18 September 1862;

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. lå Höft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

dels ock att antaga närlagda förslag till
5:o) Förordning angående fredande från utmätning af lösören, som
jordegare lemnat landbo till egendomens bruk.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Förslag

till

Förordning angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen
den 24 Februari 1748 och Hallordningen den 2 April
1770 så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla
mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Gifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,
eller för att drifva sågverk eller fabrik eller annan dermed jemförlig
inrättning, ony hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt särskilda
författningar göras, och varder förlaget intecknadt i den ordning
här nedan stadgas; njute förlagsman sedan för sin fordran den förmånsrätt,
som i 17 Kap. Handelsbalken sägs.

Kotigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

3

2 §,

Förlagsinteckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt
finnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet eller i
stad lydande under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad, der Konungens
Befallningshafvande i länet har sitt säte.

3 §•

Vid ånsökan om förlagsinteckning skall till Rätten ingifvas i hufvudskrift
den handling, på grund hvaraf inteckning äskas; skolande
handlingen innehålla såväl uttryckligt erkännande af försträckningens
egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället,
hvarest denna drifves, som ock af vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning
tagas må. Sökanden bifoge intyg af magistrat, kronofogde
eller länsman, att förlagstagaren utöfvar den uppgifna rörelsen,
så ock, der enligt särskilda författningar anmälan hos embetsmyndighet
eller tillstånd af sådan myndighet fordras för rörelsens drifvande, bevis
att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen
genast afslagen.

4 §•

Rätten läte den handling, som ligger till grund för ansökningen,
offentligen uppläsas och i särskildt protokoll öfver förlagsinteckningar
intagas.

5 §•

Ej må förlagsinteckning beviljas utan till visst belopp i penningar
eller varor.

6 §•

Då förlagsinteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom
å den handling, hvarå den intecknade fordran är grundad.

4

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 21.

7 §•

Förlagsinteckning skall förnyas i den ordning, som i 8 § bestämmes,
första gången inom tio år sedan den beviljades och derefter inom
tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådant, vare inteckningen förfallen,
ändå att inom nämnda tid med densamma vidtagits sådan åtgärd, som
i 9 § sägs.

8 §.

Vill någon låta förnya förlagsinteckning, uppvise hos den Rätt,
som inteckningen beviljat, inteckningshandlingen i hufvudskrift, och
skrifve Rätten derå bevis om inteckningsförnyelsen. Stånde ock sökanden
fritt att inför annan Rådstufvurätt förete inteckningshandlingen:
den Rätt läte, då sådant sker, i sitt protokoll öfver förlagsinteckningar
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då den
utgafs, af hvilken Rätt förlagsinteckningen är beviljad, när och under
hvilken paragraf i protokollet det skedde, och, om inteckningen förut förnyats,
när det egt rum; teckne ock bevis å handlingen att den varit företedd
till vinnande af inteckningsförnyelse; sedan ingifve sökanden protokollet
deröfver till . den Rätt, som beviljat inteckningen, inom tid, som i 7 §
sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifvit företedd.

9 §•

Vill någon låta förlagsinteckning helt och hållet eller till viss del
dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som
beviljat inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.
Askas åtgärden af annan än förlagstagaren, må dödandet ej beviljas
utan dennes samtycke.

Vill någon låta förlagsinteckning under annan nedsättas, förfares
i enlighet med hvad här ofvan om intecknings dödande är sagdt.

10 §.

År intecknad förlagsförbindelse inlöst af förlagstagaren eller eljest
åter kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen
ännu är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 21.

5

11 §•

Ärende angående förlagsinteokning må af Rätten upptagas endast
å måndag, eller, om helgdag då inträffar, nästa söknedag derefter; dock
att fråga om intecknings förnyelse må handläggas jemväl å annan
rättegångsdag.

12 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i ärende angående förlagsinteckning,
eger deröfver sig, besvära inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Iiofrättens utslag må klagan genom
besvär hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning som
i 30 Kap. 18 § nämnda Balk föreskrifves.

13 §.

Har beslut hvarigenom Rådstufvurätt helt och hållet eller till någon
del afslagit ansökan om förlagsintecknings beviljande blifvit till följd
af besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att, inom tre
månader från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, förete detsamma
hos Rådstufvurätten, vid äfventyr att i annat fall den förlagsinteckning,
som på grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den
sökt först å den dag utslaget vid Rådstufvurätten företes.

14 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Derförinnan meddelad förlagsinteokning bedömes efter äldre lag,
men skall, för att bibehållas gällande, inom ett år från nyssnämnda
dag förnyas hos den Rådstufvurätt, som, derest ny förlagsinteokning då
sökes, är behörig att upptaga ansökningen, samt derefter hos nämnda
Rätt vidare förnyas efter ty i 7 § stadgadt är. Samma Rätt tillkomma
ock att i fråga om sådan inteckning upptaga ärende, hvarom i 9 § sägs.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

> I i

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 7 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

7 §•

Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege
han förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som
i 5 § är sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri
tagit; hafve ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre.

Gifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,
eller för att drifva sågverk eller fabrik eller annan dermed jemförlig
inrättning, om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt
särskilda författningar göras, och varder förlaget intecknadt, på sätt
särskildt är stadgadt, njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran
i det, som å ställe, som inteckningen afser, tillverkadt är, i de för
tillverkningen nödiga råämnen samt i all den lösegendom, vare sig
maskiner, redskap, dragare eller annat, som till bergsbrukets, grufvans,
sågverkets, fabrikens eller inrättningens drift hörer, så ock i fordringar
för sådana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lemnade
äro; dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före början af konkurs
upplupen är, för längre tid än tre år, År förlagsinteckning beviljad för
fleres fordringar, hafve den företräde, som inteckning först sökt; hafve
flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom en
månad efter det förlagsinteckning blifvit sökt, vare inteckningen utan
verkan. Ej heller gälle förlagsinteckning, som blifvit sökt samma dag,
då konkurs börjats eller derefter.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som
göras anhängiga före utgången af December månad 1882.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

7

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i Förordningen angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni
1875 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver
inteckningar i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
morgongåfvobref och afhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen
skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet
på den egendom, som lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen
för hvarje ärende med undantag af bouppteckningarne namnet å den
person ärendet rörer.

Vid Rådstufvurätt skall ock föras särskildt protokoll öfver förlagsinteckningar.
I det protokoll skall för hvarje ärende å brädden tecknas
namnet på den inrättning förlagsinteckningen afser, äfvensom stället
hvarest inrättningen är belägen.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde
det i protokollet anmärkt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1883.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konkurslagen den 18

September 1862.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ Konkurslagen den 18 September
1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

2 §■

Mom. 1. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas
skall i följande fall, nemligen:

1) då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren
och anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå
borgenärers kraf;

2) då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända
egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3) då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller
undanskaffar sina tillgångar.

Mom. 2. Borgenär ege jemväl söka att gäldenärs egendom afträdas
skall, då egendom, deri borgenären på grund af förlagsinteckning
eger förmånsrätt, blifvit för annans fordran utmätt och skälig anledning
är att befara, att den öfriga egendom, hvari han eger förmånsrätt, till
gäldande af hans fordran otillräcklig är.

5 §•

Der likväl borgenärs fordran tillkommit sednare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare
den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom

9

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 21.

inteckning i fast egendom; ege ej heller den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld
är, der han ej gitter visa att panten eller inteckningen till gäldande
af hans fordran otillräcklig är.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1883.

Förslag

till

Förordning angående fredande från utmätning af lösören, som jordegare lemnat

landbo till egendomens bruk.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har jordegare, som sin fasta egendom till landbo upplåtit, dervid
lemnat landbon kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, med
vilkor att sådana lösören till lika värde skola vid egendomen hållas och
höra jordegaren till, ändock att andra varda satta i stället för dem som
lemnade blifvit; och är skriftlig afhandling, som i 2 § sägs, derom upprättad
och med densamma förfaret på sätt i nämnda paragraf föreskrifves,
då må kreatur, redskap och andra lösören till egendomens
bruk till lika värde med de lemnade, såsom utgörande jordegarens tillhörighet,
ej i mät tagas för landbons gäld.

2 §•

Afhandling, hvarom i 1 § förmäles, skall innehålla förteckning å
de lösören, som af landbon mottagas, jemte å dem satta värden, och
vara af vittnen styrkt. Den afhandling skall inom två månader från den

Pih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 14 llcift. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

dag landbon tillträdt den till honom upplåtna fastigheten uppvisas för
utmätningsmannen i orten och i bestyrkt afskrift honom tillställas; hvarefter
afhandlingen, försedd med bevis derom, skall ingifvas å landet
eller i stad lydande under landsrätt till Häradsrätten, i Stockholm till
Öfverståthållareembetet och i rikets öfriga städer till Rådstufvurätten;
och varde afhandlingen intagen af öfverståthållareembetet i dess kanslis
protokoll samt af Häradsrätt eller Rådstufvurätt i protokollet öfver bouppteckningar,
morgongåfvobref och afhandlingar om lösöreköp.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 14 November 1881,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: von Steyebn,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i
underdånighet:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

11

5:o.

Under erinran att Kommerskollegium den 12 sistlidne Augusti
erhållit nådig befallning att inkomma med underdånigt utlåtande öfver
de af komitén för utarbetande af förslag till revision af samtliga gällande
stadganden om förlag i underdånighet öfverlemnade förslag till

l:o. Förordning angående förlagsinteckning;

2:o. Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 S Handelsbalken; 3:o.

Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Kongl. Förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och
andra ärenden den 16 Juni 1875;

4:o. Förordning angående förändrad lydelse af 2 § Konkurslagen;
och

5:o. Förordning om vissa legoaftal angående kreatur;

anmälde Föredraganden att Kommerskollegium uti underdånig
skrifvelse den 20 sistlidne Oktober, med öfverlemnande af yttranden från
fullmäktige i Jernkontoret samt från åtskilliga fabriks- och handtverksföreningar
i rikets städer, för egen del i ämnet sig utlåtit; hvarjemte
Föredraganden tillkännagaf, att Landtbruksakademiens förvaltningskomité
den 28 i samma månad afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver
komiténs förslag till förordning om vissa legoaftal angående kreatur;
och hemstälde Föredraganden i underdånighet, att Kongl. Maj:t behagade
för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, öfver ifrågavarande
under Litt A. vid detta protokoll fogade förslag inhemta Högsta
Domstolens underdåniga utlåtande.

