12
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
N:o 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1882, kl. 3 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om
ändring af § 12 Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till Konstitutions-Utskottet
öfverlemnad motion, N:o 40, har Herr Wallenherg förnyat det af honom
vid 1879 och 1881 årens riksdagar afgifna förslag angående dels Riksbankens
ställande under båda statsmakternas garanti och vård, dels ock
ändring i sättet för utväljande af Riksdagens fullmäktige i banken och
tiden för deras tjenstgöring.
Med erinran, att under lugna tider man borde taga i öfvervägande
och fatta beslut uti vigtiga reformfrågor, enär de då kunde pröfvas
med sakkännedom och oveld, hvilket ej vore möjligt i en upprörd tid,
anför motionären till stöd för sin ifrågavarande framställning, att vårt
land för närvarande vore i åtnjutande af en god ekonomisk ställning,
hvars betryggande och utveckling borde ligga alla fosterlandsvänner
om hjertat. Näringslifvet i alla dess grenar hade behof af bankinstitutioner,
som genom täflan att betjena allmänna rörelsen kunde
gagna och stödja näringslifvets verksamhet. På flerehanda sätt kunde
banker grundas och inrättas. Hos oss funnes egentligen tre olika
banksystem tillämpade, och den uppkomna täflan hade ådagalagt, att
olika inrättade banker kunde samfäld^ bidraga till bankväsendets tidsenliga
utveckling.
Sveriges Riksbank vore en statsbank, uti hvilken enskilde icke
vore delegare. Såsom försigtighetsmått hade banken ursprungligen
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
13
blifvit stäld under nationalrepresentationens garanti och våld, men erfarenheten
hade visat, att denna åtgärd icke alltid motsvarat hvad dermed
varit afsedt. Numera hoppades man, att banken skulle blifva
oberörd af de brytningar, som uti näringslifvets vexlande förhållanden
tid efter annan oundvikligen inträffade. Men såsom en åtgärd i syfte
att betrygga såväl Riksbanken som allmänna rörelsen vore en förändring
i sammansättningen af bankens styrelse af behofvet påkallad.
Främst måste den oegentlighet upphöra, att banken, som vore eu statens
tillhörighet, ensamt styrdes af delegerade, utsedde af Riksdagens
Kamrar, med uteslutande af Konungen, som enligt grundlagen hade
den styrande makten. Genom att i Riksbankens styrelse inrymma
några delegerade, utsedde af Konungen, skulle ej någon inkräktning
ske på Riksdagens berättigade maktställning i annat fall, än för så
vidt Riksdagens majoritet skulle vilja begagna Riksbanken såsom häfarm
i politiska frågor. Men blotta möjligheten af en sådan farhåga
förlamade de näringsgrenar, hvilkas idkare vore i Riksdagen svagast
representerade. De skulle deremot känna sig betryggade, om Konungen
finge befogenhet att i Riksbanken insätta några sakkunniga, från
alla politiska strider fristående, allmänt aktade män. För öfrigt läge
det en påfallande orimlighet deri, att statsbanken skulle vara den enda
af statens alla egodelar, från hvars vård och förvaltning konungamakten
vore helt och hållet utesluten, och der nationalrepresentationen i
stället vore verkställande makt. Det första af motionärens yrkanden
på tidsenliga förändringar i denna fråga vore derför, att Riksbankens
vård och förvaltning skulle anförtros åt båda statsmakterna.
Med bibehållande af Kamrarnes rätt att utse sina delegerade att
deltaga i Riksbankens styrelse, trodde motionären den förändring vara
lämplig och önskvärd, att, enär grundlagens stiftare såsom princip uppstält,
att de begge Kamrarne skulle vara karaktersskilda, och enär det
hvarken visat sig medföra olägenhet, att hvardera af riksstånden utsett
sina fullmäktige att deltaga i Riksbankens styrelse, eller att Riksdagens
båda Kamrar hvar för sig enligt § 72 Riksdagsordningen utsåge
halfva antalet statsrevisorer, det jemväl kunde tillstädjas Riksdagens
Kamrar att hvar för sig utse sina fullmäktige i Riksbanken.
Nationalrepresentationen vore grundad på principen af ett tvåkammarsystem.
Men bankofullmäktige valdes efter samma princip, som vore
Riksdagen endast en Kammare. Detta hade varit en afvikelse i grundlagsstiftarens
tankegång. Den af motionären förordade förändringen
vore så mycket mera angelägen, som med nu brukliga valsätt kompromissens
beklagliga väg ofta måste anlitas för att undvika lottning.