Till denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna
bifall.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

12

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet Öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Torsdagen den 24 November 1881.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Friherre Leuhusen,

Almqvist,

Carleson,
von Hofsten,

Rabe,

von Segebaden,

Hernmarck.

Efter fortsatt föredragning af Expeditionschefen Annerstedt afslutades
den i gårdagens protokoll senast omförmälda granskningen af
följande förslag, nemligen till:
l:o) Förordning angående förlagsinteckning;

2:o) Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalken; 3:o)

Förordning angående förändrad lydelse af 2 § Konkurslagen den
18 September 1862;

4:o) Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 Juni 1875; samt

5:o) Förordning om vissa legoaftal angående kreatur; hvilka förslag
äro detta protokoll bilagda i tryckt exemplar.

Emot förslagen framstäldes inom Högsta Domstolen följande anmärkningar,
nemligen vid

13

Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 21.

l:o.

Förordningen angående förlag sinteckning.

1 §• ''

Enär, på sätt af Kommerskollegium blifvit anmärkt, för närvarande
alla företag, hvilka äro att anse såsom inbegripna under
benämningen grufvedrift, lära vara att hänföra under gällande
grufvestadgas bestämmelser, ansåg Högsta Domstolen det i fråga
om grufvedrift i paragrafen förekommande tillägg »äfven der denna
ej är att till bergsbruk hänföra» såsom obehöfligt böra utgå.

För öfrigt syntes Högsta Domstolen vid det förhållande att,
såsom i Kommerskollegii yttrande anföres, i följd af näringslifvets
utveckling, det icke vore möjligt att genom en allmängiltig
och uttömmande bestämning angifva de yrken, hvilka skola räknas
till fabriker, till skilnad från dem, som böra till handtverk hänföras,
utan benämningen af ett industrielt yrke uteslutande berodde
på den formella omständigheten, huruvida yrket blifvit anmäldt såsom
fabrik eller såsom handtverk, tillräckligt skäl saknas att, på
sätt i förslaget skett, bland de industriella anläggningar, med afseende
å hvilka förlagsinteckningar skulle kunna meddelas, jemte
fabriker upptaga »annan inrättning till beredande eller förädling
af råämnen så beskaffad att handelsböcker öfver röfelsen föras
skola». Innehafvarne af sistberörda inrättningar stode det nemligen
öppet att, der de ville förskaffa sig rättigheten att lemna förlagsinteckning
i dylik inrättning, anmäla densamma såsom fabrik,
och der en sådan anmälan skett, följde af föreskrifterna i Förordningen
den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,
att innehafvaren vore skyldig att föra handelsböcker. Genom
uteslutande af sist anmärkta ord undveke man ock de förvecklingar,
som lätteligen kunde uppkomma deraf att, såsom erfarenheten
gåfve vid handen, olika meningar förefunnos derom, huru
vidsträckt skyldigheten att föra handelsbok vore enligt nämnda
förordning påbjuden. På dessa skäl hemstälde Högsta Domstolen,
att början af denna paragraf måtte erhålla följande lydelse: y>Gifver
någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift eller att
dermed drifva sågverk eller fabrik och varder etcj).

Justitierådet Almqvist gjorde dessutom för sin del följande
anmärkning vid denna paragraf. Förordningen den 18 Juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet har, enligt sin 8 §, icke tillämpning
på boktryckeri, bränvinstillverkning, krutbruk eller mjöl- och

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition No 21.

sågqvämär. Af dessa näringsgrenar, hvilka således ej egentligen
komma under benämningen fabriker, nämnes i förevarande paragraf
endast sågverk, hvaraf möjligen kunde slutas, att de öfrige
icke äro här afsedde. . Då likväl detta ej lärer få anses* vara afsigten
med det föreslagna stadgandet, synes rätta meningen böra tydliggöras
genom att efter ordet fabrik införas orden eller annan
jemförlig inrättning; eller på annat sätt.

3§-

Justitierådet Almqvist yttrade:

Då bergsbruk eller annan större fabriksrörelse ofta icke är
inskränkt till ett enda ställe, fastän rörelsen är att anse såsom en
enda och samma, kunde det vara lämpligt att framför ordet drifves
på femte raden insätta ordet hufvudsakligen.

Sista punkten i första stycket från ordet sökanden till utöfvar,
anser jag böra uteslutas, alldenstund inteckning af förlagsaftalet
ej skäligen kan göras beroende deraf, huruvida anmälan om rörelsen
skett eller om densamma redan kommit i full utöfning. Stadgandet
skulle lägga ett onödigt hinder i vägen för en näringsidkare
att erhålla förlag då det bäst behöfdes, eller för brukets eller
fabrikens första anläggning och ordnande. Att förlagsinteckningen
i sådant fall måhända lemnade blott ringa trygghet för förlagsgifvaren,
bör desto hellre vara hans ensak att bedöma, som hela värdet
af förlagsinteckningen beror på, huru hans förtroende till förlagstagaren
personligen motsvaras.

Då det äfven i fråga om förlagsinteckningar syntes vara af
vigt att, derest Rådstufvurättens beslut, hvarigenom ansökan om
förlagsinteckning afslagits, blifvit till följd af besvär ändradt af
högre Rätt, sådant så skyndsamt som möjligt bringades till Rådstufvurättens
kännedom, så att fastställelse der kan ske af förlagsinteckningen,
hvars förmånsrätt syntes böra beräknas från ansökningsdagen,
hemstälde Högsta Domstolen att näst efter den 12 §
måtte intagas ett stadgande, öfverensstämmande med föreskriften i
65 § Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
Juni 1875, eller att, der beslut, hvarigenom Rådstufvurätt helt och
hållet eller till någon del afslagit ansökan om beviljande af för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 15

lagsinteckning, blifvit till följd af besvär ändradt af högre Rätt, sökanden
skall vara pligtig att inom tre månader från det utslaget
om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Rådstufvurätten
förete, vid äfventyr att i annat fall den förlagsinteckning, som på
grund af utslaget beviljas, komme att gälla såsom vore den sökt
först å den dag utslaget vid Rådstufvurätten företes.

13 §.

Slutligen hemstäldes af Högsta Domstolen att, då stadgandet
det förlagsinteckning, som vore meddelad efter äldre lag, skulle
förnyas hos den Rådstufvurätt, hvilken, derest förordningen varit
gällande då inteckningen söktes, enligt 2 § skolat upptaga ansökningen,
syntes i åtskilliga fall kunna medföra svårighet vid bestämmande
af hvilken Rådstufvurätt vore behörigt forum för förnyelsen,
anmärkta bestämmelsen måtte utbytas mot föreskrift att den Rådstufvurätt,
som, derest ny inteckning då söktes, vore behörig att
ansökningen upptaga, skulle vara behörig att meddela förnyelsen.

2:o.

Förordningen angående förändrad lydelse af 11 Kap. 7 § Handélsbalken.

Under _ åberopande af hvad blifvit anfördt vid 1 § i förslaget
till förordning angående förlagsinteckning, hemstälde Högsta Domstolen
att första punkten af andra stycket i förevarande förslag
måtte omredigeras till öfverensstämmelse med den föreslagna lydelsen
af nyssnämnda paragraf.

Vidare anmärktes af Justitieråden Friherre Leuliusen, Carleson,
von Hofsten,
förlagstagaren, jemte den rörelse med afseende å hvilken en förlagsinteckning
_ blifvit faststäld, drifver annan rörelse af beskaffenhet
att förlagsinteckning jemväl deri är tillåten, förslagets bestämmelse,
att innehafvaren af förlagsinteckningen njuter förmånsrätt
för sin fordran i det som tillverkadt är, syntes icke med tillräcklig
tydlighet begränsa den tillverkning, i hvilken innehafvaren af
förstnämnda förlagsinteckningar åtnjöte förmånsrätt; hvadan hemstäldes
att förtydligande häraf måtte ske i den rigtning, att förlagsinteckningen
komme att medföra förmånsrätt i det som tillverkadt
är å ställe, som inteckningen enligt stadgandena i 2 och 3 §§ i

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

förslaget till Förordning angående förlagsinteckning afser. Ett
dylikt förtydligande kunde ske exempelvis derigenom, att före orden
»tillverkadt är» inskötes orden »å ställe, som inteckningen
cifsGr^.

Slutligen syntes tillräckliga skäl saknas att i fråga om förlagsinteckning
afvika från de i 17 Kap. 9 § Handelsbalken med afseende
å inteckning i fast egendom gifna föreskrifter ått förmånsrätt
gäller från den dag inteckning sökes, samt att, om konkuis
börjar inom en månad efter det inteckningen söktes, inteckningen
skall vara utan verkan. Härförutom syntes jemväl i fråga om förlagsinteckning,
i likhet med hvad eger rum med afseende å inteckning
i fast egendom, böra uttryckligen uttalas, att förlagsinteckning
ej skall gälla då den blifvit sökt samma dag konkurs
börjats eller derefter.

På grund häraf bemstälde Högsta Domstolen, att slutet al
ifrågavarande författningsförslag måtte omredigeras i öfverensstämmelse
med hvad 1 och 2 mom. 9 § nyssnämnda kapitel och
balk innehålla i fråga om inteckning i fast egendom.

3:o.

Förordningen angående förändrad lydelse af 2 § Konkur slag en.

Justitieråden Almqvist, Kabe och von Segebaden förenade sig i föl
iande yttrande: Enligt gällande konkurslag har prioriterad borgenär
ej större rätt, än oprioriterad, att söka gäldenärs försättande i
konkurstillstånd, och giltigt skäl synes oss ej.förekomma att härifrån
afvika till förmån för förlagsgifvare, åtminstone ej ända derhän,
att sådan rätt skulle honom tillkomma, äfven om hans fordran
ej vore till betalning förfallen och änskönt utmätning hos
förlagstagaren för annans fordran omfattat allenast så obetydlig
del af den egendom, hvari förlagsgifvaren har förmånsrätt, att
skälig anledning icke är att befara, det förlagsgifvaren ej kan utfå
sin fordran eller att förlagstagaren ej kan fortsätta den rörelse,
till hvars utöfvande förlaget lemnats.