När sådan icke desto mindre inträffade, kunde med allt skäl sägas,
14
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.
att den fullmäktig, som på grund af lottning vunne tillträde till Riksbankens
styrelse, der representerade den ena Kammarens förtroende
och den andra Kammarens missbelåtenhet. Vida bättre vore, om de
valde helt och hållet representerade de väljandes tillit.
En på det nu brukliga sättet tillkommen riksbanksstyrelse finge
alltid eu stark politisk pregel, och som det derför läte tänka sig, att
maktmissbruk kunde inträffa, hade grundlagsstiftaren ansett det vara
försigtigast, att hela riksbanksstyrelsen underkastades årliga omval.
Men enär en blifvande riksbanksstyrelse, sammansatt på det sätt, motionären
tänkt sig densamma, skulle blifva mera fristående med hänsyn
till dagens politiska strider, vore det önskvärdt, att kontinuiteten i en
så beskaffad riksbanksstyrelse blefve bibehållen derigenom, att hvarje
fullmäktig utsåges för en tid af tre år. Det nu bestämda antalet af
sju ledamöter i bankens styrelse behöfde mer än väl en måttlig tillökning,
på det att fullmäktige kunde sättas i tillfälle att med all den
omsorg, sakens vigt kräfde, förvalta Riksbanken. Antalet, som fordom
varit tolf, hade, förmodligen af sparsamhetsskäl, blifvit nedsatt till
sju, men i betraktande af den betydande tillökningen i Riksbankens
verksamhet sedan år 1866 vore det icke för mycket, om antalet nu
bestämdes till nio. Ordföranden i Riksbankens styrelse borde, enligt
motionärens åsigt, utses af och bland fullmäktige i banken, emedan
ordföranden borde vara i åtnjutande af flertalets af fullmäktige förtroende.
Under antagande, att Konstitutions-lJtskottet möjligen skulle söka
undanskjuta frågans behandling, emedan Kongl. Maj:t tillsatt en komité
för banklagstiftningens bearbetande, har motionären ansett sig böra på
förhand bemöta en sådan invändning dermed, att om Riksdagen beslöte
att införa ett mera betryggande sätt att utse Riksbankens styrelse,
skulle derigenom gifvas en god rigtning åt den sträfvan, som
afsåge att göra Riksbanken icke blott till statsbank, utan jemväl till
hufvudbank för allmänna rörelsen. Visserligen tillökade Riksdagen årligen
med eu å en och en half million kronor Riksbankens fonder, men
penningar vore icke allt, utan skulle Riksbankens anseende hastigare
stiga, om den stäldes under båda statsmakternas vård och förvaltning.
På grund häraf hemställer motionären, att § 72 Regeringsformen
och § 71 Riksdagsordningen måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Regeringsformen §72.
Riksbanken står under Konungens och Riksdagens garanti
■ och vård, och skall efter de ordningar, stadgar och regie
-
Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 7.
15
menten, hvilka redan gjorda äro eller af Konungen och Riksdagen
beslutas, förvaltas af nio fullmäktige, bland hvilka tre
förordnas af Konungen, och hvardera Kammaren väljer tre.
Riksbanken eger allena rätt att utgifva sedlar, som för mynt
må i riket erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran, efter
deras tydelse, med lagligen i riket gällande guldmynt af banken
inlösas.
Riksdagsordningen § 71.
l:o. Hvardera Kammaren skall utse tre fullmäktige att,
jemte de fullmäktige Konungen enligt 72 § Regeringsformen
förordnat, förvalta Riksbankens medel och tillhörigheter. Valen
af fullmäktige i Riksbanken må af Kamrarna endast vid lagtima
riksdag förrättas, och gälla för tre år, dock att hvardera
Kammaren vid hvarje riksdag blott väljer en fullmäktig, såvida
ej ansvarsfrihet för föregående årets förvaltning blifvit
fullmäktige vägrad, i hvilket fall nytt val af samtlige fullmäktige
skall ske med bestämmande af den tid, hvar och en
af de valde skall befattningen innehafva, så att en af dem
hvarje år afgår. Efter hvarje val utse fullmäktige inom sig
ordförande och vice ordförande för året.
2:o. Hvarje lagtima Riksdag skall genom---regle
menten
Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.
Desse fullmäktige skola vara sju, egande ordföranden--
— sex; tillkommande fullmäktige sjelfve — — *— inträffar;
hvarförutan motionären slutligen anhållit, att, derest de af honom sålunda
uttalade åsigter skulle af Konstitutions-Utskottet godkännas, Utskottet
ville dels föreslå nödigt öfvergångsstadgande, dels ock i de af
motionären föreslagna paragrafer vidtaga de redaktionsförbättringar,
som kunde anses nödiga.