Justitierådet Carleson yttrade: Anledningen till en utmätning
liksom obetydligheten och beskaffenheten af det utmätta godset
kunna vara sådana, att man icke har ringaste skäl att från utmätningen
å någon för förlagsinteckning häftande egendom sluta
till förlagstagarens obestånd; och då den åsyftade ändringen af konkurslagens
andra paragraf hittills icke visat sig behöflig, men skul e

17

Kongl, Maf.ts Nåd, Proposition N:o 21.

kunna i särskilda fall lända förlagstagare till verkligt förfång,
måste jag afstyrka nådigt bifall till förslaget.

Justitieråden Friherre Leuhusen, von Hofsten och Hernmarck
lemnade förslaget utan anmärkning.

4:o.

Förordningen angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 Juni 1875.

Med afseende å hvad vid förslaget till förordning angående
förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalken blifvit anmärkt
och till vinnande af lättnad vid uppsökandet af de särskilda förlagsinteckningar,
hvilka kunna angå en viss inrättning, ansågo
Justitieråden Friherre Leuhusen, Carleson, von Hofsten, Eabe, von
Segebaden och Hernmarck att jemväl stället, hvar inrättningen är
belägen, borde i protokollets brädd antecknas.

5:o.

Förordningen om vissa legoaftal angående kreatur.

Justitieråden Friherre Leuhusen, Almqvist, von Hofsten, von
Segebaden och Hernmarck förenade sig om följande yttrande: De
skäl, som blifvit anförda för medgifvande åt jordegaren af den i
detta förslag omförmälda rätt till kreatur, som af honom vid utarrenderande
af hans jord öfverlemnas till en arrendator, synas
följdrigtigt leda dertill att samma rätt medgifves jordegare jemväl
med afseende å öfriga gårdsinventarier. Dessa äro ock i
Förordningen den 22 Oktober 1867 i fråga om joi’degarens förmånsrätt
i landbos lösören för lega och ersättning derför likstälda
med de af jordegaren till landbon öfverlemnade kreatur.
Förslaget synes derföre böra omarbetas, så att detsamma kommer
att gälla icke blott kreatur, som jordegare, hvilken upplåter sin
fasta egendom till landbo, dervid till honom öfverlemnat, utan
jemväl redskap och annat, som egaren lemnat landbon till egendomens
bruk. Godkändes denna anmärkning, borde författningens
rubrik äfven undergå motsvarande förändring. Härjemte ansågs
förslaget böra omredigeras, så att tydligen blefve utmärkt, att
förslagets syfte icke vore att angifva, huru i allmänhet legoaftal
om inventarier borde upprättas, utan blott att stadga, att,, då med

Bih. till Rilcsä. Prat. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 3

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

dylika aftal blifvit förfaret så som i förslaget föreskrifves, inventarierna
skulle vara fredade från utmätning för arrendatorns gäld.

Justitierådet Rabe anförde: Efter mitt omdöme förekommer
icke giltigt skäl att, när tredje mans rätt är i fråga, kreatur äfven
af annat slag än de, som blifvit af jordegaren till landbon
lemnade, skola, såsom förslagets motiv antyda och af förslagets
ordalydelse äfven torde följa, anses såsom jordegarens tillhörighet;
och jag hemställer förty att förslaget måtte i nämnda hänseende
ändras.

Vidare och då, efter min tanka, i afseende å ifrågavarande
aftal enahanda regel bör gälla vid landbons konkurs, som vid
utmätning hos honom, synes mig förslaget böra erhålla ett tillägg,
enligt hvilket, om emellan jordegare och landbo afhandling upprättats
och med densamma förfarits på sätt i förslaget föreskrifves,
kreatur, hvilka, såsom jordegarens tillhörighet, skulle fredas från
utmätning för landbons gäld, icke heller vid landbons konkurs
finge till hans konkursbo räknas, hvarom eljest icke utan skäl
tvekan i flera fall torde kunna uppstå, särskildt med hänsyn till
de åsigter, som gjort sig gällande vid tillämpning af Förordningen
den 20 November 1845 angående lösöreköp.

I öfrigt får jag vid förslagets redaktion anmärka,

att då förslaget icke lärer böra antagas afse andra emellan
jordegare och landbo träffade aftal, än just sådana, enligt hvilka
landbon skulle ega sätta andra kreatur i stället för dem, som han
emottagit, satsen i första punkten »ändock att andra varda satta
i stället för dem, som lemnade blifvit», äfvensom motsvarande
sats i sista punkten synas mig böra utgå såsom oegentliga och
möjligen förvillande;

att med afseende å förslagets rubrik och första punktens innehåll:
»Vill jordegare — — — upprätte derom» — — förslaget
torde kunna gifva anledning till den föreställning, att så beskaffade
aftal, om hvilka förslaget handlar, äfven då fråga ej är om utmätning
hos landbon, icke ega giltighet, derest ej sådan afhandling
emellan jordegaren och landbon är upprättad, som i förslaget
stadgas, och med densamma blifvit förfaret på sätt i förslaget
föreskrifves.

Slutligen anser jag mig böra fästa uppmärksamheten derpå,
att, om meningen är, att landbon skall stå risken för olycksfall,
som träffa den till honom af jordegaren lemnade kreatursstammen,
till antagande hvaraf förslagets motiv lära kunna gifva anledning,

19

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ett stadgande derom torde böra införas, enär ett sådant äfventyr
för landbon, som nämndt är, afviker från vanliga regler, på sätt
anförts såsom skäl för den i Lagkomiténs och Lagberedningens
förslag till Handelsbalk, 10 Kap. 8 §, förekommande bestämmelse.

Justitierådet Carleson yttrade: Enahanda skäl, som blifvit anförda
till stöd för förslaget, synes mig med lika fog kräfva enahanda
författning i afseende å redskap och annat som jordegare
vid sin fasta egendoms utarrenderande upplåter åt landbo till egendomens
bruk med vilkor att hvad sålunda lemnadt blifvit skulle
till lika värde vid egendomen hållas och höra jordegaren till, ändock
att annat gods varder satt i stället för det emottagna. Under
förutsättning af den ändring, som berörda förhållande skulle
påkalla, lemnas förslaget af mig utan anmärkning. Ut supra.

Ex protocollo
E. Adlerstråhle.

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

.RfriiOn i a‘(iul ohmf im

•fö''l

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet d Stockholms
Slott Fredagen den 27 Januari 1882,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Justitieråden: von Segebaden,

Hernmarck.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet, att, sedan Kongl- Maj:t behagat den 4 sistlidne November
i nåder förordna, att Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det
ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, infordras öfver särskilda af
utsedde komiterade upprättade förslag till förordning angående förlagsinteckning
och dermed sammanhang egande författningar, hade Högsta
Domstolen i ärendet afgifvit yttrande sådant detsamma finnes intaget
i Domstolens protokoll den 24 i samma månad.

Efter att hafva redogjort för innehållet af såväl komiterades förslag
som de af åtskilliga fabriks- och handtverksföreningar i rikets städer,
Jernkontorets fullmäktige, Kommerskollegium, Landtbruksakade -

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

miens förvaltningskomité och Högsta Domstolen deröfver afgifna yttranden,
anförde Departementschefen:

»På de af Kommerskollegium vid 1 § i förslaget till förordning
angående förlagsinteckning anförda, af Högsta Domstolen åberopade
skål synas mig nr denna paragraf böra såsom öfverflödiga uteslutas de
i fråga om grufvedrift tillagda orden: »äfven der denna ej är att till
bergsbruk hänföra.»

Jag instämmer med komiterade deri, att förlagsinteckningsrätten
bör såsom hittills tillkomma, jemte samtlige idkare af bergsbruk och
grufvedrift, för öfrigt endast den större industrien, icke i allmänhet de
egentliga handtverken. Ett fullt exakt uttryck gifves måhända icke åt
denna tanke genom att fästa förlagsinteckningsrätten vid drifvande af
fabrik, enär, på sätt Kommerskollegium erinrat, skilnaden mellan fabrik
och handtverk ej är mer bestämd, än att ett yrkes hänförande till den
ena eller andra af dessa hufvudklasser kan bero af den benämning industriidkaren,
då han anmäler sitt yrke, åt detsamma gifver. Om derigenom
ett eller annat större handtverk skulle komma i åtnjutande af
förlagsinteckningsrätt, synes mig detta emellertid icke innebära någon
olägenhet, utan snarare en fördel, då dessa handtverk utan tvifvel ofta
arbeta under förhållanden fullt jemförliga med dem, som äro utmärkande
för verkliga fabriker.

En annan fråga blifver, huruvida, såsom Högsta Domstolens pluralitet
antagit, ordet fabrik är tillräckligt omfattande för att inbegripa
alla sådana näringar, hvilka man vill tilldela förlagsinteckningsrätt.
Komiterade hafva för sin del funnit nödigt att fullständiga uttrycket
genom att tillägga: »annan inrättning till beredande eller förädling af
råämnen så beskaffad, att handelsböcker öfver rörelsen föras skola».
Häremot har dock Högsta Domstolen med skäl erinrat, att det ej kan
vara lämpligt att begränsa det område, inom hvilket den föreslagna
förordningen skall verka, genom hänvisning till en annan författning,
om hvars tydning i vissa delar olika meningar gjort sig gällande.
Stannar man i följd häraf vid att helt enkelt utesluta detta tillägg,
kunde man dock, i synnerhet om man fäster sig vid ofvan anmärkta
förhållande, att det ankommer på idkare af en rörelse, att anmäla denna
såsom fabrik och derigenom komma i åtnjutande af förlagsinteckningsrätt,
möjligen ledas till den slutsats, att från dylik rätt vore utesluten
den med fabrik fullt jemförliga rörelse, om hvilken anmälan enligt särskilda
författningar skall ske i annan ordning än den för drifvande af
fabrik i allmänhet föreskrifna, eller för hvilkens utöfvande fordras ej
blott anmälan utan derjemte särskildt tillstånd. Detta är fallet med de

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

i 8 § af förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
uppräknade industriella yrken. För att bereda full klarhet i detta
hänseende torde det vara nödigt att utbyta det af Högsta Domstolen
afstyrkta tillägget i denna paragraf mot ett annat, hvarigenom den
anmärkta delen af paragrafen skulle lyda sålunda: »eller för att drifva
sågverk, fabrik eller annan dermed jemförlig inrättning, om hvars drifvande
anmälan eller ansökning skall enligt särskilda författningar göras».