Det nu föreliggande förslaget skiljer sig från motionärens förut
gjorda framställningar i ämnet endast i afseende å lydelsen af sista
punkten i § 72 Regeringsformen. Berörda punkt är nemligen nu föreslagen
att lyda: “Dessa sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse,
med lagligen i riket gällande guldmynt af banken inlösas“, då den
16
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
deremot i de föregående förslagen var sålunda affattad: “Dessa banksedlar
skola vid anfordran, efter deras lydelse, med guld af banken
inlösas14.
Uti sitt vid 1879 års riksdag afgifna utlåtande öfver motionärens
ifrågavarande förslag redogjorde Utskottet till en början dels för Riksbankens
uppkomst och utveckling äfvensom för de förslag till förändring
af grunderna för bankens organisation och förvaltning, som
tid efter annan blifvit framstälda, dels ock för det sätt, hvarpå ansvaret
för och förvaltningen af åtskilliga främmande länders bankinstitutioner
vore ordnadt; hvarefter Utskottet anförde de skäl, hvilka
enligt dess åsigt talade mot bifall till motionärens framställning. Utskottet
höll sålunda före, att äfven om vid särskilda tillfällen under
vårt århundrades första decennier bankens tillstånd kunnat framkalla
tanken att hos regeringsmakten söka en förökad garanti för banken
utöfver den, som representationen af ålder iklädt sig, men som befunnits
icke göra till fyllest, kunde en sådan åtgärd numera icke anses
vara af behofvet påkallad, då banken till följd af gällan de bestämmelser
angående lagstiftningen för densamma ej kunde anses sakna nödiga
garantier, likasom icke någon torde vilja bestrida, att bankens framgångsrika
och för landets ekonomiska förkofran välgörande verksamhet
sedan en lång följd af år tillbaka åt densamma förvärfvat ett äfven
under våldsamma finansiella skakningar orubbadt förtroende, som knappast
lemnade något öfrigt att önska. Ej heller kunde Utskottet gilla
förslaget derom, att bankofullmäktiges antal skulle förökas och att
Riksdagens Kamrar hvar för sig skulle utse sina fullmäktige, enär något
behof af förstärkning af bankens styrelse icke gifvit sig till känna,
samt den föreslagna förändringen i sättet för val af fullmäktige skulle
stå i strid mot andan i vår nuvarande representationsordning, som i
Riksdagen velat skapa ej två särskilda korporationer med sins emellan
stridiga intressen, utan en enda, hela svenska folket representerande
församling. I fråga om den utsträckta tiden för bankofullmäktiges
uppdrag erkände väl Utskottet det önskvärda deri, att, såvidt möjligt,
kontinuiteten inom bankstyrelsen kunde bibehållas, men då erfarenheten
gifvit vid handen, att Riksdagen genom upprepade omval visat sig till
fullo uppskatta vigten häraf, vore någon förändring i detta hänseende
ej med nödvändighet påkallad.
Hufvudsakligen af nu anförda skäl fann Utskottet sig icke böra
tillstyrka bifall till motionen, hvilken ock blef af Kamrarne afslagen,
af Första Kammaren efter en längre öfverläggning och votering emellan
bifall och återremiss samt af Andra Kammaren utan öfverläggning.
Enahanda utgång fick motionärens framställning jemväl vid sistlidne
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
17
riksdag, då den, likaledes under åberopande af hvad Konstitutionsutskottet
vid 1879 års riksdag i ämnet yttrat och hemstält, af Utskottet
afstyrktes samt af båda Kamrarne utan föregående diskussion förkastades.
Yid sådant förhållande har det synts Utskottet uppenbart, att
äfven under antagande, att de af motionären uttalade åsigter skulle af
ett icke ringa antal af Riksdagens ledamöter delas, en förändring i
den af motionären förordade rigtning likväl nu icke eger någon utsigt
till framgång, och att anledning således saknas att ingå i något ytterligare
skärskådande af ändamålsenligheten af de utaf motionären föreslagna,
ganska genomgripande åtgärder, helst den omständighet, att
Kongl. Maj:t, på sätt motionären äfven erinrat, åt en komité nyligen
uppdragit att afgifva yttrande, i hvad mån en revision af den för vårt
bankväsende i allmänhet gällande lagstiftning må anses af behofvet påkallad,
synes Utskottet vara af den vigt, att resultatet af komiténs
undersökning bör afvaktas, innan någon ändring af hvad grundlagen
stadgar angående Riksbankens styrelse och förvaltning med hvad dertill
hörer må kunna komma under närmare öfvervägande.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,
att Herr Wallenbergs förevarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 April 1882.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Bih, till Riksd. Prof. 1882. 3 Sami. 4 Häft.
3