Enligt förslagets 3 § skall den, som söker förlagsinteckning, vid
ansökningen foga bevis att förlagstagaren om sin rörelse gjort sådan
anmälan, som för rättighet att densamma drifva är föreskrifven, eller,
der rörelsen är af beskaffenhet att för dess utöfvande dylik anmälan
icke erfordras, intyg af magistrat, kronofogde eller länsman att förlagstagaren
utöfvar den uppgifna rörelsen. Då anmälan i och för sig icke
innefattar tillfyllestgörande bevis att rörelsen verkligen drifves, men
visshet derom torde vara erforderlig, derest ej rättigheten till förlagsinteckning
skall missbrukas, synes mig, på sätt Kommerskollegium anmärkt,
företeende af dylikt bevis böra ovilkorligen stadgas. Andra punkten
af 3 § skulle i öfverensstämmelse härmed erhålla följande lydelse:
»Sökanden bifoge intyg af magistrat, kronofogde eller länsman, att förlagstagaren
utöfvar den uppgifna rörelsen, så ock, der enligt särskilda
författningar anmälan hos embetsmyndighet eller tillstånd af sådan myndighet
erfordras för rörelsens drifvande, bevis att anmälan skett eller
tillstånd meddelats.»

I enlighet med Högsta Domstolens erinringar har jag ansett böra
i förslaget näst efter § 12 intagas ett stadgande, öfverensstämmande
med 65 § i förordningen om inteckning i fast egendom den 16 Juni
1875, äfvensom en ändring göras i förslagets sista paragraf.

Såväl af Fullmäktige i Jernkontoret som af Kommerskollegium
har anmärkts, att det icke funnes någon anledning, hvarföre i en förordning
angående förlagsinteckning icke skulle kunna inrymmas ett
stadgande liknande bestämmelsen i 28 § af 1875 års förordning angående
inteckning i fast egendom, eller det förklarande att om innehafvare
af intecknad förlagsfordran låter ny egare till verket å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager den intecknade
skulden, förre gäldenären skall vara fri från sin förbindelse,
der ej annorlunda är aftaladt. I de två fall, som sålunda ansetts med
hvarandra jemförliga, äro dock förhållandena ganska vidt åtskilda. Genom
inteckning i fast egendom förvärfvar man panträtt i egendomen,
och en derpå grundad rätt att ur köpeskillingen för egendomen få sin
intecknade fordran gulden, hvilken rätt utan vidare aftal med dem, i

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hvilkas hand egendomen sedermera öfvergår, kan göras gällande mot
hvilken af dessa som helst. Det är således icke skyldighet att med
fastigheten svara för den intecknade gälden, som genom påskrift å inteckningshandlingen
öfverflyttas på den nye egaren — han har denna
skyldighet redan förut — utan det är det personliga ansvaret för skulden,
som derigenom öfvergår från den förre egaren till den nye. Genom
förlagsinteckningen åter förvärfvar man i den del af gäldenärens egendom,
som intecknas, icke någon panträtt, som kan göras gällande mot
hvilken innehafvare af egendomen som helst, utan blott en förmånsrätt
till betalning ur samma egendom, i händelse den finnes qvar i den ursprunglige
gäldenärens eg o, då denne gör konkurs. Ofverlåter han den
intecknade lösegendomen jemte den fastighet, der rörelsen drifves, till
en annan egare, upphör dermed enligt regeln hela förlagsinteckningens
verkan; i den nye egarens hand häftar egendomen icke vidare för förlagsskulden.
Det är klart att vid sådant förhållande en påskrift å inteckningshandlingen,
sådan som Fullmäktige i Jernkontoret tänkt sig
den, icke kan, om den skall ega någon verklig betydelse, innebära endast
detsamma, som enahanda påskrift i fråga om fastighetsinteckningar,
eller att nye egaren åtager sig personligt ansvar för skulden. Dermed
vore förlagsgifvaren föga belåten, och en sådan ansvarighet kunde lika
väl öfvertagas genom en ny förbindelse, som genom en påskrift å den
gamla. Men påskriften skulle, enligt Fullmäktiges mening, uppenbarligen
hafva en helt annan betydelse. Den skulle afse, att den förmånsrätt,
som förlagsgifvaren hade i den förre egarens tillhörigheter, skulle
genom påskriften öfvergå till en förmånsrätt i den nye egarens gods.
En förmånsrätt, för hvars inträdande lagen fordrar inteckning, och som
oaktadt inteckningen förfaller, när egendomen afträdes till annan person,
skulle således i detta fall kunna stiftas utan inteckning genom öfverenskommelse
mellan en föregående och en efterföljande egare af
godset. Detta förslag måste i grunden hvila på den föreställning, att
den rätt, förlagsgifvaren har, i sjelfva verket är en panträtt i viss lösegendom,
som består medan egarne till densamma vexla, en förblandning
af panträtt och förmånsrätt, som är så n^cket angelägnare att
undanrödja, som panträtten medför helt andra rättsverkningar än förmånsrätten.

Syftemålet med det föreslagna stadgandet är uppenbarligen att
underlätta köpeaftal om bruks- eller fabriksegendom genom att bereda
möjlighet för 113m egaren att öfvertaga äldre förlagslån. Detta ändamål
vinnes derigenom att köparen låter taga nya inteckningar för lånen,
med iakttagande af den ordning, hvilken de förut innehade. Yisserli -

24

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 31.

gen medför ett sådant förfarande skyldighet att belägga de nya inteckningshandlingarna
med stämpelpapper; men skulle man anse detta obilligt,
skulle man vilja i detta hänseende ställa förlagsinteckning lika med
fastighetsinteckningar, bör sådant kunna ske genom en ändring i stämpelpappersförordningen,
hellre än att man skulle genom ett stadgande
i den konstitutiva rätten tillägga förlagsinteckningen en verkan, som
den efter sin natur icke eger.

Förslaget till förändrad lydelse af 17 kap. 7 § Handelsbalken bör
ändras i öfverensstämmelse med 1 § af förordningen om förlagsinteckning,
äfvensom i enlighet med de af Högsta Domstolen i öfrigt gjorda
erinringar.

I förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 Juni 1875 synes böra intagas det af Högsta
Domstolens fleste ledamöter föreslagna tillägg.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt
vid förslaget till förändrad lydelse af 2 § Konkurslagen har jag ansett
den för innehafvare af förlagsinteckning ifrågasatta rätt att, då egendom,
hvari han på grund af inteckningen eger förmånsrätt, för annans fordran
blifvit utmätt, söka gäldenären, försatt i konkurstillstånd, böra inskränkas
till det fall, att skälig anledning förefinnes att befara, att den
öfriga egendom, hvari borgenären eger förmånsrätt, ej skall blifva tillräcklig
till hans förnöjande. Om detta förslag godkännes, kunde det
synas, som om 2 § 2 mom. ej stode väl tillsammans med andrastycket
i 5 §, derest det i sistnämnda lagrum använda ordet »inteckning» skulle
tolkas så allmänt, att det omfattade äfven förlagsinteckning. Till förekommande
af all tvekan härutinnan, och då uppenbart är att här afses
endast inteckning i fast egendom, borde detta genom en ändring i 5 §
andra stycket bestämdt antydas.

25

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslaget till förordning om vissa legoaftal angående kreatur har
Landtbruksakademiens förvaltningskomité ansett vara för jordbrukets
utveckling och förkofran vigtigt och ändamålsenligt.

På de af Högsta Domstolens fleste ledamöter anförda skäl torde
förslagets bestämmelser, till fördel så väl för jordegare som landbo,
kunna utsträckas så, att de komma att omfatta jemväl redskap och annat,
som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk, hvarjemte likaledes,
i öfverensstämmelse med hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter
blifvit anmärkt, förslaget blifvit omredigeradt, på det att tydligare
må utmärkas, att förslagets syfte icke är att angifva, huru i allmänhet
legoaftal om inventarier bör upprättas, utan att stadga, att, då med dylikt
aftal förfarits så som i förslaget föreskrifvits, inventarierna skola
vara fredade från utmätning för landbons gäld.

En förändring i författningens rubrik är vidtagen, hvarigenom
denna torde mera noggrant återgifva författningens innehåll.

Af förslagens innehåll framgår, att förordningen angående förlagsinteckning,
förordningen angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 §
Handelsbalken samt förordningen angående förändrad lydelse af 1 § i
författningen angående särskilda protokoll öfver vissa ärenden måste i
ett sammanhang antagas, äfvensom att förordningen om ändring i Konkurslagen
endast kan antagas under förutsättning af bifall till de tre
förut nämnda.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, enligt 87 § Regeringsformen, i öfverensstämmelse med komiterades,
på sätt jag nu förordat, jemkade förslag
dels i ett sammanhang antaga
l:o) förordning angående förlagsinteckning;

2:o) förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 § Handelsbalken;
och

3:o) förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 Juni 1875;

dels under förutsättning och vilkor af bifall till förenämnda förslag
antaga

4:o) förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konkurslagen
den 18 September 1862;

Bih. till Rilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

4

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

dels ock antaga

5:o) förordning angående fredande från utmätning af lösören, som jordegare
lemnat landbo till egendomens bruk.»

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:ts Konungen bifalla hvad föredragande
Departementschefen sålunda hemstält; och
skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af innehåll bilagan Ditt. A till detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo
Otto Rooth.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktr.-Aktiebolag, 1882.